Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967 (Utlåtande 1967:L1u32 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

Nr 32

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beaktande i rättsliga
sammanhang av utlännings språksvårigheter.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 108 i första kammaren av herr Hansson, Torsten,
och herr Björk samt nr 143 i andra kammaren av herr Hugosson m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, föreslås att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag beträffande förfarandet
i sådana rättsliga sammanhang där utlänning är part i målet och ej kan tänkas
besitta erforderliga kunskaper i svenska språket.

Inledning

I fråga om rättegång gäller att förhandling skall föras på svenska språket.
Uttryckligt stadgande härom saknas emellertid. Om part, vittne eller annan,
som skall höras inför rätten, inte behärskar svenska språket, får han dock
använda främmande språk, om vad han därvid yttrar översätts till svenska
och vad som av andra framförs på svenska översätts till det främmande
språket. Detta framgår av 5 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken, där det
föreskrivs att, om part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej är
mäktig svenska språket, tolk må anlitas att biträda rätten. I andra stycket
av nämnda paragraf stadgas att om det vid rätten finns allmän tolk för det
språk, varom är fråga, han skall anlitas. I annat fall skall rätten förordna
lämplig person att i målet biträda som tolk; rätten äger också hos länsstyrelsen
påkalla biträde för tolks erhållande. Hinder anses icke föreligga att
ledamot av rätten eller befattningshavare vid domstolen fullgör uppdraget
som tolk.

Det förutsätts men är icke uttryckligen stadgat att inlagor och liknande
handlingar i rättegång skall vara avfattade på svenska språket. Regler saknas
också om förfarandet då till domstol inkommer skrift som är avfattad på
främmande språk.

Också inom förvaltningsförfarandet äger muntlig handläggning, i den mån
sådan hålls, rum på svenska språket. För part eller annan, som skall höras
men ej behärskar svenska, erfordras då tolk. Regler härom är emellertid
sällsynta.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 32

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

Vidare anses inlagor och andra handlingar böra vara avfattade på svenska.
I den mån en handling inkommer till myndighet avfattad på annat språk
och hos myndigheten finns någon som kan förstå detta, torde hinder dock
inte anses möta mot att handlingen godtas i befintligt skick. Enklare handlingar
avfattade på engelska och tyska torde t. ex. i enlighet härmed ofta
accepteras. Finns icke någon hos myndigheten som är i stånd att förstå på
främmande språk avfattad handling, får myndigheten anses äga anmoda den
som ingivit handlingen att tillhandahålla en översättning, vid äventyr att
ärendet eljest icke prövas. Myndighet åvilande undersökningsplikt kan emellertid
i vissa fall tänkas medföra skyldighet för myndigheten att ex officio
utan kostnad för part låta översätta handlingen.

Motionerna

I motionerna framhålls att utlänningarnas problem i Sverige i olika sammanhang
har aktualiserats under senare tid. Språksvårigheterna är enligt
motionärerna i vissa rättsliga sammanhang till betydande men för den som
ej behärskar svenska språket. Om en person, som ej behärskar svenska,
underkastas förhör av polismyndighet eller inställer sig personligen i rättegång
inför domstol, finns tolk tillgänglig. I brottmål kan misstänkt person
erhålla offentlig försvarare. Förhållandena är emellertid, framhåller
motionärerna, annorlunda i andra rättsliga sammanhang. Här förekommer
enligt motionärerna ärenden som enbart avfattas och handläggs på svenska
språket trots att de kan gälla personer som relativt nyligen kommit till Sverige
och därför icke hunnit förvärva sig sådana insikter i svenska språket
att de kan ta del av handlingarna. Det kan därför befaras att personer i
många fall försitter sina möjligheter till en rättmätig bedömning på grund
av bristande språkkunskaper eller får en felaktig uppfattning om svensk
rättssäkerhet.

Motionärerna lämnar en redogörelse för olika grupper av mål och ärenden
där språksvårigheterna anses medföra särskilt stora nackdelar. I denna omnämns
vissa mål och ärenden inför domstol, ärenden inför överexekutor
och utmätningsman, barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden samt ärenden
enligt lex veneris.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från justitiekanslern, hovrätten för Övre Norrland,
socialstyrelsen, utlänningskommissionen, överståthållarämbetet, utlänningsutredningen
och arbetsgruppen för invandrarfrågor. Vidare har tillfälle
att avge yttrande beretts Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Motionerna tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

länningskommissionen, överståthållarämbetet och utlänningsutredningen.
Advokatsamfundet avstyrker en utredning av det slag motionärerna föreslår
men tillstyrker en utredning med annan och vidare inriktning. Justitiekanslern
uttalar sig i allmänt avstyrkande riktning. Övriga remissinstanser
avstyrker bifall till motionerna.

