Första lagutskottets utlåtande nr 31 (Utlåtande 1952:L1u31 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Nr 31.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig, m. m.

Genom en den 9 april 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 223, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

l) Lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och övertygas
han om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten,
i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl
om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd
överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla
skolans styrelse.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till fängelse skall äga motsvarande tillämpning vid överlämnande
som i första stycket sägs.

Bestämmelsen i första stycket, att överlämnande som där sägs må användas
i stället för straff, gäller icke avsättning eller suspension och ej heller
särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

2 §•

Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse, straffarbete eller
förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Genom lagen upphäves 8 § andra stycket lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom. 1

1 Uihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. land. Nr 31.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

2) Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal

mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

2 §•

(Föreslagen lydelse.)

Eftergift av åtal må äga rum,
om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas
att han skall avhålla sig från
att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

Eftergift av åtal må äga rum,
om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas
att härigenom vad som är lämpligast
för hans tillrättaförande vidtages,
eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna
laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall
prövas av statsåklagare.

Frågan om eftergift av åtal skall
prövas av statsåklagare. Sådan fråga
skall handläggas med stöiwsta skyndsamhet;
eftergives ej åtalet, skall det
väckas utan dröjsmål.

4 §.

År skälig------hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande —-----i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt
yttrande med största skyndsamhet.

År brottet--—---yttrande inhämtats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. 1

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948:404.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

3) Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives och att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
6 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff,
tvångsuppfostran eller förvaring eller
att meddela villkorligt anstånd med
straffs ådömande, skall vid målets
prövning och avgörande rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Har rätten vid huvudförhandling
handlagt målet i den sammansättning
som eljest är föreskriven
och rör målet ej brott varå kan
följa straffarbete i två år eller därutöver,
vare rätten dock iomför utan
nämnd.

Vad nu------särskild

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff
eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande
eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga
åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran, skall vid målets
prövning och avgörande rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Har rätten vid huvudförhandling
handlagt målet i den sammansättning
som eljest är föreskriven och
rör målet ej brott varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver,
vare rätten dock domför utan nämnd,
sammansättning.

§.

Mål mot underårig skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som
ej fyllt aderton år för brott varå
straffarbete kan följa, skola, ändå att
han ej är häktad, de tidsfrister iakttagas
som äro föreskrivna för åtgärd i
mål vari den tilltalade är häktad. 1
stället för den tid av en vecka, som i
45 kap. 14 § rättegångsbalken år föreskriven
för hållande av huvudförhandling,
skall dock gälla en tid av
två veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 .juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

46 §.

2 mom. Slutlig utskrivning av
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då
barnet fyller aderton år. Utskrivning
av barn, som intagits i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården efter
fyllda femton år, må dock uppskjutas,
till dess tre år förflutit från
intagandet. Har i dylik skola intaget
barns uppförande varit opålitligt, må
med utskrivningen anstå, till dess det
fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning-----

2 mom. Slutlig utskrivning av
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då
barnet fyller aderton år eller, om barnet
fyllt femton år vid omhändertagandet,
senast tre år därefter. Utskrivning
av barn, som intagits i skola
tillhörande barna- och ungdomsvården
efter fyllda femton år, må dock
uppskjutas till dess tre år förflutit
från intagandet. Har i dylik skola intaget
barns uppförande varit opålitligt,
må med utskrivningen anstå, till
dess det fyllt tjuguett år.

— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Beträffande de i propositionen anförda skäl, för vilka redogörelse icke
lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

T propositionen föreslås att den som är under 18 år icke skall få dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring, om det icke föreligger särskilda
skäl. Dessutom föreslås en bestämmelse, enligt vilken domstol i stället för
att döma underårig till straff för brott kan överlämna åt barnavårdsnämnd
att omhändertaga den underårige för skyddsuppfostran. I jämförelse med
nu gällande bestämmelser innebär detta stadgande den ändringen att sådant

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 335.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

överlämnande skall ske utan samband med villkorlig dom. YTidare föreslås
bestämmelser i syfte att påskynda behandlingen av mål och ärenden angående
brott av den som ej fyllt 18 år. De föreslagna bestämmelserna äro avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1953.

Inledning.

Den straffrättsliga myndighetsåldern är i vårt land 15 år. För den som uppnått
denna ålder gäller alltså att hans lagstridiga gärningar äro straffbara;
har han icke fyllt 18 år, medger dock strafflagen vid bestämmandet av påföljden
ett mildare bedömande.

Straffmyndigheten innebär emellertid icke att de unga lagöverträdare,
som dömas för brott, skola omhändertagas under samma behandlingsformer
som fullvuxna. Tvärtom har man på olika sätt sökt att sörja för att de unga
skola få den särbehandling som bäst lämpar sig för deras tillrättaförande.
Redan år 1902 infördes för ungdom under 18 år en särskild behandlingsform,
tvångsuppfostran. Sedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning
blev möjligt att omhändertaga vanartad ungdom i åldern 15—17 år för
skyddsuppfostran, kom även denna behandlingsform till användning för
ungdom som begått brott. Genom lagen om villkorlig dom, vilken trätt i
kraft den 1 januari 1944, och lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
som trätt i kraft den 1 juli samma år, främjades den utvecklingen, att
skyddsuppfostran användes i ökad omfattning, medan antalet förordnanden
om tvångsuppfostran starkt nedgick. Såsom en konsekvens härav upphävdes
lagen om tvångsuppfostran år 1947.

Avskaffandet av tvångsuppfostran byggde sålunda på att de lagöverträdare
i åldern 15—17 år som behövde vård på anstalt i stället skulle omhändertagas
för skyddsuppfostran. Då chefen för justitiedepartementet förordade
denna reform (prop. 298/1947 s. 35), framhöll han, i likhet med strafflagberedningen,
att man icke behövde hysa några farhågor för att domstolarna
i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran komme att i större
utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Detta
antagande synes också ha visat sig riktigt under de första åren efter reformen,
då endast några få ungdomar i denna åldersgrupp intogos i fångvårdsanstalterna.

I skrivelse den 24 september 1951 har emellertid riksåklagaren anmält,
att de senaste åren ett stigande antal unga lagöverträdare i åldern 15—17 år
dömts till ovillkorligt frihetsstraff, och att han därför velat bringa det aktuella
läget av den kriminalpolitiska behandlingen av brottslig ungdom i
denna åldersgrupp till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksåklagaren ger i skrivelsen
uttryck för en stark oro inför den kommande utvecklingen och framhåller
i anslutning därtill angelägenheten av snara åtgärder för att hindra
att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna kommer att överföras
till fångvården. Bland de möjligheter att förebygga den befarade utveck -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

lingen, vilka synas ligga närmast till hands, framhållas åtgärder innebärande
en höjning av straff myndighetsåldern eller förbud för domstolarna att annat
än under särskilda förutsättningar döma ungdom under 18 år till ovillkorligt
frihetsstraff. Det önskade resultatet synes även kunna nås genom en
ändring av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Även en
sänkning av den nedre åldersgränsen för möjligheten att döma till ungdomsfängelse,
vilken säkerligen skulle innebära att de grövre fallen regelmässigt
komme i åtnjutande av denna behandlingsform, anser riksåklagaren
— i jämförelse med den begynnande utvecklingen — vara ett godtagbart
alternativ. Som sin uppfatlning ville emellertid riksåklagaren hävda, att det ur
allmänna synpunkter är till övervägande fördel för samhället, om de socialvårdande
organen betros med att omhänderhava behandlingen av kriminell
ungdom. En annan sak är, att anstaltsorganisationen inom socialvården uppenbart
behöver i olika avseenden förstärkas för att kunna på ett effektivt
sätt taga hand om det mest svårbehandlade klientelet. Riksåklagaren har
slutligen ifrågasatt om det icke vore nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation
vidtaga provisoriska åtgärder, ägnade att förebygga eller
i varje fall minska de ogynnsamma verkningar som torde vara förbundna
med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I ytterligare skrivelse den 26 november 1951 har riksåklagaren anfört,
att det utredningsförfarande som föregår bestämmandet av reaktionsform
för lagöverträdare i samma åldersgrupp är behäftat med väsentliga svagheter,
vilka medföra betydande vådor ur kriminalpolitisk synpunkt. Sålunda
är den tid som förlöper från den brottsliga handlingen till beslutet om samhällets
reaktion ofta alltför lång. Det framstår som angeläget att genom
personalförstärkningar och organisatoriska anordningar hos de myndigheter,
som syssla med unga lagöverträdare — polisen, barnavårdsnämnderna,
åklagarmyndigheterna och eventuellt domstolarna — söka åvägabringa
ett snabbare förfarande till förkortande av utredningstiden. Vidare synas
möjligheterna att under denna tid hindra de unga från fortsatt brottslighet
icke vara tillfredsställande. Såväl rättsliga som faktiska förutsättningar
måste skapas för att omedelbart efter det att misstanke uppkommit därom
att brott förövats av ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte må
kunna omhändertagas där anledning finnes antaga att han återfaller i brott.
För detta ändamål synes erforderligt dels att en översyn verkställes av lagstiftningen
i ämnet och dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis kallade
övervakningshem —- för tillfällig förvaring av de unga inrättas.

I anledning av dessa båda skrivelser anmodade chefen för justitiedepartementet
strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
att avgiva gemensamt utlåtande. Den senare skrivelsen remitterades
även till socialstyrelsen. Dessutom uppdrog departementschefen åt
byråchefen Torsten Eriksson att utföra en klientelundersökning och upprätta
en återfallsstatistik rörande fångar som dömts till ovillkorligt frihetsstraff
före fyllda 18 år.

Första lagutskottets utlåtande nr 31,

Strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
ha den 19 januari 1952 avgivit gemensamt utlåtande över riksåklagarens
båda skrivelser (i det följande benämnt kommittéernas utlåtande).
Kommittéerna ha i utlåtandet gjort vissa allmänna uttalanden om behandlingen
av lagöverträdare i åldersgruppen 15—17 år samt föreslagit vissa
omedelbara lagstiftningsåtgärder. Vid utlåtandet äro fogade av strafflagberedningen
och barnavårdskommittén var för sig upprättade lagutkast med
tillhörande motiv ävensom ett särskilt yttrande av ledamoten i strafflagberedningen,
professor Ivar Agge.

Riksåklagarens båda skrivelser och kommittéernas utlåtande med därvid
fogade bilagor återfinnas å s. 61—116 i propositionen.

Socialstyrelsen har den 20 februari 1952 avgivit infordrat utlåtande över
riksåklagarens skrivelse den 26 november 1951.

Byråchefen Erikssons undersökning av det yngsta fångvårdsklientelet,
vilken avlämnats den 5 mars 1952, har offentliggjorts i tryck (SOU 1952: 5).

En statistisk bearbetning av uppgifter ur domstolsakterna i mål rörande
ungdom under 18 år, som de tre senaste åren dömts till ovillkorligt frihetsstraff,
har inom justitiedepartementet utförts av hovrättsassessorn Sara
Falk. Denna utredning har intagits i propositionen å s. 53—-60.

Kommittéernas utlåtande.

Kommittéerna uttala sig för den principen, att ungdom under 18
år icke bör dömas till frihetsstraff utan i stället omhändertagas
enligt barnavårdslagen. Förverkligandet av denna princip betrakta
kommittéerna som ett mål för utvecklingen på detta område. Kommittéerna
anföra bl. a.:

Uppdelningen av vården om de yngsta lagöverträdarna på två olika administrativa
områden, socialvårdens och kriminalvårdens, medför allvarliga
olägenheter och minskar utsikterna till gynnsamma resultat av kampen
mot brottsligheten. Det framstår såsom ett viktigt kriminalpolitiskt önskemål
att denna dualism undanröjes och att omhändertagandet av de yngsta
organiseras efter enhetliga linjer, så att inte tillfälliga eller godtyckliga
omständigheter utan endast behovet av omhändertagande och möjligheten
till uppfostran blir avgörande för vilken vårdform som kan komma i fråga.
Samhällsskyddets intresse kräver uppenbarligen att vårdorganen skall vara
i stånd att genom omsorgsfull differentiering av det åt dem anförtrodda
klientelet tillse, att den lilla procent av mera svårbehandlade fall som förefinnes
blir omhändertagen på sådant sätt att man inte behöver befara att
den obehindrat fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kommittéerna framhålla att principen om fängelsestraffets avskaffande
för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen. I
synnerhet för den nu pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna är det
av den största betydelse att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande kommer
till stånd med hänsyn till beräkningen av personal- och anstaltsresurser
inom barna- och ungdomsvården.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Kommittéerna ha uttalat sig om den i riksåklagarens skrivelse den 24
september 1951 ifrågasatta möjligheten att komma till rätta med föreliggande
svårigheter genom att sänka åldersgränsen för ungdomsfängelse.
Detta alternativ avstyrkes av kommittéerna, som
framhålla att den behandling som avses med ungdomsfängelse icke i något
avseende är anordnad på sådant sätt att det finns anledning att antaga att
den skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran.

I utlåtandet anföres vidare att åtgärder skyndsamt böra
vidtagas för att stärka samhällets möjligheter att
på ändamålsenligt sätt omhändertaga det ifrågavarande
klientelet. Enligt kommittéernas uppfattning ligger frågan
om samhällets resurser i kampen mot brottsligheten väsentligen på
det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt utarbetade lagar äro till föga
gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna skapas för deras tillämpning
i enlighet med deras syfte.

Kommittéerna framhålla i denna del särskilt, att i fråga om ett fåtal tidigt
utvecklade, utpräglat asociala unga brottslingar enbart pedagogiska
åtgärder i deras nuvarande utformning icke förslå till samhällets skydd.
Här kan ytterligare ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels ock i övrigt
förbättrade resurser. Ungdomsvårdsskoleutredningen, som anser nuvarande
resurser i nämnda hänseenden otillräckliga, har sin uppmärksamhet starkt
inriktad på dessa problem, bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade
psykopaterna hör till barna- och ungdomsvårdens mest brådskande uppgifter.

De nu angivna uttalandena sammanfatta kommittéerna i följande två
punkter:

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen
15—17-åringar bör uppställas, att allt omhändertagande för vård
och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen, i den
mån icke särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig. Slutmålet är med
andra ord att beträffande denna åldersgrupp kunna helt avstå från användandet
av frihetsstraff.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter bör omedelbart inriktas
på att i förslag till åtgärder och anslagsäskanden, som snarast möjligt bör
framläggas, verka för det under punkt 1. angivna programmets realiserande,
så att i första hand vård och tillsyn i frihet må kunna effektivt genomföras
och, i den mån anstaltsbehandling icke kan undvaras, vårdmöjligheterna i
barnavårdens hem och skolor liksom i psykiatriska anstalter fullt svarar
mot behovet och erforderliga resurser för eftervården tillhandahålles.

I utlåtandet anföres att det länge visat sig förenat med olägenheter att,
då domstol överlämnar åt barnavårdsnämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga
ungdom som begått brott, detta sker i form av en villkorlig dom.
Denna dom, vilken leder till den regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande
skyddsåtgärd som skyddsuppfostran utgör, har förväxlats med en
vanlig villkorlig dom och för allmänheten lätt framstått som en otillräcklig
reaktion mot brottet. Därför föreslå kommittéerna att domstolens överlämnande
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

utbrytes ur den villkorliga domen och erhåller en fristående
ställning som samhällelig skyddsåtgärd.

I samband med bestämmelsen härom föreskrives, att den som icke
fyllt 18 år ej får dömas till frihetsstraff, med mindre
särskilda skäl därtill är o. Kommittéerna anföra att ett närmare
angivande i lagtext av dessa skäl icke låter sig göra. Så länge barnavården
saknar resurser för omhändertagande av de farligaste unga brottslingarna,
kan det tyvärr i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta dem fängsligt
förvar till förhindrande av fortsatt brottslighet.

Kommittéerna föreslå vissa ändringar i lagen om åtalseftergift
i syfte att närmare angiva de skäl som höra föranleda åklagaren att
draga mål mot den underårige under domstols prövning. I samband därmed
föreslås att, då åklagaren finner skäl för frihetsstraff föreligga och av
denna anledning åtal vid domstol påkallat, frågan skall underställas riksåklagaren.

Vidare föreslå kommittéerna vissa lagändringar i syfte att påskynda
handläggningen av mål och ärenden rörande lagöverträdare
under 18 år.

Kommittéernas förslag till lagändringar sammanfattas i följande punkter:

3. För att främja den utveckling, för vilken kommittéerna uttalat sig under
1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas att den som ej fyllt 18 år ej
får dömas till fängelse med mindre särskilda skäl därtill äro. Såsom ett sådant
särskilt skäl kan icke accepteras åsikten, att en dom å frihetsstraff
skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade
från att begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl
dragés inför domstol bör statsåklagares rätt att med barnavårdsnämnd träffa
uppgörelse om vård enligt barnavårdslagen vidgas genom uttryckligt stadgande
i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, varav framgår att åtal
vid domstol ej bör väckas med mindre särskilda, i lagen angivna skäl därtill
föranleder.

5. Till främjande av att ungdom under 18 år omhändertages för skyddsuppfostran
i stället för att dömas till frihetsstraff bör domstols överlämnande
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd i nämnda syfte frigöras från de
villkor som enligt lagen om villkorlig dom uppställts för meddelande av
sådan dom och utbrytas ur den villkorliga domen till eu fristående skyddsåtgärd.

6. Härutöver bör för närvarande icke göras några ändringar i lagstiftningen
om domstols befogenhet att meddela villkorlig dom beträffande den
som ej fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar ett inom barnavårdskommittén
utarbetat utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen jämte
motiv, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga barnavårdsnämndernas
möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna
tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern 15—17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande att åvägabringa största möjliga
snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare under
18 år. Förslag härom framförs i bifogade lagutkast.

