Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 (Utlåtande 1967:L1u3 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Nr 3

Utlåtande angående dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i sjölagen m. m., dels motioner
om tillsättande av haverikommission vid båthaveri
i lotsled, dels i anledning av propositionen
väckt motion, dels ock motioner angående trafikngkterhetsbrott
inom sjöfarten.

Genom en den 4 november 1966 dagtecknad proposition, nr 145, vilken
hänvisats till konstitutionsutskottet såvitt avser ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt i övrigt
till lagutskott, i vilken sistnämnda del propositionen behandlats av första
lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt nu är i fråga, under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530).

I samband med propositionen har utskottet behandlat
dels de vid 1966 års riksdags början väckta likalydande motionerna nr
443 i första kammaren av fru Hultell och herr Lidgard och nr 538 i andra
kammaren av herrar Hedin och Nordgren;

dels en i anledning av propositionen, vid 1966 års riksdag, väckt motion
nr 982 i andra kammaren av herrar Johansson i öckerö och Levin;

dels ock de vid innevarande riksdag väckta likalydande motionerna nr
170 i första kammaren av herr Bengtson m. fl. och nr 212 i andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm m. fl.

Redogörelse för motionerna lämnas nedan s. 97—102.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagen vilka främst berör reglerna
om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvarsbestämmelserna
och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till
stora delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar föreslås
i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget,
som berör även vissa andra lagar, har tillkommit efter nordiskt samarbete
mellan särskilda sjölagskommittéer i Sverige, Danmark, Finland och Norge
samt ytterligare samråd mellan företrädare för berörda departement i dessa
länder.

De föreslagna ändringarna i befälhavarekapitlet är främst redaktionella.
Huvuddelen av bestämmelserna flyttas från nuvarande 3 kap. till ett nytt
4 kap., medan återstående bestämmelser flyttas till andra kapitel. Vissa
detaljerade bestämmelser om befälhavarens plikter av nautisk art ersätts
med en allmän föreskrift för befälhavaren att sörja för att fartyget
framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Nuvarande
regel om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig utge
blir tillämplig även på lots.

Sjölagens materiella regler i 7 kap. om gemensamt haveri ersätts med
de internationellt vedertagna regler som är kända under benämningen
York-Anfwerpen-reglerna 1950.

I sammanstötningskapitlet — 8 kap. — föreslås endast redaktionella
ändringar.

I ett nytt 12 kap. sammanförs från de nuvarande befälhavare- och rättegångskapitlen
helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring
och besiktning. Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av
viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen behålls endast de grundläggande
reglerna i sjölagen. Rätten att ta del av dagboks innehåll utvidgas
till att omfatta även dagbok på danskt, finskt och norskt fartyg i
svensk hamn. Å andra sidan begränsas samma rätt i viss mån när det
gäller sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok det inte ges
motsvarande tillgång. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjöförhör
slås samman till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.
I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet
skall sjöförklaring liksom nu äga rum inför domstol. Antalet sjöförklaringsdomstolar
inskränks till endast sju. I Danmark, Finland och Norge
skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol.
I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade
konsuler. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg kan den
hållas inom stängda dörrar, om motsvarande utredning beträffande det
andra fartyget inte sker samtidigt eller över huvud inte kommer till stånd.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

I det senare fallet kan den också helt underlåtas. För vissa svåra sjöolyckor
skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas.

Ansvarsbestämmelserna flyttas från 12 till 13 kap. Bland nyheterna
märks att nuvarande bestämmelse om ansvar för befälhavare som vållar
sjöolycka utvidgas till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid
brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestämmelse
kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykterhet
till sjöss. Båda bestämmelserna avses bli tillämpliga på all sjöfart. I
övrigt underkastas ansvarsreglerna viss förenkling och modernisering.

Rättegångsbestämmelserna flyttas till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reglerna
om dispaschprocessen blivit föremål för en översyn, som främst innebär
att rättegångsbalkens bestämmelser om den allmänna besvärsprocessen
i stor utsträckning blir omedelbart tillämpliga.

Till ett nytt 15 kap. flyttas två bestämmelser, som nu ingår i befälhavarekapitlet.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring föranleder vissa följdändringar
i bl. a. sekretesslagen.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl.
Maj :t förordnar. Det är avsett att de skall träda i kraft samtidigt med motsvarande
ändringar i Danmark, Finland och Norge. Det fortsatta arbetet
med tillämpningsföreskrifter m. nr. är inriktat på att ikraftträdandet skall
ske den 1 april 1967.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen, såvitt nu är i fråga, är av följande
lydelse.

1) Förslag
till
Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 5 a, 6, 23, 24, 58—61, 69, 101, 211—221,
223, 276, 283, 284, 296, 310, 313—317, 319, 320, 323, 326 samt 328—332 §§
sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till
sjölagen skola fogas följande nya paragrafer, betecknade 62—68, 70, 222,
297—309, 311, 312, 318, 324, 325, 327, 336—343, 345 och 346 §§, dels att 58—
70 §§ skola utgöra fjärde kapitlet, 336—343 §§ fjortonde kapitlet samt
345 och 346 §§ femtonde kapitlet, dels att i sjölagen skola upptagas nedan
angivna rubriker, dels att rubriken tredje kapitlet skall utgå, dels att 26—
43. 48. 49. 52—54. 187—210. 223 a, 286—288, 290—295 och 321 SS skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

Fartyg skall, när det nyttjas till
sjöfart, vara sjovärdigt, försett med
erforderliga anordningar- till förebyggande
av ohälsa och olycksfall,
behörigen lastat eller barlastat samt
bemannat på betryggande sätt.

Om vad i förenämnda avseenden
skall iakttagas för att trygga säkerheten
på fartyg gälla särskilda bestämmelser.

Fartyg, som lidit skada, skall anses
icke vara iståndsättligt, ej allenast
när iståndsättning är omöjlig
eller, där iståndsättningen måste äga

(Föreslagen lydelse)

§•

Fartyg skall, när det nyttjas till
sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med
erforderliga anordningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt
provianterat och utrustat
samt så lastat eller barlastat att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej
äventyras.

Om säkerheten på fartyg gälla
särskilda bestämmelser.

§•

Fartyg, som lidit skada, skall anses
icke vara iståndsättligt, ej endast
när iståndsättning är omöjlig
eller, om iståndsättningen måste äga

1 Senaste lydelse

av 5 a, 26, 27 och 286 §§ se SFS 1965: 720; av 6, 317 och 320 §§ se 1914:347; av 28,
31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 101, 190, 209, 218 och 276 §§ se 1936:276; av 32 § se 1917:235;
av 34 § se 1962:572; av 34 a och b §§ se 1914:348; av 35 § se 1932:321; av 36 § se
1952:531; av 37, 61, 69, 296 och 310 §§ se 1922:271; av 41 och 332 §§ se 1964:658;
av 188, 220 och 283 §§ se 1928:161; av 216 § se 1964: 85; av 223 och 223 a §§ se 1912: 326;
av 284, 287, 288 och 290—295 §§ se 1964: 728; av 314, 316, 319 och 328—330 §§ se 1946: 847.
Jfr betr. 6, 40, 296, 315, 320 och 321 §§ även 1955: 389.

Upphört att gälla ha

25 och 62—68 §§, rubriken fjärde kapitlet, 70, 289 och 298—309 §§ enligt 1922:271;
222 § enligt 1928:161; 311 och 312 §§ enligt 1964:728; 318 § enligt 1914:347; 322 §
enligt 1906:19 s. 4; 324 och 325 §§ enligt 1946:847 samt 327 § enligt 1901:38 s. 30.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

rum å annan ort, fartyget icke kan
föras dit, utan jämväl i det fall, att
fartyget icke är värt att iståndsättas.
Uppstår fråga, huruvida fartyg efter
timad skada bör anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom
avgivas av besiktningsmän, utsedda
på sätt il § bestämmer. När
besiktning sker inom riket, åliggc
det besiktningsmännen att avfordra
fartygets befälhavare den nationalitetshandling
eller det i i § omförmälda
hemortsbevis, varmed fartyget
må vara försett, samt att, därest fartyget
förklaras icke vara iståndsättligt!
ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen
insända avskrift av det avgivna
yttrandet jämte den handling av nu
nämnt slag, som de mottagit, ävensom
handling, utvisande, att de äro
behörigen utsedda.

Vid rederis upplösning skall fartygets
försäljning ske å offentlig
auktion. Kunna ej redarne enas om
orten, där auktionen skall äga rum,
eller om villkoren för försäljningen,
skall tvisten avgöras av skiljemän.

331 §.

De skiljemän, till vilkas prövning
tvist enligt denna lag skall i vissa
fall hänskjutas, skola vara tre och
utses i den ordning, lagen angående
skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.
1

Vad de flesta skiljemännen säga
skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet,
där ej domaren eller överexekutor
annorlunda förordnar.

TREDJE KAPITLET
Om fartygs befälhavare

(Föreslagen lydelse)

rum på annan ort, fartyget icke kan
föras dit, utan även i det fall att fartyget
ej är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för
utrönande av fartygs iståndsättlighet
meddelas i 12 kap.

§•

Vid upplösning av rederi skall fartygets
försäljning ske på offentlig
auktion. Kunna redarna ej enas om
orten där auktionen skall äga rum
eller om villkoren för försäljningen,
avgöres tvisten av tre skiljemän enligt
bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §. 24 §.

Redare, som har större del i far- Redare, som har större del i fartyget
än hälften, äge rätt att över- tyget än hälften, äger övertaga far1
Numera gäller lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

taga fartygets förande, om han därtill
är behörig; kan ej överenskommelse
träffas om lönevillkoren, skola
dessa bestämmas av skiljemän.

61 §.

Är befälhavare själv delägare i
fartyget till mer än hälften, äge
domstol på medredares lcäromål
skilja honom från befattningen, om
giltiga skäl därtill äro.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,
tillse att fartyget är i behörigt
skick i samtliga de hänseenden
som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick.

Angående fel eller brist i fartygets
behöriga skick, som ej genast
kan avhjälpas, skall befälhavaren
ofördröj ligen underrätta redaren eller
den som i redarens ställe har befattning
med fartyget.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: cdt
vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller
eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles;
att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas annan än den,
som enligt läkares intyg, ej över fyra
år gammalt, äger normalt färgsinne
samt tillräcklig syn- och hörselförmåga;
att behörigt vaktbefäl ständigt
för kommandot ombord; att nödiga
ortsbestämningar och deviationsbestämningar
företagas; samt
att lödning verkställes, då sådan av

(Föreslagen lydelse)

tygets förande, om han är behörig
därtill. Kan överenskommelse ej
träffas om lönevillkoren, fastställas
dessa av tre skiljemän enligt bestämmelserna
i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget
än hälften är befälhavare, skall
rätten på annan delägares talan skilja
honom från befattningen, om giltiga
skäl föreligga.

FJÄRDE KAPITLET
Om fartygs befälhavare

58 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,
tillse att fartyget är sjövärdigt,
försett med erforderliga anordningar
till förebyggande av ohälsa
och olycksfall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat
och utrustat samt så lastat eller barlastat
att säkerheten för fartyg, liv
eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga
skick ej avhjälpas genast,
skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta
redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.

59 §.

Befälhavaren skall sörja för att
fartyget framföres och handhaves på
sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

förhållandena påkallas, särskilt i
tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg,
varom ovan sägs, meddelas
av Konungen.

33 §.

Befälhavaren åligge att göra sig
underrättad om de, skeppsfarten
rörande, påbud och föreskrifter, som
äro gällande å de orter, vilka han
under resan skall anlöpa. I händelse
av krig eller blockad bör han söka
upplysning om vad han till fartygets
och lastens säkerhet har att
iakttaga.

27 §.

Befälhavaren skall hava ombord
å fartyget alla nödiga skeppshandlingar
ävensom ett exemplar av denna
lag.

(Föreslagen lydelse)

Han skall göra sig underrättad om
de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten
fartyget skall befara och på de orter
det skall anlöpa.

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att
föreskrivna dagböcker föras på fartyget.
Bestämmelser om dagböcker
meddelas i 12 kap.

Befälhavaren är också skyldig att
på fartyget medföra andra skeppshandlingar
och ett exemplar av denna
lag enligt föreskrifter som meddelas
av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

31 §. 61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan
utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem
vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren
pliktig att göra allt vad i
hans makt står för dess bevarande
och må icke övergiva det, så länge
hopp om dess räddning finnes. Är
räddning omöjlig och faran så hotande,
att han nödgas övergiva fartygett
åligge honom att i synnerhet
sörja för dagbokens och skeppshandlingarnas
bevarande ävensom att
draga försorg om bärgning av fartyg
och gods och att därtill söka anskaffa
nödigt biträde.

62 §.

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren
skyldig att göra allt som
står i hans makt för att rädda de
ombordvarande samt bevara fartyg
och last. Han skall, i den mån det
är möjligt) sörja för att dagböcker
och andra skeppshandlingar föras i
säkerhet samt föranstalta om bärgning
av fartyg och gods. Så länge
rimlig utsikt finnes att fartyget kan
räddas, får befälhavaren ej övergiva
det utan att hans liv är i allvarlig
fara.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Äger bärgning rum, bär befälhavaren
att leda bärgningsarbetet, där
icke sådant genom ortens lag är honom
förbjudet eller genom avtal om
bärgningen förhindras. Över allt,
som bärgas, så ock över antalet av
manskap, som vid bärgningen och
vid godsets forsling till upplagsställe
medverkar, samt det därvid utförda
arbete före befälhavaren, själv eller
genom styrmannen, noggranna anteckningar;
vare ock skyldig att
granska och genom sin påskrift till
riktigheten bestyrka alla för bärgningen
avgivna kostnadsråkningar.

Befälhavaren låte, så snart ske
kan, anordna besiktning, i den ordning
41 § bestämmer, av fartyget
och av det bärgade godset och sörje
för att detta sättes under lämplig
vård.

34 a §.

Befälhavare, som anträffar någon
i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det
kan ske utan allvarlig fara för eget
fartyg samt besättningen och passagerarna
därå, lämna all hjälp, som
är möjlig och behövlig för den nödställdes
räddning.

Om befälhavares plikt att lämna
hjälp, då hans fartyg sammanstött
med annat fartyg, stadgas i 223 §.

(Föreslagen lydelse)

Anträffar befälhavaren någon i
sjönöd, är han skyldig att lämna
all hjälp som är möjlig och behövlig
för att rädda den nödställde, såvitt
det kan ske utan allvarlig fara för
det egna fartyget eller de ombordvarande.
Får befälhavaren i annat
fall kännedom om att någon år i sjönöd
eller får han kunskap om fara
som hotar sjötrafiken, är han under
förutsättning som nyss angivits skyldig
att vidtaga åtgärder för att rädda
den nödställde eller avvärja faran
i enlighet med föreskrifter som
Konungen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för
befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat
fartyg, meddelas i 223 §.

34 b §.

Har befälhavare i annat fall, än i
34 a § omförmäles, fått kännedom
om att någon år i sjönöd eller har
befälhavare erhållit kunskap om någon
sjötrafiken hotande fara, vare

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

han skyldig att i enlighet med de
föreskrifter, som av Konungen meddelats,
vidtaga åtgärder för den nödställdes
räddning eller farans avvärjande,
såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för eget fartyg samt
besättningen och passagerarna därå.

29 §.

Befälhavaren må icke lämna fartyget
utan att giva styrmannen eller,
om denne icke är tillstädes, annan
av besättningen nödig underrättelse
och föreskrift. När fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller eljest
å säker ankarplats, må befälhavaren
icke, utan att sådant är
nödvändigt, lämna fartyget, även om
lots är ombord; är fara för hand,
må han icke vara borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhavaren av sjukdom
eller annan tvingande anledning att
under resa lämna tjänsten, bör redaren
därom ofördröj ligen underrättas.
Kan icke redarens föreskrift
utan olägenhet avvaktas, åligge befälhavaren
att, å utrikes ort såvida
ske kan efter rådplägning med
svensk konsul, uppdraga åt styrmannen
eller annan skicklig och pålitlig
man att tills vidare föra fartyget.
Övergiver befälhavaren fartyget
eller kan han icke, när han måste
lämna befälet, vidtaga anordning för
resans fortsättande, äge å utrikes
ort konsul förordna befälhavare.

48 §.

Befälhavare vare i denna sin egenskap
behörig att å redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse
fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller
har han förfall, träffar den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,
skall han underrätta den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
eller, om någon styrman ej är tillstädes,
annan av besättningen och
giva de föreskrifter som behövas.
När fartyget icke ligger förtöjt i
hamn eller på säker ankarplats, får
befälhavaren ej lämna fartyget utan
att det är nödvändigt. Är fara för
handen, får han icke vara borta
från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han
på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att
föra fartyget eller övergiver han
tjänsten, träder den främste av styrmännen
i hans ställe tills ny befälhavare
blivit utsedd. Redaren skall
i dessa fall ofördröj ligen underrättas.

64 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap
behörig att på redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse
fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

medtaga gods så ock passagerare,
där fartyget är avsett för sådan befordran,
ävensom kära i mål angående
fartyget.

Om befälhavarens behörighet att
å redarens vägnar antaga och avskeda
fartygets besättning stadgas i
sjömanslagen.

49 §.

Uppstår behov av penningar för
ändamål som i 48 § sägs, äge befälhavaren
anskaffa medel genom lån
eller genom att sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten.

Har befälhavaren utan laga anledning
upptagit lån eller verkställt
försäljning, eller har han upptagit
större lån eller sålt mer, än behovet
krävde, vare det utan verkan
till förringande av långivares eller
köpares rätt, där lånet upptagits
eller försäljningen skett under sådana
omständigheter, att långivaren
eller köparen må antagas hava varit
i god tro.

52 § första stycket.

Befälhavaren skall under resans
fortgång giva redaren underrättelse
om de åtgärder av vikt, som befälhavaren
funnit erforderliga för fartygets
eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp och därunder
företagna rättshandlingar
samt angående allt, varom kännedom
eljest kan vara till nytta för
redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas,
bör han, där omständigheterna
det medgiva, inhämta föreskrift
av redaren själv eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar
för fartygets behov och kan icke redarens
föreskrift avvaktas, åligge
befälhavaren att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren
är förenad med minsta uppoffring.

(Föreslagen lydelse)

medtaga gods och, på fartyg som är
avsett därför, passagerare samt väcka
talan i mål angående fartyget
och utföra denna talan. Bestämmelser
om befälhavarens behörighet att
antaga och avskeda fartygets besättning
meddelas i sjömanslagen.

Medel för ändamål som avses i
första stycket äger befälhavaren vid
behov skaffa genom lån eller genom
att pantsätta eller sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten. Var
rättshandlingen ej behövlig, är den
ändock bindande om tredje man var
i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren
om åtgärd av vikt som han
funnit behövlig för fartygets eller
de ombordvarandes säkerhet, om
resans förlopp och därunder företagna
rättshandlingar samt angående
allt annat varom kännedom kan
vara till nytta för redaren. Innan
åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren
inhämta föreskrift av redaren
eller det ombud denne anvisat.
Behövas medel för fartyget och kan
redarens föreskrift ej avvaktas, skall
befälhavaren anlita den utväg att
skaffa medlen som är förenad med
minsta uppoffring för redaren.

53 §. 65 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

54 §.

Befälhavaren vare i denna sin
egenskap behörig att å lastägarens
vägnar företaga rättshandlingar och
kära i mål angående lasten i enlighet
med vad beträffande bortfraktare
stadgas.

58 §.

Befälhavaren svare icke för de förbindelser,
han i denna sin egenskap
å redares eller lastägares vägnar
ingått.

59 §.

Skada, som befälhavaren genom
fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar
redare, lastägare eller annan,
vars rätt och bästa han har att
bevaka, vare han pliktig att ersätta.

Har åtgärd vidtagits enligt beslut,
som fattats i skeppsråd, vare befälhavaren
ei på den grund fri från ansvarighet.

Skadestånd som befälhavaren är
pliktig att utgiva må, med hänsyn
till beskaffenheten av fel eller försummelse
som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt, nedsättas efter ty
skäligt prövas.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit
till hemorten, så ock eljest
när redaren det äskar, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill redaren
klandra redovisning, göre det
genom stämning inom sex månader
efter det han mottog densamma;
försittes den tid, have redaren sin
rätt till klander förlorat, utan så är
att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

(Föreslagen lydelse)

Befälhavaren är i denna sin egenskap
behörig att i enlighet med vad
som gäller för bortfraktaren företaga
rättshandlingar på lastägarens
vägnar samt väcka talan i mål angående
lasten och utföra denna talan.

66 §.

Befälhavaren svarar icke för de
förbindelser som han i denna sin
egenskap ingått på redarens eller
lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada,
som han genom fel eller försummelse
i tjänsten tillskyndar redaren,
lastägaren eller annan vars rätt och
bästa han har att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt
första stycket eller i övrigt har
att utgiva kan nedsättas efter vad
som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten
av fel eller försummelse
som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet
i fartygets tjänst, kan
skadeståndet nedsättas efter de i
andra stycket angivna grunderna.

68 §.

När redaren begär det, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill
redaren klandra redovisning, skall
han väcka talan därom inom sex
månader efter det redovisningen
mottogs. Försittes denna tid, har
han förlorat sin talan, om befälhavaren
ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av befraktare,
lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att skaffa, där
han icke fått redarens uttryckliga
medgivande att den behålla.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhavaren
ej medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning; sker
det, skall befälhavaren erlägga frakt
och ersätta uppkommen skada.

52 § andra och tredje styckena.

