Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963 (Utlåtande 1963:L1u31 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Nr 31

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till namnlag m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 12 januari 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 37, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960
(nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469).

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 587 av herr Enarsson samt II: 721 av fröken
Wetterström och herr Bengtson i Solna,

de likalydande motionerna I: 588 av herr Schött och fröken Ljungberg
samt II: 720 av herrar Hedin och Svenungsson ävensom

motionen II: 715 av herr Börjesson i Falköping m. fl.

För innehållet i motionerna redogöres nedan i anslutning till utskottets
yttrande däröver.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen angående släktnamn
och förnamn. Nu gällande bestämmelser, vilka finnes spridda på ett flertal
olika författningar, är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till
den utveckling familjerätten och varumärkesrätten undergått. Vissa delar
av namnrätten, berörande såväl familjerättsliga som känneteckensrättsliga
frågor, är f. n. ej alls reglerade. Vid utarbetandet av den föreslagna lagstiftningen
har beaktats intresset av att, där så är möjligt, uppnå nordisk rättslikhet
på detta område; det förberedande lagstiftningsarbetet har bedrivits
i samverkan med utredningar i Danmark och Norge.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 31

2 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

I propositionen har frågor om släktnamn och förnamn upptagits till fullständig
reglering i en gemensam namnlag.

De familjerättsliga avsnitten av förslaget till namnlag bygger visserligen
i huvudsak på gällande rätt, men därvid har beaktats den enskildes intresse
av en viss frihet att välja mellan olika släktnamn. Sålunda öppnar förslaget
ökade möjligheter för barn i äktenskap att förvärva sin moders flicknamn
samt för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaders namn eller
fosterföräldrars namn. Vidare föreslås, att hustru får rätt att under äktenskapet
behålla sitt flicknamn. Under vissa förutsättningar kan hon även få
behålla annat släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Där
så med hänsyn till namnstabiliteten och enskild persons namnrätt är möjhar
namnbyten av familjerättslig karaktär gjorts oberoende av prövning
av namnmyndigheten. När det gäller namnbyte för barn som ej fyllt aderton
år har det dock ansetts nödvändigt, att i flertalet fall låta domstol pröva,
huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.

I fråga om villkoren för rätt att byta släktnamn i andra fall bryter förslaget
med rådande principer, enligt vilka sådan rätt tillkommer endast den
som har ett s. k. sonnamn. Enligt vad nu föreslås skall den, vars namn icke
är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt
att byta släktnamn. Detta innebär främst att var och en som har ett mera
vanligt släktnamn skall få byta bort detta, oavsett till vilken bildningstyp
namnet hör. Till vägledning för den kommande namnutvecklingen lämnas
föreskrifter om hur ett nytt släktnamn från språklig synpunkt skall vara
beskaffat.

I förslaget upptages vidare regler om administrativt skydd för redan
existerande släktnamn och andra kännetecken, såsom pseudonymer och
varumärken. Därtill föreslås bestämmelser om materiellt skydd för egenartat
släktnamn, innebärande en rätt för den, som har sådant namn, att utesluta
annan från att förvärva eller bruka namnet som namn eller annat
kännetecken. I anslutning till regler om förlust av släktnamn meddelas särskilda
föreskrifter om vilket släktnamn som skall förvärvas i stället för det
förlorade.

De i förslaget upptagna bestämmelserna angående förnamn innebär, att
föräldrar för anmälan av förnamn åt nyfödd beredes rådrum om sex månader
i stället för nu gällande sex veckor. Såsom religiös förnamnsgivning
skall enligt förslaget godtagas ej blott dop inom svenska kyrkan utan även
dop inom annat kristet samfund eller likartad namngivning som må förekomma
inom icke kristet trossamfund.

Förslaget föranleder följdändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken
samt i vissa andra författningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse:

1) Namnlag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn
Barns förvärv av släktnamn

1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna
ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn.
Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom
anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor
antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton
år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla släktnamn som nu sagts.

2 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har modern
förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses i 6 §
andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn
modern hade som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det förvärvar hans
namn, må barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

3 §-

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,
om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten
tillåter, att han behåller det släktnamn han hade före adoptionen. Har adoptivbarn
behållit sitt tidigare släktnamn, må barnet senare genom anmälan
hos pastor antaga det släktnamn, som barnet enligt vad nyss sagts ägt förvärva
genom adoptionen.

Barn, som adopterats av makar och som ej fyllt aderton år, ma genom
anmälan hos pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade som ogift,
såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Av makar
adopterat barn som fyllt aderton år må, om särskilda skäl äro därtill,
efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära
det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt
tidigare släktnamn, må barnet framför detta bära det namn, som barnet
enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan om tilläggsnamn
som nu sagts må göras hos pastor.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

4 §•

Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets fader
ma genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne
samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
nasta.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om adoptivbarn och adoptivmoders
man, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §.

Barn under aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits
av annan än barnets föräldrar, må genom anmälan hos pastor antaga
fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående
kvinna, fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill
och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6 §.

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinn“
tlU pastor eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det
slaktnamn hon hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn
som tillkom henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten
etter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller detta släktnamn.

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon under
äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det
slaktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande
slaktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmäian
om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om tilläggsnamn
galler även beträffande änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom äktenskapsskillnad eller genom mannens död,
ma hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor
återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Detsamma gäller, om hustru
vid återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8 §.

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller
eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare,
som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk
medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger,
om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §•

Såsom nytt släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal
och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden
utländskt släktnamn, ma dock namn som innebär en anpassning av namnet
till svenskt språk godkännas.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som nytt släktnamn
endast om särskilda skäl äro därtill.

Såsom nytt släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom
benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteckning
och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vilseleda
allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt eller
som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10 §.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan enligt
denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning; 6.

annans här i riket skyddade firma eller varumarke eller ock annat kännetecken,
som i näringsverksamhet här i riket inarbetats för annan.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, utgör vad i första
stvcket under 1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons
barn att med hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
namnet. Har det ursprungliga förvärvet gjorts av flera, erfordras samtycke
av dem alla.

11 §‘

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro
därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande
släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15—18 §§ stadgas förlorat detta
namn.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv
av släktnamn, ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansökningen
barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyndigheten uppställa som
villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl makarnas barn
och adoptivbarn, som hava makarnas namn, stå under makarnas vårdnad
och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släktnamn efter ansökan
hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos pastor än som avses
i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som
hava hans namn och icke fyllt aderton ar, såvida han ensam har vardnaden.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, må hans barn eller
adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn, så ock
dess avkomling med'' hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga namnet.
Har namnet förvärvats av makar, erfordras samtycke av dem båda.

14 §.

Hava makar samma släktnamn, kunna de endast gemensamt förvärva annat
släktnamn; dock må hustrun efter prövning enligt 11 § ensam förvärva
henne tidigare tillkommande släktnamn.

tf Iiihang till riksdagens protokoll 1963.9 sand. 1 avd. Nr 31

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år J963

Förlust av släktnamn

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat
släktnamn än mannen, förlorar han dennes släktnamn och förvärvar i stället
moderns släktnamn. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock rätten tilllåta
att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn
och återförvärvar det namn barnet hade före adoptionen. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock rätten tillåta att barnet behåller adoptantens
namn.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun släktnamn som hon
enligt 6 § första eller andra stycket förvärvat och återförvärvar det släktnamn
hon hade före äktenskapet. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock
rätten tillåta att hon behåller mannens namn.

16 §.

Har någon i annat fall än som avses i 15 § genom anmälan hos pastor förvärvat
släktnamn, som rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på
talan av den vars namn han förvärvat förklara honom namnet förlustig,
om ej synnerliga skäl äro att han må behålla det. Den som enligt vad
nu sagts förlorar namn återförvärvar det släktnamn han hade före anmälningen.

17 §.

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt
vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan förfång till följd av sådan risk för
förväxling som avses i 10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på
talan av denne förklara den som erhållit namnet detta förlustig, om ej synnerliga
skäl äro att han må behålla det. Den som sålunda förlorar namn
återförvärvar det släktnamn han förut hade.

18 §.

Förlorar någon släktnamn enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall tillika, såframt
talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn
av rätten förklaras detta förlustig, om ej synnerliga skäl äro att han må behålla
namnet. Har någon som enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn förlustig
avlidit, må den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn ändock förklaras
namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket släktnamn förlustig, skall rätten
med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för
det förlorade.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn
19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas
därmed icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag
stadgas kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller
eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn,
i näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken,
som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteckning
för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning.

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet
till viss släkt.

20 §.

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken
som sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad
som stadgas i 19 § rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat
släktnamn med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,
såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen
därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att
konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21 §.

Talan om fastställelse huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller
icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej,
må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet
och denna länder käranden till förfång.

22 §.

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om han
insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till förfång,
pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

II. Omförnamn

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall
namnet före utgången av nämnda tid anmälas hos pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn givits
enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall, om
det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl äro
därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten
den som förvärvat förnamn i stället för detta erhålla annat förnamn så ock
vinna förklaring, att han ej längre skall bära visst förnamn.

26 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som
kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke
är lämpligt såsom förnamn.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

HE. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag
Förfarandet vid anmälan

27 §.

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där den
som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken
är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen.
Vad nu sagts gäller ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom stadgas
i 6 §.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande
av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning
i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig
anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröj ligen om beslutet
underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad
den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller
av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.
Talan föres hos domkapitlet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits
under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.

Förfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten

30 §.

Ansökan om namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och
innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka ansökningen
grundas.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga
namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn,
skall prästbeviset tillika innehålla uppgift om sökandens civilstånd och
barn under aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

31 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner
namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall
sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,
vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall
föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att
giva sökanden nytt föreläggande.

