Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u32 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

Nr 32

Utlåtande i anledning av motioner angående bestraffningen av
lärare vid övergrepp mot elev.

I de likalydande motionerna I: 231 av herr Ingvar Andersson och 11: 275
av herr Nilsson i Agnäs m. fl. anförs att i ett brottmål, som avgjordes förra
året, en lärare dömdes för övergrepp mot en elev trots att läraren blivit
grovt provocerad genom elevens uppträdande. Från denna utgångspunkt
hävdar motionärerna, att en lärare i vissa fall bör kunna frikännas för
fysiskt övergrepp mot elev. I motionerna hemställs ”om åtgärder från riksdagen
för att åstadkomma översyn av lagparagrafen i fråga och dess tilllämpningsföreskrift”.

Remissyttranden över motionerna har avgivits av skolöverstyrelsen och
Lärarnas riksförbund.

Motionerna

Motionärerna anför, att det måste anses vara en allvarlig brist i gällande
lagparagraf att den under alla förhållanden straffbelägger ett handlande
av den art som ovan anges oberoende av motpartens agerande. I ett fall av
denna art kan de disciplinära förutsättningarna för en viss lärare i en viss
klass vara i högsta grad beroende av lärarens beteende vid provokation
från en eller flera elever. Med de avancerade och hänsynslösa metoder, som
ej är alldeles ovanliga i skolorna från vissa elevers sida, anför motionärerna,
lockar en lagparagraf som så helt saknar elasticitet till grovt missbruk
från elever med anarkistisk läggning i sammanhanget. Således borde en
lärare kunna frikännas i vissa fall trots fysiskt övergrepp. En översyn av
här tillämplig lag bör vara angelägen.

Gällande bestämmelser

Misshandel m. m.

I brottsbalken (BrB) indelas misshandelsbrottet i tre grader. I 3 kap.
5 § stadgas, att den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes
för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 32

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

böter. I 6 § behandlas den svåraste graden av uppsåtlig misshandel, grov
misshandel. Då domstolen skall bestämma till vilken svårighetsgrad ett
misshandelsbrott är att hänföra, skall domstolen ta hänsyn till samtliga
uppsåtliga omständigheter vid brottet. Detsamma gäller vid straffmätningen.

I 14 kap. 16 § strafflagen, som upphävdes med giltighet från den 1 juli
1957, stadgades, att för den händelse någon under utövning av laga rättighet
att aga den som stod under hans lydnad tillfogade honom skada som
var ringa, han ej skulle fällas till straff därför. Stadgandet upphävdes såsom
oförenligt med nutida strävanden att såvitt möjligt ersätta aga med
andra uppfostringsmedel. Den rest av egentlig äganderätt som kvarstod i
föräldrabalken borttogs 1966 genom ändring av föräldrabalken 6 kap. 3 §
(prop. 96, 1LU 32).

I 5 kap. 26 § skollagen stadgas, såvitt avser grundskolan, att alla som
verkar inom skolan har att där främja trivsel och arbetsglädje, att elev
skall visa aktning och lydnad för lärare och annan skolans personal samt
eftersträva ett gott förhållande till övriga elever, samt att kroppslig bestraffning
eller kränkande behandling av elev ej må förekomma. Dessa bestämmelser
äger motsvarande tillämpning vid yrkesskola, fackskola och
gymnasium (5 kap. 29 §). Under remissbehandlingen av skolberedningens
förslag ifrågasattes från flera håll om inte förbudet mot kroppslig bestraffning
borde utgå, samt anfördes att något behov av bestämmelsen inte förelåg,
enär straffsanktion fanns enligt strafflagens regler. Departementschefen
uttalade emellertid, att det i då gällande bestämmelser intagna förbudet
mot kroppslig bestraffning fortfarande borde bibehållas för att därmed
skulle bli otvetydigt fastslaget att sådana åtgärder inte skulle få tillgripas
som ett instrument i skolans verksamhet och detta vare sig handlingen i
det enskilda fallet var hänförlig under strafflagen eller ej.

