Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u31 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

Nr 31

Utlåtande i anledning av motioner angående tullpersonalens tillsynsoch
övervakningsuppgifter.

1 de likalydande motionerna 1:398 av herrar Schött och Brundin och II: 443 av
herrar Oskarson och Krönmark hemställs »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam ändring av kungl. kung. den 11 december 1964 (nr
834) om förordnande för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning på så sätt
att kustbevakningspersonal genom nämnda författning ges polismans fulla befogenheter
vid utövandet av samtliga sina tillsyns- och övervakningsuppgifter».

Motionerna har remissbehandlats.

Nuvarande ordning

Arbetsuppgifter beträffande den civila övervakningen längs våra kuster åvilar
såväl tullverkets kustbevakning som polisen. Tullverkets kustbevakning svarar i
princip för övervakningen i öppna sjön och havsbandet samt i huvudsak inom skärgårdsområdena.
I Stockholms skärgård och vissa andra områden, där polisen
särskilt organiserats för verksamhet till sjöss, samverkar kustbevakningen och
polisen.

Kustbevakningens arbetsuppgifter omfattar, förutom tullkontroll och smuggelbekämpning,
bl. a. naturvårdstillsyn, sjö- och flygräddning, sjötrafikövervakning,
övervakning mot vattenförorening, jakt- och fisketillsyn samt biträde med personoch
godstransporter åt civila och militära myndigheter. Det kan även nämnas att
tullverket från och med detta år i avvaktan på en slutlig lösning handhar oljebekämpning
till sjöss och i kustvattnen.

Allmän övervakning av ordning och säkerhet, brottsspaning och liknande polisiära
uppgifter ankommer på polisen,

Kustbevakningspersonalens befogenheter i fråga om de olika övervakningsuppgifterna
varierar i hög grad beroende på vilken övervakningssektor uppdraget avser.
Befogenheterna vid fullgörandet av vissa övervakningsuppdrag framgår av följande
sammanställning, som väsentligen hämtats ur generaltullstyrelsens remissyttrande
till utskottet.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt 1 avd. Nr 31

2 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

1. Tullkontroll med smugglingsbekämpande verksamhet

övervakningen avser ingripande vid brott eller misstanke om brott mot tullstadgan
(1927:391) och varusmugglingslagen (1960:418). Straffskalan innefattar
böter eller, i fråga om varusmugglingslagen, fängelse högst 2 år (narkotikasmuggling
6 år).

Befogenheterna enligt tullstadgan innefattar rätt att bl. a. kvarhålla vissa till
transportmedel hörande handlingar (19 §), hejda transportmedel (20 §), verkställa
förhör (21 §), utföra visitation av gods och transportmedel (22 §) samt avvisa eller
inbringa fartyg (23 §).

Enligt varusmugglingslagen har tullpersonalen rätt att bl. a. inleda förundersökning
(13 §), gripa misstänkt (14 §), verkställa beslag (15 §), företa husransakan
(18 §) samt företa kroppsvisitation (19 §).

Motsvarande befogenheter tillkommer kustbevakningstjänsteman dels vid den
övervakning mot smuggling som enligt Helsingforskonventionen (SÖ 1925: 36) sker
intill 12 nautiska mil från baslinjen, dels vid tullkontroll på finskt och danskt sjöterritorium
som är reglerad genom särskilda överenskommelser med Finland (SÖ
1934: 1) resp. Danmark (SÖ 1936: 2) ang. gemensam bevakning för bekämpande
av olovlig införsel av alkoholvaror.

2. Skyddsområdestillsyn

Övervakningen avser åtlydnaden av för utlänning (utländska fartyg m. m.) gällande
föreskrifter om uppehåll m. m. inom skydds- och kontrollområde. Straffskalan
innefattar böter eller fängelse, högst 6 mån.

Befogenheter är ej reglerade; formellt sett begränsar sig därför kustbevakningens
åtgärder till enbart anmälan till polisman samt åtgärder enligt vad som tillkommer
envar svensk medborgare. Med stöd av gränsövervakningskungörelsen (1944:728)
har kustbevakningens tjänstemän dock i egenskap av gränsövervakningspersonal
enligt tullstyrelsen ansetts ha befogenhet att bl. a. verkställa visitation av transportmedel
och personer samt av dem medförd egendom, omhänderta person som misstänks
för förehavande som kan innebära spioneri eller sabotage m. m., kvarhålla
gods i vissa fall samt påfordra att person som inreser i eller utreser ur riket företer
legitimationshandling.

3. Jakttillsyn

övervakningen avser efterlevnaden av lagen om rätt till jakt (1938:274), jaktstadgan
(1938: 279) och i anslutning därtill meddelade bestämmelser om jakt.
Straffskalan utgörs av böter eller fängelse, högst 1 år.

Befogenheterna innebär rätt att i vissa fall taga jaktbyte m. m. samt rätt att
kontrollera innehav av jaktkort.

4. Fisketillsyn

Övervakningen avser bl. a. ingripande mot olovligt fiske och olaga fiske enligt
lagen om rätt till fiske (1950:596), fiskeristadgan (1954:607) och i anslutning där -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970 3

till utfärdade fiskebestämmelser. Straffskalan innefattar böter eller fängelse, högst
6 mån.