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga
och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namnmyndigheten
kungöras i allmänna tidningarna.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga
ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut i ansökningsärende fattats, skall namnmyndigheten
därom underrätta sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning
mot ansökningen. Om talan må föras mot beslutet, skall underrättelsen
innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttagas
vid fullföljd av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens slutliga beslut i ansökningsärende må
föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres
genom besvär, som skola hava inkommit till namnmyndigheten inom en
månad från beslutets dag.

För prövning av besvär skall hos namnmyndigheten finnas särskild besvärsavdelning.
Avdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst
två skola vara rättskunniga.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet
vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Ansökan om förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 §
andra stycket, 4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den
rätt som har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet.

38 §.

I ärende som avses i 37 § skall rätten, där så kan ske, höra den vars
släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola förväx-va,
även om de icke äro vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det
finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro skäl därtill, skall yttrande inhämtas
från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rättegång,
instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall
svara i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes
talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 §
förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn,
må ej väckas senare än fem år efter det beslutet i anledning av ansökningen
vunnit laga kraft.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap antager hans släktnamn
må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderskapet.
Föreligger ej medgivande i sådan ordning, när anmälan om namnet
sker, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vilken anmälningen
sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §
andra stycket skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken anmälan om
antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen. Samtycke som
avses i 10 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres
anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Namnmyndighet är patent- och registreringsverket.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så
ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon
antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt
denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt 5
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men
som ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok,
skall tillkomma honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om
han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor till
införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två
år därefter antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda
förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

tillnamn, under vilket han är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom såsom
släktnamn enligt denna lag.

Kvinna, som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från
ikraftträdandet genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade
som ogift. Har äktenskap upplösts före lagens ikraftträdande, skall vad i
7 § stadgas äga tillämpning. .....

3 mom. Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning av sådan
före lagens ikraftträdande väckt talan angående ensamrätt till namn, som
kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt
angives i § 1 punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej senare
än två år från den dag namnet godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne
sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller
under den övergångstid, som angives i 46 § 2 mom. andra stycket, förvärvet
detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket första punkten stadgas om rätt
för hustru att behålla eller återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift,
skall, om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, under
den ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn,
som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller
vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

2) Lag

om ändring i giftcrmålsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken
skola upphöra att gälla samt att 5 kap. 15 § samma balk skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln man- Om makes släktnamn är särskilt
nens släktnamn; dock må hon bära stadgat,
sitt eget och mannens namn i förening,
om hon gör anmälan därom i
den ordning Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

3) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § ävensom 5 kap. föräldrabalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet---— — adoptivbarnets underhåll.

I förhållande---—----utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas
i 5 kap.

5 KAP.

Om barnets namn

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns
släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton
år, erhåller äktenskaplig börd genom
att föräldrarna ingå äktenskap med
varandra, behåller dock det släktnamn
som dessförinnan tillkom barnet,
såvida icke barnet självt annorlunda
bestämmer.

2 §.

Barn utom äktenskap erhåller moderns
släktnamn. År modern gift, eller
är hon frånskild hustru, erhåller
barnet det släktnamn som tillkom
henne såsom ogift.

Fadern så ock, där modern år gift,
hennes make må giva barnet sitt
släktnamn. Till sådan ändring av
namn erfordras samtycke av den som
har vårdnaden om barnet, där detta
är under tjuguett år, och av barnet
själv, om det fyllt aderton år.

År barnet trolovningsbarn, äge den
som har vårdnaden om barnet eller

1 §•

Om barnets namn är särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 13 §, se SFS 1958: 640.

fjj Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml.l avd. Nr 31

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnet själv, om det fyllt tjuguett år,
bestämma, att det skall bära faderns
släktnamn. Har barnet fyllt aderton
år, må ej den som har vårdnaden
träffa sådan bestämmelse utan barnets
samtycke.

3 §■

Adoptivbarn erhåller adoptantens
släktnamn, dår ej rätten tillåter att
barnet behåller sitt namn eller bär
båda tillhopa.

Häves adoptiv förhållandet, förlorar
barnet det genom adoptionen förvärvade
namnet, såvida icke rätten tillåter
att det behålles.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

4) Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare-----— —

1. adoption, vårdnaden om barn eller
samtycke till hävande av tjänsteeller
arbetsavtal som barn ingått,
medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 4 § giftermålsbalken eller till åtgärd
beträffande makars egendom
enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §
nämnda balk eller förordnande angående
sådan egendoms förvaltning i
andra fall;

2. förmynderskap eller

3. förvaltning enligt

4. nedsättning av

8. tillstånd till

Skall i

— lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller
4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling
i tvistemål, om ärendet angår
1. adoption, vårdnaden om barn eller
samtycke till hävande av tjänsteeller
arbetsavtal som barn ingått,
barns släktnamn, medgivande till äktenskap
enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller
6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande
angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall;

10 § föräldrabalken;
är tvistigt;
till fusion;
i sparbank;
är tvistigt;

om ägofred; eller

förvaltning av----

förordnande eller---

bestämmande av arvode;

dödande av förkommen handling.

överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

5) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.
3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därige- Vid dop skall iakttagas, att därvid
nom ej gives namn som uppenbarli- ej gives namn som kan väcka anstöt
gen kan väcka anstöt eller åtlöje. eller som kan antagas leda till obehag

för bäraren eller som eljest uppenbarligen
icke är lämpligt såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

6) Lag

om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

52 §.

Använder någon i näringsverksam- Använder någon i näringsverksamhet
obehörigen annans släktnamn el- het obehörigen annans firma som valer
firma som varukännetecken och rukännetecken och är ej i den nya
är ej i den. nya lagen påföljd stadgad lagen påföljd stadgad härför, skall på
härför, skall på talan av den, vars talan av den, vars firma använts,
namn eller firma använts, domstol domstol meddela förbud vid vite mot
meddela förbud vid vite mot använd- användningen,
ningen.

I mål_—------motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

iä

7) Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 skall upphöra att gälla samt att 16 § samma förordning1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Barns födelse så ock, därest barnet
lever och ej blivit inom svenska kyrkan
döpt, förnamn för barnet skall så
snart ske kan och senast inom sex
veckor efter födelsen anmälas hos
pastor. Anmälan skall göras av barnets
föräldrar eller, om dessa äro döda
eller om de icke kunna vare sig
själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,
av annan person
som har vård om barnet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Barns födelse skall så snart ske kan
och senast inom sex veckor anmälas
hos pastor. Anmälan skall göras av
barnets föräldrar eller, om dessa äro
döda eller om de icke kunna vare sig
själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,
av annan person
som har vård om barnet.

Med barn

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan som här avses
och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning
63 § stadgar skriftligen anmana den
anmälningsskyldige att inom viss tid
efter delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Angående anmälan om förnamn för
nyfött barn stadgas i namnlagen.
tjuguåttonde havandeskapsveckan.

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan om barns
födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives,
om förnamn för nyfött
barn, som ej blivit döpt inom svenska
kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning
63 § stadgar skriftligen anmana den
anmälningsskyldige att inom viss tid
efter delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1959: 200.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Inledning

Genom beslut den 15 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredningrörande
rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Med
stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 juli 1956 såsom sakkunniga justitierådet
G. Bomgren, tillika ordförande, dåvarande överdirektören, professorn
Karin Kock Lindberg, professorn C. I. Ståhle samt numera generaldirektören
Å. C. von Zweigbergk. Till sekreterare förordnades den 5 oktober
1956 numera assessorn J. H. M. Gehlin.

De sakkunniga, som antog benämningen namnrättskommittén, har avgivit
ett den 4 januari 1960 dagtecknat betänkande med förslag till namnlag
m. m. (SOU 1960: 5). Förslaget bygger i de delar som berör släktnamn väsentligen
på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande
sakkunniga i Danmark och Norge. Kommitténs förslag till namnlag finnes
fogat vid förevarande proposition såsom Bilaga B (prop. s. 176—183).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, patent- och registreringsverket,
Stockholms rådhusrätt, kyrkobokföringsinspektörerna i
samtliga inspektionsområden, samtliga domkapitel, varumärkes- och firmautredningen
samt familj erättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av riddarhusdirektionen,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Nämnden för
svensk språkvård, Fredrika-Bremer-förbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Genealogiska föreningen,
Konstnärernas riksorganisation, Publicistklubben, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges författareförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
beslöt Kungl. Maj :t den 14 september 1962 att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas över de förslag till namnlag, lag om ändring i giftermalsbalken,
lag om ändring i föräldrabalken, lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden samt
lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778) om
tillägg till kap. 3 kyrkolagen, vilka finnes fogade vid propositionen såsom
Bilaga A (prop. s. 163—174). Lagrådet avgav utlåtande den 12 januari 1963.
Sedan lagärendet varit föremål för ytterligare beredning anmäldes det slutligen
i statsrådet den 12 januari 1963.

1 den följande framställningen återgives först vissa uttalanden i propositionen
angående huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen. Härtill anknytes
utskottets inledande yttrande. Därefter upptager utskottet vissa stad -

20 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ganden till särskild behandling, varvid stadgandena återgives i föreslagen
lydelse, sidhänvisningar göres till propositionen samt i ärendet väckta motioner
återgives eller refereras.

Huvuddragen i lagstiftningen

Propositionen. Beträffande en redogörelse för gällande rätt, namnrättskommitténs
förslag och däröver avgivna remissyttranden torde få hänvisas
till propositionen (s. 20—33, 163 ff samt 176 ff).

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen
bl. a. följande:

Personnamnet är av stor betydelse i vårt samhällsliv. Det har av ålder
utgjort den naturliga grunden för folkregistreringen, och för den enskilde
har det varit det främsta individualiseringsmedlet. Även om namnets funktion
såsom offentligrättsligt identifieringsmedel något förlorat i betydelse i
och med tillskapandet av den moderna folkbokföringen och införandet av
obligatoriska födelsenummer, kvarstår den dock i samhällets dagliga kontakt
med medborgarna. Namnets värde för den enskilde är snarast i stigande.
Det bör framhallas, att namnet såsom s. k. naturligt varukännetecken
har avgörande betydelse inom firma- och varumärkesrätten. Namnet har
emellertid också en viktig sida, som vetter mot familjerätten. Mycket tidigt
i vår historia finner man hur namn, först förnamnet och sedan patronymikon
(bl. a. sonnamn) och gårdsnamn, får uttrycka sambandet mellan två
eller flera generationer. I och med att ett släktnamnsskick utvecklats, har
släktnamnet blivit en symbol för familjen och dess anknytning bakåt och
framåt i tiden.