Varder fartyget å utländsk ort
taget i mät eller för gäld belagt med
kvarstad, och finnes av skeppshandlingarna,
att fartyget är för gäld intecknat,
åligge befälhavaren att ofördröj
ligen om utmätningen eller kvarstaden
underrätta inteckningshavaren,
där denne är för honom känd.

Huruledes bevis om inteckningsåtgärd
må biläggas skeppshandlingarna,
därom förordnar Konungen.

40 §.

Inträffar, medan fartyg till sjöfart
nyttjas, någon händelse, som
vållar skada å fartyg eller last eller
som skäligen kan antagas hava sådan
skada till följd, eller har genom
olyckshändelse någon av besättningen
eller någon ombordvarande
person ljutit döden eller lidit
svårare kroppsskada, eller har till
följd av sammanstötning med annat
fartyg eller annat föremål eljest
timat skada eller olycka, som
nyss är sagd, eller har någon av besättningen
begått självmord, eller
har ombord yppats ett flertal fall
av smittosam sjukdom eller något
fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning,
åligger det befälhavaren dels
att inom riket till sjöfartsstyrelsen
eller utom riket till närmast varande
svenske konsul ofördröjligen av -

(Föreslagen lydelse)

föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av betraktare,
lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får befälhavaren
ej medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning. Sker
det, skall befälhavaren erlägga frakt
och ersätta uppkommen skada.

69 §.

Om fartyg, som enligt vad skeppshandlingarna
utvisa är intecknat för
fordran, på utländsk ort tages i mät
eller belägges med kvarstad för fordran,
skall befälhavaren ofördröjligen
underrätta kända inteckningshavare
om utmätningen eller kvarstaden.

Bevis om inteckningsåtgärd bör
fogas vid skeppshandlingarna. Närmare
bestämmelser härom meddelas
av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller
fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva
skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen 1.

när någon i samband med fartygets
drift har eller kan antagas
hava avlidit eller erhållit svår
kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat
fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 3.

när någon i annat fall än som
avses under 1 och 2 har eller kan antagas
hava drunknat från fartyget
eller avlidit ombord och begravts i
sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

giva skriftlig rapport om händelsen,
dels ock att, så snart ske kan, angående
händelsen avgiva sjöförklaring.

I rapporten, som upprättas enligt
ett av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär,
vartill blankett av sjömanshus
och av svensk konsul tillhandahålles,
skall lämnas en utförlig
framställning av den timade händelsen
och av vad som kan tjäna till
ledning för bedömandet av orsakerna
därtill. Rapporten skall innehålla
fullständig avskrift av vad som må
vara i fartygets dagbok angående
händelsen antecknat.

Inom riket avgives sjöförklaring
inför rådstuvurätt i stapelstad; och
skall befälhavaren hos rättens ordförande
anmäla sig till förklarings
avgivande. Sådan anmälan skall göras
skriftligen med uppgift å hela
besättningen och de personer, vilka
antagas kunna lämna upplysning i
saken, ävensom, såvitt ske kan, å
de personer, vilka saken kan angå,
eller deras ombud, samt vara åtföljd
av avskrift av den ovannämnda
rapporten.

A utrikes ort avgives sjöförklaringen
inför den myndighet, som
därstädes är behörig att upptaga sådan,
eller ock, efter anmälan i den
ordning, som ovan sagts, inför
svensk konsul; åliggande det i varje
fall befälhavaren att för svenske
konsuln å orten, eller, om där icke
finnes sådan tjänsteman, för den

(Föreslagen lydelse)

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. når i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
på fartyget eller lasten eller på egendom
utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet
inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare
avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen,
när i anledning av händelse
som inträffat eller kan antagas hava
inträffat i samband med fartygets
drift styrelsen påfordrar det
eller sjöförklaring skall avgivas enligt
302 §.

Rapporten, som upprättas enligt
formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen,
skall innehålla utförlig
redogörelse för händelsen och de
omständigheter som kunna tjäna till
ledning för bedömandet av dess orsaker.
Den skall upptaga fullständig
avskrift av vad som antecknats
om händelsen i fartygets dagböcker
och kladdar till dem.

Bestämmelser om sjöförklaring
och befälhavares åligganden därvid
meddelas i 12 kap.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 ar 1967

(Nuvarande lydelse)

svenske konsul, som under resan
först anträffas, uppvisa dagboken
och å densamma taga konsulns intyg
om uppvisandet.

101

Från godsets-----— och

SJUNDE KAPITLET
Om haveri

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas
all skada, som till räddning ur en
fartyg och last gemensamt hotande
fara med avsikt tillfogas fartyg eller
last) ävensom all annan uppoffring,
som göres för sådant ändamål, så
ock skada och kostnad, som vållas
eller uppkommer till följd av dylik
åtgärd. Gemensamt haveri skall gäldas
av fartyg, frakt och last i förhållande
till varderas värde, beräknat
på sätt här nedan i 207—211 §§
sägs.

213 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri skall äga rum å den
ort, där fartyg och last skiljas åt
eller där dispasch för den ort vanligen
upprättas, efter där gällande
lag.

Dispasch upprättas här i landet
av därtill förordnad tjänsteman (dispaschör).

(Föreslagen lydelse)

§•

bästa.

Har gods förkommit, minskats
eller skadats, skall bortfraktaren
snarast underrätta lastägaren eller,
om denne ej är känd, avlastaren.

SJUNDE KAPITLET
Om haveri
211 §.

Om innebörden av gemensamt haveri
och fördelningen därav på fartyg,
frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna
1950 i den mån annat
ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver reglernas
lydelse i engelsk text och svensk
översättning.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldis
pasch) på den ort som redaren
bestämmer eller, om han ej bestämmer
orten, på den ort där dispasch
vanligen uppgöres för redarens
hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av
dispaschör. Dispaschör förordnas av
Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser
om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för
utredning och värdering av skada
eller kostnad, som drabbat fartyg eller
gods, meddelas i 12 kap.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

214 § första och andra styckena.

Befälhavaren åligge att utan dröjsmål
föranstalta om upprättande av
dispasch. Vill någon, som eljest äger
del i haveriet, påkalla sådan utredning,
vare han därtill berättigad.

Envar, som haveriet rörer, vare
skyldig att till dispaschören avlämna
alla handlingar, vilka denne för utredningen
och fördelningen anser
nödiga, och att i övrigt tillhandagå
honom med upplysningar.

216 §.

Skall haveribidrag gäldas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag,
må ej lämna den ort, där fartyg
och last skiljas åt, ej heller
gods, som för sådant bidrag häftar,
av ägaren tagas i besittning förrän
bidraget blivit guldet, eller, där bidraget
ännu icke är till beloppet
bestämt, säkerhet därför blivit
ställd.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer
genom olyckshändelse under
sjöresa och vilken ej är att hänföra
till gemensamt haveri eller jämlikt
136 § skall fördelas efter enahanda
grund, falle, såsom enskilt
haveri, å det föremål, som träffats
av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, blivit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller
viss del av lasten eller ock för delar
av lasten, vilka tillhöra särskilda
ägare; då skola dessa kostnader efter
billighet fördelas å de föremål,
till vilkas nytta de blivit gjorda, enligt
de för gemensamt haveri givna
regler. Kostnad för bärgning av last

(Föreslagen lydelse)

214 §.

Begäran om dispasch skall göras
utan dröjsmål av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning
med fartyget eller av annan som har
del i haveriet.

Envar som haveriet rör skall ofördröjligen
till dispaschören lämna
alla handlingar, vilka denne anser
behövliga för utredningen och fördelningen,
samt i övrigt tillhandagå
honom med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag betalas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt
att innehålla gods, som häftar för
haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas
godset utan att ägaren åtager
sig personlig ansvarighet för haveribidraget
och, om så påfordras,
ställer säkerhet därför, svarar redaren
för haveribidraget i förhållande
till envar annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad drabbat
fartyg eller last till följd av olyckshändelse
och skall den varken hänföras
till gemensamt haveri eller enligt
136 § fördelas efter samma grunder,
faller den såsom enskilt haveri
på den egendom som träffats av skadan
eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller
viss del av lasten eller också för delar
av lasten tillhörande skilda ägare,
skola kostnaderna fördelas på
den egendom för vars nytta de blivit
gjorda enligt de för gemensamt haveri
gällande grunderna. Kostnad för
bärgning av last fördelas på dennas

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande Ujdelse)

fördelas å dennas värde och den
frakt, som för godset utgår.

Där någon, som har del i sådant
haveri, det äskar, skall utredning
och fördelning av haveriet verkställas
av vederbörande dispaschör.

21b § tredje stycket.

Dispaschören åligge att, när dispasch
begäres, så fort ske kan, genom
kungörelse, som eu gång införes
i allmänna tidningarna samt i
tidning inom orten, anmana dem,
vilka i haveriet hava del, att inom
viss förelagd kort tid skriftligen anföra
vad de till bevakande av sin
rätt akta nödigt ävensom ingiva de
handlingar, vilka de vilja åberopa;
finnas ingivna handlingar ofullständiga,
bör dispaschören, så fort ske
kan, infordra nödig upplysning av
vederbörande. Sedan den i kungörelsen
förelagda tid gått till ända
eller, där ej å sagda tid fullständiga
handlingar inkommit, efter det sådant
skett, åligge dispaschören att
inom två månader, å dag, som genom
anslag å stadens rådstuva samt
kungörelse i allmänna tidningarna
och i tidning inom orten tillkännagives,
hava dispaschen upprättad och
tvefalt utskriven med därå tecknad
underrättelse, inom vilken tid den
missnöjde bör till sin talans bevarande
göra målet anhängigt vid domstol;
utgive ock det ena exemplaret
till den, som dispaschen begärt, och
hålle det andra övriga delägare i haveriet
till handa.

215 §.

Kommer föremål, som i dispasch
upptagits såsom förlorat i gemensamt
haveri, senare till rätta, eller
varder skada, som upptagits till fördelning,
senare ersatt av den, vilken
ersättningsskyldighet ålegat, skall

(Föreslagen lydelse)

värde och den frakt som utgår för
godset.

Utredning och fördelning av haveri
som avses i andra stycket verkställes
genom dispasch på begäran
av någon som har del i haveriet.
Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i detta kapitel om gener
aldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören,
så snart det kan ske, på
ändamålsenligt sätt och i den omfattning
han anser behövlig anmana
dem som hava del i haveriet att
skriftligen framställa sina yrkanden
samt anföra de skäl och ingiva de
handlingar som de vilja åberopa.
Kungörelse om anmaningen skall införas
i allmänna tidningarna, om
det ej är uppenbart att okänd haveridelägare
icke finnes. Är handling
ofullständig, skall dispaschören snarast
infordra upplysning av den som
ingivit handlingen.

Sedan fullständiga handlingar inkommit,
skall dispaschören uppgöra
dispaschen så snart det kan ske. I
dispaschen skall angivas vad den har
att iakttaga som vill föra talan mot
den. Av dispaschen skall ett exemplar
utgivas till den som begärt
densamma. Andra delägare i haveriet
som äro i behov av dispaschen
skola tillställas exemplar därav. Övriga
delägare skola i den omfattning
som finnes påkallad genast på ändamålsenligt
sätt underrättas om dispaschens
utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som
upptagits till fördelning genom dispasch,
senare ersatts av den som är
ersättningsskyldig, skall dispaschen
genom tilläggsberäkning rättas därefter.
Dispaschens upprättande får

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

dispaschen genom tilläggsberäkning
därefter rättas. Ej må likväl dispaschens
upprättande fördröjas allenast
av anledning att utsikt må finnas
att återfå uppoffrat föremål eller
erhålla ersättning för skada.

(Föreslagen lydelse)

ej fördröjas endast av den anledningen
att utsikt kan finnas att erhålla
ersättning för skada eller kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet
som kan åligga försäkringsgivare
på grund av avtal om
sjöförsäkring, skall saken hänskjutas
till utredning och avgörande genom
dispasch (partikulärdispasch).
Om annat ej avtalats, verkställes utredningen
på den ort där försäkringen
slutits eller där sådan dispasch
vanligen uppgöres för den orten.
Bestämmelserna i detta kapitel
om generaldispasch gälla i tillämpliga
delar.

ÅTTONDE KAPITLET
Om skada genom fartygs sammanstötning

219 §.

Vad å fartyg hör iakttagas till
undvikande av sammanstötning, därom
gälle vad av Konungen förordnas.

220

Stöta fartyg samman med varandra,
så att därav uppstår skada å
det ena fartyget eller ombordvarande
gods eller personer, och är sammanstötningen
orsakad genom vållande
å endera sidan, ersätte den
skyldige all skada och förlust, som
därav kommer.

Är sammanstötningen orsakad genom
vållande å båda sidor, skola
de skyldiga deltaga i skadans ersättande
efter förhållandet mellan de å
ömse sidor begångna felens beskaffenhet.
Giva omständigheterna icke
stöd för någon viss fördelning, ersätte
vardera parten hälften av skadan.

Stöta fartyg samman så att skada
uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer
och är sammanstötningen orsakad
genom vållande på endera sidan,
skall den sidan ersätta skada och
förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats
genom vållande på båda sidor, skola
dessa taga del i skadans ersättande
efter förhållandet mellan de på ömse
sidor begångna felens beskaffenhet.
Giva omständigheterna icke stöd för
någon viss fördelning, skall vardera
sidan ersätta hälften av skadan.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

För skada, som vid sammanstötningen
skett å person, vare de skyldiga
ansvariga en för båda och båda
för en, med rätt för den, som utgivit
mera än vad enligt bestämmelserna
här ovan å honom belöper, att uttaga
det överskjutande hos andra
parten under åtnjutande av den sjöpanträtt,
som tillkommer ersättningen;
i fråga om annan skada svare
de skyldiga endast var för sin del
av ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande
till sammanstötning skall rätten
taga i särskilt betraktande, huruvida
tiden medgav överläggning
eller icke.

221

Finnes sammanstötning hava timat
av våda, eller kan det ej utredas,
att den orsakats av vållande å
endera sidan, drage vardera sidan
sin skada.

223 a §.

Lika med sammanstötning, varom
i denna lag sägs, skall anses där i
följd av fartygs manövrering eller
eljest skada av ett fartyg förorsakas
å annat fartyg eller därå varande
personer eller gods, utan att sammanstötning
emellan fartygen äger
rum.

223

Stöta fartyg samman med varandra,
åligger en var av befälhavarna att,
såvitt det kan ske utan allvarlig fara
för eget fartyg samt besättningen
och passagerarna därå, ej mindre
lämna det andra fartyget, dess besättning
och passagerare all hjälp,
som är möjlig och behövlig för räddning
ur den genom sammanstötningen
uppkomna faran, än även för dettas
befälhavare uppgiva namnet å
sitt eget fartyg, dess hemort samt
den ort eller hamn, varifrån det
kommer, och den, dit det skall gå.

(Föreslagen lydelse)

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor solidariskt,
med rätt för den sida som
utgivit mera än vad som belöper på
den att uttaga det överskjutande hos
den andra sidan under åtnjutande
av den sjöpanträtt som tillkommer
ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande
till sammanstötning skall särskilt
beaktas om tiden medgav överläggning
eller icke.

§•

Har sammanstötning inträffat av
våda eller kan det ej utredas, att
den orsakats av vållande på endera
sidan, svarar A''ardera sidan för sin
skada.

222 §.

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg äga
tillämpning även när till följd av
fartygs manövrering eller på annat
sätt skada av ett fartyg orsakas på
annat fartyg eller personer eller gods
därpå, utan att fartygen stöta samman.

§•

Har fartyg stött samman med annat
fartyg, åligger det befälhavaren
att lämna det andra fartyget och de
ombordvarande där all behövlig och
möjlig hjälp för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna
faran, såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget
och de ombordvarande. Han skall
därjämte för det andra fartygets befälhavare
uppgiva namnet på det
egna fartyget och dess hemort samt
den ort eller hamn varifrån det
kommer och den dit det skall gå.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer
nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag
till gäldande av gemensamt haveri
eller av annan kostnad, som
skall fördelas efter enahanda grund
(136, 218 §§);

2. fordran på-------

3. fordran å frukt, ersättning för
fraktförlust och annan skada i följd
av att gods uttages i lastningshamnen
eller under resan samt ersättning
för överliggetid eller ytterligare
uppehåll vid lastning eller lossning
och för uppehåll under resan.

Här upptagna-------

§•

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer 1.

bärgarlön samt fordran på bidrag
till gemensamt haveri eller annan
kostnad, som skall fördelas efter
samma grund (136 och 216 §§);

--lastägares räkning; och

3. fordran på frakt, ersättning för
fraktförlust och annan skada i följd
av att gods uttages i lastningshamnen
eller under resan samt ersättning
för överliggetid eller ytterligare
uppehåll vid lastning eller lossning
och för uppehåll under resan.
-----den äldre.

283

Sjöpanträtt upphör e, om talan
icke i laga ordning anhängiggöres :

1. för fordran å bärgarlön — inom
ett år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. för fordran å ersättning för
sammanstötning, för andra olyckshändelser
och för skada å person
— inom ett år från den dag, skadan
timade;

3. för fordran å ersättning på
grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter — inom ett
år från den dag, då avlämnande ägt
eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter,
som i 267 § 5 avses ■—
inom sex månader från det fordringen
tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum
samt 276 § 2 avsedda fordringar
— inom ett år från det fordringen
tillkom;

6. för alla övriga fordringar —
inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning.

1 267 § 2 avsedda fordringar å
hyra eller annan gottgörelse på
grund av tjänsteavtal skola icke an -

Sjöpanträtt upphör, om talan ej
väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom ett
år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på ersättning för sammanstötning
eller annan olyckshändelse
eller för skada på person, inom
ett år från den dag skadan inträffade; 3.

fordran på ersättning på grund
av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter, inom ett år från den dag
avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. fordran för lämnade förnödenheter,
som avses i 267 § 5, inom sex
månader från det fordringen tillkom
;

5. övriga i nyssnämnda lagrum
samt 276 § 2 avsedda fordringar,
inom ett år från det fordringen tillkom
;

6. alla övriga fordringar, inom ett
år efter det fordringen förföll till betalning.

Vid tillämpning av första stycket
6 anses i 267 § 2 avsedda fordringar
på lön eller annan gottgörelse på

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ses enligt stadgandet under 6 förfallna
till betalning, på den grund,
att borgenären äger fordra förskott
eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs,
kommit under dispaschörs behandling,
vare så ansett, som om den
blivit genom talan bevakad.

(Föreslagen lydelse)

grund av tjänsteavtal icke förfallna
till betalning på den grund att borgenären
äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran som avses i första
stycket kommit under dispaschörs
behandling, anses talan om fordringen
väckt.

284 §.

Nedanstående fordringar skola
upphöra, vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan icke i laga ordning anhängiggöres: 1.

för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts samt, såvitt avser fordran
å andel i bärgarlön enligt 229 § 1
mom. andra stycket, inom ett år
från det vederbörande av redaren
erhållit underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning
och händelser, som omförmälas
i 223 a § — inom två år
från den dag, skadan timade, samt,
vad angår fordran å utbekommande
av belopp som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § tredje stycket
erlagt utöver vad å honom belöpt enligt
fördelning varom där sägs, inom
ett år efter det beloppet av honom
själv utgivits;

4. för fordran å bidrag till gäldande
av gemensamt haveri eller av
kostnad, som skall fördelas efter
enahanda grund — inom ett år från
dispaschens dag.

Svarar i andra fall än ovan omförmälas
gäldenären för ersättning
eller för annan fordran med begränsning
av redareansvaret eller al -

Nedanstående fordringar upphöra,
vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan
ej våckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom två
år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,
inom ett år från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning,
inom två år från den
dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande av
belopp som någon enligt 220 § tredje
stycket erlagt utöver vad som rätteligen
belöper på honom, inom ett
år efter det beloppet utgivits av honom; -

5. fordran på ersättning på grund
av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter, inom ett år från den dag
avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt
haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett år
från dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än
som avses i första stycket för ersättning
eller för annan fordran med begränsning
av redareansvaret eller

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

lenast med det inlastade godset, upphöre
fordringen, om talan icke i laga
ordning anhängiggöres, för fordran
å ersättning inom två år från den
dag, skadan timade, och för annan
fordran inom ett år efter det fordringen
förföll till betalning. Där borgenär
för fordringen äger tillika hålla
sig till redare, lastägare eller annan,
utan att begränsning av ansvarigheten
äger rum, vare sådan rätt
honom öppen inom tid, som i allmän
lag stadgas.

Har fordran, varom ovan sägs,
kommit under dispaschörs behandling,
vare så ansett, som om den blivit
genom talan bevakad.

35 §.

Ä alla segelfartyg, vilka äga eu
dräktighet av femtio ton eller därutöver,
så ock å alla ångfartyg skall,
när de avgå till andra orter utom riket,
än de vid Östersjön belägna
samt orter i Danmark och Norge på
denna sidan om Skagens fyr och
Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å
ångfartyg skall dessutom såsom bihang
till skeppsdagboken, föras särskild
maskindagbok. Konungen äger
förordna, att skeppsdagbok skall i
den omfattning som prövas erforderlig,
föras jämväl i andra fall.

Dagboken, vilken upprättas efter
ett av Konungen fastställt formulär,
tillhandahålles av sjömanshuset i
avgångsorten.

(Föreslagen lydelse)

endast med inlastat gods, upphör
fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på
ersättning inom två år från den dag
skadan inträffade och i fråga om annan
fordran inom ett år efter det
att fordringen förföll till betalning.
Äger borgenären för fordringen hålla
sig även till redare, lastägare eller
annan, utan att begränsning av ansvarigheten
äger rum, gäller sådan
rätt under samma tid som för fordran
i allmänhet.

