Första lagutskottets utlåtande nr 30 (Utlåtande 1950:L1u30 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Nr 30.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition ang.

godkännande av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 197, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för riksdagen framlagt förslag angående
fördelning av de tyska tillgångarna i riket med anhållan att de allmänna
grundsatser, som föredragande departementschefen, ministern för utrikes
ärendena Undén, framlagt, måtte få lända till efterrättelse.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren
nr 496 av herr Petersson, Emil,
nr 497 av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 498 av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 499 av herr Ewerlöf ävensom
inom andra kammaren

nr 583 av herr Håstad m. fl., likalydande med motionen nr 497 i första
kammaren,

nr 584 av herr Hagberg i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr 498
i första kammaren, samt

nr 585 av herr Häckner m. fl., likalydande med motionen nr 496 i första
kammaren.

Beträffande de skäl som utöver vad nedan angives anförts till stöd för
de i propositionen framlagda förslagen, får utskottet hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen
för de ämnen, som beröras av motionerna. I fråga om de skäl. som
motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet i huvudsak
hänvisa till motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes, att riksdagen måtte godkänna vissa allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland. De huvudsakliga grund1
Dihang till riksdagens protokoll 1930. 9 samt. 1 avd. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

satserna kunna sammanfattas på följande sätt. Tvångsclearing med Tyskland
bör äga rum utan uppskov och ske med stöd av gällande clearinglagstiftning.
Inom ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka
fordringsanspråk som skola beaktas i clearingen och i vilken ordning anspråken
skola tillgodoses. Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på
det sättet, att den i princip omfattar svenska rättssubjekt dock icke sådana,
som äro bosatta i Tyskland. För att beaktas skall fordringen hava varit på
svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen för det definitiva
tyska sammanbrottet. Allmänt undantag utgör kommersiella fordringar. I
övrigt uppdrages till Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga dispensföreskrifter.
Till gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen hänföras
tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare, som under
kriget varit bosatta i Tyskland. Med Tyskland avses tyska riket i dess utsträckning
före den 1 januari 1938. Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk,
och i clearingen upptagas väsentligen endast fordringar, som
uppkommit före det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden
före denna tidpunkt. Om det kan visas, att gäldenären var solvent vid den
tidpunkt före den 1 maj 1945, då fordringen förföll till betalning, skall
fordringen från denna synpunkt godkännas. Är det utrett, att gäldenären
vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas.
Kan full bevisning rörande solvensen icke förebringas, ankommer det på
fördelningsorganet att fatta beslut med hänsyn till omständigheterna. Samtliga
fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola anses vara
förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför icke att avräkna
utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp. Borgenären skall avstå
så mycket av sin fordran, som han uppburit. Det föreslås, att vissa fordringsanspråk
skola utgå med förmånsrätt. Normer givas för omräkning till
svenska kronor av fordringsanspråk, som äro uttryckta i utländska myntslag.
För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget varit
bosatta i Tyskland, föreslås, att staten avstår sammanlagt sex miljoner kronor
av den utdelning, som tillkommer vissa statliga fordringsanspråk. Prövningen
av betalningsanspråken och fördelningen föreslås skola ombesörjas
av en för ändamålet inrättad nämnd, som skulle bestå av tre, utav Kungl.
Maj :t utsedda ledamöter. Nämndens avgöranden böra vara slutgiltiga.

Inledning.

På grund av att ett flertal länder i början av 1930-talet genomfört valutarestriktioner,
som berett svenska exportörer svårigheter, utfärdades den 17
juni 1932 Sveriges första clearinglag. Syftet med lagen var att ge civilrättsligt
stöd åt clearingavtal, som Kungl. Maj :t kunde sluta med främmande
land, och skapa ett påtryckningsmedel mot en stat, som vägrade ingå clearingavtal
med Sverige. Lagen skulle tillämpas först efter särskilt kungligt
förordnande, och förordnande skulle blott få givas efter hörande av full -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

mäktige i riksbanken. År 1934 ersattes 1932 års clearinglag av den nu gällande
lagen den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. in. Clearinglagen har sedermera flera
gånger ändrats. Enligt 2 § clearinglagen äger Kungl. Maj :t att, där omständigheterna
därtill föranleda, anordna tvångsclearing med främmande makt.

På grundval av clearinglagen har slutits ett flertal clearingavtal med
Tyskland. Dessa avtal voro av tre olika typer. Det egentliga clearingavtalet
avsåg betalningar, som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet (s. k. kommersiella
fordringar). Rikslåneavtalet reglerade främmande betalningar av
räntebelopp å Dawes-, Young- och Kreugerlånen. I avtalet innefattades
även räntor å två österrikiska statslån och Svenska Tändsticksaktiebolagets
(Stabs) andel i Deutsche Zimd-warenmonopolgesellschafts vinst enligt ett
mellan tyska staten och bolaget träffat avtal. Transfer- eller privatskuldavtalet
slutligen avsåg betalning av svenska fordringar på räntor å och avkastning
av privata krediter och andra kapitalinvesteringar, som föllo under
det av den tyska riksbanken år 1934 beslutade betalningsuppskovet
(det s. k. transfermoratoriet). Förutsättningen för att fordringar, som åsyftades
i rikslåne- och privatskuldavtalen, skulle kunna betalas med clearingmedel
var, att överskott av sådana medel funnos till tysk favör, sedan betalning
skett av de svenska fordringar, som avsågos i clearingavtalet. För
att betalning skulle äga rum enligt de båda avtalen törutsattes alltså, att
exporten från Tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Men
innehavare av betalningsanpråk, som avtalen åsyftade att tillfredsställa,
ägde icke att utfå hela det överskott, som uppkommit, sedan de belopp betalats,
som clearingavtalet avsåg. Hälften av överskottet skulle nämligen
ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sättet, att denna
ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken.
Den andra hälften däremot skulle användas till betalning av skulder,
som tyskarna förpliktat sig att betala enligt rikslåne- och privatskuldavtalen.
Härigenom kom de till svensk-tyska clearingkontot avsatta medlen
att inom clearingnämnden bokföringsmässigt fördelas i tre grupper: Egentliga
clearing medel, d. v. s. medel, sc»n inbetalats av svenska importörer
och användas till gäldande av svenska exportfordringar, som föllo
under clearingavtalet, s. k. kommersiella fordringar; option sm ed el
eller den hälft av överskottet på clearingmedlen, som skulle ställas till den
tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring till den tyska riksbankens
konto hos den svenska riksbanken (från slutet av år 1944 skedde
icke någon sådan överföring); och transfermedel, d. v. s. den hälft
av överskottet, som skulle användas till betalning av skulder enligt rikslåne-
och privatskuldavtalen.

Det tyska sammanbrottet föranledde, att det svensk-tyska clearingavtalet
icke längre kunde tillämpas. Med anledning härav förordnade Kungl
Maj:t i kungörelse den 6 april 1945, att fordringar, som tillkomme någon i
det Tyska riket, skulle inbetalas till clearingnämnden och där vara spärrade.
De tyska clearingmedlen liava sedan sagda dag varit och äro alltjämt

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

spärrade med undantag för av Kungl. Maj :t sedermera särskilt beslutade
utbetalningar av vissa räntefordringar. Clearingmedlen hava emellertid efter
den 6 april 1945 ökats på grund av att inbetalningar av tyska skuldbelopp
enligt Kungl. Maj :ts förordnande skett till clearingnämnden, som dessutom
i stor utsträckning låtit indriva dylika tillgodohavanden i Sverige,
men clearingmedlen hava även ökat på annat sätt.

Sedan de under andx-a världskriget mot Tyskland allierade makterna uppmanat
de neutrala länderna att sätta tysk egendom under kontroll och
eliminera det tyska inflytandet, tillmötesgick Sverige önskemålet genom år
1945 beslutade lagstiftningsåtgärder. Den 29 juni 1945 utfärdades lagen om
kontroll å viss utländsk egendom (kontrollagen), som ändrades den 14 december
samma år. Sistnämnda dag utfärdades även lagen om administration
av vissa bolag m. m. (administrationslagen). På grund av denna lagstiftning
har tysk egendom både satts under kontroll och i stor utsträckning
försålts under överinseende av ett särskilt statligt organ, flyktkapitalbyrån.
De belopp, som sålunda influtit, ha jämväl insatts på clearingkonto.
Såväl dessa medel som övriga tyska clearingmedel äro alltjämt tysk egendom.

De allierade makterna framställde även anspråk på att utfå värdet av
den tyska egendom, som influtit genom realisationer av de tyska tillgångarna.

Genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17 december
samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för
svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands,
Frankrikes och Förenta staternas regeringar, å den andra sidan, har emellertid
uppgörelse träffats, bl. a. rörande likvidationen av tyska tillgångar
i Sverige, med undantag för egendom tillhörig här bosatta tyska medborgare,
vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda uppgörelse skall behållningen
av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras dels för betalning av
svenska fordringar gentemot Tyskland och dels — med ett i uppgörelsen
fixerat belopp av 150 miljoner kronor — för finansiering av inköp av för
det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas
mellan svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.
De tyska ägarna skola erhålla ersättning i tysk valuta för den
egendom, som likvideras eller disponeras i enlighet med överenskommelsen.
De allierade myndigheterna i Tyskland skola enligt uppgörelsen vidtaga erforderliga
åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet av
den likviderade egendomen blir vederbörligen registrerad.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska
fordringar på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet
som omfattningen eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta
betalning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 tillkallade
ministern för utrikes ärendena tre sakkunniga att utreda och framlägga

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

förslag i frågan om den slutliga dispositionen av de tyska tillgodohavanden,
som finnas spärrade hos clearingnämnden eller må uppstå genom likvidation
av här befintliga tyska tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden
icke skulle användas för inköp för det tyska folkhushållets räkning enligt
uppgörelsen i Washington.

De sakkunniga, som antogo benämningen tyskinedelskommittén, avlämnade
i februari 1949 betänkande med förslag rörande den slutliga dispositionen
av tyska tillgodohavanden (som bilaga fogat vid propositionen).

Sedan betänkandet för yttrande remitterats till fullmäktige i riksbanken,
clearingnämnden, flyktkapitalbyrån, Skyddskommittén för utlandsfordringar
och Svenska bankföreningen, hava remissvar avgivits. Vidare hava
Utlandssvenskarnas förening, Emigranternas självhjälp, Emigranternas
skyddsförening, Tyska socialdemokratiska partistyrelsens representant i
Sverige, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska Viktoriaförsamlingens
i Berlin kyrkoråd och Skyddsföreningen för utländska värdepapper
inkommit med framställningar i ärendet.

De tyska tillgångarna och anmälda betalningsanspråk.
A. De för utdelning disponibla medlen.

Hos clearingnämnden innestå per 28.2.50:

1) Clearingkontot.......................................... 1 236 208: 63

2) Optionskontot.......................................... 72 530 784: 61

3) Transferkontot......................................... 30 549 266: 60

4) Spärrkontot............................................ 43 333 184: 17

Under flyktkapitalbyråns kontroll stående medel:

1) Avbetalningsfordringar.................................. 9 900 000: —

2) Spärrade medel (förvaltade av byråns sysslomän).......... 10 800 000: —

3) Därjämte förväntas blivande realisation av tysk egendom inbringa
ett belopp om ca ................................. 33 000 000: —

För utdelning disponibla medel S:a kronor 201 349 444: 01

Förutom nu nämnda medel finnes ett belopp om ca 27,2 miljoner kronor,
vilket dock är tvistigt och beroende av utgången av vissa internationella
uppgörelser. Det är ovisst men dock möjligt, att omkring hälften av detta
belopp kan komma att tillerkännas svenska intressenter och därför ställas
till clearingnämndens förfogande. Under denna förutsättning kan ett belopp
av 214,9 miljoner kronor stå till förfogande för utdelning till svenska fordringsägare.

Det må därjämte nämnas, att ett belopp om 150 miljoner kronor utbetalats
till statskontoret för leveranser av livsmedel till det tyska folkhushållet.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

B. Anmälda betalningsanspråk.

Genom kungörelse den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa
fordringar hos gäldenärer i Tyskland erhöll svensk undersåte eller svensk
juridisk person, som har fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning
härför ur de tyska tillgångarna i riket, möjlighet att till clearingnämnden
göra anmälan om sitt anspråk före den 15 mars 1948. Beträffande fordran,
som avsågs i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 med
Tyskland, föreskrevs i kungörelsen, att anmälan fick göras av jämväl annan
betalningssökande.

Clearingnämnden, som sammanställt inkomna anmälningar, har indelat
fordringarna i tre grupper: kommersiella, finansiella och övriga fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

Kommersiella fordringar äro sådana, som avsågos i den svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen
den 14 december 1940.

Enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter hava anmälningar gjorts
med nedan angivna belopp:

svenska kronor......................... 13 967 369: 93

riksmark............................... 3 552 855: 63

Härtill komma mindre belopp i pund, dollars m. fl. främmande valutor.

II. Finansiella fordringar.

Till finansiella fordringar hänför clearingnämnden fordringar på grund
av innehav av obligationer, aktier, äganderätt till fast egendom, inteckningsfordringar,
bankfordringar och andra finansiella fordringar. Enligt uppgift
av clearingnämnden hava följande anspråk anmälts:

1. Fordringar på grund av innehav av tyska statsobligationer.

a. Daweslånet:

anmälda belopp certificrade belopp

svenska kronor................... 16 716 000: — 16 716 000: —

dollars.......................... 2 840 400: — 2 818 700: —

Mindre belopp i riksmark och pund tillkomma.

b. Younglånet:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor................... 56 731 190: — 56 845 000:

dollars.......................... 4 990 500: — 4 238 000: —

holländska floriner................ 1 729 400: — 1 551 400:

Mindre belopp i andra valutor tillkomma.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

c. Kreugerlånet:
dollars . . .........

anmält belopp

50 200 000: —

certifierat belopp

50 200 000: —

d. S. k. funding bonds:

svenska kronor . ..

riksmark.........

pund............

dollars..........

holländska floriner

anmälda belopp

3 935 879: 90
1 092 153: 28
3 060: —: —
286 552: 31
1 858: 41

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

anmälda belopp

svenska kronor......................;... 142 224: 79

riksmark.....*.......................... 2 952 933: 48

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

anmälda belopp certifierade belopp

riksmark............................ 11 079 799:15 10 604 217:26

dollars.............................. 11 076 461: 45 11 548 560: —

holländska floriner..................... 1 524 262: — 1 463 950: —

Härtill komma mindre belopp i svenska kronor, pund och schweiziska
francs.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

anmälda belopp

riksmark................................ 2 046 796: 04

Ett mindre belopp i pund är även anmält.

4. Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

anmälda belopp

svenska kronor.......................... 45 805: 79

riksmark................................ 2 225 777: 81

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 906 945: 89 1 109 773: 02

riksmark............................ 11 446 131: 75 9 458 330: 66

pund................................ 9 650: —: — —

6. Bankfordringar.

anmälda belopp certifierade belopp

riksmark............................ 21 871 298: 48 2 476 877: 82

Därjämte tillkomma vissa belopp i svenska kronor, dollars m. m.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

7. Övriga finansiella fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar av mycket
skiftande art, såsom fordringar på grund av arv, försäkringar, köpeskillingslikvider,
som icke slutförts, lån, som icke skett i bank eller mot inteckningssäkerhet
m. in. Anmälda anspråk utgöra förutom smärre belopp i holländska
floriner m. m.:

anmälda belopp certifierade belopp

svenska kronor....................... 12 077 347: 09 8 527 050: 41

riksmark............................ 19 852 210: 17 11 252 754: 54

pund................................ 112 229: 10: 6 12 030: 19: 6

dollars.............................. 1 054 730:03 16 091:55

III. Övriga fordringar.

Till denna grupp har clearingnämnden hänfört fordringar på lön, pension
och livränta samt underhållsanspråk, fordringar på grund av rekvisition
av egendom av tyska myndigheter, skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar
samt andra fordringar. De anmälda anspråken utgöra
enligt av clearingnämnden lämnade uppgifter:

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. d.

svenska kronor

a. löner och tantiéme.............. 296 830: 25

b. pensioner och livräntor på grund

av tjänst intill 1/10 1948 ......... 163 832: —

c. pensioner och livräntor, utgående

av annan grund än tjänst........ —

d. anspråk på inbetalda premier å

tjänstepensioner................ —

e. underhållsanspråk............... 175 253: 78

riksmark

722 749: 60

1 091 786: 20

47 679: 38

56 698: —
177 880: 62

pund

54: —: —

2. Fordringar på grund av rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å bl. a.

svenska kronor.......................... 2 441 169: 10

riksmark................................ 4 313 523: 86

3. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar.

svenska kronor......................... 25 269 923: 41

riksmark.............................. 1 179 326: 03

Härjämte tillkomma smärre belopp i pund, dollars m. m.

Särskilt anmält är dessutom ett krav från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik med
norska kronor 11,2 miljoner.

4. Övriga fordringar.

svenska kronor.......................... 7 419 671: 75

riksmark................................ 2 991 684: 96

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Bland dessa fordringar märkas anmälningar å kronor 4 233 005: 19 från
försvarets civilförvaltning, 29 753:05 från civilförsvar sstyrelsen och
181 346: 73 från medicinalstyrelsen, avseende kostnader för tyska militärinterner.

Fordringar, som icke hava motsvarighet i clearingnåmndens cirkulär nr 85

den 31 januari 1948.

Under denna grupp har clearingnämnden uppfört anspråk å betydande
belopp, svenska kronor 13,8 miljoner, riksmark 39,8 miljoner, jämte ett antal
belopp i olika främmande valutor. En stor del av dessa anspråk avse ersättning
för bombskador samt för avgifter och annat, som lagts å judar enligt
rasdiskrimineringslagarna i Tyskland, m. m.

Riksgäldskontorets utgifter för det österrikiska konversionslånet.

Riksgäldskontoret har till clearingnämnden anmält anspråk på ersättning
för kontorets utlägg för 1934 års österrikiska konversionslån med följande
belopp:

svenska kronor.......................... 91 144: 28

pund................................... 123 867: 12: 3

holländska floriner ...................... u 23 328: 22

belgiska francs.......................... I 199 052: 05

franska francs...............''............ 1 531 409: 86

schweiziska francs ...................... 119^093:40

tjeckiska kronor......................... 255^000: —

Förutom nämnda krav har Svenska tändsticksaktiebolaget anmält anspråk
på ersättning för bolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst
med ett till 55 miljoner kronor avrundat belopp.

Principiella utgångspunkter.

Kommittén.

Kommittén genomgår de olika förutsättningarna för tvångsclearing och
kommer till slutsatsen, att förutsättningarna få anses vara uppfyllda. Kretsen
av de rättsägare, till vilkas förmån tvångsclearing kan äga rum, bestämmes
— framhåller kommittén — i clearinglagen endast så, att utbetalningen
skall gälla »fordran hos någon i den främmande staten». Lagen innehåller
icke några föreskrifter om förhållandet mellan olika betalningsberättigade i
fall, då tillgängliga medel icke förslå att täcka fordringarna i deras helhet.
Bestämmelser saknas ock i clearinglagen angående sättet för utbetalningen.
Kommittén finner därför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
närmare föreskrifter i dessa hänseenden. Kommittén tillägger i samband
därmed:

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare sig
de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de på
clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla betalning
genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser, som
Kungl. Maj:t härom utfärdar. Då Kungl. Maj:t äger att bestämma, vilka
fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.
Maj :t även äga att bestämma, huru stora belopp av tillgängliga medel som
skola användas till tvångsclearing och i vilken ordningsföljd olika fordringar
eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora belopp
av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten och
om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför även
av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.

