Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 (Utlåtande 1960:L1u31 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Nr 31

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1960 dagtecknad, till lagutskottet hänvisad proposition,
nr 85, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2 §•

Protokollet skall-------—-----föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande,
att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Protokollförare
skall hava avlagt domared.

Ej må den anlitas som protokollförare,
vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande,
att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad. Den som
ej avlagt domared skall, innan han
må tjänstgöra såsom protokollförare,
inför domstol eller inför rättens
ordförande avlägga ed, att han skall
efter bästa förstånd fullgöra uppgiften
såsom protokollförare och icke
för någon uppenbara de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Angående
eds utbytande mot försäkran
på heder och samvete gälle i tillämpliga
delar vad om domared är stadgat.

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 aod. Nr 31

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har den

Delgivning skall

i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning,
om den sökte har känt
hemvist inom riket och han eller någon,
till vilken handlingen enligt 8 §
må överlämnas, ej träffas, samt upplysning
ej heller kan vinnas, var den
sökte uppehåller sig. Finner rätten
skäl därtill, må den i stället förordna,
att handlingen i slutet kuvert
skall avlämnas i den söktes hemvist
eller, om så ej kan ske, fästas å hans
husdörr.

— —---blivit fullgjort.

33 KAP.
12 §.

36 KAP.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman-----------iakttaga tystnad.

Ej heller — —---------samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde-----------må yppas.

Utan hinder-----------två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst inom
skilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än
svenska kyrkan eller den som i sådant
samfund intager motsvarande
ställning må icke höras som vittne
om något, som han vid hemligt skriftermål
eller under därmed jämförliga
förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

2) Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla änd -

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Upptages borgenärs — ------

I fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat motsvarande
tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
är föreskrivet må ske även då gäldenären
vistas å känd ort utom riket
och delgivning eljest ej kan med laga
verkan ske här i riket samt konkursdomaren
med hänsyn till ortens
avlägsenhet eller andra omständigheter
finner det icke skäligen böra
krävas, att delgivningen verkställes
utom riket. Delgivning skall verkställas
så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

Sker delgivning--------

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, vare dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 809.

(Föreslagen lydelse)

§•

------— delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkursansökning
äge vad om delgivning av
stämning i tvistemål är stadgat motsvarande
tillämpning. Delgivning på
sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
är föreskrivet må ske
även då gäldenären vistas å känd ort
utom riket och delgivning eljest ej
kan med laga verkan ske här i riket
samt konkursdomaren med hänsyn
till ortens avlägsenhet eller andra
omständigheter finner det icke
skäligen böra krävas, att delgivningen
verkställes utom riket. Delgivning
skall verkställas så skyndsamt omständigheterna
medgiva.

-----av borgenären.

§■

Nu är konkursansökning gjord av
borgenär, och dör gäldenären, utan
att han den medgivit; har ej målet
hänskjutits till rätten, varde dödsboet
förelagt att till konkursdomaren
inkomma med förklaring över ansökningen
inom fjorton dagar från
delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo
ej står under förvaltning av boutredningsman,
ej samtliga dödsbodelägare
ansökningen och skall förty densamma
prövas av rätten, varde, där
någon dödsbodelägares vistelseort är

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är
målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet
till rätten, varde dödsboet
kallat att inför rätten yttra sig över
ansökningen, och gälle beträffande
frånvarande delägares kallande vad
nyss sagts. Söker borgenär, att avliden
gäldenärs bo skall avträdas till
konkurs, skall i fråga om ansökningens
delgivning med dödsboet och delägares
kallande till rätten tillämpas
vad i första och andra punkterna föreskrivits.

okänd eller dödsbodelägare uppehåller
sig å avlägsen utrikes ort, sådan
delägare särskilt kallad på sätt i 33
kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
sägs. Är målet, då gäldenären
dör, redan hänskjutet till rätten, varde
dödsboet kallat att inför rätten
yttra sig över ansökningen, och gälle
beträffande frånvarande delägares
kallande vad nyss sagts. Söker borgenär,
att avliden gäldenärs bo skall
avträdas till konkurs, skall i fråga
om ansökningens delgivning med
dödsboet och delägares kallande till
rätten tillämpas vad i första och andra
punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 538 i första kammaren
av herr Ollen och nr 668 i andra kammaren av herr Hamrin. Motionerna,
vilka är likalydande, utmynnar i hemställan att riksdagen måtte besluta att
avslå propositionen »i den del som avser förslag om ändring av delgivningsreglerna,
innebärande ett återupplivande av det s. k. spikningsförfarandet».

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa till
motionerna.

Inledning

1951 års rättegångskommitié har den 25 juli 1956 avgivit en promemoria
(stencilerad) med förslag bl. a. till bestämmelser om delgivning genom överlämnande
av delgivningshandlingen i den söktes hemvist. Över promemorian
har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund, Svenska polisförbundet, Svenska fastighetsarbetareförbundet,
Stockholms stadskanslis organisationsavdelning och Delgivningscentralen
i Stockholm.

Sedan rättegångskommittén den 19 juni 1954 erhållit i uppdrag att verkställa
utredning av frågan om rätt för frikyrkopastor att undandraga sig
vittnesmål angående vad som blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare,
har kommittén den 20 april 1959 överlämnat en promemoria
(stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
Över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits
av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, Linköpings
domkapitel, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Frikyrkliga samarbetskommittén, Förbundet
för religionsfrihet, Frälsningsarmén i Sverige, Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats en den 12 november
1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändring av den
ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol. Yttranden över denna
promemoria har efter remiss avgivits av hovrätten för Nedre Norrland,
1951 års rättegångskommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
Föreningen Sveriges stadsdomare.

I propositionen upptages de i förenämnda tre promemorior behandlade
spörsmålen.

tf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. land. Nr 31

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

A. Ändring av den ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol
Gällande bestämmelser m. m.

I 6 kap. rättegångsbalken har upptagits bestämmelser om domstols protokoll.
Enligt 2 § nämnda kapitel skall protokollet föras av befattningshavare
vid rätten eller lagfaren ledamot av rätten samt undertecknas av honom.
Ordföranden äger, då omständigheterna föranleder därtill, själv föra
protokollet. Det stadgas vidare i samma paragraf att som protokollförare
ej må anlitas den, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant
förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Protokollförare
skall ha avlagt domared.

Enligt vad i 4 kap. 11 § stadgas har domareden f. n. följande lydelse:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges
lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och
gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen
avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag
rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en
ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Eden skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Med
domstolens eller ordförandens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället
avgiva försäkran på heder och samvete.

Enligt 24 § domsagostadgan åligger det domsagobiträde att, om rätten
eller domaren så förordnar, tjänstgöra som protokollförare enligt 6 kap.
rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelse förekommer, såvitt angår biträde
å rådhusrätts kansli, i 13 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa
bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat, den s. k. magistratskungörelsen.

