Första lagutskottets utlåtande nr 32 (Utlåtande 1950:L1u32 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Nr 32.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt tillämpning i viss del av
lagen den 23 april 19k8 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 203, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 23 april 1948 med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel stadgas i fråga
om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare,
dock före den 31 december 19491, skall äga motsvarande tillämpning beträffande
räkenskapsår, som utgått under tiden från och med den 31 december
1950 till och med den 30 december 1951; dock att beträffande sistnämnda
räkenskapsår skall, i stället för vad i 2 § första stycket nyssnämnda
lag är stadgat, gälla att vinstutdelningen utan hinder av bestämmelserna i
1 § i lagen må uppgå till sex procent av aktiekapitalet.

2) Lag

om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

1 Beträffande räkenskapsår, som utgått under tiden den 31 december 1949—den 30 december
1950, se SFS 1949:678.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. lavd. Nr 32.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

december 1950 har innestående på spärrkonto enligt nämnda lag, skola frigöras
från spärr till halva beloppet med utgången av år 1950 och till återstående
hälft, tillika med ränta för år 1951, med utgången av sistnämnda år.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren

nr 495 av herr Andrén m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 586 av herr Hjalmarson m. fl., likalydande med motionen nr 495 i
första kammaren,

nr 587 av herrar Edström och Nilsson i Svalöv samt

nr 588 av herrar Åqvist och Gunnarsson.

I motionerna I: 495 och II: 586 hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen
i vad den innefattar förslag till lag om fortsatt tillämpning i viss
del av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Motionen II: 587, vari hävdas, att giltighetstiden för lagen den 23 april
1948 icke bör förlängas efter årsskiftet 1950/51, utmynnar i hemställan, »att
riksdagen måtte ifall den biträder i Kungl. Maj :ts proposition nr 203 framställt
förslag till lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april
1948 (nr 175) besluta att lagen i fråga skall erhålla följande lydelse:

''Härigenom förordnas,---1951; dock att beträffande sistnämnda

räkenskapsår, i stället för vad i 1 § tredje stycket samt 2 § första stycket
nyssnämnda lag är stadgat, skall gälla, dels att vid sådan ökning av aktiekapitalet
som avses i förstnämnda lagrum det belopp, varmed den jämlikt
1 § första och andra styckena tillåtna vinstutdelningen må höjas, skall motsvara
sex procent av vad som tillförts bolaget på grund av aktieteckningen,
dels att vid sådan nedsättning av aktiekapitalet, som i 1 § tredje stycket
avses, den däri föreskrivna minskningen av tillåten vinstutdelning skall
utgöra högst sex procent av det belopp varmed nedsättningen skett, dels ock
att vinstutdelningen utan hinder av bestämmelserna i 1 § må uppgå till sex
procent av aktiekapitalet.’»

I motionen II: 588 föreslås, »att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 203 beslutar sådan ändring i lagen den 23 april 1948
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel
m. m. att icke börsnoterade aktiebolag må bli berättigade utdela upp till
sex procent av aktiernas i förmögenhetsskattehänseende av beskattningsnämnderna
uppskattade värde».

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av propositionen och motionerna till nu innevarande
höstsession.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka
redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.

Gällande bestämmelser.

Genom lagen med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel — vilken lag trädde i kraft den 25 april 1948 — ha vissa tillfälliga
inskränkningar genomförts med avseende å aktiebolagens rätt att förfoga
över vinstmedel. Dessa inskränkningar innebära dels en begränsning av
aktiebolagens vinstutdelning och dels en skyldighet för aktiebolagen att på
spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel.

1948 års lag är tillämplig beträffande räkenskapsår, vilka utgått den 31
december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949, d. v. s. i huvudsak
de två räkenskapsår som sammanfalla med kalenderåren 1947 och 1948.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 678) angående fortsatt tillämpning
av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel har förordnats att vad i 1948 års
lag stadgas dels i fråga om utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt
fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den 31 december
1947 eller senare, dock före den 31 december 1949, dels ock i fråga om skyldighet
för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår insätta medel på spärrkonto
skulle äga motsvarande tillämpning beträffande räkenskapsår, som
utgått under tiden från och med den 31 december 1949 till och med den 30
december 1950, dock att skyldighet icke skulle föreligga att efter utgången
av år 1950 avgiva deklaration enligt 12 § eller verkställa insättning å spärrkonto.

I enlighet härmed är lagstiftningen på förevarande område tillämplig i
huvudsak med avseende å de tre räkenskapsår som sammanfalla med kalenderåren
1947—1949.

Bestämmelserna om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag äro
upptagna i 1 kap. av 1948 års lag.

I 1 § angivas gränserna för den tillåtna vinstutdelningen.

Enligt 1 § första stycket må utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst
enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, varom här är fråga, högst
uppgå till antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista räkenskapsår
som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande
medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som utgått
tidigare än den 1 oktober 1946 (medeltalsbeloppet).