Befogenheterna utgörs av rätt att undersöka fisk som misstänks ha olagligen eller
olovligen fångats ävensom fiskeredskap och därvid ur vattnet upptaga utlagda fiskeredskap,
verkställa beslag på fångst och fiskeredskap samt i vissa fall beslag jämväl
av vid fiske använd båt m. m. I övrigt är kustbevakningstjänstemans åtgärder
formellt sett begränsade till enbart anmälan till polisman. Enligt praxis sedan lång
tid tillbaka ombesörjs emellertid, då så av praktiska skäl befinnes lämpligt, erforderlig
utredning med därtill hörande förhör och protokollering av den kustbevakningstjänsteman
som svarat för ingripandet.

5. Sjötrafikövervakning

Övervakningen avser åtlydnaden av de internationella sjövägsreglerna, sjötrafikförordningen
(1962:150) och med stöd därav meddelade föreskrifter om fartbegränsning,
ankringsförbud m. m., sjötrafikkungörelsen (1962:267) samt vissa delar
av sjölagen (1891:35). Straffskalan innefattar böter eller fängelse, högst 6 mån.
(grovt brott enl. sjölagen, högst 2 år).

Befogenheterna regleras i kungörelsen (1964:834) om förordnande för tullpersonal
att ombesörja viss polisbevakning. Enligt 4 § kungörelsen skall kustbevakningstjänsteman,
så snart det kan ske, avge rapport till vederbörande polismyndighet
eller åklagare eller till närmaste polisman om brott mot bestämmelse, vars
efterlevnad han skall övervaka enligt kungörelsen. Hans befogenheter motsvarar
polismans befogenheter enligt 14, 18 och 19 §§ polisinstruktionen, vilket innebär
bl. a. rätt att i vissa fall medge rapporteftergift, rätt att i vissa fall bruka våld samt
rätt att i vissa fall tillfälligt omhänderta person.

6. övervakning mot vattenförorening från fartyg

Övervakning avser åtlydnaden av lagen om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg (1956:86). Straffskalan innefattar böter eller fängelse, högst 6 mån.

Befogenheterna är desamma som vid sjötrafikövervakningen.

7. Tillsyn till följd av kontinentalsockellagen

Övervakningen avser den praktiska tillsynen p.g.a. de föreskrifter som enligt
kontinentalsockellagen (1966:314) utfärdas av kommerskollegium. Straffskalan utgörs
av böter eller fängelse, högst 6 mån.

Befogenheterna är ej reglerade; kustbevakningen har dock funnit det naturligt
att i förekommande fall till åtal rapportera upptäckta brott mot kontinentalsockellagen.

8. Naturvårdstillsyn

Denna uppgift är ej ålagd kustbevakningen genom särskild författning utan har
tillkommit av praktiska skäl genom dess naturliga samband med närliggande övervakningsuppgifter
såsom jakt- och fisketillsyn. Straffskalan innefattar böter eller
fängelse, högst 1 år.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

Formella befogenheter saknas. Inom ett av kustdistrikten (västra kustdistriktet)
har frågan provisoriskt lösts på så sätt, att länsstyrelsen utfärdat personligt ordningsvaktsförordnande
för envar i kustdistriktet anställd kustbevakningstjänsteman.

Motionerna

I motionerna framhålls att organisationen av tullverkets kustbevakning vid ett
flertal tillfällen varit föremål för utredningar såväl inom tullverket som från statsmakternas
sida men att något tillfredsställande resultat av alla utredningar inte
kan anses ha framkommit. I stället har bl. a. kustbevakningens numerär sänkts
från omkring 425 man 1954 till cirka 375 man i dagens läge. Samtidigt som organisationen
vid sidan av huvuduppgiften att utföra tullbevakning längs våra kuster
tillförts en mängd biuppgifter, bland vilka främst märks sjö- och flygräddning, jaktoch
fisketillsyn, sjötrafikövervakning, skyddsområdestillsyn, övervakning av kontinentalsockeln,
viss militär tillsyn samt fr. o. m. den 1 januäri 1970 även oljebekämpningen
till sjöss och i kustvattnen.

De befogenheter som kustbevakningspersonalen tillagts för att lösa de uppgifter
som är av polisiär art synes motionärerna ej stå i rimlig överensstämmelse med
åliggandena. Befogenheterna enligt kungörelsen (1964: 834) om förordnande för
tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning innebär i praktiken att några repressiva
åtgärder i form av gripande, förhör eller annan utredning formellt ej får utövas
av dessa tjänstemän utan skall överlåtas åt polis. Risk föreligger därvid att
ingripanden och utredningar sker så sent att skedda överträdelser ej kan effektivt
beivras, vilket är speciellt påfallande t. ex. vid brott mot sjötrafikreglerna,
skyddsområdesbestämmelserna samt vid oljeutsläpp från fartyg.

Anledningen till att befogenheterna begränsats synes motionärerna vara att man
anser kustbevakningstjänstemän sakna polisiär utbildning. Så är emellertid, framhåller
motionärerna, ej fallet. Nämnda kår består av väl kvalificerade tjänstemän,
utbildade i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens bestämmelser angående
förundersökning och som, då det gäller att beivra smugglingsbrott, har
polismans fulla befogenheter. Sistnämnda brott kan föranleda tillämpning av rättegångsbalkens
alla tvångsmedel, och smugglingsbrottsutredningama, som utföres av
tulltjänstemän, kan ligga till grund för domar omfattande frihetsstraff upp till 2 år
(vid narkotikasmuggling 6 år).