Ed skall avläggas icke bara av protokollförare utan även av tolk och stenograf
(5 kap. 7 § och 6 kap. 9 §). Dessa behöver dock icke avlägga formlig
domared utan det räcker med att de inför rätten med ed betygar, att de
efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag som lämnats dem.

I propositionen lämnas å s. 7—10 en redogörelse för den upprättade departementspromemorian
och remissyttrandena däröver.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen: »Det

i departementspromemorian framförda förslaget att domared ej skall
behöva avläggas av icke rättsbildad befattningshavare, vilken anlitas såsom
protokollförare, har godtagits av samtliga remissinstanser. De flesta remiss -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

instanserna har även biträtt förslaget att domareden skall bytas ut mot en
ed av i huvudsak den lydelse, som förordats i departementspromemorian,
medan från ett håll — 1951 års rättegångskommitté — ifrågasatts om kravet
på edgång över huvud taget bör upprätthållas.

Att i gällande lag uppställts krav på edgång för protokollförare sammanhänger
med att protokollföraren har det omedelbara ansvaret för protokollets
innehåll och avfattning samt även undertecknar detsamma. Någon ändring
i dessa avseenden är f. n. icke aktuell. Emellertid har rättegångskommittén
nyligen fått i uppdrag att till övervägande upptaga hela problemet
om protokollföringen vid domstol. Kommittén torde därvid få anledning att
även komma in på frågorna om ansvaret för protokollet och om slopande av
edgångskravet för protokollförare. Jag är med hänsyn härtill icke beredd
att nu upptaga spörsmålet om helt borttagande av edgångskravet. Enär behov
av ändring av eden tydligtvis föreligger, torde dock departementspromemorians
förslag i avbidan på resultatet av kommitténs arbete nu böra genomföras.
Beträffande utformningen av den nya eden torde de anmärkningar,
som i ett par yttranden framförts, böra beaktas.

Såsom i departementspromemorian anförts bör den nya eden avläggas
endast av icke rättsbildad personal. Domarpersonalen bör sålunda även i
fortsättningen avlägga domared.»

Lagrådet

Lagrådet har intet att erinra mot förslaget men vill understryka att, såsom
departementschefen framhållit, domaraspirant lämpligen bör avlägga
domared redan när han första gången anlitas för protokollföring och icke då
avlägga den särskilda protokollförareden för att senare gå domared.

B. Delgivning genom överlämnande av handlingen i den söktes hemvist m. m.
Gällande bestämmelser m. m.

Som huvudregel för verkställande av delgivning av rättegångshandling
gä.ler enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken att handlingen i huvudskrift eller
styrkt avskrift skall överlämnas till den som sökes för delgivning. Från
denna huvudregel finns betydelsefulla undantag. I stället för till den som
sökes för delgivning kan handlingen i vissa fall överlämnas till annan person,
som har att i sin tur överlämna handlingen till den sökte, s. k. surrogatdelgivning.
Härom finns bestämmelser i 8, 9 och 10 §§. Har den som sökes
för delgivning känt hemvist inom riket och träffas han ej där (8 §), må
handlingen överlämnas till vuxen medicin av det hushåll han til hör. Träffas
ej heller någon sådan person, må handlingen lämnas till hyresvärden,
om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens
ställe har tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte
rörelse med fast kontor och träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,
må handlingen där överlämnas till anställt biträde. Därjämte skall i

8 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

samtliga nämnda fall meddelande om överlämnandet sändas med post till
den sökte under hans vanliga adress. Vid delgivning med bolag, förening
eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning (9 §) kan delgivningshandlingen
lämnas å kontoret där förvaltningen föres till där anställt
biträde, om den som för samfundet eller inrättningen äger mottaga
delgivningen ej träffas. Även i detta fall skall underrättelse om överlämnandet
sändas per post till den sökte. Motsvarande regler gäller för delgivning
med kommun eller annan sådan menighet. Av bestämmelserna i
10 § följer att delgivning i samtliga nu omnämnda fall skall anses ha skett,
då meddelandet om delgivningen avsänts. Vidare stadgas att den, till vilken
handlingen lämnats, svarar för att handlingen kommer den sökte till
handa. Som allmän begränsning gäller att handlingen ej får överlämnas till
den söktes motpart.

I vissa fall kan delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli
och meddelande därom införes i tidning, s. k. kungörelsedelgivning. Bestämmelser
om detta delgivningssätt finns i 12 §. Det får användas, om rätten
förordnar därom. Sådant förordnande kan meddelas, om den som sökes för
delgivning varken inom eller utom riket har känt hemvist och upplysning ej
heller kan vinnas om var han uppehåller sig. Meddelandet om anslaget skall
införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma
till den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning med part
ägt rum i denna ordning, erfordras ej i samma mål vid ny sådan delgivning
med den parten att meddelande införes i tidning. Samma delgivningsförfarande
kan användas, om den sökte har känt hemvist inom riket och
han eller någon, till vilken handlingen vid surrogatdelgivning må överlämnas,
ej träffas. Dessutom fordras att upplysning ej heller kan vinnas, var
den sökte uppehåller sig. Delgivning skall anses ha skett, då de föreskrivna
åtgärderna vidtagits.

Enligt 13 § får surrogatdelgivning jämlikt 8 § eller kungörelsedelgivning
ej begagnas i fråga om stämning i brottmål. Vid delgivning av stämning i
tvistemål får surrogatdelgivning ej äga rum, med mindre anledning förekommer
att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Samma inskränkning
gäller i fråga om kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål,
då den sökte har känt hemvist inom riket. Har någon hos nedre
justitierevisionen anmält ombud, som äger för honom mottaga stämning
eller annan handling, får enligt 20 § delgivning ske med ombudet men kungörelsedelgivning
får ej företagas, med mindre delgivning med ombudet ej
kan ske enligt övriga regler.

Delgivning i rättegång sker i allmänhet genom rättens försorg. Möjlighet
föreligger för part att själv ombesörja delgivning, men denna möjlighet
begagnas ytterst sällan. Närmare bestämmelser om domstolsdelgivning
återfinnes i kungörelsen den 10 juli 1947 om delgivning i mål och ärenden
vid domstol (delgivningskungörelsen). Enligt denna ankommer det på
domstolen att bestämma hur delgivning i rättegång i varje särskilt fall skall
verkställas. I första hand bör domstolen begagna sig av förfarandet att

Första lagutskottets utlåtande nr 31 dr 1960

sända delgivningshandlingen per brev med begäran om skriftligt erkännande
av mottagandet. Detta delgivningssätt bör användas, när domstolen på
förhand bedömer att den söktes erkännande av delgivningen kan påräknas.
Finnes delgivning ej kunna med trygghet äga rum på detta sätt, bör delgivningen,
om den som sökes vistas på ort med postanstalt av viss beskaffenhet,
äga rum enligt de särskilda reglerna för s. k. postdelgivning. I annat
fall bör delgivningen uppdragas åt stämningsman eller annan, vars intyg
enligt rättegångsbalken utgör fullt bevis om verkställd delgivning, s. k.
stämningsmannadelgivning. Stämningsmannen erhåller i varje särskilt fall
anvisningar från domstolen, huruvida delgivningshandlingen måste överlämnas
till den sökte personligen eller vilken form av surrogatdelgivning
som får användas. I delgivningskungörelsen har fastställts olika slag av
anvisningar, som skall intagas i den blankett till delgivningsbevis domstolen
översänder till stämningsmannen.