De nu i vårt land gällande bestämmelserna om namn är uppdelade på ett
flertal olika författningar. Äldst är släktnamnsförordningen från år 1901.
Dess tillkomsthistoria visar, att samhällets identifieringsintresse vid den
tidpunkten stod i förgrunden, och förordningens främsta uppgift blev att
resa spärr mot de fria släktnamnsbytena, vilka höll på att bringa allvarlig
oreda i den offentliga registreringen. Som ett sidoresultat av dessa strävanden
kom emellertid dels ett administrativt skydd för vissa släktnamn
och dels vissa familj erättsligt betonade bestämmelser. Familj er ättsliga bestämmelser
saknades eljest ända fram till år 1915, då det i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släktnamn
vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagstiftning
åren 1917 och 1920 reglering av barns, adoptivbarns och hustrus släktnamn,
en reglering som sedan förblivit i huvudsak oförändrad. Bestämmelserna
finns nu upptagna i giftermålsbalken från år 1920 och föräldrabalken
från år 1949. Vad som gäller om förnamn finns i huvudsak upptaget
i folkbokföringsförordningen från år 1946.

Släktnamnsförordningens ursprungliga betydelse som en spärr mot fria
namnbyten kvarstår alltjämt oförändrad. Jämsides härmed har emellertid

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

namnmyndigheten undan för undan fått uppgifter, som får betraktas som
ett utflöde av den familjerättsliga namnlagstiftningen. Sålunda har inom
namnmyndigheten utbildats en mångskiftande praxis med tämligen fasta
grunder för hur familjerättsligt betonade namnförvärv kan få ske utanför
de bestämmelser, som upptagits i giftermålsbalken och föräldrabalken.

Vad nu sagts antyder de problemställningar, med vilka man har att göra
inom namnrätten. Det måste betraktas såsom en brist, att vi i vårt land saknar
en på enhetlig grund uppbyggd namnlagstiftning, vari å ena sidan offentligrättsligt
intresse kunnat vägas mot privaträttsligt och å andra sidan
en avvägning kunnat ske mellan de familjerättsliga och de immaterialrättsliga
intressena. Ej heller kan anses tillfredsställande, att en stor del av
namnrätten bygger på en för allmänheten svårtillgänglig praxis.

Det av namnrättskommittén framlagda förslaget innebär, att alla de
namnrättsliga bestämmelserna sammanföres i en lag. De familjerättsliga bestämmelserna
i förslaget bygger visserligen i huvudsak på giftermåls- och
föräldrabalkarnas gällande regler, men kommittén har i betydande utsträckning
till lagstiftning upptagit sådana frågor, vilka nu endast regleras i
praxis, och därvid har kommittén i vissa fall föreslagit andra lösningar än
dem, som namnmyndigheten tillämpat. Sålunda ges enligt förslaget barn
större valfrihet mellan faders och moders släktnamn, och hustru föreslås
erhålla frihet att i äktenskap behålla släktnamn som hon bär, då äktenskapet
ingås. De föreslagna bestämmelserna om släktnamnsbyte efter ansökan
hos namnmyndigheten har också sin grund i gällande rätt men har
fått en utformning, som dels bättre överensstämmer med den praxis som
utvecklats, dels står i bättre samklang med modern känneteckensrätt över
huvud. Som betydande nyheter får betecknas förslaget, att domstol skall
kunna överpröva namnmyndighetens beslut, och de föreslagna reglerna om
materiellt namnskydd för egenartat släktnamn. Vidare föreslår kommittén,
att frågor om namnförlust och om verkningarna av namnförvärv för s. k. biperson
närmare regleras. De föreslagna bestämmelserna om förlust av släktnamn
bygger delvis på vad som nu kan anses gälla, men de nuvarande reglerna
är knapphändiga och otydliga. I fråga om förnamn innebär förslaget
viss utvidgning av möjligheterna att ge sådant namn, men i huvudsak bygger
det på gällande rätt.

Vad angår förfarandet i namnärenden uppställer förslaget flera praktiska
nyheter. På den familjerättsliga sidan har sålunda reglerats, i vilken ordning
medgivande och samlycke till namnförvärv skall avges, och det är också
uttryckligen angivet, alt namngivning och namnbyte för underårig skall
göras av vårdnadshavaren. Den viktigaste praktiska nyheten torde vara, att
namnmyndighetens bifall till ansökan om släktnamn skall kungöras i syfte
att rättstryggheten på namnrättens område skall förbättras.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i huvudsak fått ett
gynnsamt mottagande. Från flera håll har understrukits behovet av ny
namnlagstiftning. Endast ett par remissinstanser har ställt sig avvisande till
att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I övrigt har de i remissyttran -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

dena framställda anmärkningaina gällt särskilda punkter i förslaget. Till
övervägande del har man sålunda ansett det innefatta en riktig avvägning av
föreliggande problem och förordat, att det med vissa jämkningar upphöjes
till lag.

Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster, och jag anser
att det i huvudsak bör kunna läggas till grund för lagstiftning på området.
Jag vill därvid förorda, att i enlighet med kommitténs förslag en gemensam
namnlag genomföres. Vad familj erä tf skommittén invänt häremot
kan ej frånkännas betydelse, men de värden som en gemensam namnlagstiftning
har att bjuda med hänsyn till överskådlighet och lättillgänglighet
synes mig vara större än den systematiska fördel, som kan vinnas av att de
familjerättsliga balkarna uttömmande får behandla alla med familjelivet
sammanhängande frågor, den familj erättsliga namnrätten inbegripen. Det
kan blott påpekas, att med den av familj erättskommittén förordade uppdelningen
vissa till sin natur enhetliga problem skulle få sin behandling i två
olika lagkomplex, och den överskådlighet som förslaget nu erbjuder skulle
därvid komma att sönderbrytas. Det av familj erättskommittén önskade syftet
kan åtminstone delvis vinnas genom hänvisningar från balkarna till
namnlagen.

Åtskilliga av de framställda detaljanmärkningarna måste dock enligt min
mening beaktas. Jag kan beträffande dessa spörsmål i huvudsak hänvisa till
den följande redogörelsen för det förslag till namnlag som på grundval av
kommitténs betänkande och de avgivna remissyttrandena utarbetats inom
justitiedepartementet. Emellertid vill jag redan här uppta en del frågor till
granskning, bl. a. vissa spörsmål som föranlett omdisponering av eller eljest
mera väsentliga jämkningar i kommitténs lagtext.

Kommittén har föreslagit, att i ett inledande stadgande skall upptagas
generella regler om namnrätt och namnplikt. Stadgandet har i förslaget formulerats
så, att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt
vad i lagen stadgas och att envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja,
pliktig att hära honom tillkommande namn. Ett par hovrätter och
familj erättskommittén har invänt, att namnplikten härvid fått en mindre
lämplig utformning. Såsom namnrättskommittén själv påpekat i betänkandet
upprätthålles kravet på namnplikt genom olika författningar, i vilka
påföljder för brott mot namnplikten stadgas. Den av kommittén föreslagna
regelns enda syfte är, heter det i kritiken, att understödja ett visst namnbruk,
som därförutan uppehåller sig självt. När kommittén nu avstyrker
att namnplikten förknippas med straffansvar, anser man, att motivering
saknas för ett deklaratoriskt stadgande angående generell namnplikt. Svea
hovrätt har även ifrågasatt, om icke den inledande bestämmelsen om namnrätt,
som saknar motsvarighet i grannländernas förslag, bör utgå, därest
bestämmelsen om namnplikt strykes.

Jag kan i huvudsak dela den uppfattning som kommit till synes i kritiken
och anser ej tillräckliga skäl föreligga att i lagen upptaga ett stadgande
om namnplikt, som skenbart men icke reellt går utöver vad som gäller en -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ligt annan författning eller enligt sakens natur. Ej heller den generella beslämmelsen
om namnrätt synes ha någon väsentlig funktion att fylla. Jag
har därför låtit hela det ifrågavarande stadgandet i förslaget utgå.

Kommittén har på olika sätt sökt tillgodose den enskildes intresse av att
i vissa fall kunna förvärva annat släktnamn än det som han förvärvade vid
födelsen. I dessa svåra avvägningsfrågor har man att först ta ställning till
den motsättning, som kan finnas mellan den enskildes önskan att byta
namn eller att förvärva visst annat namn, å ena, och det allmännas intresse
av namnstabilitet, klarhet i folkbokföringen m. m., å andra sidan. Det är
naturligt, att frågor som innefattar en sådan motsatsställning får lösas av
en administrativ namnmyndighet. Emellertid bär kommittén tänkt sig, att
namnmyndigheten skall lösa även konflikter av annan karaktär. Sålunda
skall enligt kommittéförslagets 8 och 9 §§ barn i äktenskap som vill förvärva
styvfaders namn, barn utom äktenskap som vill förvärva släktnamn, som
dess moder bär sedan ett tidigare äktenskap, och fosterbarn som vill förvärva
fosterföräldrarnas namn kunna få sina önskemål uppfyllda endast efter ansökan
hos namnmyndigheten. Den avvägning som här skall ske berör intressen
av rent personlig art. I ett par av de nämnda fallen skall enligt förslaget
namnmyndigheten avgöra frågan, med vilken av flera personer som barnet
har starkast samhörighet, och namnbyte får överhuvud taget endast ske, om
det kan anses vara till barnets bästa. I vissa fall har kommittén ansett, att
namnbyten av med dessa fall besläktad karaktär bör kunna ske efter anmälan
hos pastor. Enligt kommittéförslagets 2 § tredje stycket skall sålunda
barn i äktenskap efter anmälan hos pastor kunna anta det släktnamn modern
bar som ogift, och enligt 3 § tredje stycket skall barn utom äktenskap
på samma sätt kunna anta sin styvfaders släktnamn. Det är härvid att märka,
att anmälan för underårigt barn skall göras av vårdnadshavaren, vilket
i det förstnämnda fallet får sin särskilda betydelse om föräldrarna är skilda;
kommittén har ansett barnets rätt till moderns namn vara så stark, att det
ej funnits anledning att bevaka önskemål från den av föräldrarna, vilken ej
längre har vårdnaden, att barnet behåller faderns namn.

