Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u32 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

Nr 32

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1969 dagtecknad proposition, nr 25, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, såvitt avser ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, och i övrigt till lagutskott, i vilken
sistnämnda del propositionen behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, såvitt nu är i fråga, under åberopande av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1952 (nr 680).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 931 av herr Lundström m. fl. och II: 1069
av herr Romanus m. fl.,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 32

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

dels likalydande motionerna I: 932 av herrar Ferdinand Nilsson och Sundin
och II: 1067 av herr Larsson i Luttra m. fl.,

dels likalydande motionerna I: 933 av fru Segerstedt Wiberg och herr
Tistad och II: 1070 av herr Wiklund i Stockholm m. fl.,
dels ock motionen II: 1068 av herr Lundberg, såvitt den avser de delar
av propositionen som hänvisats till lagutskott.

Redogörelse för motionerna lämnas i det följande, s. 44—50.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås myndighetsåldern sänkt från 21 till 20 år. Vidare
föreslås att ungdomar i ålder 18—20 år i flera hänseenden skall få en mera
självständig ställning än f. n. Sålunda skall den som har fyllt 18 år själv
få ta upp och förfoga över studiemedel och statliga bosättningslån. Han
skall också utan förmyndarens samtycke kunna hyra bostad för eget bruk.
Den behörighet att ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen
m. m. som redan nu tillkommer gift underårig föreslås utvidgad
till alla underåriga som har eget hushåll.

Som en konsekvens av att myndighetsåldern sänks föreslås motsvarande
ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.
Principen vid prövning av olika åldersgränser har varit att en anpassning
till den föreslagna myndighetsåldern skall ske överallt där det inte finns
speciella skäl för annat. Bland 21-årsgränser som behålls kan nämnas de
som finns inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

1) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1, 3 och 12 §§,
8 kap. 7 §, 9 kap. 1 och 2 §§, 10 kap. 1 § samt 20 kap. 28 § föräldrabalken''
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 9 kap. samma
balk skall införas två nya paragrafer, 2 a och 3 a §§, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Utan eget------------

Den som ej fyllt tjuguett år må
ej adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Är endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden
eller å okänd ort, vare hans samtycke
ej erforderligt. Är sådant fall
för handen beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens
samtycke inhämtas.

Den som---------

§•

---han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Är endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
å okänd ort, vare hans samtycke ej
erforderligt. Är sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens samtycke
inhämtas.

----förmyndarens samtycke.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan
barnet fyllt tjuguett år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och
adoptivbarnet äro ense därom. Den
som är förklarad omyndig skall hava
förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

§•

Adoptivförhållandet varde ock, sedan
barnet fyllt tjugu år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och
adoptivbarnet äro ense därom. Den
scm är förklarad omyndig skall hava
förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1968: 164 och av 6 kap. 3 § se 1966: 308.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.
1 §•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas
vårdnad enligt vad nedan
sägs till dess det fyllt tjuguett år
eller ingått äktenskap.

Föräldrarna skola —-----

Barn utom äktenskap står under
moderns vårdnad till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap.
Äro föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på
anmälan, av rätten förordnad att
övertaga vårdnaden om barnet, om
han är lämplig därtill. Finnes modern
ej vara lämplig att utöva vårdnaden,
eller dör hon, skall rätten på
ansökan av fadern eller barnavårdsmannen
eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Vad
i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende
å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande barn utom äktenskap.

Barn i äktenskap står under föräldrarnas
vårdnad enligt vad nedan
sägs till dess det fyllt tjugu år eller
ingått äktenskap.

§•

----övriga omständigheter.

Om rätt för underårig, som har
fyllt aderton år, att själv hyra bostad
för eget bruk stadgas i 9 kap.

§•

Barn utom äktenskap står under
moderns vårdnad till dess det fyllt
tjugu år eller ingått äktenskap. Äro
föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på
anmälan, av rätten förordnad att
övertaga vårdnaden om barnet, om
han är lämplig därtill. Finnes modern
ej vara lämplig att utöva vårdnaden,
eller dör hon, skall rätten på
ansökan av fadern eller barnavårdsmannen
eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Vad
i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende
å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande barn utom äktenskap.

8 KAP.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårds- Uppdraget att vara barnavårdsman
upphör, när barnet fyller ader- man upphör, när barnet fyller aderton
år. Om särskild anledning där- ton år. Om särskild anledning därtill
föreligger, må nämnden förlänga till föreligger, må nämnden förlänga

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppdraget, dock ej längre än till dess uppdraget, dock ej längre än till dess
barnet fyllt tjuguett år. barnet fyllt tjugu år.

Finnes behov — ---------—skall upphöra.

9 KAP.

1 §•

Den som är under tjuguett år (u nd
e r å r i g) är omyndig och äger icke
själv råda över sin egendom eller
åtaga sig förbindelser i vidare mån
än som följer av vad som skall gälla
på grund av lag eller villkor vid fördärv
genom gåva eller testamente.

Om rätt ---

Den som är under tjugu år (u nderårig)
är omyndig och äger icke
själv råda över sin egendom eller
åtaga sig förbindelser i vidare mån
än som följer av vad som skall gälla
på grund av lag eller villkor vid förvärv
genom gåva eller testamente.

2 §.

Underårig, som har fyllt aderton
år, får själv hyra bostad för eget
bruk. Om den underårige ej kan betala
hyran med medel över vilka han
själv råder eller om hänsyn till hans
uppfostran eller välfärd kräver det,
kan förmyndaren med överförmyndarens
samtycke uppsäga hyresavtalet
att upphöra omedelbart. Innan
samtycke meddelas, skall överförmyndaren
bereda den underårige
tillfälle att yttra sig. Har hyresavtal
uppsagts av förmyndaren, får den
underårige därefter ej själv sluta nytt
hyresavtal.

---6 kap.

2 a §.

Underårig med eget hushåll får
för den dagliga hushållningen eller
uppfostran av barn, som tillhör hushållet,
själv ingå sådana rättshandlingar,
som sedvanligen företagas för
dessa ändamål.

Rättshandling som avses i första
stycket är dock ej bindande för den
underårige, om den med vilken rätts -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handlingen slöts insåg eller bort inse,
att det som anskaffades genom
rättshandlingen ej var erforderligt.

Missbrukar den underårige behörighet,
som tillkommer honom enligt
första stycket, kan rätten på ansökan
av förmyndaren frånkånna
honom behörigheten. Sådant beslut
kan upphävas på ansökan av förmyndaren
eller den omyndige, om ändrade
förhållanden inträtt.

Rättens beslut enligt tredje stycket
skall ofördröjligen kungöras i allmänna
tidningarna och tidning inom
orten.

3 a §.

Underårig, som har fyllt aderton
år, får själv upptaga statligt lån,
som syftar till att bereda honom
hjälp till utbildning eller bosättning.
Han får själv råda över medel, som
uppburits på grund av sådant lån
eller såsom statligt bidrag till hans
utbildning. Detsamma gäller avkastningen
av sådana medel och vad som
trätt i deras ställe. I fråga om rått
för förmyndaren att omhändertaga
egendomen äger 3 § andra stycket
motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller ej studiehjälp
enligt studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964- (nr 402).

10 KAP.

1 §■

Den som fyllt tjuguett år skall av Den som fyllt tjugu år skall av
rätten förklaras omyndig: rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom,---samtycker därtill.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

Ansökan om förmyndares förordnande
eller entledigande eller om
annan rättens åtgärd med avseende
å förmynderskap må, såframt fråga
ej är om ärende, varom i 29 § stadgas,
göras, förutom av överförmyndaren
och förmyndare, jämväl av
barnavårdsman och den omyndige
själv, om han fyllt sexton år, så ock
av hans make och närmaste fränder.
Förmyndare, som gjort sig skyldig
till försummelse i vårdnaden om underårig,
må entledigas jämväl på ansökan
av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.
Frågor som avses i
denna paragraf skall ock rätten, när
anledning är därtill, upptaga utan
att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens-----------

Mot beslut,----------

§•

Ansökan om förmyndares förordnande
eller entledigande eller om
annan rättens åtgärd med avseende
å förmynderskap må, såframt fråga
ej är om ärende, varom i 9 kap. 2 a §
eller i 29 § stadgas, göras, förutom
av överförmyndaren och förmyndare,
jämväl av barnavårdsman och
den omyndige själv, om han fyllt
sexton år, så ock av hans make ocli
närmaste fränder. Förmyndare, som
gjort sig skyldig till försummelse i
vårdnaden om underårig, må entledigas
jämväl på ansökan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd.
Frågor som avses i denna paragraf
skall ock rätten, när anledning är
därtill, upptaga utan att särskild ansökan
blivit gjord.

---är sagt.

— ---av vitet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har barnavårdsman med stöd av äldre bestämmelser förordnats för tid
efter det att barnet fyllt tjugo år, skall uppdraget upphöra när barnet uppnår
denna ålder.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

2) Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § samt 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Den, som är under tjuguett år och
ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

År den--- — —---— —

I fråga--------------

§•

Den, som är under tjugo år och
ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

---anmälan förordnar.

--barn, makarna.

5 KAP.
12 §.

En var av makarna äge att för
den dagliga hushållningen eller barnens
uppfostran med förpliktande
verkan jämväl för den andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som
sedvanligen företagas för dessa ändamål.
Rättshandlingen skall anses
vara ingången i syfte att förplikta
jämväl andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.
Make, som är omyndig på grund av
sin ålder, äge utan hinder därav ingå
rättshandling, varom nyss år sagt.

Rättshandling, varom i första stycket
sägs, vare ej förpliktande för

Eu var av makarna äge att för
den dagliga hushållningen eller barnens
uppfostran med förpliktande
verkan jämväl för den andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som
sedvanligen företagas för dessa ändamål.
Rättshandlingen skall anses
vara ingången i syfte att förplikta
jämväl andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första
stycket sägs, vare ej förpliktande

1 Senaste lydelse av 2 kap. 2 § se 1949: 383 samt av 5 kap. 12 och 13 §§ se 1924:324.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse)
andra maken, om den, med vilken
rättshandlingen slöts, insåg eller bort
inse, att det, som anskaffades genom
rättshandlingen, ej var erforderligt.
Var i fall, som nu är sagt,
make, som ingick rättshandlingen,
omyndig, vare den ej heller för honom
bindande.

Vad sålunda — —--------— —-

(Föreslagen lydelse)
för andra maken, om den, med vilken
rättshandlingen slöts, insåg eller
bort inse, att det, som anskaffades
genom rättshandlingen, ej var
erforderligt.

--leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt
12 § tillkommande behörighet,
må han kunna på yrkande av andra
maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig. År han omyndig, må
behörigheten frånkännas honom på
yrkande jämväl av förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,
om makarna och, när den beslutet
avser är omyndig, jämväl förmyndaren
enas därom eller förändrade
förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens-----------

Missbrukar make den honom enligt
12 § tillkommande behörighet,
må han kunna på yrkande av andra
maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,
om makarna enas därom eller*
förändrade förhållanden visas
hava inträtt.

inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har underårig make enligt 5 kap. 13 § i dess äldre lydelse frånkänts
behörighet som avses i 12 § samma kapitel, skall beslutet gälla som om det
meddelats även enligt 9 kap. 2 a § föräldrabalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

3) Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § ärvdabalken skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äger barnet,
innan arv eller testamente må
tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag
till underhållet med ett belopp
en gång för alla, dock ej för tiden efter
det barnet fyllt tjuguett år. Hava
flera barn denna rätt och förslår ej
kvarlåtenskapen till deras underhåll,
skall dem emellan sådan jämkning
ske som med hänsyn till deras behov
och förhållandena i övrigt finnes
skäligt.

Bidrag, varom-------------

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad,
och kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äger
barnet, innan arv eller testamente
må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå
bidrag till underhållet med ett belopp
en gång för alla. Hava flera
barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen
till deras underhåll,
skall dem emellan sådan jämkning
ske som med hänsyn till deras behov
och förhållandena i övrigt finnes
skäligt.

— av underhållsplikt.

9 KAP.

Den som fyllt tjuguett år må genom
testamente förordna om sin
kvarlåtenskap. Testamente må ock
göras av underårig, som är eller varit
gift eller som efter fyllda sexton

§•

Den som fyllt tjugo år må genom
testamente förordna om sin kvarlåtenskap.
Testamente må ock göras
av underårig, som är eller varit gift
eller som efter fyllda sexton år vill

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

år vill förordna om egendom, över förordna om egendom, över vilken
vilken han äger själv råda. han äger själv råda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Har arvlåtaren avlidit före
lagens ikraftträdande, tillämpas 8 kap. 1 § i dess äldre lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

4) Lag

om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av
havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Innan prövning sker huruvida havandeskap
må avbrytas, bör, när skäl
därtill äro, tillfälle till yttrande beredas
det väntade barnets fader
samt, om kvinnan är under tjuguctt
år den sorn har vårdnaden om henne,
om hon är omyndigförklarad förmyndaren,
om hon är gift hennes
man, och om hon är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

I övrigt—-------— — ----—----

(Föreslagen hjdelse)

§•

Innan prövning sker huruvida havandeskap
må avbrytas, bör, när
skäl därtill äro, tillfälle till yttrande
beredas det väntade barnets fader
samt, om kvinnan är under tjugu år
den som har vårdnaden om henne,
om hon är omyndigförklarad förmyndaren,
om hon är gift hennes
man, och om hon är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

-——kvinnans medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

5) Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

På framställning — —----moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning,
som tillkommer kvinna vilken ej
uppnått tjuguett års ålder, må försäkringskassan
på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om utbetalning
till annan enligt vad i första
stycket sägs,

År kvinna------------

Beträffande moderskapspenning,
som tillkommer kvinna vilken ej
uppnått tjugu års ålder, må försäkringskassan
på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om utbetalning
till annan enligt vad i första
stycket sägs.
och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år i969

6) Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Har någon---------

Detsamma skall gälla, om någon
som fyllt aderton år har könsligt
umgänge med annan av samma kön
som ej fyllt aderton år eller ock,
under omständigheter som angivas
i första stycket, med annan av samma
kön som är under tjugoett år.