Har fordi''an som avses i första eller
andra stycket kommit under dispaschörs
behandling, anses talan om
fordringen väckt.

TOLFTE KAPITLET

Om dagböcker, sjöförklaring och
besiktning

Dagböcker
296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst tjugo registerton
skola, när fartyget är i drift, föras
skeppsdagbok och, om fartyget är
maskindrivet eller försett med hjälpmaskin,
maskindagbok. Detsamma
gäller i fråga om fiskefartyg med en
bruttodräktighet av minst åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger
medgiva undantag från skyldigheten
att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om
annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär,
som fastställes av sjöfartsstyrelsen.
Med beaktande av fartygs art och
användning kunna olika formulär
fastställas.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn, av
styr-mannen. Maskindagboken föres,
under befälhavarens tillsyn, antingen
av maskinchefen eller, under
dennes tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna
i dagboken skola göras
efter tidsföljden, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt;
vad under en vakt förekommer må
tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets
utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning
och tydlighet; vad däri blivit infört
må icke utplånas, överstrykas eller
på annat sätt göras oläsligt, utan
bör i händelse oriktig anteckning
skett, rättelse införas å vederbörligt
ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna
uppgifter införas om allt, som under
resan förefaller och varom kännedom
kan vara till nytta för redare,
lastägare, försäkringsgivare eller annan,
vars rätt kan vara beroende av
resans utgång. Däri bör sålunda antecknas: 1)

när besättningen inträder i
tjänst och därifrån avgår samt bemanningen
vid avgång från hamn;
när proviant och vatten tagas ombord
samt vattenförrådets storlek
vid avgång från hamn; när lastning
eller lossning börjar och slutar, eller
arbetet avbrytes, samt huru mycket
för varje dag inlastas eller lossas;
när barlast intages, dennas beskaffenhet
och ungefärliga vikt samt huru
den är anbragt, ävensom de anordningar,
som vidtagits för att
hindra dess förskjutning; om och i
vilken utsträckning främmande arbetsbiträde
användes; fartygets

(Föreslagen lydelse)

Anteckningar i dagbok skola göras
i tidsföljd, i hamn för varje dygn
och till sjöss för varje vakt. Vad
som förekommer under en vaki får
tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan
anteckning skall införas i dagbok
så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok
skola föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas,
överstrykas eller på annat
sätt göras oläslig. I händelse av
misskrivning skall rättelse göras
genom särskild anteckning.

298 §.

Fartygs dagböcker föras under befälhavarens
tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren,
skall den föras av den
främste av styrmännen. I skeppsdagboken
skola noggranna uppgifter införas
om vad som inträffar under
resa i den mån kännedom därom
kan vara till nytta för redare, lastägare,
försäkringsgivare eller annan
vars rätt kan vara beroende av resans
utgång.

Första lagutskottets utlåtande nr .3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

djupgående för och akter samt fribord,
då det lämnar hamn, så ock
i cdlmänhet det skick, vari fartyg
och dess redskap befinnas; lastens
ungefärliga rymd eller vikt och förläggning
samt dess beskaffenhet
och tillstånd, ävensom, när däckslast
intages, dennas mängd samt
höjd och fördelning å däcken; huruvida
fartyget vid avgång från
hamn eller under resan har slagsida,
vilket i sådant fall skall i grader,
styrbord eller babord, tillika med anledningen,
antecknas minst en gång
dagligen; kompassernas justering
och därvid befunna deviation samt
utförda deviationsbestämningar; när
fartyget avgår från och ankommer
till eller förflyttas inom hamn, med
angivande av huruvida och i vilken
utsträckning främmande hjälp därvid
användes; vind och väderlek,
barometerstånd, strömsättning, kurser,
fart, segelföring och tillryggalagd
våglängd; lyktföring med angivna
tider; lödningar, pejlingar och
observationer samt de för varje dygn
gjorda ortsbestämningar, allt med
noggrant angivande av tid; den ortstid,
efter vilken tiden ombord under
dygnet räknas; när och var lots tages
ombord och lämnar fartyget;
när och på vilken plats å fartyget utkiksman
är tillsatt; huru ofta pumpning
äger rum, huru länge varje
gång därmed fortsättes och vilken
arbetsstyrka därvid användes samt
vilken vattenhöjd iakttages vid pumparna
ävensom i pikar, lastrum och
tankar; när kölrent göres; reparationer
och underhållsarbeten, utförligt
angivna; besiktningar; när övning
företages med bärgningsredskapen
och vari sådan övning består;

2) när skeppsråd hålles, de därvid
yttrade meningar och de beslut, befälhavaren
fattar; börande de, vilka
med befälhavaren deltagit i skeppsrådet,
med sin underskrift bestyrka
anteckningens riktighet;

3) när någon av besättningen eller

(Föreslagen lydelse)

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

någon för arbete eller såsom passagerare
ombordvarande insjuknar,
skadas eller dör, omständigheterna
därvid samt de åtgärder, som vidtagas
för beredande av vård åt den sjuke
eller skadade eller för begravning
av den avlidne och utredning av hans
kvarlåtenskap; när och av vilken anledning
någon vägras tillstånd att gå
i land, såvida han begär, att anteckning
därom skall göras; när befälhavaren
anlitar polismyndighet för
någons inställande i tjänsten samt
anledningen därtill; när någon rymmer
så ock befälhavarens åtgärd med
avseende å den rymdes kvarlämnade
tillhörigheter och innestående hyra;
när och av vilken anledning befälhavaren
låter taga i förvar, föra i land
eller kasta över bord varor eller annat,
som någon ombord olovligen
medtagit; när och av vilken anledning
befälhavaren finner nödvändigt
föreskriva nedsättning eller omväxling
i kosten; när från besättningens
sida framställning göres om förrättande
av syn för utrönande av
fartygets sjövärdighet, de anförda
skälen till framställningen samt befälhavarens
åtgärd med anledning av
densamma; eller när någon begår
brott eller gör sig skyldig till fel eller
försummelse i tjänsten, samt vad
vid förhör, som med anledning härav
hålles, förekommer;

i) när ofall träffar fartyg eller
last, under angivande tillika av anledningen
till olyckan, därmed sammanhängande
omständigheter samt
den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgivas
förrådet vid fartygets avgång från
hamn av kol och övriga för maskinens
drift nödiga ämnen, förbrukningen
för varje dygn av samtliga
dessa ämnen samt eljest allt, som rör
maskinens gång och skötsel. Anteckningar
skola där särskilt göras om
maskinens slagantal per minut, om
länsrörs och ventilers beskaffenhet,
om tankars fyllning och länsning,

(Föreslagen lydelse)

Maskindagboken föres av maskinchefen
eller, efter dennes bestämmande,
av den främste av det övriga
maskinbefälet. I maskindagboken
skall uppgivas förrådet vid fartygets
avgång från hamn av de för maskineriets
drift erforderliga förnödenheterna,
förbrukningen därav för
varje dygn samt allt annat av vikt
som rör maskineriets gång och skötsel.
Vid angivande av tid skall följas
samma ortstid som i skeppsdagboken.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år VJ67

(Nuvarande lydelse)

om pumpning med maskinpumpar
av fartyget, dess pikar, lastrum, tankar
och övriga rum, om maskinmanöver
och tiden härför; när ofall
träffar maskineri eller annan ledning
än styrledning, omständigheterna
därvid samt den åtgärd, som med
anledning därav vidtages; när kölrent
göres inom maskin- och pannrum;
besiktningar å maskineri jämte
beskrivning av underhålls- och reparationsarbeten.

Vid angivande av tid i maskindagboken
skall följas samma ortstid,
som användes i skeppsdagboken.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskriven
eller av annan anledning icke
användbar, åligge befälhavaren att,
om fartyget befinner sig i svensk
hamn, anmäla sig hos ombudsmannen
vid därvarande eller närmaste
sjömanshus till erhållande av ny
dagbok; är fartyget å utrikes ort,
skall befälhavaren i överensstämmelse
med det fastställda formuläret
upprätta ny dagbok och vid fartygets
ankomst till hamn, där svensk
konsul finnes, för denne förete dagboken,
vilken skall av konsuln genomdragas
och förses med ämbetssigill
jämte intyg om sidornas antal.
När ny dagbok sålunda utfärdas
eller för konsul uppvisas, skall befälhavaren
tillika förete den förra dagboken;
och meddele vederbörande
sjömanshusombudsman eller konsul,
omedelbart efter den däri sist införda
uppgift, intyg därom att dagboken
blivit uppvisad och att ny sådan
blivit för fartyget utfärdad. Kan
befälhavaren icke förete den förra
dagboken, skall anledningen uppgivas
och anteckning därom ske i den
nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, vars rätt är därav
beroende, förvägras att om dagboks

(Föreslagen lydelse)

299 §.

Ytterligare föreskrifter om förande
av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg eller
på danskt, finskt eller norskt far -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

innehåll undfå nödig kännedom och
att därav taga skriftligt utdrag. Dagbok
skall av redaren förvaras minst
två år efter dess avslutning och, i
händelse med anledning av däri antecknad
resa tvist inom nämnda tid
anhängiggjorts, till dess den tvist
blivit genom lagcikraftägande dom
avgjord.

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning
eller av svårare art inträffat, såsom
när fartyg förolyckats eller av besättningen
övergivits i sjön, eller förlust
av människoliv eller avsevärd skada
uppstått därigenom, att fartyget
råkat på grund eller stött tillsammans
med annat fartyg eller annat
föremål, eller när fartyget sprungit
läck i sjön, så att bärgningshjälp
måst anlitas eller det sökt nödhamn,
eller explosion eller eldsvåda av någon
betydenhet ägt rum ombord, eller
lasten eller barlasten förskjutit
sig, eller av last större mängd, som,
då fråga är om däckslast, beräknas
till minst tjugu procent av densamma,
spolats eller kastats över bord;
eller har olyckshändelse träffat någon
av besättningen eller någon för
arbete eller såsom passagerare om -

(Föreslagen lydelse)

tyg, som befinner sig i svensk hamn,
skall hållas tillgänglig för var och en
som vill taga del av dess innehåll i
den mån hans rätt är beroende därav.
I fråga om anteckning som äger
samband med sammanstötning med
annat fartyg, till vars dagbok motsvarande
tillgång icke finnes, gäller
detta dock icke förrän sjöförklaring
eller undersökning enligt 31b § hålles
offentligt eller talan väckts på
grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren
minst tre år efter dess avslutning.
Väckes inom nämnda tid talan i anledning
av händelse varom anteckning
gjorts i dagboken, skall boken
förvaras till dess målet avgjorts genom
lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra
styckena gälla även i fråga om kladd
till dagbok samt på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygs
navigering och gången av dess maskineri.

S jöförklaring
301 §.

Sjöförklaring skall äga rum för
svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg 1.

när någon, medan fartyget var
på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antagas hava avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med
fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget
har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord
begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med
annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller
övergivits i sjön;

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

bordvarande person, så att döden eller
svårare kroppsskada därav följt,
eller har någon av besättningen begått
självmord, eller har ombord yppats
ett flertal fall av smittosam
sjukdom eller något fall av skörbjugg,
beri-beri eller förgiftning, åligge
det rätten att i sammanhang med
sjöförklaringens upptagande verkställa
sjöförhör, varvid rätten skall
söka åstadkomma fullständig utredning
angående orsakerna till olyckan.
Särskilt bör därvid undersökas,
huruvida olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning
eller bemanning;

2) orsaker, härrörande från lastningen,
såsom att fartyget varit överlastat,
eller att lasten varit av farlig
beskaffenhet, eller att den varit felaktigt
fördelad eller stuvad eller icke
behörigen försedd, eller att barlasten
varit otillräcklig, otjänlig eller
icke behörigen försedd;

3) förseelse eller försummelse av
befälhavaren eller redaren eller någon
av besättningen å fartyget eller
annan, som med fartyget haft befattning,
eller av befälhavaren eller någon
av besättningen å annat fartyg;

i) förseelse av lots eller vägvisare,
bristfällighet i sjökort eller å fyrar,
sjömärken eller andra inrättningar
till sjöfartens säkerhet eller förseelse
eller försummelse av den, åt vilken
dylika inrättningars skötsel och
vård är anförtrodd.

Kan ej genom förhör inför rätten
vinnas fullständig utredning i saken,
må rätten förordna om syn å fartyget
och vad därtill hörer i den utsträckning,
som prövas erforderlig,
så ock föranstalta om utredning genom
polismyndighet. Rätten äge
jämväl med föreläggande av vite förordna,
att handlingar och föremål,
vilka kunna tjäna till upplysning vid
sjöförhöret, skola företes. I övrigt
skall vad i 316 § är stadgat äga tilllämpning
även beträffande sjöförhör.

(Föreslagen lydelse)

7. när i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom
utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning
av någon betydenhet inträffat
i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån
i vissa fall meddelas i 308 §
andra stycket samt i 312 och 314- §§.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare äga rum
för svenskt fartyg, när i anledning
av händelse som har eller kan antagas
hava inträffat i samband med
fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar
därom eller befälhavaren eller
redaren finner det påkallat. Detsamma
gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare
i annat fall än som
avses i 308 § andra stycket eller i
314 § begär det för att vinna upplysning
om orsaken till skada av någon
betydenhet på godset, vilken har
eller kan antagas hava uppkommit i
samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att
sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Hos endera
av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares
begäran om sjöförklaring
göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händelsen
och dess orsaker såvitt möjligt
klarläggas. Samtliga förhållanden,
som kunna antagas hava medverkat
till händelsen eller vara av betydelse
från sjöf artssäkerhetens synpunkt,
skola utredas.

Utredning sker genom förhör med
fartygets befälhavare samt de medlemmar
av besättningen och andra
personer som antagas kunna lämna
upplysning i saken. Handlingar eller

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att
någon, som kunnat göra anmälan om
olyckan, blivit räddad, eller har eljest
sjöförhör med anledning av sådan
olyckshändelse, som i 317 § omförmäles,
uteblivit, äge sjöfartsstyrelsen
förordna om sjöförhörs anställande
å ort, där sådant lämpligen
kan företagas. I fråga om sådant
förhör lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vad i 315, 316, 317 och
319 §§ stadgas.

(Föreslagen lydelse)

föremål, vilka antagas kunna tjäna
till upplysning, skola granskas. 1
den mån det kan antagas främja utredningen
skall syn hållas på fartyget
eller den plats där händelsen inträffat.

30b §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring
äga rum i den hamn där händelsen
inträffat eller, om händelsen
inträffat till sjöss, i den första hamn
till vilken fartyget eller befälhavaren
därefter anländer. Med sjöförklaring
får anstå tills fartyget anlöper annan
hamn, om avsevärd besparing i kostnader
för fartyget eller annan väsentlig
fördel kan vinnas därigenom
utan att syftet med sjöförklaringen
åsidosättes. Om sådant anstånd och
anledningen därtill skall befälhavaren
eller redaren genast skriftligen
underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i
hamn som angivits i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även i annan
ort, om särskilda skäl föranleda
det.

Sjöförklaring med anledning av
att fartyg försvunnit eller befälhavaren
och envar som kunnat träda i
hans ställe omkommit äger rum i
den ort sjöfartsstyrelsen bestämmer.

305 §.

Sjöklaring inom riket hålles
av den allmänna underrätten för
Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg eller Karl -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år i967

(Nuvarande lydelse)

314 § 1 och 3 mom.

1 mom. När sjöförklaring av rätten
upptages eller sjöförhör, varom
i 317 och 320 §§ sägs, verkställes,
skola, utom en lagfaren domare såsom
ordförande, två i sjöväsendet
kunniga och erfarna män hava säte
och stämma i rätten.

De särskilda ledamöterna, av vilka
åtminstone den ene bör hava utövat
tjänst såsom befälhavare å handelsfartyg,
skola före utgången av varje
år, med tjänstgöringsskyldighet för
det följande, utses av rådstuvurätten.
Å särskilda ledamöter skall därförinnan
förslag, upptagande minst
fem personer, upprättas av handelsoch
sjöfartsnämnden i staden, eller,
där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige;
dock vare rätten ej bunden
av förslaget. För att i de sålunda
utseddas ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola två suppleanter utses;
uppstår hinder jämväl för dem,
äge ordföranden för varje särskilt
fall tillkalla andra.

Finner rätten, att i särskilt fall,
med avseende på de däruti förekommande
omständigheter, biträde av
person med särskild fackkunskap är
erforderligt, äge rätten tillkalla sådan
att såsom ytterligare ledamot inträda
i rätten.

Ersättning till särskild ledamot
gäldas av statsverket enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen.

3 mom. Särskild ledamot, som avses
i 1 eller 2 mom., skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem
år; ej må den vara ledamot, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

Har tid, för vilken sådan ledamot

(Föreslagen lydelse)

stad. Behörig är den domstol som
är närmast den hamn eller ort där
sjöförklaring skall äga rum enligt

304- §.

Om annat ej följer av denna lag,
gäller beträffande sjöförklaring inför
domstol lagen om handläggning
av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring
skall rätten bestå av en lagfaren
domare såsom ordförande samt
två personer som äro kunniga och
erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en
av de senare bör hava grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och
nyligen hava utövat sådan tjänst.
Rätten utser för varje sjöförklaring
de särskilda ledamöterna från en förteckning,
som sjöfartsstyrelsen årligen
upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt.
Förteckningen
skall upptaga minst tjugo personer.
Om biträde av person med särskild
sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt,
äger rätten tillkalla sådan
person att inträda såsom ytterligare
ledamot i rätten, även om han ej är
upptagen i förteckningen. Särskild
ledamot skall vara svensk medborgare
och hava fyllt tjugofem år. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej vara ledamot. Särskild
ledamot äger uppbära ersättning av
allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

utsetts, gått till ända, vare han dock
skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning
han förut deltagit.

319 § första stycket.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör
skall utom riket anställas av vederbörande
konsul, därest sjöförklaring
inför honom avgives, i sammanhang
med dess upptagande, och eljest så
snart han genom den i W § omförmälda
rapport, dagboken, eller annorledes
erhållit kännedom om olyckan.
Till sjöförhöret inkalie konsuln
befälhavaren, med åläggande för honom
att medhava dagboken ävensom
de personer, vilka antagas kunna
giva upplysning angående olyckan.
Där det lämpligen kan ske, böra
vid förhöret biträda två av konsuln
tillkallade, i sjöväsendet kunniga,
helst svenska män, mot vilka ej
förekommer jäv, som gäller mot domare.

(Föreslagen lydelse)

I Danmark, Finland och Norge
hålles sjöförklaring för svenskt fartyg
av domstol som är behörig enligt
landets lag.

I övrigt hålles sjöförklaring utom
riket av svensk konsul, som enligt
bemyndigande av ministern för utrikes
ärendena äger utföra sådan
förrättning. Om det lämpligen kan
ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i
sjöväsendet kunniga personer, helst
svenska, danska, finska eller norska
medborgare, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare. Är
i visst fall biträde av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt,
äger konsuln tillkalla även sådan
person. 1 ort, där behörig svensk
konsul ej finnes, hålles sjöförklaring
av behörig dansk, finsk eller
norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför konsul
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring vid domstol.
Konsul äger dock ej upptaga
ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.

306 §.

Når sjöförklaring skall äga rum,
skall fartygets befälhavare snarast
möjligt göra anmälan därom hos den
domstol som skall hålla sjöförklaringen.
Göres ej anmälan av befälhavaren,
svarar redaren för att anmälan
göres. Detsamma gäller när
redaren mottagit underrättelse eller
begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig
med uppgift på hela besättningen
och på de personer, bland besättningen
eller i övrigt, vilka antagas kunna
lämna upplysning i saken samt,
såvitt det kan ske, på sakägarna och
deras ombud. Den skall vara åtföljd
av ett exemplar av rapport enligt
70 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

315 §.

När anmälan till sjöförklarings
avgivande skett på sätt i 40 § är stadgat,
sammanträde rätten, så snart
ske kan, till sjöförklaringens upptagande.
Till sammanträdet inkalie
ordföranden befälhavaren, med förständigande
att medhava alla de personer,
som antagas kunna lämna
upplysning i saken, ävensom att förete
dagboken i huvudskrift, där den
finnes i behåll. Ordföranden äge
jämväl till sammanträdet särskilt
inkalla vissa personer av besättningen
ävensom andra, som antagas kunna
lämna upplysning i saken, samt
underrätte, senast dagen förut, genom
kungörelse i en i orten utkommande
tidning och, där så ske kan,
genom särskilt meddelande de personer,
vilka saken kan angå, eller
deras ombud om tiden för sammanträdet
ävensom var och när den
om händelsen ingivna anmälan med
därtill hörande handlingar linnes
tillgänglig. Är saken av beskaffenhet
att påkalla sjöförhör, underrätte
ordföranden ofördröjligen vederbörande
åklagare samt, där så erfordras
medelst telegram, sjöfartsstyrelsen
om tiden för sammanträdet.

De särskilda ledamöterna skola
om inkommen anmälan till sjöförklarings
avgivande underrättas så
snart ske kan, och åligge det dem
att taga del av anmälan bilagda
handlingarna samt att för rättens
ordförande före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden,
om vilka från sjöteknisk synpunkt
med avseende å olyckans art upplysningar
påkallas.