Den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakningsh
e m har övervägts av kommittéerna efter två olika linjer, nämligen dels i

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om övervakning av misstänkt
under 18 år i syfte att undvika häktning och dels inom barnavårdens
ram såsom en förberedelse till skyddsuppfostran och för att utreda behovet
därav. Kommittéerna, som icke hunnit avsluta dessa utredningar, uttala
sig för att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens
ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.
I sin sammanfattning anföra kommittéerna sålunda:

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande person under 18 år som misstankes
för brott, inom barnavårdens ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter
till förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet. För detta
ändamål bör frågan om inrättande av utredningshem eller övervakningsavdelningar
i barnavårdens regi, till en början i Stockholm, Göteborg" och
Malmö, skyndsamt utredas.

Yttranden.

Infordrade yttranden över kommittéernas utlåtande ha efter remiss avgivits
av rikets hovrätter, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt
1951 års fångvårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden av landsfogdarna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statsåklagaren
och åklagaren i ungdomsmål i Stockholm, statsåklagarna i Göteborg och
Malmö, samt stadsfiskalerna i Eskilstuna, Borås, Västerås och Gävle. Vidare
ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av magistraten, polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i Södermanlands
län yttrande av barnavårdsassistenten i samma län, av länsstyrelsen
i Malmöhus län yttrande av poliskammaren i Malmö samt av länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttrande av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i elfte distriktet.

Yttranden ha vidare efter remiss inkommit från Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska
socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Pör innehållet i yttrandena redogöres å s. 13—36 i propositionen.

Departementschefen.

Sedan kommittéernas förslag varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet,
remitterades förslag i ämnet till lagrådet. Därvid anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 31. 11

»Inom åldersgruppen under 18 år ha ovillkorliga frihetsstraff varit sällsynta.
Tidigare fanns för denna åldersgrupp en särskild behandlingsform,
tvångsuppfostran, vilken av domstol kunde föreskrivas såsom påföljd för
brott. Denna behandlingsform avskaffades år 1947, sedan det visat sig att
den i praktiken alltmer ersattes av skyddsuppfostran. En förutsättning för
denna reform var att det klientel som behövde vård på anstalt skulle omhändertagas
för skyddsuppfostran. Därvid uttalade jag, i likhet med strafflagberedningen,
den uppfattningen att man icke behövde hysa farhågor för att
domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran
skulle i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.

Såsom framgår av riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 visade
sig också detta antagande vara riktigt under de första åren efter reformen.
Därefter har antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp stigit.
Det kan då vara av betydelse att söka bilda sig någon uppfattning om
vad som orsakat denna ökning. Några yttranden utgå från att det föreligger
en ändrad inställning hos domstolarna. I flertalet yttranden framhålles däremot
att ökningen icke kan uppfattas såsom ett uttryck för en ändrad praxis
hos domstolarna. Man anser att den i stället bör sättas i samband med en
allmän ökning av brottsligheten inom denna åldersgrupp. Det rör sig för
övrigt i sin helhet om ett så litet antal fall att ändringar i siffrorna kunna
förklaras av mera tillfälliga omständigheter.

Den av byråchefen Eriksson utförda klientelundersökningen (SOU 1952:
5) synes giva vid handen att ovillkorliga frihetsstraff numera som regel användas
endast i mycket svåra fall. Både denna utredning och den av hovrättsassessorn
Sara Falk utförda genomgången av domstolsakterna visa, att
en väsentlig del av de till ovillkorligt frihetsstraff dömda utgöres av elever
i ungdomsvårdsskola, vilka begått brott under permission, såsom villkorligt
utskrivna eller efter rymning. Hela antalet i den sistnämnda utredningen
undersökta domar utgör 80. Av dessa avsågo dock 15 sådana som förut
avtjänat frihetsstraff, ytterligare 4 utlänningar, som synas ha uppehållit
sig i landet endast tillfälligt, och 3 fall där någon åtgärd enligt barnavårdslagen
icke varit ifrågasatt och något yttrande härom icke inhämtats. Bland
därefter återstående 58 fall, i vilka ovillkorligt frihetsstraff ådömts, avsågo
47 fall ungdomsvårdsskoleelever, och i 32 fall av dessa hade vederbörande
skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande
till skolan. Ehuru domstolen icke är bunden härav, är det uppenbart
att den knappast kan åsidosätta ett sådant yttrande och att detta därför
kan vara avgörande för utgången; i vad mån så verkligen varit förhållandet
kan endast i några undantagsfall utläsas ur domskälen. I fråga om de övriga
ungdomsvårdsskoleeleverna hade skolstyrelsen (eller socialstyrelsen) i 11
fall tillstyrkt cn fortsatt behandling på ungdomsvårdsskola, medan yttrande
om reaktionsformen saknas i 4 fall. Beträffande de 11 fall som icke avse
ungdomsvårdsskoleelever hade barnavårdsnämnd i 5 fall föreslagit eller
beslutat skyddsuppfostran och i (5 fall motsatt sig åtgärd enligt barnavårds -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

lagen eller ansett behandling på sluten avdelning av ungdomsvårdsskola
behövlig, vilket dock icke kunnat ordnas.

I det förslag till avskaffande av tvångsuppfostran, som lades till grund
för 1947 års lagstiftning i detta ämne, anförde strafflagberedningen att beredningen
förutsatte att, när socialstyrelsen icke längre, såsom tidigare, kunde
överföra mera elakartade fall från ungdomsvårdsskola till tvångsuppfostringsanstalt,
det borde inrättas någon särskild ungdomsvårdsskola för
dessa med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit sådana
fall kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. I anledning
av detta uttalande, vilket underströks i flera remissyttranden, framhöll
jag att det då pågick en utbyggnad av Långanäs yrkesskola, vilken skulle
medföra okade möjligheter till differentierad vård av det relativt svårskötta
klientelet. Skolan, som har till huvuduppgift att ta emot ungdomar över
18 år, har även fått ta hand om svårfostrade under 18 år, i den mån utrymmet
räckt till.

Det har emellertid visat sig att det klientel som hänvisas till ungdomsvårdsskolorna
under senare år blivit allt besvärligare. Denna utveckling har
medfört vissa svårigheter att med skolornas nuvarande resurser effektivt
omhändertaga de mest svårbehandlade. Efter förslag av ungdomsvårdsskoleutredningen
har chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen
till denna riksdag, femte huvudtiteln (s. 67—69), förordat en utbyggnad
av Sundbo yrkesskola. Ungdomsvårdsskoleutredningen är dessutom sysselsatt
med att utarbeta en plan för organisationen av ungdomsvårdsskolorna.
En väsentlig linje i utredningens program är att de nuvarande stora elevgrupperna
skola delas upp i små grupper, där de besvärligaste eleverna få
mindre möjligheter att göra sig gällande, medan samtidigt en intensivare
fostran från personalens sida kan ske. Denna metod för behandlingen brukar
betecknas »den lilla gruppens princip».

Av vad nu sagts torde framgå att ökningen av antalet ovillkorliga frihetsstraff
i åldersgruppen under 18 år, bland annat, sammanhänger med att
ett antal av de ungdomar som intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att
begå brott i samband med rymningar, permissioner och försöksutskrivningar
och på grund därav överföres till fängelserna. Därigenom avbrytes den
skyddsuppfostran, för vilken dessa elever intagits i skolorna. Det är uppenbarligen
nödvändigt att närmare överväga denna, icke åsyftade och ej heller
förutsedda utveckling. Frågan gäller alltså, var de mest svårbehandlade
skola omhändertagas eller, med andra ord, om ungdomsvårdsskoleorganisationen,
såvitt angår ungdom i åldern 15—17 år, i princip bör vara inrättad
för hela åldersgruppen eller för denna åldersgrupp med undantag av de svåraste
fallen. För att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja
sin planläggning av skolorganisationen, och även för att strafflagberedningen
och barnavårdskommittén skola kunna utföra sitt arbete på hithörande
område, är ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida påkallat.

Innan jag anger min ståndpunkt i denna fråga, som är huvudfrågan i

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

kommittéernas utlåtande, vill jag något beröra de alternativ som föreligga.
Inom de vanliga fångvårdsanstalterna finnas icke några möjligheter till en
särbehandling av dessa yngsta. I viss utsträckning är det möjligt att göra
en differentiering, men denna kan icke för närvarande drivas så långt att
icke detta yngsta klientel sammanblandas med äldre och mera avancerade
brottslingar. Frågan om inrättande av säranstalter för det yngre, ordinära
fångklientelet har behandlats vid årets riksdag. Därvid framhöll jag i statsverkspropositionen,
andra huvudtiteln (s. 82) att jag anslöt mig till fångvårdsutredningens
uppfattning att straff- och fängelsefångar i åldersgruppen
15—17 år snarast borde överföras till socialvården, men att i avbidan
härpå under en övergångstid dessa ungdomar skulle underkastas behandling
på säranstalter på samma sätt som utredningen förordat för 18—20-årsgruppen. Inrättandet av dessa säranstalter medför alltså en i viss mån
ökad möjlighet till differentiering men löser icke problemet för den yngsta
åldersgruppen.

I riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 har framförts det alternativet
att den nedre åldersgränsen för ungdomsfängelse, vilken nu är 18
år, skulle sänkas. En sådan ändring skulle, enligt riksåklagarens mening,
medföra att de grövre fallen regelmässigt skulle komma in under denna
behandlingsform. Kommittéerna ha avstyrkt detta förslag och framhållit
att ungdomsfängelse icke i något hänseende skulle vara ändamålsenligare
än skyddsuppfostran. Jag vilt här till en början påpeka, att det icke blir
möjligt att med tillgängliga resurser realisera detta alternativ. Vad som redan
finns och vad som kommer till genom den planerade Roxtunaanstalten
behövs mer än väl för ungdomsfängelsets nuvarande uppgifter. Man kan
icke med säkerhet räkna med att, om man öppnar vägen till ungdomsfängelse
för den yngsta gruppen, tillströmningen stannar vid ett så begränsat
antal som de till ovillkorligt frihetsstraff dömda nu utgöra. I varje fall
är det icke möjligt att, utan en betydande utbyggnad, ordna en särbehandling
inom ungdomsfängelsets ram för den yngsta åldersgruppen.

Framför allt vill jag emellertid framhålla, att det här skulle bli fråga om
sammanblandning av olika åldersgrupper på samma anstalt med de svårigheter
detta medför inom detta känsliga och obalanserade klientel. Naturligtvis
kan det tänkas att enstaka 17-åringar kunna vara tidigt utvecklade och
jämförliga med dem som äro något år äldre, men man bör säkerligen akta
sig för att tro att en avancerad brottslighet i allmänhet är ett uttryck för en
tidig mognad. Det torde snarare förhålla sig så att kriminalitet ofta är ett
symtom på känslomässig efterblivenhet och omognad. Alt sålunda med
brottslighetens art såsom grund hänföra vissa i åldern 15—17 år till en
högre åldersgrupp är icke sakligt motiverat. Tvärtom har man anledning
befara att dessa yngsta påverkas i en skadlig riktning genom att sammanföras
med äldre, mera avancerade brottslingar.

I yttrandena anföres att socialvårdens resurser för närvarande äro otillräckliga
för att taga band om de svåraste fallen. Detta är emellertid icke
något sakligt skäl för alt bibehålla någon grupp av de mest svårbehandlade

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

inom fångvården längre än som är oundgängligen nödvändigt. På längre sikt
gäller frågan icke, vilka resurser socialvården för närvarande har för denna
uppgift. Fångvårdens nuvarande möjligheter att omhändertaga de yngsta
lagöverträdarna äro minst lika bristfälliga. Frågeställningen måste i stället
avse, vilka resurser samhället som helhet bör använda och upprusta för att
bekämpa brottsligheten inom den yngsta åldersgruppen. Och härvid måste
det göras alldeles klart att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande
utformning icke är någon ändamålsenlig behandling för ungdom under 18 år.
Den av byråchefen Eriksson upprättade återfallsstatistiken bestyrker vad
man redan förut känner av andra undersökningar, nämligen att återfallsprocenten
för de ungdomar som suttit i fängelse är skrämmande hög. Sålunda
visar statistiken för åren 1946—1950, om man bortser från dem som
dömts endast för militärförseelser, att av de 55 som frigåvos från frihetsstraff,
vilket ådömts dem före fyllda 18 år, samtliga med undantag av 8
återfallit i sådana brott som redovisas i straffregistret. Uträknat i procent
innebär detta att 85 procent återfallit. Av de 45 bland de sålunda frigivna,
vilka tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskolor, hade 42 återfallit i straffregisterbrott;
återfallsprocenten för dessa var alltså 90. Visserligen utgöra
de som dömas till ovillkorligt frihetsstraff ett urval av de svåraste inom sin
åldersgrupp och man kan redan av denna anledning vänta sig en hög återfallsfrekvens.
Utredningen visar dock att fängelsestraff icke förmått att
återföra dem till laglydnad.

Det är synnerligen viktigt att understryka detta, ty i diskussionen förekomma
ofta uttalanden som tyda på att man vill betrakta fängelse som en
hårdare och effektivare åtgärd, från vilken samhället avstår enbart av mildhet
och humanitet. Man hävdar att fängelsestraff även för de yngsta äro
påkallade av hänsyn till den laglydige medborgarens rättmätiga anspråk på
rättsskydd. Detta betraktelsesätt är alldeles oriktigt. All erfarenhet talar för
att ett effektivt bekämpande av brottsligheten bland dessa unga kräver en
intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång tid genom kvalificerad
personal och i former som för den unge möjliggöra en mognad och en naturlig
anpassning i samhället. Av en jämförelsevis kortvarig isolering i enbart
straffande syfte kan man icke vänta sig något annat än en utveckling till
återfallsbrottslighet, till framtida skada för samhället och den laglydige medborgaren,
för att icke tala om brottslingen själv.

Nu kan det naturligtvis sägas att ingen behandling alltid lyckas till fullo
och att en viss del av varje åldersgrupp, hur väl man än söker påverka de
unga, ändå utvecklas i dålig riktning. Man måste dock allvarligt erinra sig att
det här är fråga om ungdom i pubertetsåldern och att man beträffande denna
ålder knappast av aktuella svårigheter och beteenderubbningar kan draga
några säkra slutsatser om den kommande utvecklingen. Att döma en så ung
person till ovillkorligt frihetsstraff innebär att samhället ger upp hoppet om
att kunna bryta hans utveckling till återfallsförbrytare och uppfostra honom
till en laglydig medborgare. Något sådant bör uppenbarligen icke få ske,
innan man på alla sätt och under tillräckligt lång tid försökt med fostrande
och botande åtgärder.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Vad jag nu anfört har endast behandlat frågan om de åtgärder som kunna
anses ändamålsenliga för att återanpassa den enskilde lagbrytaren i samhället.
I yttrandena utvecklas emellertid också synpunkter som hänföra sig
till frågan om man genom ovillkorliga frihetsstraff kan avhålla andra än
den dömde från att begå liknande brott. Härvid anknytes till ett uttalande
av kommittéerna, enligt vilket åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle
vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade
från att begå liknande brott, icke får betraktas som ett särskilt skäl att
döma dessa unga till frihetsstraff. Detta uttalande har föranlett en vidlyftig
kritik. Självfallet kan jag icke här närmare ingå på dessa, delvis mycket
teoretiska resonemang. Jag vill dock — under betonande att jag icke åsyftar
extrema undantagsfall utan avser den typiska ungdomskriminaliteten,
vilken visar oförmåga hos den unge att anpassa sig i samhället och främst
tar sig uttryck i förmögenhetsbrott av olika slag, icke minst de numera
vanliga tillgreppen av motorfordon — framhålla följande allmänna synpunkter.

Samhällets åtgärder mot brottsligheten böra i främsta rummet ha till
syfte att förebygga brott. Ur denna synpunkt måste vad som sker på en
hel rad olika områden antagas vara av betydelse. Omvårdnad om det uppväxande
släktet och fostran av de unga, alkoholistvård och sinnessjukvård,
samhällsplanerande åtgärder av skilda slag, vilka inverka på bosättningsförhållanden,
levnadsvanor, åsikts- och moralbildning, allt detta återverkar,
direkt eller indirekt, på brottsligheten och kan ha betydelse för att förebygga
brott. Ett snabbt och effektivt ingripande mot begångna brott måste
antagas ha en central uppgift för att förebygga nya brott. Som ett led i förebyggandet
av brott måste också ändamålsenligheten i de påföljder som
drabba lagbrytaren ha sin betydelse. Härvid torde det enskilda fallet i allmänhet
spela mindre roll. Det torde mera vara fråga om en sorts fjärrverkan
på längre sikt och i stora sammanhang. Om man nu vill hävda att det
är av största vikt att samhällets åtgärder mot brottsligheten icke eftersättas,
utan på alla områden, som direkt eller indirekt inverka på brottsligheten,
bedrivas med allvar och fasthet, så biträder jag helt denna mening.

Däremot kan en önskan att påverka andra människor till laglydnad icke
rättfärdiga att samhället försummar något i sin strävan att uppfostra och
tillrättaföra de yngsta lagöverträdarna och i stället beträffande dem lämnar
företräde åt sådana åtgärder som utåt te sig som mera repressiva. Icke den
yttre aspekten utan de vidtagna åtgärdernas ändamålsenlighet och det uppnådda
behandlingsresultatet ha i längden betydelse. Den momentana effekten
av en ändrad praxis i skärpande riktning bör icke överskattas. Härtill
kommer att för ungdom i den ålder det här gäller fängelse icke med säkerhet
uppfattas som strängare. Jag vill hänvisa till vad advokatsamfundet
i sitt yttrande sagt om att fängelsestraff för dessa unga kan te sig som
ett manbarhetsbevis, under det att ett omhändertagande i anstalt för missanpassade
barn icke romantiseras på samma sätt. Erfarenheten visar också
att de som dömas till fängelse icke finna detta straff avskräckande utan bru -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

ka avgiva nöjdförklaring hellre än att genom överklagande söka få straffet
förändrat till en i regel betydligt längre och ej på förhand tidsbestämd behandling
på ungdomsvårdsskola.