I 1 g andra stycket har upptagits ett särskilt stadgande om beräkning av
medeltalsbeloppet för det fall, att aktiekapitalet ökats eller nedsatts under
något av de tre sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den 1 oktober
1946. 1 tredje stycket ha föreskrifter meddelats för sådant fall då aktiekapitalet
ökats genom teckning av nya aktier, berättigande till utdelning
första gången för räkenskapsår som utgått den t oktober 1947 eller senare,

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

eller nedsatts under räkenskapsår som nyss nämnts. Vid ökning av aktiekapitalet
må sålunda den tillåtna vinstutdelningen höjas med ett belopp
motsvarande fem procent av vad som tillförts bolaget på grund av aktieteckningen.
Har aktiekapitalet nedsatts, skall vinstutdelningen minskas med
så stor del, som efter förhållandet mellan det belopp, varmed nedsättningen
skett, och aktiekapitalet före nedsättningen belöper å förstnämnda belopp,
dock att minskningen högst skall utgöra fem procent av det belopp varmed
nedsättningen skett.

Enligt vad i 2 § stadgas må utan hinder av vad som föreskrives i 1 § vinstutdelningen
uppgå till fem procent av aktiekapitalet. I aktiekapitalet må
därvid icke inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1
november 1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel
eller på grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.

I 5 § stadgas, att bestämmelserna om utdelningsbegränsning icke äga tilllämpning,
där vinstutdelning från aktiebolag ej överstiger 10 000 kronor,
och ej heller i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag),
vars aktier till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag
(moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget
och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

Enligt 6 § äger Konungen eller, efter Konungens bestämmande, den i det
följande omnämnda spärrkontonämnden medgiva undantag från bestämmelserna
i första kapitlet samt därvid föreskriva de villkor för undantaget
som prövas nödiga.

Bestämmelserna om skyldighet för aktiebolag att insätta medel på spärrkonto
återfinnas i 2 kap. i lagen.

I 7 § första stycket stadgas att det åligger aktiebolag — med i lagen
närmare angivna undantag — att för de två räkenskapsår, som avses i lagen,
på särskilt spärrkonto i riksbanken insätta ett belopp, motsvarande
summan av a) 17 procent av bolagets beslutade vinstutdelning och b) 27
procent av årsvinsten i den mån denna överstiger vinstutdelningen. Vid beräkning
av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt första
stycket a), må — enligt 7 § andra stycket — aktiebolag från den beslutade
vinstutdelningen i regel avräkna utdelning å aktier i annat svenskt aktiebolag.
Enligt 7 § tredje stycket är aktiebolag (dotterbolag), vars aktier till
mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag (moderbolag), icke
pliktigt att göra insättningar på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget,
därest sistnämnda bolag vid beräkning av belopp, varmed spärrkontoinsättning
skall av detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl
det utdelade beloppet.

Enligt 8 § första stycket skall med årsvinst förstås årsvinsten enligt fastställd
balansräkning med vissa angivna avvikelser. Har balansräkning ej
fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets utgång, skall årsvinsten
beräknas på grundval av styrelsens och verkställande direktörens redovisning
för året eller, där sådan redovisning ej föreligger, uppskattas av spärrkontonämnden.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter rörande årsvinstens beräknande.

Enligt 10 § första stycket äro bankaktiebolag, hypoteksaktieboilag, försäkringsaktiebolag
samt aktiebolag, som avses i förordningen om försäljning
av rusdrycker, fritagna från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller
annat aktiebolag beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen
eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor.

Frågor rörande insättning av medel på spärrkonto handläggas av spärrkontonämnden.
Nämnden utses av Konungen. Mot beslut av nämnden må
talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär (11 §).

Å medel insatta på spärrkonto skall bolaget tillgodoföras ränta efter två
procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet
(15 §).

På spärrkonto insatta medel må enligt 17 § ej av riksbanken utbetalas
före den dag medlen enligt vad i lagen sägs frigjorts från spärren. Efter
medels frigörande tillgodoföres icke ränta.

Enligt 18 § må Konungen, om ändrade konjunkturförhållanden därtill
föranleda, förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av
aktiebolag helt eller delvis frigöras från spärr. Spärrkontonämnden äger att
efter framställning förordna, att aktiebolags medel frigöras från spärr, om
avsevärda betalningssvårigheter föreligga för bolaget eller eljest särskilda
förhållanden böra föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger
nämnden förordna, att medel senare åter skola insättas på spärrkonto.

Enligt 19 § ha möjligheterna att disponera över rätten till spärrade medel
begränsats.

I lagens slutbestämmelser stadgas bl. a., att medel, som den 31 december
1950 innestå på spärrkonto enligt lagen, därefter skola vara fria från spärr,
såvitt ej annorledes förordnats i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad
lag.

Utskottet vid 1949 års riksdag.

Vid behandlingen under höstsessionen år 1949 av propositionen nr 209
med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
54 om att till förmån för utdclningsstoppets bibehållande talade samma penningpolitiska
skäl, som motiverade lönestoppet. Utskottet anförde vidare
bl. a. följande.