§•

---fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon
som fyllt aderton år har könsligt
umgänge med annan av samma kön
som ej fyllt aderton år eller ock,
under omständigheter som angivas i
första stycket, med annan av samma
kön som är under tjugo år.

Om någon vanemässigt eller för
att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt
eller om någon förleder den
som är under tjugoett år till sådant
levnadssätt, dömes för koppleri
till fängelse i högst fyra år.

Är brottet---------

Om någon för--------

§•

Om någon vanemässigt eller för
att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt
eller om någon förleder den som
är under tjugo år till sådant levnadssätt,
dömes för koppleri till
fängelse i högst fyra år.

---utnyttjat annan.

-----sex månader.

8 §•

Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller
giva ersättning skaffar eller söker giva ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under aderton med någon som är under aderton år

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse)
år eller, om han är av samma kön,
under tjugoett år, dömes för förförelse
av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse)
eller, om han är av samma kön, under
tjugo år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

7) Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 8, 9 och 11 §§ lagen den 20 mars 1964 med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Brottmål, vari —-------

Finnes i mål mot den som ej fyllt
tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet
för vilken den underårige kan antagas
bliva föremål, äger rätten förordna
att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant
förordnande böra meddelas och är
jämväl någon som fyllt tjugoett år
tilltalad i målet, skall rätten, om
det finnes kunna ske utan att utredningen
avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den underårige såsom
särskilt mål.

Utan hinder-----------—-

(Föreslagen lydelse)

§•

--sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt
tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet
för vilken den tilltalade kan antagas
bliva föremål, äger rätten förordna
att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant
förordnande böra meddelas och är
jämväl någon som fyllt tjugoett år
tilltalad i målet, skall rätten, om
det finnes kunna ske utan att utredningen
avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den som är under
tjugoett år såsom särskilt mål.

— övervara handläggningen.

Ej må den som icke fyllt tjugoett
år dömas till fängelse, skyddstillsyn
eller ungdomsfängelse, med mindre
den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit
hörd i målet. Har i sådant mål per -

§■

Ej må den som icke fyllt tjugo år
dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre
den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit
hörd i målet.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse)
sonundersökning ägt rum, skall ock
personundersökaren höras, om skäl
äro därtill.

Saknar i fall, som sägs i 10 §,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

(Föreslagen lydelse)

Innan någon som är under tjugoett
år dömes till påföljd som avses i
första stycket skall den som utfört
personundersökning i målet höras,
om skäl äro därtill.

§•

Saknar i fall, som sägs i 10 §,
den tilltalade försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes
uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 32

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

8) Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 25, 27, 28, 32, 42 och 67 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Barnavårdsnämnd har-----

b) om någon, som ej fyllt tjugoett
år, på grund av brottslig gärning,
sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller
narkotiska medel eller av annan
jämförlig anledning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida.

Har någon--—--—--

(Föreslagen lydelse)

---—- — honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugo
år, på grund av brottslig gärning,
sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller
narkotiska medel eller av annan jämförlig
anledning är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från
samhällets sida.

----hans tillrättaförande.

27 §.

Föreskrift rörande---—--- —• ---även meddelas.

På barnavårdsnämnd--------— denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast Föreskrift upphör att gälla sedå
den underårige fyller tjugoett år. nast då den underårige fyller tjugo

år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden ------ — — lämplig person.

Övervakaren har------------—för honom.

Övervakning skall------—--denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills Beslut om övervakning gäller tills
vidare men skall omprövas med vidare men skall omprövas med
högst ett års mellanrum. Övervak- högst ett års mellanrum, övervak -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse)
ning upphör senast då den underårige
fyller tjugoett år.

Beslut angående-------—

Sådant beslut förfaller även, om
det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i
fall som avses i 25 § b), innan han
fyllt tjugoett år.

(Föreslagen lydelse)
ning upphör senast då den underårige
fyller tjugo år.

§•

— — laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om
det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i
fall som avses i 25 § b), innan han
fyllt tjugo år.

Barnavårdsnämnden skall------

Samhällsvården skall upphöra senast
då den omhändertagne fyller
aderton år eller, om han omhändertagits
enligt 29 § efter det att
han fyllt femton år, senast tre år
efter omhändertagandet.

Finner nämnden

§•

— ---föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast
då den omhändertagne fyller
aderton år eller, om han omhändertagits
enligt 29 § efter det att han
fyllt femton år, senast tre år efter
omhändertagandet. Har omhändertagandet
skett med stöd av 25 § a), får
samhällsvården dock ej i något fall
bestå sedan den omhändertagne fyllt
tjuqo år.

--25 § b).

Elev skall — —-------

Utskrivning skall ske senast när
eleven fyller tjugoett år eller, om
han omhändertagits för samhällsvård
efter det att han fyllt aderton
år, senast tre år efter omhändertagandet.

§•

----i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när
eleven fyller tjugo år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård
efter det att han fyllt sjutton år,
senast tre år efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser om utskrivning
från ungdomsvårdsskola tillämpas dock i fråga om den som omhändertagits
för samhällsvård före ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

■ 9) Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet

Härigenom förordnas, att 1, 5 och 6 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Om någon som fyllt tjugoett år
underlåter att efter förmåga söka
försörja sig hederligt samt för ett
sådant asocialt liv att uppenbar fara
föreligger för allmän ordning eller
säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt
enligt denna lag.

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugoett år, för ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning
inledas för utredning
rörande alla omständigheter av betydelse
för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med
arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,
socialnämnd, barnavårdsnämnd och
övervakningsnämnd.

Den som avses---—---

Den som skall---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Om någon som fyllt tjugo år underlåter
att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant
asocialt liv att uppenbar fara
föreligger för allmän ordning eller
säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt
enligt denna lag.

§•

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugo år, för ett sådant asocialt
liv som avses i 1 §, må förundersökning
inledas för utredning rörande
alla omständigheter av betydelse
för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med
arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,
socialnämnd, barnavårdsnämnd och
övervakningsnämnd.

--psykiskt utvecklingsstörda.

--hans inställande.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1967: 944.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Är någon, som fyllt tjugo år, skäligen
misstänkt att föra ett sådant

Är någon, som fyllt tjugoett år,
skäligen misstänkt att föra ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §,
må han anhållas. Polisman äger ej
med stöd av denna lag utan beslut
av anhållningsmyndigheten gripa
den mot vilken skäl till anhållande
förekomma.

Föreligga sannolika--------

asocialt liv som avses i 1 §, må han
anhållas. Polisman äger ej med stöd
av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten
gripa den mot vilken
skäl till anhållande förekomma.

—-----han häktas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

10) Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, alt 12 § lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för gärning
varom förmälcs i 15 § andra
stycket lagen om nykterlietsvård
eller för sådan gärning jämte annat
brott, och har den bötfällde blivit
dömd för minst tre under de två
senast förflutna åren begångna gärningar
som nyss sagts, skall åklagaren,
innan talan anhängiggöres om
böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden
eller, om den bötfällde
ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet.
Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt
hos länsstyrelsen om den bötfälldes
intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen
om intagning av honom för
samhällsvård i ungdomsvårdsskola,
skall åklagaren föra talan om böternas
förvandling.

Blir på---------

§•

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för
gärning varom förmäles i 15 § andra
stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat
brott, och har den bötfällde blivit
dömd för minst tre under de två
senast förflutna åren begångna gärningar
som nyss sagts, skall åklagaren,
innan talan anhängiggöres om
böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden
eller, om den bötfällde
ej fyllt tjugo år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet.
Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt
hos länsstyrelsen om den bötfälldes
intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen
om intagning av honom för
samhällsvård i ungdomsvårdsskola,
skall åklagaren föra talan om böternas
förvandling.

---böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

11) Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 51 § skollagen den 6 juni 1962 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Mottages i skola, som ej enligt
denna lag eller särskilda föreskrifter
står under statlig myndighets
inseende eller inspektion, elever under
21 års ålder, äger den centrala
statsmyndighet, till vars arbetsområde
skolan närmast hör, inspektera
skolan, om särskild anledning därtill
förekommer.

Finnes vid---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Mottages i skola, som ej enligt
denna lag eller särskilda föreskrifter
står under statlig myndighets inseende
eller inspektion, elever under
20 års ålder, äger den centrala statsmyndighet,
till vars arbetsområde
skolan närmast hör, inspektera skolan,
om särskild anledning därtill
förekommer.

--— — fortsatt verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

12) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2 §•

Tillträde till offentlig förhandling Tillträde till offentlig förhandmå,
när rättens ordförande finner ling må, när rättens ordförande finskäl
därtill, vägras den som enligt ner skäl därtill, vägras den som envad
är känt eller må antagas ej fyllt ligt vad är känt eller må antagas ej
tjuguett år. fyllt tjugu år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

13) Lag

om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Vid förhör inför länsstyrelsen skola
förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare,
som enligt vad känt är eller
antagas må ej fyllt tjuguett år. När
den som ansökningen avser det begär,
så ock eljest, när länsstyrelsen
finner omständigheterna föranleda
därtill, skall handläggningen äga
rum inom stängda dörrar, därvid
länsstyrelsen likväl må medgiva hans
anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro
kan förväntas bliva till nytta
under förhöret, att övervara detsamma.

Länsstyrelsen må
Konsulent eller
Protokoll skall

Vid förhör inför länsstyrelsen
skola förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äger dock avvisa
åhörare, som enligt vad känt är
eller antagas må ej fyllt tjugo år.
När den som ansökningen avser det
begär, så ock eljest, när länsstyrelsen
finner omständigheterna föranleda
därtill, skall handläggningen
äga rum inom stängda dörrar, därvid
länsstyrelsen likväl må medgiva
hans anhöriga ävensom andra, vilkas
närvaro kan förväntas bliva till
nytta under förhöret, att övervara
detsamma.

— är närvarande,
vid förhöret.

förhöret förekommer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

14) Lag

om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 5 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Kloster må-------— — Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, Ej må någon upptagas i kloster,
förr än han fyllt tjuguett år. förr än han fyllt tjugo kr.

Åsidosättes vid---------återkalla tillståndet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969 27

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande i december 1964 tillkallades
sakkunniga för att verkställa en översyn av förmynderskapslagstiftningen.
De sakkunniga1, förmynderskapsutredningen, bedriver sitt arbete i samråd
med motsvarande finländska och norska kommittéer samt med representant
för det danska justitiedepartementet.

I januari 1967 avlämnade förmynderskapsutredningen en promemoria
angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil
Ju 1967: 1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern
från 21 till 20 år.

Efter remiss har yttranden över promemorian såvitt avser myndighetsåldern
avgetts av Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, dåvarande
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, Lunds domkapitel, skolöverstyrelsen,
centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings
och Hallands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, familjerättskommittén,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges överförmyndare, Målsmännens riksförbund, Sveriges elevers
centralorganisation, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt Fredrika-Bremer-förbundet.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren
i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och Skaraborgs län, centrala studiehjälpsnämnden
yttrande från studiemedelsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen
i Jönköpings län yttranden från barnavårdsnämnderna i Jönköping,
Vetlanda och Anderstorp samt socialvårdskonsulenten i fjärde distriktet
och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkammaren
och socialnämnden i Halmstad samt drätselkammaren i Falkenberg.

Förmynderskapsutredningen har sedermera i april 1968 avlämnat en promemoria
med förslag till följdändringar på andra rättsområden vid en sänkning
av myndighetsåldern till 20 år (Stencil Ju 1968: 9).2

Yttranden över denna promemoria såvitt avser författningsändringar
som kräver riksdagens medverkan har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, riksskattenämnden, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,
länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län,
Lunds domkapitel, 1965 års abortkommitté, kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården, kapitalskatteberedningen, alkoholpolitiska utred -

1 F. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordf., riksdagsledamöterna Astrid Bergegren, Einar
Gustafsson, Per Hilding och Bo Martinsson, kommunalrådet Gunnar Hejdeman, advokaten
Magnus Lindahl och kanslichefen Tuve Lundgren; direktiv se riksdagsberättelsen 1966: Ju 60.