Yttranden.

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta, om utbetalningarna från clearingmedlen
icke borde uppskjutas dels på grund av den omständigheten, att det
vore tvivelaktigt om någon kurs å riksmark för närvarande kan fastställas,
dels ock enär frågan om ersättning enligt Washingtonavtalet till de tyska
ägarna av härstädes likviderad egendom icke definitivt lösts.

Clearingnämnden, Bankföreningen och Skyddskommittén för utlandsfordringar
hava i sina yttranden betonat vikten av att — särskilt med hänsyn
till Sveriges framtida förbindelser med Tyskland -—- clearingen sker med
iakttagande av de till grund för den svenska clearinglagstiftningen liggande
principerna och i övrigt tillämpliga rättsregler. Bankföreningen och skyddskommittén
åberopa ett av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eldund och N. von
Steyern gemensamt avgivet utlåtande. Skyddskommittén har därjämte ingivit
ett utlåtande av juris professorn vid Uppsala universitet Phillips Hult.
I utlåtandena avvisas kommitténs uppfattning, att de svenska borgenärerna
skulle sakna juridisk rätt till utdelning. Det bestrides, att Kungl.
Maj :t skulle äga att fritt bestämma, vilka borgenärer som skola erhålla
ersättning och vilken förtursrätt, som skall iakttagas. I stället göres gällande,
att när Kungl. Maj :t enligt 2 § clearinglagen utfärdat förordnande
om tvångsclearing för fördelning av tillgängliga tyska clearingmedel, så ha
de svenska borgenärernas krav på dem tillkommande andel av medlen fått
en rättslig grundval. Om medlen ej förslå till borgenärernas fulla förnöjande,
skola de enligt denna uppfattning fördelas efter de i en sådan situtation tilllämpliga
civilrättsliga grundsatserna.

Clearingnämnden ifrågasätter ytterligare, huruvida förutsättningarna för
en tvångsclearing mot Tyskland för närvarande föreligga. Nämnden anser, att
särskilt frågan om möjligheterna för de tyska fordringsägarna att erhålla
ersättning bör utredas och framhåller, att det allmänna läget i Tyskland fortfarande
är synnerligen oklart samt möjligheterna till en korresponderande
avräkning i Tyskland till förnöjande av de tyska rättsägarna ovissa.

Departementschefen.

I propositionen anför föredragande departementschefen i huvudsak följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 30. 11

Det förfarande som nu avses är eu med stöd av clearinglagens bestämmelser
av den svenska staten ensidigt vidtagen betalningsutjämning mellan
svenska och tyska betalningsanspråk. Syftet är att skydda svenska intressen,
och medlet är tvångsclearing. Åtgärden är föranledd av att det med Tyskland
ingångna clearingavtalet icke kan tillämpas och av det tyska sammanbrottet.
Om ett clearingavtal, som slutits med en främmande stat, icke
kan tillämpas, äger enligt 2 § clearinglagen Konungen att, där omständigheterna
därtill föranleda, förordna, att den, som har fordran hos någon i den
främmande staten men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten
att förfoga över betalningsmedel ej kan erhålla betalning, skall äga erhålla
betalning av medel, som enligt 1 § clearinglagen insatts i svensk bank eller
kassa mot det att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar
skett, avstår så mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet
belopp. Det är uppenbart, att de formella förutsättningarna föreligga
för en tvångsclearing med Tyskland. Starka sakliga skäl tala även för en
dylik åtgärd, och i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha i
allmänhet erinringar icke framställts mot den planerade tvångsclearingen
i och för sig. Fullmäktige i riksbanken och clearingnämnden ha dock ifrågasatt
lämpligheten av att ett förordnande om tvångsclearing gives nu.

Tveksamheten synes huvudsakligen hava orsakats av att utredning skulle
saknas beträffande utsikterna för tyskar, vilkas egendom blivit likviderad,
att erhålla ersättning enligt Washingtonuppgörelsens bestämmelser. Detta
skäl för ett uppskov med frågans behandling finner jag icke hållbart med
hänsyn till den utformning Washingtonuppgörelsen erhållit. Jag vill sålunda
erinra om att de allierade makterna enligt punkt 8 i denna uppgörelse förbundit
sig att av Tyskland eller den blivande tyska regeringen kräva godkännande
av överenskommelsens bestämmelser, i den mån de beröra tysk
egendom i Sverige.

Ett ytterligare dröjsmål med den betalningsutjämning, som ändock en
gång måste komma till stånd, skulle medföra allvarliga nackdelar. Det skulle
avsevärt öka de redan nu betydande olägenheterna för de svenska borgenärerna
av den långa betalningsspärren. I stället för att skapa klarare utgångspunkter
skulle uppskovet göra situationen ännu mera invecklad. Ju längre
tid som förflyter desto svårare blir det att genom utredningar och förebringande
av bevisning komma till riktiga resultat. Den omständigheten, att
ståndpunkt måste tagas till ett stort antal juridiska och praktiska problem,
kan givetvis icke i och för sig vara en giltig anledning till dröjsmål. Jag
förordar därför, att tvångsclearing med Tyskland äger rum utan uppskov.

Det bör framhållas, att de av det tyska sammanbrottet orsakade svårigheterna
medfört helt nya, invecklade och stundom svåröverskådliga problem.
Lösningarna måste vinnas genom avvägning av olika intressen, och om man
vill undvika stötande konsekvenser är det icke alltid möjligt att strikt tilllämpa
schematiska principer. I vad mån jämkningar befunnits påkallade
framgår av den följande redogörelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

I några av de med anledning av kommitténs betänkande avgivna yttrandena
hävdas, att varje fordringsägare, som har fordran hos någon i Tyskland,
även skulle hava juridisk rätt att deltaga i utdelningen av de tyska
medlen, sedan förordnande om tvångsclearing givits. Fördelningen skulle enligt
samma åsikt ske enligt privaträttsliga regler, och om medlen icke skulle
förslå till borgenärernas förnöjande, skulle civilrättsliga grundsatser tillämpas
vid bestämmande av förtursrätt och andra grunder för det konkursliknande
förfarandet.

Det är riktigt att, så länge den nuvarande clearinglagen består oförändrad,
det finns en ram, utanför vilken statsmakterna icke kunna gå, om
tvångsclearingen, som avsett är, skall genomföras med stöd av den gällande
clearinglagen. De tyska clearingmedlen kunna sålunda icke användas
till annat än tillfredsställande av fordringsanspråk, och härvid skola
de i lagen uttryckligen angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Men inom
den uppställda ramen äga statsmakterna att avgöra, både vilka fordringsanspråk
som genom den statliga åtgärden (tvångsclearingen) skola stödjas
och den ordning, i vilken de skola beaktas.

Det förekommer ofta även under normala förhållanden, att enskilda anspråk
mot en främmande stat icke kunna göras gällande med utsikt till
framgång, om de ej understödjas av landets regering och upptagas som
statliga krav. En allmänt vedertagen och erkänd regel är, att det härvid
ankommer på regeringen att avgöra, vilka anspråk som skola stödjas. Då
en främmande stat befinner sig i det läge, som nu föreligger beträffande
Tyskland, har en regering särskild anledning att utöva sin diskretionära
prövningsrätt. Clearinglagens bestämmelser lägga icke hinder i vägen för
ett sådant förfaringssätt. Härtill kommer, att clearinglagens föreskrifter äro
synnerligen kortfattade och i många fall icke ge någon ledning alls. Vad
särskilt frågan om förtursrätt angår, måste framhållas, att folkrätten
icke ger någon anvisning på ett internationellt konkursinstitut för stater,
och den svenska konkursrätten är varken tillämplig eller i detta sammanhang
normerande för statsmakterna. De civilrättsliga regler och grundsatser,
som i de ifrågavarande yttrandena och utlåtandena åsyftas, kunna
icke ha annat intresse för hithörande frågors bedömning än som mer eller
mindre vaga analogier.

Det sagda innebär icke, alt statsmakterna böra förfara godtyckligt. Tvärtom
framgår av det föregående önskvärdheten av att vissa normer följas.
De regler, som härutöver erfordras, komma att i det följande redovisas och
motiveras, varjämte särskilt angives, i vilken utsträckning undantag från
reglerna må medgivas.

Motioner.

I motionerna I: 498 och II: 584 framhålles som utomordentligt angeläget,
att vid genomförandet av en så extraordinär åtgärd som en tvångsclearing
all rimlig och möjlig hänsyn tages till gällande rätt. Bland de i propositionen
framlagda grundsatserna för fördelningen av de tyska tillgångarna funnes
några — av principiell räckvidd och av i grunden rättslig natur — rörande

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

vilka delade meningar rådde. Detta gällde framför allt frågan om statens
anspråk på ersättning för återlämnande av s. k. rövat guld. Dessa spörsmål
vore av stor betydelse för alla de fordringsägare, som kunde göra anspråk
på andel i de tyska tillgångarna. Statlig förmånsrätt vid fördelningen av
dessa minskade på ett avgörande sätt den summa som kunde fördelas på
enskilda fordringsägare. Ett ställningstagande från riksdagens sida i berörda
frågor innebure sålunda, att riksdagen gjorde sig till domare i en
rättstvist mellan staten såsom bärare av ett privatekonomiskt intresse och
de enskilda fordringsägarna. Detta kunde icke anses tillfredsställande, då
därigenom den ena parten kunde sägas genom maktbud bestämma utgången
av en rättstvist. Prövningen av fördelningsspörsmålen borde därför anförtros
åt ett fristående statligt organ, vilket borde hava domstols karaktär
och syntes böra bestå av tre medlemmar, av Kungl. Maj :t utsedda bland
högsta domstolens ledamöter. Prövningen borde icke bindas av direktiv
utan bygga på gällande civilrättsliga, internationellt-privaträttsliga och folkrättsliga
regler.

I motionerna I: 496 och II: 585 uttalas, att det vore tvivelaktigt i vad mån
staten borde erhålla ersättning av clearingmedel. Motionärerna påpeka vidare
att fullmäktige i riksbanken och clearingnämnden varit inne på frågan
om utbetalningarna från clearingmedlen borde uppskjutas. Med hänsyn till
vikten av att borgenärerna ej skulle behöva vidkännas de stora svårigheter,
som en förlängning av betalningsspärren skulle medföra, ansåge motionärerna
det emellertid påkallat att se till att åtminstone en första utdelning
av tyskmedlen snarast påbörjades. Medel kunde därvid innehållas av det
belopp, som enligt propositionen skulle tillkomma staten med förmånsrätt.
Motionärerna påstå vidare, att staten genom att icke behöva betala någon
ränta på de belopp, som innestått hos clearingnämnden, gjort en vinst, som
kunde beräknas till liera tiotal miljoner kronor.

Även i motionerna 1: 497 och II: 583 påtalas, att de belopp som innestå
hos clearingnämnden och flyktkapitalbyrån synas icke ha varit placerade
med ränta.

Personkretsens omfattning (borgenärer och gältlenärer).

I propositionen anför departementschefen följande.

Tvängsclearingen bör äga rum för att skydda svenska intressen. I likhet
med kommittén anser jag därför att i princip endast svenska rättssubjekt
böra ha möjlighet att erhålla utdelning ur de tyska tillgångarna. Fråga
har emellertid uppkommit, om därutöver ytterligare krav böra uppställas
beträffande borgenärernas anknytning till det svenska samhället. Såväl
clearingnämnden som flyktkapitalbyrån ha föreslagit, att endast personer,
som vid viss tidpunkt varit svenska medborgare och bosatta i Sverige, skulle
kunna deltaga i utdelningen. Kommittén har för sin del icke uppställt några
andra krav på borgenärernas personliga kvalifikationer än att borgenären
skall vara svensk medborgare. Från en annan synpunkt kommer emellertid
kommittén till en begränsning av möjligheten att erhålla utdelning, näm -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

ligen genom att uppställa krav på att fordringen skall ha varit på svensk
hand den 1 maj 1945.

Mot kommitténs förslag i denna del ha erinringar framställts av vissa
emigrantsammanslutningar, som framhålla, att regelns följd hlir, att så
gott som alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare, uteslutas
från tilldelning, ehuru ifrågavarande personer varit sedan lång tid bofasta
i Sverige. Med anledning härav vill jag först erinra om att en fast och allmänt
erkänd folkrättslig regel är, att en naturalisering i allmänhet icke
har retroaktiva verkningar. De fordringar och anspråk, som en naturaliserad
svensk medborgare förvärvat före naturaliseringen, bruka enligt vedertagen
folkrättslig praxis vanligen icke upptagas och stödjas av svenska regeringen
gentemot främmande makt. Härav följer också, att dylika anspråk
i princip icke böra beaktas vid tvångsclearingen. Då den av kommittén uppställda
regeln står i överensstämmelse med gällande folkrättslig praxis och
även torde vara tillräcklig i detta avseende, biträder jag kommitténs förslag.

Frågan huruvida särskilt bosättningsvillkor bör eftergivas, är måhända
mera tveksam. Det kan göras gällande, att avtalsclearingen icke avsåg
utlandssvenskar, och det kan ifrågasättas, om deras anspråk ha den fasta
anknytning till Sverige och det svenska folkhushållet, som rimligen bör
fordras. Å andra sidan skulle det leda till ett föga tillfredsställande resultat,
om utlandssvenskar ställdes utanför deltagande i tvångsclearingen. Det
skulle i hög grad försvåra möjligheten att tillmötesgå de till Sverige återvända
och numera här i riket bofasta tysklandssvenskarnas i många fall
och av många skäl beaktansvärda framställningar. Jag kan icke finna, att
resultatet är ofrånkomligt.

Den planerade tvångsclearingen är icke en fortsättning av avtalsclearingen
utan företages, som förut är nämnt, för att skydda svenska intressen i
den på grund av det tyska sammanbrottet uppkomna situationen. Det ankommer
härvid på statsmakterna att inom clearinglagens ram avgöra, vilka
svenska intressen som skola stödjas. Starka sakliga skäl tala för att härvid
även utlandssvenskarnas anspråk beaktas. De ha förvärvat sina fordringsanspråk
såsom svenska medborgare, och det skulle onekligen vara stötande,
om de, efter att i utlandet hava utfört en i många fall även för Sverige gagnande
verksamhet, lämnades utan stöd av de svenska statsmakterna. Jag
kan därför icke finna annat än att deras anknytning till Sverige är tillräckligt
stark för att motivera deras deltagande i den planerade clearingen.

Flyktkapitalbyrån har framhållit, att ett fullständigt eftergivande av bosättningsvillkor
kommer i strid med clearinglagens bestämmelser. I Tyskland
bosatta svenska medborgare eller domicilierade rättssubjekt kunna
nämligen icke sägas vara hindrade från att erhålla betalning på grund av i
Tyskland vidtagna inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel.
Kommittén berör icke spörsmålet, men det måste anses vara självklart,
att clearingförfarandet icke kan avse sådana svenska medborgare. Jag föreslår
därför, att personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet,
att den i princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som ha
hemvist i Tyskland.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Från huvudregeln, att endast svenska rättssubjekt kunna deltaga i tvångsclearingen
såsom borgenärer, uppställer kommittén ett allmänt undantag.
Innehavare av sådana kommersiella fordringar, som falla under clearingavtalet
den 14 december 1940, skulle enligt kommittén erhålla utdelning
genom tvångsclearingen oberoende av borgenärens nationalitet. Tvångsclearingen
skulle i detta fall anknyta till avtalsclearingen. Jag biträder kommitténs
förslag i denna del.

Kommittén föreslår vidare, att i undantagsfall och efter beslut varje gång
av Kungl. Maj :t utbetalning av clearingmedel skulle kunna medgivas åt
sådana tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingen kunnat få
medel transfererade för sitt uppehälle, och även till i Sverige bosatta svenskfödda
kvinnor, som genom äktenskap blivit tyska medborgare. Ytterligare
förordar kommittén, att likaledes i undantagsfall och efter särskilt beslut
av Kungl. Maj :t skulle till förmån för svenskfödda kvinnor, som på grund
av äktenskap varit tyska medborgare men numera åter blivit .svenska medborgare,
dispens kunna givas från regeln, att fordringen skall ha varit i
svensk hand den 1 maj 1945 för att kunna beaktas i tvångsclearingen. Slutligen
skulle enligt kommittén på samma sätt dispens från sistnämnda regel
kunna beviljas svenska medborgare, som blivit naturaliserade efter den 1
maj 1945.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att dispensmöjligheter
böra beredas i de nu nämnda fallen, men jag skall i övrigt upptaga frågan
härom i samband med spörsmålet om behandlingen av ömmande fall i allmänhet.

I likhet med kommittén förordar jag, att till kategorien gäldenärer, vilkas
fordringar skola omfattas av tvångsclearingen, hänföras tyska staten, tyska
juridiska personer och tyska medborgare, som under andra världskriget
varit bosatta i Tyskland, men icke andra rättssubjekt. Med Tyskland avses
tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

I motionerna I: 497 och II: 583 hävdas, att till kategorien gäldenärer borde
-— i analogi med vad förhållandet var i clearingavtalen — räknas icke
blott tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare utan även
andra rättssubjekt, som under andra världskriget varit och alltfort vore
bosatta i Tyskland.

Frågan om vilka anspråk som böra beaktas vid en tvångs clearing

med Tyskland.

1. Anspråk, som på grund av clearinglagens bestämmelser icke kunna stödjas

vid en clearing.

Departementschefen anför i propositionen.

Med åberopande av stadgandet i 2 § clearinglagen, att tvångsclearing skall
avse fordran hos någon i den främmande stat, tvångsclearingen avser, bar

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

kommittén följdriktigt förordat, att ersättning i den nu planerade tvångsclearingen
icke skall givas för sakrätter (framförallt äganderätt till fast
eller lös egendom) eller för aktier och andelsbevis. Avkastning av fast egendom
och till betalning förfallen utdelning å aktier äro däremot fordringar
och skola följaktligen beaktas. Jag biträder kommitténs förslag. Det ankommer
på den myndighet, som har att besluta om utdelning, att i tveksamma
fall avgöra, till vilken kategori anspråket skall anses höra.

2. Fordringsanspråk i allmänhet.

Kommittén föreslår, att alla arter av fordringsanspråk beaktas vid tvångsclearingen
med undantag för svenska företags invesleringsfordringar å dotterföretag
i Tyskland. Härom anför kommittén i huvudsak följande.

Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedrivande
av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland
ett dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföretaget.
Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföretaget
ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda
haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt
vanligaste — har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget.
-—--

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt varvid åtminstone
formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form, att moderföretaget, sedan
aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland
genom investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska
bolaget kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,
som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som
innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta
fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott
med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit
exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess
verksamhet; därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moderföretaget
gentemot dotterföretaget. ----

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat, att vid tvångsclearingen behandla
investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.
Den omständigheten, att investeringen skett i sådan form att en fordran
uppkommit bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den
i allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital.
Kommittén anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning
genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillnaden
i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva
förenad med praktiska svårigheter. Bl. a. kan märkas att svenska moderföretag
givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar,
som ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i
en tvångsclearing. ---—

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Yttranden.