(Föreslagen lydelse)

Göres anmälningen efter förordnande
eller begäran enligt 302 §,
skall den även innehålla uppgift därom.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten
utsätta sammanträde för sjöförklaring
att äga rum så snart det kan
ske. Om det är ändamålsenligt, skall
sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten
på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skola
höras. Medlem av besättningen kan
kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att
till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, såvitt
de finnas i behåll. Befälhavaren
eller annan kan föreläggas att vid
sammanträdet förete andra handlingar
eller föremål, som antagas
kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid
vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna
genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för
sammanträdet samt var och när anmälningen
om sjöförklaring med
därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Sjöfartsstyr elsen skall
alltid underrättas om tid och plats
för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen
händelse, som angår säkerheten
på fartyg, skall även fariygsinspektören
underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga
del av anmälningshandlingarna.
Om tiden medgiver det, skola de
för ordföranden före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden
om vilka de finna upplysning vara
påkallad från nautisk, teknisk eller
annan synpunkt.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning
med annat fartyg, kan rätten
låta anstå med sjöförklaringen, om
denna därigenom kan äga rum
samtidigt med sjöförklaring eller
motsvarande utredning för det
andra fartyget. Sådant anstånd
får ej beviljas för längre tid än som
är oundgängligen nödvändigt. Vinnes
icke samtidighet, skall den sjöförklaring
som äger rum först helt
eller delvis hållas inom stängda dörrar,
om befälhavaren eller redaren
begär det och synnerliga skäl ej tala
däremot. Vid sjöförklaring inom
stängda dörrar får annan enskild
sakägare än redaren ej närvara utan
redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med
utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande, utredning
äger rum, får sjöförklaring
underlåtas, om sjöfartsstyrelsen ej
bestämmer annat. Hålles sjöförklaring,
äga bestämmelserna i första
stycket om handläggning inom
stängda dörrar motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om inskränkning
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar rörande sammanstötning
mellan fartyg meddelas
i lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

309 §.

Vid sjöförklarings början skola
fartygets dagböcker och kladdar till
dem jämföras med varandra och
med det vid anmälningen fogade
exemplaret av rapporten enligt 70 §.
Av dem som skola höras äger endast
den som tagit befattning med
dagboksföringen närvara vid genomgången,
om ej särskilda skäl föranleda
annat.

Annat skriftligt utredning smale -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande
skola först befälhavaren och därefter
de till upplysning i saken inkallade
eller eljest för sådant ändamål
närvarande personer var för sig avgiva
en såvitt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen;
där någons berättelse är ofullständig,
otydlig eller obestämd, bör rätten
genom lämpliga frågor söka erhålla
säker upplysning om vad han
verkligen erfarit angående händelsen.
De särskilda ledamöterna böra
under sammanträdet lämna nödiga
upplysningar för sakens bedömande
ur sjöteknisk synpunkt och må till
personer, som höras, framställa frågor
angående sådant, som kan bidraga
till utredning i ärendet. Sedan
samtliga berättelser avgivits, böra,
där ej laga hinder finnes möta eller
rätten eljest med avseende å sakens
omständigheter finner edgång ej
böra äga rum, de till upplysning i
saken inkallade eller eljest för sådant
ändamål närvarande personer
sina berättelser, sedan de blivit ur
protokollet upplästa, med vittnesed
bekräfta.

Till sammanträdet särskilt inkallade
personer, som icke tillhöra besättningen,
njute ersättning av allmänna
medel efter ty om ersättning
till vittne är stadgat.

Beträffande förhör som i första
stycket sägs, gälle i övrigt vad i rättegångsbalken
är stadgat om vittne.

(Föreslagen lydelse)

rial framlägges och syn företages när
det är lämpligt.

310 §.

Befälhavaren och övriga personer
som kallats skola höras var för sig.
Ingen av dem äger närvara vid förhör
med annan utan att särskilda
skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens
tillstånd kan förhör hållas av
företrädare för sjöfartsstyrelsen eller
av sakägare. Var och en som
hörts skall bekräfta sin berättelse
med ed eller försäkran, om ej laga
hinder möter eller rätten i övrigt
med hänsyn till omständigheterna
finner, att ed eller försäkran ej bär
avläggas. Rätten skall före förhöret
erinra den som skall höras om hans
skyldighet att avlägga ed eller försäkran
och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har
denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar
och försäkrar inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord att
jag har sagt hela sanningen och intet
förtigit, tillagt eller förändrat.»
Försäkran har denna lydelse: »Jag
N. N. bekräftar och försäkrar på heder
och samvete att jag har sagt
hela sanningen och intet förtigit, tilllagt
eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller medlem
av besättningen äger för sin inställelse
till förhör vid rätten erhålla
ersättning av allmänna medel i
enlighet med bestämmelserna om ersättning
till vittne. Ersättningen
skall stanna på statsverket. I fråga
om ersättning för inställelse till förhör
inför konsul meddelas bestämmelser
av Konungen.

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall
rätten eller konsuln, som det förrättat,
of ördröjligen insända protokoll
över sjöförhöret till sjöfartsstyrelsen.
Har fartyget förolyckats, eller

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

kan eljest dagboken från fartyget
undvaras, skall denna jämte protokollet
insändas men eljest en fullständig
avskrift av dagboken i de
delar, som angå sjöförhöret. Är å
utländsk ort sjöförhör verkställt av
vederbörlig myndighet, åligge konsuln
att till sjöfartsstyrelsen insända
avskrift av det vid sjöförhöret
förda protokoll.

Finnes förhör i något avseende
ofullständigt, äge sjöfartsstyrelsen
förordna om nytt förhörs anställande
å ort, där sådant lämpligen kan
äga rum.

319 § andra stycket.

Har i här omförmälda fall förhör
angående den inträffade olyckan hållits
av därtill behörig utländsk myndighet,
vare sjöförhör inför konsul
ej av nöden, såvida genom det hållna
förhöret åstadkommits sådan utredning,
som i 317 § avses.

(Föreslagen lydelse)

311 §.

Är utredning som vunnits genom
sjöförklaring ofullständig i något avseende,
kan sjöfartsstyrelsen förordna,
att den skall fullständigas vid
ny sjöförklaring och därvid bestämma
i vilken ort den nya sjöförklaringen
skall äga rum. För sådant
fall äga bestämmelserna i 302 § andra
stycket och 306 § motsvarande
tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning
angående händelse som avses i 301 §
är eller kan väntas bliva tillgänglig
i annan ordning, kan sjöfartsstyrelsen
medgiva, att sjöförklaring enligt
nämnda lagrum underlåtes eller
att den uppskjutes i avbidan på sådan
utredning.

313 §.

För fartyg hemmahörande i Danmark,
Finland eller Norge skall rätten
hålla sjöförklaring när befälhavaren
eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner
det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring,
om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som inträffat
i samband med utländskt fartygs
drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens
synpunkt och fartyget
befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsstyrelsen
förordna, att sjöförklaring
skall äga rum.

Finner myndighet som angives i
första stycket sjöförklaring påkallad
eller förordnar sjöfartsstyrelsen
att sjöförklaring skall äga rum, skall

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1931

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

underrättelse därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Sjöförklaring
hålles på anmälan enligt 306 §
av endera av dem.

3U §.

Har händelse som avses i 301 §
medfört stora förluster i liv eller
egendom eller kan utredningen av
annan anledning väntas bliva synnerligen
omfattande eller av invecklad
beskaffenhet, äger Konungen
förordna, att händelsen och dess orsaker
skola utredas av en särskild
undersökningskommission, bestående
av personer med juridisk, nautisk
och teknisk sakkunskap. Har undersökningskommission
förordnats, behöver
sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kommissionen
underrätta sakägarna
samt bereda dem tillfälle att närvara
vid utredningen och på annat sätt
bevaka sin rätt i överensstämmelse
med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen kan hos underrätt,
som enligt 305 § är behörig att hålla
sjöförklaring, göra framställning
om att vittne eller sakkunnig
höres eller att föreläggande meddelas
någon att som bevis tillhandahålla
skriftlig handling eller föremål.
Rätten skall anställa förhör eller
meddela föreläggande, om laga hinder
ej möter. Om sådan åtgärd gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring och om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel
om sjöförklaring och om utredning
av särskild undersökningskommission
meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av sjöfartsstyrelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

332 §.

De besiktningsmän, som enligt
denna lag böra av rådhusrätt förordnas,
skola vara tre. I de städer, där
handels- och sjöfartsnämnd finnes,
åligge rådhusrätten att för varje år
från nämnden infordra uppgift å
personer, som till sådant uppdrags
fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besiktning, äge
part därom anmoda den eller dem,
för vilka han har förtroende; åliggande
det rådhusrätten i de städer,
där handels- och sjöfartsnämnd finnes,
att efter förslag av nämnden,
för varje år utse lämpligt antal personer,
vilka hava att med dylik besiktnings
verkställande gå parter till
handa, ävensom kungöra förteckning
å de sålunda utsedde.

Besiktning
316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt
skall finnas förteckning över
personer, som äro skickade att utföra
uppdrag att besiktiga fartyg eller
last. Förteckningen upprättas årligen
av sjöfartsstyrelsen och hålles
tillgänglig hos de underrätter som
sjöfartsstyrelsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter inträffad
skada bör anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom
avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på
ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom riket förordnar
rätten i den ort där besiktningen
skall äga rum till besiktningsmän
personer som äro upptagna på förteckning
enligt 316 §. Utom riket förordnas
besiktningsmän av myndighet,
som år behörig enligt lag eller
sed i besiktningsorten, eller också
av svensk konsul eller, där sådan ej
finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

Vid besiktning inom riket skola
besiktningsmännen avfordra befälhavaren
fartygets nationalitetshandling.
Förklaras fartyget icke vara
iståndsättligt, skola de ofördröjligen
till sjöfartsstyrelsen insända nationalitetshandlingen,
avskrift av
yttrandet och bevis att de äro behö -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

*1 §■

Har fartyget genom inträffad
olyckshändelse under resa lidit skada,
som föranleder betydligare reparation
eller längre uppehåll, åligge
befälhavaren att anordna besiktning
av fartyget. Besiktningsmännen skola
ej mindre uppskatta den genom
olyckshändelsen uppkomna skada
och värdet av fartyget i skadat
skick, än även avgiva yttrande angående
de åtgärder, som för skadans
botande böra vidtagas, samt beräkna
därför nödig kostnad. Verkställes
reparation, bär, sedan denna avslutats,
genom ny besiktning utrönas,
huruvida fartyget är i det skick, att
den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare
skada genom sjöolycka, hårt
väder eller dylikt, eller förekommer
anledning att lasten är i sådant tillstånd,
att särskild åtgärd för dess
bevarande erfordras, eller är på
grund av skada å fartyget lossning
nödvändig, skall befälhavaren anordna
besiktning av lasten. Finnes lasten
vara skadad, skola besiktningsmännen
utlåta sig angående den orsak,
som kan antagas hava vållat
skadan, samt föreslå de åtgärder,
som böra vidtagas.

Besiktningsmän förordnas, om
fartyget finnes i stad med rådhusrätt,
av den rådhusrätten och eljest
av närmaste rådhusrätt. Utom
riket skall befälhavaren begära förordnande
för besiktningsmän hos
den myndighet, som enligt lag eller
sed å den ort där besiktningen skall
äga rum, är behörig, eller ock hos
svensk konsul; finnes fartyget å ort,
där enligt gällande sed besiktningsmän
icke av offentlig myndighet förordnas,
inhämte befälhavaren yttrande
av sakkunnige män.

(Föreslagen lydelse)

rigen förordnade. När besiktning
äger rum utom riket skall konsul,
såvitt det kan ske, i tillämpliga delar
iakttaga vad som nu sagts.

318 §.

Har skada drabbat fartyg eller
gods i gemensamt haveri, äger envar
som haveriet rör låta en eller flera
besiktningsmän utreda och värdera
skadan. Detsamma gäller i fråga
om skada i enskilt haveri, när
utredning om skadan fordras för bestämmande
av bidragsvärde för fartyg
eller gods.

Besiktningsmän utses av den som
haveriet rör eller förordnas på hans
ansökan av myndighet som angives
i 317 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

42 §.

Förekommer anledning att gods
under resa tagit skada, bör befälhavaren,
förrän godset till lastemottagaren
utlämnas, låta genom tillkallade
besiktningsmän, som i 332 §
andra stycket sägs, besiktiga godset;
kan fråga uppstå därom att skadan
må hava vållats genom felaktighet
vid stuvning, garnering eller skalkning
av luckorna eller genom annat
dylikt fel, bör befälhavaren tillkalla
besiktningsmän att närvara redan
vid luckornas öppnande och godsets
undersökning.

TOLFTE KAPITLET
Ansvarsbestämmelser
292 § 2 mom.

Åsidosätter befälhavare de skyldigheter,
som enligt 26 § åligga honom,
och är ej sådant fall för handen,
som avses i 1 mom., dömes till
dagsböter. Hava flera medverkat till
sådan gärning, skall gälla vad som
är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
att fel eller brist förelegat i hänseende
som avses i 5 a § underlåtit att,
såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.

(Föreslagen lydelse)

319 §.

Vill fartygs ägare eller redare eller
någon, som i redarens ställe har
befattning med fartyget, eller befälhavaren
anordna annan besiktning
av fartyg eller gods än som avses i
317 eller 318 § och utser han ej själv
besiktningsmän, skall myndighet
som angives i 317 § på hans ansökan
förordna en eller flera besiktningsmän.
Detsamma gäller, om
lastägare eller lastförsäkringsgivare
vill låta besiktiga lasten i annat fall
än som avses i 318 §.

320 §.

Besiktningsman får icke vägras
tillträde till fartyget och lasten för
att utföra besiktningen utom när sådant
tillträde skulle föranleda oskälig
kostnad för fartyget eller annan
väsentlig olägenhet.

TRETTONDE KAPITLET
Ansvarsbestämmelser

323 §.

Försummar befälhavare att enligt
58 § första och andra styckena tillse
att fartyget är i behörigt skick, dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Till samma straff dömes redare,
om han försummar att avhjälpa fel
eller brist i fartygets behöriga skick
varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det
är honom möjligt, hindra fartyget
att gå till sjöss, när förestående resa
på grund av fel eller brist i fartygets
behöriga skick kan bliva förenad
med allvarlig fara för de ombordva -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

292 § (utom 2 mom.).

1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt
lastat eller så olämpligt barlastat,
att han bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för
de ombordvarande, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst två år.
Hava flera medverkat till sådan gärning,
skall gälla vad som är stadgat
i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
sådana brister eller fel som där
nämnts underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, hindra fartyget att gå
till sjöss.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad som
åligger honom enligt 32 §, dömes
till dagsböter.

4 mom. Till straff enligt denna
paragraf må ej dömas, om för gärningen
är stadgat svårare straff i
brottsbalken.

293 §.

Är befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten, på annat
sätt än som avses i 292 § 1 mom.,
vållande till sjöolycka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken.

(Föreslagen lydelse)

rande, dömes till böter eller fängelse
i högst två år.

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka, dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst två år.

325 §.

År den som på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas,
att han icke på betryggande sått
kan utföra vad som därvid åligger

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande Ig delse)

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara, utan att iakttaga vad
som stadgas i 43 § eller vad som eljest
åligger honom såsom god sjöman,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

294- §.

Har sammanstötning eller händelse,
som sägs i 223 a §, timat och uraktlåter
befälhavaren något av vad
som enligt 223 § åligger honom att
iakttaga i sådant fall, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år.

Uraktlåter befälhavare något av
vad som åligger honom enligt 34 a §
första stycket eller 34 b §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

286 §.

Har befälhavare icke ombord å
fartyget ett exemplar av denna lag,
dömes till böter, högst femhundra
kronor.

288 § andra stycket.

Försummar befälhavare att, efter
vad som stadgas i 40 §, avgiva rapport
eller anmäla sig för sjöförklaring,
dömes till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

honom, dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver fartyget, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § första
stycket eller i övrigt såsom god sjöman
när fartyget är i fara, dömes
till böter eller fängelse i högst två
år.

327 §.

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken eller enligt
223 § när fartyget stött samman
med annat fartyg, dömes till böter
eller fängelse i högst två år.

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt
58 § tredje stycket underrätta redaren
om fel eller brist i fartygets behöriga
skick,

2. om han försummar att enligt
60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar
av denna lag,

3. om han försummar att avgiva
rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift i sådan
rapport,

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

288 § första stycket.

För vägran att i fall, som avses i
6 §, till besiktningsmän överlämna
fartygs nationalitetshandling eller
hemortsbevis dömes befälhavaren
till dagsböter.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som avses i
34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare
eller sjöman, hans aska eller
efterlämnade effekter, dömes till
dagsböter.

287 §.

Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig,
som i 287, 290, 291, 292, 293 eller
294 § sägs, må, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas
förlustig sådan rättighet att föra far -

(Föreslagen lydelse)

4. om han vägrar att i fall som
avses i 317 § överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen,
eller

5. om han utan laga hinder vägrar
att i sådant fall som avses i 346 §
på fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

Till samma straff dömes befälhavare
eller redare, om han försummar
att enligt 306 § göra anmälan
om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder
att sjöförklaring uppskjutes,
utan att förutsättningar äro för handen
enligt 304 §.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet
enligt denna lag i fråga om förande
av dagbok eller kladd till dagbok
eller lämnar han uppsåtligen eller
av oaktsamhet oriktig eller vilseledande
uppgift i dagboken eller kladden,
dömes till böter.

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om han
obehörigen vägrar någon att taga
del av dagbok, kladd till dagbok eller
på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygets navigering
och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin
skyldighet att förvara sådan handling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326 eller 327 § och därigenom visat
sig olämplig för tjänst på fartyg,
för vilkens utövande särskilda
villkor gälla, skall domstolen för -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

tyg, för vars utövande särskilda villkor
äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen
ofördröj ligen underrätta sjöfartsstyrelsen.

310 §.

Vad i detta kapitel stadgas angående
brott av befälhavare, gälle ock
om brott av den, som är satt i befälhavarens
ställe.

TRETTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i
sjörättsmål

313 §.

Rådstuvurätt vare första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

323 §.

Om rådhusrätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gäller i tillämpliga delar vad som är
stadgat angående laga domstol i
tvistemål i allmänhet. Talan må ock
väckas vid rådhusrätten i den ort
där fartyget finnes eller, såvitt angår
fordran för vilken hos myndighet
säkerhet ställts till befrielse från
kvarstad eller annan handräckning,
hos rådhusrättten i den ort där säkerheten
ställts. Talan må väckas

(Föreslagen lydelse)

klara honom för viss tid eller för
alltid förlustig behörighet att utöva
sådan tjänst.

Meddelas förklaring enligt första
stycket, skall domstolen ofördröjligen
underrätta sjöfartsstyrelsen. I
fråga om radiotelegrafist skall även
telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i detta kapitel jämställes med befälhavare
den som trätt i befälhavarens
ställe och med redare den som
i redarens ställe haft befattning med
fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning
som avses i 323, 32å, 325, 326 eller
327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,
om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

FJORTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i
sjörättsmål

336 §.

Rådhusrätt är första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag. Om häradsrätts behörighet i
vissa fall att upptaga sådant mål gälla
särskilda bestämmelser.

337 §.

Bestämmelserna om laga domstol i
tvistemål i allmänhet äga motsvarande
tillämpning i fråga om rådhusrätts
behörighet att upptaga tvistemål
enligt denna lag. Talan får
även väckas vid rådhusrätten i den
ort där fartyget finnes. När säkerhet
för fordran ställts hos myndighet
till befrielse från kvarstad eller annan
handräckning, får talan väckas
vid rådhusrätten i den ort där säkerheten
ställts. Talan angående

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

hos sistnämnda rådhusrätt angående
fordran som säkerheten avsett,
oaktat säkerheten frigivits. Finnes
ej rådhusrätt i ort, där svaranden
må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,
äger käranden instämma
tvisten till den rådhusrätt, som är
närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall
hemvist.

(Föreslagen lydelse)

fordran som säkerheten avsett får
väckas vid sistnämnda rådhusrätt,
även om säkerheten frigivits. Finnes
ej rådhusrätt i ort, där svaranden
kunnat sökas enligt vad som nu
sagts, får talan väckas vid den rådhusrätt
som är närmast den orten.

fartygets hemort anses som rederiets

328 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet
har att svara, må åtal väckas vid
den rådstuvurätt, som är närmast
den orten.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispasch,
skall göra sin klandertalan
anhängig vid rådstuvurätten i den
stad, där dispaschen är utgiven.

329 § 1 mom. fjärde stycket.

Har icke dispasch blivit överklagad
i den ordning, nu är sagt, lände
den till efterrättelse.

314- § 2 mom.

2 mom. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom det antal av rättens lagfarna
ledamöter, som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet för rådstuvurätts
domförhet vid huvudförhandling,
tre i handel och sjöfart
kunniga och erfarna män hava säte
och stämma i rätten. Stadsfullmäktige
i stad, vars rådstuvurätt enligt
326 § äger upptaga dylikt mål, skola
före utgången av varje år utse dessa
särskilda ledamöter att utöva befattningen
under det följande året.

338 §.

Bestämmelserna om laga domstol
i brottmål i allmänhet äga motsvarande
tillämpning i fråga om rådhusrätts
behörighet att upptaga
brottmål enligt denna lag. Finnes ej
rådhusrätt i ort, vid vars domstol
den misstänkte haft att svara enligt
vad som nu sagts, får åtal väckas vid
den rådhusrätt som är närmast den
orten.

339 §.

Talan mot dispasch föres genom
klander hos rådhusrätten i den ort
där dispaschen är utgiven.

Dispasch, som ej behörigen klandrats,
länder till efterrättelse.

340 §.