Hänvisningar till rättegångsbalkens regler om delgivning förekommer i
åtskilliga författningar. Sålunda skall enligt lagsökningslagen (5 och 24 §§)
rättens föreläggande för gäldenären i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande
delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat. I sistnämnda mål får delgivningen dock ej äga rum utom riket och
ej heller genom kungörelse. Även i fråga om delgivning av konkursansökan
äger reglerna om delgivning av stämning i tvistemål motsvarande tillämpning
(12 och 17 §§ konkurslagen). Vissa avvikelser beträffande användningen
av kungörelsedelgivning stadgas emellertid. Konkurslagen innehåller
jämväl i andra hänseenden hänvisning till reglerna om delgivning av
stämning i tvistemål. Hänvisning till rättegångsbalkens delgivningsregler
finns vidare i vissa stadganden i utsökningslagen, vattenlagen, lagen om
utmätningsed, aktiebolagslagen och lagen om nyttjanderätt.

Äldre rättegångsbalken saknade egentlig motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna om surrogatdelgivning. I dess 11 kap. 9 § andra stycket
och 10 § fanns i stället regler om delgivning av stämning i tvistemål i vissa
fall genom fästande av stämningen på den söktes husdörr, s. k. spikning.
Svarande som icke veterligen var »faren ur riket» men ej kunde anträffas
skulle sålunda, om anledning fanns till antagande att han höll sig undan,
delgivas stämning på så sätt att den fästes på hans husdörr och upplästes
för hans husfolk, om sådant fanns. Svarande, som veterligen var »faren ur
riket» men hade känt hemvist här, kunde delgivas genom kungörelse men
stämningen skulle därjämte bl. a. fästas på hans husdörr.

Delgivning genom spikning kan ej ske enligt nya rättegångsbalken. I utsökningslagen
har däremot bibehållits bestämmelser om ett delgivningsförfarande,
som i viss mån är likartat med äldre rättegångsbalkens. Bestämmelserna
erhöll sin nuvarande utformning genom lagändring den 2
mars 1951 (prop. nr 29).

Enligt 59 § utsökningslagen gäller att utmätning i allmänhet kan lagligcn
verkställas utan hinder av alt gäldcniircn ej är tillstädes vid förrättningen.
För att utmätning skall få ske i gäldenärcns frånvaro kräves dock

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

i regel att gäldenären på förhand underrättats om att utmätning för fordringen
är sökt. Underrättelsen skall enligt 60 § meddelas gäldenären genom
utmätningsman. Har skriftlig underrättelse bevisligen kommit gäldenären
annorledes tillhanda gäller detta som giltig delgivning. Detsamma är förhållandet,
där gäldenären sökts och ej träffats i sitt hemvist, men underrättelsen
blivit meddelad hans make eller husfolk eller, om de ej anträffas,
i slutet kuvert avlämnad i hans hemvist eller fäst på hans husdörr. 193 §
utsökningslagen innehåller analoga bestämmelser i fråga om underrättelse
om vräkning.

I propositionen lämnas å s. 14—18 en redogörelse för kommittéförslaget
och remissyttrandena däröver.

Departementschefen

I remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen följande:

»Såsom framgår av den föregående redogörelsen gäller beträffande delgivning
i rättegång såsom huvudregel, att den handling varom fråga är skall
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den med vilken delgivning
skall ske. Avsteg härifrån tillätes enligt lagen endast under vissa noggrant
angivna och snävt avgränsade förutsättningar. Sålunda kan s. k. surrogatdelgivning
— innebärande att handlingen överlämnas till annan än
den sökte — i vissa fall äga rum, då den sökte har känt hemvist här i riket
men ej anträffas där. Vidare kan delgivning understundom ske genom
kungörelse, bl. a. då i nyss berörda fall någon, till vilken handlingen kan
överlämnas, ej träffas och upplysning ej heller kan vinnas om var den
sökte befinner sig.

Det är självfallet att delgivning genom kungörelse vanligtvis blir en rent
formell åtgärd, som icke leder till att den sökte verkligen får kännedom
om den handling som skall delgivas. Rättegångskommittén har nu föreslagit
att kungörelsedelgivning skall slopas i sådana fall då den sökte har känt
hemvist inom riket. Enligt förslaget skall delgivning — om den sökte icke
anträffas i hemvistet och man ej vet var han finns samt ej heller någon
anträffas till vilken handlingen kan lämnas — i stället ske genom att handlingen
lägges i brevlåda eller på annat sätt avlämnas i den söktes hemvist
eller ock i slutet kuvert fästes på hans husdörr. Förslaget innebär ett återupplivande
i något ändrad form av det förfarande med s. k. spikning, som
förekom i vår rättegångsordning före processreformen. I den form som
kommittén nu föreslår användes förfarandet för närvarande inom utsökningsväsendet.

Kommitténs förslag innebär att delgivningsförfarandet i de avsedda fallen
blir mera effektivt genom att utsikterna att den sökte verkligen får del
av handlingen väsentligt ökas. Förslaget har också i allmänhet vunnit gillande
vid remissbehandlingen. Tvekan har anmälts endast av Stockholms
rådhusrätt, som framhållit att vad som anförts mot den gamla metoden att
fästa stämningar o. dyl. på den söktes husdörr till genomläsning för förbipasserande
är tillämpligt även om ett tillslutet kuvert fästes på dörren. Råd -

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

husrätten har betonat att det sannolikt är just den skandaliserande effekten
som är anledningen till att ett hot om spikning i många fall leder till att
den sökte ej håller sig undan, varigenom snabb personlig delgivning kan ske.
Enligt min mening kan emellertid den söktes intresse att utomstående ej
skall få inblick i hans privatliv ej anses bli i otillbörlig grad åsidosatt med
den utformning som förfarandet fått i förslaget. Jag anser mig därför kunna
i princip biträda förslaget.

Såsom kommittén förordat bör de regler, som erfordras för ändamålet,
utformas efter förebild av 60 § utsökningslagen. Handlingen bör alltså avlämnas
i den söktes hemvist eller fästas på hans husdörr i slutet kuvert. I
överensstämmelse med vad som förutsattes vid tillkomsten av stadgandet i
utsökningslagen bör avlämnandet i regel ske genom att kuvertet nedlägges i
brevlåda. Även brevlåda, som är anbragt utanpå en dörr eller på en vägg
till den söktes bostad, torde få begagnas. Däremot torde försändelsen ej
kunna anses avlämnad, om den nedlagts i brevlåda utan yttre samband med
bostaden, t. ex. vid en grind eller vid närmaste korsväg. Försändelsen bör
icke fästas på husdörren, om den kan avlämnas på annat sätt; detta torde
dock icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten. Kuvertet bör — liksom
fallet är vid andra former av delgivning i rättegång — vara försett med uppgift
om domstolens namn samt namn och adress å den sökte.