Motionärerna framhåller vidare att förseelserna mot övriga bestämmelser, som
kustbevakningen har att övervaka efterlevnaden av, mestadels är av ordningsmässig
karaktär och som regel förskyller endast någon form av bötesstraff. Något
reellt hinder att för dess övervakningsuppdrag av polisiär natur ge kustbevakningspersonalen
polismans fulla befogenheter synes sålunda ej föreligga.

Om så skedde skulle enligt motionärernas mening polisen förmodligen kunna
avlastas en avsevärd mängd av arbete till gagn för den mera kvalificerade brottsbekämpningen.
Bristen på personal inom polisen och den låga uppklaringspro -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970 5

centen av anmälda brott är allmänt känd och synes med den tilltagande brottsligheten
bli ett alltmer allvarligt problem. För att lösa detta måste, slutar motionärerna,
alla möjligheter prövas att avlasta polisen mindre kvalificerade uppgifter,
som lämpligen kan utföras av andra samhällsorgan.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från rikspolisstyrelsen, sjöfartsverket,
generaltullstyrelsen, överbefälhavaren och fiskeristyrelsen.

Rikspolisstyrelsen avstyrker bifall till motionerna medan generaltullstyrelsen
uttalar sig i tillstyrkande riktning. Fiskeristyrelsen tillstyrker motionerna såvitt
gäller fisketillsynen. Sjöfartsverket anser frågan böra utredas närmare. Överbefälhavaren
tillstyrker att tullpersonalen ges sådana befogenheter att »ingripande (gripande
och kvarhållande) kan ske».

Generaltullstyrelsen framhåller efter en redogörelse för tullpersonalens befogenheter
vid olika övervakningsuppgifter att nu gällande bestämmelser innebär,
att kustbevakningstjänstemans åtgärder vid uppdagat brott mot de författningar,
vars efterlevnad han författningsmässigt ålagts att tillse — och för vilken uppgift
han även erhållit erforderlig utbildning — i flera fall skulle stanna vid enbart anmälan
till polismyndighet, samt att påkallad utredning, eventuella tvångsåtgärder
etc. skulle anstå tills polisman kunnat komma tillstädes. Vid behov av ingripande
i öppen sjö är en strikt tillämpning av en sådan rutin praktiskt ogenomförbar dels
p. g. a. härvid uppkommande transportproblem, dels med hänsyn till den uppenbara
risken för att enligt lagstiftningen avsedda repressiva åtgärder skulle helt eller
delvis omöjliggöras till följd av den misstänktes möjligheter att under mellantiden
avlägsna sig från platsen. Att kustbevakningen vid övervakning i öppen sjö men
också i havsbandet, på yttre fjärdar eller eljest inom glest befolkade kusttrakter
i fråga om vissa övervakningsuppgifter har rätt att tillgripa även mycket långtgående
tvångsåtgärder medan berörda tjänstemän i andra fall skulle behöva tillkalla
polis för övervakningsuppgifternas lösande är enligt styrelsens mening icke
förenligt med ett rationellt utnyttjande av disponibla övervakningsresurser.

För att möjliggöra en rationell medverkan från kustbevakningens sida även inom
de sektorer av sjöövervakningen, där befogenheterna är ofullständigt angivna, har
det enligt styrelsen hittills varit nödvändigt att i praktiken i viss utsträckning bortse
från de formella bristerna i vad avser befogenheterna.

För att åvägabringa att kustbevakningspersonalen utrustas med de befogenheter
som krävs för att övervakningsuppgifterna skall kunna fullgöras på ett rationellt
sätt föreslår styrelsen följande.

Vid utövande av skyddsområdestillsyn, jakt- och fisketillsyn, tillsyn till följd
av lagen om kontinentalsockeln och tillsyn över efterlevnaden av naturvårdslagstiftningen
bör för kustbevakningstjänsteman i tillämpliga delar gälla 10—12, 14
—16 samt 18, 19 och 21 §§ polisinstruktionen (1965:686).

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

För utövande av ovannämnda tillsyn och fullgörande av de övervakningsuppgifter
som avses i kungörelsen (1964:834) om förordnande för tullpersonal att
ombesörja viss polisbevakning bör kustbevakningstjänsteman ha klart utsagd rätt
att preja fartyg med tullverkets fartyg eller från land. För undanröjande av osäkerhet
rörande denna befogenhet bör den anges i författning.

De befogenheter som ovan avses torde kunna ges i en av Kungl. Maj:t utfärdad
författning.

För att uppdagade brott mot författningar, som ovan angivits, vid behov skall
kunna utredas utan onödigt dröjsmål bör kustbevakningstjänsteman äga nedan
angivna befogenheter. Införande av sådana befogenheter torde dock endast kunna
ske genom särskild lagstiftning.

Tullverkets övervakningsuppgifter får anses innefatta skyldighet att till vederbörande
polismyndighet göra anmälan om uppdagade förseelser även om särskilt
stadgande därom saknas. När det är fråga om rena bötesmål som avses i 23 kap.

