Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i (Utlåtande 1964:L1u3 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

Nr 3

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om införande av brottsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 november 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 10, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om införande av brottsbalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,

4) lag om ändring i rättegångsbalken,

5) lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

6) lag om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om straff för folkmord,

8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän,

9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,

10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap,

11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,

12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,

13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott,

15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet,

1 Biliang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 1 avd. Nr S

2 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196å

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,

22) lag om ändring i konkurslagen,

23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,

24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,

26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,

27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,

28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,

29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,

30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,

32) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt,

33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,

35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),

36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,

38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall,

40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),

41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,

43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279),

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b 3

45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280),

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),

47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),

48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,

49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),

52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,

54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,

55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt

56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta, likalydande motioner, nr 649 i första kammaren av fröken
Mattson m. fl. och nr 788 i andra kammaren av herr Martinsson m. fl.

För yrkandena i motionerna samt de skäl motionärerna anfört till stöd
därför lämnas redogörelse i det följande.

De genom propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

1) Förslag
till
Lag

om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)
utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 januari
1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen enligt
vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §■

Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad
här nedan stadgas

strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 §§;

3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap; lagen

den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på
prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötesstraff
utom strafflagens område (särskild böteslag);

lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;

lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt; lagen

den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;

lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten;
samt

lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion
eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken
eller denna lag.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §•

_ Är i eller författning för brott stadgat fängelse utan angivande av
längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.

Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid
som är stadgad för straffarbete. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år li)6b 5

5 §• ..

Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff nar den be §i<Straff

skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu ar sagt skall dock, ej
gälla, när fråga är om gärning som under viss tid vård straffbelagd pa grun

av då rådande särskilda förhållanden. . cc , ,, , •

Beträffande ådömande av annan påföljd för brott an straff skall vad i
brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts fore den 1
januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som nagon begått under inflytande
av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tillämpas
annan påföljd än överlämnande till särskild vård. .

Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall aga tillämpning
jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall
bestämmas enligt äldre lag.

6 §•

Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om återfall
i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter aldre

j JJCT ,

I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari
1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av va
j 9_n §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som be gåtts

före sagda dag.

7 §•

Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som galler
när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om
när handlingen företogs brottet var undantaget från allmant atal eller tor
sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen harom icke upptagits
i den nya lagen.

8 §•

Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till
straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 19bo,
enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad
i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.

9 §■

Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angivas
nedan, i tillämpliga delar gälla i fråga om straffarbete och beträffande
fängelse som ådömts före balkens ikraftträdande.

1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt stratt,

som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i
1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om villkorlig
frigivning sägs. .

2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande ar villkorligt tngiven
från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och
innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad
därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap.
18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tulen fore
balkens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av
sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas
längre än en vecka.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

3. I fråga om bortfallande av straffarbete eller av fängelse, som ådömts före
brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och 22 §§ strafflagen
stadgas; i stället för tid som där sägs skall dock för bortfallande av
straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av fem år.

10 §.

Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga
tillämpning i fall då villkorlig dom enligt 1 § nämnda lag meddelats före
brottsbalkens ikraftträdande.

I- Va? 1 la§en om villkorlig dom sägs om övervakningsdomstol skall i
stallet galla overvakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalkendock
skail fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av domstol.
Beträffande overvakningsnämnds och domstols handläggning och beslut
i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 38
,vaP- brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Overvakningsnämnd må
icke finnas tillsatt jämlikt 25 § lagen om villkorlig dom efter det att brottsbalken
trätt i kraft.

. 2'' finnes den som erhållit villkorligt anstånd hava begått annat brott
skall, i stallet for vad i 13 § 1 mom. lagen om villkorlig dom sägs, gälla att
ratten må doma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet
förverkat och med undanröjande av vad som må hava bestämts om straff,
doma till pafoljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och
f nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan
att bestamma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jämväl ådö:n/nd,
e ?Y Rstsrff för detta brott. I fall som nu avses skola bestämmelserna i
O , ,§§ ag<rn om.villkorlig dom äga motsvarande tillämpning,

o. Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat fall
an som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28—31 kap.
brottsbalken doma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller
torordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället för straff för
det brott som avsags med den villkorliga domen.

f 4,Vad 1 34 kap- 11, 12 och 13 §§ brottsbalken stadgas om att vissa påföljder
skola trada i stallet for villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig
dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen.

11 §•

Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga
elar galla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om
Inutrnvr?in+girVarVld utsknvnmg Pa prov skall anses såsom vård utom an *tal;

f n- amfnmg Z 2''!- kap‘ 8 § och 30 kap- 11 § brottsbalken må, såvitt
avser forhallande som hanfor sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej förelaggas
vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse,
ma icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket
rottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts
fore balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller

tn! änrT111^1 nay?,rhetsanstaU och för vilken minsta tiden för påföljden gått
1 anda S.ka1.1 bd varom stadgas i 30 kap. 8 § brottsbalken räknas från
dagen for balkens ikraftträdande.

imFfmv|0tt so™ b.e|årtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter
till foljd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år t96k

skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då

brottet begicks. ...... .

Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan atgard
enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.

13 §•

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott vara
kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex
månader ådömes.

14 §.

Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brottsbalkens
ikraftträdande: .. in1,

16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 1U11
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr —51)

om ändring i vissa delar av strafflagen; Q7e,

3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr ilo)

om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom ....

4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m.

15 §•

Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må
fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer pa
skyddskonsulent.

16 §.

Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående
fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnamnd skall
icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövningen
av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förordnande
som nu avses, skall gälla följande. ...

1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den knminal vårdsnämnd

varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.

2. Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde tångvårdsanstalten
hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan
därom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan
till kriminalvårdsnämndens prövning.

3. Kriminalvårdsnämnden äger besluta, att övervakning icke skall aga rum
vid frigivningen. Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvårdsnämnden
förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap.

15 § brottsbalken. . ..

4. I fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnamnds handläggning
av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 §§ brottsbalken
stadgas äga tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196''t -

2) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermåisbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,
vare han förlustig sin giftorätt i den
egendom, som tillhört den döde.

§•

Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken
sägs, vare han förlustig sin giftorätt i
den egendom, som tillhört den döde.
Vad nu sagts skall dock ej gälla den
som handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken.

11 KAP.

11 §•

Varder ena maken dömd till straff- Varder ena maken dömd till fängelarbete
i tre år eller svårare straff eller se i tre år eller svårare straff äge
hit internering i säkerhetsanstalt, äge andra maken vinna skillnad i äktenandra
maken vinna skillnad i äkten- skåpet,
skåpet.

Dömes ena maken till straffarbete Dömes ena maken till fängelse på
på viss tid understigande tre år, dock viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förva- minst sex månader, eller till internering
i sakerhetsanstalt eller till fäng- ring eller till tvångsarbete i minst ett
else eller tvångsarbete i minst ett år, år, och yrkar andra maken äktenoch
yrkar andra maken äktenskaps- skapsskillnad, pröve rätten, huruvida
skillnad, prove rätten, huruvida med med hänsyn till vad den dömde låtit
hänsyn till vad den dömde låtit kom- komma sig till last och övriga omma
sig till last och övriga omständig- ständigheter skillnad må ske. Samma
heter skillnad ma ske. Samma lag lag vare, om ena maken varder av utvare,
om ena maken varder av ut- ländsk domstol dömd till frihetsstraff
ländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på
i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas
den grund vill skiljas.

För straffdom------samtyckt därtill.

ViH make--------sin talan.

SFS 1946S822ydeiSe’ ^ beträffande 11 kap'' 11 § SFS 1937:4<38 och beträffande 15 kap. 11 §

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken,
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande------

Förordnande, varom —-

Beslut, varom — — —-----

§•

— 5 kap. 8 § sägs.
skall bestå,
rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall
dock alltjämt äga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före
denna dag.

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

3) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken

_ Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla
andrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

1 §•

Ej må----------om livet.

Dräper han---------dräpte levat.

Vad nu sagts skall ej gälla, om gärningsmannen
var under femton år eller
handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare
av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller envar
som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom
i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

4) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 §,
9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24
kap. 1, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11,12 och
14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.
5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.
12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.

§•

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.

I tingslag----------

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele — ---

§•

— deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse
i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

— ---inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958:465, beträffande 1 kap. 11 och
12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958:8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträffande
20 kap. 8 § SFS 1948:453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959:257, beträffande 30 kap.
6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS
1954:432.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

Rådhusrätt vare
Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag samma
vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

(Föreslagen lydelse)

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.

11 §•

12 §.

I stad-------Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.

5 KAP.
1 §•

Förhandling vid — -—-----

Kan det —— ------sl

ara offentlig,
ulle röjas.

I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten finner,
att offentligheten skulle vara till
men för utredningen. I brottmål skall,
när skäl äro därtill, förhandling som
angår personundersökning, sinnesundersökning
eller annan utredning rörande
den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i övrigt, äga rum inom stängda dörrar.

Förhör med-------stängda dörrar.

Är eljest-------det gällande.

6 KAP.

1 §•

Protokoll skall------—

Över handläggning — —---

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmara
föreskrifter, som meddelas av
Konungen.

— mål särskilt.

--— heller protokoll.

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd än
böter ej ådömes, i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av
Konungen.

9 KAP.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges
part eller annan, bestämme rätten
vitet till belopp, som med^ hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan
antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas
under fem kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
över tiotusen kronor. Vitesföreläggande
skall delgivas den som föreläggandet
avser.

Vite må------

Finnes, då------

Då enligt denna balk vite förelägges
part eller annan, bestämme rätten
vitet till belopp, som med^ hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan antagas
förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas under
tio kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
över tiotusen kronor. Vitesföreläggande
skall delgivas den som föreläggandet
avser,
föreläggas kronan.

- ej utdömas.

År i denna balk straff utsatt i böter,
dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra
kronor. Böter och viten, som
ådömas enligt denna balk, tillfalla
kronan.

§•

Är i denna balk straff utsatt i böter,
dock ej dagsböter, vare lägsta
bötesstraff tio kronor och högsta femhundra
kronor.

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stadunder
allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande
må i visst fall träda i stället mänt åtal.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för åtal, stadgas i b8 kap. Om hinder
mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, gälle vad särskilt
är stadgat.

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas: 1.

om å brottet icke kan följa svårare
straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för sådant
brott, och det är uppenbart, att brottet
i jämförelse med det andra brottet
är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift
ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter om eftergift
av åtal meddelas av Konungen.

År i lag eller författning särskild
föreskrift meddelad om eftergift av
åtal, vare den gällande.

§■

Åklagare må besluta att icke tala
ä brott:

1. om det är uppenbart, att i händelse
av lagföring annan påföljd än
böter icke skulle komma att ådömas
och att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller 2.

om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för
sådant brott, och det är uppenbart,
att brottet i jämförelse med det andra
brottet är med hänsyn till påföljden
utan nämnvärd betydelse; eller

3. om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras
för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det
med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat, att åtal väckes;
eller

b. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen
kommer till stånd utan lagföring
och åtal ej är påkallat av särskilda
skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må
meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas,
om tillräckliga skäl för beslutet
ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att
ej tala å brott meddelas av Konungen.

8 §•

Malsäganden ma — — — —— — — —- äga rum.

Har åklagare-------fullfölja talan.

Utan hinder------— angående brott.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Målsägande är den, mot vilken
brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada.

21 KAP.

2 §•

Den misstänkte skall vid huvudför- Den misstänkte vare i mål om allhandling
i underrätt infinna sig per- mänt åtal skyldig infinna sig personsonligen
i mål om allmänt åtal för ligen vid huvudförhandling i underbrott,
varå straffarbete kan följa, så rätt, dock ej om anledning saknas att
ock i annat mål, om hans närvaro ej ådöma annan brottspåföljd än böter
kan antagas sakna betydelse för ut- och hans närvaro tillika kan antagas
redningen. Vid huvudförhandling i vara utan betydelse för utredningen.
hovrätt skall den misstänkte infinna I mål om enskilt åtal skall den misssig
personligen, om han av underrät- tänkte infinna sig personligen vid dyten
dömts till straffarbete för brottet lik förhandling, om hans närvaro ej
eller anledning förekommer till ådö- kan antagas sakna betydelse för utmande
av sådant straff, så ock eljest, redningen. Vid huvudförhandling i
om hans närvaro ej kan antagas sak- hovrätt skall den misstänkte infinna
na betydelse för utredningen. Vid hu- sig personligen, om han av underrätvudförhandling
i högsta domstolen ten dömts till fängelse i minst sex
vare den misstänkte skyldig att in- månader eller internering för brottet
finna sig personligen, om hans när- eller anledning förekommer till ådövaro
finnes erforderlig för utredning- mande av sådan påföljd, så ock eljest,
en. I underrätt skall den misstänkte om hans närvaro ej kan antagas sakock
infinna sig personligen vid munt- na betydelse för utredningen. Vid hulig
förberedelse, om det kan antagas, vudförhandling i högsta domstolen
att förberedelsen därigenom främjas, vare den misstänkte skyldig att inVid
annan förhandling än nu nämnts finna sig personligen, om hans närvare
han skyldig att infinna sig per- varo finnes erforderlig för utredningsonligen,
om hans närvaro finnes er- en. I underrätt skall den misstänkte
forderlig. ock infinna sig personligen vid munt lig

förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den --------sig personligen.

År den — —-----förordnande därom.

Då den-----------är stadgat.

23 KAP.

7 §\

Underlåter den —-------till förhöret.

Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

Är den---------i

(Föreslagen lydelse)

förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och det
skäligen kan befaras, att han ej skulle
hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen,
ör förhöret.

Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, vård icke kan följa
svårare straff än böter, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av frihetsstraff
eller avsättning.

Vill åklagaren-------

§•

Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av annan
påföljd än böter eller suspension.
---ägt rum.

24 KAP.
1 §•

År nagon pa sannolika skäl misstänkt
för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller
på annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet.

Är brottet---------

Kan å brottet icke följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske.

Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning

Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, må han
häktas, om med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen
kan befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjandc
av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet,
han avviker.

År för brottet icke stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller suspension, må häktning icke
ske.

§•

Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år l!)6i

(Gällande lydelse)

antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under aderton år
må ej häktas, med mindre det är uppenbart,
att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande
kvinna, som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet. Vill den misstänkte ej
underkasta sig övervakning, som nu
nämnts, skall häktning ske.

Att reseförbud

(Föreslagen lydelse)

antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Kvinna som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet, må ej häktas, med mindre
det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervakning,
som nu nämnts, skall häktning
ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga
om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.

— i 25 kap.

7 §•

Förekomma mot-------gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, varå
frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bar gärning eller
eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar,
envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är efär
efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman. polisman.

Då någon--------eller frigivas.

25 KAP.
1 §•

Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande av

Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå fängelse kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

(Gällande lydelse)

skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas
honom.

(Föreslagen lydelse)

av skadestånd eller annan ersättning
till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet ådömas
honom.

27 KAP.

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.

§•

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff
än fängelse i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.

3 §•

Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag,
allenast om d brottet kan följa straffarbete
samt försändelsen hos mottagaren
skulle vara underkastad beslag.

Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller televerkets
vård, må tagas i beslag allenast
om för brottet är stadgat fängelse
i ett år eller däröver samt försändelsen
hos mottagaren skulle vara un -

derkastad beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för
brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på yrkande
av undersökningsledaren eller

Kan någon skäligen misstänkas för
brott, för vilket ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, och
finnes det vara av synnerlig vikt för
utredningen, att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av
samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte eller
eljest kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på
yrkande av undersökningsledaren eller
åklagaren.

åklagaren.

Tillstånd skall------telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning-----omedelbart förstöras.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 KAP.

1 §•

Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.

Hos annan----------brottet vinnas.

Ej må--------begärt åtgärden.

Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.

Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.

Å annan-------brot

§•

Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet,
et vinnas.

Å den som skäligen kan misstänkas
för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning-----

§•

Å den som skäligen kan misstänkas
för brott, varå fängelse kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.

---men, utföras.

Av den som är anhållen eller häktad
må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan
dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande
av utredning om brott, varå
frihetsstraff kan följa.

Närmare bestämmelser---—

§•

-- av Konungen.

29 KAP.

2 §•

över fråga,--- —---röstas

År fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter straff eller annan
påföljd bestämmas. Uppkommer frå -

särskilt.

Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter omröstning angående
påföljden företagas. Uppkommer frå -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,
skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående
påföljden skilj aktiga meningar
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, skall, om det erfordras,
särskild omröstning ske om
varje påföljd, för vilken någon sålunda
röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd,
skall särskild omröstning ske
om straffet. Vad nu sagts om skyddsåtgärd
gälle ock fråga, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff.

Uppkommer fråga om villkorligt
anstånd med straffs verkställande,
skall, sedan straffet bestämts, särskild
omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare
omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff ån
ungdomsfängelse skall dock den som
tidigare röstat för den tilltalades frikännande
på annan grund än hans
sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste meningen.

(Föreslagen lydelse)

ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,
skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående
påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff eller
sådan påföljd jämte böter skall
ådömas eller huruvida i skyddstillsyn
skall ingå anstaltsbehandling, skall,
om det erfordras, särskild omröstning
ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken
yrkande framställes av någon av de
röstande. Vad nu sagts gälle ock
fråga, huruvida påföljd skall eftergivas
eller huruvida tilltalad skall
vara fri från påföljd på den grund
att han begått brottet under inflytande
av själslig abnormitet. Blir sådan
mening ej gällande, skall särskild
omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storleken
av böter som ådömas jämte
annan påföljd än straff, om särskilda
föreskrifter vid skyddstillsyn eller
om minsta tid för internering,
skall, om det erfordras, särskild omröstning
därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta
stannat, vare han skyldig att deltaga
i senare omröstning; vid omröstning
angående ådömande av straff eller
beträffande fråga, huruvida påföljd
skall eftergivas eller huruvida tilltalad
skall vara fri från påföljd på
den grund att han begått brottet under
inflytande av själslig abnormitet,
skall dock den som tidigare röstat
för den tilltalades frikännande
anses hava biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen.

3 §■

Yppas, då—--------gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av ledamöterna.
Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den

Första lagutskottets
(Gällande lydelse)

lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller om
villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest, då ej
någon mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.

Om omröstning-------

utlåtande nr 3 år 196h

(Föreslagen lydelse)

lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild
vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.

3 kap. 7 g.

30 KAP.

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt
fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas av
Konungen.

§•

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd än
böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

9 §•

Sedan tid-------ånyo upptagas.

Om förändring och förening av Om förändring och förening av
straff så ock om särskilda rättsmedel brottspåföljd så ock om särskilda
gälle vad därom är stadgat. rättsmedel gälle vad därom är stad gat.

31 KAP.
1 §•

Dömes i---------p

Förklaras den tilltalade på grund
av sin sinnesbeskaffenhet fri från
straff, vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.

övas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta kostnad,
soin nu sagts, om och i den mån det
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.

§•

Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

(Gällande lydelse)

Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt,
dömes för brottet eller av honom fullföljd
talan ej föranleder ändring i
lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall
avse det fall, att i högre rätt talan
utan skäl fullföljts av åklagaren.

Om kostnad-------mo

Återförvisas mål,-------

(Föreslagen lydelse)

Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill lägre rätt
dömt, eller, om han frikänts av lägre
rätt, finnes hava begått brottet eller
av honom fullföljd talan ej föranleder
ändring i lägre rätts dom. Stadgandet
i 3 § skall avse det fall, att i
högre rätt talan utan skäl fullföljts
av åklagaren,
svarande tillämpning
dess återupptagande.

36 KAP.

Ämbets- eller tjänsteman

Ej heller------

Rättegångsombud, biträde
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, varå icke kan
följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.

Om tystnadsplikt------

5 §•

-----iakttaga tystnad.

samtycker därtill.

må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, för vilket icke är
stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år.

— förhållanden erfarit.

46 KAP.

15 §.

Uteblir den--------senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare Förekommer ej anledning att ådöstraff
än fängelse, må, om saken fin- ma annan brottspåföljd än böter, må,
nes kunna nöjaktigt utredas, målet om saken finnes kunna nöjaktigt utavgöras
utan hinder av att den tillta- redas, målet avgöras utan hinder av

lade kommit tillstädes allenast genom att den tilltalade kommit tillstädes alombud
eller uteblivit. lenast genom ombud eller uteblivit.

Har den-------delgivits honom.

Rättegångsfråga må-------tilltalades utevaro.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna föl- brott, för vilket stadgas allenast böja,
dock ej normerade böter, äge åkla- ter, dock ej normerade böter, äge
garen, i stället för att väcka åtal, till åklagaren, i stället för att väcka åtal,
godkännande förelägga den misstänk- till godkännande förelägga den misste
det straff åklagaren anser brottet tänkte det straff åklagaren anser brotförskylla.
Ej må strafföreläggande av- tet förskylla. Ej må strafföreläggande

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

se dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall ock
den påföljden föreläggas den misstänkte
till godkännande. Är fråga om
flera brott, må föreläggande ej givas,
med mindre det sker gemensamt för
alla brotten.

Strafföreläggande må —-----

(Föreslagen lydelse)

avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan,
skall ock denna föreläggas
den misstänkte till godkännande. Är
fråga om flera brott, må föreläggande
ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

--målsägande finnes.

2 §•

Strafföreläggande skall--------åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga-------tillämpliga; samt

3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rättsföreläggas
den misstänkte. verkan, som föreläggas den miss tänkte.

Föreläggandet skall-------- — av åklagaren.

Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte
erkänner gärningen och att
han underkastar sig det straff och
den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej--------

§•

Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte
erkänner gärningen och att han underkastar
sig det straff och den särskilda
rättsverkan, som upptagits i
föreläggandet.
iga rum.

51 KAP.
21 §.

Hovrätten äge —-------

Har den tilltalade av underrätten
frikänts för brottet eller dömts till
böter eller fällts till vite och förekommer
ej anledning till ådömande av
svårare straff eller annan påföljd än
nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan om
annat än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

För prövning---

av motparten.

Har underrätten frikänt den tilltalade
eller eftergivit påföljd för brottet
eller funnit honom vara på grund av
själslig abnormitet fri från påföljd eller
dömt honom till böter eller fällt
honom till vite och förekommer ej anledning
till ådömande av svårare
straff än nu sagts eller att ådöma annan
påföljd, må målet avgöras utan
huvudförhandling; föres tillika talan
om annat än ansvar, må det dock ej
ske, med mindre talan därutinnan
enligt 50 kap. 21 § må prövas utan
huvudförhandling.

— ej erforderlig.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

åklagare föres till hans förmån, döma
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äge
hovrätten döma till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
eller förordna om villkorligt anstånd
med straffs ådömande. Har underrätten
dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,
som nu sagts, äge hovrätten
döma till annan påföljd. År hovrätten
beträffande frågan, huruvida
den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff, av annan
mening ån underrätten, äge hovrätten
göra den ändring i domen, som
föranledes därav.

(Föreslagen lydelse)

åklagare föres till hans förmån, döma
till brottspåföljd, som är att anse
såsom svårare än den, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till fängelse, äge hovrätten
för or dna om villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering
eller överlämnande till särskild
vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen
döma till böter. Har underrätten meddelat
förordnande som nu sagts, äge
hovrätten döma till annan påföljd.

53 KAP.

2 §•

I brottmål,----------följande avvikelser:

1. Hovrätten äge-------utfärda stämning.

2. Hovrätten äge------- — yttra sig.

3. I stället-------två veckor.

4. Förekommer ej anledning till
ådömande av svårare straff än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

4. Förekommer ej anledning till
ådömande av annan påföljd än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

54 KAP.

12 §.

Ej må--------talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa,
eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med
mindre talan avser sådant brott eller
ock annat brott och den tilltalade
förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd
med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säker -

Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år
eller avsättning, eller tilltalad eller
honom närstående, som sägs i 21 kap.
1 §, med mindre talan avser sådant
brott eller ock annat brott och den
tilltalade dömts till annan påföljd än
böter eller ådömts dagsböter ej under
sextio eller böter omedelbart i penningar
ej under ettusenfemhundra

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid,
dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under etttusenfemhundra
kronor eller ock blivit
fälld till vite omedelbart i penningar
ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse)

kronor eller ock blivit fälld till vite
omedelbart i penningar ej under
nämnda belopp eller för honom bestämts
ny minsta tid för internering
eller tillämpats 3b kap. 8 § andra
stycket andra punkten brottsbalken.

58 KAP.

3 §•

Sedan dom-------resning beviljas:

1. om sådant —- —------tillämpas; eller

2. om ö brottet kan följa straffarbete
samt omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta hänförts
under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats.

2. om för brottet är stadgat fängelse
i mer än ett år samt omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts,
åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta
hänförts under väsentligt strängare
straffbestämmelse än den som tillämpats,

göra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse
i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på
samma tid.

Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag
jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra
stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när
fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas
till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet;
dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd
eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

5) Förslag
till
Lag

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,
må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta
att ej tala å brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,
omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild
tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att
härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

2 §■

Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant
beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

3 §•

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner
det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats
besluta att ej tala å brottet.

4 §•

Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av barnavårdsnämnd
förutsättes, tillställas denna.

5 §•

Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän
synpunkt.

6 §•

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid
ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
är särskilt stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

7 §•

Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl
äro därtill.

8 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken
den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet
skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas
och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rätten,
om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva
till nytta, att övervara handläggningen.

9 §•

Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så
lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersökning
ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill.

10 §.

Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma
till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av
ungdom.

11 §•

Saknar i fall, som sägs i 10 §, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

12 §.

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister
iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är
häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken
är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av
två veckor.

13 §.

Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år
må, efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om
det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huruvida
den misstänkte begått gärningen (bevistalan).

14 §.

Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt åtal för brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning. Vad

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år i96å

i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffande
dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944
(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946
(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upphöra
att gälla.

6) Förslag
till
Lag

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas som följer.

Betalning och indrivning av böter
1 §•

Böter, som äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den
bötfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den
myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betalningen
eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra månader
från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp
minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat,
och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet.
När särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader
och för avbetalning till två år.

Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar
stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets
verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till antagande
att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas
erläggande.

2 §•

Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats anledning
till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller
rätt till avbetalning må dock ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet
stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning
först meddelades.

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bötesbeloppet
genast erläggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd
eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stycket föreskrives skall
därvid iakttagas.

3 §•

Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från
utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b 29

den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

4 §•

Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits
för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse
före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men
ej tillika annat brott.

5 §•

Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle
deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som
är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna
icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna
föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras
för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt.

Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.

6 §•

Böter må ej indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff
ålagts. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller
betalning för böterna mottagas.

7 §•

Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld
äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel.

Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.

Förvandling av böter

8 §•

Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åklagare
förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.

9 §•

Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart
i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera
brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna
föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans
tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under
de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger
dömts för sådan förseelse.

10 §.

Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

11 §•

När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit
sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å arbetsanstalt
eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om
förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen
må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen,
må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse påkallar
det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits
å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse
som ådömts på viss tid, minst två år.

12 §.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning
varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för
minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss
sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i
ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas
förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall
åklagaren föra talan om böternas förvandling.

13 §.

Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna
ådömts.

14 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig
i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning
av böterna, skall rätten hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.

15 §.

Vid böters förvandling till fängelse svara en till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio
mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter
mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må
sättas över nittio dagar.

Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda
dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje
påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

16 §.

Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter
som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsslraff
bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning
skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen
i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo
verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som
skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första
stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut
verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola förvandlas,
fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen,
beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,
varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda
strafftiden ej må överstiga nittio dagar.

17 §•

Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala
böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än
enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts
med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerliga
skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter
ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.

18 §.

När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställigheten,
såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av
tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från
dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

19 §.

Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens
utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anståndet
förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövotiden
till tre år.

Åtgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer
i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande
på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit
del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.

Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras förverkat.

20 g.

Talan må cj föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives tillgång
till böters gäldande, må beslut som nyss sagls icke på den grund av
hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse med
hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synnerliga
skäl äro därtill.

Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

Allmänna bestämmelser

21 §.

Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes
i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras
förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.

I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör
inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav
målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt
åtal är stadgat.

22 §.

Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verkställighet
av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet.
Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsättas
till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har förvandlingsstraffet
med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må
ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än
som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åtnjuter
anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest
av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.

23 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden motsvarar
den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet
beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra
stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

24 §.

Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

25 §.

Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.
7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,
varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dagen för beslutet.

26 §.

Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom
tre år från det beslutet vann laga kraft.

Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall
tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vanh
laga kraft.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

27 §.

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.

28 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.

Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första domstol
meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom
i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Förekomma
eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som meddelats
före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,
om den leder till lägre förvandlingsstraff.

Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt
lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag förordnande
meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som
meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.

7) Förslag
till
Lag

om straff för folkmord

Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 december
1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brottet
folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 deponerat
ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekreterare,
förordnas härigenom som följer.

1 §•

Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år
eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp
med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken
stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196fr. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196A

8) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 30 uni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 6—14 §§ lagen den 30 juni 1948
om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Disciplinstraff för krigsmän äro
arrest och disciplinbot.

Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter såsom straff för brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen
samt för annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständigheter
kan ske utan fara för disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till annat.
Böter må ock eljest ådömas, om
med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas
dock böterna, utan hinder av vad i
lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

§•

Disciplinstraff för krigsmän äro,
enligt vad i 32 kap. brottsbalken
stadgas, arrest och disciplinbot.

§•

Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter när fråga är om brott av krigsman
enligt 20—22 kap. brottsbalken
eller om annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.

Den som icke eller endast tillfälligt
tjänstgör vid krigsmakten skall dock
dömas till böter i stället för arrest,
om det med hänsyn till brottets art
och övriga omständigheter kan ske
utan fara för disciplinen och särskilda
skäl ej föranleda till annat. Böter
må ock eljest användas i stället för
disciplinstraff, om med hänsyn till
den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff
finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket
skola böterna, i fall då disciplinstraff
är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter;
för brott som sägs i 21 kap. 15
eller 16 § brottsbalken ådömas dock
böterna omedelbart i penningar,
högst femhundra kronor.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196å
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Arrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar.

I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arrestantens
hälsa, skall han under hela
strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden -------

Disciplinbot ådömes för minst en
och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Är
löneavdrag ej tillämpligt, skall den
brottslige förpliktas att för varje dag
gälda ett belopp i penningar, vilket
fastställes efter ty prövas skäligt med
hänsyn till löneavdraget för löntagare
i motsvarande ställning.

Verkställighet av------

Kan disciplinbot------

Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 4 och 6 §§.

Såsom gemensamt straff för brott
som finnes förskylla disciplinstraff
och brott som finnes förskylla böter
skall, där ej straffet bestämmes i svårare
straffart, bötesstraff eller, om

Den som undergår arrest deltager
i tjänstgöring i den mån strafftiden
överstiger tio dagar. I övrigt verkställes
arrest utan tjänstgöring, där ej i
straffbeslutet på grund av tjänstens
krav eller eljest föreliggande särskilda
skäl annorlunda förordnats. Finnes
arrest utan tjänstgöring medföra
fara för arrestantens hälsa, skall han
under hela strafftiden eller vad därav
återstår deltaga i tjänstgöring.

- gällande avlöningsföreskrifter.

Vid beräkning av tid för arrest
räknas varje dag till tjugofyra timmar.

§•

Disciplinbot utgöres av löneavdrag,
vilket bestämmes för dag till belopp
som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tilllämpligt,
skall den brottslige förpliktas
att för varje dag gälda ett belopp
i penningar, vilket fastställes efter ty
prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget
för löntagare i motsvarande
ställning.

flera avlöningstillfällen.
beträffande bötesstraff.

§•

Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.

§•

Disciplinstraff må, om ej annat nedan
sägs, användas såsom gemensamt
straff för flera brott allenast när disciplinstraff
kan följa å vart och ett
av brotten.

Gemensamt straff för brott som
finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall,
såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas
i böter; om särskilda skäl

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff
ådömas. Högsta och lägsta gemensamma
straff i allmän straffart,
då disciplinstraff är utsatt för något
av flera sammanträffande brott, beräknas
såsom om bötesstraff, som i
2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff
må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas
jämte straff i allmän straffart för
övriga brott, om särskilda skäl föranleda
därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt
avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda
jämte varandra; dock må ej jämlikt
25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till
disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller
suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.

äro därtill, må dock i stället dömas
till disciplinstraff. Högsta och lägsta
gemensamma straff i böter eller fängelse
beräknas, då disciplinstraff är utsatt
för något av brotten, såsom om
böter som i 2 § tredje stycket sägs
vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott
må, om särskilda skäl äro därtill, för
brott varå kan följa disciplinstraff sådant
straff ådömas jämte påföljd av
annan art för brottsligheten i övrigt.

Förekomma på

Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse,
vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för böter,
eller till straffarbete på viss tid,
skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags
arrest anses svara mot en dags fängelse.

» Sfyrtio
dagar.

Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse
på viss tid, vare sig det omedelbart
ådömts eller utgör förvandlingsstraff
för böter, skall arreststraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse.

Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde
skall undergå behandling varom stadgas
i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår
därav.

10 §.

Dom eller------närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse eller
straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196 b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller
straffarbete på viss tid, skall från
detta straff avräknas vad han utstått
av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse eller straffarbete. Dömes han
till arrest på kortare tid, skall vad enligt
4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot,
böter eller suspension, skall
enligt 4 § innehållet belopp avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslutet
har att vidkännas eller, i den mån
det ej kan ske, utbetalas; och skall i
övrigt det andra straffet anses verkställt
genom utstående av arreststraffet
i den mån domstolen funnit skäligt
så förordna. Dömes han annorlunda
än förut är sagt eller befrias
han från ansvar i målet, skall enligt
4 § innehållet belopp utbetalas.

Därest dom------att v

§•

Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse på viss
tid, skall från detta straff avräknas
vad han utstått av förstnämnda
straff, därvid varje dags arrest anses
svara mot en dags fängelse. Dömes
han till arrest på kortare tid, skall
vad enligt 4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han
till disciplinbot, böter eller suspension,
skall enligt 4 § innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya
straffbeslutet har att vidkännas eller,
i den mån det ej kan ske, utbetalas;
och skall i övrigt det andra straffet
anses verkställt genom utstående av
arreststraffet i den mån domstolen
funnit skäligt så förordna. Dömes
han annorlunda än förut är sagt eller
befrias han från ansvar i målet, skall
enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts skall ej tilträknas någon
till sådan förhöjning av straff för
återfall i brott, varom i b kap. Ib §
strafflagen förmäles.

Adömt arreststraff vare förfallet,
där verkställighet ej börjat innan tre
år förflutit från det straffbeslutet
vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tid som
nyss nämnts.

För mindre-------—

Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 26

§•

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff
ådömts jämte villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring
enligt 38 kap. 1 § brottsbalken
avse jämväl disciplinstraffet.

§•

Arrest bortfaller, om verkställighet
ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet
vann laga kraft. Avbry tes
påbörjad verkställighet, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning i
fråga om den fortsatta verkställigheten.

Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år
från det beslutet om disciplinbot vann
laga kraft.

§•

— lämna fartyget (landgångsförbud).

Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 21

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud enligt
vad i första stycket sägs.

Ej må--■ —-----elle

(Föreslagen lydelse)

kap. 11,14 eller 18 § brottsbalken och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud enligt
vad i första stycket sägs.
tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i
dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom är föreskrivet,
straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.

Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall
iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom
någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straffarbete
på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut
som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete under
hälften så lång tid.

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som omförmäles
i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15
eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller
10 a § strafflagen, eller försök
till brott, som nu sagts, där sådant
försök är med straff belagt, eller för
gärning varom i 18 kap. 13 § samma
lag sägs och som innebär uppfordran
eller inbjudan till otukt, åligger
det åklagaren att omedelbart göra
skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören
i orten eller, om den

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som i 29 §
sägs, eller för gärning, som omförmäles
i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brottsbalken,
åligger det åklagaren att omedelbart
göra skriftlig anmälan därom
till sundhetsinspektören i orten eller,
om den misstänkte är för brottet
häktad, den vid häktet anställde eller
anlitade läkaren.

1 Senaste lydetse, se beträffande 12 § SFS 1946:874 och beträffande 25 § SFS 1948:138.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

misstänkte är för brottet häktad, den
vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres talan-----

(Föreslagen lydelse)

---— anlitade läkaren.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må
ej av någon, som på grund av sin
tjänstebefattning eller sitt uppdrag
erhållit kunskap därom, yppas för
obehöriga. Protokoll och handlingar i
sådant ärende skola så förvaras, att
de icke kunna av obehöriga åtkommas.
I fall, då någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken
befunnits skäligen misstänkt för
brott som omförmäles i 14 kap. 21 §
strafflagen, äger åklagaren att, på begäran,
undfå besked, huru den föranstaltade
läkarundersökningen utfallit.
Har åtal väckts, må besked som
nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 14 kap.
21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,
då särskilda skäl äro
därtill, anmäla förhållandet till vederbörande
åklagare. Finnes skälig anledning
antaga, att gärning varom i
18 kap. 11 § strafflagen sägs blivit
övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan därom till åklagaren.

s Vad

hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit i
ärende, som avses i denna lag. må ej
av någon, som på grund av sin tjänstebefattning
eller sitt uppdrag erhållit
kunskap därom, yppas för obehöriga.
Protokoll och handlingar i sådant
ärende skola så förvaras, att de
icke kunna av obehöriga åtkommas. I
fall, då någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott
som i 29 § sägs, äger åklagaren att,
på begäran, undfå besked, huru den
föranstaltade läkarundersökningen
utfallit. Har åtal väckts, må besked
som nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 29 § förövats,
äger sundhetsinspektören, då
särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet
till vederbörande åklagare.
Finnes skälig anledning antaga, att
gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbalken
sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan
därom till åklagaren.

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman
skyldighet, som enligt denna lag
åligger honom, ansvare såsom för
tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare,
som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad
honom enligt 23 eller 24 § åligger el -

Åsidosätter ämbetsman skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom,
ansvare såsom för ämbetsbrott.

Underlåter vid häkte anlitad läkare,
som ej är att till ämbetsman hänföra,
att iakttaga vad honom enligt 23
eller 24 § åligger eller överträder an -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

ler överträder annan än ämbets- eller
tjänsteman vad i 25 § första stycket
stadgas, straffes med böter, högst
femhundra kronor.

Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger
och är ej försummelsen att såsom
tjänstefel enligt första stycket anse,
böte högst tvåhundra kronor.

Åtal för överträdelse: varom i 28 §
sägs, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

nan än ämbetsman vad i 25 § första
stycket stadgas, dömes till dagsböter.

Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger
och är ej försummelsen att anse
såsom ämbetsbrott enligt första stycket,
dömes till böter, högst tvåhundra
kronor.

§•

Den som lider av könssjukdom i
smittsamt skede och med vetskap eller
misstanke därom övar samlag med
annan, dömes till böter eller fängelse
i högst två år. Detsamma skall gälla,
om någon eljest, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, utsätter annan för
fara att bliva smittad av könssjukdom.

§•

Har brott som i 29 § sägs förövats
mot make, må åklagare väcka åtal
allenast om målsägande angiver brottet
till åtal eller ock åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

10) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap

1, 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni
skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

denna lag avbrytas:

eller hälsa;
--om barnet;

Härigenom förordnas, att
1938 om avbrytande av havandeskap1
nedan angives.

(Gällande lydelse)

Havandeskap må enligt

1) när på

2) när med

3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 §
strafflagen samt inneburit ett grovt
åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet; 4)

när med —-------

5) när med —-------

Avbrytande av-------

3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1,
2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 6 kap. b §
första stycket samma balk samt inneburit
ett grovt åsidosättande av kvinnans
handlingsfrihet;

---— annat slag;

----svårt lyte.

-----tjugufjärde veckan.

2 §•

Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
6 eller 8 a § strafflagen, må på grund
därav avbrytande av havandeskapet
icke äga rum, med mindre brottet,
där så kunnat ske, åtalats eller angivits
till åtal.

Avbrytande av-------

Havandeskap må —-----

Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1
eller 2 § eller b § första stycket
brottsbalken, må på grund därav avbrytande
av havandeskapet icke äga
rum, med mindre brottet, där så kunnat
ske, åtalats eller angivits till åtal.
Vad nu sagts skall ej gälla om kvinnan
var sinnessjuk eller sinnesslö.

------tala därför.

------finnes olämplig.

4 §•

Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med
mindre den läkare som utför ingrep- mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänste- pet samt annan läkare i den tjänste 1

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 §§ SFS 1963:213, beträffande 2 § SbS 1946:210
och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942:392.

2-f Bihang till riksdagens protokoll 196/f. 9 saml. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden
eller ock medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill.

Avbrytande av-------

(Föreslagen lydelse)

ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, på heder och
samvete förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.

-----till åtgärden.

10 §.

Har någon efter prövning som av- Har någon efter prövning som avses
i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap ses i 4 eller 7 § avbrutit havandeeller
gjort försök därtill, och skedde skap eller gjort försök därtill, och
åtgärden med iakttagande av de i 1 § skedde åtgärden med iakttagande
andra stycket samt 3 § givna före- av de i 1 § andra stycket samt 3 §
skrifter, då må ej dömas till straff givna föreskrifter, då må ej dömas
enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § till ansvar enligt 3 kap. 4 eller 10 §
strafflagen. brottsbalken.

Läkare, vilken mot bättre vetande
antingen i utlåtande som i 4 § sägs
förklarat förutsättningarna för avbrytande
av havandeskap vara förhanden
eller ock till myndighet eller
annan läkare avgivit falsk utsaga i
ärende angående sådan åtgärd, dömes,
om han ej är förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, till fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter.

Har läkare vid prövning av ärende
angående avbrytande av havandeskap
eller eljest genom att överträda
eller åsidosätta vad i denna lag stadgas
visat vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och är
han icke underkastad ansvar för ämbetsbrott,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Avgiver någon i annat fall än ovan
sägs mot bättre vetande till myndighet
eller läkare falsk utsaga i ärende
angående avbrytande av havandeskap,
och är han ej förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

§•

Har läkare i ärende angående avbrytande
av havandeskap eller eljest
genom att överträda eller åsidosätta
vad i denna lag stadgas visat försummelse,
oförstånd eller oskicklighet,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

§•

Avgiver någon mot bättre vetande
till myndighet eller läkare osann utsaga
i ärende angående avbrytande
av havandeskap, dömes, om ej för
gärningen är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196A

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Förseelse mot------------till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

11) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterilisering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Sterilisering må-------

Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hinder
av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje
stycket företagas, därest den läkare
som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
med angivande av grunden
för åtgärden förklarat förutsättningarna
för densamma vara för handen.

(Föreslagen lydelse)

§•

------och föreståndare.

Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hinder
av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje
stycket företagas, därest den läkare
som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen.

Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare straff,
till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.

Förseelse mot-------

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

§•

Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen
är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

§•

-----till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

12) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering

Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kastrering må-------

Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är intagen
å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus
eller annan dylik anstalt.

Vid prövning--------

-----och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke
må kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som
utför ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara
för handen. Vad nu sagts skall dock
ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan
dylik anstalt.

-----punkten stadgas.

Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare
straff, till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.

Förseelse mot-------

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

§•

Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad i
6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen
är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

§•

-----till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

13) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvard

Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27
juli 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande ludelse) (Föreslagen lydelse)

15 §•

Den som---------

Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under
de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri,
brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §
strafflagen sägs, därest han vid brottets
begående varit berusad av starka
drycker, så att det framgått av hans
åtbörder eller tal, eller brott, som
avses i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott,
därest brottet varit en följd av förtäring
av starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.

Beslut om--------- 1 2

--störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
genom lagakraftvunnen dom funnits
skyldig till minst tre under de
två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri, brott,
som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken
sägs, därest han vid brottets begående
varit berusad av starka drycker,
så att det framgått av hans åtbörder
eller tal, eller brott, som avses
i 4 § lagen den 28 september 1951 om
straff för vissa trafikbrott, därest
brottet varit en följd av förtäring av
starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.

--laga kraft.

19 §.

1 mom. Ansökan om tvångsintagning
göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

Ansökan skall

Innan polismyndigheten

2 mom. Har någon, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, begått brottslig
gärning men i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,
och liar han vid prövning i vederbörlig
ordning befunnits icke vara
i behov av vård å sinnessjukhus, må
länsstyrelsen, även utan att ansökan
därom gjorts, besluta om tvångsintagning,
om förutsättningar därför
eljest föreligga.

Ansökan om tvångsintagning göres
hos länsstyrelsen av nykterhetsnämn -

den.

— omedelbar vård.
ansvarig ställning.

Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956: 225 och beträffande 57 § SFS 1963: 72.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

25 §

Föreligger, såvitt-------

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen
jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,
som avses i 19 §2
mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages
och vårdas på lämpligt
sätt.

34 §.

Länsstyrelsen har---—-------om tvångsintagning,

a) därest beslutet-----—----— kringflackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt
19 § 1 mom.; 19 §; samt

c) då fråga är om person som avses
i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter an- c) då beslutet tillkommit efter anmälan,
som avses i 10 § sista stycket, mälan, som avses i 10 § sista stycket.

I övriga — —----------om verkställigheten.

(Föreslagen lydelse)
— lämpligt sätt.

Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller för eget
liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
19 § 2 mom., eller har någon,
som förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne
med hänsyn till sin sinnesart
samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert liv, den i 44 §
angivna vårdtiden förlängas med två
år.

Beslut om---------

§•

Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa eller
för eget liv, eller har någon, som
förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne med
hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående
liv och förhållande i anstalten
måste antagas i händelse av utskrivning
icke komma att föra ett
nyktert liv, den i 44 § angivna vårdtiden
förlängas med två år.

socialstyrelsens prövning.

47 §-

Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller över- vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad
__ till fångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att
undergå frihetsstraff eller förvand- undergå fängelse eller annan påföljd
lingsstraff för böter, eller har han av- för brott, eller har han avvikit från
vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år l96t

(Gällande lydelse)

tid, under vilken han sålunda ej vistats
å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

Misstankes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt
i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.

Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter eller
fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.

(Föreslagen lydelse)

ken han sålunda ej vistats å anstalten,
icke inräknas i vårdtiden.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, för vilket ej är
stadgat svårare straff än fängelse i
sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan
åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt. Har brottet begåtts innan
den intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att svårare straff än nyss sagts
är stadgat för brottet.

§•

Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.

För försök dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

14) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om
utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Ej må någon utlämnas, med mind- Ej må någon utlämnas, med mindre
den gärning för vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

begäres motsvarar brott, varå straffarbete
kan följa enligt svensk lag.
Har personen i den främmande staten
dömts för gärningen, må han utlämnas
allenast om påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid.

För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 26 eller 27 kap.
strafflagen som avser brott av krigsman,
må utlämning ej medgivas.

Vad nu----------

(Föreslagen lydelse)

begäres motsvarar brott, för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse
i mer än ett år. Har personen i den
främmande staten dömts för gärningen,
må han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat omhändertagande
på anstalt under motsvarande
tid.

§•

För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 21 eller 22 kap.
brottsbalken som avser brott av
krigsman, må utlämning ej medgivas.
---det brottet.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihets- annat brott, för vilket är stadgat fängstraff,
eller som enligt dom mot ho- else, eller som enligt dom mot honom
nom skall undergå sådant straff eller skall undergå fängelse eller eljest omeljest
omhändertagas på anstalt, må händertagas på anstalt, må ej utlämej
utlämnas så länge hindret består, nas så länge hindret består. Samma
Samma lag vare, om förundersökning lag vare, om förundersökning inletts
mletts för brott som nyss nämnts. för brott som nyss nämnts.

Utan hinder Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

15) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näi ingsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Dem som utan vederbörlig anmä- Den, som utan vederbörlig anmälan,
där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller
tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar

1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 ar 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt
felar mot de i dessa avseenden givna
föreskrifter, är förfallen till böter
från och med fem till och med femhundra
kronor.

försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt felar
mot de i dessa avseenden givna föreskrifter,
dömes till dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

16) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påfordra,
att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:

att han-----------bolagsman åligger;

att annan-------------i bolaget;

att annan------------och försåld;

att annan------------eller vårdslöshet;

att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga
kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fängelarbete
eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,
der framtiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om
den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya
lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse sc SFS 1918: 327.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

17) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
16 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

15 §.

(Föreslagen lydelse)

Styrelseledamot, Styrelseledamot,

med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot föreskriften i 12 §
andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,
eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid
mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,

eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 12 § andra
stycket andra punkten,

eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket
tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,

straffes med böter från och med dömes till dagsböter eller fängelse
femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år.

eller fängelse.

Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.

Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
dömes till dagsböter.

Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken.

16 §.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

18) Förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Underlåter bärgare

Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till böter från och med fem till
och med femhundra kronor, dår ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.

I de — —---------

(Föreslagen lydelse)

allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till dagsböter, om ej för gärningen
år stadgat strängare straff i
allmän lag.

— varit skäligt.

8 §.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

19) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16
maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag
skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, straffes med böter från
och med fem hundra till och med tio
tusen kronor.

Fortsätter någon under tid, då han
år ställd under tilltal för förseelse,
som nu är nämnd, samma förseelse,
skall han, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits,
fållas till de böter, som för sådan
förseelse äro stadgade.

Handlar fondkommissionär i strid
emot försäkran, varav han jämlikt 7 §
är bunden, straffes med böter från
och med ett hundra till och med tio
tusen kronor.

(Föreslagen lydelse)

§•

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, dömes till dagsböter.

§•

Till dagsböter dömes fondkommissionär,
som

1) handlar i strid mot försäkran,
varav han jämlikt 7 § är bunden;

2) underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad i 9 § finnes stadgat;
eller

3) underlåter att iakttaga föreskrift,
som är mfiddelad i 23 §.

45 §.

Underlåter fondkommissionär att
ställa sig till efterrättelse vad i 9 §
finnes stadgat, straffes med böter
från och med tjugufem till och med
fem tusen kronor.

1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Underlåter fondkommissionär att
iakttaga föreskrift, som i 23 § är meddelad,
straffes med böter från och
med tio till och med fem hundra kronor.

47 §.

Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos hovilseleda
tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orikoriktiga
böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda tillvetande
lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre
oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten
eller sin ekonomiska ställning, straf- oriktiga upplysningar om kommissiofes
med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomishundra
till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter eleller
med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år.

Förbryter sig hos fondkommissionär
anställd föreståndare på sätt nu
sagts vid förandet av kommissionärens
böcker eller i fråga om upplysningar
beträffande kommissionärer
rörelse eller hans ekonomiska ställning,
straffes med böter från och med
tjugufem till och med tio tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år.

48 §.

Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad
såsom företrädare för eller inneha- han såsom företrädare för eller innevare
av befattning hos tillsynsmyn- havare av befattning hos tillsynsmyndigheten
fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkommissionärs
eller annans affärsförhål- missionärs eller annans affärsförhållanden,
straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det
med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för
kronor. Sker det för egen eller an- att skada göra eller begagnar han sig
nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom
eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fängsyfte
av sin kännedom i nämnda hän- else i högst ett år dömas. Framgår
seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfaiio
tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för
högst ett år dömas. Framgår av om- den person, om vars affärsförhållanständigheterna,
att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan
icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till
person, om vars affärsförhållanden ansvar,
fråga är, och var ej heller sådan skada
åsyftad, må han icke fällas till ansvar.

Å förseelse,-----av målsägande^

49 §.

Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes
till och med tio tusen kronor straffes

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

1) den, som--—-----

2) den, som — ---------

3) den, som--------

4) den, som----------

Sker förseelse, varom under 3) eller
4) sägs, under försvårande omständigheter
eller begår någon sådan
förseelse andra gången eller oftare,
må till fängelse i högst ett år dömas.

I fråga om förseelse, som under 3)
eller 4) avses, må ovan stadgade
straff icke tillämpas, där förseelsen
enligt allmänna strafflagen bär beläggas
med strängare straff.

Utslag, varigenom fondkommissionär
dömts till ansvar för förseelse,
som avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröj ligen insändas
till tillsynsmyndigheten.

Öl §.

Böter och viten, som enligt denna
lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet av böter
eller vite, skall förvandling ske efter
allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

--42 § stadgas;

--i fondpapper;

--svikligen förfar;

--anses rimligt.

År brott som under 3) eller 4) sägs
grovt, må dömas till fängelse i högst
ett år.

I fråga om brott, som under 3) eller
4) avses, må ovan stadgade straff
icke tillämpas, om för gärningen är
stadgat strängare straff i brottsbalken.

§•

Dom, varigenom fondkommissionär
funnits hava begått gärning som
avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröjligen insändas
till tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

20) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa
bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser
om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant eller
till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

i kommission emottagit eller i kommission
inköpt fondpapper, utan laga
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, där ej gärningen är
belagd med strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 22 kap. b §
strafflagen sägs.

(Föreslagen lydelse)

i kommission emottagit eller i kommission
inköpt fondpapper, utan laga
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. b §
brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

21) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i

allmän flottled

Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919
om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Idkas utan —--------

Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller

underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkes journaler och tumningslistor;
eller

bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.

1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958: 188.

§•

---18 § förmäles.

Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller

underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkesjournaler och tumningslistor;
eller

bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
dömes till dagsböter.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78 §.

Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes:
till och med ett tusen kronor straffes:

1) ledamot av-------oriktig uppgift;

2) styrelseledamot eller------må användas;

3) revisor, där-------honom granskats.

79 §.

Äsidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,
47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller
76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot
vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda
förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande
enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende
till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,

straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån
och med fem till och med fem- ter.
hundra kronor.

Förseelse mot-----— varje flottande.

Åtal för--------sitt säte.

Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

81 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan, dock att av böter,
som ådömas enligt 77 § första stycket,
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, tillfaller åklagaren.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skall förvandling ske enligt
allmänna strafflagen.

Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

22) Förslag
till
Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 151, 160, 166 och 172 §§ konkurslagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före--------blivit utfärdad,

2) om gäldenären-----ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraftägande
beslut, som icke meddelats tidigare
än två år innan konkursansökningen
gjordes, blivit dömd för bedrägligt
eller oredligt förhållande mot
sina borgenärer,

4) om gäldenären -------

3) om gäldenären genom laga kraftägande
beslut, som icke meddelats tidigare
än två år innan konkursansökningen
gjordes, funnits skyldig till
oredlighet mot borgenärer,

avlägga bouppteckningsed.

160 §.

Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer, må
förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 159 § sägs, besluta, att förslaget
skall vara vilande. Kommer ej sådant
beslut till stånd, anses ackordsfrågan
hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och varder
åtalet mot gäldenären ej bifallet,
äge han, där ej sådant fall inträffat,
som avses i 173 §, att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos rättens ombudsman
göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan anmälan
eller varder gäldenären fälld
till ansvar och vinner beslutet därom
laga kraft, skall ackordsfrågan anses

Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd under
tilltal för oredlighet mot borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 159 § sägs, besluta,
att förslaget skall vara vilande. Kommer
ej sådant beslut till stånd, anses
ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och finnes
gäldenären ej hava begått den
åtalade gärningen, äge han, där ej sådant
fall inträffat, som avses i 173 §,
att inom fyra veckor från det beslutet
i målet vunnit laga kraft hos rättens
ombudsman göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres
ej sådan anmälan eller finnes gäldenären
hava begått gärningen och vinner
beslutet därom laga kraft, skall
ackordsfrågan anses förfallen.

förfallen.

Vid anmälan----— — i ackordsförslaget

Göres anmälan,------— — motsvarande tillämpning.

Vid det------anses förfallen.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

166 §.

Ackord må----— — för borgenärerna

Vägras fastställelse--------i ackordsfrågan

Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt för -

hållande mot sina borgenärer men
prövas i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet,
förordne rätten, att frågan därom
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Varder
åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra
veckor från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos konkursdomaren
göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte
konkursdomaren ofördröjligen dag,
då ackordsfrågan skall förekomma
vid rätten; och skall i ty fall vad i
164 § tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller
varder gäldenären fälld till ansvar
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.

Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för oredlighet mot borgenärer
men prövas i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet,
förordne rätten, att frågan därom
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos konkursdomaren göra
anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren
ofördröjligen dag, då
ackordsfrågan skall förekomma vid
rätten; och skall i ty fall vad i 164 §
tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller finnes
gäldenären hava begått gärningen
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.

172 §.

Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till konkursen
gjort sig skyldig till bedrägligt
eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer eller att gäldenären eller
annan med hans vetskap hemligen
gynnat någon borgenär i avsikt
att inverka på ackordsfrågans avgörande,
förfalle den eftergift, som genom
ackordet må vara tillerkänd gäldenären;
dock lände sådant ej till
rubbning i borgenärernas rätt att mot
gäldenären eller löftesmän för ackordet
göra detsamma i övrigt gällande.

Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till konkursen
gjort sig skyldig till oredlighet
mot borgenärer eller att gäldenären
eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i
avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift, som
genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till
rubbning i borgenärernas rätt att mot
gäldenären eller löftesmän för ackordet
göra detsamma i övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den l januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år i96b

23) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 1, 10, 12, 24, 32 och 37 §§ lagen den 13 maj 1921
om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

Vill gäldenär,-------offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista
åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut
beslut dömd för bedrägligt eller ored- funnits skyldig till oredlighet mot
ligt förhållande mot sina borgenärer, borgenärer, äge ej den rätt, som i
äge ej den rätt, som i första stycket första stycket sägs.
sägs.

Försättes gäldenären-----

Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, utslag, varigenom gäldenären
dömts för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.

Varder, sedan beslut om inledande
av ackordsförhandling meddelats men
innan ackordsfrågan blivit avgjord,
ansökning om gäldenärens försättande
i konkurs gjord av borgenär, som
jämlikt 34 § är, om ackord kommer
till stånd, därav bunden, må ansökningen,
där den ej av gäldenären
medgives, icke bifallas, utan så är att
sökandens fordran uppgår till mer än
en femtedel av samtliga dylika borgenärers
fordringar, så vitt de vid tiden
för ansökningens prövning äro kända.
Är ackordsförslaget antaget av borgenärerna
eller eljest jämlikt 27 §
hänskjutet till rättens prövning, må
innan ackordsfrågan är avgjord kon 1

Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.

§•

---anses förfallen.

Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, dom, varigenom gäldenären
funnits skyldig till oredlighet
mot borgenärer, vinner laga kraft.

§•

Varder, sedan beslut om inledande
av ackordsförhandling meddelats men
innan ackordsfrågan blivit avgjord,
ansökning om gäldenärens försättande
i konkurs gjord av borgenär, som
jämlikt 34 § är, om ackord kommer
till stånd, därav bunden, må ansökningen,
där den ej av gäldenären
medgives, icke bifallas, utan så är att
sökandens fordran uppgår till mer
än en femtedel av samtliga dylika borgenärers
fordringar, så vitt de vid tiden
för ansökningens prövning äro
kända. Är ackordsförslaget antaget av
borgenärerna eller eljest jämlikt 27 §
hänskjutet till rättens prövning, må
innan ackordsfrågan är avgjord kon -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

kursansökning av borgenärer, som
äro bundna av ackordet, icke bifallas,
så vida icke ansökningen medgivits
av gäldenären eller biträtts av minst
halva antalet av de borgenärer, som
röstat för ackordsförslagets antagande;
dock skall vad i första punkten
stadgats gälla i fall, då gäldenären är
tilltalad för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer.

(Föreslagen lydelse)

Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 23 § andra stycket sägs,
besluta, att förslaget skall vara vilande.
Kommer ej sådant beslut till
stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och varder
åtalet mot gäldenären ej bifallet,
äge han att inom fyra veckor från
det beslutet i målet vunnit laga kraft
hos rättens ombudsman göra anmälan
om ackordsfrågans återupptagande.
Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan
anses förfallen.

Vid anmälan-------—

Göres anmälan,-----— —

Vid det — —---— —---

§•

Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd
under tilltal för oredlighet mot borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 23 § andra stycket
sägs, besluta, att förslaget skall vara
vilande. Kommer ej sådant beslut till
stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och finnes
gäldenären ej hava begått den
åtalade gärningen, äge han att inom
fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos rättens ombudsman
göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan
anmälan, skall ackordsfrågan anses
förfallen.

----- — i ackordsförslaget.

-----—- — är känd.

------anses förfallen.

32 §.

Ackord må---—---—--

Vägras fastställelse-------

Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet,
skall frågan därom anstå i avbidan
på åtalets utgång. Bifalles ej
åtalet, skall konkursdomaren efter
det beslutet vunnit laga kraft ofördröj
ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och
skola därvid bestämmelserna i 29 §

---för borgenärerna.

----------ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för oredlighet mot borgenärer,
men anser rätten i övrigt skäl vara
för handen att meddela fastställelse å
ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft
ofördröj ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten;
och skola därvid bestämmelserna i

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

första och andra styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Är, då---------

37 §.

Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen
gjort sig skyldig
till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller att gäldenären
eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär
i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift,
som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände sådant
ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän
för ackordet göra detsamma i
övrigt gällande.

(Föreslagen lydelse)

29 § första och andra styckena i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
till efterrättelse.

Yppas efter fastställelse av ackord,
alt gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen
gjort sig skyldig
till oredlighet mot borgenärer eller
att gäldenären eller annan med hans
vetskap hemligen gynnat någon borgenär
i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift,
som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände sådant
ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän
för ackordet göra detsamma i
övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

24) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt

Härigenom för ordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 §
brukar automobil, höte från och med brukar automobil, dömes till dagsbötjugufem
till och med femhundra ter.
kronor.

Där någon,-------------ansvar fri.

Har förseelse,-------------till ansvar.

Böter, som enligt denna förordning
ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939: 88.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse)

12 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning
skall anhängiggöras vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän
domstol i den ort, där förseelsen
skett.

Den, som under tid, då han är
ställd under tilltal för förseelse, varom
nu är sagt, fortsätter samma förseelse,
skall, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas
till de böter, som för dylik förseelse
äro bestämda.

(Föreslagen lydelse)

Om någon under tid då han är
ställd under åtal för brott mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga
förfarande, skall som särskilt brott
anses vad han förbrutit före varje
åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

25) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt
i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, straffes som i 22
kap. b § strafflagen sägs. Lag samma
vare, där någon i uppsåt att skada
upplåter panträtt i spannmål, vari
honom veterligen panträtt redan åt
annan upplåtits.

Om innehavaren-------

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942: 386.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, dömes för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. b § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i spannmål, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.

-----med dagsböter.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964 63

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

26) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, i sådan
ålder eller i sådant sinnestillstånd
som utesluter tillräknelighet för brott,
äge vad i nämnda paragraf sägs ej
tillämpning.

Lag samma — —--—--anses försvarlig.

Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, under
femton år eller i sådant sinnestillstånd
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
äge vad i förstnämnda paragraf
sägs ej tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

27) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att
fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligåligger,
straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter,
med fem till och med femhundra kronor.

Förseelsen åtalas-------— skall utövas.

Böter och viten, som ådömas enligt
denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas
de enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år I96i

28) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)

om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

Driver annan än bostadsrättsför- Driver annan än bostadsrättsförening
verksamhet med ändamål mot- ening verksamhet med ändamål motsvarande
det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna,
straffes med böter från och med tju- dömes till dagsböter,
gufem till och med ett tusen kronor.

Till enahanda — —-----där sägs.

64 §.

Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom.
sägs, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter,
fem till och med fem hundra kronor.

Åsidosättes föreskrift,-------1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

29) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Använder arbetsgivare arbetare till
arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som med -

(Föreslagen lydelse)

§•

Använder arbetsgivare arbetare till
arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som med -

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.

3 Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

(Gällande lydelse)

delats med stöd av lagen, straffes med
böter från och med tio till och med
ettusen kronor. Är arbetaren under
aderton år och har användandet skett
med faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är
ställd under åtal för förseelse, varom
i denna paragraf förmäles, fortsätter
samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för
varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till det ansvar,
som är bestämt för sådan förseelse.

Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.

Hot arbetsgivare mot båttre vetande
lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, straffes med
böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.

U §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

delats med stöd av lagen, dömes till
dagsböter. Var arbetaren under aderton
år och skedde användandet med
vårdnadshavarens vetskap och vilja,
är denne förfallen till böter från och
med fem till och med femtio kronor.

§•

Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
eller lämnar han mot bättre vetande
oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, dömes till dagsböter„

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

30) Förslag
till
Lag

om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)

Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13^niaj 19321 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall

(Föreslagen lydelse)

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år, där ej brottet är
straffbart enligt 21 kap. strafflagen.

Har någon av vårdslöshet förfarit
på sätt i första stycket sägs, straffes
med dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.

75 §.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.

§■

Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år, om ej för gärningen
är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.

Har någon av oaktsamhet förfarit
på sätt i första stycket sägs, dömes
till dagsböter. Är brottet grovt, må
dömas till fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196å

31) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods! skall
erhalla andrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Påträffas föremal,-------är fornfynd

Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkännagiva
fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap.
8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

32) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

(.11H%no1m]föroi;dnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt
till jakt- skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Jagar någon---—----

Har han---------

Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan, dömes
den jagande till fängelse eller vid

(Föreslagen lydelse)

--till dagsböter.

sex månader.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 351.

SF\SÄ%£delQft,«“ beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955: 43 samt beträffande 31 § 2 mom.
iqaq Ant2'' 391* 30 $ 31 §.! mom. ha ändrats under propositionens tryckning, se SFS

1963. 606, vars text har följts vid angivande av lagens gällande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

(Gällande lijdelse)

synnerligen förmildrande omständigheter
till dagsböter, dock ej under

tjugu 30 Fälles

någon till ansvar för förbrytelse
varom sägs i 28 eller 29 §, vare
villebråd som han olovligt dödat,
fångat eller tillägnat sig eller fallvilt
som han tillvaratagit eller, därest det
icke kan tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.

Var det-----------

Med förverkat---—---

(Föreslagen lydelse)

ett år eller, om brottet är ringa, till
dagsböter, dock ej under tjugu.

§•

Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat
eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit eller, därest det icke kan
tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.

--jaktberättigade personer.

—----i 5 § 2 mom.

1 mom. Anträffas å-----

Å område---------

Har den som blivit dömd till ansvar

för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig
skyldig till sådan förseelse, vare
skjutvapen, annan jaktredskap och
hundar förbrutna; och skall därmed
förfaras på sätt föreskrives i 36 §.

Vad i-----------

2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket
av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, vare
lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

§•

-----för sig.

---vid lappväsendet.

Har den som genom lagakraftvimnen
dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde inom två
år därefter ånyo gjort sig skyldig till
sådan förseelse, vare skjutvapen, annan
jaktredskap och hundar förbrutna;
och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.
än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller deras
folk eller mot i andra stycket av
samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, vare
lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

33) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.

För överträdelse av föreskrift, som För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två stadgas straff, högst fängelse i två år.
år. Tillika må bestämmelse meddelas Tillika må bestämmelse meddelas om
om förverkande till kronan av betal- förverkande till kronan av betalningsningsmedel,
fordringar eller värde- medel, fordringar eller värdepapper,
papper, som brottet avser, eller av ve- som brottet avser, eller av vederlag
derlag därför, så ock om utgivande av därför, så ock om utgivande av därdäremot
svarande värde. emot svarande värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

34) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt

i spånadslin och hampa

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt
i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Den som, efter det besiktning en- Den som, efter det besiktning enligt
ligt 5 § hållits och fordran på grund 5 § hållits och fordran på grund av
av skuldebrevet uppkommit, med vet- skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller skap härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbu- i strid mot det i 12 § stadgade förbu 1

Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.

Första lagutskottets
(Gällande lydelse)

det bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, straffes som i 22 kap.
b § strafflagen sägs. Lag samma vare,
där någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.

Om innehavaren------

utlåtande nr 3 år 196b

(Föreslagen lydelse)

det bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, dömes för olovligt förfogande
såsom i 10 kap. b § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
----med dagsböter.

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. _

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

35) Förslag
till
Lag

om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.

Lika med--------

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.

skriftlig försäkran.

Första lagutskottets
( Gällande lydelse)

Den som förskyllt fängelse eller
straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt
med högst tre gånger det belopp, som
undandragits eller kunde hava undandragits.

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning,
skola bestämmelserna i denna lag icke
äga tillämpning.

utlåtande nr 3 år 1964

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som förskyllt fängelse må, efter
omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger
det belopp, som undandragits eller
kunde hava undandragits.

§•

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än brottsbalken
eller i särskild författning, skola
bestämmelserna i denna lag icke äga
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

36) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

. Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.» skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har någon, som dömts till straffarbete,
fängelse eller förvandlingsstraff
för böter, helt eller till någon
del undergått straffet och meddelas
sedermera efter ansökan om resning
eller besvär över domvilla dom, varigenom
han frikännes eller fälles till
ringare straff än han redan utstått,
äge han av allmänna medel erhålla
ersättning med anledning av verkställandet
av straffet eller den del därav,
varifrån han sedermera befriats; dock
ej om han genom sanningslös bekännelse
vid eller utom rätten eller ge 1

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har någon, som dömts till fängelse
eller förvandlingsstraff för böter, helt
eller till någon del undergått straffet
och meddelas sedermera efter ansökan
om resning eller besvär över domvilla
dom, varigenom han frikännes
eller fälles till ringare straff än han
redan utstått, äge han av allmänna
medel erhålla ersättning med anledning
av verkställandet av straffet eller
den del därav, varifrån han sedermera
befriats; dock ej om han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom
rätten eller genom att falskeligen an -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196A

(Gällande lydelse)

nom att falskeligen angiva sig själv
eller eljest uppsåtligen föranlett, att
han blivit dömd till straffet.

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse)

giva sig själv eller eljest uppsåtligen
föranlett, att han blivit dömd till
straffet.

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 §
brottsbalken eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit intagen i anstalt
för undergående av internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som
dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering
skall gälla även den som undergått förvaring.

37) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8,
26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket-------styt

Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 19,
21 eller 22 kap. brottsbalken, må, därest
fängelse på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff,
ket stadgas.

3j Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

(Gällande lydelse)

Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå straffarbete
på livstid.

(Föreslagen lydelse)

§•

Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå fängelse på
livstid.

Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt
förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

§•

Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. Jämte
dödsstraff må ej dömas till påföljd,
som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

38) Förslag
till
Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 84, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27
kap. It § strafflagen.

Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 21 kap. 20 § eller
22 kap. It § brottsbalken.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11
kap. 10 och 11 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, 21,
22 och 2t kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom, 25 kap. 1—t
och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen
omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den förfördelades
eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
eller annat organ tillhörande krigsmakten; 3.

mål om —

4. mål om —

Vad i —--

1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken, nämligen 16
kap. 15 och 16 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,
12 och 13 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom, 20 kap. 1—t
och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;

2. mål om ansvar för annat i brottsbalken
omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den
förfördelades eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
eller annat organ tillhörande krigsmakten; —

värnpliktslagen; samt
—- — sin tjänsteplikt.

--militärt mål.

9 §•

För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda
brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer
10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller

1 Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952: 122, beträffande
91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande hjdelse)

It §, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär
tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller
7 § eller 24 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott mot
någon av nämnda paragrafer i 22
kap., att egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg
eller luftfartyg, som någon för dess
säkerhet ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap.
1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.
4 §.

(Föreslagen lydelse)

16 §, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär
tjänstedräkt;

2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 eller
7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott mot
någon av nämnda paragrafer i 10
kap., att egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller
21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått under
utövande av befäl å detsamma eller,
om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt

4. brott varom fömäles i 21 kap.
1> 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap.
4 §.

§•

Militärförhör skall---------ske kan.

Förhöret hålles-------likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstänkte
få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt
skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för
utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet
och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd
straffbarhet. Där sa ske kan, bör nå- för brottet. Där så ske kan, bör någon
gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med
med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret.
ret.

Över förhöret---------protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser--------av Konungen.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläg- Ersättningsskyldighet må ej åläggas,
därest tillika är fråga om straff- gas, därest tillika är fråga om ansvar
ansvar för den ersättningsskyldige för brott och denna fråga handlägges
och denna fråga handlägges av åkla- av åklagare eller domstol. Prövas angare
eller domstol. Prövas ansvarsfrå- svarsfrågan i disciplinmål, må ersättgan
i disciplinmål, må ersättnings- ningsskyldighet åläggas i samma mål.
skyldighet åläggas i samma mål.

.n.a1} fråg.a-------Konungen meddelar.

Militärt tvistemål-----benämnes ersättningsmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken är stadgat om efter- rättegångsbalken är stadgat om beslut
gift av åtal skall icke äga tillämpning, att icke tala å brott skall ej äga tillom
i det föreliggande fallet straff för lämpning, om i det föreliggande fallet
brottet må åläggas i disciplinmål. straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i-------avse disciplinstraff.

I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa straffarbete.

Den som-----—-----

§•

I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i mer än ett år eller avsättning.

- — sin talan.

91 g.

Domstols dom-----laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till straffarbete, fängelse, förvaring
eller internering, må hovrätten,
om det finnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthållande,
förordna att domen skall verkställas
utan hinder av att den ej vunnit
laga kraft. Vad sålunda stadgats
om hovrätts dom skall äga motsvarande
tillämpning beträffande slutligt
beslut av hovrätt.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap. 21 §
första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när den tilltalade av
underrätten frikänts för brottet eller
dömts till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande sex
månader, eller fällts till vite och anledning
ej förekommer till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat
än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
ulan huvudförhandling.

Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till fängelse eller internering,
må hovrätten, om det finnes vara av
synnerlig vikt för krigslydnadens
upprätthållande, förordna att domen
skall verkställas utan hinder av att
den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda
stadgats om hovrätts dom skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
slutligt beslut av hovrätt.

§•

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap. 21 §
första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när underrätten frikänt
den tilltalade eller eftergivit påföljd
för brottet eller funnit honom
vara på grund av själslig abnormitet
fri från påföljd eller dömt honom till
böter eller disciplinstraff eller till
fängelse, ej överstigande sex månader,
eller fällt honom till vite och anledning
ej förekommer till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat
än ansvar, må det dock ej ske,

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
utan huvudförhandling.

93 a §.

Ej må i anledning av talan mot Ej må i anledning av talan mot
hovrätts dom eller beslut, varigenom hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstill- disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd
meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2
rättegångsbalken, med mindre talan rättegångsbalken, med mindre talan
avser brott, vård straffarbete eller av- avser brott, för vilket är stadgat fängsättning
kan följa. else i mer än ett år eller avsättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

39) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fail

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för
vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till allmänt
straff som i 25 kap. 4 § strafflagen
sägs.

(Föreslagen lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till böter eller,
om brottet är grovt, fängelse i
högst ett år efter vad i 20 kap. 4 §
brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

40) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10
juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna
vapnet och ammunition till
detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Egendom, med -Förklaras vapen

2 mom. överlåter eller upplåter någon
vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan
dom meddelats, åligger det dom -

förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
värdet förklaras förverkat,
förklaras förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter någon
vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

7 mom. Har någon funnits skyldig
till förseelse som i denna paragraf
sägs eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari någon av lägre rätt funnits

1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961: 40.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

(Gällande lydelse)

stolen att ofördröjligen om domen underrätta
myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket avses eller, där fråga är
om den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition, länsstyrelsen
i det län, där rörelsen utövas. Enahanda
underrättelseplikt åligger domstolen,
där någon som övertygats om
gärning som avses i denna paragraf
förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
ej kunna fällas till ansvar, så
ock då förverkande av vapen eller
ammunition helt eller delvis eftergivits.

(Föreslagen lydelse)

skyldig till sådan förseelse, åligger det
domstolen att ofördröjligen om domen
underrätta myndighet som i 5 §
1 mom. första stycket avses eller, där
fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, om förverkande av
vapen eller ammunition helt eller delvis
eftergivits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

41) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor

Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen
den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon eljest
sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller

innehar eller förvärvar någon större
myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som — -------förl

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon eljest
sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller

straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
laras förverkat.

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 ar l(J6å
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 mom. Yppar någon, som har eller
haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom,
eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som-----— —

62 §.

Böter tillfalla kronan.

Dömes någon för förseelse som i
61 § sägs eller har eljest högre rätt
avgjort mål, vari sådan dom meddelats,
och innehar den dömde tillstånd
eller godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröj
ligen om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet. Enahanda underrättelseplikt
åligger åklagaren, där någon
övertygats om gärning som avses i
nämnda paragraf men förklarats jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.

straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
av målsägande!!.

§•

Har någon funnits skyldig till förseelse
som i 61 § sägs eller har eljest
högre rätt avgjort mål, vari någon av
lägre rätt funnits skyldig till sådan
förseelse och innehar han tillstånd eller
godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröj
ligen om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

42) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722)
om pantlånerörelse

Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
26 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Då med avseende å rörelsen före- Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning, ligger anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan skall polismyndigheten göra anmälan

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen
strafflagen, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 8—11 eller 14 kap.
brottsbalken, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

43) Förslag
till
Lag

om ändring i utlänningslagen den 3ö april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 26, 27 oc
1954 skola erhålla ändrad lydelse på :

(Gällande lydelse)

Dömes utlänning till ansvar för
brott, varå straffarbete kan följa, eller
förklaras utlänning medgivet anstånd
med ådömande eller verkställande
av straff för sådant brott förverkat,
och kan det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter
befaras att han kommer
att här i riket fortsätta brottslig verksamhet
eller föranleder brottet eljest
att han icke bör få kvarstanna, må
domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande-----—

Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för
brottet. Förordnar domstol enligt 4
kap. strafflagen om förändring av på -

ä 66 §§ utlänningslagen den 30 april
ätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes utlänning hava begått brott,
å vilket fängelse i mer än ett år kan
följa, eller undanröjes villkorlig dom
eller skyddstillsyn som ådömts utlänning
för sådant brott, och kan det på
grund av gärningens beskaffenhet och
övriga omständigheter befaras att han
kommer att här i riket fortsätta
brottslig verksamhet eller föranleder
brottet eljest att han icke bör få kvarstanna,
må domstolen förvisa honom
ur riket,
äro därtill.

Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för brottet.
Förordnar domstol enligt 34 kap.
brottsbalken om förändring av på -

Första lagutskottets

(Gällande lydelse)

följd, som ådönits jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas.

Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning dömes till ansvar för brott,
varå straffarbete kan följa, skall äga
motsvarande tillämpning, om utlänning
dömes till ansvar för brott, varå
enligt denna lag eller enligt författning,
utfärdad med stöd därav, kan
följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående äro försvårande
eller han under de före gärningen
senast förflutna två åren
dömts till ansvar för brott av samma
slag.

Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, skall han straffas med
fängelse i högst sex månader. Till
straff skall dock ej dömas, om utlänningen
flytt hit för att undgå politisk
förföljelse.

låtande nr 3 år 1!)6i

(Föreslagen lydelse)

följd, som ådömts jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas.

§•

Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning finnes hava begått brott,
varå fängelse i mer än ett år kan följa,
skall äga motsvarande tillämpning,
om utlänning finnes hava begått
brott, varå enligt denna lag eller enligt
författning, utfärdad med stöd
därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående
äro försvårande eller han under
de före gärningen senast förflutna
två åren funnits skyldig till brott av
samma slag.

§•

Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, dömes till fängelse i högst
sex månader. Till ansvar skall dock
ej dömas, om utlänningen flytt hit för
att undgå politisk förföljelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande
eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för
det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvisning
må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965
begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §
strafflagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

44) Förslag
till
Lag

om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)

Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den
26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 §.

Är brott som i 31—33 §§ sägs med Är brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall do- brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete mas till fängelse i högst två år.
i högst två år.

Vid bedömande-----farlig art.

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.

Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.

§•

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

§•

Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Är för
gärningen stadgat straff i brottsbalken,
gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år W6t

45) Förslag
till
Lag

om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)

Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransoneringslagen
den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.

Vid bedömande — —---— i

(Föreslagen lydelse)

§•

Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år.

irlig art.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.

Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

36 §.

Har mot---förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts

med stöd av 2 §.

Avsåg brottet-------

Ogillas åtalet eller upphäves fällan -

de dom av högre rätt, skall förbudet
omedelbart hävas av den myndighet
som meddelat förbudet.

—--av 2 §.

Finnes han ej skyldig till brottet
eller upphäves fällande dom av högre
rätt, skall förbudet omedelbart hävas
av den myndighet som meddelat
förbudet.

Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller straffarbete i
högst två år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningen avsett betydande
myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning-------eller

§•

Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet
i strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet,

dagsböter.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.

Åtal för

Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. År
för gärningen stadgat straff i brottsbalken,
gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.

Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

46) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956 (nr 236)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

År brott som i 10 § sägs att anse År brott som i 10 § sägs att anse
som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.

Vid bedömande-----farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

47) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Angående påföljd
för olovlig utförsel av ämne eller
annat som avses i 3 § och för försök
därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling. 11

Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år. Angående
påföljd för olovlig utförsel av
ämne eller annat som avses i 3 § och
för försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.

§■

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

48) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Möter på —-------

Är part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad att inställa
sig personligen vid rätten, må
saken utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning
ej förekommer att döma till
svårare straff än böter.

(Föreslagen lydelse)

§•

— finnes lämplig.

Är i tvistemål part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad
att inställa sig personligen vid rätten,
må saken, om den finnes kunna
nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras
utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, att expedieringen
av samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas av
honom, inställes eller fördröjes eller
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas å samtal, som expedierats
eller beställts till och från nämnda
telefonapparat, äger rätten, på yrkande
av undersökningsledaren eller
meddela tillstånd till så -

åldagaren
dan åtgärd.

Giltighetstiden för —

Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, för vilket
ej är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år, att expedieringen
av samtal till och från telefonappararat,
som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes eller fördröjes eller
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas å samtal, som expedierats
eller beställts till och från nämnda
telefonapparat, äger rätten, på yrkande
av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till sådan
åtgärd.

Kan det---------eller

telefonanstaltens föreståndare.

åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

49) Förslag
till
Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6
juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

1 §•

Överträder någon förbud eller före- Överträder någon förbud eller föskrift
som Konungen meddelat med reskrift som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller, i högst två år eller, om brottet är
om brottet är ringa, till dagsböter. ringa, till dagsböter,
överträdelse av —-----sex månader.

2 §.

Lämnar någon----sex månader.

Framför någon luftfartyg, som är Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd där- saknar i denna lag eller med stöd därav
föreskrivna märken, dömes till av föreskrivna märken, dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två
år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.

Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som
i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter,
dock ej under tjugufem.

Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i allmänna strafflagen.

fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till dagsböter.

§•

Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som i 5
kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tjugufem.

§•

Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

50) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utläm -

ning för brott till Danmark, Finland,
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa
straffarbete i mera än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med
mindre gärningen innefattar medverkan
till ett utom riket begånget brott
eller utlämning sker jämväl för gärning,
som förövats utom riket.

Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihetsstraff
i två år eller därutöver, eller
som enligt dom mot honom skall undergå
frihetsstraff eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.

Utan hinder —- — — — —---

Island och Norge skola erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

§•

Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är stadgat
fängelse i mer än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske,
med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begånget
brott eller utlämning sker jämväl
för gärning, som förövats utom riket.

§•

Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat
fängelse i två år eller däröver, eller
som enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas så
länge hindret består. Samma lag vare,
om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.

----svensk myndighet.

Den som är efterlyst för brott, vilket
enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt på gärningen
eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag kan följa frihetsstraff,
i avvaktan på begäran om

§•

Den som är efterlyst för brott, vilket
enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt för gärningen
eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag är stadgat
fängelse, i avvaktan på begäran om

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

(Gällande lydelse)

utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om-------—

Polis- eller åklagarmyndighet--

(Föreslagen lydelse)

utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.

----ej föras.

----omedelbart hävas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

51) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Med dagsböter eller fängelse eller,
om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes

1. den som -—• --------

Har någon----------

(Föreslagen lydelse)

§•

Till dagsböter eller fängelse i högst
ett år eller, om brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap och är
att anse som grovt, till fängelse i
högst två år dömes

--—--enligt 78 §.

--— egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning
eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som--------

--av målsäganden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år

52) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 403)
om behörighet att utöva läkar yr ket

Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörighet
att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat
brott eller

fällts till ansvar för medverkan till
obehörig utövning av läkaryrket eller
för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri
eller för medverkan till brott,
som avses i 10 § lagen om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område, eller ock
för obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket. 11

Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att utöva
läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963: 252.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller
suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader
för annat brott eller

funnits skyldig till medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller till medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller till medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller
fängelse. fängelse i högst ett år.

Läkare, som-------------till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

53) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till straffarbete i
högst två år eller fängelse.

Vid bedömande-------

Lika med---------

Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 3
kap. strafflagen är stadgat.

§•

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
tvä är.

----farlig art.

§•

---försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år (964

54) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 189)
om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 § §
förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

1 mom. Den som — —-------sex månader.

Är brottet grovt, vare straffet fäng- Är brottet grovt, dömes till fängelelse
eller straffarbete i högst två år. se i högst två år.

Vid bedömande--;---------framställd sprit.

1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år. År brottet grovt,
vare straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3
kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats eller
eljest anskaffats, vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.

Vad som med stöd av denna förordning
inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifikationer
eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till

§•

1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år.

§•

Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats
eller eljest anskaffats, vare dock ej
förfallen till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år J964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är
med straff i strafflagen. stadgat straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

55) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)
om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel
och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst
om omständigheterna äro synnerli- ett år eller, om brottet är grovt, till
gen försvårande, med straffarbete i fängelse i högst två år dömes
högst två år straffes

1. den som-----anmälningsskyldighet; samt

2. den som-----lagrum uppställts.

Har någon------egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

56) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall
för oriktig ursprungsdeklaration m. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen
med vetskap om att den innehåller
sådan oriktig uppgift. Är brott som
nu sagts grovt, skall dömas till straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Begår någon--- —----

Är brott-------straff dömas.

Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla om den som
tillhandahållit den åberopade handlingen
med vetskap om att den innehåller
sådan oriktig uppgift. Är brott
som nu sagts grovt, skall dömas till
fängelse i högst två år.
till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

Inledning

För ikraftträdandet av den av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna brottsbalken,
vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), krävs förordnande
av Kungl. Maj :t med riksdagen. Såsom framhölls under riksdagsbehandlingen
av balken måste innan förordnande meddelas följdförfattningar
till balken utarbetas. Likaså måste givetvis beaktas de problem som sammanhänger
med själva övergången från gammal till ny lag.

Förslag i nämnda avseenden var fogade vid straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens betänkande
om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17). Strafflagberedningen framlade
även förslag, dock ej fullständiga, till följdändringar i betänkandet Skyddslag
(SOU 1956: 55). I straffrättskommitténs betänkande upptogs också förslag
till lag om folkmord. Förslagen har i dessa delar remissbehandlats i
samband med kommittéernas huvudförslag (se prop. 1962: 10).

I särskilda framställningar har berörts frågor, vilka har anknytning till
lagstiftning som bör ändras i anledning av brottsbalken. Sålunda har riksdagens
justitieombudsman i skrivelse den 31 oktober 1947 upptagit spörsmål
angående åstadkommande av enhetligt förfarande vid bötesindrivning,
då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde
genom flera domar ådömda böter. Socialstyrelsen har i skrivelse den 5 januari
1962 föreslagit vissa ändringar i bötesverkställighetslagen. Vidare har
riksåklagarämbetet i skrivelse den 5 april 1961 ifrågasatt en förenkling av
reglerna om åtalsprövning enligt lagen om nykterhetsvård. Framställningarna
har remissbehandlats.

Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till promulgationslag och åtskilliga andra lagar med följdändringar
till brottsbalken.

Såsom förutsattes under riksdagsbehandlingen av brottsbalken har man
vid utarbetandet av förslagen utgått från att balken skall träda i kraft den
1 januari 1965. Utöver de förslag som nu föreligger krävs emellertid viss
ytterligare följdlagstiftning, innan balken träder i kraft, bl. a. lagstiftning
om personundersökning och sinnesundersökning samt om behandling i fångvårdsanstalt.
Ändringar påkallas även i de nyligen av riksdagen antagna
lagarna om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff in. in. och om allmänt kriminalregister. Härutöver erfordras
ändringar i tryckfrihetsförordningen. Förslag till erforderlig lagstiftning
i dessa delar kommer att framläggas i en senare etapp.

I vad angår den nu förevarande propositionens huvudsakliga innehåll får
utskottet hänvisa till eu kort redogörelse i början av utskottets yttrande
nedan. Under rubriken »Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande
unga lagöverträdare» lämnas i det närmast följande eu redogörelse för propositionens
innehåll i vad rör de frågor, som föranlett de i ärendet väckta
motionerna. Jämväl motionernas innehåll återgives där utförligt.

4 Iiihang till riksdagens protokoll 196''i. !> saml. 1 nod. Xr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1961

Beträffande motiveringen till de framlagda lagförslagen får utskottet i
övrigt hänvisa till propositionen.

Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande
unga lagöverträdare

Vissa bestämmelser m. m.

I brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöverträdare.
Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga regler
gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller
23 år. Brottsbalkens regler angående underåriga lagöverträdare ersätter ej
blott strafflagens motsvarande regler utan även lagen den 30 december 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

För unga lagöverträdare upptages som påföljd överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. För 15—17-åringar gäller enligt balken vidare följande
specialregler. Dessa unga får ej annat än då synnerliga skäl föreligger
dömas till fängelse (26: 4 första stycket). För brott, som någon begått före
18 års ålder, får ej dömas till livstids fängelse (26:4 tredje stycket) och
sådant brott får ej heller läggas till grund för straffhöjning vid återfall (26:
3 andra stycket), detta även om gärningsmannen vid domfällandet nått 18
års ålder. Vidare är förutsättningarna för nedsättning av straff för sådant
brott under straffskalans minimum icke så stränga som eljest (33: 4). Beträffande
ådömande av skyddstillsyn och ungdomsfängelse gäller vissa begränsningar,
då den tilltalade ej fyllt 18 år vid tiden för domen. För tillämpning
av skyddstillsyn förutsättes att påföljden befinnes lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen; ungdomsfängelse får ådömas endast om påföljden
är uppenbart lämpligare än annan påföljd (28: 1 andra stycket, 29: 1
andra stycket). I skyddstillsyn kan ej behandling i anstalt ingå (28: 3 första
stycket, 28: 9 andra stycket).

För 18—20-åringar gäller också vissa särbestämmelser i brottsbalken.
Fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande är påkallat främst av
hänsyn till allmän laglydnad eller när fängelse eljest finnes lämpligare än
annan påföljd (26: 4 andra stycket). Ädömande av ungdomsfängelse ifrågakommer
i första hand beträffande dem som vid tiden för domen tillhör
denna åldersgrupp (29: 1 första stycket). En särregel är tillämplig såväl
beträffande denna åldersgrupp som beträffande 21—22-åringar, nämligen
den som ger rätten befogenhet att besluta, att i dom å skyddstillsyn meddelat
förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet omedelbart
(28:3 andra stycket). Liksom 15—17-åringar kan 21—22-åringar dömas
till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd (29: 1 andra stycket).

Lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga ansluter
sig till de allmänna föreskrifterna om åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångs -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196''t 99

balken. Denna lag gäller endast brott, som kan följas av svårare straff än
böter (1 §). Enligt lagen kan för brott, som begåtts av den som vid tiden för
brottet ej fyllt 18 år, åtal eftergivas, om antingen brottet är ringa och uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande eller också den underårige
1) omhändertages för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, eller 2)
blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd, eller 3) utan sådan åtgärd
erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Gemensamt för 1)—3)
gäller, att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl skall kunna antagas vara
den lämpligaste för den underåriges tillrättaförande. Eftergift enligt denna
lag kan över huvud icke ske, om det med hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallat, att åtal väckes (2 §).

Fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet. Efterges
ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §). Prövningen ankommer i
princip på statsåklagare men har i viss utsträckning överförts till distriktsåklagarna.

Om skälig anledning föreligger att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren,
innan han fattar beslut i ärendet, inhämta yttrande av barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige vistas. Yttrandet skall avges med största
skyndsamhet och ge upplysning, huruvida nämnden vidtagit eller kommer
att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaförande.
Om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, skall yttrandet
också innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling
och för hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet
ringa, får åklagaren efterge åtalet utan att nämndens yttrande inhämtats
(4 §). En förutsättning för åtalseftergift i de fall, då brottet medfört skada
av någon betydelse, är att åklagaren såvitt möjligt berett målsäganden tillfälle
att yttra sig (5 §).

När beslut om åtalseftergift enligt 1944 års lag meddelats, skall det på
lämpligt sätt delges den underårige. Barnavårdsnämnd, som förutsättes vidtaga
åtgärd, skall underrättas om beslutet (6 §). Meddelad eftergift kan
återkallas, om skäl därtill föreligger ur allmän synpunkt (7 §).

Lagen erinrar slutligen (8 §) om de ytterligare regler om åtalseftergift,
som finns beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse (19 § lagen den
15 juni 1935 om ungdomsfängelse) eller som för samhällsvård inskrivits vid
ungdomsvårdsskola (69 § barnavårdslagen den 29 april 1960) eller som intagits
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen den 27 juli
1954 om nykterhetsvård). I

I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) föreslogs
en betydande omläggning av reglerna om åtal beträffande brott som förövats
av lagöverträdare i åldern 15—17 år. Enligt förslaget skall allmänt åtal
få väckas allenast om åklagaren finner, alt handläggning vid domstol erfordras
för utredning om brottet, att den unge bör dömas till böter eller
att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anled 4f

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 3

100

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

ning föreligger att draga saken under domstols prövning. Förslaget och yttrandena
däröver har redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 63 ff.

I olika sammanhang har inkommit framställningar med avseende å behandlingen
av unga lagöverträdare. Ordförandena i och chefstjänstemännen
hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Örebro och Gävle har i anslutning till överläggningar i november
1961 angående aktuella barnavårdsfrågor framfört vissa synpunkter på frågan
om kompetensfördelningen mellan å ena sidan åklagare och domstolar
och å andra sidan barnavårdsnämnder. Därvid framhölls, att en grundläggande
utvecklingslinje i det kriminalpoliliska reformarbetet i Sverige under
de senaste decennierna varit att överföra ansvaret för de yngsta lagöverträdarna
— i den mån kriminalitetsyttringarna varit av allvarligare natur —
från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården. Tillkomsten
av 1944 års åtalseftergiftslag betecknades som ett betydelsefullt steg i
denna riktning. Denna lag har som given förutsättning, att fråga om åtgärd
enligt barnavårdslagen självständigt och utan obehöriga bihänsyn skall prövas
och avgöras av barnavårdsnämnd i enlighet med lag och praxis. Gränsen
mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella organens kompetens
säges dock i praktiken ha visat sig oklar och ha förorsakat konfliktsituationer.
Att domstolarna enligt brottsbalken skall äga överlämna unga lagöverträdare
ej blott till omhändertagande för samhällsvård utan till behandling
över huvud taget enligt barnavårdslagen har antagits innebära ökade risker
för konflikter. En lösning av frågan om kompetensfördelningen bör utgå
från att de berörda organen skall kunna handla självständigt inom sina områden.

I skrivelse, som överlämnats den 5 april 1963, har Svenska socialvårds~
förbundet och barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg tagit upp
lagstiftningen om åtalseftergift till behandling. Det göres gällande, att under
de senaste fyra åren betydande förändringar ägt rum med avseende å
den kriminalpolitiska behandlingen av de yngsta lagöverträdarna. Åtalseftergifterna
anges ha, relativt sett, minskat, medan fall av villkorlig dom,
bötesstraff, överlämnande till samhällsvård och frihetsstraff ökat. I skrivelsen
framhålles, att varsamhet bör iakttagas i fråga om skärpningar av reaktionsformerna
i synnerhet beträffande åldersgrupperna närmast över den
nuvarande straffmyndighetsåldern. Gränsen mellan domstolars och barnavårdande
myndigheters kompetensområden har stundom visat sig oklar.
Mellan åklagare och barnavårdsnämnd kan uppkomma en motsatsställning,
eftersom de ju har att bedöma ärenden angående unga lagöverträdare från
skilda utgångspunkter, nämligen å ena sidan hänsyn till den allmänna laglydnaden
och å andra sidan frågan om vilka åtgärder som i det enskilda
fallet är erforderliga och de bästa för den unge och hans utveckling. I skrivelsen
anföres vidare:

När strafflagberedningen utformade förslaget till 1944 års lag om åtalseftergift
anförde den att syftet med det nya rättsinstitutet skulle vara att

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

101

förhindra de skadliga effekterna av själva lagförandet. Även om departe*
mentschefen i propositionen uttalade sig mera återhållsamt på den punkten,
torde strafflagberedningens synpunkt varit en viktig motivering för lagen
om åtalseftergift. Ett vidare beaktande av denna synpunkt är enligt uppfattningen
bland den sociala barnavårdens representanter liksom på barnpsy1-kiaterhåll påkallat, i synnerhet beträffande 15—16-åringarna. Frånsett den
ogynnsamma verkan själva rättegångsförfarandet kan ha på de unga, kan
det också ifrågasättas, om inte ungdomarnas respekt för domstolarna avtrubbas,
om de blir föremål för domstolsförhandling i alltför stor utsträckning,
vanligen utan att andra reaktioner än villkorlig dom eller böter följer.
Ur barnavårdssynpunkt är det i regel önskvärt att lagföring av unga lagöverträdare
undvikes, om man frånser enklare polisiära förseelser, där straffföreläggande
kommer i fråga. En inskränkning av allmän åklagares rätt att
väcka åtal för gärning, som någon begått i åldern 15—17 år, framstår därför
som angelägen.

Med hänsyn till den såsom oroande betecknade förskjutningen av valet av
behandlingsåtgärder för kriminell ungdom, som enligt skrivelsen inträtt under
de senaste fyra åren, och med hänsyn till de allmänna uttalanden om
den sociala barna- och ungdomsvårdens ansvar för lagöverträdare i nämn1
da åldrar, som gjorts i riksdagen i samband med behandlingen av förslaget
till brottsbalk, syntes det kunna ifrågasättas, om ej frågan om inskränkning
i allmän åklagares åtalsrätt borde bli föremål för förnyad prövning i samband
med tillkomsten av ny lag angående eftergivande av åtal. I skrivelsen
erinrades om de förslag som strafflagberedningen framlagt i betänkandet
Skyddslag.

Propositionen

I propositionen har såvitt gäller rättegångsbalken föreslagits vissa ändringar,
som utöver rena följdändringar avser de nuvarande åtalsreglerna i
20 kap. 6 och 7 §§. De vidgade möjligheter, som åklagare sålunda föreslås erhålla
att besluta att icke tala å brott, berör också användningen av åtalseftergifter
eller däremot svarande åtgärder beträffande underåriga lagöverträdare.
Även den ändring av påföljdssystemet för unga lagöverträdare som
brottsbalken medför har ansetts utgöra anledning att till förnyad behandling
upptaga de regler, som för närvarande har sin plats i 1944 års åtalseftergiftslag.

Ifrågavarande bestämmelser har upptagits i 1—6 §§ förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kting, bl. a. följande.

I det föregående har vid redogörelsen för ändringar i rättegångsbalken redovisats
de förslag till utformning av åtalsreglerna som föranledes av brottsbalken.
De särskilda reglerna om eftergift av åtal mot vissa underåriga har
emellertid därvid lämnats åsido. De har i gällande rätt väsentligen eu annan
karaktär än rättegångsbalkens regler om åtalseftergift. Sålunda har de tillkommit
av övervägande kriminalpolitiska skäl och hänför sig närmast till

102

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196k

regelsystemet för de olika reaktionsformerna mot brott. Med de utvidgningar
av möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott, som nu föreslås
genomförda i rättegångsbalken, minskas i någon mån denna skillnad mellan
åtalsregler inom och utom rättegångsbalken. Särskilda åtalsregler är
emellertid alltjämt erforderliga när det gäller de yngsta lagöverträdarna.

Mitt ståndpunktstagande till det förslag till sådana regler som strafflagberedningen
framlagt har jag redovisat vid lagrådsremissen av brottsbalken
år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 89 f). Med utgångspunkt från det påföljdssystem
för de unga lagöverträdarna som då föreslogs fann jag, att förutsättningarna
för att åklagare skall kunna underlåta åtal borde nära överensstämma
med dem som gäller enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.

När det gäller att utforma ifrågavarande åtalsregler måste i nuvarande
läge utgångspunkten vara det påföljdssystem för de yngsta lagöverträdarna
som fastställts genom brottsbalken. Huvudprincipen i brottsbalken är, att
ansvaret för att lagöverträdare i åldern 15—17 år beredes erforderlig vård
lägges på den sociala barna- och ungdomsvården. Detta framgår av de förutsättningar
och begränsningar som balken uppställer för tillämpningen av
de olika påföljderna. Det tämligen vida register för val av påföljd som brottsbalken
erbjuder gör det emellertid tydligt, att valet ytterst måste läggas på
de judiciella organen.

Den fråga som det nu gäller att avgöra är i vilken utsträckning valet av
påföljd skall hänskjutas till domstol och alltså i vilka fall påföljdsfrågan
får avgöras genom åklagares beslut att ej väcka åtal.

En av de huvudgrunder på vilka den nuvarande åtalseftergiftslagen vilar
torde kunna uttryckas så, att åtal hör kunna underlåtas om man härigenom
åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts.
Denna tankegång torde alltjämt få vara grundläggande för förevarande lagstiftning.
Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
intar i brottsbalkens påföljdssystem leder principen till att området
för underlåtenhet att åtala vidgas. Det blir i ett betydande antal fall
icke nödvändigt att väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan, därför alt
det av lagstiftningen förutsatta ingripandet mot lagöverträdaren ändå kommer
till stånd.

Från barnavårdshåll har framförts tanken att åtal mot unga lagöverträdare
bör underlåtas även av det skälet, att rättegångsförfarandet inför domstol
kan ha ogynnsam verkan på de unga. Synpunkten har berörts i det föregående
vid redogörelsen för förslaget att i 20 kap. 7 § rättegångsbalken ge
vidgade möjligheter att underlåta åtal även för grova brott. Anledning att
åberopa förevarande skäl för att ej väcka åtal kan naturligen förekomma
oftare när det gäller de yngsta lagöverträdarna än när det gäller äldre. Jag
kan emellertid ej finna det befogat att generellt uttala, att åtal bör undvikas
av detta skäl. Det bör i detta sammanhang framhållas, att särskilda
regler föreslås för domstolens handläggning av mål mot unga lagöverträdare.

103

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

Åklagarens avgörande av om åtal skall väckas kommer med det sagda att
i väsentlig mån bero på hans bedömning av påföljdsfrågan. År åklagaren
osäker huruvida lämpligt ingripande kan komma till stånd utan åtal, torde
han böra hänskjuta avgörandet till domstols prövning.

I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att
kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har att pröva
om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill
härtill anföra, att barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder
nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser,
och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren
bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om
åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brottsbalkens
påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd
än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden
härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att
tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av
åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes
till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya
barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med
tillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana
är påkallade.

Brottsbalkens påfölj dssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens
prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka
synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka
upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för
sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom
balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta
påföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för
sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de socialvårdande
och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens
påfölj dssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att
domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt barnavårdsnämnden
att besluta om samhällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i
detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i
åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får tillläggas
alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag givit
uttryck åt uppfattningen, att de problem som kan uppkomma skall kunna
lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det är fortfarande
min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande samarbete
mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling mot
större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom domstolsväsendet
och på det kommunala området, torde situationen i dag närmast
vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.

104

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196t

Vad beträffar de åtalsregler, som nu återfinnes i 1944 års lag, torde ingen
invändning kunna riktas mot att, när fråga är om ringa brott som uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande, möjlighet gives att underlåta
åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. Kravet,
att brottet skall vara ringa, kan emellertid möjligen misstolkas därhän,
att åtal icke skulle kunna underlåtas i de fall, då särskilt straff finnes stadgat
för ringa brott, och den aktuella gärningen enligt lag och praxis ej är
hänförlig till ringa brott i denna bemärkelse. Men även eljest torde detta
krav begränsa tillämpningsområdet alltför mycket. I fall när det uppenbarligen
är fråga om gärning som är en tillfällighet och tillräcklig varning för
den unge erhålles genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, torde
möjlighet böra finnas att underlåta åtal även för brott som ej i och för sig
Rån sägas vara ringa. Det bör, för att taga ett konkret exempel, ej vara uteslutet
att åklagaren med stöd av denna regel kan besluta att icke åtala ett
av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle
vara att anse som stöld och ej som snatteri. Som förutsättning för att åtal
ej skall väckas torde därför ej böra uppställas att brottet är ringa. Tillämpningsutrymmet
för regeln begränsas alltid av föreskriften, att åtal skall väckas,
om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I andra fall än då fråga är om brott, som uppenbarligen begåtts av okynne
eller förhastande och som ej ur allmän synpunkt bör bli föremål för
domstolsbehandling, bör åtal få underlåtas endast under förutsättning, att
någon form av uppfostringsåtgärder vidtages. Åtgärderna skall vara lämpliga
för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. Det är ej i och för sig
nödvändigt, att det skall vara fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Också
då åklagaren med säkerhet kan räkna med att enskild fostrare vidtager åtgärder,
som förefaller ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och
godtagbara ur allmän synpunkt, bör åklagaren kunna besluta att ej åtala
brottet. År åklagaren tveksam i något av de angivna hänseendena, bör han
genom att väcka åtal överlåta ställningstagandet åt domstol.

Störst praktisk betydelse har emellertid naturligt nog de åtgärder, som
det ankommer på barnavårdens organ att vidtaga. Härvid bör uppmärksammas,
att enligt brottsbalken icke endast anstaltsbehandling inom kriminalvården
utan också vård i frihet i form av skyddstillsyn i princip bör stå tillbaka
för vård enligt barnavårdslagen. Anledning torde därför i allmänhet
finnas att ej väcka åtal, då den unge omhändertages för placering i ungdomsvårdsskola
eller eljest för samhällsvård enligt barnavårdslagen, och
ofta även då han ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen.
Här kan emellertid stundom önskvärdheten av alt bötesstraff ådömes jämte
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vara skäl till att åtal väckes.

För samtliga fall bör gälla, att åtal skall väckas, om det finnes påkallat
ur allmän synpunkt. En särskild hänvisning till den allmänna laglydnaden
är knappast nödvändig — redan gällande lags text ger vid handen, att i detta
uttryck ej rymmes annat eller mera än som ligger i att åklagaren skall
taga ställning till huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Väl kan

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964 105

invändas, att också sistnämnda uttryck kan ge upphov till tolkningssvårigheter.
Jag har närmare behandlat detta uttrycks innebörd under arbetet
med brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 153). Här blir det åklagarnas sak
att genom eu förnuftig tillämpning giva regeln ett sakligt tillfredsställande
innehåll. Såsom berörts i det föregående vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken
kan det vara anledning att med hänsyn till brottets art saken handlägges inför
domstol, även om det i och för sig ej är påkallat för avgörandet av påföljdsfrågan.
Givet är att åtal kan böra väckas med hänsyn till utredningen
om brottet. Jag är ej benägen att genom ytterligare uttalanden söka binda regelns
tillämpning men utgår från att man genom inbördes överläggningar
mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter att skapa så fasta riktlinjer
för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna, att denna form av
rättskipning ej framstår som godtycklig. Sådana överläggningar bör tör övrigt
ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga och av författningsföreskrifter
obundna samråd, som på flera håll i landet uppstått och utvecklats,
är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar mellan olika rättsoch
socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck. I detta
sammanhang må också erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november
1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder,
arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter angående
samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte (nr 492). Däri
nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas att avse också
åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.

Vad nu anförts ligger till grund för avfattningen av 1 § i den föreslagna
nya lagen. I överensstämmelse med den terminologi, som föreslås komma till
användning i 20 kap. rättegångsbalken, har i stället för »åtalseftergift» använts
uttrycket »beslut att ej tala å brottet».

Jag har ansett lämpligt att markera att de föreslagna reglerna är subsidiära
i förhållande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Begränsningen till brott,
varå kan följa svårare straff än böter, torde kunna utgå. Ej heller begränsningen
till åtal, som skolat väckas vid allmän underrätt, har förefallit nödvändig
att bibehålla. I den mån undantag bör göras för åtal, som skall väckas
vid speciella domstolar, torde detta få anges i de för dessas verksamhet
gällande lagarna. Åtal mot 15—17-åringar vid överrätt såsom första instans
förekommer i praktiken ej.

Föreskrifter om vilken åklagare som jämlikt den föreslagna lagen skall
fatta beslut att ej väcka åtal torde få meddelas i instruktionsväg. Detta överensstämmer
med vad som för motsvarande fall föreslagits vid behandlingen
av följdändringarna i rättegångsbalken. Det är uppenbart, att den prövning,
varom här är fråga, måste verkställas av en kvalificerad åklagare. För närvarande
är jag dock ej beredd att taga närmare ställning till frågan, hur
kompetenskraven bör utformas.

Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag vill särskilt
understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. Eftersom
del i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åt -

106

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

gärder, är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än
som är oundgängligen nödvändigt.

I den föreslagna 3 §, som motsvaras av 4 § i 1944 års lag, föreslås icke annan
ändring i förhållande till vad som nu gäller, än att barnavårdsnämndens
yttrande skall avse åtgärd som nämnden vidtagit eller avser att vidtaga
samt frågan, huruvida sådan åtgärd kan anses vara lämpligast. Detta
torde icke innebära större sakliga förändringar. Det är nämligen uppenbart,
alt nämnden icke i förväg kan helt binda sig beträffande den åtgärd
som kommer att vidtagas. Som jag uttalat i annat sammanhang (prop. 1962:
10 del C s. 595) måste emellertid givetvis nämnden om icke omständigheterna
förändras vara verksam för att sådana åtgärder vidtages som den har
uttalat sig för i sitt yttrande. Det synes icke vara lämpligt att kräva ett uttalande
av nämnden, huruvida nämndens åtgärder är tillfyllest för den unges
tillrättaförande. Av nämndens yttrande bör framgå, om de åtgärder
nämnden kan vidtaga är de lämpligaste eller om andra åtgärder bör komma
i fråga.

Det må framhållas att det enligt lagtexten i gällande och föreslagen lydelse
ej är erforderligt, att åklagaren inhämtar yttrande från barnavårdsnämnd
i de fall, då det redan från början är uppenbart, att åtal är påkallat
ur allmän synpunkt. Ej heller har åklagaren anledning att begära barnavårdsnämndens
yttrande, då han bedömer bevisningen såsom så svag, att
åtal ej bör väckas. Kan fråga uppkomma att ådöma yngre lagöverträdare
fängelse bör däremot, såsom första lagutskottet framhållit vid behandlingen
av förslaget till brottsbalk (uti. 1962:42 s. 72), barnavårdsnämnd alltid
beredas tillfälle att avgiva yttrande.

Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva
sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och socialstyrelsen
har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna
tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vilket
är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren eller polisen
redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas och eventuellt
ärendet bos nämnden avgöras utan avbidan på framställning om yttrande
jämlikt denna lag.

I sista stycket av den föreslagna 3 § talas om ringa brott. Även om 1 §
vidgar ramen för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal utan
att tillrättaförande åtgärder vidtages, torde böra krävas att barnavårdsnämndens
yttrande inhämtas före avgörandet, när fråga är om allvarligare
brott.

På hemställan av lagrådet fick vid propositionens slutliga utformning en
i det remitterade förslaget upptagen bestämmelse om målsägandes hörande
i vissa fall utgå. Däremot godtogs icke lagrådets förslag dels att beteckningen
»åtalseftergift» skulle bibehållas dels att — för att tydligare utmärka
karaktären av fall av åtalseftergift enligt 1 § senare ledet — lagtexten skulle

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år i96h

107

jämkas därhän, att eftergift må ske om brottet är av lindrigare art och det
uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Motionerna

I de i ärendet väckta motionerna hemställes »att riksdagen vid antagande
av Kungl. Maj :ts förslag till Lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare såsom motivering till dess § 1 måtte
förklara

att de yngsta lagöverträdarna i princip skall omhändertagas inom ramen
för den sociala barna- och ungdomsvården,

att lagen i enlighet med denna princip skall givas en generös tillämpning,
att denna generösa tillämpning skall kunna medföra, att i huvuddelen av
antalet fall beslut att ej tala å brottet skall kunna fattas,

att en befarad ogynnsam inverkan på den unge av rättegångsförfarandet
skall kunna utgöra skäl för att ej tala å brottet samt

att barnavårdsnämnden vid sitt avgörande av ärenden enligt lagen endast
har att ta ställning till vad som ur nämndens synpunkt kan anses vara lämpligast
för den unges anpassning till samhällets krav».

Till stöd för denna hemställan anför motionärerna följande.

I propositionen har framlagts förslag till lag med vissa bestämmelser om
förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare. Innehållet av den föreslagna
lagen överensstämmer med undantag av vissa mindre viktiga detaljer
med nu gällande lagstiftning om åtalseftergift. Kungl. Maj :t har alltså
helt frångått de förslag, som framlagts i strafflagberedningens betänkande
Skyddslag, där det föreslogs en betydande omläggning av reglerna om åtal
beträffande brott, som förövats av personer i åldern 15—17 år.

Efter införandet av 1944 års lag om åtalseftergift har huvudlinjen i det
kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige varit att överföra ansvaret för de
yngsta lagöverträdarna från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården.
Ett uttryck för denna kriminalpolitiska linje var även lagen
den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.
Ett visst avsteg från denna linje gjordes dock av statsmakterna vid
antagandet av brottsbalken år 1962, då man på vissa icke oväsentliga punkter
avvek från strafflagberedningens förslag.

Med början 1959 och sedan riksåklagaren den 24 februari 1959 i saken utfärdade
en cirkulärskrivelse till rikets åklagare synes i den praktiska tillämpningen
ett allt större antal ungdomar ha kommit i kontakt med domstolarna
beroende på den allt större restriktiviteten i fråga om utnyttjandet av åtalseftergifter.

Det är kanske förklarligt, att viss restriktivitet tillämpades i slutet av
1950-talet grundad på barnavårdsnämndernas svårigheter att erhålla plats
för ungdomar på ungdomsvårdsskolor. Situationen på detta område bar
emellertid förbättrats, och den fortsatta restriktiviteten kan icke ha denna
förklaring utan synes vara uttryck för en medveten strävan från åklagarnas,
sida all underlåta att ge åtalseftergift.

108 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196''/

En utredning av docenten Knut Sveri visar att beträffande straffregisterbrott
bland 15—17-åringarna år 1955—1957 meddelades åtalseftergift för ca
91 procent, medan år 1961 motsvarande procenttal var 66. En följd av detta
är också att antalet ungdomar som erhållit villkorlig dom och anstånd med
straffets ådömande ökat betydligt. Enligt en uppgift skulle för närvarande
endast ca 50 procent av straffregisterfallen bland 15—17-åringarna erhålla
åtalseftergift. Denna utveckling framstår för oss såsom synnerligen beklaglig,
eftersom ett stort antal ungdomar dras inför domstol och därigenom
förmodigen tar större eller mindre allvarlig skada av detta. Detta framhålles
även av Socialmedicinska barnavårdsdelegationen inom Svenska socialvårdsförbundet
i en skrift till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
av den 30 december 1963.

För ungdomar av viss annan läggning kan deltagande i en rättegång vid så
unga år få en annan verkan. Man träffar ibland på ungdomar, som anser det
vara synnerligen »tufft» att få uppträda inför rätta, spela en roll, bli omskrivna
i tidningarna etc. Det framstår som tämligen klart, att en dylik inverkan
heller inte är önskvärd och i varje fall icke är ägnad att tillrätlaföra
vederbörande. Risk förefinnes även för att den unge fixeras i sin roll som
ungdomsbrottsling, som dokumenterats genom rättegången. En handläggning
inför barnavårdsnämnd väcker inte den uppmärksamhet som det här
är fråga om och torde knappast vara till skada för vederbörande.

Liknande betänkligheter mot nu gällande ordning har även i skrivelse den
5 april 1963 framförts av Svenska socialvårdsförbundet och barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Göteborg. I nämnda skrivelse har framhållits,
att en inskränkning av allmän åklagares rätt att väcka åtal för gärning, som
någon begått i åldern 15—17 år, framstår som synnerligen angelägen.

En annan olägenhet som är förknippad med nuvarande tillämpning är att
det råder en viss dualism beträffande lagöverträdarna under 18 år. Barnavårdsnämnderna
gör utredning och uttalar sig om de åtgärder som kan anses
vara till fyllest för lagöverträdarens tillrättaförande. Åtalsfrågan prövas
emellertid av åklagare. Denne grundar i många fall sitt avgörande på om
han anser den av barnavårdsnämnden tilltänkta åtgärden vara tillräckligt
ingripande för att den skall stå i förhållande till den brottsliga handlingen.
Härigenom är det tänkbart att barnavårdsnämnden tvingas till åtgärder, som
är mindre ändamålsenliga för den unges fortsatta anpassning men som ur
barnavårdsnämndens synpunkt har det goda med sig, att åklagaren avstår
från åtalet. Även om det är önskvärt, att det råder ett förtroendefullt förhållande
mellan olika myndigheter måste man ha klart för sig att dylika
dissonanser kan uppkomma, eftersom frågorna skall handläggas av myndigheter
som många gånger har helt skilda synpunkter på dem. Genom den
nu föreslagna lagstiftningen konserveras i stort de nuvarande olägenheterna,
och risk förefinnes att det antal ungdomar i åldern 15—17 år, som dras
inför domstol, kommer att öka i antal ytterligare såväl absolut som relativt.