På här angivna punkter har förslaget — såsom jag närmare återkommer
till i det följande — mött gensagor från åtskilliga remissorgan, och ej heller
enligt min mening, går förslaget fritt från kritik i dessa delar. Vad först
angår uppdelningen i ansökningsärenden och anmälningsärenden synes det
i huvudsak ha varit praktiska synpunkter som har varit vägledande för
kommittén. De fall då eu undersökning av barnets förhållanden är oundgängligen
nödvändig har hänförts till ansökningsärendena. Därvid har såsom
villkor för att namnbytet skall få ske uppställts, förutom vissa formaliteter,
även att namnbytet skall vara till barnets bästa. Emellertid synes det
mig ej kunna utan vidare förutsättas, att de namnbyten vilka av kommittén
hänförts till anmälningsfall regelmässigt är till barnets bästa. I synnerhet
förefaller det knappast kunna göras någon principiell skillnad i värderingen
av ett inomäktenskapligt barns bästa, när fråga är om det efter föräldrarnas
skilsmässa skall förvärva moderns flicknamn eller om det skall för -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

värva moderns nye makes namn. I båda fallen synes det viktigt att tillika
överväga, vad förlusten av faderns namn kan komma att innebära för barnet.
Vidare kan ett barn utom äktenskap, som är trolovningsbarn och därför
antagit faderns namn, ha intresse av att få behålla detta namn, även om
modern gifter sig med eu annan man, vilken är villig att låta barnet få hans
släktnamn. I båda dessa grupper av fall synes det ej heller vara realistiskt
att helt bortse från faderns inställning till namnbytet; frågan om barnets
bästa torde innefatta även faderns reaktion och framtida inställning till barnet.
Av anförda skäl anser jag en omprövning av den av kommittén gjorda
uppdelningen på ansökningsfall och anmälningsfall vara påkallad.

Kommitténs förslag, afl namnmyndigheten i vissa ärenden skall avgöra
vad som är till ett barns bästa, innebär att man ålägger myndigheten avgöranden
av ett slag, som egentligen är främmande för dess verksamhet. Det
kan även ifrågasättas, om det skriftliga förfarandet hos en central myndighet
lämpar sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen.

Av det nu sagda framgår, att omprövningen av uppdelningen mellan ansökningsfall
och anmälningsfall ej lämpligen kan leda till att man överflyttar
en del av de sistnämnda till ansökningsfallen, utan andra vägar måste
prövas. Därest till en början bortses från den familjerättsliga bedömningen,
skall namnmyndighetens uppgift i främsta rummet vara att bevaka det
allmännas intresse av namnstabilitet m. m. och de enskilda namnhavarnas
behov av namnskydd. Om dessa intressen ej är berörda i ett ärende synes
det kunna handläggas såsom ett anmälningsärende. Genom en sådan uppdelning
kommer ansökningsärendena att väl lämpa sig för handläggning
inom patentverket, där de kommer att utgöra en naturlig del av de immaterialrättsliga
ärenden som denna myndighet eljest har att behandla.

I de familjerättsligt betonade fallen synes mig en prövning, huruvida
namnbytet är förenligt med barnets bästa, vara erforderlig. Denna prövning,
som endast bör avse barn under aderton år, torde lämpligast förläggas till
domstol. Såsom lokalt organ kan domstolen på ett bekvämare och tillförlitligare
sätt än namnmyndigheten föranstalta om utredning. Inför domstolen
kan muntliga förhör hållas, och domstolen är väl förtrogen med överväganden
av just den art som här kommer i fråga. Mot domstolshandläggning talar,
att den namnsökande härigenom får underkasta sig en understundom
betungande extra åtgärd i fall då enligt kommittéförslaget hela ärendet skulle
avgöras inom namnmyndigheten. Det må dock påpekas, att sedan domstolen
uttalat sig, förfarandet hos namnmyndigheten kan förutses bli mindre
tidskrävande än enligt kommittéförslaget. Vidare kan man genom att i
förfarandet införa en prövning av domstol överföra vissa av ärendena från
ansökningsfall till anmälningsfall. Den enskildes besvär med anledning av
domstolsförfarandet kompenseras således i dessa fall genom att han efter
domstolens beslut med stöd av detta kan anmäla namnbytet till anteckning
direkt hos pastor.

I kommitténs förslag har upptagits en särskild bestämmelse (4 §) om hittebarns
namn. Bestämmelsen innebär, att hittebarn skall erhålla släktnamn

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

genom namnmyndighetens försorg; utrönes senare barnets börd, skall det
äga att efter anmälan antaga släktnamn, som lagligen skulle ha tillkommit
det. Kommittén framhåller, att de senaste decenniernas historia uppvisat åtskilliga
situationer, då frågan om hittebarns namn blivit eller kunnat bli aktuell,
och anser, att det därför är oundvikligt att i namnlagstiftningen behandla
detta problem. Skånska hovrätten har emellertid i sitt remissvar påpekat,
att redan av 10 § i kommittéförslaget (motsvarande 8 § i departementsförslaget)
följer, att hittebarn kan erhålla namn genom namnmyndighetens
försorg. Att för dessa fåtaliga fall öppna en särskild möjlighet att
återta namn efter anmälan synes enligt hovrättens mening knappast vara
behövligt; i allmänhet kan återgång efter anmälan ske enligt annat stadgande
i lagen. Jag delar denna uppfattning och har sålunda uteslutit ifrågavarande
bestämmelse ur förslaget. Framhållas må, att någon motsvarande regel
ej finns i gällande rätt och ej heller upptagits i grannländernas lagförslag.

Jag anser jämväl, att en i kommittéförslaget upptagen särskild bestämmelse
(36 §) om utlännings rätt till namn bör utgå. Frågor om utlännings
familjerättsliga förvärv av släktnamn och förnamn torde liksom nu kunna
lämnas öppna för praxis. Däremot bör, såsom familjerättskommittén påpekar,
det administrativa förfarandet i denna del regleras. Jag föreslår, att
den paragraf, i vilken de allmänna förutsättningarna för rätt till administrativt
namnbyte anges, kompletteras med bestämmelser om de fall, i vilka
annan än svensk medborgare äger rätt till sådant namnbyte. Någon uttrycklig
regel om utlännings rätt att vid inflyttning till riket behålla honom enligt
utländsk lag tillkommande namn finner jag ej påkallad.

Med beaktande av den kritik, som från några håll framförts mot lagrummens
språkliga utformning, föreslår jag i tydlighetens intresse, att i varje
särskild paragraf anges den myndighet, hos vilken ansökan eller anmälan
skall göras eller annan åtgärd vidtagas. Även den kritik som riktats mot
systematiken i kommittéförslagets kap. II anser jag böra beaktas. Släktnamnskapitlet
har sålunda i departementsförslaget grupperats så, att barns
och adoptivbarns samt hustrus namnförvärv först var för sig uttömmande
behandlas, varefter regleras sådana namnbyten som ej har familjerättslig
karaktär.

Den av kommittén föreslagna terminologien finner jag i huvudsak väl ägnad
för sitt ändamål. De önskemål som från ett par håll framförts, att lagen
skall innehålla en definition som närmare avgränsar begreppet släktnamn,
är i och för sig beaktansvärda. Det är dock vanskligt att formulera
en sådan definition, och värdet därav förefaller också minska, om de bland
övergångsbestämmelserna till förslaget upptagna reglerna om avveckling av
vissa äldre tillnamnsskick får avsedd verkan.

Det torde ej vara anledning att i delta sammanhang upptaga 1''rågau om
sekretesskydd i namnärenden. Denna fråga torde komma att behandlas av
offentlighetskommittén.

Kommittéförslaget har som förut nämnts tillkommit i nordisk samver -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

kan. Det är emellertid av övriga nordiska länder endast Danmark och Norge,
som deltagit i samarbetet. För Finland och Island har ej funnits förutsättningar
för medverkan. Det har ej heller varit möjligt för de danska, norska
och svenska kommittéerna att nå fram till likformiga lagförslag; skiljaktigheter
har ej kunnat undgås på vissa väsentliga punkter. Försök att genom
medverkan av Nordiska rådet sammanjämka ståndpunkterna har ej
krönts med framgång, och i Danmark har man ansett sig böra genomföra
lagstiftningen utan att avvakta ställningstagandet till de i Norge och Sverige
framlagda lagförslagen. Sedermera har emellertid överläggningar rörande
namnlagstiftningen ägt rum mellan representanter för de norska och
svenska justitiedepartementen. De norska och svenska lagförslagen, vilka
under överläggningarna bragts i närmare överensstämmelse med varandra,
beräknas kunna framläggas samtidigt för parlamentarisk behandling.