22 § RB bör en dylik anmälan lämpligen innefatta en sådan enkel utredning som
avses i 25 § förundersökningskungörelsen (1947:948). För utförande av sådan
utredning bör kustbevakningspersonalen inom förevarande övervakningssektorer
ha samma rätt att hålla förhör som i sådana fall tillkommer polisman. Är brottet
av sådan art att förundersökning skall inledas bör kustbevakningspersonal ha sådana
befogenheter — att hålla förhör m. m. — som tillkommer polisman enligt

23 kap. 3 § fjärde stycket RB och den skyldighet att anmäla därvid vidtagna åtgärder
som följer av 3 a § förundersökningskungörelsen.

Om kustbevakningstjänsteman får rätt att hålla förhör bör han samtidigt ges
samma rätt som tillkommer polisman enligt 23 kap. 8 § RB att medtaga den misstänkte
till förhör.

För identitetskontroll bör kustbevakningstjänsteman ha samma befogenhet som
tillkommer polisman enligt 24 kap. 7 § första stycket RB att gripa person som
misstänks för brott som här avses. Den gripne skall i sådant fall skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.

Vid utövande av fisketillsyn bör kustbevakningstjänsteman ha samma rätt som
polisman att företaga husrannsakan, exempelvis för undersökning av fisksumpar
eller båtutrymmen.

Den föreslagna utsträckningen av kustbevakningspersonalens befogenheter bör
enligt styrelsen ses mot bakgrunden av de befogenheter som inom vissa brottsbekämpande
sektorer författningsmässigt redan tillagts kustbevakningens personal.
Vid tillämpningen av varusmugglingslagen är tulltjänsteman sålunda likställd med
polis i fråga om befogenheten att använda i vissa fall långtgående såväl personella
som reella tvångsmedel. Vidare har kustbevakningspersonal, som utför sjötrafikövervakning,
samma maktbefogenheter som jämligt 18 och 19 §§ polisinstruktionen
tillkommer polisman. Därtill kommer att den erfarenhet som tullpersonalen
förvärvat vid utredningar av tullbrott direkt torde kunna utnyttjas vid utredningar
av brott mot de författningar som här avses. Den rutin som tillämpas vid
utredning av tullbrott är enligt styrelsen i princip densamma som gäller vid de
brottsutredningar som blir aktuella i samband med ifrågavarande övervakningsuppgifter.
Den speciella sakkunskap som kustbevakningen besitter i fråga om sjöövervakningens
praktiska genomförande är i detta sammanhang dessutom en mycket
värdefull tillgång.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970 7

Avslutningsvis understryker styrelsen, att den av styrelsen föreslagna regleringen
av kustbevakningens befogenheter icke i något avseende innebär tillskapande av
en med polisen konkurrerande övervakningsorganisation utan endast ett från samhällsekonomisk
synpunkt rationellt utnyttjande av en redan befintlig organisation,
som på grund av sin karaktär och sina resurser redan har ett stort antal övervakningsuppgifter
av bl. a. militär och polisiär natur. I detta sammanhang hänvisar
styrelsen till vad föredragande departementschefen anfört i statsverkspropositionen
år 1967 om det angelägna i att kustbevakningens och polisens uppgifter, i de fall
då de nära berör varandra, samordnas så att tillgänglig personal och materiel utnyttjas
effektivt. En grundläggande förutsättning för att kustbevakningens resurser
härvid skall kunna utnyttjas effektivt är att befogenhetsfrågorna löses på ett rationellt
sätt. Härigenom skulle man bättre kunna möta det ständigt stigande kravet
på övervakningsinsatser till sjöss och i kustfarvattnen och samtidigt möjliggöra
en från samhällssynpunkt önskvärd avlastning av polisen beträffande arbetsuppgifter
där kustbevakningspersonalen erhållit adekvat utbildning inom berörda specialområden
kompletterad med mångårig praktisk erfarenhet. Även rättssäkerhetssynpunkterna
torde härigenom bli helt tillgodosedda, slutar styrelsen.

Överbefälhavaren framhåller till stöd för sitt tillstyrkande att tullpersonalen ges
sådana befogenheter att gripande och kvarhållande kan ske och att det från krigsmaktens
sida är önskvärt att all personal, som utövar gränsövervakning och kontrollerar
att skyddsområdesbestämmelsema efterföljs, har befogenheter att omedelbart
ingripa vid obehörigt tillträde. Det förutsätts härvid att den fortsatta utredningen
efter ingripandet utförs av polismyndighet. En samordning av verksamheten
mellan polis- och tullmyndighet torde därför bli nödvändig.

Fiskeristyrelsen, som begränsar sitt yttrande till de frågor om fisketillsyn som
motionerna aktualiserar, framhåller att bifall till motionerna torde medföra att
personalen vid tullverkets kustbevakning vid utövandet av fisketillsyn blir likställd
med polisman i fråga om befogenheten att förordna om husrannsakan och företaga
kroppsvisitation. Ur synpunkten av fisketillsynens effektivisering tillstyrker
fiskeristyrelsen bifall till motionsparets hemställan.