Anslås försändelsen på den söktes husdörr, åtnjuter densamma det rättsskydd,
som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen om straff för skadande eller
borttagande av »myndighets anslag eller insegel» lämnar.

Det synes lämpligt att tillämpningsområdet för den nya delgivningsformen
begränsas inom den ram som gäller för kungörelsedelgivning med person
som har känt hemvist i riket. I några remissyttranden har föreslagits
att även föreläggande för gäldenär i mål om betalningsföreläggande och
i mål om borgenärsed skall kunna delgivas i förevarande ordning. Med
hänsyn till domstolsprocessens speciella karaktär i nämnda mål anser jag
mig ej kunna biträda dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att beslut om delgivning genom handlingens
avlämnande i den söktes hemvist eller fästande på hans husdörr bör
fattas av rätten. Vid prövning av frågan i det enskilda fallet måste hänsyn
nämligen tagas till flera olika faktorer, såsom målets art, delgivningens
speciella betydelse etc., bedömanden som lämpligen bör ankomma på rätten.
Intet hindrar dock att stämningsman, som ej lyckas med delgivningsförsök
och ej kan få upplysning om var den sökte uppehåller sig, skriftligen underrättar
den sökte om att stämningsmannen kommer att hos domstolen begära
tillstånd att få avlämna försändelsen i hemvistet eller fästa den på
husdörren, därest den sökte ej ger sig till känna. Sådan underrättelse bör
uppenbarligen icke lämnas, då anledning förekommer att den sökte har fullt
legitima skäl för sin bortovaro.

Såsom i ett remissyttrande framhållits kan det naturligtvis förekomma
situationer, då kungörelsedelgivning i nu föreskriven form är att föredraga
framför det nya delgivningssättet. Möjligheten att använda denna delgiv -

Forsla lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ningsform bör därför icke inskränkas. Reglerna om kungörelsedelgivning
med person, som har känt hemvist inom riket, bör följaktligen bibehållas i
rättegångsbalken vid sidan av de nya delgivningsbestämmelserna. Det torde
få ankomma på rätten att besluta, om det ena eller det andra av de två
delgivningssätten skall tillämpas.

Reglerna om den nya delgivningsformen torde lämpligen böra upptagas i
33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken. Lagändringen föranleder vissa
formella jämkningar i 12 och 17 §§ konkurslagen.»

Lagrådet

Lagrådet anförde:

»Från äldre lagstiftning upptogs i 1734 års lag för tvistemål den ordningen,
att en svarande, som sökte hålla sig undan, i vissa fall kunde delges stämning
genom att den fästes på hans husdörr. Med ändringar i fråga om de
närmare förutsättningarna in. m. bibehölls detta förfarande, s. k. spikning,
till dess det i nya rättegångsbalken ersattes av möjlighet till surrogatdelgivning
respektive kungörelsedelgivning (33 kap. 8—10, 12, 13, 20 §§). På vissa
andra områden förekommer alltjämt spikningsförfarande. Erinras må
sålunda om bestämmelserna för överbringande av underrättelse till gäldenär
att utmätning sökts eller till hyresgäst att verkställighet begärts av beslut
om avhysning (60 och 193 §§ utsökningslagen). En framställning av justitieombudsmannen
(ämbetsberättelsen 1949 s. 228) om ändring av dessa bestämmelser
till överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler
ledde ej till annat än en jämkning i lagtexten, innebärande att underrättelse
i fortsättningen ej finge fästas på dörren annorledes än i slutet kuvert. Mot
den av justitieombudsmannen förordade reformen framhöll föredragande
departementschefen, att den syntes alltför vittgående för att böra vidtagas
vid en tidpunkt, då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrätten
vore tämligen nära förestående. Han erinrade i övrigt bl. a. att ett kungörelseförfarande
icke i det föreliggande sammanhanget borde införas, enär
borgenärens möjligheter att snabbt erhålla utmätning därigenom skulle allvarligt
försämras. (NJA II 1951 s. 577 o. 578.)

Det ålderdomliga spikningsförfarandet måste även i sin modifierade form
vara ägnat att väcka uppseende bland den söktes grannar och andra som
råka se det med sigill försedda anslaget. Enligt vad erfarenheten visat drabbar
obehaget härvid icke alltid blott den sökte. När en inneboende sökes, tro
kanske grannarna, att saken gäller dennes hyresvärd. Från delgivningsmannens
sida kan lätt förväxling ske, när i huset bo flera hyresgäster med samma
namn o. s. v. Om dylika fall var närmare tal i justitieombudsmannens
ovannämnda framställning. Det torde under här angivna förhållanden böra
krävas starka skäl för att det skall anses nödvändigt att införliva spikningsförfarandet
även med den nya rättegångsordningen.

Ändringsförslaget hänför sig till andra stycket i 33 kap. 12 § rättegångsbalken.
Där avses det fall, att en handling skall delges någon som har känt
hemvist i riket, varvid dock hinder för delgivningen möter, i det att varken

Första lagutskottets utlåtande nr 31 är 1960

den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 §:ns bestämmelser om
surrogatdelgivning må överlämnas, träffas samt upplysning ej heller kan
vinnas om var den sökte uppehåller sig. Lagrummet medger att delgivning
då får ske genom att rätten förordnar, att handlingen skall anslås å en för
allmänheten tillgänglig plats i dess kansli, samt låter införa meddelande
därom i allmänna tidningarna och, om det antages därigenom komma till
den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning på detta sätt
skett med part, erfordras ej vid ny delgivning av samma slag och i samma
mål med den parten, att meddelande införes i tidning. En viktig begränsning
av stadgandets räckvidd följer av 13 §. Delgivning av stämning i brottmål får
sålunda ej ske i denna ordning, och stämning i tvistemål må på detta sätt
delges endast då anledning förekommer, att den sökte avvikit eller eljest
håller sig undan. En ytterligare inskränkning av mindre praktisk betydelse
framgår av 20 § sista stycket.

Enligt rättegångskommitténs förslag borde, i stället för vad nu angivits,
gälla, att rätten för här avsedda fall ägde förordna, att handlingen i slutet
kuvert skulle avlämnas i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr. I
remitterade förslaget tänkes den gällande ordningen visserligen skola bibehållas
men kompletterad på det sätt, alt rätten har möjlighet att, om den
finner skäl därtill, i stället förordna, att handlingen skall i slutet kuvert avlämnas
i den söktes hemvist eller fästas å hans husdörr.