Sedan i lagrådet framställts erinringar med anledning av bestämmelserna
i den föreslagna namnlagen om dubbel prövning i vissa fall av frågor rörande
barns förvärv av moderns släktnamn som ogift (se prop. s. 184 ff), anförde
departementschefen vid anmälan av lagrådets utlåtande bl. a.:

Enligt 1 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget skall
barn i äktenskap efter ansökan hos namnmyndigheten kunna förvärva moderns
flicknamn, om särskilda skäl föreligger. Har barnet ej fyllt aderton
år, må ansökningen dock ej bifallas med mindre rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Lagrådet har godtagit principen, att dessa
namnbyten ej — såsom namnrättskommittén föreslagit — kan lämnas fria,
och beträffande barn som fyllt aderton år har lagrådets samtliga ledamöter
tillstyrkt att i enlighet med det remitterade förslaget en prövning sker hos
namnmyndigheten. Ordningen med en dubbel prövning för det fall barnet ej
fyllt aderton år har emellertid blivit föremål för erinringar. I fråga om problemets
lösning har lagrådets ledamöter dock ej varit ense utan framlagt
två skilda förslag. Enligt vad jag anfört i remissprotokollet anser jag själv
anledning finnas till tvekan beträffande behovet av en dubbel prövning. Med
hänsyn till vad som förekommit vid granskningen i lagrådet har jag därför
upptagit frågan såvitt gäller barn under aderton år till förnyat övervägande.

Jag finner därvid ej anledning frångå ståndpunkten att namnbyte för
barn under aderton år bör, såvitt gäller frågan om barnets bästa, prövas av
domstol. De familjerättsliga synpunkterna har i dessa fall sådan betydelse
att det måhända kan framstå som oförståeligt för en sökande om, sedan
domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, namnmyndigheten
har möjlighet vägra bifall därför att från namnrättslig synpunkt ej
tillräckliga skäl förebragts. Därest domstolen, som två ledamöter av lagrådet
synes förutsätta, vid prövning av frågan om barnets bästa även beaktar,
huruvida bytet som sadant kan anses motiverat från namnrättslig synpunkt,
torde redan genom domstolsprövningen ofta en tillräcklig spärr finnas
mot namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras av ett
behov hos den som önskar byta namn. Med stöd av det sagda kan jag ansluta
mig till den inom lagrådet framförda meningen, att sedan domstolens

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

positiva beslut vunnit laga kraft ytterligare prövning av namnbytet ej skall
komma i fråga. Namnet bör därefter kunna antagas genom anmälan hos pastor.

Utskottet. Genom förevarande proposition framlägges förslag till en på enhetliga
grunder uppbyggd gemensam namnlag. Denna är avsedd att ersätta
och fullständiga nu gällande namnrättsliga regler, vilka i stor utsträckning
endast framgår av praxis och i övrigt är spridda på ett flertal författningar.

Förslaget anknyter innehållsmässigt i åtskilliga hänseenden till gällande
rätt, men upptager flera viktiga nyheter. Härvidlag må framhållas det förbättrade
materiella rättsskyddet för egenartade släktnamn, den större valfriheten
mellan faders och moders släktnamn och det ökade beaktandet av
hustrus intresse att få behålla sitt tidigare namn. Även i fråga om förfarandet
i namnärenden föreslås betydelsefulla ändringar. Sålunda föreskrives
bland annat att domstol i vissa fall skall pröva om namnbyte för minderårigt
barn är förenligt med barnets bästa.

I det följande upptager utskottet till behandling de stadganden i namnlagen,
som beröres av motioner eller som eljest tilldragit sig utskottets särskilda
uppmärksamhet. Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot de
genom propositionen framlagda förslagen i övriga delar.

Förslaget till namnlag

1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå
äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn. Får barn äktenskaplig
börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns
släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor antaga det
släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med
barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton år må barnet, om särskilda skäl äro
därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Propositionen. Se s. 39—49, 163, 176, 184—188 och 199—200.

Motioner. I motionerna I: 587 och II: 721 hemställes om sådan ändring i
förslaget, att inomäktenskapligt barn, som ej fyllt aderton år, må genom
anmälan till pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, såvida
modern bär detta namn och föräldrarna är ense om barnets namn.

Som skäl härför anföres, efter återgivande av bestämmelsen i 1 § tredje
stycket:

— —- — Att rätten i dylika fall alltid skall pröva namnfrågan innebär
enligt vår mening en alltför stor inskränkning i föräldrarnas rätt att välja
namn för sina barn. Vi vill därför föreslå att i sådana fall där modern har
kvar sitt namn som ogift och föräldrarna är ense om att barnet skall bära
moderns namn, det skall vara tillräckligt med en anmälan till pastor om
namnbytet. I övriga fall bör rättens tillstånd till namnbyte inhämtas. En
dylik uppmjukning av bestämmelserna innebär inte att namnstabiliteten
åsidosättes då namnändring endast kan bli aktuell då skilda namn redan
föreligger beträffande barnets föräldrar.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Utskottet. Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter för barn i äktenskap
att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte för
barn som ej fyllt aderton år, har i detta och i flertalet likartade fall ansetts
lämpligt att låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med barnets
bästa. Domstolens prövning är avsedd att tjäna som en spärr mot namnbyten,
vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga. Bland annat
skall tillses, att syskon normalt erhåller samma släktnamn.

I de av motionärerna åsyftade fallen, alltså då barnets moder bär sitt
flicknamn samt hon och barnets fader är ense om att barnet bör ha moderns
namn, torde självfallet föräldrarnas bedömning av namnfrågan sällan strida
mot barnets och familjens verkliga intressen. Det kan därför enligt utskottets
mening med hänsyn till domstolsprövningens ändamål förutsättas, att
domstolen i dylika fall blott undantagsvis och då på särskilda grunder kan
finna namnbytet icke förenligt med barnets bästa. Prövningen torde sålunda
få ungefär samma begränsade innebörd som då rätten enligt 6 kap. 7 §
föräldrabalken prövar överenskommelse i vårdnadsfråga. Vid angivna förhållanden
torde inhämtandet av rättens medgivande till namnbytet ej behöva
förorsaka nämnvärd omgång eller kostnad för barnets föräldrar eller
märkbar ökning av domstolarnas arbetsbörda.

En prövning efter dessa linjer kan tyckas onödig i flertalet fall och det
kan därför te sig tilltalande att i enlighet med motionärernas förslag låta
kravet på rättens medgivande utgå. Emellertid får ej förbises, att föräldrarnas
beslut om barns namn ibland kan ha tillkommit på sådant sätt att det
blivit mindre väl överlagt. Sålunda torde en namnfråga av hithörande slag
kunna bli särskilt aktuell vid slitningar eller skilsmässa mellan föräldrarna.
Risk föreligger då för att föräldrarna handlar i affekt och icke tillräckligt
uppmärksammar, att namnfrågan bör lösas på ett sätt som barnet, även när
det blivit vuxet, kan godtaga. I sådana fall torde den bedömning från utomståendes
sida, som doinstolsförfarandet medför, fylla en nyttig funktion i
barnets intresse och öven i viss mån främja namnstabiliteten. Det må i detta
sammanhang erinras om att de föreslagna reglerna om förfarandet inför
domstol inbegriper möjlighet att höra barnet i namnfrågan, om det fyllt
tolv år. Barnets därvid uttalande önskan bör tillmätas ökande betydelse allt
efter som barnet når större mognad och närmar sig adertonårsåldern, vid
vilken barnet enligt förslaget själv får avgöra om det önskar byta namn.
Motsvarande möjlighet att i en efter åldern och övriga omständigheter lämpad
utsträckning beakta barnets mening torde ej utan vanskligheter kunna
infogas i anmälningsförfarandet hos pastor.

Av skäl som framgår av det anförda anser utskottet att kravet på rättens
medgivande bör upprätthållas även i den av motionärerna avsedda namnsituationen.
Då utskottet ej heller i annat avseende funnit anledning till erinran
mot förevarande stadgande, får utskottet, med avstyrkande av det
i motionerna I: 587 och II: 721 under a) upptagna yrkandet, tillstyrka det
i propositionen upptagna förslaget, såvitt nu är i fråga.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

6 §.

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinnan till pastor
eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn hon hade som ogitt.
Anmälningen må i stället avse annat släktnamn som tillkom henne vid äktenskapets
ingående, om namnmyndigheten efter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller
detta släktnamn. , ...,

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande slaktnamn, må hon under äktenskapet
genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det slaktnamn hon
hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, på hon
framför detta bära mannens släktnamn. Anmälan om sådant tilläggsnamn ma goras hos
pastor. Vad nu sagts om tilläggsnamn gäller även beträffande änka och frånskild hustru.

Propositionen. Se s. 64—77.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 587 och II: 721 hemställes om sådan
ändring i förslaget alt mannen må förvärva hustruns släktnamn som
ogift, därest de är ense om att bära detta namn och anmälan sker föie "vigseln
till namnmyndigheten. I motiveringen till denna hemställan anföres,
att viss av motionärerna förordad ändring av 12 § ger namnmyndigheten
friare prövningsrätt än propositionens förslag, när det gäller frågan om
mannen bör få förvärva hustruns släktnamn som ogift. Motionärerna anser
likväl att ytierligare möjligheter bör skapas för mannen att få bära
hustruns namn. Till exempel i sådana fall, där hustruns namn är mera särskiljande
än mannens, bör hennes namn kunna godkännas som gemensamt
namn för makarna, under förutsättning att de är överens härom och anmälan
sker till namnmyndigheten före vigseln, önskemålet om namngemenskap
inom familjen skulle härigenom bättre kunna tillgodoses. Även den
begränsade tillgången på nya släktnamn talar enligt motionärernas mening
för en sådan lösning.

Utskottet. I den mån förevarande motioner syftar till att få till stånd en
sådan ordning att mannen genom enbart en anmälan skulle få antaga hustruns
namn, skulle ett bifall till motionerna i första hand föranleda omarbetning
av 6 §. Utskottet upptager därför motionerna till behandling under
denna paragraf. De föranleder emellertid även yttrande under 12 §.