Clearingnämnden, som utgår från att kommittén med investeringsfordringar
åsyftar svenska moderföretags fordringar å dotterföretag i Tyskland,
avstyrker, att investeringsfordringar undantagas.

Skyddskommittén för utlands fordringar, till vars yttrande Bankföreningen
ansluter sig, gör gällande, att hållbar grund saknas för kommitténs förslag
om diskriminering av svenska moderbolags fordringar hos dotterföretag
i Tyskland.

Departementschefen anför i denna fråga följande.

Kommittén har föreslagit, att alla arter av fordringsanspråk skola beaktas
vid clearingen med undantag för svenska moderbolags investeringsfordringar
å dotterföretag i Tyskland. Mot principen har jag icke något att erinra.

Vad undantaget beträffar har det i några av remissvaren gjorts gällande,
att det av juridiska och praktiska skäl vore svårt att på ett hållbart sätt
draga en gräns mellan moderbolagens fordringar på grund av investeringar
och deras löpande fordringar. De senare skulle nämligen enligt kommitténs
förslag erhålla utdelning. Det har också framhållits, att vid handelsunderhandlingar
med Tyskland från svensk sida påyrkats särskilt förmånlig behandling
av svenska dotterbolag.

Det är tydligt, att — som kommittén själv framhåller — juridiska och
praktiska svårigheter kunna uppkomma vid gränsdragningen mellan investeringsfordringar
och andra fordringar. Huruvida kommitténs förslag
i denna del är genomförbart kan icke nu med säkerhet bedömas. Jag föreslår
därför, att det må ankomma på Kungl. Maj :t att efter hörande av
det organ, som har att pröva betalningsanspråken, besluta, huruvida investeringsfordringar
skola beaktas i den planerade clearingen.

3. Skadeståndsanspråk.

Departementschefen anför härom:

Kommittén har icke från principiell synpunkt dryftat, i vad mån skadeståndsfordringar
böra beaktas vid clearingen. Skadeståndskrav äro vida
svårbedömligare än andra krav, och åtskilliga fall kunna förekomma, där
icke svensk utan tysk domstol är behörig att avgöra, om skadeståndsskyldighet
föreligger. Att generellt avvisa skadeståndsanspråk från beaktande
vid clearingen, vore dock att gå för långt, men det är påkallat, att en mycket
stor återhållsamhet iakttages vid beslut om utdelning på grund av skadeståndsfordringar.
Utdelning bör icke medgivas i andra fall än där en
övertygande och fullständig utredning företetts av sökanden. I alla andra
fall böra anspråken avvisas.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

4. Statens anspråk med anledning av utlämnad guldmängd.

Kommittén.

Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå vid tvångsclearingen med
belopp motsvarande värdet av vissa guldkvantiteter, som jämlikt Washingtonöverenskommelsen
må komma att utlämnas, och att denna utbetalning
bör äga rum såsom en kvittning mellan den svenska och tyska staten.

Enligt Washingtonöverenskommelsen (huvudskrivelsen p. 4) åtog sig
svenska regeringen att till de allierade återställa det av Sverige förvärvade
guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder (rövat
guld). Fråga är om dels en viss, i överenskommelsen närmare angiven
mängd guld, som motsvarar den kvantitet guld, härrörande från Banque
de Belgique, vilken förvärvats av riksbanken, dels ock en viss kvantitet
guld, varpå holländska staten framställt anspråk. Värdet av dessa guldpartier
beräknades efter då gällande pris på guld till ca 65 miljoner kronor.
(Riksbanken har sedermera till Banque de Belgique utlämnat guld till ett
värde vid utlämnandet av ca 28,9 miljoner kronor. Det av holländska staten
framställda anspråket avser en kvantitet guld, vars ungefärliga dagsvärde
uppgår till ca 50,i miljoner kronor.)

Kommittén framhåller, att i fråga om guldet »den praktiska förutsättningen
för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig
nödsakad att återställa guldparlierna i fråga —» ännu vid tiden för betänkandets
avgivande icke var för handen, varför kommitténs bedömning
av ersättningskraven måste bliva preliminär. Kommittén anför vidare.

Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseförlopp,
som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och
vars bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas
hand skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock knnna hävdas, att
tyskarnas åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom
underkastat rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt.
Oavsett detta och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid
förefalla som om — också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat»
— tyska regeringens åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma
ingå i affärstransaktioner med ett neutralt land och därvid stillatigande
eller uttryckligt beteckna detsamma såsom härrörande från tyska
riksbankens s. a. s. reguljära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk
mot Tyskland, när de svenska vederbörande senare, efter upptäckten
av guldets verkliga ursprung och under hårt förhandlingstryck, eventuellt
funnit sig böra återställa guldet i fråga.

Över huvud synes det väsentliga spörsmålet vara icke huruvida Sverige
med hänsyn till vad som förekommit varit juridiskt förpliktat att återställa
guldet utan huruvida dels tyskarna förfarit inkorrekt genom att låta guldet
ingå i de ifrågavarande transaktionerna med svenska riksbanken, dels svenska
staten har fog för sin åtgärd att i samband med Washingtonuppgörelsen
och därtill sig anslutande förhandlingar återlämna guldet.

Kommittén framhåller därjämte, att Sverige måste göra betydande uppoffringar
för att uppnå de fördelar — däribland full frihet att genom tvångsclearing
utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska ford -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

ringsägarnas fromma •— som Washingtonavtalet innebar. Avståndet av det
»rövade guldet» ingick bland de prestationer, som Sverige måste göra för att
Washingtonavtalet skulle komma till stånd. Kommittén finner därför naturligt,
att »priset betalas av clearinginedlen, innan dylika användas till utdelning
åt personer, som ha direkt fördel av att Washingtonuppgörelsen
kommit till stånd».

En ledamot av kommittén var av skiljaktig mening och anförde, att
kommittén enligt hans uppfattning icke bort ingå på ett bedömande av
frågan, huruvida anspråket på ersättning för det rövade guldet vore av sådan
beskaffenhet, att det lagligen kunde tillgodoses vid en tvångsclearing.
Denna fråga borde helt hava lämnats öppen för att prövas i samma ordning
som övriga fordringsanspråk.

Yttranden.

Fullmäktige i riksbanken ansluta sig till kommitténs förslag om kvittning
och att ersättningen bör utgå med förtur framför samtliga övriga fordringsanspråk.

Clearingnämnden har, »med hänsyn till den oklarhet som ännu råder rörande
ifrågavarande anspråk», icke funnit sig böra taga ställning till spörsmålet.

Flyktkapitalbyrån anser, att de fordringar, som staten förvärvat för att
åvägabringa Washingtonavtalet och vad som kan komma att utgivas för det
rövade guldet, böra utgå med förmånsrätt, och tillägger, att de svenska fordringsägare,
till vilkas förmån åtagandet gjorts, icke synas befogade att bestrida
en sådan förmånsrätt.

Skyddskommittén och Svenska bankföreningen ansluta sig till förenämnda
utlåtande av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von Steyern.
I utlåtandet göres gällande, att, såvitt tillgängliga uppgifter visa, de ifrågavarande
guldkvantiteterna icke kunna anses vara rövade (looted) och, även
om så skulle varit förhållandet, har riksbanken icke rättslig skyldighet att
utlämna guldpartierna, enär riksbanken ostridigt varit i god tro vid leveransernas
mottagande. Sveriges riksbank har alltså enligt denna uppfattning
icke något rättsligt grundat krav på ersättning av den tyska riksbanken,
som uppkommit genom utlämnande av guldpartierna. Till samma resultat
kommer juris professorn Phillips Hult i sitt förutnämnda utlåtande. Hult
avvisar även den av kommittén framförda tanken, att utlämnande av guldet
skulle utgöra ett pris för Washingtonuppgörelsen och att clearingborgenärerna
borde betala detta pris, enär de haft den största fördelen av uppgörelsen.

Utlandssvenskarnas förening föreslår, att staten avstår från sitt krav på
ersättning ur tyskmedlen för det rövade guldet samt att även frågan om
ett avstående från ersättningskravet för de 150 miljoner kronor, för vilka
inköp gjorts för det tyska folkhushållet utredas. Föreningen anför:

Genom Washingtonavtalet bortgav staten ansenliga belopp, bl. a. 150
miljoner kronor till det tyska folkhushållet samt utfäste sig att återbetala

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

»rövat guld», vars värde nu beräknas till 65 miljoner kronor. Även om dessa
medgivanden gjordes av politiska skäl och därför ansetts skola bäras av det
svenska samhället, är det svårt att förstå, varför samhället skulle tillgodogöra
sig ersättning just av tyskmedlen i stället för av allmänna medel. Härigenom
blir det icke Sverige i dess helhet som får bära bördan, utan denna
lägges uteslutande på den relativt ringa gruppen av dem, som inneha fordringar
på Tyskland. De statliga kraven reducera väsentligt övriga fordringsägares
möjlighet till ersättning.

Departementschefen.

I propositionen anför departementschefen följande.

I Washingtonuppgörelsen (punkt 4) utfäste sig svenska regeringen att
till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits
av tyskarna från ockuperade länder. Vidare förklarades i avtalet, att på
grundval av verkställd utredning — vilken skulle göras till föremål för
ytterligare kontroll — den kvantitet guld, som skulle återställas, antogs uppgå
till viss angiven kvantitet. »Denna kvantitet» — sägs det vidare i uppgörelsen
-— »motsvarar den mängd guld, härrörande från Banque de Belgique,
som förvärvats av Sveriges riksbank och som skall återställas enligt ovanstående
förklaring.»

Svenska regeringen hade alltså kommit till den slutsatsen, att de allierade
med fog kunde anse, att Tyskland orättmätigt tagit det belgiska guldet. I
överensstämmelse med denna sin uppfattning var svenska regeringen villig
att återställa guldpartiet. Washingtonavtalet har godkänts av svenska riksdagen
och trätt i kraft. I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras,
att bland de fordringar, som skola utfå betalning genom clearingförfarandet,
bör medräknas »den fordran, som uppkommer genom utlämnande av
det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssanunanhang,
som eljest skulle reglerats över clearingen och med uttrycklig
försäkran, att guldet ej skall härstamma från ockuperat land.»

Den ifrågavarande guldkvantiteten har sedermera återställts till Banque
de Belgique (Belgiska nationalbanken) och statens fordran med anledning
därav uppgår till omkring 29 miljoner kronor.

Då i några av yttrandena över kommitténs betänkande åberopats juridiska
utlåtanden, som utmynna i att svenska staten icke skulle hava något
fordringsanspråk mot Tyskland med anledning av den utlämnade guldkvantiteten,
må här redogörelse lämnas för transaktionerna med ifrågavarande
guldmängd innan den av den tyska riksbanken såsom likvid överlämnades
till Sverige.

Redan i mitten av november 1939 hade Belgiska nationalbanken — som
icke har karaktären av statsbank — deponerat en del av sin guldkassa hos
Banque de France (Franska banken). Före kriget hade vissa guldpartier deponerats
i Amerika och England. I maj 1940 deponerades det då kvarvarande
guldet hos franska banken. I juni 1940 begärde Belgiska nationalbankens
guvernör hos guvernören för franska banken, att sistnämnda bank
måtte vidtaga samma åtgärder beträffande det belgiska guldet som beträf -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

iande dess egen guldkassa. I enlighet härmed anförtrodde Franska banken
det belgiska guldet till franska marinstaben, som vid denna tid ensam ansågs
i stånd att bedöma de materiella möjligheterna av en transport utom
kontinenten och handla därefter. Det belgiska guldet fördes då på en fransk
hjälpkryssare till Dakar i Nordafrika och anlände dit den 28 juni. Guldet
ställdes under kolonialmyndigheternas vård.

På tysk begäran upptogos sedermera underhandlingar mellan tyska och
franska vederbörande inom stilleståndskommissionerna i syfte att reglera de
iranska och belgiska emissionsbankernas inbördes mellanhavanden och att
därvid även precisera villkoren för överlämnande till belgiska nationalbanken
av det belgiska guldet i Dakar. Ett fransk-tyskt avtal härom träffades.
Franska banken — som själv icke var part i avtalet, lika litet som Belgiska
nationalbanken — ålades att till den belgiska återställa guldpartiet. Men
Belgiska nationalbanken vägrade sedermera att begära guldets återgående.
De tyska ockupationsmyndigheterna förmådde då Vichyregeringen att beordra
den franska stilleståndskommissionen att underteckna ett tilläggsprotokoll
den 11 december 1940, varigenom Tyska riksbanken övertog depositionen
i stället för Franska banken. Tyska riksbanken skulle förvara guldet
gentemot denna. Franska banken skulle föra det belgiska guldpartiet till
Marseille och överlämna det att förvaras av Tyska riksbanken. Belgiska nationalbanken,
som stod utanför detta avtal, erkände ej dess giltighet.

I september 1942 beslöt den tyska regeringen att rekvirera det belgiska
guldet, som alltså då hade överförts i den Tyska riksbankens förvar. I meddelande
härom till Belgiska nationalbanken förklarades, alt ersättning skulle
utgå i riksmark och krediteras nationalbanken. Ersättningssumman finge
dock ej användas utanför Tyskland. Till svar härå meddelade den sistnämnda
banken den 28 december 1942, att det rekvirerade guldet icke utgjorde
någon deposition i Tyska riksbanken och att dess utlämnande genom
Franska banken skett utan nationalbankens medgivande och under villkor,
som icke kunde godtagas. På grund härav kunde nationalbanken icke överväga
att mottaga ersättning för rekvisitionen.

Under en skriftväxling i saken mellan Tyska riksbanken och Franska
banken — skrivelser från Franska banken den och ”/t 1944 — gav sistnämnda
bank sitt stöd åt den belgiska ståndpunkten och underströk, att
guldet måste återställas till Belgiska nationalbanken.

Denna redogörelse giver vid handen, att det tyska besittningstagandet liksöm
rekvisitionen av det belgiska guldet innebar en klar rättskränkning i
förhållande till Belgiska nationalbanken. Franska banken uttalade under
nyssnämnda skriftväxling, att de interna tyska föreskrifterna (rekvisitionsdekretetj
icke kunde modifiera förpliktelser som Tyska riksbanken åtagit
sig inom en internationell ram, varvid hänvisades dels till den särskilda
karaktären av transaktioner mellan emissionsbanker dels ock till protokollet
den 11 december 1940.

Det må tilläggas, att, enligt vad sedermera blivit känt, tyska regeringen
först övervägde att rekvirera guldet med åberopande av Haagreglerna om

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

lantkrig, art. 52, men avstod därifrån. Art. 52 handlar om rekvisitioner från
enskilda eller kommuner i ockuperat land »för ockupationsmaktens behov.»

Under svensk-tyska handels- och betalningsförhandlingar i februari 1943
blev man enig om att en utjämning i betalningsbalansen skulle åstadkommas
genom överförande av guld till Sverige. I samband därmed och efter framställning
från svensk sida förklarade vice chefen för Tyska riksbanken till
en av de svenska delegaterna, att intet guld från ockuperade länder skulle
ingå i framtida guldleveranser till Sverige. Han upplyste också vid ett senare
tillfälle, att erforderliga åtgärder vidtagits i syfte att förebygga användandet
av sådant guld.

Det har efteråt visat sig, att nämnda utfästelse från tysk sida icke uppfyllts.
Tvärtom användes i uppenbar strid mot givna utfästelser belgiskt
guld, varöver Tyska riksbanken eller tyska staten icke ägde förfoganderätt,
för guldlikvider till Sverige. Enligt folkrätten kan detta tyska förfarande
anses grunda skadeståndsrätt för Sverige mot Tyskland. Efter det tyska
sammanbrottet önskar svenska staten helt naturligt göra sig skadeslös
genom att uttaga ersättning ur de tyska tillgångarna i Sverige. Denna åtgärd
faller helt inom ramen för folkrätten. Liksom tvångsclearingen överhuvud
är uttagandet av ersättning en åtgärd av retorsionskaraktär. Slutligen
må framhållas, att Sverige i enlighet med en från svensk sida erkänd rättsprincip
förpliktat sig i Washingtonuppgörelsen att utlämna guldmängden
till dess rätte ägare. Jag föreslår alltså, att statens krav med anledning av den
till Belgien återställda guldleveransen upptages såsom fordran i tvångsclearingen.

Tyska riksbanken har vid en tidigare tidpunkt även levererat guld av
holländskt ursprung. Holländska staten har framställt anspråk på denna
guldmängd. I detta fall föreligga emellertid helt andra omständigheter och,
såvitt hittills kunnat utrönas, kan förpliktelse icke anses åvila Sverige att
utlämna guldet. Undersökningarna härom äro dock ännu icke avslutade och
något bestämt uttalande kan icke göras. För närvarande framställes icke
något betalningsanspråk mot Tyskland i detta sammanhang. Medel böra
dock reserveras till dess ärendet blivit slutgiltigt utrett.

Motioner.

I motionerna I: 497 och II: 583 utsäges, att det syntes böra övervägas, om
verkligen den ersättning staten krävde för återställande av rövat guld skulle
ensidigt tagas av tyskmedlen. Detta skulle innebära, att icke hela det svenska
samhället utan blott en liten grupp därav, nämligen fordringsägarna på
Tyskland finge bekosta den tyska åtgärden att betala med rövat guld, en
åtgärd för vilken dessa fordringsägare icke rimligen kunde lastas.

5. De svenska försäkringsbolagens fordringsanspråk.

Departementschefen anför i propositionen:

Svenska försäkringsbolags riksförbund har hemställt att frågan om
clearing av svenska och tyska försäkringsbolags ömsesidiga fordringar på

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

grund av återförsäkringsavtal upptages till behandling och lösning i samband
med proposition om tyskmedlens fördelning.

Det synes icke vara påkallat att här framlägga förslag till en detaljerad
lösning av detta särskilda spörsmål. Jag föreslår därför, att det uppdrages
åt Kungl. Maj :t att sedan de allmänna riktlinjerna för tvångscelaringen med
Tyskland blivit fastställda utfärda erforderliga anvisningar, hur fordringar
på grund av återförsäkringsaffärer skola regleras i den avsedda clearingen.

I motionen I: 499 hemställes, att det vid riksdagsbehandlingen av propositionen
klart utsäges, att departementschefens förslag rörande de svensktyska
återförsäkringsaffärerna skall avse frågan i hela dess vidd. Även
spörsmålet om vilken omräkningskurs som skall tillämpas bör sålunda hållas
öppet.

Särskilda villkor för erhållande av betalning.

1. Tidpunkten för fordringens uppkomst. Ränta och avkastning.

Departementschefen anför:

Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före det
tyska sammanbrottet eller hava sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.
I några fall böra emellertid även fordringar, som uppkommit såsom
omedelbar följd av sammanbrottet, beaktas. Hit hör statens fordringsanspråk
på grund av underhåll och transport av tysk militär, i den mån anspråken
avse kostnader efter den 1 maj 1945, och dit kan även hänföras
kostnader för vård av vissa tyska patent.