Om en författningsändring i enlighet med motionärernas hemställan fullt ut
tillgodoser föreliggande önskemål om ökade befogenheter för tullverkets kustbevakning
vid utövande av fisketillsyn undandrar sig fiskeristyrelsens bedömande.
Styrelsen hänvisar i denna del till ett bifogat sammandrag av generaltullstyrelsens
yttrande den 25 april 1968 över betänkandet »Fritidsfisket» (SOU 1968:13), vari
föreslås vidgade befogenheter för kustbevakningspersonalen vid fisketillsyn.

Sjöfartsverket framhåller att det utan tvivel ur många synpunkter är av vikt att
ingripanden mot dem som bryter mot föreskrifter i lagstiftningen om förbud mot
utsläpp av olja från fartyg eller mot sjötrafikförordningen eller med stöd av denna
utfärdade föreskrifter sker snabbt och efter så enkel utredning som är möjligt
utan eftersättande av rättssäkerheten. Detta kan enligt verket tala för att tullper -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

sonal, som ofta kommer först till platsen för en förseelse som sker till sjöss, ges
vissa ökade befogenheter. Emellertid kräver särskilt oljeutsläpp från fartyg åtminstone
i vissa fall omfattande och svår polisiär förundersökning. Sjöfartsverket
uppger sig sakna kännedom om uppläggningen av utbildningen av tullpersonal i
bevakningstjänst och kan därför ej bedöma huruvida tullpersonal lämpligen bör
i ökad utsträckning betros med polisiära befogenheter. Innan slutlig ställning tages
till de i motionerna framförda förslagen torde enligt verket frågan böra utredas
närmare. Verket är berett att, om så anses lämpligt, biträda vid en sådan utredning.

Rikspolisstyrelsen erinrar till en början om att det år 1964 uppdrogs åt kustbevakningen
att såsom en biuppgift fullgöra vissa enklare sjöpolisiära arbetsuppgifter.
Detta skedde huvudsakligen på grund av att polisväsendet, som då var
kommunalt, inte förfogade över tillräckligt antal båtar och annan utrustning för
övervakning till sjöss. Sedan polisväsendet förstatligats och en enhetlig och rationellt
verkande polisorganisation byggts upp föreligger enligt styrelsen inte längre
skäl att låta kustbevakningen fullgöra renodlade polisuppgifter. Polisväsendet förfogar
numera över såväl båtar som annan nödvändig utrustning för sjötrafikövervakning
inom de livligast frekventerade skärgårdsområdena och för andra sjöpolisiära
uppgifter.

Enligt KK (1964:834) angående kustbevakningens medverkan i sjötrafikövervakningen
skall kustbevakningstjänsteman så snart det kan ske avge rapport till
vederbörande polismyndighet eller åklagare eller till närmaste polisman. För det
biträde kustbevakningen enligt nu gällande regler har att lämna polisen i form av
rapportering och primärförhör behövs enligt styrelsen ej ytterligare befogenheter.
Sådana åtgärder som gripande och andra tvångsåtgärder, förhör eller annan utredning
måste anförtros erfaren polispersonal. Det kan inte vara rationellt eller
lämpligt att anförtro kustbevakningens personal sådana arbetsuppgifter med hänsyn
till denna personals begränsade polisiära utbildning.

I detta sammanhang meddelar styrelsen att den överväger att ytterligare öka
den del av polisutbildningen som avser bl. a. användningen av tvångsmedel och
som har så stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Krav härom har också
framförts av polispersonalen. Det är enligt styrelsens uppfattning av största betydelse
att ingripanden med tvångsmedel mot allmänheten verkställs av personal
med gedigna insikter om gällande bestämmelser och med en god allmän polisiär
skolning.

Härefter fortsätter styrelsen:

Den polisiära verksamheten bör stå under enhetlig ledning för att tillgängliga
resurser på bästa sätt skall kunna tillvaratagas. Det är därför enligt styrelsens uppfattning
felaktigt att utskifta polisiära arbetsuppgifter på andra organ än den reguljära
polismyndigheten. En sådan ordning leder till för verksamheten menliga samordningsproblem.
I den mån utskiftning av polisuppgifter på andra organ redan
har skett har detta föranletts av de svagheter som tidigare vidlått polisen. Det är
därför nu angeläget att inte ytterligare splittra den polisiära verksamheten. Enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970 9

styrelsens bedömande torde även tullverksamheten vara bäst betjänt av att den
renodlas till att avse de egentliga tulluppgifterna.

Förslaget att vidga kustbevakningens verksamhetsområde till att bl. a. avse utredning
är förvånande med hänsyn till motionärernas uppfattning att kustbevakningens
resurser redan nu är otillräckliga och måste förstärkas. För den händelse
kustbevakningen skulle ha utrymme för en utökning av sina arbetsuppgifter bör
en undersökning ske hur arbetskraftsöverskottet bäst skall utnyttjas. Att utan tillgång
till en sådan undersökning ålägga kustbevakningens personal ökade polisiära
uppgifter bör under inga förhållanden ske.

Därest statsmakterna skulle anse att den polisiära verksamheten måste förstärkas
bör de ökade resurserna givetvis tillföras polisorganisationen.

Tidigare utredning rörande den civila övervakningen till sjöss m. m.