Till stöd för förslaget, att det bör underlättas för makar att antaga hustruns
släktnamn såsom makarnas gemensamma, har i motionerna aberopats
önskemålet om namngemenskap inom familjen samt den begränsade tillgången
på nya släktnamn. De sålunda anförda skälen maste anses beaktansvärda.
Härtill kommer att det från principiell synpunkt är starkt tilltalande
att söka uppnå likställighet mellan makar även i namnrättsligt hänseende.
Utskottet vill därför instämma i det syfte som uppbär förevarande motionsyrkande.
Med anledning härav har utskottet grundligt övervägt olika
möjligheter att genom ändring i de genom propositionen föreslagna reglerna
förverkliga nämnda syfte. Härvid har betydande svårigheter av framför allt
systematisk och lagteknisk natur yppat sig. Del synes därför lämpligt att
förutsättningarna för den önskade ändringen klarlägges genom särskild
utredning.

Utskottet har alltså nödgats avstå från tanken att i samband med lagärendets
pågående riksdagsbehandling genomföra nämnda ändring. Med

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

hänsyn till att förslaget till namnlag inrymmer flera betydelsefulla förbättringar
av den namnrättsliga regleringen, vilka icke utan tvingande skäl bör
anstå, har utskottet likväl icke velat ifrågasätta, att utredningen skulle få
föranleda uppskov med antagandet av den nya lagstiftningen. Utskottet,
som icke i annat avseende än nu sagts funnit anledning till erinran i fråga
om förevarande paragraf, får alltså dels, med avstyrkande i motsvarande
män av det i motionerna I: 587 och II: 721 under c) upptagna yrkandet, tillstyrka
att propositionen i nämnda del bifalles, dels förorda att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om en utredning av förutsättningarna för sådan
ändring i namnlagen att makar genom anmälningsförfarande kan såsom
gemensamt släktnamn antaga hustruns namn som ogift.

8§.

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är
mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla annat släktnamn.

Hätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare, som saknar
sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk medborgare. Annan
utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger, om skäl äro därtill, erhålla
släktnamn enligt vad nu är sagt.

Propositionen. Se s. 80—84 och 189.

Motion. I motionen 11:715 hemställes, att riksdagen måtte »besluta

a) att den i propositionen förordade frekvensregeln 0,75 promille ej skall
tillämpas och lagstiftningens tillämpning i detta avseende sålunda anpassas
till dansk och norsk namnrätt, samt

b) att första stycket, 8 §, namnlagen i anledning härav skall erhålla följande
lydelse: ’Svensk medborgare äger efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla annat släktnamn.’»

Inledningsvis anföres i motiveringen till denna hemställan att i fråga om
rätten att byta namn enligt förslaget till namnlag sonnamn och andra släktnamn
jämställes så att även den som har annat släktnamn än sonnamn får
rätt att byta namn, dock i allmänhet endast om hans namn har en frekvens
av minst 0,75 promille. I fortsättningen heter det i motionen:

Beträffande de allmänna förutsättningarna för rätten till namnbyte bör
den nämnda frekvensregeln 0,75 promille särskilt uppmärksammas. En sådan
begränsning synes inte stå i överensstämmelse med lagförslagets syfte,
vilket bl. a. är ökad frihet i rätten att förvärva nytt namn. Varken i Danmark
eller Norge tillämpas någon sådan regel, utan den enskildes rätt till
namnbyte är oberoende av frekvensen av den bytessökandes namn. Ur allmän
synpunkt är det givetvis av intresse att innehavarna av de mest frekventa
namnen byter namn. Ur den enskildes synpunkt är dock frågan om
namnets frekvens mera ovidkommande. Det kan finnas en mängd olika
anledningar och motiv till att en person önskar byta namn, även om hans
namn har förhållandevis låg frekvens. I lagförslagets 12 § anges visserligen
att namnbytet kan äga rum även om namnet är tillräckligt särskiljande och
i förslagets motivering anges de närmare förutsättningarna för ett sådant
namnbyte. Det torde dock vara ogörligt att i lag och motivering ange alla
de förhållanden som för den enskilde kan utgöra tungt vägande skäl för
ett namnbyte. De undantag från frekvensregeln som angivits måste anses
vara för snävt hållna. Med hänsyn till de ökade valmöjligheter som förslå -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

«et i övrigt innebär synes det konsekvent och riktigt att frekvensregeln ej
tillämpas och att den svenska lagstiftningen i detta avseende bringas i överensstämmelse
med den danska och norska. Detta bör framgå av första stycket
8 §, som bör erhålla en annan lydelse än som föreslagits i propositionen.

Utskottet. Enligt namnrättskonnnitténs förslag skall den vars släktnamn
finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äga rätt att efter ansökan
hos namnmyndigheten erhålla annat namn. Kommitténs förslag bygger på
samma grundprincip som gällande rätt. I motsats till rådande praxis, enligt
vilken en uppdelning göres i sonnamn och icke-sonnamn, anser kommittén
att prövning av namnens särskiljningsförmåga skall ske från fall till fall,
varvid hänsyn skall tagas till såväl namnets form som dess frekvens. Genom
en särskild utredning som redovisats i kommitténs betänkande, har kommittén
sökt fastställa vilka släktnamn som är högfrekventa. Kommittén har
därvid utgått från att släktnamn som bäres av 0,75 promille av landets befolkning
och däröver, är så vanliga att deras särskiljningsförmåga kan betraktas
som svag. Enligt kommitténs mening skall namnmyndigheten för
sådana namn som för hela riket uppnår nämnda minimifrekvens ej inom
överskådlig framtid behöva verkställa särskild prövning av deras särskiljningsförmåga.
Svårigheter uppstår enligt kommittén först då det gäller
släktnamn som är mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande
sådana får man pröva saken från fall till fall, ibland med hänsyn tagen även
till den lokala frekvensen av namnet.

Vid lagrådsremissen förordade departementschefen att förevarande bestämmelse
utformades i huvudsak enligt kommitténs förslag. Emellertid
föreföll kommitténs formulering av förutsättningarna för namnbyte väl kategorisk.
Det syntes ej lämpligt att mot varandra ställa särskiljande och icke
särskiljande namn och draga eu fast gräns mellan dem efter deras frekvens.
Bestämmelsen jämkades bl. a. därför, så att den vars namn icke är tillräckligt
särskiljande eller eljest är mindre tjänligt berättigades att byta namn.
Departementschefen uttalade vidare, att frågan vilka krav som skall ställas
när det gäller att avgöra om ett namn är tillräckligt särskiljande eller ej,
icke kunde närmare regleras i lagtexten. Denna fråga fick överlämnas till
den praktiska tillämpningen. De riktlinjer, som kommittén i anslutning till
gjorda frekvensundersökningar angivit, kunde departementschefen i huvudsak
biträda. Han ville särskilt understryka att namnbyte kan vara motiverat
även i fall, då det tidigare namnet visserligen i allmänhet kan anses tillräckligt
särskiljande men uppvisar hög frekvens i den del av landet där namnliavaren
bor.

Förevarande motionsförslag går ut på att någon begränsning av rätten till
namnbyte icke skall uppställas. Eu sådan ordning kan givetvis förefalla
önskvärd med hänsyn till den enskildes intresse. Emellertid torde namnbytesrätten
böra avvägas även med beaktande av vissa offentliga intressen, i
lrämsta rummet intresset av namnstabilitet. Detta intresse skulle kunna i någon
mån tillgodoses, om man efter mönster av dansk rätt införde den inskränkningen
att fritt namnbyte finge äga rum endast eu gång. En sådan

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

lösning synes emellertid föga tilltalande. Ytterligare bör beaktas, att det
svenska namnskicket enligt tradition är i huvudsak begränsat till vissa
bildningstyper. Visserligen kan man, som namnrättskommittén uttalat, räkna
med att dessas antal ökas, men ännu har så icke skett i nämnvärd omfattning.
Det synes därför motiverat att genom en viss återhållsamhet i
fråga om rätten att byta namn söka förebygga att tillgängliga namntyper
allför snabbt förbrukas.

Utskottet anser sålunda lämpligt att även i den nya lagstiftningen uppställes
vissa villkor för att namnbytesrätt skall föreligga. Mot den avvägning
härav, som kommer till uttryck i lagtexten och i departementschefens till
kommittébetänkandet anslutande motivuttalanden, finnes enligt utskottets
mening ej anledning till erinran.

Utskottet, som ej heller i annat avseende funnit skäl föreligga till anmärkning
mot propositionens avfattning av 8 §, får, med avstyrkande av de i
motionen II: 715 under I a)—b) upptagna yrkandena, tillstyrka att propositionen
bifalles i förevarande del.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv av släktnamn,
ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansökningen barn, som ei fyllt
aderton ar, må namnmyndigheten uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit
namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Propositionen. Se s. 95—100, 165, 178, 190 och 200. Jämför även s. 133_

135 och 156—158.

Motioner. I motionerna 1:587 och 11:721 hemställes, att riksdagen måtte
besluta att i 12 § »synnerliga skäl» skall utbytas mot »särskilda skäl». Motiveringen
till denna hemställan innehåller följande:

I 12 § stadgas ett allmänt undantag från bestämmelserna om villkor för
namnbyte. Som villkor för namnbyte uppställes att synnerliga skäl skall förengga.
Departementschefen förutsätter också, att undantagsregeln skall
tillampas mycket restriktivt.