Rådhusrätt är i dispaschmål domför
med tre eller högst fyra lagfarna
domare jämte tre särskilda ledamöter
utsedda enligt 341 §. Rådhusrätten
är dock domför med en lagfaren
domare vid prövning om klander
skall avvisas och vid sådan handläggning
som avser måls beredande eller
som enligt 341 och 343 §§ ankommer
på rådhusrätten.

341 §.

För stad, vars rådhusrätt äger upptaga
dispaschmål, upprättar sjöfartsstyrelsen
årligen en förteckning, vari

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

För att i deras ställe, vid inträffat
förfall, tjänstgöra skola tillika tre
suppleanter utses; uppstår hinder
jämväl för dem, äge rättens ordförande
efter samråd med de lagfarna
ledamöterna för varje särskilt fall
tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute
ersättning av allmänna medel enligt
bestämmelser, som meddelas av
Konungen. Om skyldighet för part
att återgälda sådan ersättning äge
vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken
är stadgat motsvarande tillämpning.

329 § (utom 1 mom. fjärde stycket).

1 mom. Den som vill klandra dispasch
skall inom trettio dagar från
den dag, då dispaschen utgavs, till
rådstuvurätten inkomma med skriftlig
inlaga i två exemplar. 1 inlagan
skola fullständigt upptagas alla klagandens
påståenden jämte skälen
därtill. Vid inlagan skola ock fogas
den klandrade utredningen samt de
handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke
kan upptagas till prövning, skall den
omedelbart avvisas; beslut härom
må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge klagandens
vederpart utbekomma ena
exemplaret av klagandens inlaga.
Vill vederparten bemöta klandret,
äge han inom två veckor efter klandertidens
utgång till rådstuvurätten
inkomma med skriftlig förklaring i
två exemplar. Vid förklaringen skola
fogas de handlingar förklaranden
åberopar, där de ej redan äro ingivna.
Ej må å någondera sidan mer än
eu skrift ingivas.

2 mom. Vill part bliva muntligen
hörd, göre därom anmälan inom fy -

(Föreslagen lydelse)

upptagas minst tolv personer, som
äro kunniga i handel och sjöfart och
som äro skickade att tjänstgöra som
särskilda ledamöter i dispaschmål.
Bland dem som upptagits i denna
förteckning utser rätten för varje
mål tre för tjänstgöring som särskilda
ledamöter. Om på grund av förfall
eller annat hinder föreskrivet antal
ledamöter ej kan utses från förteckningen,
utser rätten annan lämplig
person att vara särskild ledamot.

Särskild ledamot skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugofem
år. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej vara ledamot.
Särskild ledamot äger uppbära ersättning
av allmänna medel enligt
bestämmelser som meddelas av
Konungen.

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall
han inom fyra veckor från dispaschens
dag till rådhusrätten inkomma
med klanderinlaga. Med de avvikelser
som följa av tredje stycket i
denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna
i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och
8—12 §§ rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i mål om klander
av dispasch. Bestämmelse som anser
hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

Upptages klander av dispasch,
äger motpart utan avgift få ut eu
avskrift av klanderinlagan. Vill han
bemöta klandret, skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång
till rådhusrätten inkomma
med skriftlig förklaring. Om denna
rätt att få del av klandret och att
avgiva förklaring bör rådhusrätten
sända meddelande till varje känd
sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling
även för annat ändamål

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ra veckor efter klandertidens utgång.
Göres sådan anmälan, bestämme rättens
ordförande genast dag för förhöret,
som ofördröjligen skall inför
rätten hållas. Har ej inom nyss stadgade
tid anmälan skett och prövar
ej heller rätten nödigt höra parterna,
skall ofördröjligen genom anslag å
en för allmänheten tillgänglig plats
i rättens kansli tillkännagivas viss
dag, då rättens utslag kommer att
meddelas. Underrättelse om tiden
för utslagets meddelande skall ock
avsändas till klaganden samt till annan
part, som inkommit med förklaring
eller eljest blivit hörd i målet.

3 mom. I rättens utslag eller beslut
skall fullständig underrättelse
meddelas om vad part för fullföljande
av talan mot utslaget eller beslutet
har att iakttaga.

330 §.

Talan mot rådstuvurätts utslag eller
beslut i mål, som i 326 § omförmäles,
föres genom besvär till högsta
domstolen. Vill någon anföra besvär,
skall han inom fyra veckor från
den dag, då utslaget eller beslutet
meddelades, till rådstuvurätten inkomma
med besvärsinlaga i två exemplar
och därvid foga de till saken
hörande handlingar klaganden kan
anse nödigt förete. Om klagandens
skyldighet att nedsätta fullfölj dsavgift
samt belopp till säkerhet för
kostnadsersättning åt motparten
skola bestämmelserna i 54 kap. 17
och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning; vad klaganden
enligt 56 kap. 2 § samma balk
har att iakttaga skall fullgöras hos
rättens ordförande och skall vad i
övrigt där sägs om hovrätt avse rättens
ordförande.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom
rätt tid, skall den av rådstuvurätten
avvisas; beslut härom må med -

(Föreslagen lydelse)

än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken.
Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.

343 §.

Talan mot rådhusrätts utslag eller
beslut i dispaschmål föres genom besvär
till högsta domstolen. Vill någon
anföra besvär, skall han inom
fyra veckor från den dag, då utslaget
eller beslutet meddelades, till rådhusrätten
inkomma med besvärsinlaga.
Beträffande klagandens skyldighet
att nedsätta fullfölj dsavgift
och belopp till säkerhet för kostnadsersättning
åt motpart samt i
fråga om rättegången i övrigt äga
bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§
och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i
stället rådhusrätten.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

delas av rättens ordförande. Om talan
mot sådant beslut gälle vad i
första stycket sagts.

Avvisas ej besvärstalan, äge klagandens
vederpart utbekomma ena
exemplaret av besvärsinlagan; han
äge därefter att inom fyra veckor
från besvärstidens utgång till rådstiwurätten
inkomma med förklaring
jämte de handlingar han vill
åberopa.

Sedan förklaring inkommit eller
tiden för förklarings avgivande gått
till ända utan att sådan avgivits,
skall rådstuvurätten utan dröjsmål
till högsta domstolen insända de
växlade skrifterna jämte därvid fogade
handlingar samt akten i målet.

Angående förfarandet i högsta
domstolen gälle i övrigt i tillämpliga
delar vad i 56 kap. rättegångsbalken
är stadgat om besvär.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i
övrigt är segelfärdigt, må ej befälhavaren
eller någon annan å fartyget
anställd för gäld hindras att avresa,
ej heller något av vad han för
tjänstens behov fört ombord tagas
i mät eller beläggas med kvarstad.

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till
sådant antal och med rätt till den
gottgörelse, som av Konungen fastställes,
till bestämmelseorten eller
annan hamn, som fartyget under resan
skall anlöpa, medtaga svenskt
sjöfolk, vars hemsändande det åligger
konsulerna att besörja, eller som
äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 §
sjömanslagen. Utan betalning vare
befälhavaren pliktig medtaga urna
innehållande askan efter avliden
svensk befälhavare eller sjöman, så

(Föreslagen lydelse)

FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser

345 §.

Sedan fartyg utklarerats och i övrigt
är färdigt att avgå, får ombordanställd
icke för gäld hindras
att avresa och ej heller något av
vad han fört ombord för tjänsten
tagas i mät eller beläggas med kvarstad.

346 §.

På svenskt fartyg skall, till det
antal och mot den ersättning som
Konungen fastställer, medtagas
svenskt sjöfolk, vars hemsändande
det åligger konsul att besörja eller
som äger rätt till fri hemresa enligt
26 § sjömanslagen, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som
fartyget skall anlöpa under resan.
Utan betalning skall medtagas urna
innehållande askan efter avliden
svensk befälhavare eller sjöman
samt, såvitt det kan ske utan olägen -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ock hans efterlämnade effekter, såvitt
de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger förordna, att förpliktelse
som i första stycket sägs
skall gälla jämväl i avseende å befälhavare
eller sjöman från annat
land, hans aska eller efterlämnade
effekter.

(Föreslagen lydelse)

het, hans efterlämnade effekter. Fartygets
befälhavare är ansvarig för
att dessa skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna
i första stycket skola
gälla även i fråga om befälhavare
eller sjöman från annat land, hans
aska eller efterlämnade effekter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I den mån annat ej följer av vad som föreskrives nedan upphävas genom
denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;
samt

2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk
domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående
sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter
samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och fördelas
av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet inträffat
eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Annan
till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om
frågan kommit under dispaschörens behandling innan den nya lagen trätt
i kraft.

I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att avlägga
sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före
den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöförhör
som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser tilllämpliga.

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande äro äldre
bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande,
behandlas enligt äldre lag.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels att 2 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla.1

Har förordnats
Med sjörättsmål avses i denna lag
mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen
ävensom andra mål och ärenden beträffande
vilka, enligt vad särskilt
stadgats, de i någon av nämnda lagar
givna regler om domstols behörighet
eller ock bestämmelserna i
denna lag skola gälla; dock att lagen
icke äger tillämpning å mål angående
klander av dispasch.

Vad i

Vid upptagande av sjöförklaring
eller sjöförhör gälle om rättens sammansättning
vad i 314 § 1 mom. sjölagen
är stadgat; nämnd skall ej deltaga.
Förslag å särskilda ledamöter,
som avses i andra stycket sistnämnda
lagrum, skall upprättas av handels-
och sjöfartsnämnd eller, där
sådan nämnd ej finnes, stadsfullmäktige
i stad vars förenande med
domsaga föranlett förordnande enligt
1 §.

Vid prövning --------

(Föreslagen lydelse)

annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag
mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen
ävensom andra mål och ärenden
beträffande vilka, enligt vad särskilt
stadgats, de i någon av nämnda lagar
givna regler om domstols behörighet
eller ock bestämmelserna i
denna lag skola gälla; dock att lagen
icke äger tillämpning å mål angående
klander av dispasch eller å ärenden
angående sjöförklaring.

av häradsrätt.

i nämnden.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

2 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Angående sjöförklaring som upptagits och sjöförhör som inletts före lagens
ikraftträdande gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 650 samt av 2 § 1958:18.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

3) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Alkoholhaltiga drycker -----

Samma lag vare, om sådana drycker
eller berusningsmedel påträffas
hos den som brutit mot 4 § lagen om
straff för vissa trafikbrott eller 13
kap. 6 § luftfartslagen eller hos någon
som medföljt vid tillfället, såframt
berusningsmedlen må antagas
hava varit avsedda även för den som
begått gärningen.

Medför någon-------—----

-----— — äro däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker
eller berusningsmedel påträffas
hos den som brutit mot 4 § lagen om
straff för vissa trafikbrott, 13 kap.
6 § luftfartslagen eller 325 § sjölagen
eller hos någon som medföljt vid tillfället,
såframt berusningsmedlen må
antagas hava varit avsedda även för
den som begått gärningen.

—---stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1960:159.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten vållande till sjöolycka,
straffes med böter eller med fängelse
i högst ett år, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,
må han, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
tillika förklaras för viss tid eller
för alltid förlustig rättigheten att i
dylik beställning nyttjas, där för
sådan rättighets utövande särskilda
villkor äro stadgade. Om sådan påföljd
skall domstolen ofördröjligen
underrätta sjöfartsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten vållande till sjöolycka,
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader, om gärningen ej är
straffbar enligt sjölagen eller belagd
med strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

INLEDNING

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen, utfärdad
den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1). Lagen innehåller i skilda kapitel bestämmelser
om fartyg (1 kap.) och redande i fartyg (2 kap.), om befälhavare
(3 kap.), befraktning (5 kap.), haveri (7 kap.) och skada genom fartygs
sammanstötning (8 kap.), om bärgning (9 kap.), om begränsning av redareansvaret
(10 kap.) samt om sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa
fall (11 kap.). Dessutom finns ansvarsbestämmelser (12 kap.) och processuella
bestämmelser (13 kap.). Befälhavarekapitlet innehåller utom bestämmelser,
som reglerar befälhavarens ställning, bl. a. vissa regler om sjöförklaring
och besiktning. I dessa ämnen meddelas ytterligare bestämmelser i
13 kap. Lagen har efter sin tillkomst undergått flera, delvis betydelsefulla
ändringar. Av dess bestämmelser har 4 kap. om besättningen och 6 kap.
om bodmeri upphört att gälla. Förstnämnda kapitel har ersatts av sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530) och sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959
(nr 404). Sjölagen har tillkommit efter samarbete mellan Sverige, Danmark
och Norge. Dess innehåll överensstämmer i stort med de danska och norska
sjölagarna, som utfärdades år 1892 respektive år 1893. Även den finska
sjölagen av år 1939 uppvisar stora likheter i sak men har en avvikande
disposition av åtskilliga bestämmelser.

Genom den år 1958 tillkallade sjölagskommittén1 pågår översyn av sjölagen.
Denna översyn sker i samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark,
Finland och Norge. Kommittén, som enligt sina direktiv (riksdagsber.
1959:1 Ju 39) är oförhindrad att framlägga delförslag, har avlämnat tre
delbetänkanden med förslag till ändringar i sjölagen, nämligen ett år 1961
angående redareansvarets begränsning (SOU 1961:33), ett år 1963 angående
bärgarlönens fördelning och sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) samt
ett år 1965 angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch,
ansvarsbestämmelserna m. m. (SOU 1965:18). På grundval av det första
förslaget har ny lagstiftning genomförts från och med den 1 juli 1964 (prop.
1964: 35, LJU 8, riksdagsskrivelse 107, SFS 85). Det andra förslaget har delvis
lett till ny lagstiftning, nämligen i fråga om bärgningsregler och ansvarsbestämmelser,
som trätt i kraft den 1 januari 1965 (prop. 1964: 166, LJU
41, riksdagsskrivelse 332, SFS 728). Återstående i samma förslag berörda

bestämmelser, om sjöförklaring, har nu upptagits till beredning inom justi * 1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
direktören Per Erik Hedborg (fr. o. m. den 1 dec. 1963), sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona,
förbundsordföranden Johan S. Thore och assuransdirektören Carl Erik Ahmansson (t. o.
m. den 30 nov. 1963). Experter advokaten Lennart Hagberg och dispaschören Kaj Pineus.

52 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

tiedepartementet i samband med kommitténs tredje betänkande. Beträffande
de av kommitténs lagförslag som sålunda nu behandlats torde här
få hänvisas till propositionen s. 240—246 och 247—259.

De av kommittén åren 1963 och 1965 avgivna betänkandena har remissbehandlats
var för sig. Över båda betänkandena har remissyttranden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen —- som bifogat
yttranden från kustdistriktscheferna — fiskeristyrelsen, domstolskommittén,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sjöassuradörernas
förening samt Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

Över 1963 års betänkande har dessutom remissyttranden avgivits av hovrätten
för övre Norrland, chefen för marinen, offentlighetskommittén, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Svenska lotsförbundet och Sveriges fiskares
riksförbund. Vidare har utrikesdepartementets nämnd för konsulära
sjöfolks- och sjöfartsärenden överlämnat protokoll över sammanträde, vid
vilken nämnden diskuterat vissa delar av betänkandet.

Svea hovrätt har bifogat yttrande över 1963 års betänkande från häradshövdingen
i Gotlands domsaga.

Över 1965 års betänkande har ytterligare remissyttranden avgivits av
överbefälhavaren, telestyrelsen, rikspolisstyrelsen, 1964 års sjömanslagskommitté,
utredningen rörande specialstraffrätten, 1957 års trafiknykterhetskommitté,
dispaschören i Stockholm, Statstjänstemannaförbundet —
till vilket Svenska lotsförbundet anslutits — Försäkringsjuridiska föreningen,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Karlstad och Sjörättsföreningen
i Göteborg.

Sjöfartsstyrelsen har överlämnat yttranden över 1965 års betänkande från
Svenska seglarförbundet, Svenska kanotseglarförbundet, Svenska kryssarklubben
och Sveriges motorbåts union. Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden
över samma betänkande från fislceriintendenterna. Rikspolisstyrelsen
har ingivit yttranden över samma betänkande från polischeferna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå samt från
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare.

I syfte att nå största möjliga nordiska enhetlighet har i sedvanlig ordning
överläggningar sedermera ägt rum mellan företrädare för berörda departement
i Sverige, Danmark, Finland och Norge i januari 1965 i Stockholm
och i september 1965 i Oslo. På grundval av kommitténs förslag och
de överläggningar som sålunda hållits har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i sjölagen, omfattande främst reglerna

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 53

om fartygs befälhavare, haveri, sjöförklaring och besiktning samt ansvarsbestämmelserna.

De föreslagna ändringarna i sjölagen har, såvitt nu är i fråga, föranlett
förslag till ändringar i vissa andra lagar, nämligen i lagen den 4 juni 1937
(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål och lagen
den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.

SJÖLAGEN

De i det följande återgivna yttrandena är hämtade ur anförande vid lagrådsremissen
av föredragande departementschefen, statsrådet Kling. (Jfr
departementschefens anmälan av lagrådets yttrande, intagen nedan s. 95—
97.)

Departementschefen

I fråga om sjölagens disposition vill jag inledningsvis nämna följande
ändringar som gjorts i departementsförslaget. Vissa bestämmelser i befälhavarekapitlet
utgår helt eller flyttas till andra kapitel. I övrigt föreslås, att
bestämmelserna om fartygs befälhavare, nu i 3 kap., får bilda ett nytt 4
kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning.
De i befälhavarekapitlet upptagna reglerna om dagböcker, sjöförklaring
och besiktning bryts ut och förs samman med andra regler i dessa
ämnen till ett nytt 12 kap. Ansvarsbestämmelserna, som nu finns i 12 kap.,
får i stället bilda 13 kap. och de i nuvarande 13 kap. upptagna reglerna om
laga domstol och rättegång i sjörättsmål flyttas till ett nytt 14 kap. Slutligen
föreslås, att bestämmelserna om hemtransport av sjöfolk m. m. och om frihet
för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg
utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas från befälhavarekapitlet
till ett nytt sista kapitel, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Befälhavarekapitlet m.m.

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden och remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 56—62.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag det inte påkallat att nu företa några
väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet, frånsett regleringen
av sjöförldaringsplikten. Däremot synes reglerna vara i behov av en genomgripande
redaktionell bearbetning. Redan kommittéförslaget
innehåller en sådan bearbetning. Under de nordiska överläggningar
som därefter hållits mellan företrädare för berörda departement har enighet
vunnits om en ytterligare omarbetning av kapitlet. Därvid har en
långtgående överensstämmelse nåtts både i sakligt och formellt hänseende
mellan de svenska, danska och norska förslagen. Med dessa förslag
överensstämmer det finska förslaget nära i sak. För att bereda plats åt
nya bestämmelser om fartygs registrering i början av sjölagen har reglerna
om fartygs befälhavare förskjutits och tagits upp under paragrafnummer
som vid tidigare lagändringar blivit lediga genom att vissa bestämmelser
upphävts. Som jag redan nämnt förordas samtidigt, att bestämmelserna
får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes
genom 1922 års sjömanslagstiftning. De nya bestämmelser om
fartygs registrering som f. n. övervägs av sjölagskommittén avses nämligen
bilda ett nytt 2 kap., efter vilket skall som 3 kap. följa bestämmelser
om partrederi, motsvarande i stort sett nuvarande 2 kap. Det nya befälhavarekapitlet
inleds enligt departementsförslaget liksom i de danska
och norska förslagen med 58 § och tar därefter i anspråk alla paragrafer
fram till befraktningskapitlet, som börjar med 71 §.

För denna redaktionella överensstämmelse mellan de svenska, danska
och norska förslagen krävs att vissa i kommittéförslaget upptagna bestämmelser
utgår ur kapitlet. Jag förordar sålunda, att den av kommittén föreslagna
hänvisningen i 25 § till sjömanslagen angående befälhavarens tjänsteavtal
och hans ställning ombord får utgå. Den av kommittén från sammanstötningskapitlet
till 31 § 2 mom. överförda bestämmelsen om befälhavarens
förpliktelser mot fartyg som det egna fartyget stött samman med
bör av samma skäl få stå kvar i förstnämnda kapitel. Vidare förordar jag,
att de av kommittén i 41 och 43 §■§ upptagna bestämmelserna om hemtransport
av sjöfolk m. in. och om frihet för fartygspersonal alt gå till sjöss med
utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder
flyttas till ett nytt sista kapitel i sjölagen, benämnt 15 kap. med rubriken
»Särskilda bestämmelser».

Som jag nämnt tidigare har bestämmelserna i 5 a och 26 §§ sjölagen i
fråga om fartygs behöriga skick fått ny lydelse i samband med
1965 års säkerhetslagstiftning, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966.
Enligt den nya lydelsen av 5 a § skall fartyg, när det nyttjas till sjöfart,
vara sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 55

ohälsa och olycksfall, behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på
betryggande sätt. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till särskilda
bestämmelser om säkerheten på fartyg. Enligt 26 § i dess nya lydelse
skall befälhavaren, innan resa anträds, se till att fartyget är i behörigt
skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålls i behörigt skick. Vidare åligger
honom viss underrättelseplikt mot redaren eller den som i redarens ställe
har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga
skick, som inte kan avhjälpas genast. Den i propositionen till 1965 års
riksdag (nr 132) föreslagna lydelsen av paragraferna, som var lika med
den slutligen antagna, diskuterades under riksdagsbehandlingen med anledning
av ett par motioner i frågan (I: 769 och II: 903). I motionerna anmärktes,
att de bestämmelser i de båda paragraferna som särskilt tog
sikte på säkerheten för inlastat gods utmönstrats. I sin då gällande lydelse
innehöll nämligen 5 a § i tredje stycket bestämmelsen, att fartyg för resa
skulle vara så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods
ej äventyrades. Motionärerna föreslog, att 5 a § skulle innehålla att fartyg,
när det nyttjas till sjöfart, skall vara sjovärdigt, försett med erforderliga
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastat eller barlastat
på sådant sätt att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras,
samt bemannat på betryggande sätt. Första lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (LJU 30), att det av propositionen inte
kunde utläsas att någon saklig ändring i reglerna om säkerheten för inlastat
gods avsetts men att lagtexten syntes ha fått en utformning som
kunde ge anledning till osäkerhet vid tolkningen. Frågan borde därför
övervägas närmare. Utskottet erinrade därvid om det förslag som kunde
väntas under år 1966 på grundval av sjölagskommitténs betänkande i ämnet
och anförde att riksdagen torde få ta ställning till paragrafens utformning
vid behandlingen av den sålunda väntade propositionen. Den i 1965
års proposition föreslagna lydelsen godtogs därför i väntan på det nya
förslaget.