Redan då den nu gällande lagen antogs vid 1948 års riksdag, hade utskottet
uppmärksamheten riktad på de produktionshämmande verkningarna
av utdelningsstoppet. Utskottet påpekade, att tillgången på det för
igångsättande av nya företag erforderliga riskvilliga kapitalet kunde minskas
genom vinstbegränsningen. Uppenbarligen bliva dessa ur produktivitetssynpunkt
allvarliga nackdelar allt kännbarare, ju längre regleringen
beslår.---

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Mot de nu anförda ogynnsamma konsekvenserna av utdelningsstoppet få
emellertid vägas de allvarliga risker för möjligheterna att över huvud upprätthålla
lönestoppet, som ett uppgivande av utdelningsbegränsningen skulle
innebära.

Vid en prövning av alla olika synpunkter, som göra sig gällande vid bedömande
av frågan om utdelningsstoppets förlängning, har utskottet icke
kunnat finna annat än att för genomförande av inkomstbegränsningarna
och för bibehållande av lönestoppet, som utgör en av hörnstenarna i den
nuvarande stabiliseringspolitiken, måste anses erforderligt att även utdelningsstoppet
bevaras. I anslutning till departementschefens — — — uttalande
vid 1948 års riksdag vill utskottet emellertid framhålla angelägenheten
ur produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet icke upprätthålles
längre än den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen kräver.
Utdelningsstoppets avveckling sammanhänger med lönestoppets upphörande.

Vad angår förslaget om fortsatt skyldighet för bolagen att insätta medel
å spärrkonto i riksbanken anförde utskottet, att det ur enbart penningpolitisk
synpunkt knappast syntes vara motiverat med eu fortsatt sådan
skyldighet. Utskottet anförde i fortsättningen bl. a. följande.

Genomförandet av lönestoppet har avsevärt försvårats genom kronans
nedskrivning i förhållande till hårdvalutorna på grund av de prisstegringar,
som kunna väntas. Varje åtgärd, som kan uppfattas såsom ett gynnande
av en särskild grupp, gör det än svårare för de stora löntagarorganisationerna
att godtaga en förlängning av lönestoppet. Om i närvarande
stund aktiebolagen---befriades från den dem nu åvilande skyldig heten

att göra spärrkontoinsättningar, skulle säkerligen denna åtgärd uppfattas
som en eftergift till förmån för bolagen, vilken i sin tur skulle kunna
framkalla krav på en motsvarande eftergift till förmån för löntagarna.

Då utskottet finner sig icke i nuvarande läge kunna avstyrka en förlängd
varaktighet av insättningsskyldigheten —• --har för utskottet varit av görande

den synpunkten, att med hänsyn till den för stabiliseringspolitikens
lyckosamma genomförande avgörande vikt, som måste tillmätas lönestoppet,
åtgärder icke vidtagas, som skulle kunna försvåra lönestoppets
bibehållande för nästa år. Utskottet förutsätter därvid, att den ifrågavarande
lagstiftningen om insättningsskyldighet icke kommer att vidare förlängas.

Utskottet erinrade vidare om att det från intet håll ifrågasatts att göra
någon ändring i den i lagens slutstadgande angivna tidpunkten, den 31 december
1950, från vilken de på spärr konto innestående medlen skulle vara
fria från spärr; utskottet bortsåg därvid från att det med hänsyn till bl. a.
storleken av det totala innestående beloppet kunde bliva nödvändigt att
frigivandet skedde i etapper.

Utskottet tillstyrkte alltså bifall till propositionen med viss jämkning i
det däri framlagda lagförslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Storleken av spärrkontoinsättningarna.

Spärrkontonämnden har den 20 mars 1950 till finansdepartementet avgivit
berättelse om sin verksamhet under år 1949. I berättelsen har till en
början hänvisats till att spärrkontoinsättningarna per den 1 mars 1949 —
avseende i huvudsak samtliga insättningar för kalenderåret 1947 eller motsvarande
räkenskapsår — uppgått till omkring 133 milj. kronor. Vidare
har i berättelsen upplysts, att under tiden den 1 mars 1949—den 1 mars
1950 insatts å spärr konto omkring 108 milj. kronor, vilket belopp avsåg i
huvudsak samtliga insättningar för kalenderåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår, samt att från insättningsskyldighet under sagda räkenskapsår
undantagits omkring 63 milj. kronor.

Enligt uppgift som utskottet inhämtat från riksbanken innestodo den 23
november 1950 omkring 350,069 miljoner kronor å spärrkonto i banken.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har vid remissen till
lagrådet av de nu förevarande lagförslagen anfört bl. a. följande.

Då 1949 års riksdag biträdde det för riksdagen framlagda förslaget att lagstiftningen
om begränsning av rätten att verkställa vinstutdelning skulle
förlängas att avse ett tredje räkenskapsår, underströks angelägenheten ur
produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet icke upprätthölles längre än
den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen krävde; och samtidigt
framhölls att utdelningsstoppets avveckling sammanhängde med lönestoppets
upphörande.

Frågan om lönestoppet har jag behandlat i årets statsverksproposition.
Jag framhöll därvid att förutsättningar icke saknades för en förbättring
även i fortsättningen av det ekonomiska läget; och från denna utgångspunkt
syntes det möjligt att under år 1951 föra en mindre stel inkomststabiliseringspolitik
än den nuvarande. Jag underströk emellertid samtidigt, att detta
dock icke innebure att man kunde räkna med att redan under år 1951 få
utrymme för en allmän inkomstökning som icke skulle komma att verka
höjande på prisnivån.