Vad rättegångskommittén främst haft att invända mot den nuvarande
ordningen synes ha varit, att kungörelsedelgivningen vore att betrakta huvudsakligen
som en formell delgivning, vilken endast i undantagsfall bragtes
till den söktes kännedom. Kommittén har förmenat, att den som äger känt
hemvist i riket har större utsikt att få kännedom om delgivningen, om delgivningshandlingen
uppsättes på hans husdörr eller på annat sätt — såsom
genom brevlåda — avlämnas i hans hemvist. Till denna uppfattning synes
departementschefen ha anslutit sig, dock att han, i likhet med en remissmyndighet,
framhållit, att situationer kunna förekomma, då kungörelsedelgivning
i nu gällande ordning är att föredraga.

Härtill må anmärkas, att ifrågavarande bestämmelser för närvarande sannolikt
ha sin största praktiska betydelse, då det gäller att delge stämning
eller andra partsinlagor med den som avvikit eller eljest håller sig undan.
För andra parten kan vara av stor vikt att, oaktat delgivning på vanligt sätt
ej kan ske, hans talan likväl prövas. Kungörelsedelgivningen är ett medel att
uppnå detta syfte. Som departementschefen framhållit är emellertid ej uteslutet,
att även en kungörelsedelgivning kommer till den söktes kännedom.
Införandet i ortstidning kan leda till att exempelvis den som tagit arbete på
annat håll får sådan kännedom. En bortovarandes intressen kunna stundom
bevakas av någon som i sin verksamhet har att följa vad som kungöres i
allmänna tidningarna o. s. v. Det kan emellertid icke bestridas, alt det av
rättegångskommittén förordade delgivningssättet stundom skulle mera verksamt
bidraga till att den sökte finge vetskap om delgivningen. Att enbart
med hänsyn härtill övergå till detta delgivningssätt synes dock, i betraktan -

14 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

de av de allvarliga olägenheter som äro förbundna med ett spikningsförfarande,
icke böra ifrågakomma. Enligt lagrådets mening kan i huvudsak
samma praktiska resultat ernås, om efter förebild av enahanda bestämmelser
för surrogatdelgivning även beträffande här ifrågavarande delgivning
föreskreves, att meddelande med posten skall sändas till den sökte under
hans vanliga adress.

Förslag om återinförande av spikningsförfarandet har först framställts av
stämningsmännen i de tre största städerna, som därvid livligt förordat denna
metod bl. a. ur den synpunkten att redan utsikten, att spikning kunde
följa, vore ägnad att underlätta vanlig delgivning med personer, som med
nuvarande regler vore svåra att anträffa. Även om en sådan förmodan kan
antagas ha skäl för sig, synas fördelar i detta hänseende icke uppväga olägenheterna
av spikningsförfarandet. Detsamma kan sägas beträffande rättegångskommitténs
åberopande av den kostnadsbesparing som skulle vinnas
genom kungörelsedelgivningens slopande.

Från stämningsmännens sida har såsom ett argument för införande av
spikningsförfarande uppgivits, att det stundom förekomme att en person,
som ej kunde åtkommas med surrogatdelgivning, även kunde hindra delgivning
i vanlig ordning enbart genom att hålla sig inomhus och undandraga
sig varje försök av stämningsmännen att nå förbindelse med honom vare sig
genom personligt besök eller i telefon. Vad sålunda uppgivits kan vara förtjänt
att uppmärksammas, särskilt som det måhända kan ifrågasättas, om
bestämmelserna angående kungörelsedelgivning i ett sådant fall överhuvud
äro tillämpliga. En förutsättning för kungörelsedelgivning enligt 12 § andra
stycket är, att upplysning ej kan vinnas, var den sökte uppehåller sig. I det
här förutsatta fallet vet man emellertid, att han hela tiden befinner sig i bostaden.
I delgivningskapitlets 6 § föreskrives, att delgivning genom handlings
överlämnande anses ha verkställts, även när den sökte vägrar att mottaga
handlingen. Detta torde — i enlighet med äldre doktrin, jfr bl. a. Tryggers
kommentar till 11 kap. äldre rättegångsbalken s. 32 — få anses gälla
vare sig stämningsmännen behåller handlingen eller lämnar den kvar på
stället för delgivningen. Måhända kan det tyckas, att härmed borde likställas
det fall, att den sökte vägrar att ge överbringaren (stämningsmännen)
tillträde för handlingens överlämnande, förutsatt naturligen att det av omständigheterna
framgår att syftet härvid enbart är att hindra delgivningen.
Emellertid har i äldre praxis, då för spikningsförfarande vid stämnings delgivning
fordrades bl. a. att säker anvisning ej kunde vinnas var den sökte
uppehöll sig, ansetts, att även vägrat tillträde till den lokal, där den sökte
veterligen befann sig, berättigade till sådant delgivningssätt (jfr NJA 1885
s. 198 samt Trygger a.a. s. 36 not 4 och Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 324).
Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för alt, i anslutning till
denna äldre praxis, kungörelsedelgivning anses kunna ske även för nu
diskuterade fall. Vare sig man ansluter sig till den ena eller den andra av
de här antydda två uppfattningarna, av vilka den första måhända skulle
kräva ett förtydligande tillägg till 6 §, torde i allt fall vara klart, att dessa

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

fall icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan om spikningsförfarandets
återinförande.

På nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget om införande av spikningsförfarande
i nya rättegångsbalken samt hemställer, att ändringen i
fråga om 12 § andra stycket begränsas till att en andra punkt tillägges av
innehåll, att meddelande om att handlingen anslagits i kansliet därjämte
skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.»

I anledning av lagrådets uttalanden anför departementschefen följande:

»Med anledning av lagrådets kritik mot förslaget till ändring i delgivningsreglerna
vill jag ånyo understryka, att kungörelsedelgivning är en formell
åtgärd, som vanligen icke leder till att den sökte får kännedom om den handling
som skall delgivas, och att ändringsförslaget syftar till att — icke minst
i den söktes eget intresse — skapa bättre möjligheter till att den sökte verkligen
får del av handlingen. Såsom framhållits från slämningsmannahåll
föreligger uppenbarligen ett praktiskt behov av att i rättegång kunna verkställa
delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist eller
dess fästande på hans husdörr. Jag vill också erinra om att ett sådant delgivningsförfarande
redan förekommer enligt utsökningslagen och har i den
form som den där tillämpas veterligen ej givit anledning till kritik.