, Vi. ®^s.e.r att namnmyndigheten bör ha större möjlighet att pröva åberopade
ska1 för ett namnbyte och inte vara bunden till en »mycket restriktiv»
tillämpning av undantagsregeln. En alltför restriktiv behandling av de namnanaringstall
som omnämnts i namnrättskommitténs betänkande och som återf
iTltSfn?r0p0xSltl0nen (''S- 96 f-* föranleder en strängare prövning än som hittills
tillämpats av namnmyndigheten. En bättre överensstämmelse med nu skdda

skälTX1S Uppnås 0111 man ersätter »synnerliga skäl» med »sär -

Med en sådan utformning av 12 § skulle bl. a. möjligheten finnas för
som3nt g?f f alt På särskilda skäl såsom släktnamn godkänna namn
som bildats efter faderns förnamn med tillägg av son. Namnbildningsskicket
med användning av faderns förnamn är sedan generationer fast rotat i Sve Sf,

och tord? darfor mte helt bora avbrytas utan få fortleva under den kontroll,
som provning av namnmyndigheten innebär.

gårdsnamn0 ändring sklllIe också underlätta att som släktnamn få antaga

Som ovan anmarkts under 6 § har i nämnda motioner även framställts
förslag, avsett att underlätta för makar att i vissa fall antaga hustruns släktnamn
såsom makarnas gemensamma.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

I motionen II: 715 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller »att vid tillämpningen av 12 § namnlagen måtte iakttagas

a) att patronymikontradition efter ansökan till namnmyndigheten må
fullföljas efter övergångstidens slut därest därigenom erhålles släktnamn
med större särskiljningsförmåga än eljest,

b) att namn som genom patronymikontradition erhållit hävd i en släkt må
tillmätas samma betydelse som släktnamn med hävd och att därvid särskild
hänsyn må tagas till om patronymikontradition hrutits under senaie tid,

c) att namn med hävd inom mödernesläkten må tillmätas samma betydelse
som namn med hävd inom fädernesläkten, samt

d) att lagrummet ej må tillämpas restriktivt, då skälet för ansökan är
önskan att få bära namn med hävd i släkten.»

Till stöd för denna hemställan anföres:

Beträffande patronymikon har flera remissinstanser anfört tveksamhet
om riktigheten av ett avskaffande. Andra har anmärkt att övergångstiden är
alltför kort. Lagförslaget bör dock kunna godtagas i detta avseende men
under förutsättning att man vid avvecklingen iakttar en smidig tillämpning
så att inte godtyckliga gränsdragningar uppstår. Om patronymikon upphör
i en viss generation, kan släkten därigenom få ett mycket högfrekvent sonnamn,
medan vid upphörande i annan generation släkten kan få ett namn
med låg frekvens och betydande särskiljningsförmåga. Både ur allmän och
enskild synpunkt är det angeläget att patronymikon upphör på sådant sätt
att namn med god särskiljningsförmåga erhålles. Detta talar för en lång
övergångstid. Andra skäl talar dock för att övergångstiden begränsas enligt
propositionen. Den lämpligaste vägen synes därför vara, att möjlighet till
en sådan avveckling av patronymikon som här åsyftas skapas vid tillämpningen
av 12 §. Om en person med högfrekvent sonnamn, erhållet genom
patronymikontradition, före övergångstiden inte har några barn men har
ett förnamn som vid fullföljande av traditionen skulle medföra ett släktnamn
med god särskiljningsförmåga för barnen, bör möjlighet finnas att
efter ansökan till namnmyndigheten jämlikt 12 § erhålla det åsyftade särskiljande
namnet för barnets räkning.

Det bör uppmärksammas att frångåendet av patronymikon inte alltid
skett frivilligt. Vid tiden för sekelskiftet och även därefter synes åtskilliga
präster ha ansett att patronymikon ej bort tillämpas och vid berörda barns
kyrkobokföring handlat därefter. Då därtill patronymikon under de senaste
decennierna ej" fått tillämpas, om det en gång brutits, torde åtskilliga enskilda
ha avhänts patronymikonseden utan eget förvållande. Dessa omständigheter
bör tillmätas särskild betydelse i sådana fall, då patronymikon tilllämpats
på sådant sätt att en släkt i praktiken fält ett släktnamn tilllämpat
i varannan generation. Det finns åtskilliga exempel på släkter där
namnet regelbundet växlat genom århundraden, t. ex. Fredrik Bengtsson,
Bengt Fredriksson o. s. v. I en del fall har åtminstone det ena sonnamnet varit
starkt särskiljande. Det är angeläget alt dylika genom patronymikontradilion
tillämpade namn, som gått förlorade för släkten på senare tid, kan återföras
till släkten. Detta bör kunna ske genom att tillämpningen av 12 g anpassas
i detta syfte. Det bör sålunda gälla, att namn som genom patronymikon
fått viss hävd i en släkt skall anses jämställt med vanligt släktnamn
som fått hävd i eu släkt. Därjämte bör särskild hänsyn tagas till om patronymikon
brutits i endast en generation.

Departementschefen har förutsatt, att 12 g skall ges eu restriktiv till -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

lämpning. Detta synes icke böra gälla då skälet till ansökan om namnbyte är
att den sökande önskar förvärva namn som har tidigare hävd i hans släkt.
Det ligger i sakens natur att det i sådana fall är fråga om byte från ett
namn med förhållandevis hög frekvens till ett namn med lägre frekvens. Ur
allmän synpunkt är sådana byten önskvärda. För den enskilde sökanden är
det fråga om förvärv av ett namn, som för honom har ett betydande ideellt
värde. I fall då andra enskilda inte på väl gnindade skäl kan anföra hinder
mot ett sådant namnförvärv bör därför en generös bedömning tillämpas av
namnmyndigheten.

Propositionen berör inte frågan om huruvida namn som haft hävd inom
mödernesläkten skall tillmätas samma betydelse som namn med hävd inom
fädernesläkten vid tillämpningen av § 12. Hittills synes i allmänhet fädernesläkten
ha tillmätts en större betydelse än mödernesläkten i dylika fall. Detta
får anses naturligt emedan den agnatiska ordningen hittills varit den vägledande
för namnskicket. Det nu framlagda förslaget innebär en ändring
i detta avseende. Barn skall sålunda kunna erhålla faderns släktnamn eller
moderns släktnamn. Den agnatiska och den kognatiska namnordningen
kan således anses jämställd. I fråga om förvärv av namn med hävd i släkten
bör därför mödernesläkt och fädernesläkt tillmätas samma betydelse.

Utskottet. I de närmast föregående paragraferna upptager förslaget regler
av följande innebörd. Namnbyte i administrativ ordning får ske endast om
det namn som vederbörande bär icke är tillräckligt särskiljande eller eljest
är mindre tjänligt och vidare på villkor att det nya namnet uppfyller vissa
krav i fråga om språklig form m. m. (8 och 9 §§). Nytt namn får ej godkännas,
om det föreligger risk för förväxling med annan tillkommande
släktnamn eller vissa andra närmare angivna kännetecken (10 §). En särregel
lämnar möjlighet att återupptaga tidigare släktnamn (11 §).

I 12 § har därefter meddelats en allmän undantagsregel, som medger att
ansökan om namnförvärv upptages även i andra fall än som avses i 8 och
11 §§ och som jämväl medför att bestämmelserna i 9 och 10 §§ ej blir absolut
bindande. Undantagsregeln skall, enligt vad departementschefen förutsatt
vid lagrådsremissen, tillämpas mycket restriktivt. Såsom exempel på situationer,
i vilka undantagsregeln enligt propositionen kan vara tillämplig, må
nämnas de fallen att en man vill förvärva sin hustrus namn och att en person
önskar förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att undantagsregeln bör
tillämpas mycket restriktivt. Denna ståndpunkt torde vara nödvändig med
hänsyn till att fråga är om undantag från bestämmelser, som är av central
betydelse för namnskicket och namnskyddet. I konsekvens härmed anser
utskottet, att regelns avfattning med användande av orden »synnerliga skä!»
ger ett riktigt uttryck åt vad som avses. Utskottet förutsätter härvid att
den rekommenderade restriktiviteten icke får innebära att namnmyndieheten
i tillämpningen intager en allmänt negativ hållning till namnbyten
med stöd av undantagsregeln, utan endast att kraven på motivering för
dylika namnbyten skall ställas relativt högt. Vad som i sådant hänseende
skall fordras, måste med nödvändighet variera starkt efter omständigheterna
i de individuella fallen. Särskild försiktighet är givetvis påkallad, då fara

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

föreligger för intrång av betydelse i annans materiella namnrätt. Namnsituationernas
växlande beskaffenhet torde omöjliggöra att bestämda regler
av den art som förordas i motionen II: 715 uppställes till ledning för praxis.
Vissa allmänt hållna uttalanden i anslutning till departementschefens exemplifiering
och de i förevarande motioner berörda fallen torde däiför få
vara till fyllest.

Vad först angår det fall, då makar önskar gemensamt bära hustruns namn,
vilket i visst avseende behandlats ovan under 6 §, synes det uppenbart att
den på familjesamhörigheten grundade anknytning till hustrunamnet, som
mannen kan åberopa, måste tillerkännas den största betydelse. Om i övrigt
beaktansvärda skäl för mannens namnbyte kan anföras och namnbytet ej
kan antagas lända till märkbart förfång för annan, torde kunna förutsättas
att ansökan enligt 12 § kommer att bifallas.

Likartade synpunkter torde mången gång vara tillämpliga, då någon vill
anknyta till en patronymikontradition eller antaga ett namn som eljest tidigare
brukats i hans släkt. Särskilt ömmande synes de fall vara, i vilka en
patronymikontradition kommit att brytas under senare tid utan att vederbörande
namnhavare medverkat därtill. I sammanhanget torde få anmärkas
att enligt förslaget önskemål om fullföljande av patronymikontradition i
första hand skall tillgodoses på annat sätt. Förslaget medger sålunda för
vissa fall att patronymikon antages under en övergångsperiod och intet
hinder föreligger mot att patronymikon gives som förnamn.

Vad i övrigt gäller förvärv av namn, som tidigare brukats i sökandens
släkt, må framhållas, att samma betraktelsesätt torde böra anläggas vare sig
namnbruket hänför sig till fäderne- eller mödernesläkten.

Jämväl sökandes anknytning till en gård, vars namn han önskar antaga
som släktnamn, torde emellanåt kunna betraktas som ett avgörande skäl
för tillämpning av förevarande paragraf. Vid konkurrens mellan sökande
torde i sådant fall den som har den fastare anknytningen böra erhålla företrädesrätt
till namnet.

Utskottet har ej heller i annat än ovan berört hänseende funnit anledning
till anmärkning mot propositionens förslag beträffande förevarande paragraf.
Utskottet får därför, med avstyrkande av det i motionerna 1: 587 och
II: 721 under b) upptagna yrkandet, tillstyrka bifall till propositionen, såvitt
nu är i fråga.