2 I arbetet med promemorian har utredningens samtliga ledamöter utom advokaten Magnus
Lindahl deltagit.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

ningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överförmyndare,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Målsmännens
riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsförbund samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Riksåklagaren bär bifogat
yttranden från överåklagaren i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och
Skaraborgs län, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Jönköping samt socialvårdskonsulenten
i fjärde distriktet och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkamrarna
och barnavårdsnämnderna i Halmstad, Falkenberg och Varberg.

I Island har myndighetsåldern den 1 januari 1968 sänkts från 21 till
20 år. Vid möte i Köpenhamn den 18 december 1967 enades justitieministrarna
i övriga nordiska länder om att föreslå motsvarande sänkning
av myndighetsåldern i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Propositioner
i ämnet har under hösten 1968 lagts fram i Danmark och Norge. Den finländska
propositionen kan väntas under våren 1969.

I enlighet med det sagda tas i propositionen upp frågan om sänkning
av myndighetsåldern och följdändringar som kräver riksdagens medverkan.
I det senare hänseendet erinras om att 1968 års riksdag som vilande
antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från
året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år (prop. 1968: 92, KU 20, rskr
279). Som skäl för förslaget åberopades bl. a. den förebådade sänkningen
av myndighetsåldern. I samband med behandlingen av grundlagsförslaget
beslöts också om motsvarande sänkning av rösträttsåldern vid kommunala
val. Med hänsyn härtill och då riksdagen nyligen antagit förslag till sänkning
av den manliga äktenskapsåldern från 21 till 18 år (prop. 1968: 136,
1LU 49, rskr 394), behandlas rösträttsåldern och äktenskapsåldern inte i
propositionen.

Beträffande gällande rätt, utredningen och remissyttrandena däröver hänvisas
till propositionen s. 33—67.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, bl. a. följande.

Myndighetsåldern

Den nuvarande myndighetsåldern, 21 år, har gammal hävd i vårt land

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

och överensstämmer med vad som sedan länge gäller i en rad andra europeiska
länder. Under senare år har emellertid i olika sammanhang gjorts
gällande att åldersgränsen är onödigt hög. Förmynderskapsutredningen har
föreslagit att myndighetsåldern skall sänkas till 20 år.

Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten och behovet
av en sänkning av myndighetsåldern. De politiska ungdomsorganisationerna
vill å andra sidan gå längre än utredningen har föreslagit och förordar en
sänkning till 18 år.

I diskussionen om lämplig myndighetsålder har påpekats att den biologiska
mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än förut. Utredningen
och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det förhåller sig på
samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det föga fruktbart att ta
upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom det är svårt att ställa upp
några objektivt giltiga kriterier på social mognad. Överväganden av detta
slag synes mig därför inte ägnade att läggas till grund för ett avgörande om
myndighetsåldern skall ändras.

En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse i fråga om
behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar de unga
i allmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före 21 års ålder.
De som beger sig ut i förvärvslivet kan som regel få anställningar som gör
det möjligt för dem att försörja sig själva. För den växande grupp av unga
som bedriver studier vid högre läroanstalter innebär det för några år sedan
införda studiesociala systemet att de inte har behov av något ekonomiskt bistånd
från föräldrarnas sida för finansieringen av sina studier. Dessa och
andra faktorer leder till att de unga i allmänhet kan frigöra sig från den
ekonomiska gemenskapen med föräldrarna redan innan de blir myndiga.
Många gifter sig och bildar egna hem före 21 års ålder. Hittills har visserligen
krävts tillstånd av länsstyrelsen för att en man som är under 21 år
skall få ingå äktenskap. Sådant tillstånd har dock i praxis så gott som alltid
beviljats när mannen har fyllt 18 år och fått sina föräldrars samtycke till
äktenskapet (se prop. 1968: 136 s. 73), och fr. o. m. den 1 juli 1969 sänks åldersgränsen
till vad som redan nu gäller för kvinna, nämligen 18 år.

Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör sänkas. Ungdomsorganisationernas
uppfattning att man bör gå längre än utredningen
har föreslagit och sänka myndighetsåldern till 18 år har enligt min mening
vissa skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska
beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. De är bosatta utanför
föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete
eller bedriver studier som finansieras genom statliga studiemedel. De unga
som har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga
över sin arbetsinkomst. Det finns emellertid också många 18-åringar,
som inte alls har så självständig ställning i förhållande till sina föräldrar.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

Vidare måste beaktas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot
förhastade åtgärder på det ekonomiska området. Lockelserna för ungdomen
till sådana transaktioner är i dagens samhälle avgjort mera framträdande
än tidigare med hänsyn bl. a. till de vidgade möjligheter till avbetalningsköp
och lån i olika former som numera står till buds för enskilda. Lockelserna
förstärks väsentligt genom den intensiva reklamen för inköp av konsumtionsvaror
som riktar sig inte minst till ungdomen.

Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att myndighetsåldern
hittills har varit densamma i hela Norden. En enhetlig ordning
är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelser som råder
mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av myndighetsåldern
har behandlats vid nordiska överläggningar och man har härvid lyckats nå
enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. I Island har en sådan
ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag har nyligen lagts
fram i Danmark och Norge och kan inom kort väntas också i Finland.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om man inte — med eller utan
kombination med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år — borde införa
eu regel om att underårig som ingår äktenskap skall bli myndig i samband
därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms stads överförmyndarnämnd
i yttrande över familj erättskommitténs betänkande, vilket bl. a.
innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop. 1968: 136 s. 24'').
Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del främmande länder, bl. a.
Finland och Island. Dessa regler ger uttryck åt den i och för sig riktiga
tanken att unga som faktiskt har släppt de ekonomiska banden med föräldrarna
och bildat ett eget hem bör vara självständiga i ekonomiskt hänseende.
Emellertid är det inte bara de gifta som på detta sätt står fria i förhållande
till sina föräldrar, utan detsamma gäller många andra. Det synes
mig därför inte lämpligt att placera de gifta i någon särställning när det
gäller tidpunkten för myndighetens inträde.

Mina överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att myndighetsåldern
i enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20 år och vara
lika för alla. Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års riksdag som vilande
antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från året
efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om detta förslag blir slutligt
antaget och myndighetsåldern sänks till 20 år kommer den relation som
nu råder mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.

Som redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som ligger
bakom förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern och
om en emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande lagstiftningsärende
i justitiedepartementet har det befunnits, att man i stor utsträckning
kan tillgodose dessa synpunkter genom att vidga behörigheten för dem
som ännu inte har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna tar sikte bl. a.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969 31

på den underåriges rätt att bestämma över sin vistelseort och sina studier
samt hans rätt att företa vissa vardagliga rättshandlingar.

Enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken får den som har fyllt 18 år själv sluta
arbetsavtal. Föräldrarnas behörighet i detta hänseende inskränker sig till
en möjlighet att med domstols samtycke häva avtal som är till skada för
den omyndige. En 18-åring förfogar alltså i princip själv över sin arbetskraft.
Enligt min mening bör motsvarande bestämmanderätt tillkomma
honom när det gäller att välja om han skall ägna sig åt förvärvsarbete eller
studier och vad han i så fall skall studera. Det statliga studiemedelssystemet
ger var och en möjlighet att bedriva studier på eftergymnasial nivå
utan att vara beroende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Vid prövning
av ansökan om studiemedel tas nämligen inte någon hänsyn till föräldrarnas
inkomst och förmögenhet, oavsett om den studerande har uppnått
myndig ålder eller inte. Eftersom upptagande av studiemedel innebär
eu skuldsättning måste emellertid den som är omyndig ha förmyndarens
samtycke till en sådan åtgärd. Förmyndaren har alltså en formell möjlighet
att genom att vägra samtycke hindra den unge från att ägna sig åt de
studier han önskar. Detta strider mot den princip jag nyss anförde, nämligen
att den som har fyllt 18 år själv bör få avgöra om han skall ägna
sig åt förvärvsarbete eller studier, och det rimmar inte heller med den syn
på den studerande som självständig i förhållande till föräldrarna vilken
reglerna om studiemedel bygger på.

Att den som är över 18 år utan förmyndarens samtycke skall få åta sig
den förbindelse som upptagande av studiemedel innebär har förordats i
centrala studiehjälpsnämndens yttrande över utredningens förslag. Enligt
min mening kan några betänkligheter av hänsyn till omsorgen om den
omyndiges bästa inte möta mot en sådan reform. Studiemedel beviljas av
statlig myndighet. De är maximerade till visst belopp och kan i regel inte utgå
under mer än ett år utan att den studerande kan påvisa vissa studieresultat.
Den del av studiemedlen som utgör lån löper utan annan ränta än den som
kan sägas ligga i indexregleringen, och amorteringsbestämmelserna är gynnsamma
för låntagaren. Från administrativ synpunkt skulle ett slopande av
kravet på förmyndarens samtycke innebära en viss lättnad.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet
Moberg har jag kommit till följande uppfattning.

Underårig som har fyllt 18 år bör få ta upp studiemedel utan samtycke
av förmyndaren. Han bör också själv få råda över uppburna medel samt
avkastning därav och vad som har trätt i medlens ställe. I likhet med vad
som enligt 9 kap. 3 § andra stycket gäller i fråga om arbetsinkomst bör emellertid
förmyndaren ha rätt att med överförmyndarens samtycke ta hand
om medlen, i den mån det behövs av hänsyn till den omyndiges uppfostran
och välfärd.

Det kan förefalla naturligt att låta samma regler gälla i fråga om studie -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

hjälp enligt studiehjälpsreglementet. Detta tar emellertid sikte på skolformer
där de flesta eleverna är under myndig ålder, och för dessa elever är rätten
till både vissa tillägg och studielån beroende av föräldrarnas ekonomi.
Reglerna om studiehjälp kan alltså sägas bygga på den tanken att föräldrarna
i mån av förmåga skall bidra till kostnaderna för barnens studier
vid sådana skolor som åsyftas i reglementet. Den statliga studiehjälpen
till omyndiga är utformad som ett stöd åt barnfamiljerna, och syftet med
de inkomstprövade förmånerna är att stärka den ekonomiska ställningen
för familjer i låga inkomstlägen så att barn från sådana hem skall få möjlighet
att skaffa sig utbildning utöver den som ges i den obligatoriska skolan.
Mot denna bakgrund vill jag inte förorda några inskränkningar i förmyndarens
befogenheter med avseende på studiehjälpsförmånerna.

De bestämmelser i 9 kap. föräldrabalken som föranleds av det nu anförda
bör utformas så att de blir tillämpliga — förutom på studiemedel enligt
studiemedelsförordningen — - även på sådana lån till studier och yrkesutbildning
som kan lämnas ur riksbankens avbetalningslånefond. Däremot
bör de, i enlighet med vad nyss sagts, inte gälla studiehjälp enligt studieli
j älpsreglementet.

Genom en ändring år 1906 (nr 308) i 15 kap. 14 § föräldrabalken infördes
en regel om undantag från kravet på överförmyndarens samtycke för
upptagande av bl. a. statligt lån som syftar till att bereda omyndig hjälp
till utbildning. Efter den föreslagna ändringen i 9 kap. blir denna undantagsregel
tillämplig dels på lån enligt studiehjälpsreglementet dels på annat
statligt studielån som skall tas upp för den som är under 18 år eller omyndigförklarad.

Vid 1966 års ändring i 15 kap. 14 § jämställdes med statligt lån för utbildning
sådant lån för bosättning. Härmed avses i första hand lån som
enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån
(omtryckt 1953:330, ändrad senast 1967:200) utgår ur statens bosättningslånefond.
Sådant lån kan beviljas för inköp av möbler, andra bosättningsföremål
in. m. till ett belopp av högst 5 000 kr. Ansökan om lån prövas
av riksbanken, som bl. a. skall beakta om lånet är tillrådligt med hänsyn
till sökandens egna villkor och intressen. Lånet löper med ränta och
skall amorteras på viss tid. Uppskov kan medges med amorteringen, och
i ömmande fall kan fordran på återbetalning efterskänkas. Lån till bosättning
kan utgå även ur riksbankens avbetalningslånefond. Liksom när
det gäller studiemedel skulle ett slopande av kravet på förmyndarens medverkan
vid upptagande av statligt bosättningslån medföra administrativa
förenklingar utan att vara förenat med några beaktansvärda risker för den
omyndige. De underåriga det här är fråga om är i allmänhet gifta. Även
im så inte är fallet torde de vara i hög grad lösgjorda från den ekonomiska
samhörigheten med föräldrarna, och det synes principiellt riktigt att det
skall vara en angelägenhet enbart mellan dem och det lånebeviljande organet

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

om de skall få statligt lån till bosättningen. Jag förordar därför att statligt
lån till bosättning även i nu aktuellt hänseende jämställs med statligt
studielån.

En fri bestämmanderätt för underårig som har fyllt 18 år i frågor om
förvärvsarbete och studier förutsätter att den unge också har frihet att
själv välja sin vistelseort. Redan nu torde det vara mycket vanligt att förvärvsarbetande
och studerande ungdom sluter hyresavtal för egen räkning
utan förmyndarens direkta medverkan. I sådana fall kan dock i regel
dennes samtycke antas föreligga. Det synes mig emellertid rimligt att den,
som har fyllt 18 år, får rättsliga möjligheter till självständighet i detta hänseende.
Jag föreslår därför att sådan underårig får rätt att själv hyra bostad
för eget bruk. Regeln bör gälla bara hyresavtal, inte förvärv av bostadsrätt,
vilket i allmänhet är en från ekonomisk synpunkt alltför ingripande disposition
för att den skall få företas utan förmyndarens medverkan. I likhet med
vad som enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken gäller i fråga om arbetsavtal bör
förmyndaren ha rätt att med myndighets medgivande bringa hyresavtal som
den omyndige har slutit att upphöra omedelbart om det behövs med hänsyn
till dennes uppfostran eller välfärd. Förmyndaren bör alltså kunna ingripa
exempelvis om den omyndige bosätter sig i en miljö där han kan utsättas för
skadligt inflytande eller om han hyr en bostad som är oskäligt dyrbar med
hänsyn till hans behov och ekonomiska möjligheter. Den föreslagna regeln
är givetvis avsedd främst för de unga som försörjer sig själva genom eget
arbete eller finansierar sitt uppehälle med hjälp av statliga studiemedel.
Den omyndige svarar för avtalets fullgörande med hela sin förmögenhet,
alltså även sådan egendom som han inte själv råder över. Om han inte kan
betala hyran med medel som han själv disponerar bör emellertid förmyndaren
kunna utverka att avtalet får sägas upp under hänvisning härtill. Förmyndaren
bör inte vara tvungen att mot sin vilja använda medel som står
under hans förvaltning till att betala hyra för bostad som den omyndige
själv har hyrt. Har ett hyresavtal sagts upp av förmyndaren bör den omyndige,
likaledes i enlighet med vad som gäller för arbetsavtal, inte ha rätt att
itan förmyndarens samtycke träffa nytt sådant avtal.

En regel om rätt för den omyndige att själv hyra egen bostad ingriper i
både vårdnadshavare^ och förmyndarens befogenheter. Rätten att bestämma
om den underåriges vistelseort ligger inom ramen för vårdnaden,
medan ingående av hyresavtal är ett sådant förmögenhetsrättsligt förfogande
som tillhör förmynderskåpet. Jag föreslår att regeln om rätt att hyra
bostad placeras i 9 kap., som behandlar omyndighetens rättsverkningar,
och att en erinran om bestämmelsen införs i 6 kap., som handlar om vårdnaden.

Den föreslagna regeln om behörighet för den som är över 18 år att själv
hyra bostad för eget bruk får anses innebära att ungdom över denna ålder
i princip har rätt att bryta sig ur hushållsgemenskapen med föräldrarna och
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 32

34 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

bilda eget hushåll. Med föräldrarnas tillstånd kan även den som är under
18 år göra detla. En underårig som har eget hushåll, vilket givetvis kräver att
han också har medel för sin dagliga försörjning, torde vanligen lia ett stort
mått av ekonomisk självständighet. Det synes därför naturligt att han också
skall ha ganska stor frihet att företa sådana rättshandlingar som har samband
med den dagliga hushållningen. Enligt gällande rätt tillerkänns den som
är gift viss behörighet i detta hänseende. Bestämmelser härom finns i 5 kap.
12 och 13 §§ giftermålsbalken. 12 § innehåller regler om rätt för make att
med förpliktande verkan även för den andra maken ingå rättshandlingar
som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen och barnens uppfostran.
I paragrafen föreskrivs emellertid också att make som är underårig
får ingå rättshandlingar av detta slag utan hinder av att han är omyndig.
Genom denna bestämmelse har emancipationstanken vunnit visst erkännande
i svensk rätt. Enligt min mening finns emellertid inte anledning
att begränsa behörigheten till dem som är gifta. Varje underårig som har
eget hushåll bör ha rätt att själv ingå rättshandlingar av det slag som avses
i 5 kap. 12 § giftermålsbalken.

På grund av det nu anförda föreslår jag att de nämnda reglerna om omyndigs
behörighet i 5 kap. giftermålsbalken överflyttas till föräldrabalken och
görs tillämpliga även på underårig som har eget hushåll utan att vara gift.
Det kan givetvis uppstå tvekan om vilken innebörd som skall läggas i
rekvisitet att den underårige har eget hushåll. Några oöverkomliga svårigheter
för rättstillämpningen behöver dock inte befaras. Inte heller föreligger
risk för att den nya behörighetsregeln skall ge upphov till ett stort
antal processer. De bestämmelser som nu finns i 5 kap. 12 § giftermålsbalken
är redan de mycket vagt utformade men de har ändå inte föranlett
några särskilda problem i den praktiska tillämpningen.

Föräldrabalkens regler i ämnet bör innehålla att underårig som har eget
hushåll får ingå sådana rättshandlingar som sedvanligen företas för den
dagliga hushållningen och för uppfostran av barn som tillhör hushållet.
I enlighet med vad som gäller enligt giftermålsbalken bör vidare föreskrivas
att rättshandling som den omyndige företar inte skall vara bindande om
motparten insåg eller bort inse att det som anskaffades genom rättshandlingen
inte var behövligt. Enligt 5 kap. 13 § giftermålsbalken kan den som
missbrukar sin behörighet enligt 12 § berövas denna genom beslut av domstol.
Motsvarande bör gälla enligt föräldrabalken. Ansökan härom bör, liksom
enligt nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken, kunna göras av
förmyndaren. Domstolens förordnande bör kunna upphävas på ansökan
av förmyndaren eller den omyndige själv om ändrade förhållanden har inträtt.
Domstolens beslut bör, i likhet med vad som föreskrivs i giftermålsbalken,
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning.

Om bestämmelser av den innebörd jag nu har angett införs i föräldrabalken
bör, som jag nyss framhöll, motsvarande regler i giftermålsbalken

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

kunna utgå. Någon ändring i sak för gift underårig innebär detta inte. Underårig
som är gift och har eget hushåll tillsammans med sin make blir enligt
föräldrabalken behörig att ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen
och barnens uppfostran. Av 5 kap. 12 § giftermålsbalken följer då att han
också kan ingå sådana rättshandlingar med förpliktande verkan för andra
maken. Skulle behörigheten enligt föräldrabalken ha tagits ifrån honom
saknar han även behörighet enligt giftermålsbalken.

Reglerna om underårigs rätt att sluta hyresavtal bör införas i ett nytt
första stycke i 9 kap. 2 § föräldrabalken. En hänvisning till denna bestämmelse
bör göras i ett nytt andra stycke i 6 kap. 3 §. Reglerna om rättshandlingar
för den dagliga hushållningen och om lån för utbildning och
bosättning bör tas upp i två nya paragrafer i 9 kap., benämnda resp. 2 a
och 3 a §. Den nya 2 a § föranleder en mindre jämkning i 20 kap. 28 §.

Några skäl att nu utvidga den behörighet som tillkommer omyndigförklarade
personer på motsvarande sätt som föreslås i fråga om underåriga
föreligger enligt min mening inte.

De föreslagna nya reglerna synes mig i allt väsentligt tillgodose de synpunkter
som ligger till grund för förslagen att sänka myndighetsåldern till
18 år och att införa en regel om emancipation för underåriga som ingår
äktenskap. Samtidigt skyddas den underårige mot förhastade ekonomiska
transaktioner. Sammanfattningsvis innebär förslaget att underårig, som
har fyllt 18 år, inte bara som f. n. själv kan ta anställning och disponera
över sin arbetsinkomst. Han får också ökade möjligheter att själv fritt välja
mellan förvärvsarbete och studier. Han får vidare rätt att skaffa sig egen
bostad utan föräldrarnas medverkan. Nuvarande möjlighet för underårig,
som är gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar, som krävs för
den dagliga hushållningen, vidgas till att omfatta alla underåriga som har
eget hushåll. Förmyndarens befogenheter inskränks till att gälla i huvudsak
ingående av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom
som inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits
för bosättning eller för högre studier. Dessutom får förmyndaren
möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

Sänkningen av myndighetsåldern och övriga nu behandlade lagändringar
bör träda i kraft den 1 juli 1969. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde inte behövas mer än på en punkt. Om domstol med stöd av 5 kap.
13 § giftermålsbalken har tagit ifrån make hans behörighet enligt 12 § bör
detta beslut i fortsättningen gälla som om det hade meddelats enligt den
nya 2 a § i 9 kap. föräldrabalken.

Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern innebär, som jag
tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta hänseende kommer
att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu delvis
olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i Schweiz 20
år och i andra västeuropeiska länder 21 år. I England har emellertid nyligen

36 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Vid europeiskt justitieministermöte
i juni 1968 ställde sig ytterligare ett antal länder positiva
till tanken på en sänkning av gällande 21-årsgräns.

En sänkning av åldersgränsen för svensk del med ett år medför enligt
min mening inte sådana komplikationer i internationellt privaträttsligt
hänseende att det finns anledning att nu överväga ändring i gällande regler
på detta område. Inte heller de nya bestämmelser jag föreslår i fråga om
omyndighetens rättsverkningar synes mig kräva några sådana ändringar.

Stockholms stads överförmyndarnämnd har i sitt yttrande över förmynderskapsutredningens
förslag tagit upp en fråga om ändring av reglerna
om förordnande av god man i 18 kap. 3 § föräldrabalken. Enligt
nämndens mening bör i samband med en sänkning av myndighetsåldern
införas möjlighet att förordna god man för den som på grund
av oerfarenhet behöver biträde med sina ekonomiska angelägenheter. Jag
är inte beredd att ta upp detta förslag nu utan anser att frågan bör behandlas
i samband med den allmänna översyn av förmynderskapslagstiftningen
som förmynderskapsntredningen f. n. är sysselsatt med.

Andra 21-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns
bestämmelser om en åldersgräns på 21 år i åtskilliga andra författningar som
har tillkommit med riksdagens medverkan. Ofta har 21-årsgränsen valts
för att få överensstämmelse med myndighetsåldern. Ibland har emellertid
andra motiv varit avgörande eller i vart fall inverkat på bedömningen. När
det gäller att avgöra om en sänkning av myndighetsåldern med ett år skall
påverka andra åldersgränser bör den principiella utgångspunkten enligt min
mening vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande
åldersgränsen i väsentlig grad influerats av den nuvarande myndighetsåldern.
På områden där det finns speciella skäl att behålla en 21-årsgräns
bör någon konsekvensändring däremot inte göras.

21-årsgränser finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Beträffande
de ändringar som kan bli aktuella i andra författningar än sådana
som tillhör justitiedepartementets verksamhetsområde har jag i varje särskilt
fall samrått med vederbörande statsråd.

Beträffande den familjerättsliga lagstiftningen är det tydligt
att reglerna i föräldrabalken om vårdnadens upphörande, samtycke till
adoption, hävande av adoptivförhållande och längsta tid för barnavårdsmannauppdrag,
i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt
i giftermålsbalken om giftomans samtycke till äktenskap alla har nära samband
med myndighetsåldern. Åldersgränserna bör därför, såsom utredningen
har föreslagit, i samtliga dessa fall anpassas till en sänkt myndighetsålder.

På en punkt torde särskild övergångsbestämmelse behövas, nämligen i
fråga om reglerna angående barnavårdsmannauppdrag. Sedan de nya be -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

stämmelserna har trätt i kraft, bör barnavårdsman inte finnas för den som
är över 20 år. Om sådant uppdrag dessförinnan har meddelats för tid efter
fyllda 20 år, bör därför uppdraget upphöra vid lagens ikraftträdande, om
barnet då är 20 år, och annars när barnet uppnår denna ålder.

Om vårdnaden skall upphöra vid 20 år, kan abortlagens 21-årsgräns för
hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende inte stå kvar oförändrad.
Svea hovrätt har ansett vissa skäl tala för att åldersgränsen sätts till
18 år. Eftersom abortlagstiftningen f. n. är föremål för en allmän översyn
är jag inte nu beredd att förorda en längre gående sänkning än till 20 år.

Jag biträder utredningens förslag att föreskrifterna i lagen om allmän
försäkring rörande utbetalning av moderskapspenning anpassas till en sänkt
myndighetsålder.

I 8 kap. 1 § ärvdabalken föreskrivs en högsta åldersgräns vid 21 år för rätt
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Detsamma gäller för barns
rätt till livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen.
Utredningen föreslår att även dessa åldersgränser anpassas
till en sänkt myndighetsålder. Förslaget har kritiserats av några remissinstanser,
som påpekat att en sänkning av myndighetsåldern inte i och för
sig ökar de ungas försörjningsmöjligheter. Som ytterligare argument mot
förslaget har anförts att en sänkning skulle kunna få konsekvenser för beräkningen
av exempelvis livräntor i skadeståndsmål och att det kan ifrågasättas
om en sådan utveckling är önskvärd.

Bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap bör enligt min
mening ses i samband med reglerna i 7 kap. 1 § föräldrabalken om föräldrars
skyldighet att bekosta sina barns uppehälle och utbildning. I detta lagrum
anges en nedre åldersgräns vid 16 år, före vilken underhållsskyldigheten
aldrig upphör. Någon motsvarande övre gräns finns inte, utan underhållsplikten
består till dess att barnet har fått den utbildning som kan anses
tillbörlig med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag. Som
motiv för en övre åldersgräns för underhållsbidrag ur kvarlåtenskap anfördes
vid regelns tillkomst bl. a., att syskon inte var underhållsskyldiga
mot varandra och att det därför inte var rimligt att till förmån för ett barn
som hade uppnått myndig ålder minska de andra barnens arvslotter. Någon
underhållsplikt gäller emellertid inte heller i förhållande till underåriga
syskon, och de sålunda anförda skälen innebär alltså inte någon nödvändig
sammankoppling med myndighetsåldern. Det mest naturliga är att rätten
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap i likhet med vad som gäller underhållsbidrag
enligt föräldrabalken inte inskränks genom någon absolut tidsgräns.
Jag föreslår därför att den nuvarande 21-årsgränsen i 8 kap. 1 §
ärvdabalken slopas.

Den av mig föreslagna ändringen innebär att frågan i vad mån underhållsbidrag
skall utgå ur kvarlåtenskap får bedömas efter dels vilka utbildningskostnader
som är skäliga med hänsyn till boets förhållanden och barnets

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

anlag, dels vilket behov barnet har av bidrag till dessa kostnader. Med hänsyn
inte minst till de goda studiefinansieringsmöjligheter som numera står
till buds torde bedömningen bara i undantagsfall leda till att bidrag skall
utgå för tid efter det att barnet har uppnått myndig ålder, dvs. enligt förslaget
20 år.

De nya reglerna i 8 kap. 1 § ärvdabalken bör inte tillämpas på kvarlåtenskap
efter den som har avlidit innan lagändringen träder i kraft. Jag föreslår
en övergångsbestämmelse härom.

Reglerna om livränta till efterlevande barn inom yrkesskadeförsäkringen
ändrades senast år 1967, varvid bl. a. den ålder till vilken sådan livränta
alltid skall utgå höjdes från 16 till 19 år. Detta innebar en anpassning till
vad som gäller om barnpension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan
19 och 21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna
skäl. Mot denna bakgrund framstår det inte som motiverat att ändra
19-årsgränsen. Inte heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränsen.
Detta skulle för vissa fall försämra det skydd som yrkesskadeförsäkringen
f. n. ger. I konsekvens med dessa ställningstaganden bör också motsvarande
regler i militärersättningsförordningen bibehållas oförändrade.

I likhet med utredningen anser jag att det inte finns någon anledning att
i detta sammanhang föreslå ändring av reglerna i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring
angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och
beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell konvention
i ämnet. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att i
detta sammanhang göra någon ändring i den lagen.

På det skatte rättsliga området finns två bestämmelser som tillmäter
21-årsgränsen betydelse för beskattningen. Den ena är 28 § arvsskatteförordningen,
som medger viss lindring i arvsbeskattningen för barn under
21 år. Den andra är 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt, enligt
vilken föräldrar i viss omfattning beskattas för förmögenhet som tillhör
deras barn under 21 år. Utredningen föreslår att dessa båda åldersgränser
anpassas till en sänkt myndighetsålder. Vad beträffar förmögenhetsskatten
framstår en sådan sänkning som en naturlig konsekvens av att den ålder
då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Förslaget i denna
del, som innebär en viss skattelindring, har inte heller mött några erinringar
under remissbehandlingen, och jag förordar att det genomförs.

Regeln i 28 § arvsskatteförordningen ingår i ett delvis ganska komplicerat
regelsystem, som syftar till att åstadkomma en rimlig avvägning mellan
olika kategorier skattskyldiga. Utredningens förslag till sänkning av 21-årsgränsen har under remissbehandlingen kritiserats från några håll. Därvid
har hävdats att den skattehöjning som förslaget innebär skulle strida
mot den allmänna tendensen att i ökad utsträckning tillgodose barnfamiljernas
intressen.

Jag vill erinra om att den särskilda skattelindring, som gäller om arv -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

eller testamentstagaren inte fyllt 21 år, har tillkommit för att tillgodose
underårigas behov av medel för uppfostran och utbildning. Det finns enligt
min mening inte anledning att i arvsskatteförordningen ha någon generell
regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre åldersgräns
än myndighetsåldern. Den påtalade skatteskärpningen blir i regel
obetydlig. Jag föreslår därför att åldersgränsen sänks till 20 år.

Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga rörande skattelagstiftningen.
Enligt bestämmelse i kommunalskattelagen får avdrag
vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa försäkringar
som ägs av den skattskyldiges omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern
medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt. Svenska
försäkringsbolags riksförbund har under hänvisning till att en sådan ändring
skulle rubba förutsättningarna för redan ingångna avtal hävdat, att
särskilda övergångsbestämmelser är påkallade. Jag kan inte biträda denna
uppfattning. Den omständigheten att en person har slutit ett långtidsavtal
under den förutsättningen att avtalet skulle medföra vissa gynnsamma
verkningar för honom i skattehänseende kan inte betraktas som ett tillräckligt
motiv för att vid en ändring i civilrättslig lagstiftning, som återverkar
på skattereglerna, ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området märks till en
början vissa paragrafer i 6 kap. brottsbalken, som handlar om sedlighetsbrott.
Detta kapitel innehåller en rad bestämmelser som straffbelägger
sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella
handlingar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella
handlingar. Två av de 21-årsgränser som förekommer i kapitlet rör just
homosexuella handlingar. Enligt 4 § straffas den, som har könsligt umgänge
med annan av samma kön under 21 år, för otukt med ungdom, om gärningen
sker under utnyttjande av den unges beroende ställning. I 8 § föreskrivs
straff för förförelse av ungdom i fråga om den som genom att utlova
eller lämna ersättning skaffar eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med annan av samma kön under 21 år. Beträffande motsvarande gärningar
som är riktade mot person av motsatt kön upphör straff skyddet vid
18 års ålder. En ytterligare 21-årsgräns finns i 7 §, där det bl. a föreskrivs att
den som förleder någon som är under 21 år till otuktigt levnadssätt skall
straffas för koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella förhållanden.

Utredningen tar inte bestämd ståndpunkt i frågan om de nu nämnda 21-årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder men framhåller,
att skälen för en sänkning synes starkare i fråga om 4 och 8 §§ än beträffande
7 §, som bl. a. syftar till att underlätta ingripanden mot dem som
förleder unga till prostitution. Bland remissinstanserna uttalar sig majoriteten
för att samtliga tre åldersgränser sänks.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om det i fortsättningen finns an -

40 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

ledning att i brottsbalken skilja mellan homosexuella och heterosexuella
handlingar. Det är emellertid en fråga som jag inte kan ta upp i detta sammanhang.
Den får utredas särskilt. Jag begränsar mig här till att föreslå
att 21-årsgränserna i samtliga tre aktuella paragrafer sänks till 20 år. Beträffande
bestämmelsen i 7 § om straff för koppleri vid förledande av unga
till otuktigt levnadssätt vill jag framhålla att den inte torde ha någon större
självständig betydelse för möjligheterna att ingripa mot sutenörer och andra
som förleder unga till prostitution. I regel torde nämligen, som riksåklagaren
har framhållit, gärningsmannen i sådana fall också utnyttja den unge
vanemässigt eller i vinningssyfte, och straffansvar föreligger då enligt paragrafen
oavsett den utnyttjades ålder.

Inom det straffrättsliga påföljdssystemet utgör 21-årsåldern en betydelsefull
gräns. Den som fyllt 18 men inte 21 år får enligt 26 kap. 4 § andra
stycket brottsbalken dömas till fängelse bara om frihetsstraff är påkallat
främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller om fängelse annars
anses lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande
påföljd som i första hand bör komma i fråga för ungdom mellan 18 och
21 år är ungdomsfängelse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan enligt
29 kap. 1 § andra stycket dömas till ungdomsfängelse, om det anses uppenbart
lämpligare än annan påföljd.

Utredningen förordar att de nämnda åldersgränserna i brottsbalken lämnas
orubbade vid en sänkning av myndighetsåldern och framhåller, att de
i första hand har bestämts efter kriminalpolitiska hänsyn och bara i andra
hand påverkats av sådana överväganden rörande ungdomens genomsnittliga
mognad som ligger till grund för bestämningen av myndighetsåldern.
Utredningens ståndpunkt delas av många remissinstanser, men det finns
en ganska stark opinion för att även här en anpassning till myndighetsåldern
bör ske. Som skäl härför åberopas bl. a. att ungdomsfängelse inte har så
uppenbara fördelar framför vanligt fängelse i fråga om 20-åringar att dess
företrädesställning bör bestå efter en sänkning av myndighetsåldern. Vidare
påpekas att en nedsättning av åldersgränsen inte skulle innebära något
absolut hinder mot att en myndig person döms till ungdomsfängelse, eftersom
det finns en möjlighet att tillämpa denna påföljd ända upp till 23 års
ålder.

För min del vill jag framhålla att det nuvarande straffrättsliga påfölj dssystemet
är resultatet av en lång utveckling, som bl. a. har inneburit att
reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare har blivit mer differentierade
och att utrymmet för fängelse som brottspåföljd för denna åldersgrupp
har inskränkts. De åldersgränser som nu gäller på området har bestämts
främst på grundval av kriminalpolitiska överväganden. Som Svea
hovrätt framhåller torde 20-åriga lagöverträdare ofta nog vara försenade
i sin utveckling. De överväganden som ligger till grund för en sänkning av
den allmänna myndighetsåldern bör därför inte vara avgörande för det

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

straffrättsliga området. För min del ansluter jag mig till utredningens förslag
att 21-årsgränsen behålls inom området för brottsbalkspåföljderna.

De bestämmelser i lagen om behandling i fångvårdsanstalt som inskränker
möjligheterna att tillgripa inneslutning i enrum som disciplinär åtgärd
mot intagen under 21 år har visst samband med påfölj dsreglerna. Med hänsyn
härtill och då behandlingslagen f. n. är föremål för översyn anser jag i
likhet med utredningen att behandlingslagens bestämmelser om isolering
inte nu bör ändras.

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns åtskil
liga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21
år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än bötei
kan komma i fråga, om möjligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig uppmärksamhet.
Under vissa förutsättningar kan domstolen förordna om handläggning
inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om
hörande av vårdnadshavare och personundersökare samt om förordnande
av offentlig försvarare. I nämnden bör tjänstgöra nämndemän som har insikt
och erfarenhet i ungdomsvård.

Utredningen föreslår att 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen genomgående
sänks till 20 år. Detta förslag godtas av alla remissinstanser utom
rikspolisstyrelsen, som anser att de flesta av de aktuella föreskrifterna är
kriminalpolitiskt motiverade och därför inte bör ändras om påfölj dsreglerna
i brottsbalken lämnas oförändrade. Jag anser rikspolisstyrelsens synpunkter
beaktansvärda. Föreskriften om hörande av vårdnadshavare kan visserligen
inte tillämpas efter det att vårdnaden har upphört, vilket enligt mitt förslag
skall ske vid 20 års ålder. Bestämmelsen att personundersökare skall höras
tjänar emellertid till att ge domstolen bättre underlag för valet av påföljd
bland de alternativ som står till buds. Reglerna om offentlig försvarare och
om tjänstgöringen i nämnden fyller en liknande funktion. Föreskrifterna
om snabbhet och diskretion i handläggningen bidrar till att brottmålsförfarandet
utformas så skonsamt som möjligt för den unge. Samtliga dessa bestämmelser
bygger alltså på kriminalpolitiska hänsyn. De skäl som talar
för att brottsbalkens påföljdsregler inte bör påverkas av att myndighetsåldern
sänks är alltså tillämpliga även på dem. Jag föreslår därför att 21-årsgränserna
i den nu behandlade lagen lämnas orubbade med undantag för
bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras. Eftersom lagen på ett par
ställen använder uttrycket underårig som beteckning för den som är under
21 år men detta uttryck får ändrad innebörd genom att myndighetsåldern
sänks, måste dessutom ett par redaktionella jämkningar göras i lagen.

Ett område där 21-årsgränsen är av stor betydelse är barnavård slagstiftningen.
Ingripande med stöd av barnavårdslagen kan grundas
på två skilda slag av motiv, nämligen dels olämplighet hos fostraren
eller i hemmiljön (25 § a barnavårdslagen), dels misskötsamhet hos den
unge själv (25 § b). I den förra typen av fall kan ingripande inte företas
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 32

42 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

sedan den unge har fyllt 18 år, medan motsvarande åldersgräns i de senare
fallen är 21 år. Vidtagna åtgärder skall i princip upphöra senast när den
unge fyller 21 år. Om någon liar omhändertagits för samhällsvård efter
fyllda 18 år gäller emellertid att vården skall upphöra eller, om den unge
placerats i ungdomsvårdsskola, utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet.

Utredningen föreslår att åtgärder, som har beslutats med stöd av 25 § a
barnavårdslagen, skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Detta förslag,
som har godtagits under remissbehandlingen, framstår som en naturlig
konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern. Jag vill
därför ansluta mig till det.