Med den uppfattning jag sålunda hyser angående frågan om avvecklingen
av inkomststabiliseringspolitiken är det naturligt, att jag icke nu anser mig
kunna förorda att begränsningen av vinstutdelningsrätten helt borttages, då
giltighetstiden för den nuvarande lagstiftningen i ämnet utgår. Däremot
står det i överensstämmelse med mina nyssnämnda uttalanden i statsverkspropositionen,
att eu viss uppmjukning av de nuvarande begränsningsreglerna
genomföres.

I enlighet härmed tillstyrker jag, att vad i 1948 års lag stadgas i fråga om
begränsning av utdelningsrätten i princip skall äga tillämpning även beträffande
räkenskapsår, som utgår under tiden den 31 december 1950—den 30
december 1951.

Emellertid förordar jag samtidigt, att i förenämnda bestämmelser vidtages
den uppmjukningen, att föreskriften i 2 § första stycket — som innebär att
vinstutdelningen ulan hinder av vad i 1 § är stadgat må uppgå till fem pro -

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

cent av aktiekapitalet — ersättes med en bestämmelse om att vinstutdelningen
utan hinder av vad i 1 § är stadgat må uppgå till sex procent av aktiekapitalet.
En dylik uppmjukning av lagbestämmelserna öppnar icke större
möjligheter för de bolag, vilkas aktier äro börsnoterade, att öka sin utdelning.
I fråga om nybildade bolag kan emellertid en dylik uppmjukning av
lagbestämmelserna åtminstone i viss utsträckning eliminera de nackdelar
som lagstiftningen för dylika fall medför. Det torde nämligen vara befogat
att räkna med att den föreslagna ändringen skall i sin mån bidraga till att
öka tillgången på det för igångsättande av nya företag erforderliga riskvilliga
kapitalet.

I anslutning härtill vill jag uttala, att det numera synes motiverat att den i
6 § upptagna dispensregeln tillämpas mindre restriktivt än vad hittills varit
fallet.---

Beträffande härefter frågan om skyldighet för aktiebolagen att insätta
vinstmedel på spärrkonto i riksbanken vill jag erinra om att 1949 års riksdag
förutsatt, att lagstiftningen i detta hänseende icke komme att vidare
förlängas. Efter det nämnda uttalande gjordes har intet inträffat, som kan
föranleda ett annat ståndpunktstagande till frågan. I enlighet härmed framlägger
jag icke något förslag om förlängning av lagstiftningen i denna del.

Beträffande frigörandet från spärr av å spärrkonto redan insatta medel
gäller enligt lagens slutbestämmelser, att medlen skola vara fria från spärr
efter den 31 december 1950, såvitt ej annorledes förordnats i en av Konung
och riksdag gemensamt stiftad lag. Emellertid har redan tidigare diskuterats
den möjligheten, att det kunde befinnas nödvändigt att låta frigörandet ske
i etapper. För egen del anser jag det önskvärt att så sker. Jag förordar sålunda
den ändringen i fråga om återbetalningen av de på spärrkonto innestående
medlen, att endast hälften frigöres vid utgången av år 1950 och att
återstående hälft, tillika med ränta för år 1951, frigöres först med utgången
av år 1951.

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Motionerna 1:495 och II: 586.

I de likalydande motionerna I: 495 och II: 586 anföres bl. a. följande.

I prop. nr 237 till 1950 års riksdag erinrar finansministern om att »bland
arbetsmarknadens organisationer allmän enighet» torde »råda därom, att
den vid årsskiftet utlöpande överenskommelsen om inkomststabilisering icke
bör ytterligare förlängas». Under sådana förhållanden räknar han med »fria
avtalsrörelser beträffande lönerna för det kommande året».

Det av första lagutskottet 1949 framhållna sambandet mellan utdelningsstoppets
avveckling och lönestoppets upphörande ger alltså direkt vid handen
att även utdelningsstoppet bör upphöra att gälla med utgången av innevarande
kalenderår. De samhällsekonomiska förutsättningarna försvinna
liksom de mera psykologiska motiv, som anförts, vid årsskiftet. Då bör även
den provisoriska lagen försvinna.

Ett beslut om upphävande av bestämmelserna rörande begränsning av
aktiebolagens utdelningar från och med ingången av år 1951 möjliggör först
och främst sådana justeringar av utdelningarna, som i enskilda fall erford -

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 9

ras för upprätthållande av viljan till initiativ och utveckling inom näringslivet.
Däremot kan en sådan åtgärd ingalunda antagas föranleda en allmän
höjning av utdelningarna, allra minst såvitt angår de bolags vilkas aktier
äro föremål för notering på börsen, detta främst beroende på de ansprak,
som på grund av de friare avtalsrörelserna kunna förväntas goras gallande
mot bolagen från löntagarnas sida, och på att de höga kostnaderna för
aktuell ersättningsanskaffning för såväl byggnader som maskiner, varmed
bolagen nödgas räkna, utan tvivel komma att framtvinga en allmän a eihållsamhet
i bolagens utdelningspolitik, så att allenast synnerligen starkt