Kommittén upptager i detta sammanhang även frågan om hur räntor,
avkastning eller avgifter på grund av äldre avtal böra behandlas. Härvid
kommer kommittén till det resultatet, att utdelning icke bör äga rum för
tiden efter sammanbrottet, enär »här är fråga om belopp, för vilka fordringsrätl
för svenskar uppstår genom att deras penningmedel, annan deras
fasta eller lösa egendom, deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga
rätt brukas i Tyskland efter sammanbrottet». Sådana fordringar böra enligt
kommittén täckas genom den avkastning, det tyska näringslivet ger
efter ockupationen. Till dessa fordringar hänför kommittén även Svenska
tändsticksaktiebolagets ersättningskrav för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolets
framtida vinst. Kommittén förordar, att räntor för tiden
efter sammanbrottet, som utbetalats på grund av särskilda Kungl. Maj :ts
medgivanden, avräknas vid den slutliga utdelningen. I ett fall anser kommittén,
att ränteanspråk i clearingen icke ens bör beaktas för tiden före
sammanbrottet. Det gäller ränta å obligationer i de fall ränta transfererats.

.lag ansluter mig till kommitténs förslag med den ändringen, att jag icke
anser, att redan utbetalade räntor böra avräknas. Mot kommitténs förslag i
denna del har från flera håll vägande anmärkningar framställts.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

2. Tidpunkten för fordrans övergång. Ocertifierade finansiella fordringsanspråk.
Frågan om icke förmånsberättigade fordringars konkurrens.

Departementschefen anför:

Den av kommittén föreslagna regeln, att fordring för att beaktas skall
hava varit i svensk hand den 1 maj 1945 — med undantag för kommersiella
fordringar — anser jag lämplig. Jag har förut i samband med frågan om
bestämningen av personkretsens omfattning utvecklat mina synpunkter på
regelns betydelse för naturaliserade svenskars fordringsanspråk.

Kommittén förordar, att ocertifierade finansiella fordringsanspråk skola
likställas med certifierade. Jag kan icke biträda kommitténs förslag härom
och finner kommitténs argumentering icke vara helt övertygande.
Enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 skulle de i rikslåne- och privatskuldavtalen
avsedda fordringsanspråken endast kunna deltaga i clearingen om
certifikat å fordringen blivit utfärdat. Det finns icke något vägande skäl
att helt eftergiva detta krav. Mot dem, som enligt förordningens bestämmelser
erhållit certifikat, skulle det uppenbart vara obilligt, men härtill kommer
som ett väsentligt skäl, att upprätthållande av principen, att endast
certifierade finansiella fordringar beaktas, ger ett tjänligt medel att förhindra
spekulationsvinster genom tvångsclearingen. I vissa fall har emellertid
certifiering icke varit möjlig på grund av omständigheter, som icke rimligen
böra förhindra anspråkets tillgodoseende. Jag vill därför föreslå, att ocertifierade
finansiella fordringsanspråk icke beaktas i andra fall, än då särskilda
omständigheter därtill föranleda.

I likhet med kommittén föreslår jag, att utdelning medgives för fordran,
som efter att ha varit i svensk hand omedelbart före sammanbrottet därefter
växlat innehavare. Förutsättning är givetvis, att anspråket framställes
av svensk medborgare (med undantag för kommersiella fordringar).

Jag ansluter mig även till kommitténs förslag, att samtliga oprioriterade
fordringar få konkurrera jämsides med varandra. Utdelningsprocenten bör
alltså icke variera efter fordringens art, dess kursvärde vid viss tidpunkt
eller ställas i relation till det belopp, för vilket fordringen förvärvats. Det
vore visserligen önskvärt, att spekulationsvinster mera effektivt kunde förhindras
särskilt i de fall, då fordringen förvärvats mot en ringa ersättning,
men starka praktiska skäl tala dock för att detta icke sker genom variationer
i utdelningsprocenten. Om ocertifierade fordringar på sätt jag nu föreslagit
icke utan särskilda skäl beaktas, har möjligheten att göra spekulationsvinster
genom clearingen försvårats. Fall, som kunna tänkas vara skenöverlåtelser
och kapitalflykt, böra givetvis noggrant undersökas, innan beslut
om utdelning sker.

3. Gäldenärens solvens.

Departementschefen anför:

Regeln att gäldenären skall ha varit solvent vid den tid, clearingen avser,
framgår, som förut nämnts, av clearinggrunden. Därav följer även, att om

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

det kan visas, att gäldenären vid ifrågavarande tid (tiden före den 1 maj
1945) var solvent då fordringen förföll till betalning, skall anspråket från nu
förevarande synpunkt godkännas. Är det utrett att gäldenären vid den
ifrågavarande tidpunkten var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas. I
flera fall lärer det bliva nödvändigt att utgå från vad som med hänsyn till
omständigheterna kan anses vara antagligt, utan att full bevisning kan
åstadkommas i den ena eller den andra riktningen. Kommittén uppställer
därför vissa allmänna presumtioner, som dock med nödvändighet måste
bliva schematiska. Det synes icke vara påkallat att på förhand och generellt
binda det organ, som har att besluta om utdelningen vid dylika presumtioner.
Det hör i stället ankomma på myndigheten att själv bedöma, vad som
i givna fall eller grupper av fall kan vara antagligt. Uppenbart är dock, att
den tyska staten, de tyska delstaterna och de tyska kommunerna skola antagas
vid ifrågavarande tidpunkt hava varit solventa.

4. Kravet att fordringen skall vara förfallen till betalning. Avstående av

fordran.

Departementschefen anför:

Den av kommittén förebragta utredningen visar, att hinder icke möter
att anse samtliga fordringar från tiden före den 1 maj 1945 mot Tyskland
vara till betalning förfallna. Ett sådant betraktelsesätt är också naturligt med
hänsyn till det långa dröjsmålet med betalning och de omständigheter, som
föranlett uraktlåtenheten. Avräkning kan därför äga rum å sådana fordringars
kapitalbelopp oberoende av den utsatta förfallodagen.

I övrigt är beträffande de särskilda villkoren endast att tillägga, att enligt
clearinglagens föreskrift borgenären skall avstå så mycket av sin fordran,
som han uppburit.

Kvittning och specialexekution.

Departementschefen anför:

a. Kvittning.

Kvittning i civilrättslig mening bör vid tvångsclearing vara tillåten efter
samma grunder, som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28 augusti
1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Kommittén
uttalar den meningen, att staten bör iakttaga återhållsamhet vid begagnande
av sina möjligheter till kvittning. Jag är av samma uppfattning och förordar,
att staten inte ens gör det i det av kommittén föreslagna undantagsfallet,
det rövade guldet. Som jag strax närmare skall utveckla, bör emellertid
statens fordran på grund av utlämnat guld i stället utgå med förmånsrätt.
Anspråket kommer därför — ehuru på annan grund än den av kommittén
föreslagna — att ändock fullt tillgodoses.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

b. Specialexekution.

Panthavare bör ha rätt att för täckande av sin fordran i första hand hålla
sig till panten.

Mot kommitténs förslag, att provisionsfordringar liksom hittills kunna
täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig vederlag ur den betalning,
som hans svenska kunder erlagt, har jag icke något att erinra.

Kommittén avvisar vad kommittén kallar en utvidgad specialexekution,
d. v. s. att den borgenär, vars tyske gäldenär har tillgångar här i landet,
tillätes att i första hand tillgodose sina anspråk ur dessa tillgångar. Kommitténs
ståndpunkt torde i första hand vara betingad därav att en annan
ordning enligt kommitténs uppfattning skulle leda till ytterst ojämna resultat
vid utdelningen: de borgenärer, vars gäldenärer av en eller annan
orsak ha tillgångar här i landet, skulle få full eller mycket god utdelning,
medan andra borgenärer skulle bliva i motsvarande mån missgynnade.
Flyktkapitalbyrån har vid sitt avvecklingsarbete — i överensstämmelse med
praxis under tidigare clearingförfarande — följt den av kommittén nu förordade
linjen, och det torde redan av tekniska skäl vara svårt att övergå till
en annan ståndpunkt. Emellertid kan mot den hittills tillämpade ordningen,
vilken i det hela lämnats utan erinran i remissvaren, invändas att det i vissa
fall skulle te sig obilligt för den tyske gäldenären att, medan hans tillgångar
här likvideras och likviden inbetalas till clearingen, hans skulder,
åtminstone i viss utsträckning, komma att kvarstå obetalda. I betraktande av
den kvittningspraxis, som flyktkapitalbyrån vid sin likvidation tillämpat,
torde visserligen dessa fall icke vara talrika, men det är icke desto mindre
lämpligt att det närmare undersökes i vilken mån jämkningar i hittillsvarande
ordning böra ske, varefter det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fatta
det beslut som må finnas påkallat.

Förmånsrätter.

Departementschefen anför:

Såsom kommittén riktigt framhåller givas icke några juridiska bestämmelser,
som reglera den ordning, i vilken anspråken böra beaktas. Det framgår
av kommitténs utredning, att vissa fordringsanspråk böra tilläggas förmånsrätt.
Under sådana förhållanden ankommer det på statsmakterna att
besluta, i vilka fall så bör ske.

1. Vissa statliga fordringsanspråk, som böra utgå med förmånsrätt.

Innan jag går in på de av kommittén dryftade fallen, vill jag föreslå, att
vissa statliga fordringsanspråk erhålla utdelning före andra fordringar.

Statens anspråk på grund av det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige
i överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets
förfogande, bör i första hand tillerkännas förmånsrätt. En närmare
motivering härför lär vara överflödig. I andra hand bör komma statens
fordran på ersättning för den till Belgien utlämnade guldkvantiteten.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Fordringen uppgår till omkring 28,9 miljoner kronor. Det är uppenbart,
att staten icke kan åtnöjas med en partiell täckning av en fordran, som
uppkommit på det sätt förut omtalats. Den tyska riksbanken levererade
under den nazistiska regimen i strid mot given utfästelse en guldmängd,
som den svenska riksbanken omedelbart skulle avvisat som likvid, om banken
känt till det sätt, på vilket Tyskland åtkommit guldet. Guldleveransen
ingick i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över clearingen.
Sverige har i Washingtonuppgörelsen förpliktat sig att utlämna ifrågavarande
guldmängd till dess rätte ägare. Sedan utlämnande numera skett, bör
staten för sin fordran på ersättning i clearingen erhålla utdelning såsom
förmånsberättigad fordran, d. v. s. med fullt belopp. Med förmånsrätt böra
vidare utgå statens fordringar mot det tyska riket för kostnader, som åsamkats
den svenska staten i samband med den tyska evakueringen av Norge
och för internering av tysk militärpersonal. Därest det skulle befinnas, att
den guldmängd av holländskt ursprung, som under kriget av Tyskland levererades
till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför böra utlämnas
till Holland, bör det därav följande fordringsanspråket tillgodoses
med förmånsrätt.

2. Övriga förmånsrätter.

Kommittén föreslår, att följande fordringsanspråk utgå med förmånsrätt
1) kommersiella fordringar, 2) löner, vissa pensioner och livräntor, 3) skadeståndskrav
på grund av dödsfall eller kroppsskador, orsakade av tyska
neutralitetskränkningar, samt 4) å svenska kronor lydande s. k. funding
bonds.

a. Kommersiella fordringar. Kommitténs skäl för att kommersiella fordringar
böra utgå med förmånsrätt äro beaktansvärda. De kommersiella
fordringarna skulle enligt clearingavtalet, som naturligt är, gäldas till sina
kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna i huvudsak
endast gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden
ifrågasatts, om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde
utgå med förmånsrätt. Den exportör, menar man, som strax före sammanbrottet
exporterade varor till Tyskland utan att begära förskottsbetalning
tog en icke obetydlig risk, som han även borde få vidkännas. Det torde dock
vara svårt och, med hänsyn till de belopp det gäller, föga givande att göra
skillnad mellan sådan export, som på grund av avtal eller andra omständigheter
icke utan vidare kunde avbrytas, och andra fall. Att statliga kommersiella
fordringar i likhet med övriga skola tillerkännas förmånsrätt är
självfallet.

b. Löner, pensioner och livräntor. Kommittén föreslår, att lönefordringar
för tiden från den 1 oktober 1944 till den 1 oktober 1945 skola utgå med
förmånsrätt, varvid dock förmånsrätt icke skulle medgivas för högre belopp
än 20 000 kronor för år. Lönefordringar för tiden efter den 1 oktober 1945
böra enligt kommittén icke ens beaktas såsom oprioriterade fordringar. Som
skäl för att lönefordringar skola behandlas med förmånsrätt anför kommittén,
att vissa lönefordringar under clearingavtalens tid behandlades som

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

kommersiella fordringar, och kommittén anser, att praktiska skäl tala för
att alla lönefordringar likställas. Tidsbegränsningen har kommittén kommit
fram till dels genom att (beträffande utgångspunkten) presumera gäldenärens
insolvens i de fall, lön icke betalats före den 1 oktober 1944 och
dels genom att (beträffande slutpunkten) anse samtliga löneavtal upphävda
genom det tyska sammanbrottet men samtidigt tillerkänna den anställde lön
under skälig uppsägningstid.

Beträffande pensioner utgår kommittén från att pension är intjänt lön
och att pension följaktligen utgör en arbetsgivares skuld till den anställde.
Kommittén föreslår därför, att krav på pension skulle beaktas även i vad
det avser tiden efter den 1 maj 1945. Pensions- och livräntekraven skulle
tillgodoses på det sättet, att de kapitaliserades (efter ett maximalt pensionsunderlag
om 12 000 kronor för år) och för beloppet skulle livräntor i svenska
försäkringsbolag inköpas. Beloppen skulle av sociala skäl utgå med förmånsrätt.
Kommitténs förslag gäller emellertid endast pensioner och livräntor
på grund av anställning (såväl egen pension som familjepension).
Pension eller livränta på grund av försäkringsavtal anser kommittén icke
kunna medgivas förmånsrätt av den anledningen, att dylika pensioner icke
äro innehållen lön och att ett medgivande av förmånsrätt därför skulle föra
för långt. Då skulle nämligen enligt kommittén även den, som insatt pengar
på sparkasseräkning för framtida behov, kunna göra anspråk på förmånsrätt.
Sådana pensioner böra dock såsom oprioriterade fordringar erhålla
utdelning.

De av kommittén förordade förmånsrätterna för löne- och pensionsfordringar
motiveras av sociala skäl. Som det ankommer på statsmakterna att
bestämma den ordning, i vilken fordringsanspråken skola tillgodoses, finner
jag det vara riktigt att härvid även sociala synpunkter vinna beaktande. Men
om vissa fordringsanspråk av sådan anledning skola tillerkännas förmånsrätt,
måste uppenbarligen anspråken maximeras och underkastas uppmärksam
granskning.

Kommittén har också föreslagit viss maximering. Det har mot kommitténs
förslag i detta hänseende i några av remissvaren anmärkts, att de av kommittén
föreslagna beloppen skulle vara alltför höga. Jag finner, att frågan
om de lämpliga maximibeloppen bör ytterligare övervägas och föreslår därför,
att det överlämnas till Kungl. Maj :t att fastställa de maximerade beloppen.

Lämpligheten av att pensioner och livräntor kapitaliseras har jämväl ifrågasatts.
Det är riktigt, att ur strikt clearingsynpunkt invändningar kunna
göras mot ett dylikt förfaringssätt. Såsom flyktkapitalbyrån framhåller, är
det emellertid av sociala skäl önskvärt, att de ifrågavarande fordringsägarna
beredas en tryggad ställning. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt
framhållit önskvärdheten av att clearingförfarandet icke drager ut på tiden.
Även detta skäl är beaktansvärt. Jag ansluter mig alltså till kommitténs
förslag.

Kommittén föreslår såväl beträffande löne- som beträffande livränteford -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

ringar på grund av tjänst, att, i den män fordringarna överstiga de maximerade
belopp, som skola utgå med förmånsrätt, återstoden bör ingå bland
oprioriterade fordringar. Detta innebär beträffande pensioner och livräntor
på grund av tjänst, att bland oprioriterade fordringar böra upptagas
efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp och kapitaliserat värde av icke förfallna
belopp, allt i den mån beloppen ligga över de fastställda maximibeloppen.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Jag biträder alltså kommitténs förslag om förmånsrätt för lönefordringar
samt för pensions- och livräntefordringar, som utgå på grund av tjänst, och
föreslår, att det överlämnas till Kungl. Maj :t att slutgiltigt fastställa maximibeloppen.

Mot kommitténs förslag, att även sådana pensions- och livräntefordringar,
som uppkommit på grund av försäkringsavtal, kapitaliseras och utgå i form
av livräntor men behandlas som oprioriterade fordringar, har jag i och för
sig icke något att erinra. Vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal
synas dock i fråga om förmånsrätt böra jämställas med pensioner
och livräntor på grund av tjänst. I flera fall utgöras de av en kombination
av pension på grund av tjänst och försäkring. I andra fall tala sociala
skäl för ett jämställande. Jag föreslår därför, att det prövande organet skall
i enlighet med givna bestämmelser i organets blivande instruktion hava
möjlighet att likställa vissa pensioner och livräntor på grund av försäkringsavtal
med pensioner och livräntor på grund av tjänst.

Jag vill slutligen understryka vikten av att löne- och pensionsanspråken
noga prövas. De anmälda fordringarnas sammanlagda belopp är betydande.
I detta sammanhang vill jag föreslå, att ett undantag göres från de förut
angivna reglerna. Om lön, pension eller livränta utgår på grund av att vederbörande
under kriget bedrivit tysk propaganda, exempelvis i radio eller
i pressen, eller haft anställning i vissa nazistiska organisationer såsom S.A.,
S.S. och Waffen S.S., eller eljest haft sådan befattning med den tyska krigföringen,
som måste anses vara av särskilt stötande beskaffenhet, bör anspråket
icke beaktas.

c. Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats
genom tyska neutralitetskränkningar.

Kommittén förordar, att här omförinälda krav utgå med förmånsrätt
och att, i den mån skadeståndet utgår med periodiska prestationer, kapitalisering
och utbetalning sker på samma sätt som beträffande pensioner. Jag
har icke något att erinra mot kommitténs förslag. Kommittén dryftar icke
heller i detta sammanhang de bevisningssvårigheter, som äro förbundna med
prövningen av skadeståndskrav. Emellertid kunna dessa bliva särskilt framträdande,
när det gäller exempelvis krigsförlisningar eller nedskjutning av
flygplan. Vid prövningen av dylika krav lärer det i några fall bliva nödvändigt
att grunda beslutet om utdelning på vad som kan anses vara sannolikt
med hänsyn till omständigheterna.

d. Funding bonds. Under åren 1935—1938 utlämnades s. k. funding bonds
i stället för kontant betalning över clcaringcn såsom likvid för avkastning å

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

certifierade fordringar. Större delen av funding bonds blevo inlösta före
sammanbrottet till en kurs av omkring 50 %. Kommittén föreslår, att återstoden
erhåller utdelning med förmånsrätt, som dock endast skulle avse
hälften av det nominella beloppet och endast sådana funding bonds, som
lyda å svenska kronor. Överskjutande del av beloppet skulle därefter över
huvud icke beaktas vid clearingen. Jag biträder kommitténs förslag.

Jag föreslår alltså, att följande fordringar tillerkännas förmånsrätt i nu
nämnd ordning vid utdelning av de tyska medlen: 1) vissa av statens fordringar,
i enlighet med vad förut föreslagits, 2) kommersiella fordringar, 3)
löne-, pensions- och livräntefordringar enligt vad förut sagts, 4) vissa skadeståndsfordringar
på grund av neutralitetskränkningar samt 5) fordringar
på grund av s. k. funding bonds lydande å svenska kronor till 50 % av det
nominella beloppet.

Omräkningskurser.

Kommittén.