Såväl säkerhetslagstiftningen som befraktningsreglerna i sjölagen och lagen
den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement ställer krav i fråga om fartygs
sjövärdighet, liksom i fråga om bemanning, proviantering och utrustning
(den s. k. resevärdigheten med en inom frakträtten ofta brukad term).
Till skillnad från befraktningsreglerna inbegriper säkerhetslagstiftningen i
sjövärdighetsbegreppet viss utrustning. Det framgår av 2 kap. 1 § samt
7 kap. 1 och 2 §§ lagen om säkerheten på fartyg (jfr departementschefen
i prop. 1965: 132 s. 98—99). På motsvarande sätt förhåller det sig med
fartygs lastning (den s. k. lastvärdigheten). Lastens säkerhet beaktas visserligen
endast indirekt i lagen om säkerheten på fartyg. Men enligt den
lydelse 5 a § sjölagen fick år 1965 krävs att fartyg skall vara behörigen

56 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

lastat eller barlastat. Slutligen ställer säkerhetslagstiftningen särskilda krav
på att fartyg skall vara försett med erforderliga anordningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall.

Säkerhetslagstiftningen utgår från att befälhavaren har ansvar för fartygets
behöriga skick före och under resa. Detsamma får anses gälla befraktningsreglerna
i sjölagen, jfr 26 och 72 §§. Enligt min mening bör befälhavarens
förpliktelser med avseende på säkerheten för fartyg, liv och
gods komma till självständigt uttryck i befälhavarekapitlet. Det torde därvid
vara lämpligt att liksom tidigare ansluta till bl. a. motsvarande bestämmelse
i befraktningskapitlet, som i 72 § föreskriver att bortfraktaren
skall hålla fartyget sj ovärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och
utrustat samt i övrigt i behörigt skick. För att undvika de av riksdagen
påtalade tolkningssvårigheterna torde i fråga om lastning böra anknytas
till den tidigare gällande lydelsen av tredje stycket i 5 a § sjölagen. Även
bemanningskravet torde böra utformas i anslutning till denna lydelse,
vilken upptagits i 1965 års lag om säkerheten på fartyg (se t. ex. 6 kap.
1 §). I enlighet härmed förordar jag, att första stycket i 5 a § får den
lydelsen att fartyg skall när det nyttjas till sjöfart vara sjövärdigt, försett
med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt
så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
På motsvarande sätt bör 58 § första stycket utformas. Där föreskrivs
sålunda enligt departementsförslaget skyldighet för befälhavaren att innan
resa anträds tillse att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller
barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Enligt kommittéförslaget ersätts vissa detaljerade bestämmelser i sjölagen
om befälhavarens plikter av nautisk art med en allmän regel om iakttagande
av god s j ö in a n s s e d. Denna regel kompletteras med föreskrifter
om utnyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått
som betingas av is och väderleksförhållanden. Även de övriga nordiska
kommittéförslagen upptar en allmän regel i detta hänseende. I de
danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap i stället
för god sjömanssed.

Under remissbehandlingen har delade meningar yppats såväl i frågan
om en allmän bestämmelse bör meddelas i detta ämne som i frågan om en
sådan allmän bestämmelse bör kompletteras med detalj föreskrifter enligt
kommitténs förslag. Angående innebörden av det föreslagna uttrycket »god
sjömanssed» har på flera håll anförts tveksamhet. En del remissinstanser
föredrar uttrycket »gott sjömanskap», andra menar att båda uttrycken bör
användas eller att en ny formulering som täcker dem båda bör komma till
användning.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 57

Jag biträder kommitténs förslag att sjölagens detalj regler i förevarande
hänseenden ersätts med en allmän bestämmelse om befälhavarens ansvar
för fartygets säkra framförande och handhavande. En sådan bestämmelse
har motsvarighet i de övriga nordiska texterna. Emellertid förordar jag, att
avfattningen sker med anknytning till vad som är förenligt med gott sjömanskap,
närmast i betydelsen korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt
bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss
eller i hamn. På befälhavaren ställs sålunda anspråk att han skall iaktta
vad som med hänsyn till omständigheterna krävs av en god sjöman (jfr
291 § andra stycket sjölagen). Jag erinrar om att vissa detaljerade normer
och föreskrifter föreligger inom ramen för säkerhetslagstiftningen, i
1960 års internationella sjövägsregler och i författningar rörande sjötrafiken
som utfärdats av Kungl. Maj :t. För sjölagens vidkommande torde,
som kommittén framhållit, befälhavarens ifrågavarande skyldigheter vara
uttömmande reglerade med en sådan allmän regel som nu sagts. Jag vill
därför icke tillstyrka att denna, med avvikelse från de övriga nordiska texterna,
kompletteras med de av kommittén föreslagna föreskrifterna om utnyttjande
av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått som betingas
av is och väderleksförhållanden.

I fråga om befälhavarens ställning vilar sjölagens regler på
förutsättningen att befälhavaren har det yttersta ansvaret och högsta myndighet
ombord. Han har också legal fullmakt att företräda redaren och lastägaren.
En remissinstans har med hänvisning till den tekniska utvecklingen
inom sjöfarten vänt sig mot vad som betecknas såsom föråldrat enmansvälde
och ansvarsbegrepp. Från ett par håll har också riktats kritik mot
att befälhavaren bevarats vid ansvar för den del av dagbokstjänsten som
faller inom maskinchefens område. Vidare har i ett remissyttrande ifrågasatts,
om det alltjämt är motiverat att betrakta befälhavaren som en självständig
företrädare för lastägaren även gentemot redaren och erinrats om
en motsatt uppfattning i den norska sjölagen.

Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom
sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all
tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjörättsliga
utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla
sjöfartsländer omfattade principen, att befälhavaren har det yttersta ansvaret
ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nordiska förslagen.
Någon omprövning av befälhavarens ställning som företrädare för lastägaren
anser jag inte vara påkallad. Jag vill alltså inte förorda någon ändring
i vad som nu gäller angående befälhavarens ställning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att befälhavarens ansvar för fartygets
säkra framförande och handhavande i princip inte rubbas av att han
anlitar biträde av lots. Framförs fartyg felaktigt under lotsning, bär be -

58 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

fälhavaren sitt ansvar för detta, låt vara att det skulle strida mot allmänna
rättsgrundsatser att utkräva ansvar ifall han varken kunnat eller bort inse
att fel begicks. Därutöver har självfallet lotsen ansvar för det sätt på vilket
han fullgör sitt uppdrag. Hans ansvar är främst knutet till fartygets navigering,
dvs. val av väg och kurs. Ansvaret för manövreringen har i lotsförordningen
lagts på befälhavaren. I rättstillämpningen har emellertid
framträtt en tendens att under vissa betingelser, såsom då lotsning äger
rum i trång eller annars svårframkomlig farled, lägga manöveransvar även
på lotsen. Detta torde vara befogat med hänsyn till den tekniska utvecklingen
inom sjöfarten och därav betingat praktiskt bruk till sjöss. Med
anledning av en framställning från lotshåll till Kungl. Maj :t om modernisering
av lotsförordningen i denna del anmäler chefen för kommunikationsdepartementet
senare denna dag förslag till ändring i lotsförordningen.
Sambandet mellan befälhavarens och lotsens uppgifter och ansvar
torde motivera, att som kommittén föreslagit lotsen får samma ställning
som befälhavare och besättning när det gäller möjligheten att jämka
skadestånd som han kan bli skyldig utge på grund av fel eller försummelse
i fartygets tjänst. De danska och norska förslagen utgår från att
en sådan jämkningsregel för lots tas upp i resp. lagar om lotsväsendet. En
motsvarande lagteknisk lösning är emellertid inte möjlig för vår del, eftersom
lotsväsendet här liksom i Finland är reglerat i författning som inte
har civillags karaktär.

Som kommittén framhållit, bör den föreslagna jämkningsregeln kunna
tillämpas i fråga om varje form av biträde som lots i denna sin egenskap
lämnar vid fartygs förande, ankring eller förtöjning. Regeln bör också gälla
lika för kronolots och annan lots. För besättningsmedlemmar gäller emeltid
50 § sjömanslagen.

Sjölagens bestämmelser är i allmänhet utformade med tanke främst på
handelssjöfarten. I princip är de emellertid tillämpliga på all sjöfart. Kommittéförslaget
gör ingen ändring häri. Frågan vilka fartyg som omfattas
av befälhavarekapitlets bestämmelser har emellertid aktualiserats
under remissbehandlingen genom att i anslutning till vissa paragrafer önskemål
framförts om att tillämplighetsområdet skall klargöras i lagtexten.
Som jag kommer att utveckla senare förordar jag, att de i befälhavarekapitlet
upptagna bestämmelserna om obligatorisk befälhavarerapport till sjöfartsstyrelsen
angående vissa händelser skall gälla endast handels- och
fiskefartyg. Bestämmelserna om fakultativ rapport skall däremot enligt förslaget
gälla alla fartyg. I övrigt torde som hittills böra överlämnas åt praxis
att avgöra i vilken mån kapitlets bestämmelser är tillämpliga utanför handelssjöfarten.
Därutanför torde utrymmet självfallet vara ringa för tillämpning
av kommersiellt betingade regler, medan förhållandet får anses vara
det motsatta i fråga om regleringen av befälhavares sjömansmässiga förpliktelser.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 68—77.

Haverikapitlet m. in.

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får uttskottet hänvisa till propositionen s. 78—84.

Departementschefen

Sjölagens haverikapitel innehåller omfattande regler om gemensamt haveri.
Även besiktning, dispaschering, haveribidrag och enskilt haveri m. m.
regleras. Bestämmelserna är dispositiva. I fråga om gemensamt haveri och
fördelningen därav tillämpas emellertid i praktiken vanligen YAR i den
lydelse de har enligt 1950 års revision. Dessa regler företer vissa betydelsefulla
avvikelser från sjölagens haveriregler. Visserligen utgår YAR från en
uppfattning om det gemensamma haveriets begrepp som i praktiken väl
överensstämmer med sjölagens. Det grundar sig på vad som i läran om det
gemensamma haveriet betecknas såsom »common safety»-principen. Med
utgift som är ersättningsgill i gemensamt haveri jämställer emellertid YAR
generellt sådan »extra utgift» som trätt i stället för eljest ersättningsgill
utgift, i den mån denna därigenom inbesparats. YAR medger sålunda i förhållande
till sjölagen ett vidgat utrymme för tillämpning av den s. k. »common
benefit»-principen vid gemensamt haveri. YAR medger också i större
utsträckning än sjölagen ersättning för kostnader, som är förenade med
anlöpande av nödhamn, samt ränta på utlägg i gemensamt haveri. Medan
sjölagen anvisar en generellt verkande metod för bestämmande av fraktens
bidragsvärde bestäms detta värde enligt YAR genom avdrag från bruttofrakten
av vissa inbesparade kostnader för fraktens intjänande. Vidare
saknar YAR motsvarighet till en del av sjölagens regler, såsom i fråga
om verkan av att syftet med uppoffring inte uppnåtts, befälhavarens åligganden
när uppoffring skall göras, värdering av skada till verklig eller uppskattad
kostnad, avdrag för enskild lastskada, verkan av efterföljande ny
skada, bidragsvärde vid flera gemensamma haverier under resan m. m.

Haverikapitlet innehåller också regler om bl. a. enskilt haveri, besiktning
och dispaschering samt ansvar för haveribidrag och säkerställande
av sådant bidrag. Andra bestämmelser i sjölagen hänvisar till dispaschering
tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp och
fördelning därav. Dispaschörs befattning med försäkringstvister regleras i
särskild lag.

Kommittén har funnit, att riktigheten av det gemensamma haveriets
princip torde vara obestridlig och att dess tillämpning alltjämt fyller en

60 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

viktig funktion trots moderna sjöförsäkringsförhållanden. Regler om
gemensamt haveri bibehålls därför enligt kommitténs förslag.
Uppfattningen att regler i ämnet bör bibehållas har också vunnit anslutning
under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del. Med
hänsyn till att utvecklingen i praktiken gått därhän att certepartier och
konossement regelmässigt hänvisar till YAR, ansluter jag mig liksom remissinstanserna
också till kommitténs förslag, att sjölagens regler om gemensamt
haveri upphävs och ersätts med YAR. Samma ståndpunkt har
intagits i de övriga nordiska länderna.

Under kommittéarbetet har dock något olika lösningar valts när det
gäller den lagtekniska metoden för att införliva YAR med den
interna lagstiftningen. Den svenska kommittén har valt att i sjölagen ta
in en definition av gemensamt haveri i anslutning till YAR och därefter
hänvisa till »internationellt vedertagna grundsatser», varmed åsyftas YAR.
Även det finska kommittéförslaget innehåller en sådan definition men
hänför sig i övrigt till »vad därom är särskilt stadgat», varmed avses YAR
upptagna i en administrativ författning. Det norska kommittéförslaget förutsätter
fullständig administrativ reglering i närmast möjliga överensstämmelse
med »internasjonal praksis og sedvane», dvs. YAR, medan motsvarande
danska förslag uttryckligen hänvisar till 1950 års YAR.

Den i det svenska kommittéförslaget gjorda hänvisningen till »internationellt
vedertagna grundsatser» har mött kritik under remissbehandlingen.
Även enligt min mening kan det befaras att en så allmänt hållen hänvisning
kan leda till vissa tolkningssvårigheter. Det torde sålunda inte
kunna bortses från de anmärkningar som under remissbehandlingen gjorts
om att YAR i vissa länder givit upphov till divergerande praxis och att
nytillkomna sjöfartsnationer kan komma att utveckla andra regler i ämnet,
som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänja.

Å andra sidan delar jag kommitténs uppfattning, att YAR inte lämpar
sig för eu inarbetning i svensk lagtext. Enligt min mening bör väljas en
lösning som i likhet med det danska kommittéförslaget innefattar uttrycklig
hänvisning till YAR i 1950 års lydelse och samtidigt förutsätter
att reglerna tillkännages genom att på lämpligt sätt publiceras i Svensk
författningssamling i sin engelska text och i svensk översättning, Om eu
sådan lösning har också enighet uppnåtts under de nordiska departementsöverläggningarna.
Den har fördelen att vara entydig. Den träffas
inte heller av invändningen, att civilrättsliga regler utfärdas av Kungl.
Maj :t ensam, eftersom endast tillkännagivandet av reglernas lydelse skall
ankomma på Kungl. Maj :t. Vidare går den fri från den invändning av
konstitutionell natur som anförts under remissbehandlingen. Lagändring
kommer nämligen att bli nödvändig, om YAR framdeles på nytt revideras
och anses böra lända till efterrättelse hos oss i sin nya lydelse. I enlighet

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 61

med det anförda innehåller den inledande paragrafen i departementsförslaget,
211 §, att angående innebörden av gemensamt haveri och fördelningen
därav på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpen-reglerna
1950 i den män annat ej är avtalat. Den av kommittén föreslagna definitionen
av gemensamt haveri har utelämnats med hänsyn till att YAR i sig
själva innehåller en förklaring om vad som menas med gemensamt haveri.

Utöver hänvisning till YAR innehåller haveri kapitlet enligt
kommittéförslaget bestämmelser om dispaschering, haveribidrag, enskilt haveri
och s. k. oegentligt gemensamt haveri samt om dispaschörs befattning
med försäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch, som för närvarande
regleras i särskild lag. Kapitlets rubrik har i kommittéförslaget ändrats till
»Om gemensamt haveri och dispasch». Som en följd av kapitlets revision
har 276 och 284 §§ sjölagen angående sjöpanträtt och preskription jämkats.
Samtidigt har dessa lagrum liksom den därmed sammanhängande 283 § underkastats
redaktionell översyn.

Förslaget har i sak mottagits positivt under remissbehandlingen. Mot den
föreslagna rubriceringen har dock anmärkts, att den ger intryck av att kapitlet
uttömmande reglerar de frågor som kan hänskjutas till avgörande
av dispaschör. För att avhjälpa denna brist har i ett par remissyttranden
föreslagits, att hänvisning görs till bestämmelserna om dispaschörs befattning
med tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp
och fördelning därav. Jag har stannat för att det föreslagna haverikapitlet,
fastän det visserligen till övervägande delen rör gemensamt haveri
och dispasch, liksom hittills bör rubriceras »Om haveri». Detta överensstämmer
med de danska och finska förslagen. I det norska förslaget däremot,
vilket saknar bestämmelser om enskilt haveri, ändras rubriken till
»Felleshavari». I övrigt biträder jag i allt väsentligt kommitténs förslag.
I fråga om paragrafnumreringen följer departementsförslaget helt kommitténs
förslag.

Reträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 86—92.

Sammanstötningskapitlet

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 93—94.

Departementschefen

Som kommittén föreslagit torde bestämmelserna i detta kapitel böra
undergå vissa redaktionella jämkningar. Av vad jag anfört i det föregående
framgår, att 219 § tas i anspråk som sista paragraf under haverikapitlet. I

62 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

samband med behandlingen av befälhavarekapitlet har jag för att nå så
fullständig nordisk enhetlighet som möjligt där förordat, att nuvarande
223 § med bestämmelser om befälhavares speciella undsättningsplikt och
andra åligganden i sammanstötningsfall får behålla sin plats i sammanstötningskapitlet.
Detta föranleder dock inte någon ändring i den av kommittén
föreslagna paragrafindelningen. Departementsförslaget omlattar följaktligen
liksom kommittéförslaget 220—223 §§. Vissa redaktionella jämkningar har
vidtagits utöver de av kommittén föreslagna.

Det sakliga innehållet i kapitlet har berörts i ett par remissyttranden. Med
anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i anslutning till den i
220 § föreskrivna regressrätten i fråga om ersättning som utgivits för personskada
vill jag erinra om att sammanstötningskonventionen överlämnar till
nationell lagstiftning att reglera innebörden och verkan av regler, grundade
på avtal eller lag, om begränsning av redares ansvarighet i förhållande till
ombordvarande personer. I propositionen med förslag till lagstiftning i
samband med Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1912: 26) fanns en
bestämmelse om att avtal varigenom någon fritog sig från ansvarighet för
personskada i följd av sammanstötning skulle vara utan verkan. Bestämmelsen
antogs dock inte av riksdagen. I brist på uttrycklig reglering av frågan
har det i litteraturen (F. Schmidt, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944,
s. 147—149) ansetts ligga närmast till hands att tillskriva gällande rätt den
innebörden att regressrätten är självständig och således kan utövas oberoende
av friskrivnings- eller begränsningsklausul på den andra kollisionspartens
sida. Motsvarande ståndpunkt torde intas av dansk och tysk rätt.
Denna tolkningsfråga har emellertid förblivit olöst. Den norska sjölagen,
som i denna del torde överensstämma med engelsk rätt, inskränker kollisionsparts
regressrätt med hänsyn till den befrielse från eller begränsning
av ansvarigheten som den andra kollisionsparten åtnjuter. Den finska sjölagen
inskränker i stället på motsvarande sätt den skadelidandes rätt till
ersättning. Frågan bör inte lösas nu utan bör övervägas under kommitténs
fortsatta arbete. Det bör därvid undersökas om en enhetlig nordisk lösning
kan nås.

Den i ett annat remissyttrande berörda bestämmelsen i 221 §, att vardera
sidan skall bära sin skada när sammanstötning inträffat av våda eller när
det inte kan utredas att vållande ligger endera sidan till last, överensstämmer
med artikel 2 i sammanstötningskonventionen. Den kan därför inte ändras
utan att Sverige frånträder konventionen.

I övrigt vill jag nämna, att de från 223 a § till 222 § flyttade bestämmelserna
om vilka s. k. oegentliga sammanstötningar som skall likställas med
verklig sammanstötning, i enlighet med vad som särskilt uttalades under
förarbetena till 1912 års lagstiftning, träder i tillämpning i varje sammanhang
där sjölagen innehåller bestämmelser om verklig sammanstötning.
Detta blir av betydelse vid tillämpning av 70 §, 300 §, 301 § 5 och 308 § i

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

förslaget. Den uttryckliga erinran om sådan likställighet som infördes i
284 § i samband med 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt,
har i konsekvens härmed utgått i förslaget såsom obehövlig och i viss mån
vilseledande.

Dagböcker

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 96—104.

Departementschefen

Både från privaträttslig och från offentligrättslig synpunkt är det av betydelse
hur regleringen sker av dagboksplikten och dagboksföringen liksom
av rätten att ta del av dagbok och skyldigheten att förvara den. Jag delar
därför kommitténs uppfattning, att de grundläggande bestämmelserna
i ämnet bör finnas i själva sjölagen och regleringen i övrigt
ske genom särskilda bestämmelser, som utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Jag
godtar i huvudsak de av kommittén föreslagna bestämmelserna i sjölagen.
Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att de i stället för att överföras till
13 kap. får tillsammans med bestämmelserna om sjöförklaring och besiktning
bilda ett nytt 12 kap. närmast före ansvarsbestämmelserna. Dagboksreglerna
torde få inleda det nya 12 kap. och där tas upp i 296—300 §§.