motiverade utdelningshöjningar torde ifrågakomma.----

Vad angår de direkta penningpolitiska verkningarna av ett upphävande av
bestämmelserna rörande utdelningsbegränsningen må erinras om att det
sammanlagda beloppet av utdelningarna från svenska aktiebolag enligt uppgift
från kupongskattekontoret för närvarande utgör omkring oOO miljoner
kronor eller mindre än 2 % av den beräknade nationalinkomsten, 26 miljarder
kronor, och mindre än 3 % av den år 1949 till inkomstskatt taxerade
sammanlagda inkomsten 17 175,3 miljoner kronor. Härav torde framga, att
de justeringar av utdelningarna, med vilka man har att räkna vid utdeiningsbegränsningens
upphävande, torde kunna anses som praktiskt
betydelselösa som »inflationsdrivande faktorer». Därtill kommer, att de
belopp, varmed utdelningarna kunna komma att höjas, till alldeles övervakande
del konsumeras av skatter i de fall, då utdelningarna uppbaras av

inkomsttagare med medelstora och högre inkomster.---

Beträffande utdelningar, som tillfalla inkomsttagare i de lagre och lagsta
inkomstskikten, skulle den mycket begränsade höjning av deras inkomster,
som ett upphävande av utdelningsstoppet kan medföra, innebära en a\ särskilt
starka billighetsskäl motiverad och säkerligen mycket måttlig kompensation
för penningvärdeförsämringen.

Uttalande av departementschefen i propositionen nr 255 m. m.

I propositionen nr 255 till årets riksdag, dagtecknad den 13 oktober 1950,
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker, in. m., har chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,
anfört bl. a. följande om det ekonomiska läget.

Sedan i våras, då vid anmälan av propositionen nr 237 angående komplettering
av riksstatslörslaget en redogörelse senast lämnades riksdagen beträffande
det ekonomiska läget, har detta undergått en genomgripande förändring
Den utveckling mot fortskridande stabilisering av den samhällsekonomiska
balansen, som då kännetecknade det ekonomiska livei mom landet,
har nu avlösts av ett läge med återuppflammandc inflationistiska tendenser.
Även om spekulationer kring den förutsedda övergången till fria lönerörelser
och den därmed förknippade avvecklingen av importsubventionerna givit
en viss näring åt de nya tendenserna, framstår dock den internationella
konjunkturutvecklingen som den främsta förklaringsgrunden till lägets omkastning.

Lägets växlingar-----ha under årets lopp gjorts till föremål för upp repade

undersökningar inom nationalbudgetdelegationen. I dagarna bar dessutom
konjunkturinstitutet framlagt sin sedvanliga höstrapport. 1 anslutning

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

till det material som sålunda förebragts torde jag här i korthet få erinra
om huvuddragen av utvecklingen på olika områden av det ekonomiska livet.

Då utvecklingen inneburit en ökning av efterfrågan på arbetskraft, har
en viss bristsituation uppstått på arbetsmarknaden. Sysselsättnings»get
h.ar med andra ord varit mycket gynnsamt för löntagarna. Arbetslösheten
inom fackförbunden har varit rekordlåg. Detta läge har skapat
jordmån for en tilltagande löneglidning. Sålunda skulle förtjänstnivån enligtpreliminära
uppskattningar ha förskjutits med 3 ä 4 procent i förhållande
till föregående år, medan löneglidningen i nationalbudgeten beräknats
till omkring 2 procent.

Investeringsverksamheten skulle enligt den för innevarande
ar uppdragna ramen undergå en ökning med fem procent, motsvarande ett
belopp av 350 milj. kr., i förhållande till föregående års volym. Härav skulle
den tillståndskontrollerade byggnadsverksamheten växa med cirka sju procent.
Hittills föreliggande uppgifter tyda på att utvecklingen i stort sett
motsvarat de ursprungliga beräkningarna, i vad avser de faktiska investeringarna.
Däremot synes investeringslusten ha ökat under den senaste tiden,
vilket får betraktas som en potentiell försämring av balansläget på investeringsområdet.
Ett uttryck härför är också, att stocken av beviljade
men icke fullbordade byggen tilltagit. Samtidigt ha tendenser till försämrad
balans inom har ifrågavarande sektor av arbetsmarknaden förmärkts. Trots
att byggnadsarbetarkåren utökats med cirka 5 000 man, har knapphet på
vissa kategorier byggnadsarbetare gjort sig gällande, vilket verkat i riktning
mot en förlängning av byggnadstiderna. Det rådande läget har slutligen ökat