Kommittén föreslår, att fordringar i främmande valutor, vilka icke blivit
föremål för devalvering — kommittén nämner svenska kronor, amerikanska
dollar, engelska pund, holländska floriner och schweiziska francs — betalas
fullt efter den å betalningsdagen gällande kursen. Fordringar i valutor,
som fallit i värde (tyska mark, italienska lire, zloty och franska francs) betalas
efter kursen å den dag, som fastställes såsom tvångsclearingsdag,
jämte ett tillägg, motsvarande 25—50 % av kursfallet mellan förfallodagen
och tvångsclearingsdagen.

Kommittén föreslår, att omräkningskursen för fordringar, som lyda å
riksmark, fastställes till 1: 68 kronor för en riksmark, såvitt gäller kommersiella
och andra med förmånsrätt utgående fordringar och till 30 öre
för en riksmark beträffande andra fordringar. Icke förmånsberättigade
fordringar å lön, pension och livränta böra dock enligt kommitténs mening
omräknas efter samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

Kommittén motiverar sin ståndpunkt beträffande de förmånsberättigade
fordringarna med att tyska kommersiella fordringar å svenska rättssubjekt
även efter sammanbrottet indrivits efter denna kurs och framhåller »dessutom
starka rättviseskäl» — »särskilt att de svenska borgenärerna icke
böra bliva lidande av att den svenska statsmakten inställde clearingen».
Beträffande övriga fordringar, som föreslås utgå med förmånsrätt, erinrar
kommittén, att fråga blott är om vissa löne-, pensions- och livräntebelopp i
riksmark. Enär bland kommersiella fordringar finnas vissa lönefordringar,
och pensioner och livräntor tidigare reglerats över clearingen vid sidan av
clearingsavtalet men till clearingkurs, finner kommittén icke anledning att
beträffande dessa fordringar frångå clearingkursen.

Beträffande kursen å oprioriterade riksmarksfordringar uttalar kommittén,
att en ungefärlig dagskurs av riksmark vid en värdering med stöd av
den tyska valutareformen (efter en dollarkurs av kronor 3: 60 för en dol -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

lar) kan fastställas till 11 öre för en riksmark. Kommittén föreslår med
hänsyn till att så lång tid förflutit mellan fordringarnas förfallodag och
betalningsdagen, under vilken tid riksmarken starkt fallit i värde, ett tilllägg
till nyssnämnda kurs med 19 öre per riksmark. De oprioriterade fordringarna
i riksmark skulle sålunda beräknas efter en kurs av 30 öre för en
riksmark.

Slutligen föreslår kommittén, att vid betalningsförbindelser förekommande
guldklausuler endast böra beaktas i fråga om fordringar, som uppstått
i den internationella post- och telegramtrafiken.

Departementschefen.

I propositionen anför departementschefen följande.

Då en enhetlig kursbestämning är i hög grad önskvärd, föreslår jag, att
fordringar, som äro uttryckta i andra utländska myntslag än tyska riksmark,
betalas efter den kurs, som gäller å clearingdagen, d. v. s. den dag,
då Kungl. Maj :t utfärdar förordnande om tvångsclearing med Tyskland.
Kommitténs förslag, att förfallna fordringar i myntslag, som fallit i värde,
skulle betalas efter kursen å betalningsdagen jämte ett tillägg motsvarande
25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag och betalningsdagen,
har i några av remissvaren blivit föremål för befogade erinringar.
Jag vill därför föreslå, att dylikt tillägg icke göres.

Fastställande av omräkningskurs å riksmark erbjuder betydande svårigheter,
något som också framhållits både av kommittén och i samtliga yttranden
över kommitténs förslag. Den av kommittén föreslagna kursen å
riksmark, kronor 1: 68, för prioriterade fordringar, synes dock vara alltför
hög i jämförelse med den kurs, som bör fastställas för övriga i riksmark
uttryckta fordringar. Det är över huvud icke övertygande visat, att prioriterade
fordringar böra betalas efter högre kurs än oprioriterade. Beträffande
en kategori av de prioriterade fordringsanspråken kunna dock bärande skäl
anföras för en förmånligare kursbestämning. Vid den av kommittén omnämnda,
i juni 1948 företagna reformen av penningväsendet i den amerikanska,
engelska och franska zonen i Tyskland ha fastställts olika kurser
för utbyte mellan den gamla myntenheten, riksmarken, och den nya, den
tyska marken. Löner, som skola betalas för tiden efter penningreformen
men på grund av äldre kontrakt, skola enligt den nya ordningen beräknas
efter en kurs av en tysk mark för en riksmark. På grund av sociala skäl och
med anknytning till den nyss nämnda utbytesrelationen finner jag skäligt,
att samtliga löne-, pensions- och livräntefordringar, som äro uttryckta i riksmark,
omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark
och att den tyska markens kurs å clearingdagen blir bestämmande för omräkningen
i svenska kronor. Beträffande övriga prioriterade fordringar synes
icke tillräckliga skäl kunna anföras för att en högre kurs skulle tillämpas
vid omräkningen än den, som fastställes för de oprioriterade fordringarna.

Att fastställa en rimlig kurs vid omräkning av riksmark i svenska kronor
möter, som förut nämnts, mycket stora vanskligheter. Vid frågans bedö -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

mande böra följande omständigheter beaktas. De i riksmark uttryckta
fordringsanspråken ha tillkommit under tiden före det tyska sammanbrottet
och ha icke kunnat gäldas på grund av de hinder för överföring, som
uppställts på tysk sida. Med anledning av det tyska sammanbrottet spärrades
clearingmedlen, och utbetalningar till svenska borgenärer upphörde
(med i detta sammanhang betydelselösa undantag). Å ena sidan är det
icke möjligt att helt se bort från den högst betydande värdeförsämring,
som riksmarken undergått efter sammanbrottet. En del av denna värdeförsämring
måste ägarna av markfordringar få vidkännas. Å andra sidan
synes det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna vara mindre
rimligt, om de skulle få vidkännas hela värdeförsämringen. Med beaktande
av anförda omständigheter har en omräkningskurs av 30 öre för en riksmark
ansetts utgöra en godtagbar norm. Såsom Bankföreningen framhåller,
finnes emellertid åtskilliga typer av fordringsanspråk, som före sammanbrottet
betalades med särskilda kategorier av riksmark (handelsmark etc).
Flera av dessa markkategorier hade redan före sammanbrottet en lägre
kurs än 30 öre för en riksmark. Med avseende på dessa fordringsanspråk
bör omräkningskursen i tvångsclearingen bestämmas till den kurs, som för
dessa kategorier av mark angivits vid sista noteringen före sammanbrottet.

Jag föreslår alltså, att beträffande löne-, pensions- och livräntefordringar
(såväl prioriterade som oprioriterade) omräkningskursen bestämmes till
1 tysk mark för 1 riksmark och att den tyska markens kurs å clearingdagen
användes vid omräkningen till svenska kronor. I övrigt bör en tysk
riksmark vid omräkningen anses motsvara 30 öre, såvida fråga icke är om
särskilda kategorier av mark, som före sammanbrottet noterades till lägre
värde än 30 öre. I sistnämnda fall bör sista noteringen före sammanbrottet
vara bestämmande för omräkningskursen.

Vad slutligen angår omräkningskursen för i guldmark eller viktsenheter
fint guld uttryckta fordringar biträder jag helt kommitténs förslag. Jag föreslår
alltså, att dylika klausuler i allmänhet icke beaktas. Däremot bör, såsom
kommittén föreslagit, guldklausulen beaktas i samband med fordringar,
som uppkommit till följd av den internationella post- och telegraf trafiken.
Dylika fordringar äro uttryckta i guldfrancs och guldklausulen utgör i detta
sammanhang en grundval för ett avräkningsförfarande.

Frågan om tillgodoseende av tysklandssvenskarnas anspråk,
ömmande fall (svenska och tyska).

Departementschefen anför:

a. Tysklandssvenska anspråk, som icke kunna göras gällande i clearingen.

På grund av clearinglagens föreskrift, att tvångsclearing endast avser
fordringsanspråk, kan i allmänhet utdelning genom clearingen icke ske för
tillgodoseende av anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts
till följd av direkta krigshändelser (luftanfall, luftvärnseld eller ar -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

tilleribeskjutning). Såvida icke tyskt åtagande att utgiva ersättning till dylika
skador kan visas, tinnes icke någon rättslig grund för ett fordringsanspråk
i dylika fall. Stora delar av tysklandssvenskarnas anspråk komma
därför att lämnas utanför clearingen. Tysklandssvenskarna ha emellertid
lidit betydande förluster genom kriget och flera av dem befinna sig i
ett nödställt läge. Det är av flera skäl angeläget att bispringa dem. Kommittén
har för sin del föreslagit, att man nu skulle vidtaga en liknande anordning,
som då ersättning gavs åt svenskar för förlorad egendom i Balticum.
Under åberopande av den då vidtagna åtgärden föreslår kommittén,
att av de medel, som vid den blivande utdelningen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,
avstås till förmån för tysklandssvenskarna högst 2 miljoner
kronor. Enligt kommittén skulle i första hand sådana tysklandssvenskar
tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland och erhållit ingen eller
ringa utdelning i clearingen.

Den av kommittén förordade utvägen är beaktansvärd. Emellertid är det
av kommittén föreslagna beloppet knappast tillräckligt. Det är visserligen
icke möjligt att med någon säkerhet avgöra, vilka belopp som kunna erfordras
för att tillgodose de mest trängande hjälpbehoven, och det rådande finansiella
läget möjliggör tyvärr icke heller en mycket vidsträckt hjälpverksamhet,
men det av kommittén föreslagna beloppet är dock med säkerhet
alltför knappt och bör avsevärt höjas. Jag har funnit det möjligt att
föreslå, att till hjälpåtgärder för de av kriget drabbade tysklandssvenskarna
avsättes ett belopp av 6 miljoner kronor. Denna summa erhålles genom
att staten till förmån för tysklandssvenskarna avstår dels ett belopp om
2 miljoner kronor av den utdelning, som i clearingen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden,
och dels ett belopp av sammanlagt 4 miljoner kronor
att utgå av den utdelning, som i clearingen tillkommer försvarets civilförvaltning
på grund av kostnader för tyska militärinternerade och som enligt
det föregående skall utgå med förmånsrätt. Jag vill därför föreslå, att
en summa av 6 miljoner kronor på nämnda sätt ställes till förfogande för
stöd åt de av kriget drabbade tysklandssvenskarna. Medlen böra förvaltas
av en särskilt utsedd nämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om nämndens sammansättning, utse dess ledamöter och utfärda instruktion.
Kostnaderna för nämndens verksamhet skola utgå ur de avsatta
medlen. Nämnden bör äga att utdela medlen såväl till här i riket bosatta
förutvarande tysklandssvenskar som till svenskar bosatta i Tyskland och
jämväl till svenska institutioner i Tyskland (exempelvis till den svenska
församlingen i Berlin).

b. Ömmande fall (svenska och tyska).

Såsom av det föregående framgått, har kommittén föreslagit, att i undantagsfall
dispens må beviljas av Kungl. Maj :t från de av kommittén uppställda
reglerna för bestämmande av personkretsens omfattning och innehav
av utdelningsberättigad fordran. Kommittén har dessutom föreslagit,
att såväl i dessa fall som beträffande ömmande fall i övrigt ett tillgodose3
Ritning till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. 1 avd. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

ende skulle ske inom clearingens ram på det sättet, att vid utdelningen uppkommet
restbelopp ställdes till förfogande för sådant ändamål. Kommittén
framhåller, att det icke är tekniskt möjligt att anordna en sådan utdelning
för oprioriterade fordringar, att samtliga medel tagas i anspråk. Utdelningsprocenten
bör nämligen vara ett lätthanterligt tal och tilltagas något i underkant.
Härigenom uppkommer ett restbelopp, som kan beräknas vara för
litet för att medge ny allmän utdelning. Restbeloppet har dock av kommittén
uppskattats till icke mindre än 12 miljoner kronor.

I likhet med kommittén anser jag, att såväl svenska som tyska ömmande
fall, som kunna tillgodoses inom clearingens ram, böra på särskilt sätt beaktas
och att härvid möjlighet till undantag från uppställda regler bör givas.
Det bör överlåtas till Kungl. Maj :t att fastställa normerna för dylika falls
behandling och att besluta, hur utdelning i dylikt sammanhang bör ske. En
allmän utdelningsprocent, som skulle lämna en så stor rest som 12 miljoner
kronor, måste jag dock anse vara mindre lämpligt avvägd.

Motioner.

1 motionerna I: 497 och II: 583 hemställes på denna punkt, att möjlighet
hålles öppen för att det till hjälpåtgärder för tysklandssvenskar föreslagna
beloppet å 6 miljoner kronor kan ökas, därest behov därav framdeles skulle
uppstå, att detta belopp i sin helhet avses för direkta hjälpåtgärder och
alltså icke även för bestridande av den föreslagna nämndens kostnader, att
tillräckliga medel avdelas för ömmande fall, samt att administrationsavgifter
icke få uttagas av dessa båda kategorier. I motiveringen anföra motionärerna
vidare, att skäl syntes föreligga att giva begreppet tysklandssvenskar
en sådan tolkning att däri inräknades jämväl svenskfödda personer,
som bott i Tyskland under längre tid, även om de förlorat sitt svenska
medborgarskap.

I motionerna I: 496 och II: 585 hemställes, att riksdagen måtte besluta
att anvisa, dels till hjälpåtgärder för de av kriget drabbade tysklandssvenskarna
ett belopp av 10 miljoner kronor, dels ock för ömmande fall ett belopp
av 12 miljoner kronor.

Kostnaderna för förvaltning och utdelning av de tyska

tillgångarna.

Kommittén föreslår, att vid utdelningen en särskild, i procent av utdelat
belopp beräknad avgift uttages. Procentsatsen bör så avvägas, att kostnaderna
för restitutionsnämnden, flyktkapitalbyrån, tyskmedelskommittén
och blivande kostnader för utdelningsförfarandet täckas.

Departementschefen biträder kommitténs förslag under tilläggande, att
avgiften bör fastställas av Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Utdelningsförfarandet.

Departementschefen anför:

Kommittén föreslår, att för prövningen av betalningsanspråk och omhänderhavande
av utdelningen antingen ett särskilt statsorgan inrättas eller
att någon av de myndigheter, som i stor utsträckning sysslat med affärsförbindelser
mellan Sverige och Tyskland, anlitas. I det senare fallet förordar
kommittén clearingnämnden, medan fullmäktige i riksbanken föreslå flyktkapitalbyrån.

Starka skäl tala för att ett särskilt fristående statsorgan inrättas. Jag vill
därför föreslå, att för ändamålet en särskild nämnd tillsättes. Nämnden bör
bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, av vilka en bör besitta beprövad
och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Av praktiska skäl böra
nämndens avgöranden vara slutgiltiga. Besvärsrätt bör alltså icke medgivas.
Instruktion för nämnden bör utfärdas av Kungl. Maj :t. Den första utdelningen
bör ske så snabbt som möjligt och bör i främsta rummet avse fordringsanspråk,
som skola tillgodoses av sociala skäl. Jag har icke funnit det
görligt att här meddela en utdelningskalkyl, som på grund av många ovissa
omständigheter måste bliva i hög grad approximativ. Såvitt nu företagna
undersökningar visa, skulle den allmänna utdelningsprocenten bliva omkring
20 % eller något mindre. Det finnes dock icke någon möjlighet att
göra ett bestämt uttalande om vad som kan bliva det slutliga resultatet.

Sammanfattning av propositionens förslag.

De huvudsakliga riktlinjerna för fördelningen av de tyska tillgångarna
i riket sammanfattas av departementschefen på följande sätt.

1) Den planerade tvångsclearingen med Tyskland bör äga rum utan
uppskov och genomföras med stöd av gällande clearinglagstiftning. Inom
ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka fordringsanspråk
som i clearingen skola beaktas och i vilken ordning anspråken skola tillgodoses.

2) Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet, att den i
princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som äro bosatta
i Tyskland. Härutöver uppställes villkoret, att fordringen för att beaktas
skall ha varit på svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen
för det definitiva tyska sammanbrottet. Allmänt undantag från dessa regler
utgöra de kommersiella fordringar, som avses i clearingavtalet den 14
december 1940. I övrigt uppdrages åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
dispensföreskrifter.

3) Till kategorien gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen,
hänföras tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare,
som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland men icke andra rättssubjekt.
Med Tyskland avses det tyska riket i dess utsträckning före den
1 januari 1938.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

4) Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk. Alla arter av fordringsanspråk
skola beaktas med undantag av svenska moderföretags investeringsfordringar
å svenska dotterföretag i Tyskland. Vad de sistnämnda
fordringsanspråken beträffar ankommer det å Kungl. Maj :t att efter hörande
av fördelningsorganet besluta, huruvida och i vad män denna typ av
fordringar skall erhålla utdelning. Statens anspråk på ersättning av det tyska
riket för en till Belgien av Sverige utlämnad guldkvantitet, som den tyska
riksbanken levererat till den svenska riksbanken, skall upptagas såsom fordringsanspråk
i clearingen.

5) Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före
det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.
Räntor, avkastning eller avgifter på grund av avtal erhålla icke utdelning
i clearingen, i den mån de belöpa sig å tiden efter den 1 maj 1945. Om
ränta å obligationer före nämnda dag transfererats från Tyskland, erhålles
icke utdelning för räntor å samma obligationer.

6) Ocertifierade finansiella fordringsanspråk beaktas icke i andra fall
än då särskilda skäl därtill föreligga.

7) Om det kan visas, att gäldenären före den 1 maj 1945 var solvent, då
fordringen förföll till betalning, skall anspråket från denna synpunkt godkännas.
Är det utrett, att gäldenären vid ifrågavarande tidpunkt var insolvent,
skall fordringsanspråket avvisas. Kan full bevisning rörande solvensen
icke förebringas, ankommer det på fördelningsorganet att fatta beslut med
hänsyn till omständigheterna. Det tyska riket, de tyska delstaterna och de
tyska kommunerna skola antagas hava varit solventa intill den 1 maj 1945

8) Samtliga fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola
anses vara förfallna, oberoende av utsatt förfallodag. Hinder möter därför
icke att avräkna utdelning å dylika fordringars kapitalbelopp.

9) Borgenären skall avstå så mycket av sin fordran, som han uppburit.

10) Kvittning i civilrättslig mening är tillåten i tvångsclearingen efter
samma grunder som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28
augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Panthavare
har rätt att i första hand hålla sig till panten. Provisionsfordringar
kunna täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig beloppet ur den
betalning, hans svenska kunder erlagt. Frågan om tysk gäldenär, vars egendom
i Sverige likvideras, må äga rätt att av egendomen förnöja sina borgenärer
bör undersökas. Det må därefter ankomma på Kungl. Maj :t att i frågan
fatta del beslut, Kungl. Maj :t finner vara påkallat.

11) Följande fordringsanspråk böra utgå med förmånsrätt: a) Statens
anspråk på ersättning för det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige i
överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets
förfogande; b) Statens fordran på ersättning för den enligt Washingtonuppgörelsen
till Belgien utlämnade guldkvantiteten; c) Statens fordringsanspråk
för kostnader för internering av tysk militärpersonal och för kostnader
i samband med den tyska evakueringen av Norge; d) Kommersiella
fordringar; e) Löner, pensioner och livräntor enligt vad som angivits; f)

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsakats av
tyska neutralitetskränkningar; g) S. k. funding bonds lydande å svenska
kronor till hälften av det nominella beloppet. Därest det befinnes, att den
guldkvantitet av holländskt ursprung, som under kriget levererades av Tyskland
till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför utlämnas till
Holland, bör det därav följande fordringsanspråket erhålla förmånsrätt.
Medel böra reserveras i avvaktan på resultatet av pågående utredning.