Av de tillstyrkande remissorganen instämmer hovrätten för Övre
Norrland i motionärernas farhågor för att den som icke behärskar svenska
språket kan löpa risk för rättsförlust i rättsliga sammanhang. Särskilt gäller
detta enligt hovrätten i sådana fall då ett uteblivet svar omedelbart föranleder
rättsligt beslut såsom vid betalningsförelägganden, lagsökningar eller
vitesförelägganden. Hovrätten redovisar därefter en framställning till
Konungen rörande ökade möjligheter att på det allmännas bekostnad översätta
inlagor till domstol på främmande språk till svenska. Framställningen,
som gjordes av hovrätten år 1963, föranledde ett kungligt brev den 4 juni
1963 vari föreskrevs att översättning från finska till svenska fick ombesörjas
av rätten med anlitande av allmänna medel i fråga om handling som ingavs
i mål eller ärende vid häradsrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol
i Torneå och Gällivare domsagor. Härigenom hade enligt hovrättens mening
framställningen i väsentlig del tillmötesgåtts.

Socialstyrelsen framhåller att man i och med ökningen här i landet av den
utländska arbetskraften får räkna med att utlänningarnas kontakter med
myndigheterna i motsvarande mån ökar och att de språkproblem som de
svenska myndigheterna härvidlag ställs inför kommer att bli alltmer svårbemästrade.
Visserligen åligger det enligt styrelsen vederbörande ambassad
att i hithörande frågor biträda sina medborgare men det torde inte sällan
förekomma fall då dessa senare inte vill eller inte kan helt utnyttja dylik
hjälp.

Härefter anför styrelsen:

Utlänningar som inte behärskar svenska språket kan företrädesvis beredas
hjälp i två avseenden, dels genom tolk och dels genom att blanketter rörande
förelägganden, beslut etc. görs flerspråkiga. I de båda i motionen nämnda
typerna av socialvårdsärenden avseende tvångsintagning på nykterhetsvårdsanstalt
respektive omhändertagande för samhällsvård skall klienten alltid
beredas tillfälle att ta del av hela utredningen i ärendet. Såvida icke
socialvårdstjänstemannen behärskar vederbörandes språk är det i dessa
fall, liksom givetvis även under utredningens gång, nödvändigt att anlita
tolk.---

I fråga om meddelanden från myndigheter etc., där texten är begränsad,
kan det i vissa fall vara tillräckligt att tillhandahålla flerspråkiga blanketter.
Det kan nämnas att Svenska Kommunförbundet (Kommunaktiebolaget) i
samarbete med socialstyrelsen framställt blanketter i faderskapsärenden
innefattande översättningar av texten (erkännande av faderskap och avtal
om underhållsbidrag) på ett stort antal främmande språk. Det är icke uteslutet
att det kan vara genomförbart och praktiskt att utvidga detta system
även till andra områden av offentlig verksamhet. Det ur rättssäkerhetssyn1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 1 avd. Nr 32

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

punkt bästa systemet är givetvis att anlita tolk där sådan finns att tillgå. I
storstäderna torde detta knappast medföra några större problem med hänsyn
till tillgången där på språkkunniga personer. Ofta torde också de olika
myndigheterna i exempelvis Stockholm anlita samma tolkar i de kommunala
nämnderna, överståthållarämbetet, länsstyrelsen, rådhusrätten och de
exekutiva organen. Socialstyrelsen har sig icke bekant vilken storleksordning
problemet har för de sociala nämnderna i landsorten. I regel torde man
väl där vara hänvisad till att — eventuellt med biträde av social vårdskonsulenter
eller barnavårdsombud — vända sig till länsstyrelsen i de fall där icke
vederbörande ambassad kan träda in. Det är emellertid icke givet att länsstyrelserna
i dagens läge är beredda att sålunda biträda kommunerna. Länsstyrelserna
torde dock, bl. a. genom sina kontakter med länsarbetsnämnderna
och de därtill anknutna utlänningsavdelningarna, ha goda förutsättningar
att fullgöra denna uppgift även när det gäller sådana nationaliteter
som polacker, jugoslaver, greker och turkar.

Vad beträffar den största gruppen utlänningar, de enbart finskspråkiga
finska medborgarna, upplyser styrelsen att den behandlat språkfrågan i en
remiss den 29 september 1965 över medlemsförslag i Nordiska rådet om nordisk
språkkonvention. Styrelsen yttrade där bl. a. att språksvårigheterna
beträffande det icke ringa antalet finsktalande, som vårdas på de allmänna
nykterhetsvårdsanstalterna och som ej behärskar danska, norska eller
svenska, medfört problem både för socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
och anstalterna. Det har varit svårt, ibland nästan omöjligt, att få tag på
översättare eller tolkar. Detta gäller, ehuru i mindre omfattning, även styrelsens
skolbyrå och ungdomsvårdsskolorna, där det ibland finns elever,
som endast behärskar finska språket. Styrelsens barnavårds- och socialvårdsbyråer
samt socialvårdskonsnlenterna och länsnykterhetsnämnderna
har också behov av hjälp med översättning från finska till svenska. Det anförda
gällde enbart finsktalande utlänningar. I nu förevarande sammanhang,
avseende främmande språk över huvud taget, torde enligt styrelsen
även böra prövas om icke behov föreligger av att utnyttja och eventuellt även
förstärka i första hand länsstyrelsernas resurser på hithörande område.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker socialstyrelsen motionärernas
förslag om utredning i frågan. Måhända bör enligt styrelsen utredningen anförtros
arbetsgruppen för invandrarfrågor.

Statens utlånningskommission anser det rimligt att härvarande utlänningar,
som icke behärskar svenska språket, på lämpligt sätt bereds möjlighet
att tillvarata sina intressen inför svenska myndigheter. Av särskild
vikt anser kommissionen det härvid vara att utlänning får fullt klart för sig
innebörden av ett av myndighet beträffande honom meddelat beslut och vad
han har att iaktta, om han önskar anföra besvär över beslutet. Kommissionen
tillstyrker därför motionärernas förslag om utredning.

Överståthållarämbetet, som hänvisar till promemorior av ämbetets överexekntors-
och utlänningssektioner och uppgifter från Stockholms stads
barnavårdsnämnd och tjänsteförrättande sundhetsinspektören i Stockholm,

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967 5

anför att ämbetet i förekommande fall tillser att utlänningar, som enligt upplysning
icke behärskar svenska språket, i samband med handläggning av
nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden har biträde av tolk. Ämbetet finner
med hänsyn till det allt större antalet till Sverige inflyttade utlänningar den
väckta frågan betydelsefull och tillstyrker att den begärda utredningen kommer
till stånd. Utredningen synes ämbetet jämväl böra omfatta frågan om
avfattande av blanketter, upplysningsbroschyrer och dylikt på utländska
språk.

Utlänningsutredningen säger sig dela motionärernas uppfattning att det
nuvarande förfarandet vid delgivning av handlingar i mål och ärenden medför
risk för rättsförluster för invandrare, som inte behärskar svenska språket,
och tillstyrker därför det i motionerna framlagda förslaget. Utredningen
erinrar i sammanhanget om den verksamhet som bedrivs av arbetsgruppen
för invandrarfrågor och framhåller slutligen att de av motionärerna påtalade
förhållandena understryker vikten av att invandrare bibringas kunskaper
i svenska språket så snart som möjligt efter ankomsten hit.

Advokatsamfundet framhåller att motionärernas uppräkning av ärenden
där språksvårigheter uppstår skulle kunna kompletteras med ett stort antal
andra ärenden, ankommande på olika myndigheter. Motionärernas argumentering
synes samfundet leda fram till en reform av innebörd att utlänningen
skulle ha rätt att fordra att alla handlingar, som delges honom, skall
vara avfattade på ett språk som han förstår, liksom han själv skulle ha rätt
att inge inlagor och andra handlingar, avfattade på samma språk.

Härefter anför samfundet:

En sådan ordning skulle emellertid enligt samfundets uppfattning få påtagligt
olämpliga konsekvenser. Den skulle nödvändiggöra ett mycket omfattande
översättningsarbete, som rimligen måste åläggas vederbörande myndighet
och bekostas av det allmänna. Myndigheterna måste givetvis anlita
sakkunniga för översättningarna. Många gånger skulle det emellertid vara
praktiskt omöjligt att erhålla kompetent översättningshjälp, särskilt i fråga
om språk, som endast sällan talas av någon här i landet. Att söka åstadkomma
en begränsning genom att endast medge översättning till och från ett
fåtal främmande språk, t. ex. engelska, franska och tyska, vore föga ändamålsenligt,
ty om utlänningen behärskar något av dessa tre språk, torde
han i regel själv kunna skaffa sig hjälp med erforderlig översättning, medan
han är i så mycket större behov av hjälp, om han inte förstår något av
de tre språken. Det är under alla omständigheter tydligt att införandet av
en sådan ordning som den ovan antydda skulle vara ägnad att i högsta grad
tynga myndigheternas handläggning av ärendena, förorsaka stora kostnader
och — inte minst betydelsefullt — fördröja ärendenas avgörande, ej sällan
till förfång för en svensk motpart, som i sak har rätt.

Den fråga som motionärerna tagit upp berör inte bara domstolarna utan
också en mängd andra myndigheter. Styrelsen har svårt att se att det skulle
vara lämpligt eller ens praktiskt möjligt att för alla dessa fall meddela sådana
bestämmelser om förfarandet att detsamma anpassades efter vederbörande
utlännings förmåga att förstå svenska språket.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1067

I själva verket torde en utlänning, som inte förstår svenska, vara utsatt
för större risk för förluster på andra områden än rättsväsendets. Det kan
gälla arbets- och bostadsförhållanden, socialhjälp och åtskilligt annat. Vill
man i alla dessa avseenden söka avhjälpa eller i allt fall minska de olägenheter
som följer av utlänningarnas bristande språkkunskaper, synes det
därför ligga närmast till hands, inte att ändra på förfarandet hos de svenska
myndigheterna utan alt söka åstadkomma sådan hjälp åt utlänningarna att
både detta förfarande och förhållandena på många andi’a områden blir begripliga
för dem. Betraktat på detta sätt blir problemet inte i första hand
ett rättsvårdsproblem utan snarare ett socialvårdsproblem. Vad som skulle
böra närmare utredas synes därför vara i vad mån det allmänna — i första
hand staten — skulle kunna bygga upp en organisation, som kunde bistå
utlänningar med översättningshjälp både i rättsliga sammanhang och i
andra avseenden.

En utredning i sålunda angivet syfte är samfundet benäget att tillstyrka,
även om man nog måste räkna med att det kan visa sig mycket svårt att
tillskapa en tillfredsställande ordning. Däremot kan styrelsen inte förorda
en utredning inriktad på att av hänsyn till vissa utlänningars bristande
språkkunskaper ändra reglerna för förfarandet vid svenska domstolar och
andra myndigheter.

Justitiekanslern anför följande.

Det är uppenbart att för de utlänningar som vistas i vårt land språkförhållandena
har väsentlig betydelse för deras trivsel och anpassning i samhället.
Naturligt är också att språksvårigheterna gör sig särskilt gällande i
rättsliga sammanhang. I motionerna har lämnats några exempel på vissa
typer av ärenden där språksvårigheterna är särskilt framträdande. Till de
anförda exemplen kan läggas skatterätlsliga ärenden, där t. ex. deklarationsskyldighetens
rätta fullgörande och meddelanden från skattemyndigheterna
kan ha stor betydelsen för den enskilde.

Om sålunda de svårigheter som bristande språkkunskaper kan medföra
ligger i öppen dag, är det icke lika lätt att ange utvägar för avlägsnandet av
dessa svårigheter. I motionerna framhålles i olika sammanhang, att myndigheternas
handlingar är avfattade på svenska språket. Någon ändring
härutinnan låter sig svårligen tänkas. Här är främst att märka att det för
den handläggande myndigheten ofta är okänt om mottagaren behärskar
.svenska språket eller ej. Den hjälp åt en icke svenskspråkig utlänning som
i första hand kan tänkas torde vara att lämna honom biträde av tolk. Det
kan emellertid förutses att enbart sådant biträde icke är tillfyllest i rättsliga
sammanhang. Att bereda utlänningar rättshjälp i sådana sammanhang som
exemplifierats i motionerna är å andra sidan ett spörsmål som innefattar
betydande vanskligheter av såväl ekonomisk som organisatorisk art. Det är
sålunda att märka, att i skatteärenden och en stor del av de ärenden som
omnämnes i motionerna fri rättshjälp överhuvud ej kan erhållas. Att icke
svenskspråkig utlänning härvidlag skulle kunna beredas en förmånsställning
synes icke närliggande.

Det i motionerna berörda problemet synes närmast vara att hänföra till
de frågor som anförtrotts arbetsgruppen för invandrarfrågor. Det kan därför
synas lämpligt att denna arbetsgrupp får sin uppmärksamhet riktad på
de i motionerna berörda spörsmålen.

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

Bland de remissinstanser som avstyrker bifall till motionerna befinner
sig arbetsgruppen för invandrarfrågor. Gruppen tillsattes i januari 1966
med uppgift att kartlägga de kulturella, sociala och andra problem, som möter
utlänningar vilka invandrat till Sverige, samt atl överväga vilka åtgärder
som bör vidtas för att underlätta anpassningen för dem i det svenska samhället.

I arbetsgruppens yttrande anförs följande.

I motionen lämnas exempel på ärenden inför domstol, överexekutor, utmätningsman,
nykterhetsnämnd o. s. v. vilka »avfattas och handläggs på
svenska språket trots att ärendet kan gälla en person som relativt nyligen
kommit till Sverige och därför icke hunnit förvärva sådana insikter i svenska
språket att han kan ta del av handlingarna». Många kan antas »försitta
sina möjligheter till rättmätig bedömning på grund av bristande språkkunskaper
eller får en felaktig uppfattning om svensk rättssäkerhet». Så är
utan tvivel förhållandet och exemplen skulle kunna utökas betydligt. Invandrarna
möter på grund av dåliga kunskaper i svenska svårigheter också
inom andra områden t. ex. inom sjuk-, hälso- och socialvården. Goda kunskaper
i svenska är ett villkor för ett normalt och fullt liv i Sverige. Bristen
på språkkunskaper inverkar alltså inte bara på invandrarens möjligheter
att vinna rättmätig bedömning inför domstol, den påverkar hans relationer
och hans förutsättningar att fullgöra sina förpliktelser och tillgodogöra sig
sina rättigheter. Att språkfrågan är så allomfattande gör den förvisso inte
lättare att lösa.

Invandrarna måste snabbt få lära sig svenska. Möjligheterna härtill är
ännu inte tillfredsställande. Men även de bästa kurser i svenska kan inte
ge invandrarna tillräckliga kunskaper under de första åren för att ta del av
handlingar etc. Många invandrare har bara några års skolgång bakom sig
och kommer kanske aldrig att lära sig läsa och skriva svenska så väl att de
helt kan förstå och besvara myndigheternas skrivelser på ett för dem komplicerat
språk. En intensifierad språkundervisning är alltså inte hela svaret
på frågan.

Det vore från flera synpunkter, också allmänna rättssynpunkter, önskvärt
att t. ex. en domstol skulle ha skyldighet att meddela sig till en invandrare
på hans modersmål, då man kan anta att hans svenska språkkunskaper är
otillräckliga. En konsekvens härav borde i och för sig vara att denne hade
rätt att svara på sitt eget språk. Det är säkerligen alltför optimistiskt att tro
att ett sådant förfarande är möjligt — såväl ur praktisk som ur ekonomisk
synpunkt. Det finns för närvarande ett hundratal nationaliteter i Sverige.
Många av dem representerar så exotiska språk att lämpliga tolkar och översättare
är svåra att finna.

På ett tiotal orter med stor utländsk befolkning har informationscentraler
för invandrare öppnats. Kommunerna stöder i allmänhet informationscentralerna,
till vilka tolkar är knutna. Förmodligen kommer de flesta orter
med många invandrare att öppna liknande informationscentraler, vilka kommunerna
främst måste ha ansvaret för. Arbetsgruppen söker stimulera utbyggandet
av informationskontoren och har utverkat anslag till försöksverksamhet
bl. a. med kuratorer. Det ligger nära till hands att myndigheter
vid delgivande av besked etc. hänvisar vederbörande till den fria tolkhjälp

8 Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

som finns tillgänglig på informationscentralerna. Myndigheterna borde uppmärksammas
på denna möjlighet.

I Västmanlands län har länsarbetsnämnden gjort en lista på tolkar. Även
i andra län borde sådana listor göras upp så att invandrare som kan förmodas
ha svårigheter att förstå handlingar etc. kunde hänvisas till dessa
tolkar.

Bristen på tolkar och översättare är emellertid stor. Läkare, advokater
och myndigheter t. ex. vitsordar svårigheterna att finna språkmässigt goda
och tillförlitliga tolkar. Arbetsgruppen får ofta förfrågningar från myndigheter
och organisationer om sådan hjälp. En tolkutbildning borde sättas
igång och bedrivas intensivt så att fri tolkhjälp i större utsträckning kunde
ställas till de invandrades förfogande.

Det är glädjande att frågan om invandrarnas språksvårigheter, inte minst
inverkan därav på deras rättssäkerhet, uppmärksammas i riksdagen. Arbetsgruppen
finner dock inte en utredning nödvändig f. n. Den redan pågående
verksamheten för att hjälpa invandrarna kan och bör utvecklas ändå och
gruppen anser det särskilt nödvändigt att tolkfrågan löses. Gruppen avser
att efter hand med konkreta förslag bidra till att så sker.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller att de av motionärerna
påpekade olägenheterna för utlänning i berörda mål och ärenden otvivelaktigt
kan förekomma. Föreningen säger sig i annat sammanhang ha haft
sin uppmärksamhet riktad på problemet och har därvid funnit, att det visserligen
i vissa fall kunde vara av nytta att till exempel stämningsblanketter
och vittneskallelser funnes i översättning. Det synes emellertid föreningen
svårt att avgöra vilka språk som skall lämnas företräde. Huruvida kostnaderna
för ev. blanketter skulle stå i rimlig proportion till nyttan kan också
synas tveksamt. Även om själva domstolsblanketten funnes att tillgå på till
exempel finska och något av världsspråken återstår dock det viktigaste,
nämligen att den vid blanketten fogade handlingen rimligen måste vara på
svenska. Föreningen anser att en utredning knappast skulle leda till något
annat resultat. Viktigare synes enligt föreningen vara att invandrande utlänning
så fort som möjligt får lära sig svenska.

Föreningen Sveriges stadsdomare upptar till behandling endast frågor som
äger sammanhang med mål och ärenden inför domstol. Såvitt föreningen
har sig bekant har nuvarande system icke medfört några påtagliga olägenheter.
Därmed är dock icke sagt att det är i alla avseenden tillfredsställande.
En absolut föreskrift om att översättning till det främmande
språket skall ske torde dock enligt föreningen icke vara lämplig. En svårighet
ligger redan däri, att det oftast är domstolen obekant om vederbörande
behärskar svenska språket. Tvekan måste ibland också uppstå beträffande
vilket språk, som behärskas av den målet eller ärendet berör. Föreningen
anser att det bör kunna överlämnas åt domstolarna att avgöra när
översättning skall ske, ett system som redan nu torde tillämpas på sina håll.
En viss tvekan torde dock enligt föreningen råda hur kostnaderna för översättningar
skall bestridas. Det skulle därför enligt föreningens mening vara

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

av värde om det till domstolarnas förfogande ställdes medel beträffande vilka
det klart utsädes, att de fick användas för ifrågavarande ändamål. De av
styrelsen föreslagna åtgärderna torde vara tillräckliga. Motionärernas hemställan
är enligt styrelsens mening icke av sådan betydelse, att den bör föranleda
någon åtgärd.

Nordiska rådets rekommendation nr 29 år 1966

Vid Nordiska rådets fjortonde session väcktes från svensk sida ett medlemsförslag
om ingående av en nordisk språkkonvention. I förslaget hemställdes,
att rådet måtte rekommendera regeringarna i de nordiska länderna
att utarbeta förslag till en nordisk konvention om rätt för nordbo att utan
särskild kostnad använda det av de nordiska ländernas språk, han räknar
som sitt, i handlingar ingivna till domstol eller annan statlig myndighet i
Norden i de fall, då han har svårighet att bruka myndighetens eget eller egna
språk. Förslaget har framför allt praktisk betydelse för den talrika finskspråkiga
befolkningen i Sverige.

Utskottet konstaterade, att förslaget mött förståelse av remissinstanserna,
men fann det lämpligt, att man först undersökte de praktiska och ekonomiska
problemen förbundna med en dylik konvention, omfattande språken
i alla de nordiska länderna, även färöiskan och grönländskan. Samtidigt
borde övervägas, om en dylik konvention kunde utvidgas till att omfatta
hänvändelser till kommunala myndigheter.

På utskottets förslag antog rådet en rekommendation (nr 29), vari regeringarna
uppmanas att genom en undersökning av de praktiska och ekonomiska
problemen utreda förutsättningarna för en konvention avseende alla
nordiska språk, enligt vilken varje nordisk medborgare har rätt att utan
särskild kostnad för sig själv bruka det nordiska språk, han räknar som sitt,
i sina kontakter med domstol eller annan offentlig myndighet i Norden, allt
förutsatt att han har svårigheter att bruka myndighetens eget språk.

Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1964: 27

Besvärssakkunniga har i maj 1964 avlämnat betänkande med förslag till
lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27). I 4 kap. i förslaget ges vissa
regler för det fall att inlaga eller annan handling är avfattad på annat språk
än svenska och i 8 kap. bestämmelser om anlitande av tolk vid muntlig handläggning.

I förstnämnda hänseende anförs bl. a. följande.

Såsom huvudregel bör gälla, att i inlagor och andra handlingar till myndighet
svenska språket skall användas. Denna huvudregel är så självklar att
den icke behöver komma till direkt uttryck. Å andra sidan bör icke en talan
avvisas å den rent formella grunden att inlagan är avfattad på annat språk

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

än det svenska. Finnes hos myndigheten tjänsteman, som behärskar språket
och förstår handlingens innehåll, bör denna kunna godtagas i befintligt
skick. Skriftlig översättning lärer regelmässigt ej erfordras av handling avfattad
på danska eller norska språket. I finsktalande trakter torde översättning
ej heller fordras av på finska språket avfattad handling. Översättning
torde ofta även kunna undvaras i fråga om andra språk i enkla fall, i synnerhet
då den tjänsteman, som behärskar det främmande språket, tillika är
den som har att besluta i ärendet.

Förfogar icke myndigheten över någon, som kan klargöra en på främmande
språk avfattad handlings innehåll, bör myndigheten äga påfordra att
parten låter översätta handlingen till svenska. Efterkommes icke sådan anmodan,
bör partens talan kunna avvisas. Kräva allmänna intressen, att myndigheten
är verksam för ett ärendes utredning, kan myndigheten dock icke
låta det bero på parten huruvida en handling, som är av betydelse för utredningen,
skall bli tillgänglig på svenska eller ej. Myndigheten måste i sådant
fall, även om den ej själv förfogar över någon, som kan översätta handlingen,
i sista hand föranstalta om dess översättande på det allmännas bekostnad.

Utskottet

Rättegångsbalken utgår från principen att förhandling inför domstol skall
föras på svenska språket. Vid muntlig förhandling kan tolk anlitas. För den
skriftliga processen saknas, utom såvitt avser Torneå och Gällivare domsagor,
regler om översättning. Det förutsätts emellertid att inlagor och
andra handlingar skall vara avfattade på svenska. Motsvarande ordning
torde tillämpas i förvaltningsförfarandet.

I förevarande motioner lämnas en redogörelse för olika mål och ärenden,
där handläggning enbart på svenska språket anses medföra risk för rättsförluster
för utlänningar, som på grund av bristande språkkunskaper inte
kan ta del av förekommande handlingar. Motionärerna omnämner särskilt
vissa mål och ärenden inför domstol, överexekutor och utmätningsman,
barnavårds- och nykterhctsvårdsärenden samt ärenden enligt lex veneris. I
motionsyrkandet anhålles om utredning och förslag beträffande förfarandet
i de rättsliga sammanhang, där utlänning är part och förmodas sakna erforderliga
kunskaper i svenska.

Utskottet har i anledning av motionerna gjort följande överväganden.

Det ökade antalet utlänningar inom rikel har givetvis medfört åtskilliga
problem i olika avseenden. Som motionärerna framhållit uppkommer i skilda
rättsliga sammanhang olägenheter för dem som ej behärskar svenska språket,
och motionärernas farhågor för att dessa skall drabbas av rättsförluster
synes väl grundade. Risken härför torde vara särskilt påtaglig i sådana fall
då ett uteblivet svar omedelbart föranleder förpliktande beslut såsom vid
betalningsförelägganden, lagsökningar och vitesförelägganden. Också för
myndigheterna har det ökade antalet utlänningar medfört svårigheter. Av
remissyttrandena framgår sålunda att bristen på kompetenta tolkar och

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

översättare är stor, speciellt på mindre orter och då det gäller ovanligare
språk. Den ökade invandringen har också aktualiserat behov av regler t. ex.
om tolk i förvaltningsprocessen och rörande förfarandet då skrifter på främmande
språk inkommer till myndigheterna. Vidare har avsaknaden av bestämmelser
om vem som skall svara för och bekosta erforderliga översättningar
samt bristen på blanketter på främmande språk stundom visat sig
vara besvärande.

Den lösning av hithörande problem som ligger närmast till hand och som
också synes ha föresvävat motionärerna är att föreskriva skyldighet för myndigheterna
att meddela sig med en utlänning på hans modersmål i de fall,
då det kan antas att utlänningens svenska språkkunskaper är otillräckliga.
Som framhållits vid remissbehandlingen av motionerna torde det emellertid
varken från praktiska eller ekonomiska synpunkter vara möjligt att åstadkomma
en sådan ordning. En svårighet ligger redan däri att det oftast är
obekant för myndigheten om vederbörande behärskar svenska språket. Inte
sällan måste också tvekan uppstå om vilket språk som kan användas. Det
bör även framhållas att i Sverige för närvarande finns representanter för
ett hundratal olika nationer och att många talar ett språk som bär behärskas
av blott ett fåtal personer.

I sammanhanget bör vidare beaktas att bristande språkkunskaper medför
olägenheter för invandrare inte bara i de rättsliga hänseenden motionärerna
omnämnt utan också på en råd andra områden av samhällslivet såsom t. ex.
på arbetsmarknaden, på beskattningsområdet och inom sjuk-, hälso- och
socialvården. Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet utgör endast ett
av de många problem som sammanhänger med utlänningars anpassning i
det svenska samhället och torde, som Advokatsamfundet uttalat i sitt remissyttrande,
inte i första hand böra ses som ett rättsvårdsproblem utan snarare
som en fråga om socialvård i vidsträckt bemärkelse. Flertalet av problemen
torde komma att övervägas av den arbetsgrupp för invandrarfrågor som tillsattes
år 1966 med uppgift bl. a. att kartlägga de kulturella, sociala och andra
problem som möter utlänningar vilka invandrat till Sverige. Arbetsgruppen
har i yttrande över motionerna framhållit att den anser det särskilt nödvändigt
att tolkfrågan löses samt att gruppen avser att efter hand bidra med
konkreta förslag till att så sker. Med hänsyn till redan pågående verksamhet
anser arbetsgruppen en särskild utredning i det av motionärerna angivna
hänseendet inte vara erforderlig för närvarande.

Spörsmålet har även uppmärksammats från andra utgångspunkter. Som
framgår av redogörelsen ovan innehåller besvärssakkunnigas slutbetänkande
om förvaltningsförfarandet åtskilliga förslag rörande myndigheternas handläggning
av ärenden, där utlänning är part. Betänkandet är efter remissbehandling
beroende på Kungl. Maj ds prövning. Vidare bör erinras om att
Nordiska rådet år 1966 rekommenderat regeringarna i de nordiska länderna
att utreda förutsättningarna för en konvention, enligt vilken varje nordisk

Första lagutskottets utlåtande nr 32 år 1967

medborgare skulle ha rätt att bruka det nordiska språk han räknar som sitt
i sina kontakter med domstol eller annan offentlig myndighet i Norden.

De av motionärerna aktualiserade problemen bör enligt utskottet bli föremål
för närmare överväganden. Någon särskild utredning torde dock ej böra
tillsättas. Utskottet anser sig nämligen — mot bakgrunden av vad ovan anförts
— kunna utgå från att frågorna i huvudsak kommer att prövas vid den
nämnda arbetsgruppens fortsatta verksamhet. Utskottet förutsätter också att
Kungl. Maj :t, om så erfordras, tar ytterligare initiativ i den riktning motionerna
syftar.

På grund av nu angivna förhållanden anser sig utskottet ej böra tillstyrka
bifall till motionerna. Vad utskottet anfört torde emellertid böra bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,
I: 108 och II: 143, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 20 april 1967

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Schött (h) och Larfors (s)*;

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),
fru Kristensson (h), herr Gustafsson i Borås (fp), fru Lindekvist (s), herrar
Larsson i Norderön (ep), Sjöholm (fp) och Hansson i Piteå (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB, STHLM 67
714694