uenägenheten för investeringar i lager.---

Prisutvecklingen inom landet har präglats av en betvdande grad
av stabilitet i betraktande av de kraftiga prisförskjutningar som ägt rum
på de utländska marknaderna oen vilka reflekterats i höjda priser på landets
import- och exportvaror. Levnadskostnadsindex och konsumtionsprisindex
ha stigit med omkring en procent, medan partiprisindex gått upp med
icke fullt tre procent sedan årets början. Till en viss del betingas prisstabiliteten
av importsubventionerna och priskontrollen. Även med bortseende
från effekten härav torde den hittillsvarande prisstegringen inom landet
vara mindre än som motsvarar uppgången i priserna på export- och importvarorna.
Man får därför vara beredd på att den allmänna prisnivån släpat
c^.el I utvecklingen och ännu ej till fullo återspeglar verkningarna av de
höjda import- och exportpriserna. Redan i våras varslades om att en viss
hojnmg av den allmänna konsumtionsprisnivån var alt emotse i början av
nästa år. Sedan dess ha priserna i utlandet gått upp ytterligare. Med hänsyn
härtill och till den omedelbara prisstegringseffekten på vissa områden av
de väntade lönehöjningarna får man nu räkna med eu icke oväsentlig förskjutning
uppåt av prisnivån under nästa år. För såvitt icke ytterligare starka
prishöjningar komina till stånd på de utländska marknaderna, bör emellertid
den förutsedda uppdrivningen av den svenska prisnivån kunna få
karaktären av en engångsförskjutning.

Även om sålunda det ekonomiska läget är mindre stabilt än förut och
balans.Pr.oblemet åny° ryckt i förgrunden, får det hållas i minnet, att ur ren
försörjningssynpunkt någon påtaglig försämring icke inträtt. Produktionen
uppvisar alltjämt en tillfredsställande utveckling och bytesrelationerna gentemot
utlandet synas vara i färd att förbättras. Förutsättningar för en mått!ig
standardhöjning föreligga därför. Jag har därför icke funnit anledning
frånträda min tidigare uppfattning om att tiden nu är inne att återgå till

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

fria lönerörelser. 1 likhet med vad jag i varas anförde förutsätter jag härvid,
att arbetsmarknadens parter vid löneuppgörelserna beakta riskerna för
en inflationsartad utveckling och iakttaga den återhållsamhet som laget
kräver. Material för denna bedömning föreligger i konjunkturinstitutets
förutnämnda höstrapport.

Vad jag senast anfört får ej undanskymma det faktum, att framtidsperspektiven
ställa statsmakterna inför allvarliga problem.---7-

I högre grad än förut gäller numera, att en ansvällning av investeringsverksamheten
måste förhindras. Beträffande byggnads- och anläggningsverksamheten
existera sedan länge de tekniska medlen härför 1 form av tillståndsförfarande.
Någon ökning av de på denna väg kontrollerade investeringarna
torde knappast vara möjlig under nuvarande förhållanden. Den
ansträngda arbetsmarknadssituationen utgör ett ytterligare skäl för en fortsatt
återhållsam tillståndsgivning. Genom byggnadskontrollen minskas emellertid
ej trycket på övriga investeringsområden. I det läge som nu är för
handen torde det därför icke vara tillrådligt att lämna andra former av
investeringar fritt spelum. Lämpligaste sättet att öva inflytande på de utanför
byggnadsregleringen liggande investeringarna har ansetts vara eu restriktiv
kreditpolitik.''Med tanke härpå har, på framställning av fullmäktige
i riksbanken, lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning satts i kraft fr. o. in. ingången av'' oktober
månad. Den skärpning av kravet på kassareserv, som dessa bestämmelser
innebära, minskar underlaget för bankernas kreditgivning. Mot denna
bakgrund har därjämte riksbanken ingått överenskommelse med kreditinstituten
om restriktivitet vid utlåningen, varigenom syftet att einå en uppbromsning
av investeringarna i den fria sektorn ytterligare tillgodosetts.
För att ge full effektivitet åt den restriktiva kreditpolitiken ha slutligen
principerna för riksbankens transaktioner i räntestabiliserande syfte på
obligationsmarknaden modifierats, så att möjlighet skapats för en viss röilighet
på ränteområdet.----

'' Berörda kreditpolitiska åtgärder, vilka vid behov kunna ges okad styrka
genom en ytterligare skärpning av kassareservbestämmelserna, kunna väntas
skänka ett värdefullt stöd åt strävandena att hålla investeringsverksamheten
och lagerökningen inom tillbörliga gränser. Emellertid kan man genom
kreditpolitiska åtgärder icke direkt påverka den betydande del av'' investeringsverksamheten
som finansieras med företagens egna medel. I dagens
läge måste med hänsyn till den nuvarande goda vinstkonjunkturen
hos särskilt exportindustrierna möjligheterna till självfinansiering av investeringar
inom företagen anses ha avsevärd betydelse för utvecklingen. Jag
har därför funnit det angeläget att låta undersöka, huruvida det finnes
möjlighet att i önskad grad påverka de självfinansierade investeringarna
med tillhjälp av skattetekniska bestämmelser. I detta syfte har inom finansdepartementet
ett förslag till s. k. investeringsskatt uppgjorts. Detta förslag
är för närvarande under övervägande hos vederbörliga instanser. Innan
resultatet av dessa överväganden föreligger, är jag icke beredd att taga
definitiv ställning till frågan om möjligheterna att gå fram på denna väg.
På något sätt torde dock frågan om en begränsning av de självfinansierade
investeringarna få lösas.

Enligt vad utskottet inhämtat från finansdepartementet har sedermera
inom departementet upprättats förslag till lag angående skyldighet för rörelscidkare
att insätta medel å investeringskonto, avsett att eventuellt ersätta
den planerade investeringsskatten. Förslaget har utsänts på remiss till

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

myndigheter och sammanslutningar. Frågan vilka åtgärder som böra tillgripas
för begränsande av de självfinansierade investeringarna är alltjämt
under övervägande i departementet. Proposition i ämnet kan icke väntas till
innevarande års riksdag.