Kungl. Maj:t uppdrog i juni 1965 åt tre utredningsmän att utarbeta förslag till
organisation av den civila övervakningen till sjöss. En från ekonomiska och rationella
synpunkter rimlig gränsdragning mellan tullverkets och polisverkets uppgifter
borde enligt utredningsdirektiven eftersträvas i syfte att eliminera dubbelarbete
och förhindra oklarheter i kompetenshänseende mellan de båda verken.

Utredningen avlämnade i november 1965 en promemoria med förslag rörande
samordning av den civila övervakningen till sjöss vari främst övervägs frågan om
gränsdragningen mellan tullverkets och polisens uppgifter i detta hänseende. Utredningens
ståndpunkt innebär att gällande ordning i huvudsak bibehålls. Allmän
övervakning av ordning och säkerhet, brottsspaning och liknande polisiära uppgifter,
för vilka kustbevakningspersonalen enligt utredningen saknar erforderlig
utbildning, skall liksom hittills ankomma på polispersonal. Inom de kustområden,
där polisen ej särskilt organiserats för verksamhet till sjöss, anser utredningen att
samverkan mellan kustbevakning och polis bör fortgå på samma sätt som hittills.

I fråga om gränsövervakning och sjötrafikövervakning har enligt utredningen
kustbevakningspersonalen de befogenheter, som erfordras. Däremot saknas vissa
behövliga befogenheter i fråga om jakt- och fisketillsyn, och såvitt gäller naturskyddstillsyn
finns det inte några formella befogenheter för kustbevakningspersonalen.
Det vore enligt utredningen önskvärt att i nämnda avseenden låta författningstexten
bättre ansluta sig till praxis, vilken innebär att man i stor utsträckning
bortser från de formella bristerna. Kustbevakningens medverkan i sjötrafikövervakning
samt jakt- och fisketillsyn lämnas nu formellt endast i den mån så
kan ske utan att tulltjänsten eftersättes. Även om denna begränsning saknar egentlig
betydelse i praktiken, anser utredningen det önskvärt att författningstexten
även här bättre än nu ansluter sig till praxis. Utredningen föreslår att behövliga
författningsändringar vidtas i lämpligt sammanhang.

Utredningens förslag remissbehandlades och godtogs därvid i huvudsak av remissinstanserna.
I några fall uttalade man sig dock för ytterligare utredning bl. a.
för att få en klarare precisering av gränsdragningen mellan tullverkets och polisens
uppgifter.

I statsverkspropositionen år 1967 (bil. 9 s. 40) uttalade föredragande departe -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

mentschefen att han i huvudsak kunde ansluta sig till utredningens ståndpunkt.
Härutöver anförde han följande.

Gränsdragningen mellan kustbevakningen och polisens arbetsuppgifter bör inte
nu ändras. Kustbevakningen bör liksom hittills svara för den reguljära sjöövervakningen
längs kusten. I vissa fall kan, såsom utredningen berört, kustbevakningens
och polisens uppgifter nära beröra varandra. Jag anser det angeläget, att
uppgifterna i sådana fall samordnas, så att tillgänglig personal och materiel utnyttjas
effektivt. Denna samordning ankommer i första hand på generaltullstyrelsen
och rikspolisstyrelsen att svara för.

Vid 1967 års riksdag väcktes i anslutning till sistnämnda uttalanden motioner
(I: 144 och II: 187) vari yrkades att frågan om kustbevakningens befogenheter vid
fisketillsyn skulle utredas. Statsutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 7) över motionerna bl. a. följande.

För egen del anser utskottet angeläget att, därest påtagliga brister beträffande
fisketillsynen konstateras, dessa såvitt möjligt avhjälps. Detta synes emellertid
delvis kunna ske inom ramen för de överväganden som redovisats av den tillkallade
utredningen. I den mån detta inte är fallet bör berörda syfte kunna tillgodoses
genom vad föredragande departementschefen anfört om det angelägna i att kustbevakningens
och polisens uppgifter, i de fall då de nära berör varandra, samordnas
så att tillgänglig personal och materiel utnyttjas effektivt. Utskottet — som
inte i nuvarande läge anser påkallat att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en särskild
utredning av frågan om kustbevakningens befogenheter vid fisketillsyn —
föreslår att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad utskottet här anfört.

Aviserad utredning in. m.

I ett interpellationssvar hösten 1967 förklarade statsrådet och chefen för finansdepartementet
att vid prövningen av lotsorganisationsutredningens och räddningstjänstutredningens
förslag även samordningsfrågor rörande kust- och sjöövervakningen
skulle komma att prövas.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 96 vid föregående års riksdag uttalade
statsutskottet, efter att ha erinrat om nämnda interpellationssvar, att utskottet
fann det angeläget att en ingående sådan prövning kommer till stånd.

I den nyligen avlämnade propositionen (1970:119) angående riktlinjer för lotsoch
fyrväsendets organisation m. m., såvitt nu är av intresse grundad på lotsorganisationsutredningens
betänkande i ämnet (stencil K 1968: 8), uttalar föredragande
departementschefen, statsrådet Norling, rörande samordningsfrågan följande.