21-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen och därtill anknutna bestämmelser
skall däremot enligt utredningsförslaget stå kvar oförändrad. Som skäl
härför åberopar utredningen främst intresset av att alkohol- och narkotikamissbrukare
i 20-årsåldern också i fortsättningen skall kunna omhändertas
för vård inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.

För egen del anser jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att det är
principiellt otillfredsställande att möjliggöra ingripande inom barnavårdens
ram mot personer, som har uppnått myndig ålder. Jag vill erinra om att
tidigare förslag i sådan riktning har avvisats. Det råder inte några delade
meningar om det angelägna i att alkohol- och narkotikamissbrukare kommer
under lämplig behandling. Vårdbehovet för myndiga missbrukare bör emellertid
tillgodoses på annat sätt än genom barnavårdsnämndens försorg.
Intagning i ungdomsvårdsskola kommer redan nu bara i undantagsfall i
fråga för den som fyllt 20 år.

I enlighet med vad jag nu har anfört bör samtliga 21-årsgränser i barnavårdslagen
ändras till 20 år. Därutöver krävs vissa ytterligare ändringar
i lagen. I 42 § föreskrivs bl. a. som huvudregel att samhällsvård skall upphöra
senast när den omhändertagne fyller 18 år. I fråga om den som har
tagits om hand efter fyllda 15 år gäller emellertid att vården skall upphöra
senast tre år efter omhändertagandet. Eftersom åtgärder som grundas på
ingripande enligt 25 § a inte skall kunna bestå efter det att vårdnaden har
upphört, bör, som utredningen har föreslagit, i 42 § tas in en särskild regel
om att samhällsvården i sådant fall aldrig skall bestå efter det att den omhändertagne
fyller 20 år. Enligt 67 § skall utskrivning från ungdomsvårdsskola
ske senast när eleven fyller 21 år eller, om han har omhändertagits
för samhällsvård efter fyllda 18 år, senast tre år efter omhändertagandet.
En sänkning av den förra åldersgränsen till 20 år bör medföra att även den
senare åldersgränsen sänks med ett år.

De föreslagna nya bestämmelserna medför att föreskrifter och övervakning
enligt barnavårdslagen för den som är över 20 år när lagen träder i
kraft skall upphöra omedelbart. Detsamma gäller samhällsvård som grundas
på 25 § a barnavårdslagen. Däremot påverkas inte tiden för samhälls -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969 43

vård i fråga om den som har omhändertagits med stöd av 25 § b mén inte
placerats i ungdomsvårdsskola. Vad gäller elev i sådan skola medför de
nya reglerna inte heller någon ändring, om omhändertagandet har skett
efter fyllda 18 år. I så fall skall både enligt gällande lydelse av 67 § och
enligt förslaget utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet. Den
som har omhändertagits tidigare skall enligt nuvarande regler skrivas
ut senast vid 21 års ålder. Paragrafens nya lydelse innebär däremot att utskrivning
skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits
efter det att han fyllde 17 år, senast tre år efter omhändertagandet.
De nya reglerna skulle i sådana fall kunna leda till att vården måste avbrytas
vid en icke förutsedd tidpunkt, vilket kan medföra olämpliga konsekvenser
från vårdsynpunkt. För att detta skall undvikas bör i en övergångsbestämmelse
föreskrivas att äldre regler om utskrivning från Ungdomsvårdsskola
skall tillämpas beträffande den som har omhändertagits
för samhällsvård före lagens ikraftträdande.

Som en följd av ändringarna i barnavårdslagen bör åldersgränsen för
tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet sänkas från
21 till 20 år. Vidare bör föreskriften i 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff
angående meddelande till barnavårdsnämnd i fall då fråga uppkommer
om bötesförvandling jämkas på motsvarande sätt.

Vad gäller utbildningsområdet finns inte någon särskild anledning
att behålla 21-årsgränsen i 51 § skollagen rörande inspektion av
privatskolor m. m. Jag föreslår att åldersgränsen sänks till 20 år. Den särskolplikt
till 21 år, som gäller enligt 1967 års lag angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, grundas på den försenade mognaden hos
sådana personer. Jag föreslår att den nuvarande åldersgränsen behålls.

Studiehjälpsreglementet innehåller ett par 21-årsgränser. Proposition beträffande
vissa ändringar i detta reglemente kommer att föreslås senare i vår.
Frågan om en eventuell anpassning av reglementets 21-årsgränser till den
nya myndighetsåldern får prövas i detta sammanhang.

Inom trafiklagstiftningen förekommer 21-årsgränser dels i
vägtrafikförordningens föreskrifter om övningskörning och trafikskolor,
dels i bestämmelserna om trafikkort och vissa andra regler i förordningen
om yrkesmässig trafik. Dessa åldersgränser betingas främst av trafiksäkerhetshänsyn.
Riksdagen har nyligen genom ett principbeslut godkänt vissa
riktlinjer för en reform av gällande regler om körkort. Riktlinjerna innebär
bl. a. att det nuvarande trafikkortet slopas och att det införs fem skilda
typer av körkort med olika regler om minimiålder samt att minimiåldern i
ett fall, körkort för buss, skall vara 21 år. Med hänsyn till den reform som
sålunda förestår förordar jag att några ändringar i fråga om 21-årsgränserna
i trafiklagstiftningen inte företas nu.

Rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller bestämmelser
som innebär att rusdrycker inte får säljas till den som är under 21

44 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

år. Vid förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att anknyta
åldersgränsen till den allmänna myndighetsåldern. Under hänvisning härtill
föreslår utredningen att åldersgränsen sänks till 20 år. Förslaget har så
gott som genomgående godtagits vid remissbehandlingen. Från ett par håll
uttalas dock farhågor för att en sänkt inköpsålder skulle leda till ökat alkoholmissbruk
hos ungdomen. I ett yttrande hävdas å andra sidan att åldersgränsen
bör samordnas med minimiåldern vid utskänkning av rusdrycker,
vilken är 18 år. Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att nu
bryta sambandet mellan myndighetsåldern och inköpsåldern. Jag biträder
därför utredningens förslag.

Vad angår övriga bestämmelser som är aktuella i detta sammanhang
är jag ense med utredningen om att man inte nu bör ändra 3 §
medborgarskapslagen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om sänkning av åldersgränserna
i rättegångsbalkens och nykterhetsvårdslagens bestämmelser om tillträde
till offentlig förhandling.

Också religionsfrihetslagens minimiålder för rätt att bli upptagen i kloster
bör anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Mot utredningens förslag att sänka åldersgränsen för rätt att inneha
springstilett och springlcniv har anförts betänkligheter från några remissinstansers
sida. Utredningen har också själv varit något tveksam på denna
punkt. Enligt min mening ter det sig från allmän synpunkt inte befogat
att utvidga möjligheterna till innehav av sådana vapen. Snarare kan, som
ett par remissinstanser påpekar, ifrågasättas att höja åldersgränsen eller
införa totalförbud. En sådan reform kräver emellertid vissa ytterligare
överväganden. Frågan bör tas upp på nytt vid lämpligt tillfälle. Jag föreslår
att 21-årsgränsen tills vidare får stå kvar oförändrad.

Lagrådet

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran utom så till vida att två ledamöter
hemställde att de föreslagna ändringarna i barnavårdslagen begränsades
på visst sätt.

Motionerna

1:931 och II: 1069

I motionerna hemställs att myndighetsåldern sänks till 18 år samt att
vederbörande utskott utarbetar härför erforderliga lagändringar.

Till stöd för detta yrkande anförs följande.

Den svenska lagstiftningen innehåller ett stort antal stadganden om åldersgränser,
som inskränker barns och ungdomars befogenheter i olika avseenden.
Bestämmelserna omfattar en flora av olika regler, knutna till
olika åldersgränser. Det vore i och för sig önskvärt —- för att underlätta

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

för medborgarna att känna till vad som gäller — om antalet olika åldersgränser
kunde minskas. Till detta kommer ungdomens allt tidigare mognad
i biologiskt och socialt hänseende, som gör det rimligt att eftersträva
en sänkning av behörighetskraven. Den naturliga utgångspunkten för varje
resonemang om åldersgränser är ju, att bevisbördan åligger den som vill
inskränka individens behörighet i olika avseenden.

När det gäller myndighetsåldern ansluter vi oss till den ståndpunkt som
hävdats av samtliga de fyra demokratiska partiernas ungdomsförbund,
nämligen att åldern bör sänkas till 18 år. Det torde inte kunna hävdas att
en sådan sänkning skulle medföra nämnvärda olägenheter. Den skulle däremot,
utöver det allmänna önskemålet att i görligaste mån vidga individernas
självbestämmanderätt, innebära vissa praktiska fördelar, genom minskat
behov av undantagsregler.

Som framhålles i propositionen (s. 75) innebär den internationella utvecklingen
en sänkning av myndighetsåldern. I Östeuropa är den 18 år;
samma gräns har föreslagits i England. Vid europeiskt justitieministermöte
i juni 1968 ställde sig enligt propositionen ytterligare ett antal länder positiva
till en sänkning av gällande 21-årsgräns.

Från folkpartihåll har länge föreslagits en sänkning av rösträttsåldern
till 18 år. Givetvis finns inget hinder mot att ge även omyndiga rösträtt. Så
har skett tidigare. Samma skäl som talar för en sänkning av rösträttsåldern
till 18 år kan dock åberopas för en sänkning även av myndighetsåldern.
Dessutom har anförts som skäl mot beslut om en utvidgning av rösträtten,
att man borde invänta en eventuell sänkning av myndighetsåldern. Även
om vi inte godkänner denna invändning, skulle det sannolikt öka möjligheten
att åstadkomma eu önskvärd utvidgning av rösträtten om myndighetsåldern
sänktes till 18 år.

Riksdagen beslöt i höstas att sänka åldersgränsen för giftermål för män
till 18 år. Detta är ett starkt principiellt och praktiskt skäl för att även
sänka myndighetsåldern till denna gräns. Det är nämligen uppenbart att
gifta personer måste ha möjlighet att ingå avtal om lån, avbetalningsköp
etc. som har samband med bosättningen och hushållet i övrigt. I propositionen
vill man lösa detta problem med omfattande undantagsbestämmelser.
Vi finner den naturliga vägen vara en allmän sänkning av myndighetsåldern
till densamma som gäller för äktenskaps ingående. Krav på inskränkning
över 18-årsåldern av behörigheten att företa rättshandlingar finge sedan
motiveras särskilt.

De många olika åldersgränserna i lagstiftningen när det gäller ungdoms
behörighet i olika avseenden torde kunna minskas till i huvudsak två, nämligen
15 år och 18 år. 15-årsgränsen skulle därvid gälla för straffbarhetens
inträdande och för rätten att förfoga över de tillgångar som man fått genom
eget arbete. Utöver de två nämnda gränserna är det inom kriminalvården
önskvärt att behålla 21-årsgränsen i den meningen att lagöverträdare
mellan 18 ocli 21 år skall kunna särbehandlas. Som framgår av propositionen
(s. 81 och 88—89) är eu sänkning av myndighetsåldern inget hinder
för en lämplig behandling av unga lagöverträdare, vilken i de fall de är
myndiga bör kunna ske utanför barnavårdens ram.

I: 932 och II: 1067

I motionerna yrkas att riksdagen utöver de ändringar som upptagits i det
genom projmsition nr 25 år 1969 framlagda förslaget till lag om ändring i

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

brottsbalken för sin del måtte besluta ändringar av 26 kap. 4 § och 29 kap.
1 § brottsbalken i enlighet med följande förslag till lagtext:

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 kap.

4 §.

Den som — —-— — — —------- -—- äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt Fängelse må ådömas den som fyllt

aderton men ej tjugoett år allenast aderton men ej tjugo år allenast

när frihetsberövande är påkallat när frihetsberövande är påkallat

främst av hänsyn till allmän laglyd- främst av hänsyn till allmän laglyd nad

eller fängelse eljest finnes lämp- nåd eller fängelse eljest finnes lämpligare
än annan påföljd. ligare än annan påföljd.

29 kap.

1 §■

Ungdomsfängelse må för brott varå Ungdomsfängelse må för brott varå
kan följa fängelse ådömas den som kan följa fängelse ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år, så- fyllt aderton men ej tjugo år, såframt
med hänsyn till hans person- framt med hänsyn till hans personliga
utveckling, vandel och levnads- liga utveckling, vandel och levnads omständigheter

i övrigt sådan fostran omständigheter i övrigt sådan fostran
och utbildning som avses med ung- och utbildning som avses med ungdomsfängelse
prövas lämplig. domsfängelse prövas lämplig.

Den som---—-----------— annan påföljd.

Rätten äger —--— —------—laga kraft.

Till stöd för motionsyrkandet anförs följande.

I proposition nr 25 år 1969 föreslås som en konsekvens av förslaget att
myndighetsåldern sänks från 21 till 20 år att motsvarande ändring görs beträffande
en råd andra 21-årsgränser inom olika rättsområden. Den principiella
utgångspunkten har därvid enligt propositionen varit att åldersgränserna
skall anpassas till den föreslagna myndighetsåldern överallt där det
inte finns speciella skäl för annat.