Såsom framgår av remissprotokollet är det avsett, att delgivningen i de
avsedda fallen regelmässigt skall tillgå så, att handlingen — i slutet kuvert
—- nedlägges i den söktes brevlåda. Försändelsen skall icke fästas på husdörren,
om brevlåda finnes. Det är alltså endast i de fall, då brevlåda saknas
i anslutning till bostaden, som det skulle kunna komma i fråga, att
försändelsen fästes på dörren. Att märka är även, att den föreslagna delgivningsformen
ej får begagnas med mindre rätten förordnat därom. Det får
förutsättas att, innan sådant förordnande meddelas, flera misslyckade försök
till delgivning i vanlig ordning redan ägt rum. Rättens beslut torde regelmässigt
komma att fattas på grundval av utredning från stämningsmannens
sida, vari dessa misslyckade delgivningsförsök och omständigheterna
i övrigt i delgivningsärendet redovisas. Det må i detta sammanhang påpekas,
att det klientel på vilket den föreslagna delgivningsformen kan tänkas
komma till praktisk användning ofta består av människor, som uppenbarligen
icke vill göra rätt för sig utan på allt sätt söker undandraga sig sina
förpliktelser.

Jag vill också betona att delgivning i den föreslagna formen ej skall vara
tillåten, då fråga är om stämning i brottmål. Ej heller stämning i tvistemål
får enligt förslaget delgivas på detta sätt annat än då rätten funnit anledning
förekomma, att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

I anledning av lagrådets påpekande, att det ifrågavarande delgivningsförfarandet
skulle vara särskilt ägnat alt väcka uppseende bland den söktes
grannar och andra, torde böra erinras om alt delgivningen f. n. i motsvarande
fall sker på så sätt, att handlingen anslås på en för allmänheten tillgänglig
plats i rättens kansli, varjämte meddelande därom införes ej blott

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

i allmänna tidningarna utan även, om det kan antagas därigenom komma
till den söktes kännedom, i annan tidning. Det är tydligt, att delgivning
som sker på nu angivet sätt kan vara mer ägnad att utsätta den sökte för
obehag än att handlingen i slutet kuvert nedlägges i hans brevlåda eller —
i de mycket sällsynta fall sådant kan förekomma — fästes på hans husdörr.

Som exempel på en situation då den föreslagna delgivningsformen skulle
vara särskilt stötande har lagrådet angivit att när en inneboende sökes,
grannarna kanske tror, att saken gäller hans hyresvärd. I det anförda
exemplet är det dock knappast tänkbart att delgivning skulle ske genom att
handlingen fästes på husdörren. Delgivning kan nämligen i det åsyftade fallet
ske genom att handlingen överlämnas till hyresvärden. Endast om denne eller
annan, till vilken handlingen eniigt reglerna för surrogatdelgivning får
lämnas, icke anträffas blir det aktuellt att använda den föreslagna delgivningsformen.
Lagrådet har också pekat på risken att när det i huset bor
flera hyresgäster med samma namn förväxling från delgivningsmannens sida
lätt kan ske. Detta är dock knappast troligt, eftersom enligt vad förut framhållits
delgivning i den föreslagna formen ej skall få ske med mindre rätten
förordnat därom efter föregående utredning av omständigheterna i det
särskilda fallet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig ej böra frångå
det remitterade förslaget på denna punkt. För att klart ge uttryck åt grundsatsen
att fästande på husdörren ej skall ske, när försändelsen kan avlämnas
på annat sätt, vill jag dock förorda, att det ifrågavarande stadgandet i
33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken kompletteras på så sätt att
efter ordet ''eller’ inskjutes satsen ''om så ej kan ske’.»

C. Frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt
Gällande bestämmelser m. m.

Den som höres såsom vittne är i princip skyldig att omtala allt som
han har sig bekant, i den mån det är av betydelse i målet. Den i 36 kap.
11 § rättegångsbalken stadgade vittneseden innehåller försäkran att säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Vissa undantag
från vittnesplikten stadgas emellertid, bl. a. i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
Detta lagrum kan sägas upptaga två huvudtyper av fall, då vittnesmål är
uteslutet, nämligen dels sådana, då tystnadsplikt föreligger väsentligen
med hänsyn till det offentligas intresse, dels sådana, då tystnadsplikt kan
anses berättigad huvudsakligen till skydd för den enskilde. Vad angår den
förra gruppen upptages bestämmelser i första stycket av paragrafen. Där
stadgas, att ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald
att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej
må höras som vittne angående något, varom han på grund av sin ställning
har att iakttaga tystnad. I motiven till stadgandet framhålles, att frågan
huruvida och i vilken omfattning tystnadsplikt föreligger får bero av de särskilda
författningar, som reglerar de avsedda personernas ställning, eller av

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

de regler, som eljest kan anses gälla därom. Dylika stadganden om tystnadsplikt
för tjänstemän finns bl. a. för domare i 4 kap. 11 § rättegångsbalken,
för riksbankstjänstemän i 36 § lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för
Sveriges riksbank samt för posttjänstemän i 13 § allmänna postsladgan den
20 juni 1941.

Tystnadsplikt till skydd för den enskilde stadgas i paragrafens andra och
tredje stycken för advokat, läkare, tandläkare, barnmorska och deras biträden,
vilka ej må höras angående vad som blivit dem förtrott på grund av deras
ställning, och för rättegångsombud, biträde och försvarare, som ej må vittna
om vad som förtrotts dem för uppdragets fullgörande. Om den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill, kan dock vittnesförhör
äga rum med här avsedda personer angående omständigheter, varom de
eljest varit skyldiga iakttaga tystnad. Lagrummet innehåller därjämte erinran
om att tystnadsplikten för nämnda enskilda yrkesutövare i vissa fall
kan upphävas av särskilda stadganden om upplysningsplikt. Därjämte föreskrives,
att annan än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angående
brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

I fråga om de sålunda angivna enskilda yrkesutövarna — advokat, läkare,
barnmorska och deras biträden -— ges regler om tystnadsplikt i 30 §
av de av Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 (nr 826) fastställda stadgarna
för Sveriges advokatsamfund, 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december
1930 (nr 442) och 13 § reglementet den 11 november 1955 (nr 592)
för barnmorskor. Advokat är »skyldig att, där god advokatsed så fordrar,
förtiga vad han erfarit i sin yrkesutövning». Läkare är förbjuden att »yppa
vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat». Barnmorska
får ej yppa vad henne i denna egenskap blivit meddelat i förtroende,
ej heller i oträngt mål uppenbara vad hon själv iakttagit angående barnaföderskas
enskilda förhållanden.

Vid sidan av de regler om tystnadsplikt, för vilka nu redogjorts, utsäges
i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, att om tystnadsplikt för präst är särskilt
stadgat. Denna erinran i lagtexten syftar på en bestämmelse i 7 kap. kyrkolagen
— »om hemliga skriftermål» — där 2 § lyder:

När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller
flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekänner
och ångrar samt bättring iovar, då skall han avlösas, och ingen prästman
må en sådan syndare och hans brott röja (vid livsstraff till görande).
Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall
aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas (till
livet).

Åsidosätter präst som lyder under domkapitel sin tjänsteplikt, äger domkapitlet
enligt 13 § 2 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel (nr
567) tilldela honom varning eller suspendera honom. I svårare fall sker åtal
vid domstol.