Som framhållits i det föregående bär staten huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet
anordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det åligger sjöfartsverket att samordna
sjöräddningsarbetet. Personal och övriga resurser inom lots- och fyrväsendet
spelar en betydelsefull roll i samarbetet mellan olika statliga och andra organ
för att upprätthålla en effektiv sjöräddningstjänst och övervakning av våra kuster.
I detta samarbete deltar med viktiga uppgifter sådana statliga myndigheter och
institutioner som televerket, tullverket, polisen, marinen, flygvapnet och luftfartsverket.
I fråga om lots- och fyrväsendets medverkan har farhågor uttryckts för

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

att en fortsatt rationalisering kan försämra effektiviteten inom sjöräddningen och
kustövervakningen. Även om det bör konstateras att lots- och fyrväsendet primärt
är inriktat på andra uppgifter, är jag medveten om de problem som den fortsatta
rationaliseringen i vissa fall kan innebära. Genom den tidigare angivna handläggningsordningen,
enligt vilken Kungl. Maj:t kommer att underställas ändringar i
lotsorganisationen, bör emellertid garantier skapas för att även sjöräddnings- och
övervakningsaspekterna blir beaktade i rimlig utsträckning.

Bortsett härifrån vill jag understryka vikten av att frågan om sjöräddningens
framtida verksamhetsformer blir föremål för närmare överväganden. Frågan kommer
också snarast att utredas i lämplig form.

Räddningstjänstutredningen beräknas enligt årets riksdagsberättelse slutföra sitt
arbete under 1970.

Utskottet

Den civila övervakningen längs våra kuster åvilar främst tullverkets kustbevakning
och polisen. Kustbevakningens uppgifter omfattar, utöver tullkontroll och
smugglingsbekämpning, bl. a. naturvårdstillsyn, sjö- och flygräddning, sjötrafikövervakning
samt jakt- och fisketillsyn. Dessa arbetsuppgifter, bortsett från tullkontrollen,
ligger i Stockholms skärgård och vissa andra områden, där polisen särskilt
organiserats för verksamhet till sjöss, också inom polisens verksamhetsfält.
Polispersonalen svarar dock främst för allmän övervakning av ordning och säkerhet,
brottsspaning och liknande polisiära uppgifter, där tullpersonalen i princip
saknar befogenheter.

Vid sjötrafikövervakning, vari innefattas övervakning av efterlevnaden av bestämmelserna
för trafiken till sjöss och reglerna till skydd mot vattenförorening,
åligger det, enligt en kungörelse från 1964 om förordnande för tullpersonal att ombesörja
viss polisbevakning, kustbevakningstjänstemännen att snarast möjligt avge
rapport till polis eller åklagare om brott mot nyssnämnda bestämmelser. Befogenheterna
är begränsade till att i vissa fall medge rapporteftergift samt, mer
undantagsvis, bruka våld och tillfälligt omhänderta person. Bortsett från viss rätt
att verkställa beslag vid jakt- och fisketillsyn saknar tullpersonalen i övrigt rätt att
t. ex. inleda förundersökning eller använda tvångsmedel som gripande, husrannsakan
eller kroppsvisitation. Det sist sagda gäller dock ej vid tullkontroll och ej
heller vid smugglingsbekämpande verksamhet, där tullpersonalen tillagts väsentligen
samma befogenheter som polisman.

I motionerna hemställs om ändring av den nyssnämnda kungörelsen på så sätt
att kustbevakningstjänstemännen ges polismans fulla befogenheter vid utövandet av
samtliga sina tillsyns- och övervakningsuppgifter. Enligt motionärerna står de nuvarande
befogenheterna icke i rimlig överensstämmelse med åliggandena, varigenom
ingripanden och brottsutredningar kan komma att ske så sent att överträdelser
inte blir effektivt beivrade. Motionärerna framhåller också att vidgade befogenheter
för tullpersonalen skulle kunna avlasta polisen åtskilliga arbetsuppgifter till
gagn för den mer kvalificerade brottsbekämpningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

Genom bl. a. ökad bebyggelse med fritidsstugor och stegrat båtintresse har,
framför allt i vissa skärgårdsområden, behovet av allmän övervakning och ordningshållning
ökat starkt under de senaste åren. Utvecklingen har också medfört
krav på ökade insatser i fråga om trafikövervakning till sjöss och åtgärder mot
vattenförorening, kanske främst genom oljeutsläpp, samt fisketillsyn. Den nuvarande
arbetsfördelningen inom den civila övervakningen till sjöss innebär som ovan
anförts att inom vissa områden, där polisen särskilt organiserats för verksamhet
till sjöss, kustbevakningen och polisen har delvis sammanfallande uppgifter. I öppna
sjön och i havsbandet svarar emellertid kustbevakningen ensam för den reguljära
sjöövervakningen. Det är också enbart kustbevakningen som har tillgång till härför
lämplig båtmateriel. Som motionärerna framhåller innebär för kustbevakningspersonalen
avsaknaden av sådana polisiära befogenheter som att inleda förundersökning,
hålla förhör och verkställa gripande vissa risker för att överträdelser
främst mot sjötrafikreglema och skyddsområdesbestämmelsema eller genom oljeutsläpp
från fartyg inte effektivt kan beivras. Innan polis hinner komma till platsen
kan lagöverträdaren ha hunnit avvika eller möjligheterna att säkra bevisning om
brottet eliminerats. Olägenheterna härav kan som sjöfartsverket framhåller i sitt
remissyttrande till utskottet tala för att tullpersonalen bör ges ökade befogenheter.