Enligt 3 kap. It § BrB gäller, att misshandel enligt 5 § (normalgraden
samt ringa fall), som ej förövats på allmän plats, får åtalas av allmän åklagare
endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Påföljdseftergift m. m.

I 33 kap. 4 § BrB har upptagits bestämmelser som tillåter straffnedsättning
i vissa fall samt en bestämmelse angående påföljdseftergift. I första
stycket regleras möjligheterna till straffminskning dels på grund av ungdom,
dels på grund av själslig abnormitet. Härefter stadgas i andra och
tredje styckena följande:

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn
till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff
än som stadgats för brottet.

Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

I en promemoria år 1948 (SOU 1948: 40) angav strafflagberedningen
vissa omständigheter som borde särskilt beaktas vid domstolsprövning av
om en av beredningen föreslagen befogenhet för domstol att nedsätta straffet
under straffskalans minimum eller eftergiva ansvar spåföljd skulle användas.
Vid prövningen skulle sålunda särskilt beaktas bl. a. om osedvanligt
ringa skada eller fara följt av den brottsliga gärningen eller om brottet
föranletts av annans grovt kränkande beteende. Vid förnyat övervägande av
frågan fann strafflagberedningen i betänkandet Enhetligt frihetsstraff (SOU
1953: 17, s. 122) att en sådan uppräkning icke borde göras i lagen. En uppräkning
kunde befaras medföra att bestämmelserna om straffminskning
eller eftergift tillämpades i alltför stor omfattning när de angivna omständigheterna
förelåg och icke kom till tillämpning i andra fall då särskilda
skäl förelåg för nedsättning eller eftergift. I den i sistnämnda betänkande
upptagna bestämmelsen i förevarande ämne angavs därför endast allmänna
synpunkter till ledning för bedömningen huruvida nedsättning eller eftergift
borde ske. Enligt beredningens uppfattning gav dock uppräkningen
exempel på omständigheter som kunde föranleda nedsättning eller eftergift.

Vid utarbetandet av brottsbalken ansågs det inte lämpligt att i lagen
göra en sådan uppräkning som beredningen tidigare föreslagit. Beträffande
innehållet i uppräkningen yttrade departementschefen, att han för egen
del ville framhålla, att tillämpningen borde vara mera restriktiv. Bl. a. den
ringa skadan eller faran för brottet syntes exempelvis icke i och för sig
kunna motivera straffnedsättning eller påföljdseftergift. Departementschefen
underströk, liksom förut strafflagberedningen, att det var rena undantagsfall
som avsågs med bestämmelserna om straffnedsättning och påföljdseftergift.
Han ansåg, att — oavsett prognosen för gärningsmannens framtida
skötsamhet -— påföljdseftergift borde kunna ifrågakomma i fall då
en handling rymmes under ett lagbuds gärningsbeskrivning men där det
med hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den
allmänna rättskänslan att tillämpa lagbudet.

I ett av högsta domstolen år 1967 avgjort mål har frågan om påföljdseftergift
vid lindrig misshandel prövats (NJA 1967 s. 384). Omständigheterna i
målet var följande. Allmän åklagare yrkade ansvar å en person för att denne
i en trappuppgång dragit en 9-årig flicka i håret ”så att detta lossnat och
smärta uppstått”. I häradsrättens domskäl intogs en uppgift om att — enligt
polisrapporten — den tilltalade hade uppgivit att hans son sagt sig ha två
gånger blivit slagen av flickan och att den tilltalade därför uppsökt flickan
för att tala med henne. Flickans moder hade hemställt om åtalets nedläggande.

Häradsrätten förklarade den tilltalade saker jämlikt 3 kap. 5 § BrB till
misshandel men eftergav med stöd av 33 kap. 4 § tredje stycket samma balk
påföljd för brottet. Hovrätten, dit åklagaren fullföljt talan, fann ej skäl göra
ändring i häradsrättens dom.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

Riksåklagaren sökte revision med yrkande att den tilltalade måtte dömas
till böter för misshandel, som var att anse som ringa.