I visst hänseende åtnjuter även frikyrkopastor befrielse från vittnesplikt,
nämligen när han tjänstgjort som medlare mellan äkta makar. Enligt stadgandet
i 14 kap. 3 § giflermålsbalken må medlare i äktenskapstvister ej

18 Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

höras som vittne om vad han vid medlingen erfarit. Medling mellan makar
kan enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken verkställas förutom av präst i församling
av svenska kyrkan även av behörig vigselförrättare inom annat
trossamfund. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken äga rum
inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund, om Konungen medgivit,
att vigsel må förrättas inom samfundet. Sådan rätt att förrätta vigsel
bär medgivits prästerskap hos ett flertal frikyrkliga samfund.

I propositionen lämnas å s. 22—36 en redogörelse för förarbetena till gällande
bestämmelser, frågans behandling vid 1954 års riksdag, kommittéförslaget
och remissyttrandena däröver.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen följande:

»Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår gäller enligt kyrkolagen,
att präst inom svenska kyrkan är förpliktad att iakttaga tystnad om
det som han under biktens insegel erfarit. Genom att stadgandet i 36 kap. 5 §
rättegångsbalken, vilket upptar vissa regler om befrielse från vittnesplikten,
innehåller en hänvisning till nämnda stadgande i kyrkolagen är statskyrkopräst
förhindrad att vid avgivande av vittnesmål yppa sådana förtroenden.
För pastor tillhörande annat trossamfund föreligger ej något motsvarande
undantag från vittnesplikten.

Rättegångskommitténs förevarande förslag, som tillkommit på riksdagens
initiativ, syftar till att utjämna den olikhet, som i nu angivna hänseende
råder mellan statskyrkans präster och prästerna inom frikyrkosamfunden.
Mot detta syftemål har vid remissbehandlingen ej framkommit några
invändningar, och även för egen del anser jag det i princip riktigt att frikyrkopastorerna
här tillförsäkras en ställning, motsvarande den som tillkommer
prästerna inom svenska kyrkan. En reform i denna riktning måste
anses ligga i linje med de grundsatser, varpå den svenska religionsfrihetslagstiftningen
bygger.

Kommitténs förslag innebär, att frikyrkopastorerna skall i avseende å
vittnesplikt jämställas med de kategorier som omförmäles i 36 kap. 5 §
andra stycket rättegångsbalken (advokater, läkare m. fl.). För att full likställighet
mellan statskyrkopräster och frikyrkopastorer skall ernås har
kommittén emellertid samtidigt föreslagit, att jämväl statskyrkoprästerna
skall jämställas med nämnda kategorier. Detta innebär, att den för statskyrkopräst
nu gällande mycket vidsträckta tystnadsplikten skulle begränsas
i så måtto, att den som givit förtroendet skulle kunna medgiva vittnesmåls
avläggande och att vittnesmål skulle kunna avläggas i mål som rör
grova brott. I motsats till vad som nu gäller skulle sålunda en statskyrkopräst
kunna i vissa fall komma i den situationen, att han vid domstol i
samband med avgivande av vittnesmål nödgades yppa vad han under biktens
insegel erfarit.

Vad rättegångskommittén sålunda föreslagit har vid remissbehandlingen
utsatts för kritik från flera håll, och även jag finner den valda lösningen

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

mindre tillfredsställande. Det synes knappast riktigt att åvägabringa likställigheten
till priset av att det inom statskyrkan rådande skyddet för bikthemligheten
uppluckras, då några andra motiv för en sådan uppluckring
ej framkommit. Enligt min mening bör man i stället välja den lösningen,
att frikyrkopastor befrias från vittnesplikten i en omfattning som motsvarar
vad som för närvarande gäller för präst inom svenska kyrkan. Det bör
således ej vara tillåtet att höra frikyrkopastor såsom vittne beträffande sådant
som han erfarit under förhållanden motsvarande bikten inom svenska
kyrkan, oavsett om den som givit förtroendet medgivit vittnesmålet och
även oavsett om saken skulle gälla grovt brott.

En förutsättning för att den sålunda föreslagna ordningen skall kunna
genomföras är att undantaget från vittnesplikten begränsas till sådana som
inom frikyrkosamfunden verkligen intar en ställning motsvarande den som
tillkommer präst i statskyrkan. Det av kommittén föreslagna uttrycket
själasörjare är såsom anmärkts i vissa remissyttranden ej tillräckligt fast
avgränsat. Den kategori som åsyftas torde klarare avgränsas genom att i
lagtexten nämnes präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan jämte
person, som intager en motsvarande ställning inom sådant trossamfund.
Ett exempel på den senare gruppen är officerare inom frälsningsarmén.
Självfallet bör genomgående upprätthållas krav på att det skall vara fråga
om själasörjare, som har erforderlig utbildning och kompetens för sin syssla,
och han bör utöva denna som sitt egentliga kall.

Enligt kommitténs förslag skulle likställigheten med svenska kyrkan
avse endast sådana trossamfund, som erhållit generellt vigselmedgivande.
Såsom motiv härför har angivits, att i samband med fråga om medgivande
av vigselrätt en prövning sker, huruvida samfundet har erforderlig fasthet
i organisationen. Ehuru kommitténs förslag har vissa fördelar med hänsyn
till den klara avgränsning det ger, anser jag det riktigare att regeln får gälla
frikyrkosamfund oavsett om det har vigselrätt eller ej. Spörsmålet torde ej
ha större praktisk betydelse, eftersom de flesta av de i landet existerande
frikyrkosamfunden för närvarande är utrustade med vigselrätt.

I likhet med vad som gäller för prästerskapet inom svenska kyrkan bör
friheten från vittnesplikten avse sådana förtroenden, som lämnats vid hemligt
skriftermål. För trossamfund, som icke erkänner bikten såsom institut,
torde befrielsen få gälla därmed jämförliga, av samvetsnöd föranledda
djupa förtroenden, lämnade till prästen — eller den med honom
i förevarande hänseende likställde — i denna hans egenskap.

Liksom rättegångskommittén anser jag att den föreslagna ordningen
beträffande vittnesplikten ej behöver förknippas med en däremot svarande
sanktionerad tystnadsplikt för frikyrkopastor. Såsom framhållits i lagstiftningsärendet
föreligger redan nu i vissa fall en frihet från vittnesplikt utan
att denna är förbunden med eu straffsanktionerad tystnadsplikt. Vad frikyrkopastorerna
beträffar torde man kunna räkna med att här avsedda
förtroenden bevaras oavsett att någon i lag uttryckt tystnadsplikt ej föreligger.
Tydligtvis uppfattas tystnadsplikten inom frikyrkosamfunden såsom

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ett så starkt religiöst motiverat krav att lagstiftning i ämnet näppeligen
kan tänkas få någon egentlig betydelse. Enligt vad som upplysts brukar
frikyrkopastorerna vid sin utbildning regelmässigt åläggas att i tystnad bevara
vad de vid personlig själavård erfarit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar jag att till 36
kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken fogas en bestämmelse, enligt vilken
präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant
samfund intager motsvarande ställning icke må höras som vittne om något
som han erfarit vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden.
Den i nämnda stycke upptagna hänvisningen till kyrkolagen torde
i anslutning härtill böra redaktionellt jämkas.»