12) Pensioner och livräntor skola erhålla utdelning å de till betalning
förfallna beloppen. Återstoden skall kapitaliseras och för beloppet skola
livräntor inköpas.

13) I andra utländska myntslag än tyska riksmark uttryckta fordringar
skola omräknas i svenska kronor efter den kurs, som gäller å clearingdagen,
d. v. s. den dag, då Kungl. Maj :t förordnar om tvångsclearing. I riksmark
uttryckta fordringsanspråk skola beträffande löner, pensioner och livräntor
omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark,
och värdet av en tysk mark skall beräknas efter den kurs, som gäller för
dylika mark å clearingdagen. I övrigt skall en riksmark anses motsvara
30 öre. Fordringar, som före sammanbrottet betalades med någon av de
kategorier av riksmark, vilka före den 1 maj 1945 noterades till lägre kurs
än 30 öre för riksmark, skola dock omräknas efter den kurs, som sista
noteringen före sammanbrottet utvisar för dylik markkategori.

14) Guldklausuler skola icke beaktas annat än beträffande post- och
telegrafverkets i guldfrancs uttryckta fordringsanspråk.

15) För att möjliggöra hjälpåtgärder för svenskar, som under kriget
varit bosatta i Tyskland, avstår staten dels två miljoner kronor av den utdelning,
som i clearingen tillkommer krigsförsäkringsnämnden, dels ock
sammanlagt fyra miljoner kronor av den utdelning, som tillkommer försvarets
civilförvaltning på grund av statens kostnader för tyska militärinternerade.
Medlen skola omhänderhavas och utdelas av en särskild
nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Kostnaderna för nämndens
verksamhet skola utgå ur de medel, som sålunda ställts till förfogande.
Utdelning skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

16) Sådana ömmande fall, som kunna tillgodoses inom clearinglagstiftningens
ram, skola beaktas i enlighet med föreskrifter, som det ankommer
å Kungl. Maj :t att utfärda.

17) Kostnaderna för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs
verksamhet och kostnaderna för det kommande utdelningsförfarandet
uttagas genom en särskild, i procent av utdelat belopp
räknad avgift. Denna avgift fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

18) Prövningen av betalningsanspråken och fördelningen skola ombesörjas
av en för ändamålet inrättad nämnd, som skall bestå utav tre av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Fn av nämndens ledamöter skall besitta
beprövad och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Nämndens avgöranden
äro slutgiltiga.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Utskottet.

Det tyska sammanbrottet under våren 1945 föranledde, att de mellan
svenska och tyska regeringarna träffade betalningsöverenskommelserna
icke längre kunde tillämpas. Med anledning härav förordnade Kungl. Maj :t
den 6 april 1945, att de å clearingkontot i riksbanken innestående medlen
skulle vara spärrade. Samtidigt förordnades att även betalning av andra
än kommersiella skulder måste ske över clearingen. De tyska clearingmedlen
ha sedan dess, med vissa undantag, varit och äro alltjämt spärrade.
Clearingmedlen ha efter sammanbrottet ökat dels genom att tyska kommersiella
och finansiella fordringar inbetalats till eller indrivits av clearingnämnden,
dels ock genom att till dessa medel lagts vad som influtit genom
den realisation av tyska tillgångar här i riket, som i enlighet med Washingtonuppgörelsen
företagits med stöd av de år 1945 utfärdade s. k. kontrolloch
administrationslagarna. Clearingmedlen beräknas, sedan realisationen
av den härvarande tyska egendomen avslutats, komma att uppgå till
omkring 365 miljoner kronor. Av dessa medel ha dock i enlighet med
Washingtonuppgörelsen 150 miljoner kronor utbetalats till statskontoret
för leveranser av livsmedel till det tyska folkhushållet.

Genom den nu förevarande propositionen framlägges förslag rörande fördelningen
av de sålunda sammanbragta medlen. Enligt Washingtonuppgörelsen
skulle tillgångarna — sedan ett belopp å 150 miljoner kronor ställts
till förfogande för inköp av för det tyska folkhushållet viktiga varor ■—
disponeras för betalning av svenska fordringar gentemot Tyskland. Det
förfarande som nu avses är en av den svenska staten ensidigt vidtagen betalningsutjämning
mellan svenska och tyska betalningsanspråk. Syftet är,
såsom föredragande departementschefen framhållit, att skydda svenska intressen;
medlet är tvångsclearing med stöd av 2 § clearinglagen.

Enligt detta lagrum äger Kungl. Maj :t, om ett clearingavtal, som slutits
med främmande stat, icke kan tillämpas, förordna att den, som har fordran
hos någon i den främmande staten men på grund av där vidtagna
inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel ej kan erhålla
betalning, skall äga erhålla betalning av medel, som enligt 1 § clearinglagen
insatts i svensk bank eller kassa. Såsom ett villkor för rätt att erhålla
betalning skall dock gälla, att vederbörande för clearing av fordringar,
för vilkas gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin fordran
som svarar mot uppburet belopp.

I likhet med föredragande departementschefen finner utskottet uppenbart,
att de formella förutsättningarna för en tvångsclearing med Tyskland
äro för handen. Clearingavtalet med Tyskland har sedan fem år tillbaka
icke kunnat tillämpas. Hinder möter för de svenska borgenärerna att utfå
betalning, och detta hinder har bl. a. sin orsak i det från tysk sida uppställda
transferförbudet.

Även om vissa skäl — såsom framför allt den oklarhet som råder om i
vilken ordning ersättning kan beredas tyskar, vilkas egendom blivit lik -

Första lagutskottets utlåtande nr 30. 39

viderad — tala för att låta anstå med den ifrågasatta tvångsclearingen till
dess mera normala förhållanden hunnit inträda i Tyskland, finner utskottet
dock att en ytterligare förlängning av betalningsspärren skulle medföra så
stora olägenheter för de svenska borgenärerna, att ett uppskov icke kan förordas.
Man får härvid besinna, att många fordringsägare befinna sig i nödställd
belägenhet. Möjligheterna att åvägabringa en tillfredsställande utredning
om framställda anspråk försämras också ju längre tiden lider. Utskottet
vill vidare erinra om att Washingtonuppgörelsen stadgar, att vederbörande
tyska ägare skola erhålla ersättning i tysk valuta för den egendom
som likvideras eller disponeras i Sverige i enlighet med uppgörelsen.
De allierade makterna ha ock genom samma avtal förbundit sig att i sinom
tid av Tyskland eller den blivande tyska regeringen kräva godkännande av
bestämmelserna i överenskommelsen i den mån de beröra tysk egendom här
i riket.

Genomförandet av den planerade betalningsutjämningen med stöd av gällande
clearinglag förutsätter att icke andra anspråk än fordringar få beaktas.
Vidare måste de särskilda villkoren i clearinglagen vara uppfyllda.
I överensstämmelse med vad tyskmedelskommittén förordat föreslås nu i
propositionen, att det inom ramen för clearinglagens bestämmelser skall
avgöras, vilka fordringsanspråk som skola beaktas och i vilken ordning de
skola tillgodoses.

Departementschefen påpekar, alt det även under normala förhållanden
ofta förekomme att enskilda anspråk mot en främmande stat icke kunde
vinna framgång, om de ej understöddes av landets regering. En allmänt erkänd
regel vore att det härvid ankonnne på regeringen att avgöra, vilka
anspråk som skulle stödjas. Clearinglagens bestämmelser lade icke hinder
i vägen för ett sådant förfaringssätt. De civilrättsliga reglerna och grundsatserna
kunde icke ha annat intresse för hithörande frågors bedömning än
som mer eller mindre vaga analogier.

Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande har i vissa av juridiska
experter avgivna yttranden hävdats, att varje fordringsägare, som
har fordran hos någon i Tyskland, även skulle ha juridisk rätt att deltaga
i utdelningen av de tyska medlen, sedan förordnande om tvångsclearing
givits. Fördelningen skulle enligt samma åsikt ske enligt privaträttsliga
regler och, om medlen icke skulle förslå till borgenärernas förnöjande,
skulle civilrättsliga grundsatser tillämpas vid bestämmande av förtursrätt
och andra grunder för det konkursliknande förfarandet.

De meningsskiljaktigheter som sålunda yppats äro, såvitt utskottet kunnat
finna, bland annat att återföra på motsättningen mellan ett civilrättsligt
och ett folkrättsligt betraktelsesätt. I de förenämnda yttrandena har
tvångsclearingen betraktats väsentligen som ett internrättsligt institut.
Därav skulle enligt expertisen följa vissa konsekvenser i fråga om tolkningen
av hithörande lagbestämmelser. I propositionen åter synes tvångsclearingen
snarare betraktas som ett internrättsligt instrument för genomförandet
av en folkrättslig retorsionsåtgärd. Härav följer enligt proposi -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

tionen att de folkrättsliga principerna —- bl. a. att staten själv har att diskretionärt
pröva vilka anspråk den vill understödja — i stor utsträckning bliva
vägledande.

I detta sammanhang bör påpekas, att den meningsskiljaktighet som råder
på denna punkt —- trots den principiellt helt olika grundsyn på problemen
som präglar å ena sidan de förenämnda yttrandena samt å andra
sidan kommitténs betänkande och propositionen •— dock i praktiken är av
en relativt begränsad räckvidd. De invändningar, som i yttrandena framförts
mot skilda punkter i kommitténs förslag, ha sålunda i huvudsak inskränkts
till en enda sådan, nämligen den punkt där kommittén behandlar
frågan om statens anspråk å ersättning för återställande av s. k. rövat guld.
Till detta särskilda spörsmål återkommer utskottet i del följande.

Enligt utskottets mening får den åtgärd som nu överväges ■—- ianspråktagande
av tyska tillgångar för förnöjande av svenska borgenärer — väsentligen
ses ur synpunkten av det internationellträttsliga läge som inträtt genom
det tyska sammanbrottet. I den förevarande extraordinära situationen kunna
de civilrättsliga synpunkterna ej giva tillräcklig ledning. Icke heller i de
nyssnämnda yttrandena synes man ha kunnat helt undvika att gå utöver
den civilrättsliga ramen. Någon gensaga har sålunda icke rests mot de i
kommitténs betänkande föreslagna förmånsrätterna för vissa slag av fordringsanspråk,
av vilka förmånsrätter åtskilliga icke kunna motiveras från
civilrättsliga utgångspunkter, i varje fall icke i föreslagen utsträckning. Utskottet
kan därför icke finna annat än att den föreslagna åtgärden står ett
folkrättsligt förfarande närmare än de förfoganden som äga rum inom
ramen för den civilrättsliga lagstiftningen. Härav följer enligt utskottets
mening, att de folkrättsliga principerna — såsom exempelvis den ovan omförmälda
att staten själv har att diskretionärt pröva vilka anspråk den vill
understödja — böra tagas till ledning vid tolkningen av clearinglagens bestämmelser.
Den av departementschefen förordade huvudprincipen — att
det inom clearinglagens ram skall avgöras, vilka fordringsanspråk som
skola beaktas och i vilken ordning de skola tillgodoses -— står i samklang
med erkända folkrättsliga regler och låter sig väl förena med clearinglagens
ordalydelse. Då principen vidare synes ägnad att möjliggöra en tillfredsställande
lösning av de problem som yppa sig vid fördelningen, kan utskottet
ansluta sig till densamma.

Såsom i reciten här ovan närmare utvecklats har i motionerna 1: 498 och
II: 584 yrkats, att prövningen av fördelningsspörsmålen skulle uppdragas
åt en särskild nämnd, som icke borde bindas genom av Kungl. Maj :t och
riksdagen givna direktiv. Utskottet kan icke acceptera en sådan tanke. Den
prövning, varom här är fråga, är allenast till eu mycket liten del av rent
rättsskipande natur. I övrigt är fråga om skälighets- och lämplighetsöverväganden
eller alltså om avgöranden av samma natur som de frågor som
regelmässigt ankomma å riksdagen. Med hänsyn till förevarande spörsmåls
stora betydelse och då de rent rättsliga problemen icke lämpligen kunna utsöndras
till särskild behandling, kan det enligt utskottets mening icke

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

komina i fråga, att riksdagen skulle undandraga sig sitt ansvar genom att
avstå från att själv deltaga i prövningen.

Ej heller det i motionerna I: 496 och II: 585 framförda yrkandet, att staten
tills vidare borde avstå från att uttaga ersättning av clearingmedlen,
kan av utskottet tillstyrkas. De skäl, som av motionärerna anförts mot en
omedelbar utdelning å statliga fordringar, göra sig med samma styrka gällande
i fråga om utdelning å enskildas fordringsanspråk. Som utskottet
ovan uttalat, kunna skälen mot en omedelbar utdelning icke tillmätas avgörande
betydelse. Om alltså som utskottet finner riktigt tvångsclearingen
företages nu, finnes enligt utskottets mening icke någon anledning att behandla
statliga och privata fordringsanspråk ur denna synpunkt olika. Ett
uppskjutande av utdelningen å statliga fordringsanspråk skulle vidare få
svåröverskådliga konsekvenser.

Utskottet övergår härefter till granskning av de skilda normer för utdelningsförfarandet
som föreslås i propositionen.

Avgränsningen av personkretsen å borgenärssidan föreslås
genomförd så, att i princip endast svenska rättssubjekt medtagas, dock
icke sådana som äro domicilierade i Tyskland. Härutöver kräves att fordringen
var på svensk hand den 1 maj 1945. Allmänt undantag från dessa
regler medgives för kommersiella fordringar. Viss möjlighet hålles även
öppen för Kungl. Maj :t att utfärda dispensföreskrifter. Mot dessa principer
har utskottet icke något att erinra.

Till kategorien gäldenärer böra, såsom i propositionen förordats,
endast räknas tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare,
som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland. Att såsom
i motionerna I: 497 och II: 583 förordats dit hänföra även i Tyskland domicilierade
icke-tyska rättssubjekt möter — med hänsyn till tvångsclearingens
karaktär av retorsionsåtgärd — principiella betänkligheter. Med Tyskland
avses det tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

Såsom ovan anförts kunna vid tvångsclearingen endast fordringsanspråk
beaktas. Alla slag av dylika anspråk föreslås få deltaga med undantag av
svenska moderföretags investeringsfordringar å dotterföretag i
Tyskland. Sistnämnda fordringar anses i princip böra lämnas utanför. Med
hänsyn till att det i närvarande läge icke är möjligt att avgöra om det är
tekniskt genomförbart att draga en gräns mellan investeringsfordringar och
andra fordringar, föreslås i propositionen att det må ankomma på Kungl.
Maj :t alt efter hörande av det blivande utdelningsorganet besluta, huruvida
investeringsfordringar skola beaktas eller icke. Enligt utskottets mening
kan det sättas i fråga, huruvida de skäl som anförts för ett uteslutande
av investeringsfordringar äro bärkraftiga. För utskottet har det icke varit
möjligt alt få uppgift om till vilket belopp de ifrågavarande fordringarna
uppgå. Då utskottet med hänsyn härtill icke kan överblicka vilka konsekvenser
ett ändrat ståndpunktstagande i denna fråga skulle föra med sig, kan
utskottet icke taga slutgiltig ställning till spörsmålet. Utskottet får i stället

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

lörorda, att Kungl. Maj :t vid begagnande av sin i propositionen begärda
rätt att slutligt avgöra frågan måtte företaga en omprövning även av själva
huvudprincipen, d. v. s. huruvida skäl föreligga att ställa dessa fordringar
i särklass.

Bland de fordringar, som skola beaktas vid tvångsclearingen, upptages
i propositionen även statens anspråk å ersättning av det tyska
riket för en av Sverige till Belgien utlämnad guldkvantitet,
som av den tyska riksbanken levererats till den svenska riksbanken.
Fordringsanspråket uppgår till omkring 29 miljoner kronor. Betydande
meningskiljaktigheter ha yppats på förevarande punkt. I de förut omförmälda,
av vissa juridiska experter avgivna yttrandena har sålunda gjorts
gällande, att staten genom återlämnande av guldet icke förvärvat någon
fordran. Av kommittén liksom också i propositionen hävdas åter den motsatta
uppfattningen.

Av den i propositionen förebragta utredningen framgår i korthet följande:
Ett den belgiska nationalbanken tillhörigt guldparti, vilket under kriget
deponerats i den franska banken, hade av den franska Vichyrcgeringen
trots den belgiska bankens protester överlämnats till förvar i tyska riksbanken.
Guldet blev sedan rekvirerat av den tyska regeringen. Någon ersättning
för rekvisitionen uppbars icke av belgiska banken. I strid mot givna
utfästelser att icke till Sverige leverera guld härrörande från ockuperat
land, överlämnade tyska riksbanken år 1943, av detta parti, guld till Sverige
för utjämning av betalningsbalansen. I enlighet med Washingtonuppgörelsen
har Sverige numera ersatt Belgien för förlusten av guldet.

Enligt utskottets mening måste Sverige under dessa omständigheter åtminstone
enligt folkrätten ha förvärvat en fordran mot Tyskland. Ett motsatt
betraktelsesätt skulle leda till den uppenbart orimliga konsekvensen,
att Tyskland, som aldrig ersatt Belgien för guldet, skulle göra en vinst på
att Sverige gottgjort Belgien. Det ligger nära till hands att anlägga det betraktelsesättet
att Sverige genom att gottgöra Belgien inträtt i den rätt till
ersättning gentemot Tyskland, som otvivelaktigt tillkom Belgien.

Utskottet är alltså ense med departementschefen om att staten äger en
fordran mot Tyskland för återställande av ifrågavarande guldparti. Denna
fordran kan och bör regleras genom tvångsclearingen. Utskottet återkommer
i det följande till frågan, huruvida fordringen bör utgå med förmånsrätt.

Enligt vad i propositionen upplyses äga de svenska försäkringsbolagen
vissa fordringar å tyska försäkringsanstalter på
grund av återförsäkringsaffärer. I propositionen föreslås,
att det uppdrages åt Kungl. Maj:t att, sedan de allmänna riktlinjerna för
tvångsclearingen blivit fastställda, utfärda erforderliga anvisningar, huru
dessa fordringar skola regleras. I motionen I: 499 uttalas viss tvekan, huruvida
icke genom propositionen spörsmålet om omräkningskursen blivit reglerat
på sådant sätt att därigenom även avgjorts vilken kurs som bör tilllämpas
å återförsäkringsfordringarna. Motionären hemställer därför, att
det utsäges att förslaget rörande de svensk-tyska återförsäkringsaffärerna

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

skall avse frågan i hela dess vidd. Enligt utskottets mening befinner sig frågan
om de svenska försäkringsfordringarnas behandling i så outrett skick, att
spörsmålet icke till någon del nu bör avgöras. Även frågan om omräkningskursen
bör därför hållas öppen. Tydligt är emellertid att betänkligheter måste
möta mot att till förmån för en enstaka borgenärsgrupp, som icke kan räknas
till ömmande fall, tillämpa en gynnsammare kurssättning än för andra
borgenärer.

Såsom i propositionen föreslagits bör tvångsclearingen i huvudsak avse
endast fordringar, som uppkommit före det tyska sammanbrottet
eller ha sin grund i förhållanden före denna tidpunkt.

Räntor och avkastning in. in. föreslås icke erhålla utdelning
i clearingen i den mån de belöpa å tiden efter den 1 maj 1945, den antagna
dagen för det definitiva tyska sammanbrottet. Under avtalsclearingens tid
transfererades från Tyskland räntor å vissa obligationer efter nedsatt räntefot.
Innehavare av sådana obligationer föreslås icke få utdelning för sina
anspråk å överskjutande, ogulden ränta. Utskottet har icke något att erinra
mot dessa grundsatser.

Även om vissa principiella betänkligheter kunna anföras mot förslaget,
att samtliga oprioriterade fordringar få konkurrera
jämsides med varandra, torde dock den i propositionen förordade
lösningen vara den enda i praktiken framkomliga. Utskottet godtar alltså
förslaget.

Till principen att ocertifierade finansiella fordring sanspråk
i allmänhet icke skola beaktas kan utskottet även ansluta sig.
Uppenbart är emellertid, att huvudregeln — såsom ock i propositionen förutsattes
— måste vidkännas vissa undantag. Under avtalsclearingens tid
förekom det att vissa slag av fordringar icke certifierades därför att de på
annan grund åtnjöto lika god eller bättre behandling än certifierade fordringar.
Sådana fordringar kunna icke rimligen nu ställas i sämre läge än
de certifierade.

Spörsmålet om gäldenärens solvens är av stor principiell räckvidd.
Vissa skäl tala för att krav borde uppställas på att gäldenären visas
vara solvent å den blivande tvångsclearingdagen och icke blott — som i
propositionen föreslås — den 1 maj 1945. För den i propositionen valda
vägen tala emellertid starka praktiska skäl. Även rent principiella överväganden
kunna åberopas för samma lösning. Den tyske borgenär, vars tillgångar
här i riket disponeras genom tvångsclearingen och vilken ■— på sätt
bär nedan närmare utvecklas — vid en blivande tysk clearing har att förvänta
utdelning av de medel som de tyska gäldenärerna skola inbetala i
Tyskland, får nämligen anses vara närmare att bära konsekvenserna av den
insolvens som är en följd av det tyska sammanbrottet än vederbörande
svenske borgenär.

Lika med departementschefen finner utskottet, att samtliga fordringar
på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 kunna anses
förfallna samt att avräkning därför kan äga rum å sådana fordringars
kapitalbelopp.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Som ovan anförts följer redan av clearinglagen såsom villkor för rätt att
åtnjuta betalning att borgenären avstår så mycket av sin
fordran som svarar mot uppburet belopp. Vad sålunda
avståtts är avsett att användas för clearing i Tyskland av de tyska fordringar
på Sverige, som här tagits i anspråk för tvångsclearingen. Såsom kommittén
anfört, motsvaras detta villkor av den ovan omförmälda i Washingtonuppgörelsen
intagna bestämmelsen om ersättning till de tyska ägarna för
här i riket likviderad egendom. Vederbörande svenska myndighet förutsättes
för detta ändamål lämna de allierade erforderliga uppgifter om de belopp,
som framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas
namn och adresser.

Kvittning bör enligt propositionen vara tillåten i samma utsträckning
som hittills gällt enligt de särskilda bestämmelserna om fullgörande
av betalningsskyldighet i förhållande till Tyskland. Utskottet har icke något
att erinra häremot. Likaså biträder utskottet propositionens förslag om särskild
behandling av fordringar med pantsäkerhet ävensom
provisionsan språk.

Enligt kommitténs förslag böra samtliga fordringsgrupper
få konkurrera i hela massan av tyska tillgångar.
Kommittén vill sålunda icke tillåta, att den borgenär, vars tyske gäldenär
har tillgångar här i landet, får i första hand tillgodose sina anspråk ur dessa
tillgångar. Såsom departementschefen anfört, kan mot den föreslagna ordningen
invändas, att det i vissa fall skulle te sig obilligt för den tyske gäldenären
att, medan hans tillgångar här likvideras och likviden inbetalas till
clearingen, hans skulder åtminstone i viss utsträckning komma att kvarstå
obetalda. Emellertid har flyktkapitalbyrån vid sitt avvecklingsarbete följt den
av kommittén förordade linjen. Med hänsyn härtill torde det, såsom departementschefen
anfört, redan av tekniska skäl vara svårt att övergå till
en annan ståndpunkt. I propositionen föreslås nu, att spörsmålet huruvida
tysk gäldenär, vars egendom i Sverige likvideras, må äga rätt att av egendomen
förnöja sina borgenärer, bör undersökas. Det skall därefter ankomma
på Kungl. Maj :t att fatta beslut i frågan. Mot förslaget, att det slutliga
avgörandet i denna fråga skall ankomma på Kungl. Maj :t har utskottet icke
någon erinran.

Riktigheten av principen att vissa fordring ar böra erhålla
företrädesrätt vid utdelningen har i allmänhet icke satts i fråga.
Däremot ha, som naturligt är, meningarna varit delade, när det gällt att avgöra
vilka lordringar som sålunda böra tillerkännas prioritet.

I propositionen upptagas bland de fordringar, som böra utgå med förmånsrätt,
i första hand statens anspråk å ersättning för det
belopp, 15 0 miljoner kronor, som Sverige i överensstämmelse med
Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folkhushållets förfogande. Att
denna fordran bör tillerkännas förmånsrätt är enligt utskottets mening uppenbart.
I Washingtonuppgörelsen är klart utsagt att beloppet i fråga skall
tagas ur tyskmedlen. Endast tillgångarna i övrigt skulle få användas för
gäldande av svenska fordringar.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Härnäst föreslås i propositionen, att förmånsrätt skall tillerkännas statens
fordran på ersättning för den till Belgien utlämnade
guldkvantiteten. Såsom ovan anförts har utskottet anslutit
sig till propositionens förslag att ifrågavarande fordran bör upptagas
i tvångsclearingen. Frågan, huruvida fordringen om den upptages i tvångsclearingen
bör tillerkännas företrädesrätt, har även den varit mycket diskuterad.
Av den principiella inställning till tvångsclearinginstitutet, som
utskottet enligt det ovan anförda funnit sig böra intaga, följer att någon
civilrättslig grund icke behöver vara för handen för att en förmånsrätt skall
kunna medgivas. För tanken att fordringen bör utgå med prioritet tala beaktansvärda
skäl. Det har sålunda av kommittén framhållits, att avståendet
av det rövade guldet ingick bland de prestationer, som Sverige måste
göra för att Washingtonuppgörelsen — genom vilken möjlighet praktiskt
sett öppnades att utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna här i riket
till de svenska fordringsägarnas fromma -- skulle komma till stånd.
Det vore därför naturligt, att priset betalades av clearingmedlen, innan
dessa användes till utdelning åt personer som hade direkt fördel av uppgörelsen.
Härtill må läggas att, även om Washingtonuppgörelsen lände jämväl
andra svenska intressen till godo än tysklandsborgenärernas, det måste
beaktas, att svenska staten genom Washingtonuppgörelsen gjorde betydande
uppoffringar, för vilka någon ersättning icke begärts ur tyskmedlen,
nämligen avstående av tillhopa 125 miljoner kronor till återuppbyggnad av
krigshärjade områden och till flyktinghjälp. Dessa uppoffringar måste anses
innefatta en tillfyllestgörande kompensation för de allmänna fördelar,
som Sverige vann genom Washingtonuppgörelsen. Det kan därför icke rimligen
begäras att även den genom avståendet från det belgiska guldet uppkomna
förlusten skulle till någon del slutligt bäras av statsverket. Vidare
kan hävdas, att Tysklands svikliga förfarande med guldet gjort Sverige berättigat
att omedelbart, sedan rätta sammanhanget kommit i dagen, genom
en särskild retorsionsåtgärd göra sig betalt för iordringen ur de tyska statliga
tillgångarna här i riket. Om så hade skett, skulle det aldrig ha kunnat
bliva tal om konkurrens mellan statens ifrågavarande anspråk och de enskilda
borgenärernas krav. Att med retorsionsåtgärden fått anstå till den
allmänna tvångsclearingen, bör icke rimligen ställa svenska staten i sämre
läge. Till förmån för en prioritetsrätt för ifrågavarande fordran talar slutligen
även följande resonemang: Den ifrågavarande leveransen av guld från
Tyskland till Sverige var avsedd att utjämna betalningsbalansen mellan
länderna. Hade Sverige redan då fått kännedom om guldets ursprung, hade
guldet avvisats och annan åtgärd för utjämning av betalningsbalansen hade
måst vidtagas. Den omständigheten att rätta förhållandet icke upptäckts
förrän efter det tyska sammanbrottet bör icke försämra Sveriges möjligheter
att utfå denna sin fordran. Av dessa skäl kan utskottet biträda propositionens
förslag om förmånsrätt för ifrågavarande fordringsanspråk.

Statens fordran å ersättning för kostnader för internering
av tysk in i 1 i t ä r p e r s o n al och för kostnader i samband med den

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

tyska evakueringen av Norge föreslås vidare utgå med förmånsrätt. Någon
anmärkning mot denna förmånsrätt synes skäligen icke kunna framställas.
Påpekas bör även att huvudparten av detta belopp avses skola av staten
avstås till förmån för sådana tysklandssvenska anspråk, som eljest icke
kunna tillgodoses vid clearingen.

I likhet med vad kommittén förordat föreslås i propositionen att förmånsrätt
slutligen skall tillerkännas kommersiella fordringar, löner, pensioner
och livräntor, skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador,
som orsakats av tyska neutralitetskränkningar, ävensom fordringar grundade
på s. k. funding bonds lydande å svenska kronor, sistnämnda fordringar
dock endast till hälften av det nominella beloppet.

Mot tanken att kommersiella fordringar böra erhålla en gynnad
ställning kan enligt utskottets mening någon befogad invändning icke
resas. I denna del är tvångsclearingen närmast att uppfatta som en fortsättning
av den tidigare avtalsclearingen, vilken avsåg att bereda ifrågavarande
borgenärer betalning för fordringarnas kapitalbelopp. I vissa remissyttranden
har ifrågasatts att sådana fordringar, som uppkommit omedelbart
före det tyska sammanbrottet, borde ställas i ett sämre läge. Även
om vissa skäl tala för en sådan diskriminering, finner utskottet dock i likhet
med departementschefen, att det skulle vara svårt och, med hänsyn
till de belopp det gäller, föga givande att göra en åtskillnad mellan olika
slag av kommersiella fordringar.

Förslaget om förmånsrätt för löner, pensioner och vissa livräntor
motiveras väsentligen av sociala skäl. Lönefordringar föreslås
skola beaktas endast för tiden den 1 oktober 1944—den 30 september 1945.
För pensioner och de livräntor, som här komma i fråga, skall förmånsrätten
avse redan förfallna prestationer och det kapitaliserade värdet för
framtiden. För sistnämnda belopp skola livräntor inköpas i svenska försäkringsbolag.
Mot dessa grundsatser har utskottet icke något att erinra.
Såsom departementschefen anfört, är det emellertid uppenbart, att de nu
ifrågavarande fordringsanspråken icke kunna tillerkännas förmånsrätt i
obegränsad utsträckning. Kommittén hade härvidlag föreslagit en maximering
av lönefordringar till 20 000 kronor för år och av pensions- och livräntefordringar
till 12 000 kronor för år. Departementschefen har funnit
frågan om de lämpliga maximibeloppen böra ytterligare övervägas. I propositionen
föreslås därför, att det överlämnas till Kungl. Maj:t att fastställa
grunderna för maximeringen. Utskottet har icke något att erinra häremot.
Utskottet förutsätter dock, att de av kommittén föreslagna maximibeloppen
icke höjas.

Mot förslaget om förmånsrätt för vissa skadeståndsfordringa
r ävensom fordringar grundade ås. k. funding bonds i svenska
kronor till femtio procent av det nominella beloppet, synes någon invändning
skäligen icke kunna riktas. Överskjutande del av ifrågavarande, å funding
bonds grundade fordringar föreslås i propositionen skola lämnas utan
beaktande vid clearingen. Enligt utskottets mening synes kunna sättas i frå -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

ga, om man icke här borde gå ett steg längre. Såsom skäl för prioritet för
ifrågavarande fordringar har anförts, att större delen av funding bonds blev
inlöst före det tyska sammanbrottet till en kurs av omkring femtio procent.
Dessa synpunkter synas tala för att såsom villkor för rätt att uppbära
betalning borde uppställas att borgenären avstår från återstoden av sin
fordran. Det kan emellertid ifrågasättas, om ett sådant förfarande är förenligt
med ordalydelsen i 2 § clearinglagen. Utskottet vill förorda, att Kungl.
Maj :t ägnar förevarande spörsmål fortsatt uppmärksamhet.

Holländska staten har framställt anspråk på att få till sig utlämnad
en guldmängd, som av tyska riksbanken under kriget levererats till
Sverige. Guldets ungefärliga dagsvärde uppgår till 50,i miljoner kronor.
Enligt vad i propositionen uttalas, kan såvitt hittills kunnat utrönas förpliktelse
icke anses åvila Sverige att utlämna guldet. Undersökningarna
härom vore dock ännu icke avslutade och något bestämt uttalande kunde
icke göras. Därest det emellertid skulle befinnas, att guldet måste anses
vara rövat och därför böra utlämnas till Holland, borde det därav följande
fordringsanspråket tillgodoses med förmånsrätt. Medel föreslås därför reserverade
i avvaktan på resultatet av pågående utredning.

Utskottet har icke något att erinra mot att medel reserveras för det angivna
ändamålet. I frågans outredda läge vill utskottet emellertid icke nu
taga ställning till spörsmålet, huruvida staten — därest guldet utlämnas till
Holland — bör uttaga ersättning för den härigenom uppkommande förlusten
ur tyskmedlen. Med hänsyn till storleken av det belopp, varom här är
fråga, vill utskottet i stället förorda att för den händelse staten skulle nödgas
utlämna guldet, spörsmålet om behandlingen av statens ersättningsanspråk
ånyo bringas under riksdagens prövning. Om åter guldet icke skulle
bliva utlämnat, förutsätter utskottet, att de reserverade medlen användas
för utdelning till tysklandsborgenärerna enligt de allmänna grundsatser som
nu bliva antagna.

Spörsmålet om o in r ä k n i n g s k u r s e n för fordringar i främmande
valutor utgör ett av de mest invecklade problemen i förevarande sammanhang.
Särskilt gäller detta kurssättningen å tyska riksmark. I propositionen
föreslås att fordringar, som äro uttryckta i andra utländska myntslag
än det sistnämnda, skola betalas efter kursen å clearingdagen, d. v. s. den
dag, då Kungl. Maj:t utfärdar förordnande om tvångsclearing med Tyskland.
Kommittén hade föreslagit visst tillägg för kursfallet å devalverade
valutor. Förslaget hade emellertid i denna del blivit föremål för åtskilliga
erinringar under remissbehandlingen och har icke upptagits i propositionen.
Enligt utskottets mening innefattar den i propositionen föreslagna beräkningsgrunden
en tillfredsställande lösning.

I fråga om kurssättningen å tyska riksmark föreslås olika regler för å
ena sidan löne-, pensions- och livräntefordringar samt å andra sidan övriga
fordringar. För den förstnämnda gruppen av fordringsanspråk föreslås —
av sociala skäl och med anknytning till vissa regler som uppställdes vid
den i juni 1948 företagna reformen av penningväsendet i Västtyskland —

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

att omräkningskursen bestämmes till 1 tysk mark för 1 riksmark och att
den tyska markens kurs å clearingdagen användes vid omräkningen till
svenska kronor. I övrigt skall en riksmark anses motsvara 30 öre, dock att
fordringar som före sammanbrottet betalades med sådana kategorier av
riksmark, som före den 1 maj 1945 noterades till lägre kurs än 30 öre,
skola omräknas efter den kurs, som sist noterades före sammanbrottet.
Den lösning, som sålunda föreslås, är i viss utsträckning dikterad
av skälighetsöverväganden. Såvitt angår huvudgruppen av de i riksmark
uttryckta fordringarna, för vilka en omräkningskurs av 30 öre per
riksmark föreslås, innefattar förslaget att tysklandsborgenärerna icke skola
behöva vidkännas hela den efter sammanbrottet inträdda värdeförsämringen
av den tyska valutan. Såvitt utskottet kunnat finna, utgör propositionens
förslag en godtagbar och framkomlig väg. Utskottet har därför icke något
att erinra mot förslaget.

Lika med departementschefen finner utskottet, alt förekommande guldklausuler
icke böra beaktas annat än beträffande post- och telegrafverkets
i guldfrancs uttryckta fordringsanspråk.

Såsom ovan anförts, kunna i tvångsclearingen icke beaktas andra anspråk
än fordringar. Utdelning kan därför i allmänhet icke ske för tillgodoseende
av anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts till följd
av direkta krigshändelser. Stora delar av tysklandssvenskarnas
anspråk komma därför att lämnas utanför clearingen. För att möjliggöra
hjälpåtgärder till förmån för svenskar, som under kriget varit bosatta i
Tyskland, föreslås emellertid, att staten skall avstå tillhopa sex miljoner
kronor av den utdelning, som i clearingen tillkommer vissa statliga organ.
Medlen skola omhänderhavas och utdelas av en särskild nämnd. Kostnaderna
för nämndens verksamhet föreslås skola utgå ur samma medel. I motionerna
I: 496 och II: 585 föreslås på denna punkt, att det till hjälpåtgärder
för tysklandssvenskar avdelade beloppet höjes till 10 miljoner kronor. Även
motionerna 1:497 och 11:583 beröra förevarande spörsmål. Möjlighet bör
enligt motionärerna hållas öppen för att det till hjälpåtgärder föreslagna
beloppet skall kunna ökas, därest behov därav framdeles skulle uppstå. Beloppet
bör vidare icke få tagas i anspråk för bestridande av nämndens kostnader.
Motionärerna ifrågasätta vidare, om icke begreppet tysklandssvenskar
borde givas en sådan tolkning, att även personer som förlorat sitt svenska
medborgarskap kunde få inräknas däri.

Enligt utskottets mening kan det i nuvarande läge icke komma i fråga att
höja det redan i och för sig betydande belopp som föreslås skola av staten
avstås till förmån för tysklandssvenskarna. Därest det anvisade beloppet
skulle visa sig klart otillräckligt, bör det emellertid icke vara uteslutet att
framdeles till förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida någon ytterligare
ersättning kan beredas tysklandssvenskarna av statsmedel. Det i motionerna
I: 497 och II: 583 framställda yrkandet, att kostnaderna för den föreslagna
nämndens verksamhet icke böra bestridas ur de anvisade medlen,
synes utskottet behjärtansvärt. Utskottet vill därför förorda, att Kungl.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Maj :t undersöker om dessa kostnader icke i stället kunna täckas ur det restbelopp,
som kommer att uppstå sedan den allmänna utdelningen av clearingmedlen
ägt rum. Att som i de sistnämnda motionerna jämväl förordats
tillåta även sådana personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap att
deltaga i den särskilda utdelningen, skulle enligt utskottets mening få svåröverskådliga
konsekvenser. Utskottet vill därför — med det undantag som
betingas av vad utskottet anfört om kostnaderna för nämndens verksamhet
— ansluta sig till propositionens förslag.