Av nu anförda principiella synpunkter torde framgå att det väsentliga är
att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder
bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huruvida
detta skall ske inom socialvård eller fångvård, och i sistnämnda fall
eventuellt i form av ungdomsfängelse, är icke av fundamental betydelse.
Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden.
En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med socialvårdens
skulle anordnas inom fångvårdens ram. Hovrätten för Västra
Sverige har framfört förslag i denna riktning. I praktiken är dock detta icke
någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgöra en betydande
organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och individuell
behandling samt en effektiv eftervård. För närvarande kunna dessa
skolor mottaga 900 elever. Och det bör beaktas att dessa anstalter utgöra
endast en del av samhällets organ för barna- och ungdomsvård. I nära
samband med dem arbeta kommunala och statliga barnavårdsmyndigheter.
Det är alldeles uppenbart att man genom att tillföra denna organisation de
erforderliga förstärkningarna skapar långt bättre möjligheter att taga om
hand den lilla grupp av svårbehandlade, som nu är i fråga, än om man
för denna heterogent sammansatta grupp skulle inrätta en särskild behandling
inom fångvården, vare sig detta sker i form av ungdomsfängelse
eller ordinärt frihetsstraff. I sistnämnda fall är behandlingen dessutom
alltför stelt bunden av fastställda och ofta relativt korta strafftider och
eftervården är bristfällig. Fångvårdsutredningen har också förklarat sig
icke vara i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp, som det här är fråga
om, kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma någotsånär adekvata anstaltspedagogiska
anordningar inom fångvården.

Det tillkommer icke mig att nu taga någon ståndpunkt till vilka åtgärder
som böra genomföras för att förstärka socialvårdens möjligheter att taga
om hand de mest svårbehandlade. Såsom tidigare angivits ha vissa förslag
i detta syfte redan förelagts årets riksdag. Frågan om ytterligare åtgärder
för samma ändamål utredes av ungdomsvårdsskoleutredningen och ställningstagandet
ankommer i första hand på chefen för socialdepartementet.

Jag vill emellertid förorda att åtgärderna på detta område, såväl planering
av anstalter och andra resurser som förberedelser för lagstiftning, skola utgå
från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och
därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården
och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnar jag öppet, om det vid den slutliga
utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen
bör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av
allvarligare beskaffenhet.

Det torde vara lämpligt att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om
denna principståndpunkt.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Vad härefter angår frågan om omedelbar lagstiftning ha
kommittéerna förordat vissa lagändringar av provisorisk karaktär, vilka i
huvudsak ha följande innebörd. I en särskild, fristående lag gives uttryck åt
den principen, att den som ej fyllt 18 år icke får dömas till frihetsstraff, med
mindre särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller även bestämmelse om
att domstol, i stället för att döma den unge till böter eller frihetsstraff, efter
tillstyrkan av barnavårdsnämnd äger överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd
för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Härigenom skulle
ett sådant överlämnande frigöras från de förutsättningar som nu gälla för
villkorlig dom samt utbrytas ur den villkorliga domen till en självständig
skyddsåtgärd. Vidare föreslås ändringar i lagen om eftergift av åtal mot
vissa underåriga i syfte att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl
dragés inför domstol. Bestämmelser föreslås, vilka avse att åstadkomma
största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående
lagöverträdare, som icke fyllt 18 år. Och slutligen ha kommittéerna överlämnat
vissa av barnavårdskommittén upprättade utkast till ändringar i
barnavårdslagen, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom
vidga barnavårdsnämnds möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran
anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern under 18 år.

Om dessa lagförslag äro i yttrandena meningarna delade. I åtskilliga yttranden
tillstyrkas förslagen, under det att i andra framföres en kritik, som
i huvudsak ansluter sig till det av professor Agge inom kommittéerna avgivna
särskilda yttrandet. Kritiken går i stort sett ut på att man icke bör
genom provisorisk lagstiftning föregripa ett framtida principiellt ställningstagande
till grunderna för vårt reaktionssystem. Mot lagförslagens innehåll
anmärkes i främsta rummet, att de visa en tendens att begränsa domstols
handlingsfrihet och överflytta det sakliga avgörandet till administrativ
myndighet.

Även enligt min mening äro de av professor Agge anförda synpunkterna i
detta hänseende beaktansvärda. Jag delar den uppfattningen att man icke i
form av en provisorisk lagstiftning bör vidtaga några ändringar som principiellt
begränsa domstols befogenheter beträffande den åldersgrupp som
nu är i fråga. Sådana åtgärder föra nämligen med sig att frågan om rättssäkerheten
i förfarandet måste närmare övervägas, och denna fråga inbegriper
spörsmål om förhållandet mellan domstolar och barnavårdsnämnder
samt de sistnämndas organisation. Dessa vidlyftiga spörsmål kunna icke
överblickas i ett så begränsat lagstiftningsärende som det förevarande, och
de äro för övrigt under utredning.

Den framförda kritiken avser emellertid icke lagförslagen i deras helhet
och knappast heller de huvudsakliga delarna av dessa. Sålunda godtages i
allmänhet förslaget att domstols beslut att överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran
skall utbrytas ur den villkorliga domen och förvandlas till en särskild
skyddsåtgärd. Detsamma gäller förslaget att i lagen giva ett principiellt
uttryck åt att ungdom under 18 år som regel icke bör dömas till frihets 2

Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. I nod. Nr 31.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

straff. En viss kritik förekommer dock mot kommittéernas motivuttalanden
rörande de särskilda skäl som böra få föranleda undantag från denna regel;
denna fråga skall jag behandla närmare i det följande. Bestämmelserna
om skyndsam handläggning av mål och ärenden rörande ungdom under
18 år tillstyrkas allmänt, frånsett detalj spörsmål angående längden av vissa
tidsfrister.

Det bör dessutom framhållas att bristfälligheter i lagen kunna medverka
till att rättstillämpningen blir osäker. Gällande lag ger icke uttryck åt de
grundsatser som anses godtagna på hithörande område och faktiskt tilllämpas.
I yttrandena uttalas allmänt att det redan nu anses gälla såsom något
självklart, att skyddsuppfostran är den normala formen för omhändertagande
av ungdom under 18 år, som begått allvarligare brott och behöver
intagas på anstalt. Ovillkorligt frihetsstraff betraktas som ett undantag,
som kommer i fråga endast i särskilda fall. Denna praxis har stöd i motivuttalanden
i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran år 1947. I
propositionen (nr 298, s. 34) anfördes nämligen att den för villkorlig dom
stadgade förutsättningen, att den brottslige kan antagas utan att undergå
straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott, icke utgjorde hinder för att
använda villkorlig dom beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande
särskild fostran genom samhällets försorg dock måste anses påkallad och
för vilken sådan fostran måste anses lämpligare än straff.

Att lagstiftningen efter 1947 års reform icke var tillfredsställande förbisågs
icke. Det ansågs emellertid att en ny straffrättslig reaktionsform icke
borde skapas och att frågan kunde bero till dess strafflagberedningen fullgjort
den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, varmed
beredningen är sysselsatt. Ehuru jag alltså vid detta tillfälle ansåg
mig kunna nöja mig med de möjligheter gällande lag med stöd av motivuttalande
erbjöd för en riktig och lämplig praxis i överensstämmelse med
den uppfattning, till vilken Kungl. Maj :t och riksdagen anslutit sig, kan
jag, då frågan nu åter aktualiserats, icke underlåta att anföra betänkligheter
över att på detta område icke finnes tydlig lag. Möjligheten att härav kunna
följa oriktiga och olämpliga resultat kan icke helt uteslutas. Trots de
skäl som i allmänhet tala mot en provisorisk lagstiftning på ett område
som är under utredning, vill jag därför tillstyrka att i lag gives uttryck
åt den principen, att den som är under 18 år i allmänhet icke får dömas
till frihetsstraff. Att i samband därmed utbryta överlämnande till skyddsuppfostran
ur den villkorliga domen torde vara en lämplig åtgärd. Dessutom
finner jag det synnerligen angeläget att ändrade lagregler antagas
för att påskynda förfarandet i mål och ärenden rörande ungdom under 18 år.
Den långsamhet som nu råder är uppenbart vådlig och kan icke få fortsätta;
det krävs snabbare och effektivare åtgärder för att på ett tidigt stadium
avbryta de ungas utveckling till kriminalitet och insätta den fostrande
behandling som är möjlig.

Sålunda vill jag tillstyrka, att provisorisk lagstiftning nu vidtages, men
att denna begränsas till det huvudsakliga innehållet i den föreslagna lagen

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

om skyddsuppfostran för vissa underåriga lagöverträdare och vad därmed
äger omedelbart samband samt de föreslagna bestämmelserna om påskyndande
av förfarandet i mål och ärenden. I övrigt torde föreslagna ändringar
i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga icke böra genomföras.
De framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen, vilka i huvudsak
icke ha något nödvändigt samband med den nu förordade lagstiftningen,
böra ej heller upptagas till behandling i detta sammanhang.

För att bereda socialvårdsmyndigheterna erforderligt rådrum att möta
uppgifter, som kunna följa av den provisoriska lagstiftningen, bör dess
ikraftträdande bestämmas till den 1 juli 1953.

Jag skall härefter övergå till att lämna en närmare redogörelse för de
sålunda förordade bestämmelserna. Däremot har jag icke anledning att närmare
behandla övriga delar av kommittéernas lagförslag.

I vissa yttranden har beträffande den föreslagna lagen om skyddsuppfostran
av vissa underåriga gjorts anmärkning mot lagens rubrik. Enligt min
mening torde också lagens innehåll vara bättre angivet, om lagen benämnes
lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig.

Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär kan jag icke biträda
den meningen att, i stället för en sådan fristående lag, ändrade regler
nu skulle införas i strafflagen. Ej heller synes det vara nödvändigt att erinran
om lagen, vars tillämpning ankommer på kvalificerade myndigheter,
behöver göras i strafflagen eller lagen om villkorlig dom.

I 1 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna förordat
intagas en bestämmelse om att domstol äger överlämna åt barnavårdsnämnd
att omhändertaga den dömde för skyddsuppfostran. Genom att stadgandet,
som nu har sin motsvarighet i 8 § lagen om villkorlig dom, flyttas ut ur
denna lag frigöres åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för
villkorlig dom.

Kommittéerna ha begränsat sitt förslag till att avse sådana fall då den tilltalade
vid rättens dom är under 18 år. I några yttranden har påpekats att
genom denna begränsning reformen endast blir partiell; om domstolen finner
lämpligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år,
måste alltjämt villkorlig dom tillgripas. Med hänsyn till att den som är över
18 år kan dömas till ungdomsfängelse synes denna skillnad icke ha någon
större praktisk betydelse. Det torde dock förekomma fall, då den som är
elev i ungdomsvårdsskola dömes för brott efter fyllda 18 år och då den
lämpligaste behandlingen anses vara att den pågående uppfostran på ungdomsvårdsskolan
fullföljes. Även andra fall kunna tänkas, då det är ändamålsenligt
all för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år. Därför
bar jag ansett lämpligt borttaga den särskilda åldersgränsen ur paragrafen.
Därigenom vinnes även den lagtekniska förenklingen att 8 § andra
stycket lagen om villkorlig dom kan helt upphävas.

1 åtskilliga yttranden bar anförts att domstol bör äga befogenhet att efter
barnavårdsnämnds börande förordna om skyddsuppfostran, även om detta

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

cj tillstyrkes av nämnden. Kommittéerna ha nämligen föreslagit att åtgärden
skall kräva tillstyrkan av nämnden. I några yttranden framhålles också
att garantier måste skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös.

Det sålunda upptagna spörsmålet har otvivelaktigt principiell betydelse.
Till stöd för kommittéernas förslag kan anföras att detta bygger på det nu
gällande stadgandet i 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Å andra
sidan har det nya stadgandet en vidsträcktare tillämpning; det avser även
det fall då den tilltalade redan är omhändertagen för skyddsuppfostran och
därunder även det praktiskt viktiga fallet att han är intagen på ungdomsvårdsskola.
I dessa fall är domstolen redan nu formellt obunden av barnavårdsmyndigheternas
yttrande, ty endast verkställighet av dom på frihetsstraff
befriar dessa från att fullfölja pågående skyddsuppfostran. För närvarande
torde domstolarna ofta i sådana fall, om de anse fortsatt skyddsuppfostran
vara den lämpligaste behandlingen, endast meddela villkorlig dom
utan formligt överlämnande för skyddsuppfostran; en i viss mån skiftande
praxis synes dock föreligga i detta hänseende.

Uppenbarligen är det vanskligt att finna eu fullt tillfredsställande reglering
av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas
befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt avlägsnas.
Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av
den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen
bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men
väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att taga
den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet
kräver. Å andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden av domstolens
åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens innehåll. Jag
föreslår alltså att domstols beslut enligt paragrafen skall fattas efter barnavårdsnämnds
hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa några
särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Del bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår
förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har endast
teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamålslöst
att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är beredd
att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkande
innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållandet
mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu förordade
regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen
är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna åt denna
alt fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen, under
det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut utan av
barnavårdslagens bestämmelser.

Det synes vara erforderligt att det föreslagna stadgandet kompletteras för
att utmärka att omhändertagandet av elev i ungdomsvårdsskola icke ankommer
på barnavårdsnämnd utan på skolans styrelse.

Såsom jag redan framhållit har jag icke ansett att de av barnavårdskom -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

mittén upprättade förslagen till ändringar i barnavårdslagen nu böra upptagas
till behandling, frånsett ett stadgande som äger omedelbart samband
med den förordade lagstiftningen i övrigt. Det torde därför ej heller för närvarande
böra övervägas att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, överlämnande
skall kunna ske icke endast för skyddsuppfostran utan för det mera vidsträckta
ändamålet av vård enligt barnavårdslagen.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om att genom utbrytningen
ur lagen om villkorlig dom möjligheten att ge föreskrifter om skadeståndsbetalning
bortfaller synes vara riktigt. I praktiken torde dock olägenheten
härav vara mindre framträdande, därför att överlämnande huvudsakligen
kommer att ske då intagning på anstalt är påkallad och då alltså
sådana föreskrifter äro utan mening. Frågan torde dock icke vara utan sin
betydelse, och den bör beaktas vid framtida omarbetning av barnavårdslagen.

Vad härefter angår innehållet i 2 § har huvudregeln, att den som ej fyllt
18 år i allmänhet icke må dömas till frihetsstraff, icke föranlett någon erinran.
Däremot förekomma i yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad
som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst vänt sig mot ett
uttalande av kommittéerna att såsom särskilt skäl icke kan accepteras åsikten,
att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran
att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. I detta
uttalande har man trott sig kunna intolka en begränsning av domstolarnas
handlingsfrihet.

Jag har i det föregående givit uttryck åt min allmänna inställning till
frågan om frihetsstraff för de yngsta lagöverträdarna samt därvid framhållit
att uppfostrande åtgärder böra ha företräde och att frihetsstraff är
en dålig behandlingsform för dessa yngsta. Enligt min mening bör alltså
frihetsstraff tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare
angiva de fall, då frihetsstraff bör ifrågakomma, torde dock icke låta sig
göra. Man torde icke kunna komma längre än att, såsom kommittéerna föreslagit,
i lagen angiva att frihetsstraff må ådömas endast då särskilda skäl
äro därtill. Det får sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta
allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det
särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Då uttrycket frihetsstraff å ena sidan kan omfatta det militära arreststraffet,
vilket icke bör beröras av det föreslagna stadgandet, och å andra
sidan ej inbegriper förvaring, för vilken påföljd böra gälla samma regler som
för de allmänna frihetsstraffen fängelse och straffarbete, torde de påföljder
som stadgandet avser böra angivas i lagtexten.

Enligt 2 § i kommittéernas förslag skall frihetsstraff icke få genom villkorlig
dom ådömas den som ej fyllt 18 år. Detta stadgande betyder, med
andra ord, att för denne villkorlig dom får förekomma endast i form av
villkorligt anstånd med straffets ådömande. Kommittéerna betrakta denna
bestämmelse som en konsekvens av paragrafens huvudregel. Tydligt är

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

emellertid att det icke i och för sig finns något att erinra mot en villkorlig
dom med utsatt straff för dessa yngsta; betänkligheterna inställa sig först
på ett senare stadium, nämligen då fråga uppkommer om förverkande av det
villkorliga anståndet och verkställande av frihetsstraffet. Då kunna samma
skäl anföras mot detta straff som mot ett omedelbart ådömt frihetsstraff.
Behovet av den föreslagna bestämmelsen sammanhänger alltså med de regler
som skola gälla vid förverkande. Jag skall därför först beröra frågan härom.

Kommittéerna ha i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen
upptagit ett stadgande, enligt vilket rätten, då villkorligt anstånd varom
förordnats före lagens ikraftträdande förklarats förverkat, äger förordna
om överlämnande för skyddsuppfostran att träda i stället för straff för det
brott som föranlett den villkorliga domen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 12 § lagen om villkorlig dom kan domstolen,
om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter
något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga
vissa närmare angivna åtgärder, vari bl. a. ingår förverkande av det villkorliga
anståndet. Tydligt är att, då fråga om förverkande uppkommer beträffande
någon som kan bli föremål för barnavårdsnämnds åtgärd, ett ingripande
av nämnden, t. ex. omhändertagande för skyddsuppfostran, är av betydelse
och kan medföra att domstolen finner skäl att avstå från ifrågasatt
förverkande. I detta hänseende innebär den nya lagen icke någon ändring
och några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att skyddsuppfostran
skall kunna träda i stället för straff för brott, som föranlett den villkorliga
domen, torde icke vara nödvändiga.

Icke heller då fråga om förverkande på grund av nya brott enligt 13 §
lagen om villkorlig dom uppkommer, synes det vara erforderligt att skyddsuppfostran
skall träda i stället för straff för det tidigare brottet. Visar sig
överlämnande för skyddsuppfostran vara en ändamålsenlig åtgärd i det senare
målet, föreligga under alla förhållanden synnerliga skäl att ej låta en
äldre villkorlig dom förverkas, ty frihetsstraff och skyddsuppfostran kunna
icke verkställas samtidigt och ett sammanträffande medför enligt barnavårdslagcn
att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Domstolen torde redan
enligt gällande bestämmelser äga tillräckliga möjligheter att i detta
hänseende meddela ändamålsenliga beslut.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes icke vara nödvändig, och
av samma skäl torde ej heller vara erforderligt att, såsom föreslagits, genom
bestämmelse i 2 § utesluta möjligheten att ådöma den som är under 18 år
frihetsstraff genom villkorlig dom. Att detta i allmänhet icke bör förekomma
framgår redan av huvudregeln i paragrafen, som är tillämplig vare sig
domen är villkorlig eller ovillkorlig. I vad mån särskilda skäl kunna anses
föreligga får ankomma på rättstillämpningen.