I departementschefens uttalande i propositionen under rubriken »Särskilda
inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare» kan man

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år W6''i 109

ej heller finna någon bestämd anvisning till de handläggande myndigheterna,
att nuvarande praxis skall mildras och att åklagare i större utsträckning
än tidigare skall besluta att ej tala å brottet.

Det lyckligaste hade med all sannolikhet varit, att man i stället för den
nu föreslagna lagen antagit de föreslagna reglerna i strafflagberedningens
betänkande Skyddslag. Enligt detta förslag skulle allmänt åtal få väckas allenast
om åklagaren finner, att handläggning i domstol erfordras för utredning
om brottet, att den unge bör dömas till böter eller att med hänsyn till
brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anledning föreligger att draga
saken under domstols prövning.

Med hänsyn till att riksdagen med små förändringar antagit propositionen
nr 10 vid 1962 års riksdag med förslag till brottsbalk torde emellertid
ett antagande av strafflagberedningens förslag i denna del bryta av alltför
mycket mot det tidigare antagna lagverket. Med hänsyn härtill avstår vi
ifrån att framlägga nytt förslag till lagtext även om lagtext i enlighet med
strafflagberedningens förslag hade varit i och för sig motiverad.

Däremot anser vi att riksdagen i samband med antagandet av den nya lagstiftningen
bör klart uttala ,att åklagares rätt att besluta att ej tala å brottet
skall givas en generös tillämpning, så att den nu pågående olyckliga utvecklingen
brytes.

Departementschefen uttalar, att åtal bör kunna underlåtas, om man härigenom
åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal
väckes. Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
intar i brottsbalkens påföljdssystem, skulle den principen enligt
departementschefens mening leda till att området för underlåtenhet att åtala
utvidgas. Detta uttalande kan i och för sig framstå som värdefullt, men med
hänsyn till att åklagarna i många fall anser, att lagföringen som sådan har
ett individual-preventivt värde för den unge torde statsmakterna behöva uttala
sig betydligt mera bestämt för att få en förändring till stånd. Som lagstiftningen
nu är konstruerad, har ändå rätten och plikten att bedöma vilka
behandlingsåtgärder, som är lika goda eller bättre, hänskjutits till åklagaren,
och han kan i denna del ha helt andra meningar än den barnavårdsnämnd,
som med eller utan åtal sedan skall förordna om behandlingsåtgärderna.

Vidare har departementschefen ej funnit det vara befogat att generellt uttala
att åtal bör undvikas av det skälet, att rättegångsförfarandet inför domstol
kan ha ogynnsam verkan på den unge. I sammanhanget framhåller departementschefen,
att särskilda regler föreslås för domstolens handläggning
av mål mot unga lagöverträdare. Även om särskilda regler tillämpas vid
domstolens handläggning i mål mot unga lagöverträdare, kan rättegångsförfarandet
inför domstol ha synnerligen ogynnsam inverkan på de unga av
skäl, som vi här ovan anfört. Riksdagen bör därför vid sitt antagande av
lagen klart uttala att åklagaren kan underlåta att tala å brottet även av det
skälet, att rättegångsförfarandet i det speciella fallet kan ha ogynnsam inverkan
på den unge.

Departementschefen har förklarat, att följden av åklagarens tvekan huru -

110 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

vida icke annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen bör väljas skulle bli
att frågan om påföljd hänskjutes till domstols avgörande. Det bör i stället
i sammanhanget framhållas att om åklagaren är tveksam bör han använda
den gamla regeln: »Hellre fria än fälla» samt gå den lindrigare vägen och
besluta att ej tala å brottet. Följden blir då den, att barnavårdsnämnden
får frihet att använda någon av de möjligheter, som den kan finna ändamålsenlig.
För att brottsbalkens stora möjligheter att för lagöverträdarna
finna lämpligaste samhällsåtgärder skall kunna utnyttjas bör riksdagen
giva till känna, att de nu föreslagna rättsreglerna icke innebär något avsteg
från den kriminalpolitiska linje som man började att följa år 1944 utan i
stället innebär ytterligare ett steg framåt efter samma linje.

Departementschefen framhåller i sitt anförande, att de skiftningar som
förekommit i åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis
icke får tilläggas alltför stor betydelse. Den åklagarpraxis, som tillämpas sedan
i slutet av 1950-talet och som redovisats i början av denna motion, är
uppenbarligen grundad på riksåklagarens här ovan omnämnda cirkulärskrivelse
och kan ej betecknas såsom en skiftning utan är helt bestämd till sill
karaktär och omfattar hela landet. Det skulle för en stor upplyst opinion
inom landet framstå såsom synnerligen beklagligt, om ett genomförande av
brottsbalken och dess följdförfattningar lämnade denna praxis helt oberörd.

Utskottet

För ikraftträdande av den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken,
vilken utfärdats den 21 december 1962, krävs förordnande av
Kungl. Maj :t med riksdagen. 1 förevarandc proposition föreslås balken genom
särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1965. Brottsbalkens
påföljdssystem skiljer sig i väsentliga delar från strafflagens. Förhållandevis
omfattande och komplicerade övergångsstadganden erfordras därför.
Såvitt gäller straffbestämmelsers tillämplighet i tiden har lagförslagets
regler givits sådan avfattning att förslagets grundsatser kan användas även
utanför brottsbalkens område och vid framtida straffrättsliga författningsändringar.

I propositionen framlägges vidare förslag till nya lagar som avses träda
i kraft samtidigt med brottsbalken. Sålunda har nu gällande bestämmelser
om förfarandet i mål mot underåriga lagöverträdare och om eftergift av åtal
beträffande ungdomar sammanförts i en lag med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare. I denna lag har även reglerats ett helt nytt rättsligt
institut, bevistalan, som innefattar prövning huruvida den som ej fyllt femton
år har begått brottslig gärning. Reglerna om verkställighet av bötesstraff
har gjorts till föremål för en översyn, vilken i vissa avseenden medfört
ändringar utöver dem som direkt föranledes av brottsbalkens ikraftträdande.
Bland annat avses användningen av förvandlingsstraff bli ytterligare
inskränkt. Reglerna har upptagits i ett förslag till ny lag om verk -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b 111

ställighet av bötesstraff. I anslutning till vissa stadganden i brottsbalken och
till en av Förenta Nationernas generalförsamling antagen och av Sverige
ratificerad konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord framlägges
förslag till lag om straff för sådant brott.

Övriga genom propositionen framlagda lagförslag syftar till ändringar i
gällande författningar. Viktigast torde vara det förslag som gäller rättegångsbalken.
Beslut att ej åtala brott föreslås kunna meddelas i något större
utsträckning än som för närvarande är medgivet. Det har vidare eftersträvats
att åt vissa komplicerade processuella regler ge större fullständighet
och klarhet. 1 övrigt är de föreslagna ändringarna väsentligen av lagteknisk
natur och hänför sig bl. a. till den förändrade gränsdragningen mellan
dagsböter och penningböter, till införandet av fängelse såsom enhetligt frihetsstraff
och till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare.

De likalydande motioner som väckts i anledning av förevarande proposition
tar uteslutande sikte på de i 1 § förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare upptagna reglerna om rätt för åklagare
att besluta att icke tala å brott, som någon begått innan han fyllt aderton
år. Ifrågavarande bestämmelser har avfattats i nära anslutning till gällande
lag den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Utförlig
redogörelse för förslaget i denna del har lämnats här ovan. I motionerna
hemställes att riksdagen vid antagande av den föreslagna lagen måtte
såsom motivering till 1 § förklara,

att de yngsta lagöverträdarna i princip skall omhändertagas inom ramen
för den sociala barna- och ungdomsvården,

att en befarad ogynnsam inverkan på den unge av rättegångsförfarandet
skall kunna utgöra skäl för att ej tala å brottet, samt

att barnavårdsnämnden vid sitt avgörande av ärenden enligt lagen endast
har att ta ställning till vad som ur nämndens synpunkt kan anses vara
lämpligast för den unges anpassning till samhällets krav.

Skälen för denna hemställan sammanhänger — som närmare framgår av
motionerna — väsentligen med önskan att vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande få till stånd sådan ändring av åklagarnas praxis, att åtal
mot lagöverträdare i åldern 15—17 år undvikes i större utsträckning än
för närvarande.

De nya bestämmelserna rörande förutsättningarna för att åklagare skall
kunna underlåta att väcka åtal i nu avsedda fall syftar i och för sig icke
till någon påtaglig förändring av nuvarande ordning. Vid bedömandet av
bestämmelsernas faktiska betydelse måste emellertid beaktas att de kommer
att fungera i förhållande till ett nytt påföljdssystem, i vilket överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen erhållit eu mera framskjuten plats

112 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

än motsvarande åtgärd har enligt gällande rätt. Detta medför att utrymmet
för beslut att icke åtala vidgas. I viss mån kan denna förändring komma
att motverkas av andra faktorer, såsom den i brottsbalken uttryckligen angivna
möjligheten att i tillrättaförande syfte eller av hänsyn till allmän
laglydnad kombinera behandling inom barnavårdslagens ram med bötesstraff.

Mot bakgrunden av det nya påföljdssystemet har departementschefen
genomgått och i vissa avseenden mera ingående behandlat förutsättningarna
för beslut att icke väcka åtal. Till de därvid gjorda uttalandena, som återgivits
ovan, kan utskottet i allt väsentligt ansluta sig. Av nämnda uttalanden
torde framgå, att nämnvärd meningsskiljaktighet icke föreligger om de
principiella synpunkter som kommit till uttryck i vad motionärerna föreslagit
riksdagen förklara beträffande de yngsta lagöverträdarnas omhändertagande
inom den sociala barna- och ungdomsvården, beträffande möjligheten
att taga hänsyn till befarad ogynnsam inverkan på den unge av rättegångsförfarandet
samt beträffande vad barnavårdsnämnd har att beakta vid
sitt ställningstagande. Anledning att bär ytterligare understryka nämnda
principiella synpunkter synes ej föreligga.

I motionerna föreslås även att riksdagen skall allmänt rekommendera en
generös tillämpning av ifrågavarande regler, närmare bestämt så att beslut
att icke tala å brottet skall kunna fattas i huvuddelen av antalet prövade
fall. Motiveringen i denna del innefattar en kritik av åklagarnas praxis i
åtalseftergiftsärenden under senare år. Denna praxis har inneburit att under
en följd av år från och med 1959 inträtt en betydande minskning av
det relativa antalet åtalseftergifter. Av siffermaterial som finnes fogat vid
riksåklagarämbetets skrivelse den 28 november 1963 till chefen för justitiedepartementet
framgår sålunda att under femårsperioden 1954—1958 åtalseftergift
i medeltal beviljades i 72,6 procent av antalet prövade fall, medan
andelen åtalseftergifter därefter stadigt sjunkit, så att den år 1962 utgjorde
endast 45,9 procent. För första halvåret 1963 var siffran 48,5 procent. Jämväl
de i motionerna åberopade uppgifterna avseende »straffregisterfall»
återspeglar den angivna utvecklingen. Av riksåklagarämbetets siffermaterial
torde kunna utläsas, att det övervägande flertalet av dem som på grund av
ändrad praxis icke meddelats åtalseftergift har erhållit villkorlig dom med
eller utan böter eller dömts enbart till bötesstraff. Den antydda ändringen i
praxis har utvecklats sedan riksåklagarämbetet år 1959 i cirkulär till rikets
åklagare understrukit angelägenheten av att åklagaren i varje särskilt fall
noga överväger, om de åtgärder barnavårdsnämnden förklarat sig ämna vidtaga
kan anses tillräckliga. Beträffande bakgrunden till ämbetets initiativ
må här hänvisas till utskottets utlåtande nr 25 år 1959, vari utskottet bl. a.
tog ställning till motioner om begränsning av åtalseftergifterna. Utskottet
uttalade därvid, att det syntes finnas visst fog för den uppfattningen att

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196å 113

de åtgärder som av lagstiftaren avsetts vid åtalseftergift träda i stället för
lagföring och straff i vissa fall icke blivit tillräckligt ingripande. I utlåtandet
förordades även en effektiv kontroll genom riksåklagarämbetet över att
åtalseftergift icke meddelades mera belastade kriminella ungdomar, utan
att erforderliga åtgärder vidtogs från barnavårdsnämndernas sida.

Motionärerna bar i huvudsak grundat sin kritik av berörda åtstramning i
åtalspolitiken på uppfattningen att själva rättegången och vad den för med
sig kan förmodas mer eller mindre allvarligt skada den unge lagöverträdaren.
Utskottet finner det uppenbart att huvudsyftet med ifrågavarande bestämmelser
nu liksom vid tillkomsten av 1944 års lag måste anses vara att
bereda en möjlighet att skydda de unga för eventuella menliga verkningar
av lagföring och dom. Enligt utskottets mening torde dock sådana verkningar
icke numera vara att befara i så stor utsträckning att detta ger en
bärande motivering för en allmän rekommendation om större återhållsamhet
med väckande av åtal. Utskottet vill däremot understryka betydelsen av
eu nyanserad bedömning i detta hänseende. Då åklagaren vid övervägande
av åtalsfrågan i det individuella fallet söker bilda sig en uppfattning om
huruvida den unge skulle påverkas i ogynnsam riktning av rättegångsförfarandet,
synes det lämpligt att han vid behov särskilt rådför sig med barnavårdsnämnden
i denna fråga.

Vad gäller praxis må i övrigt erinras om vad ovan sagts beträffande nödvändigheten
av att betrakta nu avsedda bestämmelser mot bakgrunden av
det nya påföljdssystemet. Detta innebär att de senare årens praxis vid tilllämpningen
av 1944 års lag icke utan vidare kan bli bestämmande för den
fortsatta utvecklingen. Det synes ändamålsenligt att den anpassning av tilllämpningen
som sålunda kräves får äga rum utan att alltför mycket bindas
av närmare anvisningar från lagstiftarens sida. De av departementschefen
gjorda preciseringarna torde giva tillräcklig vägledning.

I förevarande sammanhang vill utskottet understryka det värdefulla i det
frivilliga och av författningsföreskrifter obundna samråd kring hithörande
frågor som på senare tid har utvecklats på olika håll i landet. Bl. a. har
nyligen i Stockholm på riksåklagarens initiativ förekommit ingående överläggningar
mellan förelrädare för riksåklagarämbetet och socialstyrelsen
samt åklagar- och barnavårdsmyndigheterna i de tretton största städerna.
Det torde finnas anledning räkna med att man på sådan väg skall kunna
motverka uppkomsten av konflikter och nå fram till ett fruktbärande samarbete
mellan de skilda samhällsorganen. Förutsättningarna härför torde
numera vara avsevärt gynnsammare än under 1950-talet. Den utbyggnad av
barnavårdens resurser som kommit till stånd under senare år torde härvidlag
vara av stor betydelse.

På skäl som innefattas i det ovan sagda anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka bifall till de i ärendet väckta motionerna.

Vad i övrigt angår lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
har utskottet intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Ej heller

114

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

har utskottet vid sin granskning av övriga genom propositionen framlagda
förslag funnit anledning till anmärkning. Utskottet får därför tillstyrka
bifall till propositionen.

Under åberopande av vad här förut anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
10; samt

B. att riksdagen måtte avslå de i anledning av propositionen
väckta motionerna, I: 649 och II: 788.

Stockholm den 25 februari 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson, Wikner,
Ferdinand Nilsson, Hilding, Lundin och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, Ekström
i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist*, herr Fröding, fröken
Bergegren och herr Johansson i Dockered.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Av herr Nilsson, Ferdinand.

Särskilt yttrande

Av fröken Bergegren.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit att huvudsyftet med bestämmelserna
om eftergift av åtal enligt 1944 års lag uppenbarligen varit att
bereda möjlighet att skydda de unga från eventuella skadeverkningar av
en lagföring och dom, men har icke ansett att sådana verkningar numera
skulle vara att befara att detta skulle motivera en allmän rekommendation
om större återhållsamhet med väckande av åtal.

Det siffermaterial, som av utskottet redovisats beträffande frekvensen av
åtalseftergifter under åren 1959 t. o. m. första halvåret 1963 jämfört med
åren 1954—1958, kan dock enligt min mening ge anledning befara, att den

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 196b

115

skärpta praxis, som inträtt till följd av riksåklagarens år 1959 gjorda uttalanden,
icke enbart förorsakats av hänsynen till rekommendationen att
åtalseftergift icke skulle meddelas mera kriminellt belastade ungdomar, med
mindre barnavårdsnämnderna vidtoge erforderliga åtgärder. Med vad departementschefen
nu uttalat med utskottets instämmande kan befaras, att
någon ändring med hänsyn till nuvarande praxis inte är att förvänta. Då
emellertid, såsom utskottet framhållit, det inte bör tas som självklart att
de senaste årens praxis vid tillämpningen av 1944 års lag blir den samma
vid tillämpningen av brottsbalkens nya påföljdsregler, har jag inte ansett
mig böra yrka bifall till motionerna. Den framtida utvecklingen kommer
snart nog att ge svar på frågan, huruvida motionärernas mindre optimistiska
bedömning varit den riktiga.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640141