Å andra sidan bör emellertid också framhållas följande. För den enskildes rättssäkerhet
är det av största betydelse att ingripanden med tvångsmedel mot allmänheten
verkställs av personal med gedigna insikter om gällande bestämmelser och
med en god allmän polisiär skolning. Detta medför, anför rikspolisstyrelsen i yttrande
till utskottet, att åtgärder som gripande, kroppsbesiktning, husrannsakan,
förhör och annan utredning måste förbehållas erfaren polispersonal, och det kan
enligt styrelsens uppfattning inte vara rationellt eller lämpligt att anförtro kustbevakningen
sådana arbetsuppgifter med hänsyn till tullpersonalens begränsade
polisiära utbildning. Styrelsen understryker också angelägenheten av att inte ytterligare
splittra den polisiära verksamheten; en enhetlig ledning krävs för att tillgängliga
resurser bäst skall kunna tillvaratas.

Med hänsyn till vad rikspolisstyrelsen sålunda uppgivit och till den inställning
till gränsdragningen mellan kustbevakningens och polisens arbetsuppgifter som
statsmakterna i andra sammanhang givit uttryck åt, är utskottet icke berett att nu
tillstyrka att kustbevakningspersonalen ges ökade befogenheter i enlighet med
motionärernas önskemål. Anledning synes emellertid föreligga att i lämpligt sammanhang
göra en översyn av gällande författningar på de övervaknings- eller tillsynsområden
där formella befogenheter saknas eller står i mindre god överensstämmelse
med den praxis som visat sig lämplig. Vad som enligt utskottets mening framför
allt är angeläget är emellertid att kustbevakningens och polisens uppgifter i större
utsträckning än för närvarande samordnas så att dubbelarbete och oklarheter i
kompetenshänseende i största möjliga utsträckning begränsas. Det ankommer i
första hand på generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen att svara för en sådan
samordning. Som bl. a. rikspolisstyrelsen i annat sammanhang framhållit kan emellertid
ifrågasättas om inte en gemensam ledning för den civila övervakningen till

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

sjöss skulle ge väsentligt ökade möjligheter att rationellt utnyttja de personella och
materiella resurser som står till förfogande såväl till lands som till sjöss. Anledning
kan därför finnas att mer ingående ta upp samordnings- och huvudmannaskapsfrågoma
till prövning. I anslutning härtill må erinras om att chefen för kommunikationsdepartementet
i dagarna aviserat en utredning rörande verksamhetsformerna
för den sjöräddning, vari såväl kustbevakningen som polisen medverkar. Möjligen
kan det befinnas ändamålsenligt att i detta sammanhang taga upp de samordningsfrågor
av mera allmän omfattning, som här berörts.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 398 och II: 443 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 21 april 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s), fröken
Mattson (s)*, herrar Schött (m)*, Svanström (ep), fru Lindström (s), herr Sörenson
(fp) och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s)*, herrar Martinsson (s)*, lönsson i
Malmö (s), Hansson i Piteå (s), Johansson i Växjö (ep)*, Oskarson (m)*, Polstam
(ep) och fru Anér (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Schött (m) och Oskarsson (m), vilka ansett

dels att utskottets yttrande från och med det stycke på s. 12 som börjar med
orden »Å andra sidan» bort ersättas med text av följande lydelse.

Å andra sidan är det för den enskildes rättssäkerhet av största betydelse att ingripanden
med tvångsmedel mot allmänheten verkställs av personal med gedigna
insikter om gällande bestämmelser och med erforderlig allmän polisiär utbildning.
Inom sitt centrala verksamhetsområde, som gäller tillämpningen av varusmugglingslagen,
har kustbevakningspersonalen i fråga om användande av tvångsmedel i
allt väsentligt samma befogenheter som polispersonal. Av detta skäl bibringas
kustbevakningspersonalen sådan polisiär utbildning som svarar mot befogenheterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1970

Om brister härutinnan skulle föreligga, vilket undandrar sig utskottets bedömande,
är det angeläget att de rättas till. Vad beträffar kravet på insikt om gällande bestämmelser
anser sig utskottet kunna förutsätta att kustbevakningspersonalen på de
områden, där den ålagts övervaknings- och tillsynsskyldigheter, fyller de krav som
kan uppställas i samma grad som polispersonalen.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser utskottet att en översyn snarast möjligt
bör ske av de författningar, genom vilka kustbevakningspersonalen ålagts övervaknings-
och tillsynsuppgifter, så att personalen erhåller de befogenheter som erfordras
för uppgifternas effektiva fullgörande.

Utskottet vill slutligen framhålla angelägenheten av att kustbevakningens och
polisens uppgifter i här berörda hänseenden i större utsträckning än för närvarande
samordnas, så att dubbelarbete och oklarheter i kompetenshänseende begränsas
i den omfattning som är möjlig. Det ankommer i första hand på generaltullstyrelsen
och rikspolisstyrelsen att svara för en sådan samordning.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 398 och II: 443 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om översyn av de författningar,
genom vilka kustbevakningspersonalen ålagts övervaknings-
och [tillsynsuppgifter, så att personalen erhåller de befogenheter
som erfordras för uppgifternas effektiva fullgörande.