Lagrådet

Lagrådet har i sak icke haft något att erinra i denna del och har jämväl
lämnat den föreslagna avfattningen av lagtexten utan erinran.

Utskottet

I propositionen föreslås bl. a. att i 33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
vid sidan av nuvarande regler om kungörelsedelgivning bestämmelser
införes om delgivning genom att handling avlämnas i slutet kuvert i den
söktes hemvist eller, om så ej kan ske, genom att försändelsen fästes å hans
husdörr.

Såsom i propositionen framhållits skall den nu föreslagna delgivningen regelmässigt
tillgå så att handlingen i slutet kuvert nedlägges i den söktes
brevlåda. Det är följaktligen endast i de fall då brevlåda saknas i anslutning
till bostaden, som det kan komma i fråga att fästa försändelsen på dörren.

Den föreslagna delgivningsformen har kritiserats av lagrådet. Vad lagrådet
härutinnan anfört har åberopats som stöd för det av motionärerna framställda
yrkandet om avslag på propositionen i förevarande del. De kritiska
synpunkter som anlagts å förslaget har bemötts av departementschefen i
hans ovan återgivna yttrande i anledning av lagrådets uttalanden. För att
klart ge uttryck åt grundsatsen att fästande på husdörren ej skall ske när
försändelsen kan avlämnas på annat sätt har stadgandet efter lagrådsgranskningen
kompletterats på så sätt att efter ordet »eller» inskjutits satsen »om
så ej kan ske».

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad departementschefen anfört
till bemötande av den framförda kritiken. Utskottet vill emellertid särskilt
framhålla följande. Av förslaget framgår att den nya delgivningsformen
får användas endast om rätten förordnat därom. Såsom departementschefen
angivit bör flera misslyckade försök till delgivning i vanlig ordning
redan ha ägt rum innan rätten förordnar att den nya delgivningsformen får
begagnas. Härigenom kommer rätten att vid sitt ställningstagande äga tillgång
till uppgifter om omständigheterna i varje särskilt fall vanligen genom

Första lagutskottets utlåtande nr 3t år 1960

de upplysningar som stämningsmannen har att lämna rörande misslyckade
försök till delgivning. Det torde kunna antagas att rätten därigenom även
får vissa förutsättningar att bedöma huruvida den sökte avsiktligt undandrager
sig delgivning. Utskottet vill erinra om att det från skilda håll framhållits
att den föreslagna delgivningsformen skulle få sin största praktiska
betydelse beträffande dylika fall. Detta har särskilt betonats i kommittéförslaget
och av departementschefen, och även lagrådet synes ha denna uppfattning.
Härtill kommer att rätten också genom utredningen i delgivningsärendet
får antagas erhålla viss vägledning i frågan om försändelsen
kan avlämnas i den söktes hemvist — vilket regelmässigt torde vara möjligt
— eller måste fästas å hans dörr. I det fåtal fall där den senare möjligheten
synes kunna komma i fråga får det förutsättas att rätten vid sin prövning
av ärendet ägnar särskild uppmärksamhet åt de olika i fallet föreliggande
omständigheterna. Enligt utskottets uppfattning synes den nya delgivningsformen
fylla ett visst behov utan att medföra några nämnvärda olägenheter.
Utskottet finner sig därför böra förorda propositionens förslag i denna del.

De genom propositionen framlagda förslagen rörande ed av protokollförare
och frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt har icke givit anledning
till erinran.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna 1: 538 och II: 668
måtte bifalla förevarande proposition, nr 85.

Stockholm den 29 april 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist, Per Olofsson,
Nyström, Gezelius, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg och Svanström;
samt

från andra kammaren: herr Landgren, fru Roman, herrar östrand,
Fröding, Gustafsson i Borås, Larsson i Norderön, Andersson i Storfors och
Zetterberg i Stockholm.

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Reservationer

1) av herr Gezelius; samt

2) av herrar Per-Olof Hanson och Gustafsson i Borås, vilka ansett att
utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Föreliggande proposition innebär bl. a. att delgivning såvitt den sökte icke
anträffas i hemvistet och man icke vet var han finnes samt ej heller någon
anträffas till vilken handlingen kan lämnas, i stället skall kunna ske genom
att handlingen nedlägges i brevlåda eller ock i slutet kuvert fästes på hans
husdörr.

Förslaget innebär sålunda bl. a. återinförande i modifierad form av den
ålderdomliga form av delgivning genom s. k. spikning, vilken förekom i vår
rättegångsordning innan vår nuvarande rättegångsbalk trädde i kraft år 1948.
Förfarandet övertogs i 1734 års lag från äldre föreskrifter men borttogs alltså
vid den nya rättegångsbalkens införande.

Att nu återigen införa denna medeltida form av delgivning, sedan den för
ett årtionde sedan utmönstrats ur rättegångsbalken synes icke motiverat.
Även om spikning i ett eller annat fall skulle underlätta delgivningen kan
detta icke uppväga de betänkligheter som uppkommer ur det förhållandet att
genom misstag eller på annat sätt icke avsedda personer kan komma att drabbas
av obehag. Att sådant icke med säkerhet kan undgås framgår bl. a. av
JO:s ämbetsberättelse av år 1949 varom lagrådet erinrat. De modifikationer
av spikningsförfarandet i förhållande till äldre förfaranden som nu skall
föreskrivas och de gränsdragningar för dess tillämpning som anges i propositionen
undanröjer icke antydda farhågor.

Det bör vidare understrykas att delgivning enligt föreliggande förslag
skall kunna ske genom att handlingen nedlägges i brevlåda eller på annat
sätt avlämnas i den söktes hemvist. Då härigenom delgivningsförfarandet
avsevärt underlättas synes ännu mindre skäl föreligga för återinförande av
spikningsförfarandet. Lagrådet har avstyrkt en lagändring av denna innebörd,
och Stockholms rådhusrätt har uttalat betänkligheter mot den ifrågasatta
bestämmelsen. Utskottet har för sin del icke kunnat finna tillräckliga
skäl förebragta för ett återinförande av ett sedan länge ur rättegångsbalken
utmönstrat delgivningsförfarande.

De genom propositionen framlagda förslagen rörande ed av protokollförare
och frikyrkopastorers befriande från vittnesplikt har icke givit anledning
till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 538 och II: 668
— och med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken -— måtte för sin del antaga
propositionen med den ändringen av nämnda förslag
att 33 kap. 12 § rättegångsbalken erhåller följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

33 KAP.

Har den---------

Delgivning skall-----—--

§•

--i tidning.

blivit fullgjort.»

600862 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag