Första lagutskottets utlåtande nr 30 (Utlåtande 1949:L1u30 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Nr 30.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.

Genom en den 5 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 183, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

l) Lag

om ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 33 kap. 4 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

33 KAP.

4 §.

(Föreslagen lydelse.)
33 KAP.

Har åklagare----

Under förundersökning -—

4 §•

Delgivning i rättegång skall ske
genom rättens försorg. Begär part att
få ombesörja delgivning, må det anförtros
honom, om rätten finner det
kunna ske utan olägenhet. Delgivning
av tredskodom, som ej innebär
fastställande av intecknad fordran till
betalning ur fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, skall ske genom
rättens försorg, allenast om parten
begär det.

— av honom.

-— meddelat beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
19W men skall icke äga tillämpning,
när tredskodomen meddelats före
nämnda dag.

t Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1946 (nr 808
om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 20 december 1946 om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

17 §.

I lagsökningsmål--— omedelbart därefter.

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits, skall om delgivning av utslaget
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning av tredskodom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

3) Lag

om upphörande i vissa fall av den verkan, tredskodom eller utslag i
lagsökningsmål enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Härigenom förordnas som följer.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål, som
meddelats under tiden från och med den 1 januari 1948 till och med den 30
juni 1949, skall den verkan, som fastställandet medfört enligt 77 a § utsökningslagen,
vara förfallen, där ej borgenären sist före utgången av år 1949
äskat tvångsförvaltning eller ock antingen, på sätt är särskilt stadgat, begärt
försäljning av egendomen, tomträtten eller vattenfallsrätten, eller eljest
visat, att domen eller utslaget delgivits gäldenären.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslagen, får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål kan, där saken
är sådan att förlikning därom är tillåten, tredskodom under vissa ytterligare
förutsättningar meddelas mot utebliven part. Bestämmelserna härom
återfinnas i 44, 53 och 57 kap. Den mot vilken tredskodom givits äger
jämlikt 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § ej fullfölja talan mot domen, d. v. s.

Första lagutskottets utlåtande nr 30. 3

få denna bragt under prövning av högre instans, men har enligt bestämmelser
i 44 kap. 9 §, till vilka i 53 och 57 kap. för där avsedda fall hänvisas,
rätt till återvinning i anledning av sådan dom. Återvinning, som alltså är det
enda ordinära rättsmedel, vilket står den tredskovis dömda parten till buds,
skall sökas hos den rätt, där talan väckts, inom en månad från den dag då
domen delgavs parten. Uteblir part, som erhållit återvinning, ånyo och meddelas
tredskodom mot honom, är jämlikt 44 kap. 10 § hans rätt till återvinning
förfallen. Så länge den part mot vilken tredskodomen givits äger
rätt till återvinning, anses domen i vad den gått honom emot icke ha vunnit
laga kraft. En första förutsättning för att en tredskodom skall kunna
vinna laga kraft är alltså att domen delgives den part mot vilken domen
givits. Enligt 33 kap. 4 § första stycket första punkten skall delgivning i
rättegång, varunder principiellt inbegripes delgivning av meddelad tredskodom,
ske genom rättens försorg. I andra punkten stadgas emellertid, att
om part begär att få ombesörja delgivning, det må anförtros honom, om
rätten finner det kunna ske utan olägenhet. Beträffande delgivning a''%
tredskodom upptages i en tredje punkt den särskilda undantagsbestämmelsen,
att delgivningen skall ske genom rättens försorg allenast om parten
begär det. Om så ej sker ankommer delgivning av tredskodom på den som
fått sådan dom, därvid tillstånd, som i andra punkten sägs, icke behöver
inhämtas. Delgivning genom rättens försorg sker utan särskild kostnad
för part.

Enligt 34 § lagen den 20 december 1946 om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen) gäller, att om i lagsökningsmål borgenärs talan
bifallits, gäldenären äger att hos rätten söka återvinning. Ansökan om
återvinning i lagsökningsmål skall jämlikt 35 § lagsökningslagen göras inom
en månad från den dag, då utslaget delgavs gäldenären. Om sådan återvinningstalan
skall även i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om återvinning
i tvistemål äga motsvarande tillämpning; rättens utslag i lagsökningsmålet
skall därvid anses som tredskodom.

I sådana fall, där intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål,
lia ovan berörda regler om rättsmedlet mot dylika avgöranden
visat sig kunna medföra vissa olägenheter. Dessa sammanhänga med bestämmelserna
om avgörandenas exekutiva verkan.

När domstol fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom,
skall det enligt 77 a g utsökningslagen anses som om egendomen blivit utmätt.
Egendomen får emellertid enligt 51 § andra stycket samma lag ej
säljas förr än domstolens utslag vunnit laga kraft. Enligt 86 § andra stycket
gäller vidare, att den verkan, utslaget enligt 77 a § medfört, förfaller
bl. a. om borgenären icke sist två månader efter det utslaget vunnit lag»
kraft begärt försäljning av egendomen eller äskat tvångsförvaltning av den.

Enligt 18 § 1 inom. inteckningsförordningen medför inteckning för fordran
rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen utbekomma
vad som är intecknat, dock ej ränta för längre lid före den dag

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

utmätning sker än två år. Härtill kommer emellertid ränta från denna tidpunkt
fram till dagen för köpeskillingsfördelningen.

Om de förut antydda olägenheterna av gällande bestämmelser må här
ytterligare nämnas följande. Det torde ej sällan inträffa, att sedan
genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål intecknad fordran fastställts
till betalning ur fast egendom och egendomen sålunda dömts i mät, uppgörelse
träffas mellan borgenären och gäldenären. Om i dylikt fall delgivning
ombesörjts av borgenären eller måhända icke alls kommit till stånd, kan
överexekutor icke avgöra, huruvida utslaget vunnit laga kraft. Till följd därav
kan ej heller fastställas någon tidpunkt, när enligt 86 § utsökningslagen
utslagets utmätningsverkan förfallit. De av utslaget föranledda anteckningarna
i fastighetsboken kunna därför komma att till förfång för ägaren
kvarstå för all framtid. Visserligen torde gäldenären, om han hos inskrivningsdomaren
företer bevis om uppgörelsen, kunna få anteckningarna avförda.
Denna möjlighet kan dock förbises. En annan olägenhet är att borgenären
genom att dröja med delgivningen av utslaget kan hålla frågan om
egendomens försäljning svävande under lång tid och därigenom bereda sig
tillfälle att vid en slutligen påkallad exekutiv auktion erhålla förmånsrätt
för åtskilliga års ränta, vilket kan medföra risk för att högre liggande inteckningar
bliva nödlidande.

Med anledning av de olägenheter som sålunda yppat sig har inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria vari möjligheterna att komma tillrätta
därmed undersökts.

I denna anvisas tre tänkbara utvägar att undanröja de berörda olägenheterna.
En utväg vore att låta tiden för sökande av återvinning räknas icke
från delgivningen utan från utslagets meddelande. En annan lösning vore
att göra delgivning genom rätten obligatorisk beträffande domar och utslag
av nu ifrågavarande beskaffenhet. Slutligen skulle man för nu avsedda fall
kunna föreskriva en särskild, ej alltför snävt tillmätt frist, inom vilken delgivning
måste verkställas och bevis därom avlämnas till överexekutor vid
påföljd att utslagets utmätningsverkan eljest vore förfallen.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av olika myndigheter,
inrättningar och sammanslutningar.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
till en början:

»De i promemorian berörda olägenheter, som visat sig kunna följa av gällande
regler om återvinning såsom enda rättsmedel mot tredskodomar och
utslag i lagsökningsmål, böra uppenbarligen snarast undanröjas.

Till de tre tänkbara lösningar, som anvisas i promemorian, torde kunna
läggas ännu en. Regeln i 51 § andra stycket utsökningslagen, att när intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning ej må äga
rum förr än utslaget vunnit laga kraft, skulle nämligen kunna tänkas modi -

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

lierad genom ett tillägg av innehåll, att ansökan om återvinning likväl icke
utgör hinder för försäljning, såvida ej rätten i återvinningsmålet annorledes
förordnar. Väljes denna utväg erfordras ett tillägg till de i 86 § andra stycket
utsökningslagen meddelade bestämmelserna, enligt vilket, där återvinning
må sökas, utslagets utmätningsverkan förfaller om borgenären icke
inom viss tid från den dag då utslaget meddelades begärt försäljning av
egendomen eller äskat tvångsförvaltning. Valet mellan de olika lösningarna
bjuder på vissa svårigheter.»

Rörande möjligheten att föreskriva obligatorisk delgivning genom rättens
försorg erinrar departementschefen om att sådan delgivning ger, oberoende
av parts åtgörande, en punkt från vilken laga kraftens inträde kan räknas.
Mot en i promemorian framkommen invändning, att möjligheten till delgivning
genom borgenärens egen försorg icke lämpligen borde uteslutas,
anför departementschefen, att det icke lärer möta betänklighet att låta delgivningen
ske enligt de för delgivning i rättegång i allmänhet gällande bestämmelserna.
Departementschefen yttrar vidare bland annat:

»Rätten skulle följaktligen kunna bifalla en anhållan från borgenären att
själv få ombesörja delgivningen under förutsättning, bl. a., alt borgenären
icke kunde antagas vilja fördröja delgivningen. Rätten har därvid enligt
32 kap. 2 § rättegångsbalken att förelägga borgenären viss tid, inom vilken
delgivning sist skall ha skelt och bevis därom skall ha inkommit till rätten;
skulle dylikt bevis ej inom föreskriven tid inkomma har rätten att förordna
om ny delgivning, därvid rätten regelmässigt torde finna anledning att själv
övertaga delgivningen. Sannolikt skulle emellertid delgivning genom rättens
försorg bliva ojämförligt vanligast, närmast av kostnadsskäl. Sådan delgivning
kan enkelt ordnas på så sätt att en för delgivning avsedd utskrift göres
på samma gång som övriga utskrifter och omedelbart efter domens eller
utslagets meddelande expedieras för delgivning. Att delgivningen understundom
är överflödig därför att uppgörelse mellan parterna träffas under
hand kan icke anses utgöra något avgörande skäl mot den nu ifrågavarande
lösningen. En fördel med densamma är att de visserligen sällsynta men
dock icke opraktiska fall, där delgivningen stöter på hinder, ej kräva särskilt
beaktande.

I valet mellan de fyra diskuterade lösningarna finner jag mig böra förorda
den som innebär, att tredskodomar och lagsökningsutslag, varigenom
intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, tomträtt eller
vattenfallsrätt, skola delgivas enligt de för delgivning i rättegång i allmänhet
givna bestämmelserna. Delgivning skulle alltså i regel ske genom rättens
försorg. För genomförande av denna lösning erfordras, att undantagsbestämmelsen
i 33 kap. 4 § första stycket tredje punkten rättegångsbalken
inskränkes så att den endast avser andra tredskodomar än de nyss nämnda,
på vilka därefter huvudreglerna i första och andra punkterna bliva tillämpliga.
Härjämte torde i 17 § lagsökningslagen böra införas en bestämmelse av
innehåll, att därest i lagsökningsmål borgenärens talan bifallits, skall i fråga
om delgivning av utslaget vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning
av tredskodom äga motsvarande tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 30.

Såsom Svea hovrätt och överståthållaräinbetet anfört erfordras särskilda
bestämmelser med hänsyn till tredskodomar och utslag i lagsökningsmål
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt och som meddelats under tiden från och med den
1 januari 1948, då nu gällande bestämmelser tillkommo, intill den dag då
den föreslagna lagstiftningen träder i kraft. Det synes böra stadgas en särskild
frist, inom vilken borgenären skall vara pliktig att söka verkställighet
eller eljest visa, att domen eller utslaget delgivits gäldenären, vid äventyr
om det försummas att avgörandets utmätningsverkan förfaller. Det
torde icke erfordras någon särskild erinran om att samma verkan redan
före den särskilda fristens utgång kan ha förfallit på grund av bestämmelserna
i 86 § andra stycket utsökningslagen. För att rättsförluster om möjligt
icke skola uppkomma bör fristen icke göras alltför kort. Om den nya
lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1949 torde fristen lämpligen böra
utlöpa vid årsskiftet 1949—50.»

Lagrådet har gjort viss erinran mot den av departementschefen förordade
ändringen i 33 kap. 4 § rättegångsbalken. Vad lagrådet anfört har departementschefen
beaktat i det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om ändrad lydelse av nämnda lagrum.

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 183, måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 3 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Kriigel, Lodenius*, Olofsson*,
Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson*, herrar John Wiktor Jonsson och Löthner; från

andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud*, Werner*, Johnsson i Stockholm, Landgren, fröken Öberg och
herr Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491627