Utskottet har vidare från handelsdepartementet inhämtat, att mellan
Kungl. Maj :t samt Svenska Cellulosaföreningen, Svenska Trämasseföreningen,
Svenska Trävaruexportföreningen och Svenska Pappersbruksföreningen
träffats överenskommelse om prisutjämningsavgifter på vissa exportvaror
att tillämpas från och med den 1 januari 1951.

Uttalande av departementschefen till statsrådsprotokollet
den 24 november 1950.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, har till statsrådsprotokollet
den 24 november 1950 — efter att ha erinrat om innehållet i de förevarande
för riksdagen framlagda lagförslagen m. m. — anfört följande.

Sedan den ifrågavarande propositionen avläts till riksdagen, har det ekonomiska
läget undergått en genomgripande förändring. Det förändrade läget
har — såsom närmare utvecklats i propositionen den 13 oktober 1950
(nr 255) angående skärpning av vissa indirekta skatter — medfört ökade
krav på åtgärder i syfte att förhindra en ansvällning av investeringsverksamheten.
En fråga, som därvid tilldrager sig särskild uppmärksamhet, är
spörsmålet på vad sätt statsmakterna skola kunna åstadkomma en begränsning
av företagens självfinansierade investeringar. Jag kommer vid ett senare
tillfälle att för Kungl. Maj :t framlägga författningsförslag, syftande
till en sådan begränsning.

Därest företagens självfinansierade investeringar begränsas genom särskilda
författningsbestämmelser, synas tillräckliga skäl icke föreligga att
bibehålla de nuvarande reglerna om begränsning av aktiebolagens vinstutdelning.
Jag är alltså numera av den meningen, att de i 1948 års lag meddelade
bestämmelserna om begränsning av vinstutdelning icke böra erhålla
förlängd giltighet.

Å andra sidan medför det förändrade ekonomiska läget, att man måste
hysa starka betänkligheter mot att frigöra de å spärrkonto innestående
medlen i så snabbt tempo som föreslagits i propositionen nr 203. Ett alltför
snabbt frigörande av medlen skulle nämligen icke stå väl överens med den
politik, som det nuvarande läget kräver. Enligt min mening är det därför
angeläget att avvecklingen sker mera stegvis än vad i nyssnämnda proposition
angivits, förslagsvis så att innestående medel frigöras med en fjärdedel
vid utgången av vart och ett av åren 1950, 1951, 1952 och 1953.

Utskottet.

Såsom av det ovan anförda framgår innefattar förevarande proposition,
nr 203, följande förslag: Det s. k. utdelningsstoppet — d. v. s. det i lagen
den 23 april 1948 med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel upptagna förbudet för bolag att höja vinstutdelningen till

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

aktieägarna utöver visst i lagen angivet belopp — föreslås bliva förlängt
med ett år. Samtidigt skulle förbudet undergå viss uppmjukning. — Enligt
slutbestämmelserna till 1948 års lag skola medel, som aktiebolag den 31
december 1950 har innestående på spärrkonto, efter nämnda tidpunkt vara
fria från spärr, såvitt ej annorledes förordnats i en av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag. Medlen föreslås nu bliva frigjorda till halva beloppet
med utgången av år 1950 och till återstående hälft, tillika med ränta
för år 1951, med utgången av sistnämnda år.

Vad först angår utdelningsstoppet vill utskottet erinra om att
riksdagen år 1949 vid antagandet av det då framlagda förslaget om fortsatt
tillämpning av 1948 års lag uttalade, att del vore ur produktionssynpunkt
angeläget, att utdelningsstoppet icke upprätthölles längre än den
ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen krävde, samt att utdelningsstoppets
avveckling sammanhängde med lönestoppets upphörande.
Bland arbetsmarknadens organisationer har sedan länge rått enighet om
att den vid årsskiftet 1950/51 utlöpande överenskommelsen om inkomststabilisering
icke bör ytterligare förlängas. Omfattande lönerörelser ha också
inletts. Även om utgången av avtalsförhandlingarna icke kan förutses,
torde det dock numera stå klart, att förutsättningar saknas för lönestoppets
bibehållande under år 1951. Under sådana omständigheter måste grunden
för utdelningsstoppet — vilket om än i skiftande form varit gällande ända
sedan räkenskapsåret 1942 — anses ej längre vara för handen.

Såsom departementschefen anfört i propositionen nr 255 till höstsessionen
av årets riksdag är det i nuvarande ekonomiska läge angeläget, att en
ansvällning av investeringsverksamheten förhindras. Ett frigivande av aktiebolagens
rätt att verkställa vinstutdelning måste antagas komma att leda till
minskad vilja och förmåga hos bolagen att nedlägga kapital å investeringar.
Intresset att förhindra en alltför omfattande investeringsverksamhet talar
sålunda även det för att utdelningsstoppet nu slopas. Jämväl departementschefen
är, såsom ovan anförts, numera av den uppfattningen, att de i 1948 års
lag meddelade bestämmelserna om begränsning av vinstutdelning icke böra
erhålla förlängd giltighet.