Beträffande lagen om eftergift av åtal mot vissa underår
i ga framgår av vad jag redan anfört att jag icke förordar någon väsentlig
omarbetning av lagens nuvarande bestämmelser. Emellertid synes det vara

Första lagutskottets utlåtande nr 31. 23

lämpligt att, utan någon rubbning av lagens principer, vidtaga en jämkning
av ordalagen i 2 §. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för
åtalseftergift i vissa fall att det med skäl kan antagas att den underårige
skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Mot detta stadgande kan helt allmänt
erinras att det överhuvudtaget är mycket vanskligt att göra ett sådant
bedömande. Det enda som egentligen kan sägas är att vidtagna åtgärder
på grund av föreliggande omständigheter måste anses ändamålsenliga för
att tillrättaföra den underårige. Härtill kommer att stadgandet kan, om det
tolkas efter ordalagen, i alltför hög grad begränsa möjligheterna att ge åtalseftergift
och giva för stor betydelse åt ett mera tillfälligt misslyckande av en
pågående behandling. I praktiken torde också åtal eftergivas i vidsträcktare
omfattning än som framgår av detta stadgande.

En bättre överensstämmelse med rådande uppfattning och praxis synes
kunna vinnas om stadgandet omredigeras så att åtal må eftergivas i de åsyftade
fallen, om det med skäl kan anses att genom andra, i paragrafen närmare
angivna åtgärder vidtages vad som är lämpligast för den underåriges
tillrättaförande. Härigenom torde alltså, i överensstämmelse med lagens
syfte, rättegång inför domstol kunna undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande
ändå kommer till stånd.

Bestämmelser för att påskynda handläggningen av ärenden enligt lagen
böra genomföras. Beträffande åklagarens åtgärder har i yttrandena allenast
erinrats att det, sedan åtal beslutats, icke längre föreligger ett ärende
om åtalseftergift och att det bör uttryckligen föreskrivas att åklagaren icke
får dröja med att väcka åtalet. Med tillämpning härav bör ett stadgande
angående åklagarens skyldighet att iakttaga största skyndsamhet upptagas
i 3 §.

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kommittéerna
föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga
yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö motsätta
sig etl stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig, om
nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till att
tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i kontakt
med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas uppskov
av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna
ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall
komma till stånd.

Jag vill understryka att en skyndsam behandling av ärenden enligt lagen
är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Bådande förhållanden på detta område äro icke försvarliga.
Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken
barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt
min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag
kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro desamma
i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför
för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads
myndigheter redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de
organisatoriska åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgivande
av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta
skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet
och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid fullgörandet
av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som
kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Beträffande den av kommittéerna föreslagna ändringen i 3 § lagen
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av
underårig torde icke vara något att erinra.

Även de föreslagna stadgandena i 6 § ha i allmänhet godtagits i yttrandena.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har dock anfört vissa betänkligheter
och bl. a. hänvisat till olägenheterna för det löpande arbetet vid domstolarna
och, vad häradsrätterna angår, nödvändigheten att hålla särskilda
sammanträden i manga fall. Vad sålunda invänts torde dock icke böra hindra
ett genomförande av förslaget. De mål det här gäller torde till övervägande
del falla på domstolar i eller i närheten av de största städerna och dessa
domstolar ha redan täta sammanträdesturer och tillräckliga resurser i övrigt
för denna uppgift. Även för arbetet vid övriga domstolar torde olägenheterna
bli obetydliga.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat angående sista punkten i
andra stycket torde böra föranleda den ändringen att den normala tiden för
hållande av huvudförhandling i underrätt beträffande de mål stadgandet avser
bestämmes till två veckor från den dag då åtalet väcktes.

Det av barnavårdskommittén utarbetade och av kommittéerna överlämnade
förslaget till ändringar i barnavårdslagen har jag icke ansett
böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. I förslaget ingår
emellertid ett stadgande som har omedelbar betydelse för möjligheten
att genomföra den av mig förordade lagen med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig. Enligt 46 § 2 mom. gäller nämligen för närvarande
att slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn,
som intagits i ungdomsvårdsskola efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas
till dess tre år förflutit från intagandet och, i vissa fall, till dess det fyllt
21 år.

Barnavårdskommitténs förslag att, i fråga om den som omhändertagits
efter fyllda 15 år, utsträcka tiden för utskrivning till tre år efter omhändertagandet
har lämnats utan erinran i yttrandena och torde böra genomföras.
En förtydligande jämkning av ordalagen synes dock böra göras.

Frågan om inrättandet av övervakningshem har endast förberedande
undersökts av kommittéerna, som anföra att övervakningsmöj -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

ligheterna böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets
fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

Även socialstyrelsen biträder detta förslag.

I denna del vill jag endast understryka, såsom också framhållits i åtskilliga
yttranden, att det här gäller en fråga av stor vikt för bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten. Upprättandet av lämpliga övervakningshem snarast
möjligt måste antagas vara av stor betydelse för genomförandet av den
nu förordade lagstiftningens syften. Jag biträder förslaget att det uppdrages
åt barnavårdskommittén att utreda frågan. De lagbestämmelser som
kunna erfordras böra utarbetas i samråd med strafflagberedningen.»

Lagrådet.

Lagrådet yttrade.

»Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av
yttrande över förslagen stått lagrådet till buds, blivit med hänsyn till angelägenheten
att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp.
Den granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föranlett
följande uttalanden.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig.

Principiellt delar lagrådet departementschefens uppfattning om olämpligheten
av det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande utformning, när
det gäller ungdom under aderton år som begått brott. Likaledes kan lagrådet
instämma i hans uttalande, att ett effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten
kräver en intensiv och omsorgsfull påverkan under lång tid genom
kvalificerad personal och under former, som möjliggöra den unge lagöverträdarens
anpassning i samhället. Emellertid vill lagrådet tillägga, att det
jämväl är av utomordentlig vikt, att den reaktionsform som väljes icke blott
tjänar individualpreventiva syften utan jämväl tillgodoser rimliga krav på
allmänprevention, så att icke den uppfattningen blir rådande att brott kan
begås utan att någon kännbar påföljd inträder.

Enligt gällande rätt (8 § andra stycket lagen om villkorlig dom) kan
domstol i samband med meddelande av villkorlig dom, när det av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga
åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Det
remitterade förslaget innebär däremot, att domstolen äger att omedelbart och
således utan att meddela villkorlig dom efter hörande av barnavårdsnämnd
överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd som nyss sagts. Tillika föreslås,
att 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom skall upphävas. Genom att
stadgande om sådant överlämnande flyttas ut ur sistnämnda lag frigöres,
framhåller departementschefen, åtgärden från de särskilda förutsättningar,
som gälla för villkorlig dom. I kommittéernas utlåtande har anförts, att det
länge visat sig förenat med olägenheter, att överlämnandet åt barnavårds -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

nämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga ungdom som begått brott
skedde i form av villkorlig dom. Denna dom, vilken ledde till den regelmässigt
frihetsberövande, djupt ingripande skyddsåtgärd som skyddsuppfostran
utgjorde, hade förväxlats med vanlig villkorlig dom och för allmänheten
lätt framstått som en otillräcklig reaktion mot brottet.

När det gäller att taga ställning till förevarande lagstiftningsspörsmål
måste man beakta, att den grupp av brottslingar, varom nu är fråga, till
sin sammansättning är mycket heterogen. Vissa bland dem drivas till brott
huvudsakligen av ungdomligt oförstånd och lättsinne, dåligt umgänge eller
mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Att i dylikt fall tillrättaföra den
brottslige möter som regel inga större svårigheter. I allmänhet torde här
åtalseftergift eller i svårare fall villkorlig dom i form av anstånd med straffets
ådömande jämte förordnande om övervakning och meddelande av erforderliga
föreskrifter för den dömdes tillrättaförande kunna komma till
användning. Vad den föreliggande lagstiftningsfrågan företrädesvis gäller
är emellertid de mera svårbehandlade fallen. I dessa är brottslingen ofta en
hårdnackad, utpräglat asocial individ, vilkens brottslighet kan utgöra ett
allvarligt hot mot samhället. I den mån behov av psykiatrisk vård här icke
föreligger kräver hans tillrättaförande, såsom redan berörts, en intensiv
och omsorgsfull påverkan under lång tid och av sådant slag, att förfarandet
får även en allmänpreventiv verkan. Huruvida detta bör ske inom socialvården
eller fångvården, i vilket senare fall omhändertagandet eventuellt
kunde ställas under tillsyn av ungdomsfängelsenämnden eller en nyinrättad,
fristående organisation, är ytterst en lämplighetsfråga.

Förslagets mening lärer vara att de unga lagöverträdare, varom här är
fråga, skola intagas i ungdomsvårdsskolorna. Dessa äro emellertid inrättade
för mottagande av vanartade barn i allmänhet. Därest ej särskilda skolor
eller skolavdelningar inrättas för de unga brottslingarna, komma dessa att
sammanföras med barn, som icke begått brott. Visserligen kan det sägas,
att det ofta är mera en tillfällighet, huruvida ett barns vanart leder till brott
eller får ett annat uttryck, men det får ej förbises att de unga brottslingar,
varom här är fråga, tillhöra den mest svårbehandlade typen av vanartiga
ungdomar och att deras sammanförande med andra, vilkas vanart icke är
så grov, kan menligt inverka på dessas fostran till samhällsnyttiga medborgare.

Skyddsuppfostran, som för närvarande är en vårdform av uteslutande
social natur, får, om förslaget upphöjes till lag, även karaktär av en samhällsreaktion
mot brott. Den blir en påföljd för brott såsom framgår av
lagförslagets rubrik, och enligt andra stycket i 1 § jämställes den i vissa
avseenden med fängelse. Lagfästandet av skyddsuppfostran såsom reaktionsform
vid brott kan medföra den faran, vilken icke bör underskattas,
att eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna komma att av allmänheten
betraktas som brottslingar. Härigenom kan ungdomsvården misskrediteras
och elevernas utsikter till anpassning i samhället försvåras.

Som förhållandena för närvarande äro torde såväl fångvården som social -

Första lagutskottets utlåtande nr 31. 27

vården sakna erforderliga resurser för att på lämpligt sätt taga hand om de
brottsliga ungdomar, varom nu är fråga. En oeftergivlig förutsättning för en
lösning av frågan enligt förslagets linje är därför, att nya ungdomsvårdsskolor
inrättas med ökade möjligheter till differentierad vård och att väl
utbildad kvalificerad personal ställes till förfogande. Även om så sker, synes
det lagrådet i allt fall kunna starkt ifrågasättas, huruvida man, såsom
föreslagits, nu bör genomföra en provisorisk lagstiftning på förevarande
begränsade område utan att avvakta resultatet av den allmänna översyn av
det straffrättsliga reaktionssystemet, med vilken strafflagberedningen är
sysselsatt.

Vid en jämförelse mellan det föreslagna systemet och det nu tillämpade
är till en början att märka, att motsvarighet till de i 2 § lagen om villkorlig
dom stadgade inskränkningarna beträffande användningen av sådan
dom saknas i fråga om den föreslagna reaktionsformen skyddsuppfostran.
Man kan vidare icke bortse från den olägenheten med förslaget att domstolen,
sedan den beslutat överlämna brottslingen till barnavårdsnämnden, förlorar
all kontroll över honom och de möjligheter till ingripande, som en
villkorlig dom enligt gällande lag innebär. Det torde också i de flesta fall
förhålla sig så, att den villkorliga domen på den dömde själv utövar en återhållande
verkan, vars betydelse icke bör underskattas. Såsom en avsevärd
nackdel måste också betecknas, att domstolen förlorar den nu föreliggande
möjligheten att meddela föreskrift att den dömde bör söka fullgöra honom
åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom
brottet.

Vad nu sagts är ägnat att ingiva starka betänkligheter mot det föreslagna
systemet över huvud. Därtill kommer emellertid, att förslagets utformning
enligt lagrådets mening icke skett med erforderligt beaktande av samhällsskyddets
intresse. Det är att märka att den domstol, som handlägger målet,
icke såsom när fråga är exempelvis om ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering har att ådöma påföljden, d. v. s. i förevarande fall skyddsuppfostran,
utan domstolens befogenhet är inskränkt till att överlämna åt
barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för den unge brottslingens omhändertagande
för skyddsuppfostran. Om domstol, efter rättegång där alla som
saken rör ha att yttra sig och hänsyn tages till alla på frågan inverkande
omständigheter, finner den lämpligaste reaktionsformen vara den unges intagande
i ungdomsvårdsskola och därför överlämnar åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, borde
garantier finnas för att domen också blir verkställd på sätt domstolen avsett.
Sådana garantier saknas emellertid. Nämnden har full frihet att överlämna
vederbörande till enskild vård i stället för att, såsom domstolen tänkt sig,
låta intaga honom i ungdomsvårdsskola. Det torde icke ens föreligga något
formellt hinder för nämnden att underlåta att besluta om skyddsuppfostran.
Det är sålunda en mycket grannlaga uppgift, som lägges i nämndens hand.
Tvekan kan i många fall råda, huruvida nämnden är mäktig att fylla denna
uppgift. Ur allmänprevcntiv synpunkt bör i allt fall krävas, att i lag upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

ställas garantier för att den av domstolen till nämnden överlämnade unge
lagöverträdaren blir intagen i ungdomsvårdsskola och får stanna där under
en icke alltför kort tid. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas
i barnavårdslagen.

I 2 § av förslaget stadgas, att den som ej fyllt aderton år icke må dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.
Då förslag år 1947 framlades om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande,
uttalade departementschefen i motiven till förslaget att han —- i likhet med
strafflagberedningen — vore av den uppfattningen, att man icke behövde
hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till
tvångsuppfostran konime att i större utsträckning döma ungdom under
aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Departementschefen har nu anfört
att, såsom framginge av riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september
1951, detta antagande också visade sig vara riktigt under de första åren
efter reformen men att därefter antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna
åldersgrupp stigit. I anledning härav må emellertid framhållas, att det väl
är riktigt att sådana domar under de senaste åren varit, absolut sett, talrikare
än tidigare, men utredning saknas om förhållandet mellan dessa
domars antal och antalet villkorliga domar inom samma åldersgrupp. Att
ökningen skulle bero på någon ändrad praxis hos domstolarna har på intet
sätt kunnat påvisas; ej heller finnes något som helst skäl till antagande att
domstolarna tillämpat ovillkorligt frihetsstraff i fall där i betraktande av
alla på frågan inverkande omständigheter, främst arten av den ådagalagda
brottsligheten lios den underårige samt möjligheten för socialvården att i
lämplig anstalt omhändertaga honom, annan reaktionsform än fängelsestraff
bort komma till användning. Det förtjänar vidare att framhållas, att
en väsentlig del av de dömda utgjorts av elever i ungdomsvårdsskola och
att i flertalet av dessa fall vederbörande skolstyrelse eller socialstyrelsen i
avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande till skolan. Verkställda utredningar
giva vid handen, att ovillkorliga frihetsstraff för underåriga numera
som regel användas endast i mycket svåra fall. Med hänsyn till det anförda
synes intet behov föreligga att i lag införa en bestämmelse sådan som den
föreslagna. En viss fara föreligger att stadgandet, mot vilket i och för sig
intet är att erinra, skulle kunna tolkas såsom innebärande en begränsning av
domstolarnas handlingsfrihet. Som framgår av remissprotokollet förekomma
i de över kommittéernas utlåtande avgivna yttrandena åtskilliga uttalanden
angående vad som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst
— enligt lagrådets mening med fog -— vänt sig mot vissa uttalanden av
kommittéerna. Lagrådet vill understryka vad departementschefen härutinnan
framhållit, nämligen att det får ankomma på domstolarna att med
ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter
i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1953. Med
hänsyn till socialvårdens otillräckliga resurser för omhändertagande av de
unga brottslingar, varom här är fråga, och då det icke lärer kunna förvän -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

tas, att den föreliggande bristen på ungdomsvårdsskolor, särskilt sådana
med mer eller mindre slutna avdelningar, och på väl utbildad kvalificerad
personal skall hinna avhjälpas före nämnda dag, synes försiktigheten bjuda
att icke fixera lagens ikraftträdande till denna tidpunkt. Efter mönster från
vad som skedde, när det gällde att sätta lagen om villkorlig dom i kraft,
torde lämpligen böra stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag Konungen
förordnar.

Under hänvisning till de erinringar, som lagrådet enligt det förut sagda
funnit förslaget föranleda, anser lagrådet sig icke kunna tillstyrka detsamma
i föreliggande skick.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om
eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Jämlikt 2 § må eftergift av åtal äga rum, om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir förmål för annan därmed jämförlig
åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning.
Enligt lagrummets nu gällande lydelse fordras dessutom, att det
med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. I
stället för sistnämnda förutsättning uppställer förslaget blott det villkoret
för åtalseftergift, att det med skäl kan antagas att »härigenom», d. v. s. genom
åtgärder som förut i paragrafen angivits, vad som är lämpligast för
hans tillrättaförande vidtages.

Departementschefen har framhållit, att genom den föreslagna ändringen
rättegång inför domstol kan undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande
ändå kommer till stånd.

Härtill må dock anmärkas, att det är en mycket vansklig uppgift att, särskilt
när det gäller en mera utpräglad brottslighet, bedöma vilken åtgärd
som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Att i den utsträckning
förslaget innebär utöka antalet fall, då denna uppgift undandrages
domstol, synes lagrådet icke böra ifrågakomma. Huvudregeln bör dock
vara, att det är domstols sak att bestämma formen för den samhälleliga
reaktionen i anledning av begångna grövre brott. Det bör i detta sammanhang
tillika framhållas, att mången gång lagföring kan vara ett nyttigt led
i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få honom att inse
allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärningar.