I likhet med kommittén anser jag att dagboksplikten inte bör
knytas till fartyg i viss fart utan bör göras beroende av fartygets art och
dräktighet. Det kan därvid inte bortses från att fartyget bör ha sådan bemanning
att den medger dagbokstjänst ombord. Som kommittén anfört torde
det vara ändamålsenligt att plikten läggs på handels- och fiskefartyg av
viss dräktighet och kombineras med möjlighet till dispens. Åt begreppen
handelsfartyg och fiskefartyg torde därvid få ges samma innebörd som i den
av kommittén återgivna bestämningen i 1960 års sjöbefälskungörelse. De
av kommittén föreslagna tonnagegränserna, 20 bruttoregisterton för handelsfartyg
och 80 för fiskefartyg, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen
och förefaller mig vara väl avvägda. Inom detta tillämpningsområde
torde som kommittén också förordat kravet på bruket av dagbok
få varieras efter fartygets art och användning. Med möjlighet till dispens
från dagboksplikten och med variation av dagboksformulären torde det inte
vara påkallat att som förordats i ett remissyttrande sätta tonnagegränsen
för fiskefartyg i relation till de behörighetskrav som för närvarande gäller
för befälhavare på vissa fiskefartyg. Särskild tonnagegräns för segelfartyg
torde inte vara behövlig längre. Som kommittén föreslagit bör dagboksplikten
gälla endast när fartyget är i drift. Med denna bestämning förstås

64 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

detsamma som med uttrycket när fartyget »nyttjas till sjöfart» i 5 a §.
Anknytning till att fartyget är i drift görs också i sjöförklaringsreglerna.

Skyldigheten att föra dagbok bör som hittills i första hand avse skeppsoch
maskindagböcker. Därtill kommer oljedagbok och radiodagbök enligt
särskilda bestämmelser som jag nämnt i det föregående. I ett par remissyttranden
bär ifrågasatts, om inte dagboksplikten och övriga dagboksregler
borde omfatta även de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg.
Dessa journaler har emellertid en sådan speciell karaktär och jämförelsevis
begränsat värde från utredningssynpunkt att några bestämmelser om dem
åtminstone inte f. n. torde böra meddelas i sjölagen. Föreskrifter om att
sådana journaler skall föras finns inte heller i de övriga nordiska länderna.
Inte heller anser jag att det nu, som ifrågasatts i ett par remissyttranden,
bör tas in föreskrifter i sjölagen om skyldighet att i vissa fall av långtgående
automatisering av maskineriets drift använda särskild registreringsapparatur.
Den tekniska utvecklingen och -de problem som föranleds
därav torde kunna förutsättas bli tillräckligt beaktade genom möjligheterna
att med olika formulär variera kraven på bruket av dagbok.

Liksom flertalet remissinstanser är jag ense med kommittén om att några
väsentliga ändringar i gällande regler om själva dagboks föringen
inte är påkallade. I överensstämmelse med den ståndpunkt jag i det föregående
intagit i fråga om befälhavarens ställning ansluter jag mig till kommitténs
förslag att befälhavaren alltjämt skall ha tillsyn även över maskindagbokens
förande.

Som jag redan nämnt biträder jag också förslaget, att kravet på dagbokstjänst
skall kunna varieras efter fartygets art och användning genom olika
aagboksformulär. Med hänsyn till den betydelse som tillmäts dagbokskladd
ansluter jag mig till kommitténs förslag att samma krav som på
dagboken ställs på kladd till dagbok, när det gäller dess förande och sättet
för rättelser däri. De svårigheter att föra ut en sådan ändring i praktiken
som berörts i ett remissyttrande och som sammanhänger med invanda föreställningar
om kladden såsom enbart ett dagboksunderlag torde inte böra
hindra en reform av denna innebörd.

Kommitténs förslag att ersätta nuvarande regel, att införing i dagboken
av kladdanteckningar skall ske före dygnets utgång, med en föreskrift att
sådan införing skall göras så snart det kan ske förefaller mig vara en praktisk
jämkning i nuvarande ordning. Jag biträder förslaget även i denna del.
Det torde inte vara påkallat att som ifrågasatts i ett remissyttrande komplettera
regeln i anslutning till nuvarande ordning sålunda att dygnsfristen
anges som normgivande.

Den nuvarande regeln om rätt att ta del av dagbok utsträcks
enligt kommittéförslaget till att omfatta även dagbok på danskt, finskt eller

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 65

norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning upptas
i de övriga nordiska kommittéförslagen. Av dessa går det norska ännu
längre och utsträcker regeln till att omfatta alla främmande fartyg i norsk
hamn. Under de nordiska departementsöverläggningarna har full enighet
inte kunnat vinnas på denna punkt. Jag vill för min del ansluta mig till den
svenska kommitténs ståndpunkt i denna del. På samma ståndpunkt vilar
också de danska och finska propositionerna. Som den svenska kommittén
framhållit torde det nämligen kunna ifrågasättas, om en mera långtgående
reglering såvitt den avser väsentligen privaträttsliga förhållanden kan godtas
från folkrättslig synpunkt. I den norska propositionen har regeln också
undergått en betydelsefull jämkning, i det att dess tillämpning på andra
fartyg än danska, finska och svenska fartyg gjorts beroende av att sjöfartsdirektoratet
inte bestämmer annat. Med detta tillägg avses enligt de norska
motiven att kunna undvika en sjöfartspolitiskt eller utrikespolitiskt olycklig
tillämpning. Den av mig biträdda regeln torde inte hindra att svensk
myndighet bereder sig tillgång till ett utomnordiskt fartygs dagböcker, när
fartyget är skyldigt att medverka till en utredning i det offentligas intresse.
Till jämförelse vill jag nämna, att de i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg meddelade bestämmelserna om rätt för polismyndighet
m. fl. myndigheter att ta del av olj edagbok och på begäran få utdrag
därav är tillämpliga inte bara på konventionsländernas fartyg utan även
på andra länders fartyg.

Som kommer att framgå i det följande vid behandlingen av sjöförklaringsreglerna
ansluter jag mig i allt väsentligt till ett förslag av kommittén,
att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat
fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom
stängda dörrar eller rentav underlåtas. Därigenom avses att förebygga att
den ena kollisionsparten tvingas förebringa den utredning som står att få
på hans sida och därmed blottställa sig bevismässigt utan att motsvarande
skyldighet åvilar den andra parten. I konsekvens härmed delar jag kommitténs
uppfattning, att i sådana fall en inskränkning bör ske även i rätten
att ta del av fartygets dagbok. Kommittéförslaget innebär, att i fall av fartygs
sammanstötning med annat fartyg lastägare eller passagerare eller annan,
t. ex. det andra fartygets redare, äger ta del av dagbok endast i rättegång
där talan förs på grund av sammanstötningen. Förslaget har mött viss
kritik. Jag vill också ifrågasätta, om inskränkningen bör göras så långtgående.
Det torde nämligen förhålla sig så, att efter sammanstötning mellan
fartyg parterna på ömse sidor så gott som undantagslöst utväxlar dagboksutdrag
eller ger varandra tillgång till fartygens dagböcker på annat sätt.
Att under sådana förhållanden göra inskränkningen helt obetingad skulle
leda till att bl. a. lastägare kan avskäras från tillgång till dagbok i en utsträckning
som många gånger torde te sig omotiverad. Enligt min mening
bör regeln med hänsyn till det ändamål den skall tjäna utformas i närmare
5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 1 avd. Nr 3

66 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

anslutning till sjöförklaringsreglerna. Dessa innebär enligt mitt förslag, att
sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar, när fartyget stött samman
med annat fartyg och sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande
det andra fartyget inte företas samtidigt eller över huvud inte kommer
till stånd. Det senare kan vara fallet med utomnordiska fartyg. Dessa
bestämmelser bör som jag också återkommer till längre fram kompletteras
med bestämmelser om att handlingar i ärende angående sjöförklaring
skall kunna hållas hemliga.

Det sekretesskydd som sålunda bereds fartyget vid sjöförklaring bör få
sin motsvarighet när det gäller rätten att ta del av fartygets dagböcker i
annan ordning än vid sjöförklaringen. Ändamålet med nämnda skydd skulle
annars förfelas. När åter sjöförklaring ägt rum vid offentlig förhandling
föreligger inte längre skäl att vägra någon att ta del av fartygets dagbok, om
han enligt de allmänna villkoren äger göra detta. De utdrag av dagboken
och andra handlingar som ingivits till sjöförklaringsmyndigheten utgör
nämligen då offentlig handling som inte kan beläggas med sekretess. Detsamma
gäller i fall då rättegång inletts med anledning av sammanstötningen.
Att välja en avvikande lösning beträffande dagbok eller utdrag därav
som befälhavaren eller redaren själv innehar skulle alltså enbart leda till
onödig omgång för den som vill vända sig direkt till någon av dessa. Med
sjöförklaring bör i detta sammanhang jämställas utredning genom sådan
särskild undersökningskommission som avses i 314 §. Något skyddsvärt
intresse av att kunna hemlighålla dagboken föreligger inte heller, om det
andra fartygets dagbok hålls tillgänglig.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag en regel, enligt vilken rätten
att ta del av dagbok angående fartygs sammanstötning med annat fartyg
inskränks endast för det fall att inte motsvarande tillgång finns till det
andra fartygets dagbok och inte heller sjöförklaring eller undersökning
enligt 314 § i förslaget hålls offentligt eller talan väckts med anledning av
sammanstötningen. En sådan regel korresponderar mot de förut nämnda
bestämmelserna, som gör det möjligt att hålla sjöförklaring inom stängda
dörrar och belägga handlingarna i ärendet med sekretess. Den står i nära
överensstämmelse med den ordning som valts i de danska och norska propositionerna.
Enligt dessa gäller nämligen undantag från rätten att ta del
av dagbok för det fallet att sammanstötning skett med främmande fartyg
och motsvarande tillgång till dess böcker inte föreligger. Ett tillägg i dessa
förslag gör det dock möjligt för respektive handelsministern och sjöfartsdirektoratet
att medge tillgång till dagböckerna även i sådant fall. De
skiljaktigheter som uppkommer mellan den av mig förordade regeln och
den dansk-norska regeln och som sammanhänger med att den svenska
regeln så nära som möjligt bör ansluta till motsvarande sekretessbestämmelser,
torde få mycket ringa praktisk betydelse.

Dagböcker på stats- och kommunägda fartyg är som offentlighetskom -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

mittén framhållit allmänna handlingar och därför till skillnad från dagböcker
på privatägda fartyg tillgängliga utan vidare för var och en. Vissa av
dessa fartyg, t. ex. en del statliga tågfärjor och kommunala isbrytare, kommer
att omfattas av de här föreslagna bestämmelserna om dagboksplikt,
eftersom de är handelsfartyg. Någon skillnad mellan dessa fartyg och privatägda
fartyg bör enligt min mening inte göras i förevarande hänseende.
Även i fråga om sådana fartyg i offentlig ägo på vilka förs dagböcker eller
liknande anteckningar enligt administrativa regler med åtminstone i huvudsak
samma syfte som sjölagens bestämmelser i ämnet torde likställighet
vara motiverad. Detta gäller bl. a. marinens fartyg, låt vara att de s. k.
loggböcker som förs ombord på dem kan åtnjuta sekretesskydd enligt bestämmelser
i försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462). För
nu ifrågavarande fartyg bör införas bestämmelser som svarar mot de föreslagna
bestämmelserna i sjölagen om inskränkning i rätten att ta del av
dagbok i sammanstötningsfall. Sådana bestämmelser torde böra införas i
sekretesslagen och där tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upphävdes
genom lagändring år 1949. De kommer därmed närmast före de i liknande
syfte meddelade bestämmelserna om myndighets handlingar, som
upprättats eller anskaffats till utredning i någon myndighetens rättstvist.

I anslutning till de nu behandlade reglerna om rätten att ta del av fartygs
dagbok angående sammanstötning mellan fartyg vill jag erinra om att
här liksom i sjölagen i övrigt med verklig sammanstötning likställs sådan
s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. Däremot räknas
inte hit sådana sammanstötningar som att fartyget seglar på ett annat
föremål, t. ex. en svängbro, slussport eller liknande. Detta överensstämmer
med de övriga nordiska förslagen. Jag finner ej anledning att som förordats
under remissbehandlingen utvidga bestämmelserna till att gälla även
vid dessa slag av oegentlig sammanstötning.

Jag biträder kommitténs förslag att i överensstämmelse med de övriga
nordiska förslagen utsträcka tiden för redarens skyldighet att förvara
avslutad dagbok från två till tre år. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande
förlänga denna tid ytterligare torde bli alltför betungande för redaren
och därför inte böra ske.

Kommitténs förslag, att bestämmelserna om rätten att ta del av dagbok
och om redares skyldighet att förvara dagbok skall bli tillämpliga även i
fråga om dagboks kladd och på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri, vill
jag tillstyrka. Däremot är jag för närvarande inte beredd att förorda, att
som föreslagits under remissbehandlingen låta bestämmelserna omfatta
även vad som registreras på annat sätt än på teknisk väg. Om denna ståndpunkt
har enighet vunnits under de nordiska departementsöverläggning -

arna.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 109—111.

Sjöförklaring m. m.

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 111—129.

Departementschefen

Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som råder inom sjöfarten
innehåller sjölagen liksom de övriga nordiska ländernas sjölagar bestämmelser
om ett särskilt utredningsförfarande för olyckor och haverier inom
sjöfarten, benämnt sjöförklaring. Vidare finns föreskrifter om ett annat
speciellt sjörättsinstitut, sjöförhör, för undersökning av olyckor av större
omfattning eller svårare art. Denna ordning med särskilda sjöutredningsinstitut
saknar motsvarighet i de flesta utomnordiska länder. Sjöförhör äger
som regel rum i anslutning till sjöförklaring. Båda utredningsinstituten
tjänar svflet att klarlägga inträffade händelser och orsakerna till dem och att
i tid säkra tillgången till utredning och bevisning. Sjöförklaringen tillgodoser
i huvudsak enskilda intressen och har i viss mån karaktär av bevisupptagning
till framtida säkerhet. Sjöförhöret är betingat av ett offentligt intresse
av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Fastän sjöförhöret företer
likheter med förundersökning i brottmål och även kan tjäna till utgångspunkt
för sådan undersökning, är syftet inte att vinna underlag för beslut
angående åtal utan att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.
De förutsättningar under vilka sjöförklaring och sjöförhör skall komma
till stånd sammanfaller delvis och någon klar åtskillnad mellan de båda instituten
upprätthålls inte.

Frågan om denna särskilda ordning för utredning av sjöolyckor
bör bibehållas har övervägts av de nordiska sjölagskommittéerna.
Med undantag för en ledamot av den norska kommittén har
enighet vunnits om att denna särskilda ordning bör bibehållas. Åtskilliga
ändringar har dock ansetts böra göras i de nuvarande bestämmelserna. Den
svenska kommittén har menat, att sjöförhöret är av principiellt värde från
sjöfartssäkerhetssynpunkt och att det inte gärna kan ersättas med förundersökning
enligt vanliga straffprocessuella regler. Däremot har kommittén
ansett att värdet av sjöförklaringsinstitutet kan ifrågasättas. Enskilda
utredningsintressen kan nämligen tillgodoses på annat sätt och sådan
utredning som kan vinnas genom sjöförklaring saknar dessutom ofta
självständig betydelse med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar
för godset. Kommittén har i enlighet härmed stannat för att inte

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 69

bibehålla sj öförklaringsinstitutet i sin nuvarande obligatoriska form för de
fall då enbart ett enskilt utredningsintresse föreligger utan föreslår för
dessa fall endast en fakultativ utredningsform.

Kommittéförslaget har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats
utan erinran. Från ett par håll har dock anförts kritik mot de båda sjöutredningsinstituten,
särskilt mot sjöförklaringen.

Liksom flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bibehålla en
särskild ordning för utredning av sjöolyckor och förordar i överensstämmelse
med förslaget att instituten sjöförhör och sjöförklaring slås samman
till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.
Vidare ansluter jag mig till förslaget att sjöförklaring görs fakultativ
för sådana fall då utredningen väsentligen skall tillgodose enskilda intressen.
Sådan sjöförklaring bör bl. a. kunna komma till stånd på begäran av
lastägare. Som kommittén föreslagit torde en sådan ändring böra föranleda
en regel om skyldighet för bortfraktaren att underrätta lastägaren, om
mottaget gods förkommit, minskats eller skadats. En sådan regel kan införas
i befraktningskapitlet.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har inte ifrågasatts
annat än att sj öförklaringsinstitutet skall behållas i enlighet med kommittéernas
förslag. Det har också eftersträvats att ytterligare närma de
nordiska ländernas regleringar till varandra. Att såvitt möjligt ensartade
regler kan uppnås även i detaljer främjar den tanke som präglat det nordiska
samarbetet, nämligen att de nordiska länderna i fråga om sjöförklaring
skall bilda ett gemensamt område, inom vilket sjöförklaring hålls i
huvudsakligen samma former för nordiska fartyg. Samtidigt har i de danska,
norska och svenska förslagen gjorts en viss omflyttning av de särskilda
bestämmelserna i förhållande till kommittéförslagen, varigenom erhållits
så gott som fullständig överensstämmelse i paragraf följ den. Den finska propositionen
innefattar inte någon mera genomgripande redaktionell omarbetning.

Vissa skiljaktigheter även i sak återstår dock mellan förslagen. Som
komplettering till bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring bibehåller
det svenska förslaget bestämmelser om rapportskyldighet för fartygets befälhavare
när händelser av de slag som föranleder sjöförklaring inträffat.
Dessa bestämmelser, som enligt vad jag förut berört är intagna i befälhavarekapitlet,
har fått sin efterbild i det finska förslaget men inte i de danska
och norska. Bestämmelserna om rapportplikt går något längre än bestämmelserna
om obligatorisk sjöförklaring. Med denna skillnad sammanhänger,
att sjöförklaringsplikten enligt de danska och norska förslagen
är något mera vidsträckt än enligt de finska och svenska, när det gäller
olyckshändelser som föranlett dödsfall eller svår kroppsskada. En annan
skiljaktighet är att den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring
även för lastskador.

70 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Utredningsmyndighet vid sjöförklaring är enligt den svenska
sjölagen rådhusrätt i stapelstad. Enligt särskild lag kan i samband med att
rådhusrätt upphör och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga
förordnas, att häradsrätten i orten skall uppta sjörättsmål i rådhusrättens
ställe. Domstolen består vid sjöförklaring av en lagfaren och två sjösakkunniga
ledamöter. Utomlands avges sjöförklaring inför behörig utländsk
myndighet eller svensk konsul. Konsuln bör därvid biträdas av två sjosakkunniga
och ojäviga, helst svenska män, om det kan ske. Mot sjöförklaringsinstitutet
har anmärkts, att sjöförklaringar ofta inte handläggs med
den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Antalet behöriga
domstolar anses för stort och enligt tillgängliga statistiska uppgifter
är sjöförklaringarna mycket ojämnt fördelade mellan dem. Detta medför
att åtskilliga domstolar inte förvärvar önskvärd erfarenhet av sjöutredningar.
Enligt kommitténs mening är inte heller domstol i och för sig särdeles
väl lämpad för utredningar av detta slag, eftersom utredningarna kräver
en aktivitet från domstolens sida som med nuvarande rättegångsordning är
ganska främmande för domstolarna. Den övervägande meningen inom
kommittén har varit att i stället särskilda sjöförklaringsnämnder borde inrättas
till ett jämförelsevis litet antal, lämpligen en för vart och ett av rikets
sju fartygsinspektionsdistrikt. Därigenom skulle utredningsmyndigheterna
få tillräcklig erfarenhet av sjöförklaringar och även andra fördelar
vinnas. Av kostnadsskäl men även med hänsyn till omständigheter av väsentligen
administrativ och psykologisk art har kommittén stannat för att
bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Kommittén har samtidigt föreslagit
viss begränsning av antalet behöriga domstolar och förordat vissa
ändrade bestämmelser för att öka sjöförklaringens värde. Remissinstanserna
har i allmänhet biträtt förslaget att bibehålla domstol som sjöförklaringsmyndighet.
Några av dem har dock uttalat sig för sjöförklaringsnämnder.
Även tanken att anförtro utredningarna åt polismyndighet har framförts.

Åtskilliga skäl kan anföras för det av kommittén diskuterade alternativet
att anförtro sjöförklaringarna åt särskilt inrättade sjöförklaringsnämnder.
En sådan ordning bär emellertid den svagheten att edgång inte kan ske
vid själva sjöförklaringen utan måste anordnas som särskild bevisupptagning
inför domstol. Vidare kräver denna ordning en organisatorisk nydaning
med särskilda kostnader som följd. De olägenheter som nu är förenade
med sjöförklaringsinstitutet synes mig kunna undanröjas till väsentlig
del inom ramen för gällande ordning med domstol som sjöförklarings myndighet.
Detta bör framför allt kunna ske genom en radikal begränsning av
antalet sjöförklaringsdomstolar. Jag vill därför ansluta mig till förslaget
att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Därigenom vinns också
överensstämmelse med den ordning som föreslås i de övriga nordiska länderna.