I likhet med häradsrätten och hovrätten fann högsta domstolen att den
tilltalades åtgärd att lugga flickan fick anses vara att hänföra till misshandel.
Vidare anförde högsta domstolen, att enligt den tilltalades icke vederlagda
uppgift hade hans handlingssätt föranletts av att flickan, då han
skulle tala med henne, varit helt oresonlig och endast svarat med glåpord
samt spottat honom i ansiktet. Med hänsyn till flickans beteende och misshandelns
synnerligen lindriga beskaffenhet samt till vad i målet upplysts
rörande den tilltalades vandel fick det anses uppenbart, att påföljd för brottet
icke erfordrades. På grund därav fastställde högsta domstolen hovrättens
beslut.

Bestämmelsen om påföljdseftergift bör ses i sammanhang med bestämmelserna
om befogenhet för åklagare att besluta att icke tala å brott. Enligt
rättegångsbalken 20 kap. 7 § p. 3 och andra stycket äger riksåklagaren
besluta att icke tala å brott, om det av särskilda skäl är uppenbart
att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet
och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat
att åtal väckes. Även denna bestämmelse är avsedd att tillämpas endast
i rena undantagsfall.

Angående förhållandet mellan åtalsprövning och påföljdseftergift är att
märka, att enligt förarbetena företräde på visst sätt skall ges åt påföljdseftergift.
Departementschefen uttalade vid brottsbalkens tillkomst, att i
den mån frihet från påföljd bör medges för en straffbelagd gärning och
denna icke är av mycket lindrigt slag, detta i allmänhet bör vara en fråga
som avgöres av domstol (NJA II 1962 s. 88). Härigenom vunnes de bästa
garantierna för en allsidig bedömning av de förhållanden som bör inverka
vid avgörandet.

Här må även erinras om att enligt rättegångsbalken åklagare må besluta
att icke tala å brott om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan
påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och att den misstänktes
lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt (20 kap. 7 § p. 1). Denna befogenhet
tillkommer i allmänhet endast länsåklagare eller därmed jämställd
åklagare.

Missfirmelse av tjänsteman m. m.

Med hänsyn till innehållet i remissyttrandena må här även beröras vissa
regler om ärekränkning m. m.

Enligt 5 kap. 3 § BrB inträder ansvar för förolämpning, om man smädar
annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat
skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör ett förtalsbrott,
äger stadgandena om förtal företräde. (Förtal består enligt 5 kap.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

1 § BrB i att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
annans missaktning.)

Förolämpningsbrottet i 5 kap. 3 § BrB ligger inte under allmänt åtal
(5 kap. 5 § BrB).

I 17 kap. BrB behandlas brott mot allmän verksamhet. Brottet missfirmelse
mot tjänsteman behandlas i 5 §. Brottsbeskrivningen anknytar helt
till förolämpningsbrottet i 5 kap. 3 § BrB. Själva handlingen skall således
vara en sådan som är förolämpning enligt detta lagrum. Kretsen av skyddade
personer är främst befattningshavare med ämbetsansvar. Mot hämnd
åtnjuter även f. d. befattningshavare skydd. Förolämpningen skall ha skett
i eller för befattningen.

Brotten i 17 kap. BrB ligger utan inskränkning under allmänt åtal.

Remissyttranden

Skolöverstyrelsen avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Efter en redogörelse för den bestämmelse om straffrihet vid utövande av
agarätt, som fanns till den 1 juli 1957 i 14 kap. 16 § strafflagen, anför skolöverstyrelsen
följande.

Gällande skolförfattningar innehåller numera förbud mot aga. Någon
motsvarighet till 14: 16 SL har inte upptagits i brottsbalken.