Denna enligt vår mening riktiga princip har emellertid genombrutits i
fråga om åldersgränserna inom kriminalvården. Skälet att kriminalpolitiska
överväganden på detta område föranlett en 21-årsgräns, som inte bör frångås,
förefaller oss inte väga tillräckligt tungt för ett avsteg från den angivna
grundsatsen. Även om 21-årsgränserna inom påföljdssystemet främst grundats
på kriminalpolitiska överväganden torde —• som också framhållits i
remissyttranden av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
samt Sveriges advokatsamfund —- gränserna i realiteten ha bestämts
efter en bedömning av ungdomens mognad på liknande sätt som i fråga
om den civilrättsliga myndighetsåldern. Det bör också observeras att, vare

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

sig man väljer en 20- eller en 21-årsgräns, nuvarande differentierade påfölj
dssystem står till buds genom att 21-årsgränsen varken beträffande fängelse
eller ungdomsfängelse utgör någon definitiv gräns, under eller över
vilken man ej kan använda dessa påföljder. Beträffande påföljden ungdomsfängelse,
som ju kan förekomma även för 21- och 22-åringar, skulle en 20-årsgräns knappast ändra på nuvarande rättstillämpning, eftersom domstolarna
redan nu inte torde döma 20-åringar till ungdomsfängelse annat
än då starka skäl föreligger härför. Inte heller finns det anledning tro att
en lägre åldersgräns skulle föranleda domstolarna att i en icke önskad utsträckning
döma 20-åringar till fängelse. I likhet med de ovan nämnda remissorganen,
som ju representerar en stor sakkunskap på området, och åtskilliga
andra remissinstanser anser vi således att, såvitt gäller området för
brottsbalkspåföljderna, tillräckliga skäl inte föreligger för ett undantag från
principen att en sänkning av myndighetsåldern också bör föranleda att andra
21-årsgränser sänks.

1: 933 och II: 1070

Motionerna innehåller följande.

Ungdomens allt tidigare utveckling i biologiskt och socialt avseende har
gjort det naturligt att sänka diverse i lagstiftningen angivna åldersgränser.
Således har t. ex. rösträttsåldern sänkts från året efter fyllda 20 till året
efter fyllda 19 år och den manliga giftermålsåldern till 18 är. I samband
härmed har man funnit det lämpligt att sänka myndighetsåldern till 20 år,
vilket skulle innebära att rösträttsåldern och myndighetsåldern kommer
att i stort sett sammanfalla. Från folkpartihåll har vi hävdat dels att det
är befogat att ytterligare sänka rösträttsåldern, dels att vi inte kan se att
det är nödvändigt att dessa två åldersgränser sammanfaller.

Den svenska lagstiftningen innehåller ett flertal åldersgränser. Vid 15 år
inträder exempelvis straffbarhet; vid 16 år en viss ekonomisk självständighet
vad gäller medel som underårig förtjänat genom förvärvsarbete; vid 18
år inträder rätt att ingå äktenskap, att avlägga prov för vinnande av körkort,
större frihet vad gäller att ingå arbetsavtal, skyldighet att fullgöra
värnplikt; vid 19 år upphör den generella rätten att erhålla livränta enligt
yrkesskadeförsäkringen och rätten till barnpension enligt lagen om allmän
försäkring; vid 21 års ålder inträder rösträtt, myndighet, bortfaller rätten
till livränta och barnpension helt.

Med de förslag som departementschefen lagt kommer således ytterligare
en gräns att införas som rör ungdomens behörighet i olika avseenden.

Man har dock att uppmärksamma att det ofta ligger helt olika motiv bakom
gränserna. Således finns det gränser som föranledes av kriminalpolitiska
överväganden, andra som har sin grund i att man vill skydda den underårige
mot att genom oöverlagda rättshandlingar tillfoga sig ekonomisk
skada, ytterligare andra motiveras av nykterhetshänsyn, av hänsyn till trafiksäkerheten
eller av hänsyn till den underåriges behov av och förutsättningar
för utbildning. Med beaktande av de olika i och för sig lovvärda motiven
har vi dock funnit att det bör vara möjligt att i större utsträckning än
som nu är fallet koncentrera de olika gränserna till ett mindre antal åldrar.
En lämplig sådan synes gå vid 18 år, medan en annan synes gå vid 21 år.

Det har i propositionen framhållits att det ur internationell synpunkt är
av vikt att söka uppnå så uniforma myndighetsregler som möjligt och det

48 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

särskilt inom Norden. Vid olika tillfällen under 1960-talet — då folkpartiet
väckt förslag om utredning av en sänkning av bl. a. myndighetsåldern —
bär det som ett argument för avslag av motionen framhållits att 21-årsgränsen
var gemensam inte bara för Norden utan i stort sett för hela Västeuropa.
Sedan dess har emellertid enighet uppnåtts vid nordiska förhandlingar
om en 20-årsgräns, medan det i England föreslagits en sänkning till
18 år. I Östeuropa inträder myndighet vid 18 års ålder. Man torde av detta
kunna dra den slutsatsen att man numera inte tillmäter en västeuropeisk
enhetlighet samma betydelse som förr, att det finns en tendens till sänkning
av myndighetsåldern till 18 år och att den gräns där man i framtiden
möjligtvis kommer att kunna uppnå en ny enhetlig åldersgräns torde ligga
vid 18 år, varvid enhetlighet även skulle uppnås i förhållande till Östeuropa.
Även ur ett internationellt perspektiv framstår den föreslagna lagändringen
som ett provisorium på väg mot en sänkning till 18 år.

Ur allmän synpunkt är det av stor vikt att en myndighetsgräns är så generell
och entydig att man inte behöver kräva att motparten vid varje enskild
rättshandling styrker sin behörighet att företaga den aktuella rättshandlingen.
Det framlagda förslaget synes inte vara ägnat att bidraga till
ett sådant resultat, eftersom det dels innehåller en generell myndighetsålder
vid 20 år, dels innehåller stadganden som avser alt vidga den underåriges
behörighet att företaga rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Det rekvisit som denna vidgade behörighet är avhängig av är att
den underårige har eget hushåll och att den vidgade behörigheten består av
rättshandlingar som sedvanligen företages för den dagliga hushållningen
eller uppfostran av barn som tillhör hushållet. Behörigheten att på egen hand
avgöra om han skall få etablera eget hushåll inträder vid 18 års ålder, men
förmyndarnas samtycke gör honom behörig vid en lägre ålder. Enligt vår
mening är de svårigheter som kan uppstå på grund av den föreslagna regleringen
av en sådan betydelse att de borde ha föranlett en annan konstruktion
av den civilrättsliga behörigheten. Man borde därvid valt en lägre
åldersgräns, lämpligen 18 års ålder, vid vilken myndighet generellt inträder.
Denna reglering skulle vara tillräcklig i de flesta fall, vilket även
Kungl. Maj :ts synes ge uttryck för när man accepterar att den som gör användning
av sin vidgade behörighet härigenom kommer att bli ansvarig
med hela sin förmögenhet, inkluderande den som han själv ej äger råda
över, för de skadeståndsanspråk som kan komma att riktas mot honom
med anledning härav. I de fall åter, där det rör sig om stora förmögenhetsmassor
och där ett icke tillräckligt noga övervägt beslut kan komma att
leda till allvarliga följder såväl för det egna välståndet som ur samhällelig
synpunkt, synes det oss lämpligt att utvidga möjligheterna att med avseende
på visst avgränsat område vad avser rättshandlingar och/eller förmögenhetsmassa
med rättslig verkan begränsa den icke tillräckligt erfarnes
behörighet.

Av vad som ovan anförts torde framgå att vi inte anser att departementschefens
förslag går tillräckligt långt vad gäller att sänka den allmänna
myndighetsåldern men dock är beredda att godta hans förslag som
en provisorisk åtgärd under förutsättning att Kungl. Maj :t noggrant följer
verkningarna av denna sänkning och så snart det sig göra låter etter
samråd med de övriga nordiska länderna för riksdagen framlägger förslag
om en ytterligare sänkning till 18 år om de vunna erfarenheterna icke leder
till annat. Därvid bör skälig hänsyn tagas till att möjlighet gives att i den

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969 49

enskildes intresse begränsa behörigheten i vissa fall enligt vad som ovan
anförts.

Med anledning av vad som sålunda anförts hemställer motionärerna att
riksdagen vid behandlingen av proposition nr 25 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t framföra i motionerna anförda synpunkter angående ytterligare sänkning
av myndighetsåldern till 18 år.

II: 1068

Motionen, som såvitt avser yrkanden rörande rusdrycksförsäljningsförordningen
och förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om statlig
förmögenhetsskatt hänvisats till bevillningsutskottet, innehåller i huvudsak
följande motivering.

Med den grundsyn på ungdomens allmänna mognad som följt med en
förbättrad utbildning och ungdomens ökade intresse och engagemang i samhällsarbetet
har en sänkning av myndighetsåldern länge varit aktuell. Då en
sänkning av myndighetsåldern har ett starkt och nödvändigt samband med
en i annat sammanhang aktualiserad fråga om en sänkning av rösträttsåldern
till 18 år och denna reform i en snar framtid blir aktuell, måste
myndighets- och rösträttsåldern anpassas till varandra.

Hela utformningen av förmyndarlagstiftningen är föråldrad och är föremål
för utredning. De som praktiskt kommit i beröring med denna lagstiftning
har nog ett starkt intryck av att inte minst den höga myndighetsåldern
av 21 år icke tagit hänsyn till den tidigare mognad dagens ungdom kan uppvisa,
inte heller till att giftermålsåldern sänks och familjebildning sker vid
17 å 18 års ålder i ökad utsträckning eller till att unga familjer får uppleva
att de själva, liksom deras barn, står under förmyndare. Likaså har vi förändrat
ungdomens skyldigheter gentemot samhället, exempelvis militärtjänsten
m. in. Allt detta medför att samhället bör beakta och tillmötesgå
ungdomens berättigade krav och vilja till medverkan i samhällsarbetet och
ge dem möjligheter att ta ansvar och påverka samhällsskeendet. En sänkt
rösträttsålder till 18 år har vid årets riksdag diskuterats och måste väl inom
den närmaste tiden komma att genomföras.

Att inför detta aktuella läge genomföra en sänkning av myndighetsåldern
till 20 år kan varken vara lämpligt eller försvarligt. Myndighets- och rösträttsåldern
är oskiljaktiga och måste på lämpligt sätt anpassas till varandra.

Då riksdagen vid årets ställningstagande till en sänkt rösträttsålder —- 18
år — visade ett starkt intresse för en sådan reform och ungdomens berättigade
krav på en sänkt rösträttsålder och möjligheter att direkt kunna påverka
samhällsutvecklingen är stark, kan man förutsätta att en anpassning av
myndighetsåldern till en kommande ytterligare sänkning av rösträttsåldern
till 18 år ligger så nära i tiden, att riksdagen i fråga om proposition nr 25
bör vidtaga den justering av åldersgränsen som är nödvändig för en samordning.
Detta kan ske genom att vid behandlingen av de föreslagna lagändringarna
riksdagen beslutar att åldersgränsen sänks till 18 år i stället för
till 20 år och att de lagparagrafer som därmed blir överflödiga utgår.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

Med hänvisning till »vad ovan anförts och vad i övrigt förekommit i diskussionen
om rösträtts- och myndighetsåldern» hemställs, såvitt motionen
hänvisats till lagutskott,

att riksdagen måtte besluta

att myndighetsåldern från den 1 juli 1969 sänkes till 18 år
samt att i Kungl. Maj :ts förslag till ändring av föräldrabalkens
4 kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1 och 2 §§, 9 kap. 1 §,
10 kap. 1 § åldersgränsen tjugo år utgår och ersättes med
arton år samt att 9 kap. 2 och 3 a §§ utgår,

att i den föreslagna lydelsen till giftermålsbalkens 2 kap.
2 § åldersgränsen ändras till arton år,

att den föreslagna åldersgränsen i ärvdabalkens 9 kap. 1 §
ändras till arton år,

att i den föreslagna ändringen av 5 § lagen om avbrytande
av havandeskap tjugo år utbytes mot arton,

att i 3 kap. 18 § lagen om allmän försäkring föreslagna
tjugo år utbytes mot arton,

att i den föreslagna ändringen av brottsbalkens 6 kap.
4, 7 och 8 §§ åldersgränsen tjugo år ersättes med arton år,
att i 8 och 9 §§ lagen med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare åldersgränserna tjugoett och tjugo ändras
till arton,

att i den föreslagna ändringen av barnavårdslagens 25,
27, 28, 32, 42 och 67 §§ åldersgränsen ändras till arton,
att i 1, 5 och 6 §§ lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet föreskriften tjugo år ersätts med arton år,
att i 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff åldersgränsen
tjugo år utbytes mot arton år,

att i skollagen av den 6 juni 1962 åldersgränsen tjugo år
utbytes mot arton år,

att i 5 kap. 2 § rättegångsbalken tjugo år utbytes mot
arton år,

att i 28 § lagen om nykterhetsvård föreslagna tjugo år
utbytes mot arton år,

att i 5 § religionsfrihetslagen tjugo år utbytes mot arton
år samt

att samtliga föreslagna ändringar skall träda i kraft den
1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