Det i motionerna 1:587 och 11:721 under c) upptagna yrkandet, i vad
det må röra 12 §, samt de i motionen II: 715 under II a)—d) upptagna yrkandena
torde få anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas därmed
icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag stadgas kan åberopa rätt
till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit det såsom
tillnamn.

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn, i
näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas
med namnet. Lika med firma anses beteckningen för stiftelse, ideell förening eller
därmed jämförlig sammanslutning.

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

20 §.

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken som
sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad som stadgas i 19 § rätt därtill
bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn med vilket konstnärsnamnet
eller kännetecknet lätt kan förväxlas, såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit
mot användningen därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet
eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

Propositionen. Se s. 117—121, 193 och 200—201.

Utskottet. Utskottet har i samband med granskningen beträffande bestämmelserna
i 19 och 20 §§ tagit del av en från Kooperativa förbundets styrelse
inkommen skrift, vari uttryckes önskemål om att nämnda bestämmelser
kompletteras med ett övergångsstadgande av innebörd att, om vid
namnlagens ikraftträdande någon i näringsverksamhet använder inarbetat
eller inregistrerat varumärke eller annat dylikt kommersiellt kännetecken,
som innehåller egenartat släktnamn, han skall vara berättigad att fortsätta
därmed oavsett bestämmelsen i 19 § andra stycket.

Nämnda skrivelse föranleder utskottet att påpeka, att mellan olika kännefeckensrätter
principiellt torde föreligga prioritet efter tiden för deras uppkomst.
Om vid tiden för namnlagens ikraftträdande föreligger en äldre
känneteckensrätt som uppkommit genom registrering eller inarbetande av
varumärke eller genom antagande och brukande av firma, torde denna rätt
bestå oavsett lagens bestämmelser om ensamrätt till egenartat släktnamn.
Det sagda följer av allmänna rättsprinciper och synes ej behöva fastslås genom
särskilt stadgande.

Utskottet, som ej funnit anledning till erinran mot förevarande bestämmelser,
tillstyrker bifall till propositionen, såvitt nu är i fråga.

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall namnet före utgången
av nämnda tid anmälas hos pastor.

Propositionen. Se s. 126—129.

Motioner. I motionerna I: 588 och II: 720 föreslås sådan ändring i 23 §
att den däri angivna tiden bestämmes till tre månader. Till stöd härför anför
motionärerna:

Vi delar departementschefens uppfattning att namngivarna bör få tillfälle
till moget övervägande innan de bestämmer barnets namn och att den
nuvarande sexveckorsfristen därför är för kort. En tidsfrist om hela sex
månader för förnamnsanmälan anser vi däremot vara alltför lång. För folkbokföringen
måste det vara angeläget att namnfrågan inte hålles öppen alltför
länge. Under en lång anmälningsperiod finns det risk för att tillägg av
namn sker upprepade gånger. Enligt vår mening tillgodoser man såväl
namngivarnas som folkbokföringens intressen därest tidsfristen sättes till
tre månader.

Utskottet. Det i propositionen upptagna förslaget innebär att, sedan anmälan
om förnamn en gång ägt rum enligt förevarande stadgande, ytterligare
förnamn kan erhållas endast med stöd av bestämmelserna i 24 §. Anmäl -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

ningsperiodens längd medför alltså ej den av motionärerna förmodade risken
för upprepade namnanmälningar.

Utskottet anser för sin del den i propositionen föreslagna tidsfristen om
sex månader vara väl avvägd med hänsyn till å ena sidan det enskilda intresset
av skäligt rådrum för namngivningen och å andra sidan det allmänna
intresset av att namnfrågan ej alltför länge hålles svävande.

Då anledning till anmärkning mot stadgandet i 23 § ej heller eljest synes
förekomma, får utskottet alltså, med avstyrkande av det i motionerna I: 588
och II: 720 framlagda ändringsförslaget, tillstyrka bifall till propositionen
i förevarande del.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad här förut anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen 1.

I: 587 och II: 721, såvitt gäller yrkandena under a) och
b) samt yrkandet under c) till den del det kan anses innefatta
förslag om ändring i 6 § förslaget till namnlag,

2. I: 588 och II: 720, samt

3. II: 715, såvitt gäller yrkandena under I a)—b),
måtte bifalla förevarande proposition, nr 37;

• , B. att riksdagen i anledning av det i motionerna 1: 587

och II: 721 under c) upptagna yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning av förutsättningarna
för sådan ändring i namnlagen, att makar genom anmälningsförfarande
kan såsom gemensamt släktnamn antaga
hustruns namn som ogift; ävensom
C. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 721 samt

2. II: 715,

i vad de ej omfattas av utskottets hemställan i övrigt, måtte
anses besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist,* Arvidson, Erik Svedberg,*
fröken Mattson, fru Segerstedt Wiberg, herrar Wikner, Svanström* och
Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, Gustafsson
i Borås, fru Löfqvist, fröken Bergegren, herr Johansson i Dockered,
fröken Andersson i Strängnäs och fru Kristensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

Till 1 § förslaget till namnlag.

Av herr Arvidson, fru Segerstedt Wiberg, herr Gustafsson i Borås och
fru Kristensson, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

Förslaget till namnlag innebär ökade möjligheter för barn i äktenskap

att förvärva sin moders flicknamn. När det gäller namnbyte för barn som
ej fyllt aderton år, har beträffande detta och flertalet likartade fall i förslaget
givits den regeln att domstol skall pröva huruvida det tillämnade
bytet är förenligt med barnets bästa. Denna prövning är enligt uttalanden
av departementschefen avsedd att tjäna som en spärr mot namnbyten,
vilka från barnets eller familjens synpunkt är olämpliga; bl. a. skall tillses
att syskon normalt erhåller samma namn.

Enligt utskottets uppfattning kan det förutsättas att i de fall, då barnets
moder behållit sitt flicknamn och då föräldrarna gemensamt har vårdnaden
om barnet och är ense om att barnet bör ha moderns namn som ogift, föräldrarnas
bedömning av namnfrågan ej strider mot barnets bästa och ej
heller mot familjens verkliga intressen. I allmänhet träffar föräldrar avgöranden
i frågor som ingår i utövandet av vårdnaden om barnet utan
att deras ståndpunktstaganden underkastas myndighets prövning och detta
oaktat avgörandena kan vara av synnerlig vikt för barnet. I detta hänseende
må allenast nämnas att det tillkommer föräldrar att självständigt bestämma
om barnets uppfostran och utbildning. Jämväl lämnande av samtycke
till giftermål tillkommer i vissa fall vårdnadshavare. Enligt utskottets
förmenande synes det sålunda, såväl med hänsyn till sakens beskaffenhet
i och för sig som med beaktande av vad i övrigt gäller om utövandet av
vårdnaden om barn, opåkallat att i sådana fall som ovan sagts kräva rättens
prövning. Ej heller synes ett avstående från sådan prövning i förhållande
till det framlagda förslaget innebära något eftersättande av namnstabiliteten.
Genom ett rent anmälningsförfarande i fall som nu åsyftas, skulle
den enskilde besparas besvär och kostnader och även domstolarnas sysslande
med ärenden av förevarande art icke oväsentligt nedbringas. På grund av
vad sålunda anförts får utskottet på det sätt tillstyrka bifall till motionerna
1: 587 och II: 721, såvitt nu är i fråga, att 1 § tredje stycket första punkten
gives det innehållet att barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må
genom anmälan hos pastor antaga moderns släktnamn som ogift, såframt
rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa eller ock modern har
detta namn och barnet står under båda föräldrarnas vårdnad.

b) att utskottet beträffande nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det i motionerna I: 587 och II: 721 under
a) upptagna yrkandet måtte för sin del antaga det genom propositionen

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

framlagda förslaget i vad avser 1 § namnlagen med den ändringen att tredje
stycket i paragrafen erhåller följande lydelse:

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor
antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa eller ock modern har detta namn
och barnet står under båda föräldrarnas vårdnad. Har barn i äktenskap
fyllt aderton år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos
namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Vid B. i utskottets hemställan

Av herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Wikner, fru Gärde Widemar, herrar
Landgren, Gustafsson i Borås och Johansson i Dockered, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid 6 § bort ha följande lydelse:

I den mån---(lika med utskottet)---under 12 §.

Enligt förslaget föreligger möjlighet för mannen att efter ansökan hos
namnmyndigheten jämlikt 12 § förvärva hustruns släktnamn. Ansökningsförfarandet
medför att namnbyten av denna art kan förekomma endast om
beaktansvärda skäl talar därför. Härigenom erhålles en värdefull garanti
för att de allmänna och enskilda intressen som är förknippade med namnstabiliteten
och namnskyddet ej utan tillräcklig anledning får stå tillbaka.
Inom ramen för den angivna ordningen torde finnas utrymme för att i erforderlig
mån tillgodose de synpunkter på namngemenskapen inom familjen
och på hushållningen med nya släktnamn, som motionärerna anfört.

För ett system som medger mannen att anmälningsvis få förvärva hustruns
namn kan givetvis anföras, att det skulle medföra större likställighet
mellan mannen och hustrun i namnrättsligt hänseende. Det ligger emellertid
i sakens natur att av praktiska skäl dylika mera formella likställighetssynpunkter
får tillmätas begränsad vikt inom ett namnskick som på traditionell
grund låter mannens namn normalt bestämma familjens.

Utskottet har vid övervägande av nu berörda spörsmål stannat för den
uppfattningen att tillräckliga skäl ej föreligger för att införa en möjlighet
för mannen att utan prövning från namnmyndighetens sida förvärva hustruns
släktnamn. Utskottet, som ej heller eljest funnit anledning till erinran
med avseende på förevarande paragraf, får alltså, med avstyrkande
i motsvarande mån av det i motionerna 1:587 och II: 721 under c) upptagna
yrkandet tillstyrka att propositionen i nämnda del bifalles.

b) att punkten B. i utskottets hemställan bort utgå.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630682