Utskottet vill förty hemställa om avslag å propositionen i vad den innefattar
förslag till förlängning av utdelningsstoppet.

Med denna inställning saknar utskottet anledning att närmare ingå på de
i motionerna II: 587 och Ii: 588 framförda förslagen om ytterligare uppmjukning
av bestämmelserna om utdelningsstopp.

Vidkommande åter frågan om s p ä r r k o n t o m e d lens f r i g ö r a nd
e må erinras om att departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
den 24 november 1950 framhållit, att det vore angeläget att avvecklingen
skedde mera stegvis än som angivits i propositionen, samt därvid
förslagsvis framfört den tanken, att medlen borde frigivas med eu fjärdedel
vid utgången av vart och ett av åren 1950, 1951, 1952 och 1953. Tydligt är,
att betänkligheter måste möta mot att i nuvarande, av starka inflationistiska
krafter präglade läge frigöra spärrkontomedlen så snabbt som föreslagits

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

i propositionen. Å andra sidan måste beaktas, att inånga bolag redan vidtagit
dispositioner med utgångspunkt från att spärrkontomedlen skulle bliva
frigivna till hälften vid instundande årsskifte och till återstoden med utgången
av år 1951. En vid nuvarande sena tidpunkt vidtagen ändring i återbetalningsordningen
kan därför lätteligen komma att medföra olägenheter
för bolagen. Emellertid kunna dessa olägenheter mildras eller undanröjas
genom en liberal tillämpning av dispensbestämmelserna.

Enligt 18 § i 1948 års lag må Konungen, om ändrade konjunkturförhållanden
därtill föranleda, förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa
grupper av aktiebolag helt eller delvis frigöras från spärr. Efter framställning
äger även spärrkontonämnden förordna, att aktiebolags medel frigöras
från spärr, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga för bolaget
eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda dylikt förordnande. Dessa
bestämmelser, vilka förbliva tillämpliga, så länge medel innestå på spärrkonto,
möjliggöra sålunda, att bolag, som skulle råka i betalningssvårighet
eller eljest drabbas av olägenhet, om tiden för spärrkontomedlens frigörande
utsträcktes, kan få sina medel helt eller delvis frigjorda i förtid.

Under angivna förhållanden anser sig utskottet böra förorda att den i propositionen
föreslagna tiden för spärrkontomedlens frigörande förlänges. Den
av departementschefen framförda tanken, att medlen skulle återbetalas med
en fjärdedel vid utgången av vart och ett av åren 1950, 1951, 1952 och 1953,
innefattar härvid en rimlig och lämplig lösning, till vilken utskottet kan
ansluta sig. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att nyssnämnda
dispensregler komma till användning för undanröjande av de olägenheter,
som kunna följa genom förlängningen av återbetalningstiden.

Enligt 15 § i 1948 års lag löpa de på spärrkonto innestående medlen med
ränta efter två procent för år. Räntan lägges vid varje kalenderårs slut till
kapitalet. Uppenbarligen bör även räntan frigivas från spärr. Enligt utskottets
mening är det härvid mest naturligt och följdriktigt att räntan frigives
i samma mån som kapitalet blir fritt från spärr. Av räntan för åren 1950,
1951 och 1952 skall sålunda vid respektive års slut en del läggas till kapitalet
och endast återstoden vara fri från spärr. Med denna utgångspunkt
kan bestämmelsen om medlens frigörande enklast utformas så, att — sedan
vid varje års utgång upplupen ränta lagts till kapitalet — medlen skola
frigöras från spärr vid utgången av år 1950 till en fjärdedel av beloppet, vid
utgången av år 1951 till eu tredjedel av då kvarstående belopp, vid utgången
av år 1952 till hälften av då kvarstående belopp samt vid utgången av år
1953 till återstoden.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till det i motionerna I: 495
och IT: 586 gjorda yrkandet — måtte avslå förevarande proposition
i vad densamma innefattar förslag till lag om fortsatt
tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948 (nr
175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel;

Förslå lagutskottets utlåtande nr 32.

B) att riksdagen — med förklarande, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag om frigörande av vissa
medel, som innestå på spärrkonto — måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag

om frigörande av vissa medel, som innestå på spärrkonto.

Härigenom förordnas, med ändring av vad i slutbestämmelserna till lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel finnes stadgat, att medel, som aktiebolag den
31 december 1950 har innestående på spärrkonto enligt nämnda lag, skola
— sedan vid varje års utgång upplupen ränta lagts till kapitalet — frigöras
från spärr

vid utgången av år 1950 till en fjärdedel av beloppet,
vid utgången av år 1951 till en tredjedel av då kvarstående belopp,
vid utgången av år 1952 till hälften av då kvarstående belopp samt
vid utgången av år 1953 till återstoden.

C) att motionerna 11:587 och 11:588 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 30 november 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist*, Olofsson, Lodenius,
Lundgren, Lindblom, Lindgren och Ewerlöf; samt

från a n d r a kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Johansson
i Norrfors*, Johnsson i Stockholm, Landgren, Hedqvist, Jacobsson i
Sala och Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.