Utskottet

I förevarande proposition föreslås en sänkning av myndighetsåldern från
21 till 20 år. Förslag framläggs också om en vidgning av behörigheten för
ungdomar i åldern 18—20 år. I sistnämnda hänseende innebär förslaget
sammanfattningsvis att underårig, som har fyllt 18 år, inte bara som f. n.
själv kan ta anställning och disponera över sin arbetsinkomst, utan han
får också ökade möjligheter att själv fritt välja mellan förvärvsarbete och
studier. Vidare får han rätt att skaffa sig egen bostad utan föräldrarnas
medverkan. Nuvarande möjlighet för underårig, som är gift, att oavsett
ålder företa sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen,
vidgas till att omfatta alla underåriga som har eget hushåll. Förmyndarens
befogenheter inskränks till att gälla i huvudsak ingående av
kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom som
inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits
för bosättning eller för högre studier. Dessutom får förmyndaren möjlighet
att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

Som eu konsekvens av förslaget om sänkt myndighetsålder föreslås motsvarande
ändring av ett flertal 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.
Den principiella utgångspunkten vid prövningen av om sådan ändring
bör ske har enligt propositionen varit att en anpassning nedåt bör ske överallt
där den gällande åldersgränsen i väsentlig grad påverkats av den nuvarande
myndighetsåldern. Bland de åldersgränser som föreslås bli sänkta kan
nämnas de som finns i föräldrabalken om vårdnadens upphörande och samtycke
till adoption, i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt
i giftermålsbalken om giftomans samtycke till äktenskap. Inom det straffrättsliga
området föreslås en sänkning till 20 år av de 21-årsgränser som
finns i 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken, där vissa sexuella handlingar mot
barn och ungdom straffbeläggs. Vidare föreslås bl. a. att samtliga 21-årsgränser
i barnavårdslagen ändras till 20 år. Det kan även tilläggas att motsvarande
ändringsförslag framläggs rörande rusdrycksförsäljningsförordningen
och förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om statlig
förmögenhetsskatt. I denna del har propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
och behandlas i dess utlåtande 1969: 33. Samtliga i propositionen
föreslagna ändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

I motioner som väckts i anledning av propositionen framläggs förslag
om en längre gående sänkning av myndighetsåldern. I de likalydande
motionerna I: 931 och II: 1069 föreslås sålunda att myndighetsåldern sänks
till 18 år. Till stöd härför anförs bl. a. att en sådan ändring skulle minska
antalet åldersgränser som i olika avseenden inskränker ungdomars befogenheter.
Även den beslutade sänkningen av äktenskapsåldern för män
till 18 år åberopas. Sänkning av myndighetsåldern till 18 år föreslås också
i motionen 11:1068, som även upptar specificerade yrkanden om konse -

52 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

kvensändringar, av vilka några behandlas av bevillningsutskottet. Motionärerna
åberopar utöver ungdomens tidigare mognad bl. a. att myndighetsåldern
bör anpassas till en kommande ytterligare sänkning av rösträttsåldern
till 18 år. I de likalydande motionerna I: -933 och II: 1070 uttalas
att propositionens förslag inte går tillräckligt långt i vad gäller sänkningen
av myndighetsåldern. Motionärerna är dock beredda att godta förslaget som
en provisorisk åtgärd under förutsättning att Ivungl. Maj :t noggrant följdverkningarna
av sänkningen och — om de vunna erfarenheterna inte leder
till annat -— så snart sig göra låter efter samråd med de övriga nordiska
länderna för riksdagen framlägger förslag om sänkning till 18 år. Därvid
bör enligt motionärerna skälig hänsyn tas till möjligheterna att på vissa
områden begränsa den icke tillräckligt ertarnes behörighet. Motionärerna
yrkar att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t framföra vad motionärerna
sålunda och i övrigt anfört angående en ytterligare sänkning av
myndighetsåldern.

Utskottet vill för sin del till en början framhålla att samhällsutvecklingen
medfört att ungdomen numera i allmänhet har större insikter i sociala,
politiska och ekonomiska frågor. Den biologiska mognaden inträder
numera också tidigare. Dessa och andra av departementschefen anförda
skäl talar enligt utskottet för att myndighetsåldern bör sänkas. Beträffande
motionsförslagen om en mer långtgående sänkning än till 20 år må först
anföras att, även om många ungdomar redan före 20-årsåldern frigjort sig
från det ekonomiska beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt
liv, det också finns många som inte alls har en så självständig ställning
i förhållande till sina föräldrar. Många 18- och 19-åringar är säkerligen
också i behov av det skydd, framför allt i ekonomiskt hänseende, som
omyndigheten innebär. För en 20-årsgräns talar även att årets riksdag
slutligt antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från
året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om myndighetsåldern
sänks till 20 år, kommer således den relation som rått mellan myndighetsålder
och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen. I vad män grundlagberedningens
översyn av rösträtt svillkoren kan leda till en längre gående
sänkning av rösträttsåldern synes f. n. ovisst.

Av avgörande betydelse för utskottets inställning till frågan om när myndigheten
bör inträda har varit önskemålet om en nordisk rättslikhet. Myndighetsåldern
har hittills varit densamma i hela Norden, och det nu föreliggande
förslaget grundas på nordiska överläggningar, där man lyckats
nå enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. Förslag om sådan
sänkning har redan antagits i Norge och Island. Att i detta läge följa motionsförslagen
om en sänkning till 18 år bör enligt utskottets mening icke
komma i fråga. Det må emellertid framhållas att en sådan sänkning föreslagits
i England och att även andra västeuropeiska länder, där myndigheten
inträder vid 21 år, har ställt sig positiva till tanken på en lägre myn -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

■dighetsålder. I de östeuropeiska länderna är myndighetsåldern redan 18
år. För vårt lands vidkommande finns dock enligt utskottets mening inte
anledning att, innan erfarenheter vunnits av de nu framlagda förslagen, ta
ställning till lämpligheten av en framtida mer långtgående sänkning av myndighetsåldern
på sätl begärs i motionerna I: 933 och II: 1070. Utskottet vill i
detta sammanhang understryka att de synpunkter, som ligger till grund för
motionsförslagen om en sådan sänkning, i stor utsträckning tillgodoses genom
de här ovan inledningsvis omnämnda nya reglerna om vidgad behörighet
för dem som inte uppnått myndig ålder. Även de i olika sammanhang
framförda önskemålen om s. k. emancipation för underåriga som ingår äktenskap
blir i väsentlig mån tillgodosedda. På anförda skäl tillstyrker utskottet
propositionens förslag om sänkt myndighetsålder och avstyrker bifall
till motionerna 1:931 och 11:1069, 1:933 och 11:1070 samt motionen II:
1068 i denna del.

I anslutning till de i propositionen framlagda förslagen om ändring av
undra åldersgränser föreslås i motionerna 1:932 och 11:1067 ytterligare
ändringar i brottsbalken som en konsekvens av en sänkt myndighetsålder.

Den inledningsvis angivna principen i fråga om anpassning av andra
21-årsgränser har i propositionen inte ansetts böra påverka åldersgränserna
i brottsbalken i fråga om det straffrättsliga påföljdssystemet, eftersom
dessa enligt departementschefen främst bestämts på grundval av kriminalpolitiska
överväganden. Den som fyllt 18 men inte 21 år skall alltså som
hittills endast undantagsvis dömas till fängelse, och ungdomsfängelse skall
alltjämt i första hand bara komma i fråga för ungdomar mellan 18 och
21 år. Motionärerna anser emellertid liksom åtskilliga remissinstanser att
nämnda åldersgränser i realiteten fastställts efter en bedömning av ungdomens
mognad på liknande sätt som i fråga om myndighetsåldern och därför
bör sänkas på motsvarande sätt. Yrkandet härom motiveras även med
att, även om man väljer en 20-årsgräns, nuvarande differentierade påfölj
dssystem står till buds, eftersom 21-årsåldern varken beträffande fängelse
eller ungdomsfängelse utgör någon absolut gräns, under eller över vilken
påföljderna ej kan användas.

Utskottet vill för sin del inte bestrida att ifrågavarande åldersgränser
bestämts under inflytande av den civilrättsliga myndighetsåldern. Som departementschefen
framhåller har de dock främst fastställts på grundval
av kriminalpolitiska överväganden, syftande till att den unge skall ådömas
den för honom lämpligaste påföljden. Med hänsyn härtill och på de av
departementschefen i övrigt anförda skälen anser sig utskottet icke böra
tillstyrka bifall till motionerna I: 932 och II: 1067.

Inte heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot propositionens
förslag.

I enlighet härmed får utskottet hemställa,

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

A. att riksdagen med avslag å motionerna

1) 1:931 och II: 1069 samt

2) II: 1068, såvitt nu är i fråga,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 25, såvitt nu är
i fråga;

B. att motionerna

1) 1:932 och 11:1067 samt

2) 1:933 och 11:1070

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s)*, Schött (m), Svanström (ep), Nils
Persson (fp) och Helge Karlsson (s);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Larsson i Norderön
(ep), Hansson i Piteå (s), Oskarson (m), fru Anér (fp), fröken Åsbrink
(s)*, herr Jadestig (s) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

1) av fru Anér (fp);

2) av herrar Alexanderson (fp), Schött (in), Svanström (ep), Larsson
i Norderön (ep) och fru Jonäng (ep), vilka ansett

dels att de två sista styckena i utskottets yttrande bort ersättas med text
av följande lydelse.

Utskottet vill till en början erinra om att propositionens förslag innebär
ett avsteg från den principiella utgångspunkten att förekommande 21-årsgränser
bör anpassas till den föreslagna nya myndighetsåldern om ej särskilda
skäl föranleder annat. Avsteget synes av departementschefens uttalande
att döma främst ha motiverats med att de förevarande åldersgränserna
i första hand bestämts efter kriminalpolitiska hänsyn och bara i andra
hand påverkats av sådana överväganden rörande ungdomens genomsnittliga
mognad som ligger till grund för bestämmandet av myndighetsåldern.
Några säkra uttalanden om vad som varit avgörande vid fastställandet
av dessa åldersgränser torde emellertid enligt utskottets mening
svårligen kunna göras. Att ange någon viss åldersgräns som den från kri -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

minalpolitisk synpunkt lämpligaste i förevarande hänseenden synes knappast
möjligt, varför valet av 21 år i hög grad torde ha influerats av myndighetsåldern.
Utskottet vill vidare framhålla att kriminalpolitiska skäl
inte med fog synes kunna åberopas för att nu behålla 21-årsgränsen, eftersom
påföljdssystemets olika alternativ i förevarande hänseenden står till
buds vare sig man väljer en 20- eller en 21-årsgräns. Som motionärerna
anför finns det inte heller anledning förmoda att en lägre åldersgräns skulle
föranleda en ändrad praxis vid domstolarnas påföljdsval. För en 20-årsgräns
må slutligen anföras att det kan synas naturligt att den som av samhället
betraktas som myndig i civilrättsligt hänseende också anses vuxen
då det gäller samhällets repressiva åtgärder. I anslutning härtill må erinras
om att samtliga 21-årsgränser i barnavårdslagen genom propositionen
föreslås ändrade till 20 år under motivering att det är principiellt otillfredsställande
att möjliggöra ingripande inom barnavårdens ram mot personer
som uppnått myndig ålder.

På anförda skäl ansluter sig utskottet till yrkandet i motionerna I: 932
och II: 1067 om anpassning till myndighetsåldern av åldersgränserna inom
det straffrättsliga påfölj dssystemet.

Vad gäller förslagen i övrigt har utskottet ingen erinran mot propositionens
förslag.

dels att utskottet under B. bort hemställa,

1. att riksdagen med bifall till motionerna 1:932 och
II: 1067 måtte för sin del besluta att 26 kap. 4 § och 29
kap. 1 § brottsbalken skall erhålla nedan angivna såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

26 KAP.

4 §•

Den som--- —-------

Fängelse må ådömas den som fyllt
aderton men ej tjuguett år allenast
när frihetsberövande är påkallat
främst av hänsyn till allmän laglydnad
eller fängelse eljest finnes lämpligare
än annan påföljd.

äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt
aderton men ej tjugu år allenast när
frihetsberövande är påkallat främst
av hänsyn till allmän laglydnad eller
fängelse eljest finnes lämpligare än
annan påföljd.

29 KAP.

1 §•

Ungdomsfängelse må för brott Ungdomsfängelse må för brott
varå kan följa fängelse ådömas den varå kan följa fängelse ådömas den
som fyllt aderton men ej tjuguett som fyllt aderton men ej tjugu

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)
år, såframt med hänsyn till lians
personliga utveckling, vandel och
levnadsomständigheter i övrigt sådan
fostran och utbildning som avses
med ungdomsfängelse prövas
lämplig.

Den som —

Rätten äger

(Utskottets förslag)
år, såframt med hänsyn till hans
personliga utveckling, vandel och
levnadsomständigheter i övrigt sådan
fostran och utbildning som avses
med ungdomsfängelse prövas
lämplig.

— annan påföljd.
--laga kraft.

2. att motionerna I: 933 och II: 1070 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

ESSELTE AB, STHLM 69
914266