Av nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna
ändringen i 2 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862)
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslaget föranleder intet annat yttrande än ett påpekande att, därest
förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

icke upphöjes till lag, som en följd härav tillägget i 3 § bör utgå. Om däremot
sistnämnda lag anses böra införas men tidpunkten för dess ikraftträdande,
såsom lagrådet för sådant fall förordat, göres beroende av Konungens
förordnande, föranleder detta jämkning även av ikraftträdandebestämmelsen
i förevarande lagförslag.»

Propositionen.

Efter redogörelse för lagrådets betänkligheter mot att på ungdomsvårdsskolorna
sammanföra unga brottslingar med barn, som icke begått brott,
och mot att giva skyddsuppfostran karaktären av samhällsreaktion mot
brott anförde tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, följande.

»Gentemot vad lagrådet sålunda anfört vill jag erinra att ungdomsvårdsskolornas
uppgift är att taga hand om barn och ungdom, som genom kriminalitet
eller annan kvalificerad vanart visat sig icke kunna på normalt sätt
anpassas i samhället samt att med medicinska och pedagogiska metoder anpassa
detta klientel till ett socialt beteende. Dessa skolor äro alltså inrättade
för ett klientel, som regelmässigt är svårbehandlat. Vanarten hos klientelet
torde också ofta ha tagit sig uttryck i kriminalitet. Sålunda framgår av en uppgift
om klientelets sammansättning som lämnades i en proposition vid 1947
års riksdag angående ungdomsvårdsskolornas organisation (nr 269) t. ex.
att av 700 manliga elever, som voro intagna den 1 juli 1946 och som voro
i åldern 8—21 år, icke mindre än 94 % begått egendomsbrott före intagandet.
Klientelet har icke därefter förbättrats. Snarare framgår av tillgängliga
upplysningar att det blivit än mer svårbehandlat under de senaste åren.
Trots detta visa dessa skolor goda resultat.

Behandling på ungdomsvårdsskola kan redan nu sägas vara en samhällsreaktion
mot brott. Då det gäller ungdom i uppfostringsbar ålder, kunna
varaktiga resultat nås genom fostrande och botande åtgärder och samhällsreaktionen
även mot allvarligare kriminalitet bör därför bestå i uppfostran
och icke i straff. Samhällets åtgärder på detta område under de senaste
femtio åren ha medfört en faktisk förskjutning av straffmyndigheten. Denna
inträder icke oförmedlat och i full utsträckning redan vid den i strafflagen
angivna åldern av 15 år utan först efter en övergångstid, under vilken
uppfostran sättes i främsta rummet och frihetsstraff i allmänhet icke förekommer.
Lagförslaget innebär icke i detta hänseende någon nyhet utan bygger
på redan bestående förhållanden.

Vad lagrådet anfört i nu angivna hänseenden torde därför icke utgöra tillräckliga
skäl att avböja den föreslagna lagstiftningen. Lagrådets påpekanden
visa emellertid angelägenheten av att ungdomsvårdsskolornas behandlingsresurser
i erforderlig mån avpassas efter de särskilda vårdbehov, som
här ifrågavarande klientel kan förete.

Såsom en olägenhet av den föreslagna 1 § i förslaget till lag

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
har lagrådet framhållit att domstolen, sedan den beslutat överlämna
den dömde till barnavårdsnämnd, förlorar all kontroll över honom
och de möjligheter till ingripande, som en villkorlig dom enligt gällande lag
innebär. Beträffande detta påpekande må framhållas att den gällande ordningen
för överlämnande av dessa unga för skyddsuppfostran, sedan de
ställts inför domstol, medför att de i allmänhet komma att stå både under
domstolens och barnavårdsmyndighets tillsyn. Någon sådan dubbel tillsyn
uppkommer däremot icke om de omhändertagas för skyddsuppfostran i
samband med åtalseftergift. Det kan knappast hävdas att denna dubbla
tillsyn är ändamålsenlig. Tvärtom kan det föreligga en risk att resultatet
blir sämre än om blott en myndighet har det fulla ansvaret. Detta torde
också vara skälet till att domstolarna i dylika fall ofta utse befattningshavare
vid ungdomsvårdsskola till övervakare i syfte att därigenom söka
samordna övervakningen enligt lagen om villkorlig dom och åtgärder enligt
barnavårdslagen. Icke heller den omständigheten att möjligheten till förverkande
av villkorlig dom bortfaller torde i praktiken vara av någon väsentlig
betydelse.

Lagrådet anser också att det föreligger en brist i utformningen av 1 §
och ett eftersättande av samhällsskyddets intresse därigenom att domstolen
icke skall ådöma skyddsuppfostran såsom en påföljd för brott utan
överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande
för skyddsuppfostran. Garantier saknas, framhåller lagrådet^
för att domen blir verkställd såsom domstolen avsett; det föreligger icke
ens något formellt hinder för att nämnden underlåter att besluta om
skyddsuppfostran. Enligt lagrådets mening borde det i lag uppställas garantier
för att den överlämnade unge lagöverträdaren blir omhändertagen
i ungdomsvårdsskola och får stanna där under en icke alltför kort tid.

Vad lagrådet sålunda framhållit är självfallet en fråga av vikt. Med den
rådande dualismen i behandlingen av de yngsta lagöverträdarna är det
emellertid knappast möjligt att åstadkomma någon i formellt hänseende
fullt otadlig ordning i förhållandet mellan domstol och barnavårdsmyndighet.
Trots att barnavårdsnämnd icke är formellt bunden av domstols beslut,
torde det icke i praktiken uppkomma några olägenheter. Uppenbart
är nämligen att, om domstolen konstaterat kriminalitet och överlämnat
till nämnden att vidtaga åtgärder för skyddsuppfostran, det regelmässigt
föreligger en sådan situation att nämnden enligt barnavårdslagen är pliktig
alt vidtaga åtgärder. Nämnden kan då icke utan att åsidosätta sina
skyldigheter visa ärendet från sig. Har nämnden redan tillstyrkt att dettaingripande
skall bestå i skyddsuppfostran, kan det icke anses stå nämnden
fritt att underlåta att fullfölja den förordade åtgärden i enlighet med barnavårdslagens
bestämmelser.

Möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol och barnavårdsnämnd
som skulle medföra en fara för samhällsskyddet får därför anses
vara av huvudsakligen teoretisk art. I detta sammanhang vill jag även ermr»

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

om att de påtalade formella bristerna föreligga redan i nu gällande bestämmelser,
men att de hittills icke lett till några allvarligare olägenheter. Vad
lagrådet anfört i denna del kan alltså enligt min mening icke anses vara
något avgörande hinder mot den nya lagstiftningen.

Beträffande 2 § i lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig har lagrådet anfört att det i och för sig icke finns något att erinra
mot stadgandet, och lagrådet har även understrukit vissa uttalanden av departementschefen
angående stadgandets tolkning. Lagrådet har likväl ansett
att det icke föreligger något behov av att i lag införa en bestämmelse
sådan som den föreslagna.

Såsom framhölls vid remissen till lagrådet stå gällande bestämmelser icke
i överensstämmelse med den uppfattning om den lämpligaste behandling
av de yngsta lagöverträdarna, som är allmänt godtagen och som kom till
uttryck i motivultalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran
år 1947. Att på delta viktiga område lagen är oklar måste enligt min mening
vara skäl nog för en lagändring.

Lagrådet har förordat en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen
om lagens ikraftträdande att detta skall ske den dag Konungen förordnar.
Såsom skäl härför har lagrådet anfört att socialvårdens resurser vore otillräckliga
och att vad som brister icke hinner avhjälpas före den 1 juli 1953.

Det antal lagöverträdare i åldern under 18 år, vilka på en gång varit intagna
i fångvårdsanstalt, har under de senaste åren icke uppgått till mer
än ett 20-tal. Den upprustning av socialvården som kan vara erforderlig för
att sörja för att de som böra erhålla uppfostran kunna beredas plats inom
socialvården är alltså icke kvantitativt betydande. Det bör vara möjligt att
på den beräknade tiden vidtaga erforderliga åtgärder härför. Den föreslagna
tiden för ikraftträdandet torde böra bibehållas. I

I fråga om förslaget till lag angående ändring i lagen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga har lagrådet
gjort anmärkning mot den föreslagna ändringen av första stycket i 2 §. Härvid
anför lagrådet att huvudregeln bör vara, att det är domstols sak att bestämma
formen för den samhälleliga reaktionen i anledning av begångna
grövre brott. Vidare framhåller lagrådet att mången gång lagföring kan vara
ett nyttigt led i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få
honom att inse allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärning.

Jag vill erinra om att stadgandet erhöll sin nuvarande utformning under
riksdagsbehandlingen. Därvid framhöll första lagutskottet att det är av vikt
att åtalseftergift ej äger rum, när brottets art eller omständigheterna vid dess
begående låta det framstå som alltför grovt för att böra undandragas domstolsbehandling;
även vid vissa mindre grova brott kan åtal vara påkallat
ur allmän synpunkt. Huvudvikten ligger härvid på olämpligheten att underlåta
själva åtalet och icke på frågan om den behandling som den brottslige
slutligen blir föremål för. Efter att med stöd av dessa synpunkter ha
förordat det andra stycket i paragrafen, anförde utskottet vidare att åtals -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

eftergift bör komma till stånd, när man därigenom kan uppnå åtgärder
som bättre än straff äro ägnade att tillrättaföra den brottslige. Uppmärksamheten
bör, enligt vad utskottet framhåller, härvid mera inriktas på den
personliga bakgrunden än på själva den brottsliga handlingen.

Det har sålunda vid lagens tillkomst varit avsett att, då sådana allmänna
skäl som angivas i andra stycket icke påkalla lagföring vid domstol, den
unge Jagöverträdaren icke skall behöva åtalas, om han blir på lämpligt sätt
omhändertagen. Den nu föreslagna ändrade lydelsen, som alltså torde slå i
överensstämmelse med lagens syfte, utesluter icke att åtal sker, då det är
ovisst vilken behandling som är den lämpligaste och denna fråga bör avgöras
av domstol. Jag anser sålunda att förslaget i denna del bör vidhållas.»

Pågående utredningar ni. in.

Av den föregående redogörelsen framgår, att på förevarande område utredningar
pågå. Utskottet har funnit lämpligt att något närmare redogöra härför.

Strafflagberedningen är sysselsatt med en allmän översyn av det straffrättsliga
reaktionssystemet och bär under de senaste åren främst ägnat uppmärksamhet
åt reaktionssystemet för unga lagöverträdare. Därvid har beredningen
samrått med barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen.
Enligt de direktiv som meddelats genom Kungl. Maj :ts beslut den 15
december 1944 ankommer det på beredningen att utreda frågan om en höjning
av straffbarhetsåldern. Beredningen beräknar att under år 1953 kunna
avgiva betänkande med förslag angående åtgärder mot unga lagöverträdare.

Beträffande barnavårdskommittén må här återgivas följande avsnitt ur
kommitténs direktiv, innefattade i ett anförande till statsrådsprotokollet den
16 juni 1950 av statsrådet Möller.

Under senare år ha på olika sätt aktualiserats frågor om ändringar berörande
skilda delar av barnavårdslagen; det har även gjorts gällande att
hela lagstiftningen på detta område borde bli föremål för översyn. —- —- -—

Vad sålunda förekommit finner jag utgöra tillräckligt motiv för att hela
den offentliga barnavårdslagstiftningen blir föremål för omprövning av särskilda
sakkunniga.---Under hänsyn till den förskjutning från det

straffrättsliga systemet i riktning mot en vidgad användning av barnavårdslagstiftningens
behandlingsformer, som efter hand skett, bör hela fältet av
samhällsreaktioner undersökas, därvid uppmärksamhet bör ägnas gränsdragningen
mellan socialvårdens och kriminalvårdens områden i vad angår unga
brottslingar. Att märka är härvidlag att det enligt Kungl. Maj :ts beslut den 15
december 1944 ankommer på strafflagberedningen att utreda frågan om en
höjning av straffbarhetsåldern. I denna del liksom i övrigt då det gäller
social- och kriminalvårdens gränsområden bör utredningen söka kontakt med
strafflagberedningen.

I fråga om de samhälleliga ingripandena inom socialvårdens ram synes
den ledande principen även i fortsättningen böra vara, att anstaltsvård ej
skall konnna till användning i större utsträckning än som är oundgängligen
nödvändigt. Med utgångspunkt härifrån böra de sakkunniga pröva i vad mån

tf Dihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 31.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

anstaltsvården kan ersättas av en friare vårdform, som tillfredsställande tillgodoser
de av klientelets beskaffenhet betingade kraven på övervakning och
ledning. Särskilt bör undersökas om överlämnande av barn till enskilt hem
kan ske i större utsträckning än som är fallet enligt den nuvarande barnavårdslagen.
—

Ett problem, som träder i förgrunden, avser själva proceduren vid samhälleliga
ingripanden beträffande barn och ungdom ävensom formerna för
samarbetet härvidlag olika myndigheter emellan, t. ex. mellan barnavårdsnämnderna
och de polisiära organen. Av särskild betydelse är att fullgoda
garantier för rättssäkerheten föreligga vid frihetsberövanden, som ske genom
barnavårdande myndigheters försorg. I detta hänseende uppkommer
frågan om de nuvarande barnavårdsnämnderna äro organiserade på sådant
sätt att de äro i allo väl skickade att inskrida även vid fall av grövre brottslighet
från ett yngre klientels sida. Uppenbart är att en höjning av straffharhetsåldern
liksom en vidgad tillämpning av socialvårdens behandlingsformer
över huvud skärper kraven på de organ, som ha att pröva förutsättningarna
för de underårigas omhändertagande. — ----

Kommitténs arbete fortgår.

Ungdomsvårdsskolentredningens direktiv innefattas i ett anförande till
statsrådsprotokollet den 16 juni 1950 av statsrådet Möller. Ur anförandet må
här återgivas följande.

Förhållandena vid ungdomsvårdsskolorna ha under de senaste femton åren
på ett genomgripande sätt omgestaltats. De under denna tid vunna erfarenheterna
böra nu närmare granskas av en särskild utredning, på vilken det
skall ankomma att avgiva förslag till förbättringar. Utredningsuppdraget bör
icke begränsas till att avse faktorer, vilka kunna tänkas direkt eller indirekt
medföra att rymningarna från skolorna minska, utan det bör stå utredningen
fritt att framlägga förslag i samtliga ungdomsvårdsskolorna berörande
spörsmål, i vad avser såväl anstalterna som eftervårdssystemet.

Rymningarna ha sedan en tid stått i förgrunden i debatten om ungdomsvårdsskolorna.
Alla torde vara ense om önskvärdheten av att rymningsfrekvensen
nedbringas. Åsikterna ha emellertid gått isär, när det gällt att precisera
vilka åtgärder, som böra vidtagas i detta syfte. För egen del har jag
ansett, att man i första hand borde söka bemästra rymningsproblemen genom
allmänna förbättringar inom ramen för den öppna vården. Denna målsättning
bör prägla utredningens arbete. Jag vill dock understryka, att jag
icke helt avvisat tanken på att slutna avdelningar dessutom kunna visa sig
erforderliga. Skulle utredningen finna skäl för antagandet, att rymningarna
icke komma att i tillräcklig mån begränsas genom åtgärder inom ramen för
den öppna vården, bör utredningen vara oförhindrad att föreslå jämväl andra
anordningar till rymningsproblemets lösande. Utredningen bör undersöka erfarenheterna
från såväl den slutna avdelningen vid Långanäs, som de skolor,
vilka sakna sådan avdelning. Finner utredningen slutna avdelningar behövliga,
böra riktlinjer angivas för avdelningarnas utformning och för de vårdmetoder,
vilka skola tillämpas vid avdelningarna.

Vid behandlingen av rymningsfrågorna bör utredningen beakta, att dess
arbete kan komma att påverkas av utvecklingen på kriminalvårdens område.
--- —

I anförandet säges vidare bl. a., att utredningen bör bedriva sitt arbete i
kontakt med bl. a. strafflagberedningen och barnavårdskommittén.

Utredningens arbete pågår.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Ungdomsvårdsskoleutredningen har den 15 oktober 1952 lagt fram förslag
till vissa omedelbara förbättringar inom ungdomsvårdsskoleorganisationen,
vilka främst syfta till att skapa ökade resurser i fråga om såväl lokaler som
personal för omhändertagande av de besvärligaste manliga eleverna i åldern
under 18 år. Utredningen är av den uppfattningen, att den utbyggnad, som
påbörjats i och med att riksdagen beviljat medel för uppförandet av en specialpaviljong
vid Sundbo yrkesskola i syfte att öka resurserna att omhändertaga
ett anstaltsbesvärligt klientel, snarast bör fullföljas. Utredningen föreslår
därför, att medel beräknas för att under nästa budgetår möjliggöra uppförandet
av ytterligare tre specialavdelningar för svårhanterligt klientel. Behandlingen
på dessa avdelningar skall bygga på »den lilla gruppens princip».
Såsom bakgrund till detta förslag framlägges en femårsplan för organisationens
utbyggnad. Däri utgöra de nu framlagda förslagen den första etappen.
Därest riksdagen biträder det genom förevarande proposition framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig, utgår utredningen från att man för de närmaste åren torde få
räkna med ett behov av åtminstone 20 nya platser på ungdomsvårdsskolorna.
Enligt nyssnämnda plan skola i första etappen byggas tre nya specialavdelningar
med tillhopa 24 platser, och utbyggnaden skall påbörjas under budgetåret
1953/54. Vid utredningens förslag har fogats ritningsförslag till specialavdelning.
Enligt ritningsförslaget skall på specialavdelning såväl varje rum
som hela byggnaden kunna låsas till, och fönstren skola, utan att vara försedda
med galler, likväl vara av sådan konstruktion, att eleverna icke obehindrat
skola kunna taga sig ut fönstervägen. Däremot skall specialavdelning
icke omgärdas med stängsel.

Över ungdomsvårdsskoleutredningens förslag har infordrats yttranden från
bl. a. riksåklagaren och strafflagberedningen. Med hänsyn till den roll dessa
spelat i förevarande lagstiftningsärende finner utskottet skäl att i det följande
något redogöra för sagda yttranden.