Motionens syfte synes visserligen inte vara att aga skulle återinföras i
skolorna. Vad som föresvävar motionärerna torde väl närmast vara att en
i viss mån mot bestämmelsen i 14: 16 SL svarande straffrihet skulle inträda
för lärare, som blev provocerad av elev. Straffrihet i det i motionen omnämnda
fallet skulle måhända kunna grundas på uppfattningen att någon
form av nödvärnsrätt borde föreligga mot smädliga tillmålen, s. k. muntliga
injurier. Sådan nödvärnsrätt föreligger emellertid inte enligt svensk rätt.

Den reaktionsform som står medborgarna i gemen till buds vid muntliga
injurier torde närmast vara att väcka åtal för ärekränkning. För lärare
såsom innehavare av tjänst, varmed ämbetsansvar är förenat, synes även
finnas möjligheten att tillämpa 17 kap. 5 § brottsbalken om straff för missfirmelse
mot tjänsteman. Det torde ligga i sakens natur att denna reaktionsform
ter sig ännu mera otillräcklig för lärare än för flertalet andra
tjänstemän.

Även om det därför kan finnas utrymme för viss förståelse för syftet
med motionen, torde det inte finnas skäl för att tillgodose detta på annat
sätt än som skett i det i motionen avsedda fallet, nämligen genom att vid
straffmätningen hänsyn tas till de förmildrande omständigheter som kan
föreligga i det särskilda fallet.

Lärarnas riksförbund anser, att för uppnående av bättre ordning i skolorna
bör en utredning ske rörande slcolstadgans bestämmelser om åtgärder
för elevs tillrättaförande; en sådan utredning är mera angelägen

6 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

än en översyn av den av motionärerna berörda lagbestämmelsen i brottsbalken.

Vidare anför förbundet följande.

Det i motionerna berörda problemet är för lärarna av gammalt datum.
De har länge funnit det otillfredsställande att lagstiftningen inte givit dem
ett bättre stöd för upprätthållande av ordningen i skolorna. Det ovan berörda
rättsfallet från 1969 bidrog icke till att ge lärarna önskat stöd härvidlag.
Förbundet finner dock att domstolarna med stöd av gällande lagbestämmelser
allsidigt bedömer de fall av misshandel, som förekommer. Vid
bedömandet och för utformningen av lämplig påföljd har domstolarna att
taga i beaktande samtliga omständigheter i varje fall, dvs. bland annat provokation.
Uppenbart är dock att i fall av ovannämnda karaktär det provokativa
inslaget ofta är påfallande. Det måste framhållas att läraren utsätts
för angrepp, får mottaga okvädingsord m. m. när han utövar sin tjänst,
dvs. i egenskap av offentlig tjänsteman. Det är av stor vikt att domstolarna
vid sin prövning ex officio beaktar jämväl nämnda förhållande.

Vissa andra skolfrågor

I sitt utlåtande nr 49 vid innevarande års riksdag har statsutskottet behandlat
elva motionspar, i vilka framställts yrkanden som rör ett antal
skolfrågor, bland dem frågor om de inre arbetsförhållandena i skolorna. 1
ett av motionsparen (1:594 och II: 724) yrkas, att en översyn skall göras
av skolstadgans bestämmelser om åtgärder för elevs tillrättaförande. I utlåtandet
anför utskottet att nämnda motioner och sju andra motionspar
sammantagna ger ett starkt intryck av att man på många håll hyser allvarlig
oro över brister i skolans arbetsmiljö. Utskottet anser det önskvärt med
en allmän översyn av de problem som sammanhänger med arbetsmiljön i
dagens skola. Visserligen har skolöverstyrelsen genom arbetsgruppen samverkan
i skolan (SISK) påbörjat en utrednings- och försöksverksamhet på
området, men utskottet gör den bedömningen att de föreliggande problemen
är av sådan vikt och av så mångskiftande art att man har anledning att ytterligare
överväga i vilka former de lämpligast bör angripas. Vidare anför
statsutskottet.

Utskottet anser det inte uteslutet att dylika överväganden kan komma
att ge vid handen att utredningsarbetet bör bedrivas på bredare bas än i
form av en ämbetsverksutredning, låt vara att i denna även ingår representanter
som hämtats utanför verket. Ett utredningsarbete i hittillsvarande
form (SISK) eller på bredare bas ändrar givetvis ingenting i skolöverstyrelsens
allmänna skyldighet att följa utvecklingen på området och vidta de
åtgärder överstyrelsen anser lämpliga.

Sammanfattningsvis anser utskottet att skolans arbetsmiljöproblem bör

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

noggrant analyseras och att förslag om åtgärder för att komma till rätta
med dem bör utarbetas. Detta arbete bör bedrivas på både kortare och
längre sikt och, åtminstone i det senare fallet, på bred bas. Med den ståndpunkt
som utskottet härmed intagit finner sig utskottet inte böra göra några
ytterligare uttalanden om de olika detalj förslag som framlagts i motionerna
för att inte föregripa de överväganden, som utskottet förutsatt skall
komma till stånd. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet anfört i anledning av de
i detta utlåtande behandlade motionerna.

Riksdagen har bifallit utskottets hemställan.

Utskottet

I motionerna anförs att det nyligen förekommit att en lärare dömts för
övergrepp mot elev trots att han blivit grovt provocerad genom elevens uppträdande.
Från denna utgångspunkt hävdar motionärerna att en lärare i
vissa fall bör kunna frikännas då han av domstol befinnes skyldig till fysiskt
övergrepp mot elev. I motionsyrkandet hemställs om åtgärder från riksdagens
sida för att åstadkomma en översyn av lagstiftningen i fråga.

En grundläggande regel för rättegången i brottmål är att domstolen skall
ta hänsyn till samtliga omständigheter vid den åtalade gärningens begående,
sådana de framkommit vid rättegången. Vid bestämmande av påföljd för
misshandelsbrott måste det självfallet tillmätas betydelse om brottet föranletts
av målsägandens eget uppträdande. Ett provokativt uppträdande av
målsäganden i samband med brottet kan därför medföra att påföljden blir
väsentligt mildare än som skulle ha blivit fallet om den tilltalade inte provocerats
till sitt handlande. Genom den möjlighet som brottsbalken ger domstolen
att meddela påföljdseftergift kan även i undantagsfall påföljden helt
bortfalla. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär bestämmelsen
härom — även om den skall utnyttjas restriktivt — i praxis tillämpats
på fall som är likartat med de av motionärerna åsyftade. Med hänsyn härtill
ger enligt utskottets mening den nuvarande lagstiftningen möjligheter
för domstolarna att vid fall av övergrepp av lärare på elev ta hänsyn till
sådana omständigheter som framhålls av motionärerna. Utskottet är därför
inte berett att tillstyrka bifall till motionerna. De svårigheter som på många
håll otvivelaktigt föreligger för lärarkåren i skolarbetet och som kommit till
uttryck i motionerna är emellertid enligt utskottets mening förtjänta av uppmärksamhet.
Som statsutskottet uttalat i sitt utlåtande nr 49 vid innevarande
riksdag är det önskvärt med en allmän översyn av de problem som sammanhänger
med arbetsmiljön i dagens skola. Detta önskemål, som inte inne -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1970

fattas i det här behandlade motionsyrkandet, torde bli tillgodosett genom att
statsutskottets utlåtande i dagarna godkänts av riksdagen.

Utskottet hemställer,

att motionerna 1:231 och 11:275 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 april 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), fru Lindström (s), herrar Sörenson (fp), Larfors (s)*
och Lidgard (m)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar
Martinsson (s), Dockered (ep), Wiklund i Stockholm (fp), Jönsson i Malmö
(s), Börjesson i Falköping (ep)* och Oskarson (m).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700030