Ömmande fall, som kunna tillgodoses inom clearinglagens ram,
föreslås i propositionen bliva på särskilt sätt beaktade i enlighet med föreskrifter,
som det ankommer på Ivungl. Maj :t att utfärda. Möjlighet till undantag
från de eljest uppställda reglerna bör därvid givas. Kommittén hade
föreslagit, att vid utdelningen uppkommet restbelopp skulle ställas till förfogande
för sådant ändamål. Utdelningsprocenten borde nämligen vara ett
lätthanterligt tal och tilltagas något i underkant. Härigenom uppkomme ett
restbelopp, som kunde beräknas vara för litet för att medgiva en ny allmän
utdelning. Restbeloppet uppskattades av kommittén till 12 miljoner kronor.
I propositionen uttalas i denna del endast att en allmän utdelningsprocent,
som skulle lämna en så stor rest som 12 miljoner kronor, måste anses
vara mindre lämpligt avvägd. I motionerna I: 496 och II: 585 yrkas på denna
punkt, att ett belopp av 12 miljoner kronor anvisas för ömmande fall. I
motionerna I: 497 och II: 583 hemställes åter, att tillräckliga medel anvisas
för ömmande fall.

Utskottet kan i princip ansluta sig till propositionens förslag, att ömmande
fall böra på särskilt sätt beaktas. Såväl sociala skäl som billighetssynpunkter
tala för att det belopp, som ställes till förfogande för detta ändamål,
icke blir alltför litet. Då närmare utredning saknas om vilka belopp
som kunna anses erforderliga, kan utskottet icke acceptera den i motionerna
I: 496 och II: 585 framförda tanken, att riksdagen skulle uttala sig
för en bestämd summa, som skulle få användas för ändamålet. Först sedan
närmare utredning vunnits, kunna de behov som här göra sig gällande
närmare överblickas. Utskottet ansluter sig därför till förslaget, att bestämmanderätten
härutinnan uppdrages åt Kungl. Maj:t. Utskottet förutsätter
därvid, att all rimlig hänsyn tages till personer som befinna sig i nödställt
läge.

Kostnaderna för flyktkapital b yråns, restitution snämndens
och tysk medelskommitténs verksamhet ävensom
utgifterna för det kommande ut del nings för f ar andel
böra såsom i propositionen föreslås uttagas genom en särskild av
Kungl. Maj :t fastställd avgift, beräknad i procent å utdelat belopp. Av tekniska
skäl torde det vara svårt att beakta det i motionerna 1:497 och II:
583 framförda yrkandet, att avgift icke skall uttagas av personer i ömmande
omständigheter. Utskottet förordar emellertid, att Kungl. Maj :t tager frågan
under omprövning.

I detta sammanhang vill ulskottet — i anledning av ett i motionerna I: 496
4 liihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 nvd. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

och II: 585 framfört påstående, att staten skulle ha tillgodogjort sig en vinst
på flera tiotal miljoner kronor genom att clearingmedlen icke löpt med ränta
— framhålla följande: De ifrågavarande medlen ha innestått på clearingnämndens
konto i riksbanken. I enlighet med de allmänna principer som
tillämpas av riksbanken har kontot icke löpt med ränta. Ej heller under avtalsclearingens
tid löpte clearingkontot med ränta. Den utredning som varit
tillgänglig för utskottet på förevarande punkt har givit vid handen, att varken
statsverket eller riksbanken haft sådan fördel av att medlen innestått
räntelösa, att de svenska clearingborgenärerna med fog skulle kunna göra
gällande anspråk på särskild gottgörelse härför.

Prövningen av betalningsanspråken och fördelningen föreslås
skola ombesörjas av en för ändamålet inrättad nämnd bestående av
tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, varav en skall besitta beprövad och
kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Nämndens avgöranden skola vara slutgiltiga.
Utskottet har icke något att erinra häremot. Utdelningsförfarandet
bör givetvis anordnas på sådant sätt, att rimlig hänsyn tages till borgenärernas
befogade intressen. Om sålunda en borgenär har utdelning att lyfta
ä ett antal oprioriterade obligationer, bör det ligga i hans skön att avgöra,
om samtliga obligationer skola avstämplas som delvis betalda eller om nödigt
antal obligationer skola avlämnas som till fullo betalda och återstoden
lämnas ostämplade.

Utskottet, som här kunnat uppehålla sig allenast vid huvudpunkterna i
Kungl. Maj :ts förslag, får tillkännagiva, att vad i övrigt föreslagits
i propositionen icke givit anledning till någon erinran från utskottets
sida.

Till sist vill utskottet framhålla, att de förhållanden, som skola regleras
genom de föreslagna normerna, äro av synnerligen invecklad och svåröverskådlig
art. Tänkbart är därför, att de uppställda reglerna kunna visa sig i
enstaka fall leda till stötande eller eljest klart olämpliga konsekvenser. I
propositionen har ock föreslagits, att Kungl. Maj :t för skilda situationer
skall kunna utfärda dispensföreskrifter. Härvid synes man emellertid
endast ha hållit de ömmande fallen i sikte. Enligt utskottets mening
bör möjlighet generellt stå Kungl. Maj :t öppen att meddela dispens där så
finnes nödvändigt för att undgå konsekvenser av ovan antydd art. Det torde
böra ankomma på fördelningsorganet, att i förekommande fall göra
framställning härom. Utskottet har därvid bl. a. haft i tankarna fordringar
innehavda av svenskfödda kvinnor, vilka genom äktenskap blivit tyska
medborgare och först någon tid efter det tyska sammanbrottet återvunnit
sitt svenska medborgarskap. Omständigheterna kunna här vara sådana, att
det ter sig rimligt att dessa borgenärer få deltaga i utdelningen även om
deras fall icke kunna betecknas såsom ömmande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,
nr 197, måtte med de ändringar som föranledas av utskot -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

tets ovan gjorda uttalanden godkänna de allmänna grundsatser
för fördelning av de tyska tillgångarna här i riket,
som i propositionen framlagts;

B) att motionerna 1:496, 11:585, 1:497, 11:583, 1:498,
11:584 och 1:499, i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lundgren,
Lindblom, Cassel, Lindgren och John Wiktor Jonsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Håstad och fru Gärde
Widemar*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Lodenius;

2) av herrar Lundgren och Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse.

Det tyska---(= utskottet)---tyska folkhushållet.

Genom den---- (= utskottet)--• —• 2 § clearinglagen.

Enligt detta —--(= utskottet)---uppburet belopp.

I likhet — — — (= utskottet)---uppställda transferförbudet.

Även om---(— utskottet)---i riket.

Genomförandet av---(= utskottet)---— skola tillgodoses.

Även utskottet anser, att en tvångsclearing med Tyskland nu bör genomföras
och att denna bör grundas på gällande clearinglag.

Enligt kommitténs av departementschefen godtagna uppfattning äger
Kungl. Maj:t därvid diskretionärt bestämma, vilka fordringar som skola
erhålla ersättning genom tvångsclearingen och i vilken ordning olika fordringar
eller grupper av fordringar skola få betalning.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

I förut omnämnda utlåtande av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och
N. von Steyern bestrida dessa, att Kungl. Maj :t skulle äga fritt bestämma,
vilka borgenärer, som skola erhålla ersättning, och vilken förtursrätt, som
därvid skall iakttagas. I stället göres gällande, att när Kungl. Maj :t enligt
2 § clearinglagen utfärdat förordnande om tvångsclearing för fördelning av
tillgängliga tyska clearingmedel, så har de svenska borgenärernas krav på
dem tillkommande andel av medlen fått rättslig grund. Om medlen ej förslå
till borgenärernas fulla förnöjande, skola de enligt denna uppfattning fördelas
efter de i en sådan situation tillämpliga civilrättsliga grundsatserna.
Även professor Phillips Hult kritiserar den av kommittén hävdade uppfattningen,
att de svenska fordringsägarna skulle sakna juridisk rätt till clearingmedlen
och att Kungl. Maj :t skulle äga bestämma, vilka fordringar som
skulle erhålla betalning vid tvångsclearingen samt prioritetsförhållandet
mellan olika fordringar.

Som stöd för sin uppfattning åberopar departementschefen, att enskilda
anspråk mot en främmande stat icke kunna göras gällande med utsikt till
framgång, om de ej understödjas av landets regering och upptagas som statliga
krav. En allmänt vedertagen och erkänd regel vore, att det härvid ankomme
på regeringen att avgöra, vilka anspråk som skola stödjas. Särskilt
vore det anledning för regeringen att, då det gäller en främmande stat som
befunne sig i det läge som nu föreligger beträffande Tyskland, utöva sin
diskretionära prövningsrätt. Clearinglagens bestämmelser lägga enligt departementschefens
mening icke hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt.

F. d. justitierådet Bagge har i en den 28 april 1948 dagtecknad utredning
bestritt denna uppfattning. Han framhåller att varken i propositionerna
1932 eller 1934 eller i Kungl. Maj :ts propositionen nr 384/1945 rörande vite
för fullgörande av betalningsskyldighet inom viss tid har fällts något yttrande
som antyder, att meningen varit, att den Kungl. Maj:t enligt clearinglagen
meddelade befogenheten skulle åsyfta annat än att möjliggöra för
respektive svenska fordringsägare att åtnjuta den rätt till betalning, som
grundades på deras civilrättsliga förhållanden till den utländske gäldenären.
Den omständigheten, att svenska staten genom tvångsclearing skyddar sina
undersåtars rätt medför enligt Bagge icke någon rättsligen grundad befogenhet
för staten att, i vidare mån än då en prioritet kan grundas på civilrättsliga
regler, gynna den ene fordringsägaren framför den andre, vare sig
han är enskild eller statlig fordringsägare. Att staten genom tvångsclearingen
inträder till fordringsägarnas skydd, kan icke berättiga staten, att i egenskap
av jämväl fordringsägare tillskansa sig civilrättsligt ogrundade fördelar
i jämförelse med de övriga fordringsägarna eller att, utan civilrättslig
grund, gynna en enskild fordringsägare på de andras bekostnad. F. d. justitieråden
Eklund och von Steyern ha anslutit sig till denna uppfattning.

Medan departementschefen alltså hävdar att Kungl. Maj:t på grund av
bestämmelserna i clearinglagen fått en allmän fullmakt att, obunden av
eljest gällande civilrättsliga regler, handla efter de normer, som Kungl.
Maj :t anser skäliga, göra de ovan angivna sakkunniga gällande, att den

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

fullmakt, som clearinglagen lämnat Kungl. Maj :t, icke kan tolkas vidare än
att den avser rätt för Kungl. Maj :t att med iakttagande såvitt möjligt av
eljest gängse rättsregler genomföra tvångsclearingen.

Utskottet finner, att starka skäl tala för riktigheten av den uppfattning,
som företrädes av f. d. justitieråden Bagge, Eklund och von Steyern samt
professor Hult, angående innebörden av den befogenhet som enligt clearinglagen
lämnats Kungl. Maj :t.

Såsom framhållits i motionerna 1:498 och 11:584 måste det ur den allmänna
rättssäkerhetens synpunkt och med hänsyn till ev. uppstående internationellträttsliga
konsekvenser vara utomordentligt angeläget, att vid
genomförande av en så extraordinär åtgärd som en tvångsclearing all rimlig
och möjlig hänsyn tages till gällande rätt — till de speciella lagrum, på
vilka åtgärden vilar, till vedertagna civilrättsliga regler och till internationellträttsliga
normer. Detta är enligt utskottets mening av desto större vikt
som Sverige, enligt vad utskottet inhämtat, är det första land som tillgripit
tvångsclearing gentemot Tyskland. Våra åtgärder i detta avseende komma
att följas med spänd uppmärksamhet och vaken kritik icke bara i Tyskland
utan även annorstädes utom våra gränser.

Då prövningen av de mångskiftande och invecklade frågor, som här uppkomma,
kräver hög juridisk kompetens, då det avgörande som träffas blir
av största betydelse för det allmänna och för enskilda och då statens anspråk
vid clearingen, därest de tillgodoses i full utsträckning, komma att i
motsvarande grad inkräkta på de enskilda borgenärernas rätt, anser utskottet
det skäligt och riktigt, att Kungl. Maj :t uppdrager avgörandet av
dessa rättsfrågor åt ett fristående organ av domstolsliknande karaktär. Genom
ett sådant förfarande skulle staten fritagas från misstanken att i dessa
ärenden ha velat gynna sina egna privaträttsliga intressen. Även utåt och
särskilt gentemot de tyska intressenterna skulle ett sådant förfaringssätt
vittna om strävan till objektivitet och rättvisa.

I anslutning till motionerna I: 498 och II: 584 anser utskottet att riksdagen
bör hemställa, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en nämnd bestående
av tre medlemmar, av Kungl. Maj :t utsedda om möjligt bland ledamöterna
av Konungens högsta domstol, att såsom första och sista instans handlägga
och avgöra alla de rättsliga spörsmål, som äro förbundna med tvångsclearingens
genomförande, särskilt frågorna om fordrans existens, clearinggillhet
och eventuella förmånsrätt. Denna nämnd bör enligt utskottets uppfattning
avgöra de uppkomna rättsfrågorna utan av Kungl. Maj :t och riksdagen
lämnade direktiv. Vägledande för nämnden böra vara gällande civilrältsliga,
internationellt privaträttsliga och folkrättsliga normer, i den män
sådana finnas eller eljest allmänna rättsgrundsatser.

Med denna inställning till det sätt, på vilket tvångsclearingen bör genomföras,
skulle utskottet icke behöva taga ställning i sak till de riktlinjer som
Kungl. Maj :t sammanfattat under punkterna 2—14 samt 16 och 17 i propositionen.
Utskottet vill emellertid ha uttalat att såvitt utskottet kan förstå
de flesta av dessa riktlinjer förefalla att ha stöd i clearinglagen. De viktigaste

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

punkter där utskottet ställt sig mera tveksamt och icke blivit fullt övertygat
om riktigheten av Kungl. Maj:ts förslag äro följande:

punkt 4), i vad gäller att statens anspråk på ersättning för en till Belgien
av Sverige utlämnad guldkvantitet, som den tyska riksbanken levererat
till den svenska riksbanken, skall upptagas såsom fordringsanspråk i clearingen; punkt

5), i vad däri uttalas att utdelning för ränta å obligationer icke
skall erhållas, om ränta å dessa obligationer transfererats från Tyskland före
den 1 maj 1945;

punkt 11 b) och c) avseende förmånsrätt för statens fordringar i anledning
av den till Belgien utlämnade guldkvantiteten och för kostnaderna dels
för internering av tysk militär personal och dels i samband med den tyska
evakueringen av Norge;

samt punkt 14), i vad däri utsäges att guldklausulerna icke skola beaktas.

Enligt vad i propositionen — -— — ( = utskottet å s. 42—43)---

bör därför hållas öppen.

Såsom ovan anförts ----(= utskottet å s. 48) — ---inräknas däri.

Enligt utskottets ----(= utskottet å s. 48—49) — ---propositio nens

förslag.

Utskottet hemställer alltså,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition
nr 197 och i anslutning till motionerna 1:498 och 11:584,
måtte godkänna vad utskottet ovan anfört angående sättet för
fördelningen av de tyska tillgångarna här i riket, samt

B) att motionerna I: 496, II: 585, I: 497, II: 583 och I: 499,
i den mån de icke besvarats genom vad utskottet hemställt
under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) av herr Håstad och fru Gärde Widemar, vilka anfört:

Under den korta tid, som utskottet haft till sitt förfogande för att ta
ställning till förevarande proposition med alla dess sällsynt komplicerade
spörsmål, har det ej varit utskottet möjligt att penetrera ärendet så ingående
att vi ansett oss kunna taga en bestämd ställning till frågan, huruvida folkrättsliga
eller civilrättsliga synpunkter böra tillerkännas företräde vid bestämmande
av fordringsrätterna i tvångsclearingen eller av dessas inbördes
gradering. Då emellertid de väsentliga principiella meningsskiljaktigheterna
mellan myndigheter och intressentorganisationer huvudsakligen beröra det
s. k. rövade guldet och då det i övrigt är uppenbart, att en mängd av de
problem, som tvångsclearingsförfarandet innefattar, endast kan avgöras med
anläggande av skälighetssynpunkter, ha vi, med undantag för det s. k. rövade
guldet, funnit oss böra godta propositionens huvudlinjer. Härvid ha vi
även vägletts av det av alla berörda parter uppställda önskemålet, att tvångsclearingen
måtte kunna genomföras nu, utan större tidsutdräkt och till
båtnad för de många, som äro i största behov av snaraste hjälp.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Beträffande det s. k. rövade guldet ha vi yrkat, att utskottets utlåtande i
nedannämnda avsnitt bort ha haft följande lydelse:

S. 42.

Bland de---(= utskottet)---motsatta uppfattningen.

Av den ----(= utskottet)----av guldet.

Enligt utskottets---(= utskottet)----—- tillkom Belgien.

Utskottet är alltså ense med departementschefen om att staten äger en
fordran mot Tyskland för återställande av ifrågavarande guldparfi.

S. 45 (i stället för det stycke, som börjar med »Härnäst föreslås---»

och slutar med »---ifrågavarande fordringsanspråk.»)

»Såsom utskottet tidigare framhållit är utskottet ense med departementschefen,
att Sverige äger en fordran mot Tyskland för det guldparti, som Sverige
återställt till Belgien. Däremot är utskottet icke berett att fastslå att
denna fordran är av natur att ingå i tvångscleåringen eller, om så likväl skulle
befinnas rättsenligt, att utgå med förmånsrätt däri. I vart fall synes det utskottet
svårligen kunna hävdas, att denna fordran skall kunna stödjas med
hänvisning till clearinglagen. Omständigheterna i samband med den svenska
riksbankens köp av det guld, som mottogs 1943 och som sedermera återlämnats
till Belgien, Ställa denna fordran i en klass för sig. Om fordran nu
upptages i clearingen, innebär detta att övriga fordringsägare i denna genom
minskad utdelning ha att hålla staten skadeslös för detta omstridda guldköp.
Härtill kommer att riksdagen enligt utskottets mening icke är bunden
av Washingtonuppgörelsen i vad avser frågan, huruvida denna fordran skall
täckas genom tvångscleåringen eller icke. Med hänsyn till alla dessa omständigheter
och då staten ej bör utsättas för misstanken att vilja gynna
sina egna intressen vill utskottet, i anslutning till vad som payrkats i motionerna
I: 498 och II: 584, föreslå att frågan, huruvida denna statens fordran
skall ställas utanför tvångscleåringen eller ingå i denna, eventuellt med
prioritetsrätt, överlämnas till avgörande av ett tremannakollegium av framstående
opartiska domare, vilkas utslag, baserat som sig bör på såväl civilrättsliga
som folkrättsliga överväganden eller i övrigt allmänna rättsgrundsatser,
den av Kungl. Maj :t föreslagna tremannanämnden därefter har att
iakttaga.»;

4) av herr Hastad, som ansett att i utskottets yttrande stycket (s. 48)
»Lika med----fordringsanspråk» bort ersättas med följande stycke:

»Frågan huruvida -— såsom departementschefen föreslår — förekommande
guldklausuler icke böra beaktas annat än beträffande post- och telegrafverkets
i guldfrancs uttryckta fordringsanspråk finner utskottet ej i propositionen
tillräckligt utredd. Då frågan synes svårbedömd föreslår utskottet
att Kungl. Maj :t måtte taga detta spörsmål i förnyat övervägande och därefter
ge utdelningsnämnden direktiv om huruvida eller i vad mån guldklausuler
må beaktas i vidare mån än som föreslås i propositionen.»