Riksåklagaren har inledningsvis framhållit, att om utvecklingen skall kunna
ledas därhän, att frihetsstraff över huvud icke skall behöva användas beträffande
ungdom under 18 år, vilket är slutmålet för de strävanden, som
ligga bakom lagförslagen i förevarande proposition, är det av största vikt
att ungdomsvårdsskoleväsendet organiseras så, att jämväl det mest svårbehandlade
klientelet, som för närvarande hänvisas till fångvården, kan på
ett effektivt sätt omhändertagas. Särskilt angeläget är därvid att rymningsriskerna
i möjligaste mån elimineras. Ur dessa synpunkter har riksåklagaren
hälsat den föreslagna omorganisationen med tillfredsställelse samt vidare
anfört bl. a. följande.

Utformningen av anstaltssystemet efter »den lilla gruppens princip» synes
väl ägnad att effektivisera behandlingen. De föreslagna specialavdelningarna
för det anstaltsbesvärliga klientelet avses skola tilldelas personal i sådan utsträckning
att möjligheterna till intensivbehandling väl tillvaratagas. Efter
ursprungligt mönster av motsvarande avdelning vid Långanäs synas de vidare
komma att utrustas med vissa anordningar till förhindrande av ryin -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

ning. Emellertid upptager ritningsförslaget till specialavdelningarna, av vilket
förslag ämbetet tagit del, icke — såsom vid Långanäs — något kringgärdande
stängsel. Enligt ämbetets mening torde emellertid, därest sådant
icke anordnas, övriga rymningshindrande anordningar bliva föga verkningsfulla,
för såvitt man icke i stor utsträckning berövar eleverna tillfälle att
vistas ute i friska luften, något som givetvis icke bör ifrågakomma.

Med denna reservation tillstyrker ämbetet alltså utredningens förslag såsom
väl ägnat att tillgodose såväl allmänna kriminalpolitiska som läkepedagogiska
synpunkter.

Straff lagberedningen har till en början starkt understrukit nödvändigheten
av den föreslagna utbyggnaden samt vidare anfört bl. a. följande.

Beredningen förutsätter att vid ett tillräckligt antal ungdomsvårdsskolor
slutna specialavdelningar utformas på sådant sätt, att rymningar så långt
möjligt förhindras utan att man därför åsidosätter tillbörliga hänsyn till den
ur pedagogisk synpunkt lämpliga behandlingen. Emellertid upptar ritningsförslaget
till specialavdelning av sluten typ rymningshindrande anordningar
allenast i själva byggnaden, såsom säkerhetsfönster av hospitalsmodell in. m.,
men däremot ej något omslutningsstängsel. Eftersom varje intagen självfallet
måste få vistas ute i friska luften minst någon timme varje dag, blir om
stängsel ej finnes tillfällena till rymning så talrika — även om personaltillsynen
är intensiv — att övriga säkerhetsanordningar ter sig skäligen
meningslösa. Beredningen föreslår därför att stängsel av Långanästyp uppföres
kring de slutna avdelningarna.

Under förutsättning att denna säkerhetsanordning genomföres vid de slutna
specialavdelningarna bör den föreslagna utbyggnaden av ungdomsvårdsskoleorganisationen
slutligen kunna leda till att frihetsstraff inte skall behöva
komma till användning beträffande ungdom under 18 år, vilket är
slutmålet för den föreslagna lagstiftningen angående påföljd för brott av
underårig.

Mot vad utredningen anfört angående den närmare utformningen av anstaltssvstemet
— detta skall bygga på »den lilla gruppens princip» — har
beredningen intet att invända. Beredningen finner sålunda riktigt att utbygga
de enskilda ungdomsvårdsskolorna med specialavdelningar, såväl de
ovannämnda med sluten karaktär som öppna specialavdelningar.---

Utskottet.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen arbetar strafflagberedningen
på en revision av det straffrättsliga reaktionssystemet och har på
senare tid främst ägnat uppmärksamhet åt reaktionssystemet för unga lagöverträdare.
Ungdomsvårdsskoleutredningen sysslar med ungdomsvårdsskoleorganisationens
framtida gestaltning och har nyligen framlagt en plan
för omorganisation av hela ungdomsvårdsskoleväsendet. Enligt denna plan
bör, med beaktande av Kungl. Maj :ts ställningstagande i föreliggande proposition
till behandlingen av de yngsta lagöverträdarna, den redan påbörjade
utbyggnaden av ungdomsvårdsskoleorganisationen för att öka resurserna
att omhändertaga mera svårbehandlade fall snarast fullföljas. Barnavårdskommittén
har bland annat till uppgift att verkställa en översyn
av barnavårdslagens bestämmelser om samhällsingripande i fråga om barn
och ungdom samt barnavårdsnämndernas organisation.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Huvudsyftet med föreliggande proposition är att redan nu få fastslaget
att ungdom under 18 år, som begått brott och därför behöver tagas in på
anstalt, som regel skall omhändertagas inom socialvården. För detta ändamål
föreslås, att den som är under 18 år icke skall få dömas till frihetsstraff
med mindre särskilda skäl föreligga. I samband härmed föreslås, att
domstol, i stället för att döma underårig till straff för brott, skall kunna
överlämna åt barnavårdsnämnd att omhändertaga den underårige för skyddsuppfostran.
Sådant överlämnande skall alltså, till skillnad mot vad som nu
gäller, kunna ske utan samband med villkorlig dom. Vidare innehåller förslaget
bestämmelser om ökad snabbhet vid behandlingen av mål och ärenden
angående brott av den som ej fyllt 18 år ävensom vissa ändringar i lagen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen uttalade departemenschefen
vid avskaffandet av tvångsuppfostringsinstitutet år 1947, att man icke behövde
hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma
till tvångsuppfostran komme att i större utsträckning döma ungdom under
18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Härvid avsågs, att villkorlig dom i förening
med skyddsuppfostran i allmänhet skulle komma i fråga för det klientel
som tidigare ådömdes tvångsuppfostran.

I propositionen har departementschefen, under hänvisning till riksåklagarens
skrivelse den 24 september 1951, anfört, att detta antagande visade
sig vara riktigt under de första åren efter reformen, men att därefter antalet
ovillkorliga fängelsedomar inom ifrågavarande åldersgrupp stigit. Riksåklagaren
har i sin skrivelse uppgivit, att under år 1950 kunnat märkas en
alltmer stegrad benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff även i mål,
där villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola
tett sig som den lämpligaste påföljden, och till stöd härför åberopat följande
från centrala fångregistret hämtade uppgifter rörande antalet ungdomar
under 18 år, vilka under nedan angivna år börjat undergå straffarbete eller

fängelse:

1945 .................. 9

1946 .................. 7

1947 .................. 6

1948 .................. 16

1949 .................. 20

1950 .................. 32

Vidare har riksåklagaren antagit, att ett ökat antal domar å ovillkorligt
frihetsstraff sannolikt vore att förvänta och uttryckt sin starka oro för den
kommande utvecklingen. Till stöd för dena uppfattning har riksåklagaren
anfört, att en av högsta domstolen under år 19511 meddelad dom torde komma
att utöva en prejudicerande verkan på den kommande rättstillämpningen
inom förevarande område. Genom denna dom dömdes, under åberopande
främst av allmänpreventiva skäl, tre ynglingar i 16—17-års-åldern, som tidi -

1 NJA I 1951 s. 555.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

gare voro ostraffade och icke förut varit omhändertagna för skyddsuppfostran
å ungdomsvårdsskola, för en omfattande brottslighet, till övervägande
delen bestående av bil- och motorcykeltillgrepp, till långvariga frihetsstraff.

För komplettering av ovannämnda statistik i fråga om år 1951 och första
halvåret 1952 har utskottet vänt sig till fångvårdsstyrelsen. Därvid har utskottet
inhämtat, att det av riksåklagaren åberopade siffermaterialet icke på
ett riktigt sätt återspeglar variationerna i antalet ovillkorliga frihetsstraff
för ifrågavarade ungdom. Från styrelsens centrala fångregister har nämligen
lämnats följande uppgifter rörande dels antalet personer under 18 år, som
nedan angivna år börjat undergå frihetsstraff, och dels antalet personer,
som vid meddelandet av lagakraftvunnen dom1 å frihetsstraff under nämnda
år ej fyllt 18 år:

År	Under 18 år vid straff-	Under 18 år
verkställighetens början:	vid domen:
1945 ...............	........... 9	14
1946 ...............	........... 7	16
1947 ...............	........... 6	11
1948 ...............	........... 16	24
1949 ...............	........... 20	28
1950 ...............	........... 22	32
1951...............	........... 14	21
1952 1/1—30/6......	........... 3	10

Att antalet av dem som voro under 18 år vid domen genomgående är högre
än det antal ungdomar, som voro under 18 år vid straffverkställighetens
början, sammanhänger med att en betydande del av dessa ungdomar varit
närmare 18 år vid domens meddelande och därför hunnit fylla 18 år, innan
de börjat undergå straffet.2 I detta sammanhang kunde ha varit av intresse
att få sistnämnda statistik belyst genom en jämförelse med antalet villkorliga
domar under motsvarande tid för samma åldersgrupp. Med hänsyn
till det sätt på vilket rättsstatistiken föres låter sig emellertid en sådan utredning
icke göra utan genomgång av hela primärmaterialet.

D. v. s. dom som vunnit laga kraft mot den dömde.

2 Beträffande båda sifferserierna må här anmärkas, att det förekommit, att samma person
till och med inom samma år såväl dömts flera gånger som avtjänat flera frihetsstraff. Samtliga
med statistiken avsedda fall röra ynglingar.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

ningar, permissioner och försöksutskrivningar och på grund därav överföres
till fängelserna. Detta torde i sin tur ha orsakats av att ungdomsvårdsskoleorganisationen
saknat resurser att omhändertaga de svåraste fallen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att av de 81 fall under åren
1949—1951, då ungdomar under 18 år ådömts ovillkorligt frihetsstraff, 47
fall avsågo ungdomsvårdsskoleelever, och att i 32 av dessa fall vederbörande
skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande
till skolan. Såsom departementschefen anfört har det klientel som under senare
år hänvisats till ungdomsvårdsskolorna blivit allt besvärligare. Den av
riksdagen i år efter förslag av Kungl. Maj :t redan beslutade utbyggnaden av
Sundbo yrkesskola med en specialavdelning för svårbehandlade, vilken icke
tillkommit med tanke på nu föreliggande förslag, visar även att socialvården
haft påtagliga svårigheter att med de resurser som stått till buds bemästra
detta kientel.

Den ökning av antalet ovillkorliga frihetsstraff som ägt rum efter tvångsuppfostrans
avskaffande år 1947 påkallar emellertid ett närmare övervägande.
Frågan är, såsom departementschefen anfört, var de mest svårbehandlade
i fortsättningen skola omhändertagas, d. v. s. om ungdomsvårdsskoleorganisationen
i princip bör vara inrättad för hela ifrågavarande åldersgrupp
eller för denna åldersgrupp med undantag av de svåraste fallen. Som
skäl för att denna fråga nu måste lösas har departementschefen anfört, att
ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida är påkallat för
att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja sin planläggning
av skolorganisationen, och även för att strafflagberedningen och barnavårdskommtitén
skola kunna utföra sitt arbete på hithörande område. Utskottet
kan, under framhävande av att det här i främsta rummet är fråga om att
ökade resurser ställas till förfogande, godtaga detta skäl. Departementschefen
har för sin del uttalat, att man såväl vid planeringen av anstalter och
andra resurser som vid förberedelser för lagstiftning bör utgå från den principen,
att ungdom under 18 år, som begått brott och därför behöver intagas
på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården och ej erhålla frihetsstraff.
Därvid har departementschefen lämnat öppet, om det vid den slutliga
utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen
bör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av
allvarligare beskaffenhet.

Om man på ett effektivt sätt skall komma till rätta med ungdom som
begått brott och då särskilt ungdom som gjort sig skyldig till upprepad
brottslighet av allvarlig beskaffenhet, kräves utan tvivel, såsom departementschefen
framhållit, en intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång
tid genom kvalificerad personal och i former som för den unge möjliggöra
eu mognad och en naturlig anpassning i samhället. Det är här fråga om
ungdom i pubertetsåldern, människor under utveckling, som befinna sig i
den ålder, då de äro mest mottagliga för påverkan. Beträffande sådana människor
bör samhället icke eftersätta åtgärder i uppfostrande syfte för att

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

söka tillrättaföra dem. Huruvida dessa uppfostrande åtgärder skola ske inom
socialvården eller fångvården är ytterst en lämplighetsfråga. Av byråchefen
Erikssons utredning kan, såsom departementschefen anfört, dragas den
slutsatsen, att fängelsestraff icke förmått att till laglydnad återföra de ungdomar
under 18 år som frigivits från fångvårdsanstalt under åren 1946—
1950. Emellertid synes utredningen, med hänsyn till att flertalet av dessa
ungdomar tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskola, även giva vid handen,
att icke heller socialvården med nu tillgängliga resurser förmått uppnå
tillfredsställande resultat. Även om man skulle kunna tänka sig, att fångvården
bereddes möjligheter att omhändertaga ifrågavarande klientel, kan
det, såsom departementschefen anfört, med hänsyn till ungdomsvårdsskolornas
organisation och behandlingsmetoder icke råda något tvivel om att
man genom att tillföra denna organisation de erforderliga förstärkningarna
skapar långt bättre möjligheter att taga hand om den lilla grupp av svårbehandlade,
det här är fråga om, än om man för denna heterogent sammansatta
grupp skulle inrätta en särskild behandling inom fångvården, vare sig
i form av ungdomsfängelse eller ordinärt frihetsstraff. Det må här erinras
om att fångvårdsutredningen icke sett sig någon möjlighet att inom fångvårdens
ram åstadkomma lämpliga anordningar för denna grupp. Utskottet
anser sålunda, att för ifrågavarande åldersgrupp socialvård är att föredraga
framför fångvård.

I remissyttrandena har från flera håll ifrågasatts huruvida icke ovillkorligt
frihetsstraff i vissa fall vore att föredraga ur allmänpreventiva synpunkter,
d. v. s. om icke sådant straff kan avhålla andra än den dömde från att
begå liknande brott. Förutom vad departementschefen anfört i denna fråga
vill utskottet understryka, att om socialvården får tillräckliga resurser, så
att ungdomsvårdsskolorna kunna tillgodose ett rimligt samhällsskydd, ett
intagande på ungdomsvårdsskola säkerligen kommer att få väl så allmänpreventiv
verkan som ett ordinärt frihetsstraff. Utskottet kan icke dela den
uppfattningen, som understundom kommer till uttryck, att i valet mellan
frihetsstraff och behandling å ungdomsvårdsskola frihetsstraff enbart av
allmänpreventiva hänsyn gives företräde.

Utskottet ansluter sig alltså till den av departementschefen intagna principståndpunkten,
att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och
därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården
och ej erhålla frihetsstraff, därvid utskottet liksom departementschefen lämnar
öppet, om det vid den slutliga utformningen och tillämpningen av denna
princip kan visa sig ändamålsenligt att göra undantag för vissa extrema och
sällsynta fall. Ungdomsvårdsskoleorganisationen bör följaktligen dimensioneras
för hela detta klientel. Ett förverkligande av detta program kräver
emellertid att ökade resurser ställas till socialvårdens förfogande.

Vad beträffar frågan om omedelbar lagstiftning finner utskottet — trots
de betänkligheter som i allmänhet kunna resas mot att lagstifta på ett område,
där utredningar pågå — då frågan nu aktualiserats i samband med

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

planläggningen av ungdomsvårdsskoleväsendets framtida utformning, att de
skäl böra godtagas som departementschefen i övrigt anfört till stöd för att
nu såsom ett provisorium i lag fastslå, att den som är under 18 år i allmänhet
icke får dömas till frihetsstraff. Vidare lärer strafflagberedningen icke
komma att framlägga sitt förslag om revision av reaktionssystemet beträffande
unga lagöverträdare förrän tidigast under år 1953, och därefter torde
en icke oväsentlig tidrymd förflyta, innan den lagstiftning som må bliva
följden av beredningens förslag kan träda i tillämpning.

I det nu framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig har nyssnämnda princip kommit till uttryck i 2 §,
som stadgar, att den som ej fyllt aderton år icke må dömas till fängelse,
straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Departementschefen har i motsats till kommittéerna icke närmare angivit
vad som skall förstås med särskilda skäl i vidare mån än att enligt hans
mening frihetsstraff bör tillgripas endast i sällsynta undantagsfall och att
det får ankomma på domstolarna att med ledning av stadgandet och efter
fri prövning av samtliga omständigheter i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att frihetsstraff
endast bör tillgripas i undantagsfall. Tillfälliga misslyckanden
med behandlingen på ungdomsvårdsskola böra sålunda icke föranleda ett
ådömande av frihetsstraff. Emellertid lärer det enligt utskottets mening icke
kunna undgås, att det vid vissa fall av upprepad, svårartad brottslighet icke
finnes möjlighet att komma till rätta med vederbörande inom socialvården,
även om denna blir försedd med de bättre resurser som nu planeras. 1
sådana fall torde det bli nödvändigt att omhändertaga den unge inom fångvården.
Det kan även tänkas förekomma enstaka fall av brottslighet, då
skyddsuppfostran på grund av den unges egenskaper i övrigt icke behöver
komma i fråga, eller där till och med förutsättningarna för ett omhändertagande
enligt barnavårdslagen saknas, men brottet är av sådan art, att ur
allmän synpunkt bötesstraff eller villkorlig dom icke kan komma i fråga. I
det enskilda fallet får det emellertid, såsom departementschefen framhållit,
ankomma på domstolarna att efter fri prövning av samtliga omständigheter
bestämma samhällsreaktionen. Det kan här nämnas, att det även vidtagits
åtgärder för att förbättra fångvårdens möjligheter att i förekommande fall
mottaga ungdom som begått brott. Genom beslut av årets riksdag har fångvården
tillförsäkrats vissa möjligheter att ta hand om ett begränsat antal
ungdomar under 18 år. Bl. a. skall sålunda fångvårdsanstalten i Västerås
inrättas till säranstalt för 18—20-årsgruppcn, och under cn övergångstid
skall även den yngsta åldersgruppen beredas plats där. Enligt vad utskottet
inhämtat skall behandlingen på denna säranstalt ske efter »den lilla gruppens
princip».

Utskottet anser i likhet med departementschefen det vara lämpligt att, i
samband med att i lag gives uttryck åt den principen att den som är under
18 år i allmänhet icke får dömas till frihetsstraff, utbryta överlämnandet till
skyddsuppfostran ur den villkorliga domen, på sätt som kommit till uttryck

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

i 1 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig. Nu gällande ordning med tillsyn av både domstol och barnavårdsmyndighet
är icke lämplig. Såsom de nuvarande bestämmelserna i
lagen om villkorlig dom rörande överlämnande till skyddsuppfostran med
stöd av motivuttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran
kommit att tillämpas, är det heller icke lämpligt att domstolarna formellt
skola vara bundna av de inskränkningar som stadgas för användande av villkorlig
dom. Genom den föreslagna reformen kommer, i fall, då domstol överlämnar
vederbörande till skyddsuppfostran, den nuvarande möjligheten till
förverkande av villkorlig dom att falla bort. Praktiskt sett torde denna omständighet
icke vara av väsentlig betydelse.

I remissyttrandena ha uttalats farhågor för att konflikter kunna uppstå
mellan domstol och socialvårdsorgan och har framhållits, att garantier måste
skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös. Utskottet instämmer
i departementschefens synpunkter på dessa frågor. En förutsättning för att
olägenheter icke skola uppstå är emellertid vidare att ett gott samarbete
kommer till stånd mellan domstolar, barnavårdsnämnder och styrelser för
ungdomsvårdsskolor. Därest barnavårdsnämnderna, efter förslag av barnavårdskommittén,
genom ändringar och förbättringar i organisationen bliva
än bättre skickade att handha sina uppgifter på hithörande område, ökas
möjligheterna till sådant samarbete. Härigenom torde även åtskilliga av de
betänkligheter som nu från olika håll resas mot att svåra fall av ungdomsbrottslighet
undandragas domstols prövning att försvinna och den enskildes
rättsskydd komma att bättre tillgodoses. Slutligen vill utskottet framhålla
att, sedan socialvården, som utskottet förutsatt i det föregående, erhållit
ökade resurser, någon nämnvärd risk för konflikter icke torde komma att
föreligga. Redan nu torde det förhålla sig så att domstolarna i allmänhet
äro angelägna om att socialvården skall få taga om hand brottslingar i den
yngsta åldersgruppen och att socialvården icke tager emot fall som den icke
anser sig kunna bemästra.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har ungdomsvårdsskoleutredningen
föreslagit inrättande av specialavdelningar för svårbehandlade
inom ungdomsvårdsskoleväsendet. Visserligen ankommer det i första hand
på chefen för socialdepartementet att taga ställning till förslaget, men utskottet
kan i förevarande sammanhang icke underlåta att göra vissa reflexioner.
Med hänsyn till vad riksåklagaren och strafflagberedningen anfört
i yttranden över nyssnämnda förslag vill utskottet understryka vikten av
att samhällsskyddet blir på ett betryggande sätt tillgodosett. Skulle detta ej
bli fallet föreligger risk för att den eljest så önskvärda reformen äventyras.

Departementschefen har i motsats till kommittéerna ansett, att övergångsbestämmelser
till den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig icke erfordras. Utskottet finner, att de skäl departementschefen
anfört till stöd för denna ståndpunkt kunna godtagas. Emellertid
vill utskottet tillägga, att därest fråga om förverkande av villkorlig
dom uppkommer, utan att den dömde gjort sig skyldig till nytt brott, i före -

Första lagutskottets utlåtande nr 31:

kommande fall synes lämpligt, att domstolen söker samarbete med barnavårdsnämnden.
För det fall åter att förverkande kommer i fråga därför att
den dömde begått nytt brott, bör domstolen, om förverkande icke kommer
till stånd på den grund att överlämnande för skyddsuppfostran finnes vara
den lämpligaste åtgärden för den nya brottsligheten, liksom hittills i allmänhet
skett, minska olägenheterna av den dubbla tillsynen genom att till övervakare
utse den sociala befattningshavare som närmast kommer att taga
befattning med den unge vid verkställandet av skyddsuppfostran.

Mot den föreslagna ändringen i 2 § lagen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga har utskottet intet att erinra. Med hänsyn till nuvarande praxis
innebär ändringen nämligen endast en jämkning av ordalagen och rubbar
icke lagens principer. Skulle i det särskilda fallet någon tveksamhet råda,
huruvida åtalseftergift bör ske i fall som åsyftas med 2 § i förslaget till lag
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, bör ansvarsfrågan
givetvis bli föremål för domstols prövning. Något annat synes ej, heller vara
avsett med förslaget. Avgörande för frågan huruvida åtal skall ske får
icke enbart vara angelägenheten att undvika rättegång inför domstol. Även
på detta område torde en upprustning av socialvårdens resurser utgöra den
bästa garantien för att lämpliga avgöranden kunna träffas.

Vad angår de föreslagna reglerna i lagen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga och lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av
underårig, vilka syfta till att påskynda behandlingen av mål och ärenden
angående brott av den som ej fyllt 18 år, finner utskottet, att ett stort behov
föreligger av ökad snabbhet på detta område. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14
dagar, inom vilken barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i ärende
angående åtalseftergift, ger ett riktigt uttryck för den snabbhet som bör
iakttagas men hyser samtidigt förståelse för de skäl som föranlett departementschefen
att icke föreslå, att denna tidsfrist fastslås i lag. Det är emellertid
synnerligen angeläget att barnavårdsnämnderna bemöda sig om att
avgiva yttrande så snabbt som möjligt, icke blott till vederbörande statsåklagare
i ärende angående åtalseftergift utan även i förekommande fall till
domstol i mål som avses med 1 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig, för vilket sistnämnda fall icke någon
särskild regel om skyndsamhet föreslås. I annat fall ter sig den föreslagna
regeln angående den tid inom vilken huvudförhandling skall hållas tämligen
meningslös.

Mot övriga i propositionen upptagna lagändringar har utskottet icke något
att erinra. I

I propositionen föreslås, att lagförslagen skola träda i kraft den 1 juli
1953. Departementschefen har vid besvarandet av lagrådets kritik anfört,
att det på den beräknade tiden borde vara möjligt att vidtaga erforderliga
åtgärder för att kunna bereda plats inom socialvården för det till antalet
förhållandevis ringa klientel som avses med propositionen. Under remiss -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

behandlingen har icke minst från socialvårdande myndigheter framhållits,
att socialvården redan för närvarande kämpar med en tilltagande platsbrist
på de ungdomsvårdsskolor, som äro avsedda för ynglingar i förevarande
åldersgrupp, och att bristen på specialavdelningar är särskilt kännbar. För
att i någon mån råda bot härför ha statsmakterna, såsom framgår av det
föregående, detta år fattat beslut om en utbyggnad av Sundbo yrkesskola.
Denna utbyggnad har ännu ej påbörjats. Socialstyrelsen har i sitt yttrande
med skärpa framhållit, att det är oundgängligen nödvändigt att ytterligare
tre ungdomsvårdsskolor omorganiseras enligt »den lilla gruppens princip»,
och att en specialanstalt för det mest svårskötta klientelet inrättas. Vidare
har socialstyrelsen ifrågasatt, huruvida den föreslagna lagstiftningen bör träda
i kraft, innan denna utbyggnad kommit till stånd, men — med hänsyn
till den principiella vikten av att lagstiftningen snarast träder i tillämpning —-stannat vid att tillstyrka den föreslagna dagen för ikraftträdandet. Slutligen
har socialstyrelsen framhållit, att intill dess ungdomsvårdsskoleorganisationen
blivit i erforderlig grad utbyggd och förstärkt, det icke torde kunna undvikas
fall, i vilka särskilt skäl till ådömande av frihetsstraff föreligger på
grund av att resurser saknas att omhändertaga den brottslige. I åtskilliga
andra remissyttranden uttalas, att de föreslagna lagändringarna icke böra
sättas i kraft, förrän socialvården blir i stånd att omhändertaga det svårast
belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter. Statsmakterna komma icke
att bli i tillfälle att att taga slutlig ställning till ungdomsvårdsskoleutredningens
förslag om inrättande av specialanstalter förrän våren 1953. Med
all sannolikhet kan därför icke någon av dessa specialanstalter komma att
stå till buds den 1 juli 1953. Socialvården torde med hänsyn härtill icke
vara beredd att sistnämnda dag omhändertaga det klientel varom här är
iråga. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner utskottet starka skäl
tala för ett övervägande, huruvida icke dagen för ikraftträdandet bör framflyttas.
Skulle den föreslagna lagstiftningen träda i kraft den 1 juli 1953,
riskerar man att socialvården på grund av bristande resurser nödgas avvisa
tall som, i enlighet med den princip för vilken utskottet ovan uttalat sig,
rätteligen höra hemma inom socialvården. Detta måste innebära en allvarlig
belastning för socialvården. Vidare kan socialvården då också frestas mottaga
fall, som med tillgängliga resurser icke kunna bemästras. Från allmänhetens
sida kunna misslyckanden i sådana fall •—- manifesterade genom rymningar
och nya brott — lätt komma att te sig soin ett misslyckande av hela
systemet och framkalla starka krav på en övergång till mera repressiva åtgärder.
En sådan utveckling är naturligtvis icke önskvärd och bör undvikas.
För att det nu föreslagna systemet redan från början skall slå väl ut anser
utskottet nödvändigt, att erforderliga resurser tillskapas, innan den föreslagna
lagstiftningen sättes i kraft. Enär utskottet icke nu kan bedöma, när
sådana resurser komma att föreligga, anser utskottet lämpligast, att lagstiftningen
skall träda i kraft den dag Konungen förordnar. Det kan visserligen
tänkas, att vissa delar av denna lagstiftning skulle kunna brytas ut och
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t föreslagit, men med hänsyn till att de

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

olika lagförslagen gripa in i och stå i samband med varandra, anser utskottet,
att så icke bör ske. Utskottet vill emellertid betona vikten av att lagstiftningen
kommer att träda i kraft så snart sig göra låter, d. v. s. så snart
som tillräckliga resurser tillskapats. Därvid utgår utskottet från att den förstärkning
av resurserna som anses bli erforderlig sker med största möjliga
skyndsamhet.

Till sist vill utskottet kraftigt understryka behovet av övervakningshein
och beklaga, att det icke varit möjligt att i detta sammanhang lösa frågan
om inrättande av sådana hem. Det är synnerligen angeläget att denna fråga
löses inom en snar framtid.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i de genom propositionen framlagda
lagförslagen — måtte för sin del antaga nämnda förslag
med de ändringarna, att första stycket i slutstadgandet i förslaget
till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig samt slutstadgandena i övriga tre lagförslag erhålla
följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Stockholm den 20 november 1952.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
Cassel, fru Sjöström-Bengtsson, herr Herbert Hermansson och fru Wallentheim; från

andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg,
Landgren, Svensson i Stenkyrka, fru Gärde Widemar och fru Hellström.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Reservation er:

1) av herrar Lodenius, Cassel, Hermansson, Lindberg och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av den föregående — ---- (lika med utskottet)--- —

barnavårdsnämndernas organisation.

Huvudsyftet med — •—- •—- (lika med utskottet)---vissa under åriga.

Ungdomsbrottsligheten har under senare år visat en starkt stigande tendens
både i så måtto att antalet lagöverträdelser av ungdomar blivit allt
talrikare och i det avseendet att de begångna brotten blivit av allt grövre
art. I viss utsträckning förekommer att ungdomar redan före 18-årsåldern
ha hunnit med att begå en hel serie olika brott. Ligabildningar med deltagare
i tonåldern, som vanemässigt ägna sig åt egendomsbrott, ha blivit
en allt vanligare företeelse, särskilt i våra större städer. Denna utveckling
är oroande. Uppenbarligen äro dess orsaker flera, men man kan, när man
söker efter förklaringar till vad som inträffat, icke komma ifrån att ställa
sig frågan, huruvida icke den mildring i reaktionen från samhällets sida
gentemot ungdomsbrottsligheten, som ägt rum under senare år, varit en
av orsakerna härtill, ehuru måhända dcke den viktigaste. De ungdomar det
här gäller synas sålunda bl. a. i stegrad omfattning räkna med att åtminstone
den första förbrytelsen kommer att resultera allenast i villkorlig
dom. Sannolikt spelar det också en viss roll att ofta lång tid förflyter från
det brottet upptäckts och till dess reaktionen bestämts och att under mellantiden
den brottslige icke blir omhändertagen på betryggande sätt.

Den mildring av samhällets reaktion gentemot unga lagöverträdare som
ägt rum är säkerligen i långa stycken välmotiverad. Den grundar sig på
den fullt riktiga tanken att ungdomar i de åldrar det här gäller icke äro
färdiga utan utvecklingsbara och möjliga att påverka gynnsamt genom
miljöbyte och uppfostran. Man får emellertid enligt utskottets mening icke
gå alltför långt i mildrande riktning. Om så sker mister samhället och
dess institutioner tillbörlig respekt. Djupare sett är en alltför mild reaktion
mot brott icke en humanitär åtgärd ens för den brottslige själv. Det må
här framhållas, att ett effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten i
första hand kräver åtgärder som i möjligaste mån förebygga att brott begås.
I sådant hänseende kunna många samverkande omständigheter vara av
betydelse. Det måhända viktigaste medlet härför torde dock vara att föräldrar
och målsmän se till att barnen få ett verkligt hem och söka fostra
dem till lojalitet mot samhället. Aldrig så väl avvägda straffande och
uppfostrande åtgärder i samhällets regi beträffande dem som redan begått
brott kunna icke ersätta vad som i sådana hänseenden kan ha blivit
försummat.

Samhällets krav på rimlig trygghet fordrar att lagöverträdare skola behandlas
på sådant sätt att de om möjligt avhålla sig från att ånyo begå

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

brott. Detta samhällsskydd har under de senaste åren allt mer fått träda i
bakgrunden. Häri ligger en fara. Lojala medborgare ha rätt att fordra att
få leva i fred och att slippa angrepp på sin egendom och sin personliga integritet.
Det är en primär skyldighet för samhället att skänka dem denna
trygghet. Om denna skyldighet försummas kan reaktionen från allmänhetens
sida bli så stark, att man vänder sig mot den mildrade kriminalpolitiken
över huvud taget.

I nu föreliggande proposition förordar departementschefen den principen
att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och därför behöver
intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården och ej erhålla
frihetsstraff. Härvid lämnar han öppet om det vid den slutliga utformningen
och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen borde dock
äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av allvarligare
beskaffenhet. -— Vilka grupper av ungdomsbrottslingar departementschefen
åsyftar med uttrycket extrema och sällsynta fall synes icke alldeles
klart.

Departementschefen har velat bereda riksdagen tillfälle att uttala sig om
denna principståndpunkt.

Enligt utskottets mening bör uppenbarligen huvudregeln vara att typisk
ungdomsbrottslighet av allvarligare beskaffenhet skall bli föremål för socialvårdens
behandling, i förekommande fall inom ungdomsvårdsskolorna.
Utskottet kan alltså ansluta sig till denna principståndpunkt. Emellertid anser
utskottet det vara på sin plats att redan i detta sammanhang något överväga
de lämpligaste behandlingsformerna för de extrema och sällsynta
fallen.

Att i lag söka precisera vilka som skola anses tillhöra detta klientel är
uppenbarligen icke möjligt. Departementchefen har också i sin motivering
till den provisoriska lagstiftningen, till skillnad från kommittéerna, avhållit
sig från att göra några uttalanden i denna fråga som skulle verka bindande
för domstolarna och hindra deras fria ställningstagande i det särskilda
fallet. Denna återhållsamhet från departementschefens sida är säkerligen
välmotiverad.

När utskottet i det följande gör ett försök att något närmare precisera
vilka ungdomar som kunna komma att hänföras till sistnämnda klientel får
detta icke fattas annat än som en metod att söka skapa sig en ungefärlig
föreställning om gruppens storlek och sammansättning.

Utskottet föreställer sig att inom denna grupp komma att återfinnas
stort sett följande tre kategorier, nämligen

1) ungdomar, som trots att man gjort upprepade försök att komma till
rätta med dem inom ungdomsvårdsskolorna och/eller på annat sätt genom
barnavårdsorganen, fortsätta att begå brott,

2) ungdomar som begått brott av synnerligen svår beskaffenhet, t. ex.
rånmord, samt

3) ungdomar som tidigare visat ett fullt normalt uppförande och för

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

vilka därför ett omhändertagande för skyddsuppfostran knappast kan vara
vare sig ändamålsenligt eller lagligen grundat, men som begått brott som
det ur synpunkten av den allmänna laglydnadens upprätthållande är av
synnerlig vikt att beivra, t. ex. rattfylleri. Brott av denna art brukar i rättspraxis
föranleda ovillkorligt urbota straff.

Som synes skulle det förenämnda klientelet med denna sammansättning
få en ganska heterogen karaktär, vilket skulle nödvändiggöra att ordna
dess vård på ett differentierat sätt. Att här tillämpa »den lilla gruppens
princip» synes alltså ändamålsenligt.

Alla skäl tala uppenbarligen för att söka hålla den grupp som barnavårdsorganen
misslyckats med så fåtalig som möjligt. För sådant ändamål
måste man, vart vården av de extrema och sällsynta fallen än slutligen förlägges,
söka stärka och utbygga ungdomsvårdsskolornas resurser så att
dessa, som redan nu utföra ett mycket värdefullt arbete, få än större möjligheter
att lyckas även med de svåra fallen.

För behandling av de extrema och sällsynta fallen åter har man att välja
mellan socialvården och fångvården. Såsom framgår av propositionen har
emellertid i närvarande stund varken socialvården eller fångvården nödiga
resurser när det gäller lokaler eller personal för att kunna åtaga sig uppgiften.
Vare sig man förlägger vården till den ena eller den andra av dessa
myndigheter, måste ytterligare lokaler och personella resurser ställas till
förfogande. Vid valet dem emellan måste man — vilket tyvärr ej alltid
sker — ha klart för sig att i princip lika väl utrustade anstalter böra kunna
ställas till förfogande inom fångvården som inom socialvården. Det är sålunda
icke rättvisande att jämföra förhållandena inom en modern ungdomsvårdsskola
med dem som råda inom våra föråldrade och bristfälligt underhållna
slutna fångvårdsanstalter. Skall fångvården anförtros vården av
ifrågavarande klientel måste fångvården få därför nödiga resurser. Någon
sammanblandning av dessa yngsta lagöverträdare med de äldre fängelseeller
straffarbetsfångarna bör endast i vissa undantagsfall förekomma. Ej
heller synes det i allmänhet riktigt att vårda dessa ungdomar inom de nuvarande
ungdomsfängelserna.

Av byråchefen Erikssons utredning kan dragas den slutsatsen, att fängelsestraff
(i dess nuvarande utformning) mera sällan förmått att till laglydnad
återföra de ungdomar under 18 år som frigivits från fångvårdsanstalt
under åren 1946—1950. Emellertid synes utredningen, med hänsyn
till att flertalet av dessa ungdomar tidigare, i allmänhet flera gånger, varit
intagna på ungdomsvårdsskola, även giva vid handen, att icke heller socialvården
med nu tillgängliga resurser förmått uppnå tillfredsställande resultat.

Med utgångspunkt från att lika goda anstalter och lika kvalificerad personal
kan ställas till förfogande för vården av det svårbehandlade klientel
det här gäller, vare sig den skall äga rum inom fångvårdens eller inom
socialvårdens ram, synes det utskottet påtagligt att vissa skäl tala för att
anlita fångvården för denna uppgift. Den vård som här bör komma i fråga

Första luyutskottets utlåtande nr Öl.

måste, av skäl som nedan skola angivas, få karaktären av ett straff, även
om för den skull uppfostrings- och utbildningssynpunkter icke få förbises.
Vården måste alltså bli av annan art än den som lämnas å ungdomsvårdsskolorna.
Enighet råder om att dessa skolor ha en fostrande och vårdande
uppgift och att de icke få ha karaktären av straff- eller disciplinanstalter.
Uppfattningen att vården för detta klientel måste ha karaktären av straff
bygger utskottet därpå att det måste göras fullkomligt klart för de ungdomar
det här gäller att samhällets tålamod visserligen är stort, men att
det dock har en gräns, och att den som går över den gränsen drabbas av allvarliga
påföljder. För att det uppfostrande arbetet inom ungdomsvårdsskolorna
skall kunna fortgå någorlunda störningsfritt är det nödvändigt att
de som verka mest upplösande på disciplinen och som begått nya brott,
kunna skiljas från skolan och erhålla en strängare behandling på annat
håll. Det måste för rektorer och personal inom ungdomsvårdsskolorna vara
en styrka vid disciplinens upprätthållande att kunna framhålla för eleverna
att den relativa frihet som de åtnjuta inom skolorna är eu förmån, som
förutsätter ett allvarligt bemödande från elevernas sida att söka föra ett laglydigt
liv. Ur allmänhetens synpunkt är det av vikt att ett verksamt skydd
beredes mot den intensiva kriminella aktivitet de mest svårbeliandlade unga
lagöverträdarna ofta lägga i dagen. Detta kräver att vederbörande under
icke alltför kort tid hålles intagen i sluten anstalt. Så kan ske jämväl inom
ungdomsvårdsskolornas ram, men erfarenheten synes ge vid handen, att
överförande till öppen avdelning eller t. o. in. utskrivning från dessa skolor,
som beslutes av skolans styrelse utan hörande av annan myndighet, någon
gång sker snabbare än vad som ur synpunkten att bereda allmänheten
trygghet kan anses tillrådligt.

Utskottet har redan framhållit, att ungdomsvårdsskolorna icke få erhålla
karaktären av straff- eller disciplininrättningar och att därför åtgärder av
straffkaraktär böra vidtagas utanför dessa skolor. Ett motsatt förfarande
skulle lätt kunna medföra att dessa skolor och deras elever råkade i vanrykte
med påföljd bl. a. att eleverna från skolorna bleve svårare att placera
på arbetsmarknaden än vad som annars kunde bli fallet. Beslut om skyddsuppfostran
är en social åtgärd, som enligt barnavårdslagen kan vidtagas
under olika i lagen beskrivna förutsättningar bl. a. när det gäller barn
som i föräldrahemmet utsättas för allvarlig vanvård eller annan fara till
sin kroppsliga eller själsliga hälsa. Det vore ytterligt olyckligt om beslut
om omhändertagande för skyddsuppfostran skulle komma att i den allmänna
meningen framstå som en reaktion jämförlig med ådömande av frihetsstraff.
En sådan uppfattning skulle försvåra barnavårdsnämndernas
arbete.

Med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter övergår utskottet till
eu närmare granskning av de i propositionen framlagda lagförslagen och
börjar därvid med förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för
brott av underårig.

4 Bihang till riksdagens protokoll läöl. 9 samt. 1 avd. Nr 31.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Lagens huvudregel återfinnes i dess 2 §, där det utsäges, att den som ej
fyllt aderton år icke må dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring, om
ej särskilda skäl äro därtill. Lagrummet har tillkommit för att motverka den
tilltagande benägenheten hos domstolarna att döma till ovillkorliga frihetsstraff
som bl. a. riksåklagaren tyckt sig kunna konstatera och funnit
oroande.

Riksåklagaren har i sin skrivelse uppgivit, att under år 1950 kunnat märkas
en alltmer stegrad benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff
även i mål, där villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola
tett sig som den lämpligaste påföljden, och till stöd härför åberopat
följande från centrala fångregistret hämtade uppgifter rörande antalet
ungdomar under 18 år, vilka under nedan angivna år börjat undergå straff -

arbete eller fängelse:

1945 .................... 9

1946 .................... 7

1947 .................... 6

1948 .................... 16

1949 .................... 20

1950 .................... 82

Vidare har riksåklagaren antagit, att ett ökat antal domar å ovillkorligt
frihetsstraff sannolikt vore att förvänta, och uttryckt sin starka oro för den
kommande utvecklingen. Till stöd för denna uppfattning har riksåklagaren
anfört, att en av högsta domstolen under år 19511 meddelad dom torde komma
att utöva en prejudicerande verkan på den kommande rättstillämpningen
inom förevarande område. Genom denna dom dömdes, under åberopande
främst av allmänpreventiva skäl, tre ynglingar i 16—17-årsåldern, som
tidigare voro ostraffade och icke förut varit omhändertagna för skyddsuppfostran
å ungdomsvårdsskola, för en omfattande brottslighet, till övervägande
delen bestående av bil- och motorcykeltillgrepp, till långvariga frihetsstraff.

För komplettering av ovannämnda statistik i fråga om år 1951 och första
halvåret 1952 har utskottet vänt sig till fångvårdsstyrelsen. Därvid har utskottet
inhämtat, att det av riksåklagaren åberopade siffermaterialet icke
på ett riktigt sätt återspeglar variationerna i antalet ovillkorliga frihetsstraff
för ifrågavarande ungdom. Från styrelsens centrala fångregister har nämligen
lämnats följande uppgifter rörande dels antalet personer under 18 år,
som nedan angivna år börjat undergå frihetsstraff, och dels antalet personer,
som vid meddelandet av lagakraftvunnen dom- å frihetsstraff under
nämnda år ej fyllt 18 år: •

* NJA I 1951 s. 555.

- D. v. s. dom som vunnit laga kraft mot den dömde.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

År	Under 18 år vid straff-	Under 18 år
verkställighetens början:	vid domen:
1945 ...............	........... 9	14
1946 ...............		16
1947 ...............	........... 6	11
1948 ...............	........... 16	24
1949 ...............	........... 20	28
1950 ...............	........... 22	32
1951...............	........... 14	21
1952 1/1—30/6......	........... 3	10

Att antalet av dem som voro under 18 år vid domen genomgående är
högre än det antal ungdomar, som voro under 18 år vid straffverkställighetens
början, sammanhänger med att en betydande del av dessa ungdomar
varit närmare 18 år vid domens meddelande och därför hunnit fylla 18 år,
innan de börjat undergå straffet.1 I detta sammanhang kunde ha varit av
intresse att få sistnämnda statistik belyst genom en jämförelse med antalet
villkorliga domar under motsvarande tid för samma åldersgrupp. Med hänsyn
till det sätt på vilket rättsstatistiken föres låter sig emellertid en sådan
utredning icke göra utan genomgång av hela primärmaterialet.

Av sistnämnda tabell kan man utläsa, att antalet domar å ovillkorligt
frihetsstraff steg betydligt i och med att tvångsuppfostran avskaffades. Den
variation, som därefter förekommit, är däremot icke av den beskaffenhet
att därav i och för sig kan dragas den slutsatsen, att domstolarna visat ökad
benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff. Snarare tala siffrorna för
år 1951 och hittills tillgängliga siffror för år 1952 för en utveckling i motsatt
riktning. Den förhållandevis ringa ökning som skett under åren 1949
och 1950, liksom ökningen under år 1948, torde, såsom departementschefen
anfört, bland annat sammanhänga med att ett antal av de ungdomar som
intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att begå brott i samband med
rymningar, permissioner och försöksutskrivningar och på grund därav överföres
till fängelserna. Detta torde i sin tur ha orsakats av att ungdomsvårdsskoleorganisationen
saknat resurser att omhändertaga de svåraste fallen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att av de 81 fall under åren
1949—1951, då ungdomar under 18 år ådömts ovillkorligt frihetsstraff, 47
fall avsågo ungdomsvårdsskoleelever, och att i 32 av dessa fall vederbörande
skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande
till skolan. Såsom departementschefen anfört har det klientel som under
senare år hänvisats till ungdomsvårdsskolorna blivit allt besvärligare. Den
av riksdagen i år efter förslag av Kung], Maj :t redan beslutade utbyggnaden
av Sundbo yrkesskola med en specialavdelning för svårbehandlade, vilken
icke tillkommit med tanke på nu föreliggande förslag, visar även att socialvården
haft påtagliga svårigheter att med de resurser som stått till buds
bemästra detta klientel.

1 Beträffande båda sifferserierna må här anmärkas, att det förekommit, att samma person
till och med inom samma år såväl dömts flera gånger som avtjänat flera frihetsstraff. Samtliga
med statistiken avsedda fall röra ynglingar.

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

Utskottet har för sin del fått det intrycket, att domstolarna tillämpat nu
gällande bestämmelser med största omsorg och att de icke ådömt ovillkorligt
frihetsstraff i sådana fall, då annan reaktionsform med hänsyn till nu
föreliggande anstaltsresurser bort komma till användning. Den praxis som
tillämpas är densamma som man velat åstadkomma genom lagändringen,
och det är sannolikt att i stort sett samma klientel under nu givna förhållanden
skulle ha ådömts ovillkorligt straff, även om den föreslagna lagen
gällt. Med hänsyn härtill synes en lagstiftning sådan som den föreslagna
opåkallad. I varje fall kan den icke anses så angelägen att den bör föranleda
en provisorisk lagstiftning på ett område, där ett omfattande utredningsarbete
pågår. Därest ungdomsvårdsskolorna erhålla förbättrade vårdmöjligheter
för det svårbehandlade klientelet, komma domstolarna även utan lagändring
säkerligen i än färre fall att anse sig tvungna att utdöma ovillkorliga
frihetsstraff.

Vidkommande härefter förslaget att domstol utan att döma till villkorlig
dom skall kunna överlämna vederbörande till barnavårdsnämnd för omhändertagande
för skyddsuppfostran vill utskottet framföra följande synpunkter.

Som departementschefen framhållit, skola domstolarna och barnavårdsnämnderna
handla oberoende av varandra. Domstolen skall icke behöva
nämndens medgivande för att besluta att överlämna åt nämnden att vidtaga
åtgärd för den unges omhändertagande för skyddsuppfostran. Nämnden blir
ä sin sida icke på grund av domstolens beslut skyldig att omhändertaga den
sålunda överlämnade för skyddsuppfostran, utan dess skyldigheter skola endast
bero av barnavårdslagens innehåll. Denna dualism mellan de båda myndigheterna
är uppenbarligen eu olägenhet, men den torde vara mycket svår
att undgå. I många fall då domstolen enligt nu gällande bestämmelser genom
villkorlig dom överlämnar till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för vederbörandes
omhändertagande för skyddsuppfostran sker detta under den tysta
förutsättningen att vederbörande blir omhändertagen på ungdomsvårdsskola
och kommer att för viss ej allför kort tid hållas intagen på sluten avdelning.

Domstolen har emellertid, då domen beslutas, inga som helst garantier för
att så verkligen blir förhållandet. Det är möjligt att nämnden, även om den
på förhand varit inställd på skyddsuppfostran inom ungdomsvårdsskola,
ändrar mening och i stället placerar vederbörande i enskilt hem. Det är också
möjligt att nämnden söker plats för den dömde på ungdomsvårdsskola,
men att skolbvråchefen inom socialstyrelsen icke finner honom kvalificerad
för vård där eller icke kan finna plats för honom, åtminstone icke å skola
med sluten avdelning. Slutligen finns möjligheten att vederbörande visserligen
blir intagen å ungdomsvårdsskola men att skolans styrelse så gott som
omedelbart skriver ut honom. Med detta för ögonen kan en domstol i vissa
fall finna det nödvändigt för samhällsskyddets skull att döma till ovillkorligt
frihetsstraff. De fall då så sker kunna bli än flera, om man berövar domstolen
den hållhake på den dömde, som den villkorliga domen dock utgör.

Att såsom skett i förslaget överföra vidgade befogenheter till barnavårdsnämnderna
synes i varje fall icke böra komma i fråga i form av en proviso -

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

risk lag, innan man fått klart för sig hur barnavårdsnämnderna i framtiden
skola vara organiserade. Denna fråga är under utredning av barnavårdskommittén.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen kan det nämligen
ifrågasättas, om rättssäkerhetens intressen med barnavårdsnämndernas nuvarande
organisation äro fullt tillgodosedda.

Utskottet finner med hänsyn till det sagda den föreslagna anordningen
mindre välbetänkt.

På grund av vad sålunda anförts, anser sig utskottet böra avstyrka bifall
till propositionen i vad den innefattar förslag till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig och som en följd härav jämväl avstyrka bifall
till den föreslagna ändringen i barnavårdslagen.

Utskottet finner de synpunkter som legat till grund för övriga i propositionen
föreslagna lagändringar beaktansvärda. Särskilt vill utskottet understryka
angelägenheten av att mål mot underårig behandlas med tillbörlig skyndsamhet.
Med hänsyn till att de olika lagförslagen gripa in i och stå i samband
med varandra och även med hänsyn till det omfattande utredningsarbete
som pågår, anser utskottet dock icke, att exempelvis de i och för sig
önskvärda reglerna om skyndsamhet böra brytas ut ur lagförslagen och nu
antagas i form av särskilda lagar. Utskottet anser sig alltså jämväl i fråga
om övriga lagförslag böra hemställa om avslag å propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 223 med förslag till lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig m. m.

2) av herr Branting, fru Sjöström-Bengtsson och fru Wallentheim, vilka
i fråga om utskottets motivering ansett, att tredje stycket å s. 41 bort ha
följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

lyckats med sin uppgift och föranleda ett ådömande av frihetsstraff. Enligt
utskottets mening synas såsom särskilda skäl i huvudsak endast böra godtagas
att socialvårdens resurser i det enskilda fallet befunnits otillräckliga.

Särskilt yttrande

av herr Branting, som anfört:

Under behandlingen av förevarande ärende har upplysts, att åtskilliga
barn i åldern 9—12 år äro intagna på ungdomsvårdsskolorna. Jag har inhämtat,
att för närvarande 58 barn i denna ålder finnas fördelade på skolorna
enligt följande uppställning:

på Lövstal nioåring, 2 tioåringar, 2 elvaåringar och 5 tolvåringar;
på östra Spång 2 elvaåringar och 6 tolvåringar;
på Ha in m a r g å r d e n 1 tioåring, 7 elvaåringar och 5 tolvåringar;
på Vemyra 1 tioåring och 4 tolvåringar;
på Gudmundsgården 3 elvaåringar och 2 tolvåringar;
på F o 1 å s a 1 tioåring, 1 elvaåring och 6 tolvåringar;
på Gräskärr 1 nioåring, 3 elvaåringar och 3 tolvåringar samt
på Br o b y 2 tolvåringar.

Av förevarande skolor äro samtliga utom Lövsta skolhem, d. v. s. avsedda
för barn i skolplikt^- ålder. Lövsta har såväl skolhem som yrkesskola och
är alltså den enda av dessa skolor, där barn och ungdom i alla förekommande
åldrar mottagas för skyddsuppfostran. Broby är flickskola, alla övriga pojkskolor.

Det synes mig uppenbart, att barn i åldern under 12 eller 13 år icke böra
omhändertagas på samma anstalter som ungdom i mera framskriden ålder,
vilken omhändertagits på grund av grov vanart eller begångna brott. Enligt
uppgift lära de yngsta barnen bo för sig, men andra utrymmen, ävenså fritidsområden,
torde vara gemensamma, varför en viss sammanblandning av
eleverna i alla fall icke kan undvikas.

Såsom framgår av utskottets utlåtande råder en avsevärd platsbrist, när
det gäller omhändertagande av ungdom i åldern 15—17 år, som begått brott.
Måhända skulle denna platsbrist kunna i någon mån avhjälpas, om
man kunde undvika att placera barn i de lägsta åldrarna på ungdomsvårdsskolor.
över huvud taget kan ifrågasättas huruvida omhändertagande på anstalt
är den lämpligaste behandlingsformen för barn i dessa åldrar. Icke blott
för de minsta barnens skull utan även med hänsyn till sagda platsbrist har
jag ansett skäl föreligga för ett påpekande från utskottets sida av nu anmärkta
förhållanden vilka understryka behovet av att ytterligare resurser
ställas till socialvårdens förfogande. Påpekandet har även föranletts av att
ungdomsvårdsskolorna enligt propositionen skola få ett tillskott av ännu
svårare klientel än det som för närvarande hänvisas dit.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523115