I fråga om sjöförklaring utomlands har kommittén anknutit till att

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 71

institutet inte bara är gemensamt för de nordiska länderna utan även
säreget för dessa länder. Sjöförklaring bör därför enligt kommitténs mening
upptas enligt nordiskt bruk även utomlands. Till denna tanke vill
jag ansluta mig. På denna punkt har också full enighet nåtts under de
nordiska överläggningarna i ämnet. I enlighet med vad som överenskommits
därvid förordar jag, att sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark,
Finland eller Norge avges inför behörig myndighet inom landet och enligt
landets lag. I övrigt får den konsulära representationen anlitas för uppgiften.
Kommitténs förslag att behörighet utanför de nordiska länderna
skall tillkomma endast lönade konsuler har däremot föranlett kritik under
remissbehandlingen. Jag är också ense med de remissinstanser som menar
att det avgörande för behörighetsfrågan inte bör vara konsulns karaktär
av lönad eller olönad befattningshavare utan hans lämplighet för uppgiften.
Jag förordar alltså en ordning, enligt vilken konsulerna tilldelas behörighet
att handlägga sjöförklaring uteslutande efter lämplighetshänsyn i det särskilda
fallet. Det bör ankomma på ministern för utrikes ärendena att bestämma
vilka konsuler som skall ha sådan behörighet.

På ort där behörig svensk konsul inte finns skall sjöförklaring enligt
kommitténs förslag kunna upptas av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
Motsvarande förslag upptas i de danska, finska och norska propositionerna.
Även en sådan ordning vill jag tillstyrka. Som framhållits i ett par
remissyttranden är dock vissa komplikationer förenade därmed. Det kan
sålunda inte säkert påräknas att den stat där ett lands konsul är verksam
tillåter denne att utföra förrättning för annat land än det som han
företräder. För ett smidigt konsulärt samarbete bör också behörighetsfrågorna
helst kunna lösas i samförstånd i de särskilda fallen. Det bör sålunda
såvitt möjligt undvikas att t. ex. den som är både svensk och norsk konsul
och som ej anses böra erhålla svensk behörighet att uppta sjöförklaring
blir behörig att hålla norsk sjöförklaring.

Behörig domstol i sjöförklaringsärenden är f. n. rådhusrätt i stapelstad
och de häradsrätter som i samband med att stad med rådhusrätt i judiciellt
avseende förenats med domsaga förordnats att i rådhusrättens ställe uppta
sjörättsmål. Antalet behöriga domstolar är f. n. 30 rådhusrätter och 19
häradsrätter. Som förut nämnts har kommittén bland åtgärder för att effektivisera
sjöutredningarna föreslagit en begränsning av antalet
behöriga domstolar sålunda att häradsrätternas behörighet
skall upphöra. Endast rådhusrätt skall alltså vara sjöförklaringsdomstol
enligt detta förslag.

Tanken på en begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar har vunnit
gillande hos nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del.
Åtskilliga har förordat en mer långtgående begränsning än kommittéförslaget
innebär. De har därvid tagit fasta på kommitténs tanke att inrätta
särskilda sjöförklaringsnämnder till ett antal av sju, dvs. en för vart och

72 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

ett av rikets sju fartygsinspektionsdistrikt, och menat att samma begränsning
av antalet behöriga myndigheter bör ske i det fall att domstol behålls
som utredningsmyndighet. Förslag har också förts fram om en ännu
längre gående koncentration av sjöförklaringsdomstolarna. Mot en begränsning
av antalet sjöförklaringsdomstolar har endast Föreningen Sveriges
häradshövdingar uttalat sig. Denna har samtidigt framhållit att det
inte kan godtas att t. ex. Gotland skulle bli utan sj öförklaringsdomstol,
vilket skulle bli följden av kommitténs förslag.

Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att antalet sjöförklaringar
och sjöförhör i allmänhet understiger 200 om året. Till allra största delen
förekommer de hos ett fåtal domstolar, främst rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Detta innebär som framhållits under remissbehandlingen,
att åtskilliga sjöförklaringsdomstolar inte får tillfälle att förvärva
nämnvärd erfarenhet av sådana förrättningar. Med hänsyn till det förhållandevis
ringa antalet förrättningar synes en långt starkare begränsning
av antalet sjöförklaringsdomstolar än den kommittén föreslagit böra göras,
om förutsättningar skall kunna skapas för att sjöförklaringarna blir handlagda
av domare med önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga och sjötekniska
frågor. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag anknyta till
det av kommittén framförda alternativet med särskilda sjöförklaringsnämnder
till det antal som svarar mot fartygsinspektionsdistrikten i landet,
f. n. sju. Jag förordar således en ordning som i princip innebär, att vi får
en sjöförklaringsdomstol för vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.
Med en sådan begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar bör förutsättningar
finnas för att sjöförklaringsdomstolarna förvärvar nödvändig
sakkunskap och blir i stånd att bedriva sjöutredningsverksamheten med
önskvärd effektivitet. En sj öförklaringsdomstol för varje fartygsinspektionsdistrikt
torde också uppfylla kravet på lämplig geografisk fördelning
av utredningsmyndigheterna. Som jag kommer att beröra närmare i det
följande bör sjöförklaring som regel upptas i den hamn där händelsen i
fråga inträffat eller, om den inträffat till sjöss, i den hamn som fartyget
först anlöper. Detta förutsätter, att domstolen i många fall lämnar sin förläggningsort
för att uppsöka fartygets uppehållsort. Det är f. ö. ofta lämpligt
att sjöförklaringen äger rum ombord på fartyget. Med hänsyn till nutida
kommunikationsförhållanden bör en sådan ordning kunna genomföras
även med ett jämförelsevis ringa antal behöriga domstolar, utan att kravet
på skyndsamhet blir eftersatt.

Att fartygsinspektionsdistrikten sålunda erbjuder en lämplig utgångspunkt
för bestämmandet av antalet sjöförklaringsdomstolar innebär inte,
att också kompetensfördelningen mellan domstolarna behöver anknytas till
dessa distrikt. En sådan anknytning av domstolarnas verksamhetsområden
till eu rent administrativ indelning är knappast ändamålsenlig redan med
tanke på de ändringar en sådan indelning kan behöva undergå. Därtill kom -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

mer att eu indelning i fast avgränsade jurisdiktionsområden för sjöförldaringsdomstolarna
i själva verket inte är nödvändig och knappast lieller
önskvärd. En mera rationell ordning torde kunna skapas med förebild i
gällande bestämmelser om sjörättsforum i allmänhet. Huvudreglerna för
forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen anknyter till de allmänna
reglerna om laga domstol i tvistemål och brottmål. I tvistemål får talan
också väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Men om rådhusrätt
inte finns i den ort som följer enligt dessa regler, får tvisten instämmas
eller åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten. Forumregeln
för sjöförklaring torde böra utformas i överensstämmelse med
dessa regler om subsiaiärt forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen.
En sådan ordning torde vara den som bäst kan anpassas till det ringa antalet
behöriga sjöförklaringsdomstolar i förening med den förut nämnda
regeln i förslaget, att sjöförklaring skall hållas i den hamn där händelsen
i fråga inträffat eller dit fartyget först anländer. Jag förordar alltså den
regeln att, om sjöförklaringsdomstol inte finns i den ort där sjöförklaringen
skall äga rum, den sjöförklaringsdomstol skall vara behörig som är
närmast den orten. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att
handläggning av sjöförklaring anförtros domstolsledamöter som har den
ställning och erfarenhet att de är skickade att leda utredning av det speciella
slag som det här är fråga om.

Kommittén har efter förebild i luftfartslagen föreslagit, att sådana händelser
som medfört större förluster i liv eller egendom eller som i övrigt
kan väntas komma att kräva synnerligen omfattande eller invecklad utredning
skall kunna bli föremål för utredning genom en särskild undersökningskommission.
Detta innebär en nyhet för sjölagen.
Kommittén har menat, att sjöförklaringsinstitutet inte är väl lämpat för
sådana exceptionella händelser som det här är fråga om. Förslaget, som
innebär att kommissionens utredning kan träda i stället föi sjöförklaring,
har mottagits positivt under remissbehandlingen.

Jag vill också ansluta mig till detta förslag. För utredning av vissa exceptionella
sjöolyckor torde en särskild undersökningskommission, vilken
kan rymma expertis av olika slag, otvivelaktigt vara bättre lämpad än
den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt gäller detta när utredningen
blir synnerligen omfattande eller komplicerad. En beaktansvärd
synpunkt är också att mycket omfattande utredningar kan medföra en orimlig
belastning för domstolar och konsuler. En undersökningskommission
har den fördelen att den kan ges den sammansättning och de arbetsvillkor
som lämpar sig just för det fall som det är fråga om. Dess undersökning
kan antingen ersätta sjöförklaring eller också komplettera sjöförklaring eller
annan utredning som redan inletts eller verkställts. Som kommittén
föreslagit bör kommissionen förordnas av Kungl. Maj :t. Även i de övriga
nordiska länderna föreslås regler om undersökningskommission.

74 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Kommittén har föreslagit att sjöförklaring i vissa fall skall kunna ske
i förenklad form, dvs. utan att någon förhandling äger rum. Meningen
är att utredningsmyndighetens ordförande i dessa fall ensam skall
ombesörja erforderlig utredning. Förslaget har tillkommit mot bakgrunden
av den nuvarande tillämpningen av sjöförldaringsreglerna, vilken innebär
att sjöförklaring underlåts när de besvär och kostnader som är förenade
med en sådan utredning inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade
skadan eller olyckan.

Förslaget bar i denna del under remissbehandlingen avstyrkts på ett
håll, och i flera fall har remissinstanserna dragit i tvivelsmål att det fyller
ett praktiskt behov. Det har också uttalats farhågor för missbruk. Även
enligt min mening kan lämpligheten av den föreslagna ordningen ifrågasättas.
Sj öförklaringsinstitutets tillämpningsområde är nämligen enligt förslaget
huvudsakligen begränsat till händelser och skador av någon betydenhet.
Vidare avser jag att föreslå en viss utvidgning av den av kommittén
föreslagna möjligheten att underlåta sjöförklaring angående händelse som
blir utredd på annat sätt. Härtill kommer att förslaget inte har någon
motsvarighet i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset av så
lika bestämmelser som möjligt i de nordiska länderna talar detta starkt
emot att enbart i den svenska sjölagen ta upp en bestämmelse vars lämplighet
inte står helt utom tvivel. Jag anser mig därför inte böra biträda förslaget
i denna del.

Enligt gällande rätt är sjöförhör inför konsul inte nödvändigt, om likvärdig
utredning skett genom behörig utländsk myndighet. Sjölagskommittén
har föreslagit ett liknande undantag från sjöförklar
in gs plikt en av mera allmän räckvidd. Förslagel innebär, att sjöfartsstyrelsen
äger förordna att sjöförklaring inte skall äga rum, om tillfredsställande
utredning av annat slag finns tillgänglig. Sådan utredning
kan t. ex. bestå i polisutredning angående inträffat olycksfall eller dödsfall.
Även i denna del har förslaget tillkommit mot bakgrunden av att i
praxis sjöförklaring som regel underlåts när de därmed förenade besvären
och kostnaderna inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade
skadans eller olyckans betydelse.

Den enda remissinstans som särskilt uttalat sig i denna del har avstyrkt
förslaget. Den har menat att värdet av obligatorisk sjöförklaring kunde bli
förringat om sjöfartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om
undantag.

Sjöförklaringen är självfallet inte något självändamål utan bär som jag
förut framhållit till främsta uppgift att tjäna sjöfartssäkerhetens intresse.
Om utredning som svarar mot sjöförklaring kommer till stånd i annan
ordning förefaller det onödigt att åsamka både fartyg och myndigheter
de besvär och kostnader som en sjöförklaring innebär. Jag vill därför an -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

sluta mig till tanken att sjöförklaring skall kunna underlåtas i sådana
fall. Motsvarande förslag har också framlagts i de övriga nordiska länderna.
Eu bestämmelse av detta slag torde få praktisk betydelse med hänsyn till
att de nya reglerna om obligatorisk sjöförklaring inte lämnar utrymme
för hittillsvarande praxis att i vissa fall underlåta att hålla sjöförklaring.
Regeln bör avse inte bara det fallet att utredning redan kommit till stånd
utan också det fallet att utredning kan väntas. Att lämna avgörandet åt
sjöfartsstyrelsen ligger helt i linje med styrelsens uppgift att vaka över sjöf
artssäkerheten.

Sjöförklaring och sjöförhör är enligt svensk liksom nordisk rätt i övrigt
offentliga förrättningar. När det är fråga om fartygs sammanstötning
med annat fartyg har alltså vardera parten möjlighet att genom
närvaro vid sjöförklaringen för det andra fartyget bevaka utredningen
för det fartyget. När sammanstötning ägt rum med ett utomnordiskt fartyg
är det emellertid inte säkert att någon offentlig utredning alls kommer
till stånd i fråga om det främmande fartyget därför att regler därom saknas
enligt dess nationella lag. Läget blir då det att den svenska parten blir
tvungen att vid sjöförklaring redovisa sin bevisning offentligt utan att han
får motsvarande insyn i motpartens.

Detta förhållande har kritiserats länge och i direktiven för översynen av
sjölagen har jag anfört, att det kan finnas anledning att begränsa offentligheten
i förhållande till stater som inte uppfyller samma offentlighetskrav
som vi. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd att, om
sammanstötning skett med främmande fartyg eller sammanstötningen kan
bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande
departements godkännande tillåta att sjöförklaring uppskjuts eller underlåts.
Kommittéförslaget går ut på att sjöförklaring i sammanstötningsfall
i första hand skall hållas samtidigt för båda fartygen. Utredningsmyndigheten
äger för detta ändamål uppskjuta förrättningen för det ena fartyget.
Men om syftet med uppskovet inte kan nås tillåter förslaget att avsteg
görs från offentlighetsprincipen. Kommittén menar, att en sådan lösning
inte kan undvaras, trots att principiella betänkligheter kan anföras däremot.
Förslaget innebär att den första förrättningen kan helt eller delvis
hållas inom stängda dörrar, om fartygets befälhavare eller redare begär
det. Ett villkor är att synnerliga skäl inte talar mot en sådan inskränkning
av offentligheten. Förslaget kompletteras med regler om inskränkning i
rätten att få ut eller på annat sätt ta del av handlingarna angående sjöförklaringen.
Kommittéförslaget går ytterligare ett steg när det gäller sammanstötning
med utländskt fartyg, för vilket motsvarande utredning inte
sker. I sådant fall skall nämligen sjöförklaring inte behöva äga rum för
det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer annat. Denna
möjlighet för sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring skall enligt

76 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

kommitténs mening komma i fråga endast när starka skäl föreligger med
hänsyn till sjöfartssäkerheten. Möjligheten att hålla sjöförklaringen inom
stängda dörrar skall föreligga även i sådant fall.

Förslaget har hos de remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del
givit upphov till delade meningar''.

Det är tydligt att man lagstiftningsvägen inte kan komma till rätta med
olägenheterna av gällande ordning utan att komma i viss konflikt med viktiga
principiella hänsyn. Problemet har diskuterats ingående under de
nordiska överläggningarna både mellan kommittéerna och, efter remissbehandlingen,
mellan företrädarna för departementen. Därvid har till en början
fullständig enighet vunnits om en ordning som medger undantag från
sjöförklaringsplikten i fall av sammanstötning med främmande fartyg, för
vilket inte föreligger skyldighet att medverka till motsvarande utredning.
En sådan ordning behöver enligt min mening inte möta avgörande betänkligheter.
Förslaget utgör inte hinder mot att undersökning enligt straffprocessuell
ordning sker, låt vara att förundersökningen får äga rum utan det
gynnsamma utgångsläge som den kan få när sjöförklaring verkställts. För
att inte hänsyn till sjöfartssäkerheten i något fall skall behöva åsidosättas
när kravet på sådan särskild utredning som sjöförklaring innebär gör sig
starkt gällande har undantaget inte gjorts absolut. Sjöfartsstyrelsen äger
nämligen bestämma att sjöförklaring skall äga rum även i hithörande
fall. Jag vill också nämna att jag till skillnad från kommittén föreslår, att
främmande fartyg under vissa förutsättningar, som kan tänkas föreligga
bl. a. i sammanstötningsfall, skall kunna åläggas att avge sjöförklaring
här i landet. Genom den föreslagna ordningen blir visserligen lastägaren
betagen möjlighet att påkalla sjöförklaring men som jag förut nämnt torde
sjöförklaring ofta sakna självständig betydelse för lastskadefallen med
hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset.

I de fall då sjöfartsstyrelsen bestämmer att sjöförklaring skall äga rum,
trots att motsvarande utredning inte verkställs beträffande det utländska
fartyget, förfelas ändamålet med den föreslagna skyddsregeln. Det eftersträvade
skyddet kan i dessa fall inte nås på annat sätt än genom att sjöförklaringen
omges med sekretess. Det svenska kommittéförslaget öppnar
också möjlighet att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. Denna möjlighet
utsträcks till att gälla även i sådana fall då sjöförklaring visserligen
skall ske beträffande båda fartygen men inte kommer till stånd samtidigt.
Den sjöförklaring som äger rum först skall då kunna hållas inom stängda
dörrar. Motsvarande förslag har upptagits av de finska och norska kommittéerna
men inte av den danska kommittén. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har även från dansk sida uttalats viss sympati för
denna lösning. Frågan övervägs f. n. i det danska justitsministeriet i samband
med behandlingen av ett förslag från en särskild kommitté som gjort
en översyn av reglerna i retsplejeloven angående förfarandet i sjörättsmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 77

Starka skäl kan anföras för möjligheten att hålla sjöförklaring inom
stängda dörrar. När det gäller sammanstötning med främmande fartyg är
det från sjöfartssäkerhetssynpunkt en klar fördel om sjöförklaring kommer
till stånd, även om den hålls inom stängda dörrar, i jämförelse med
att någon sjöförklaring inte äger rum alls. I detta fall gör sig inte heller de
principiella betänkligheterna så starkt gällande. Sekretessen får som offentlighetskommittén
framhållit i sitt remissyttrande ses soin en eftergift, som
är betingad av att offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta
andra länder. Vidare märks att de tankegångar som uppbär den föreslagna
ordningen ingalunda är nya för gällande svensk lagstiftning. Rättegångsbalken
erbjuder vissa om än mycket begränsade möjligheter att hålla förhandling
inom stängda dörrar. Och enligt de i tryckfrihetsförordningen
angivna grunderna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet
får sådan inskränkning ske bl. a. till skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse, en princip som kommit till närmare
uttryck i sekretesslagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes
någon tvekan ej behöva råda om behovet och värdet av den föreslagna
möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar, när det är fråga
om sammanstötning med främmande fartyg, för vilket motsvarande utredning
inte företas.

En viss tvekan kan väl inställa sig beträffande förslaget om sekretess i
andra sammanstötningsfall. Där gäller frågan sekretesskydd för den sjöförklaring
som äger rum först intill dess sjöförklaring eller motsvarande
utredning verkställs beträffande det andra fartyget. I dessa fall torde behovet
av sekretesskydd generellt sett inte vara lika starkt som när det
brister helt i utredningshänseende på den andra sidan. Men även här föreligger
ett skyddsintresse av väsentligen samma slag. En viktig skillnad
att beakta här är att sekretesskyddet i regel kan väntas bli kortvarigt. Sjöförklaring
skall ju hållas beträffande det andra fartyget så snart som möjligt.
Under de nordiska departementsöverläggningarna har förslaget även
på denna punkt vunnit anslutning från svensk, finsk och norsk sida, medan
slutlig ståndpunkt ännu ej tagits i Danmark. Jag anser mig böra biträda
kommitténs förslag även i denna del.

I ett remissyttrande har framförts den meningen att kommitténs förslag
bör kompletteras, så att även den senare sjöförklaringen kan sekretessbeläggas.
Jag har viss förståelse för denna synpunkt men anser dock inte tillräckliga
skäl föreligga för en sådan komplettering. Den part för vars fartyg
sjöförklaring avges sist behöver aldrig riskera att bli blottställd i bevishänseende
på samma sätt som motparten.

Jag ansluter mig således i allt väsentligt till kommitténs förslag beträffande
sammanstötningsfallen.

Liksom i kommittébetänkandet omfattar sjöförklaringsreglerna i departementsförslaget
301—315 §§. De är emellertid som jag tidigare nämnt flyt -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

tade från 13 kap. till ett nytt 12 kap., som inleds med dagboksreglerna och
därefter upptar sjöförklaringsreglerna och sist besiktningsreglerna.

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 139—168.

Besiktning

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 168—176.

Departementschefen

Den redaktionella omarbetning som jag förordat i befälhavarekapitlet
berör även de där upptagna bestämmelserna om besiktning. Som jag nämnt
tidigare föreslår jag att sjölagens samtliga besiktningsregler förs samman
till ett gemensamt avsnitt i ett nytt 12 kap. Jag anser liksom kommittén
att det i samband med en sådan redaktionell omflyttning bör ske en viss
överarbetning även i sak. Kommitténs förslag har i denna del i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag
ansluter mig i huvudsak till kommitténs förslag. Jag föreslår att besiktningsreglerna
får inflyta i 12 kap. med samma paragrafnumrering som i
kommittéförslaget, dvs. som 316—320 §§.

I denna del har nordisk överensstämmelse inte uppnåtts. På dansk och
finsk sida står man i allt väsentligt kvar vid den hittillsvarande ordningen
och enligt den norska propositionen ersätts besiktningsreglerna med bestämmelser
om ett speciellt utredningsinstitut, s. k. sjprettsskjpnn.

Bland besiktningarna enligt sjölagen intar som kommittén framhållit
kondemnationsbesiktningen en särställning. Genom sådan besiktning
utröns fartygs iståndsättlighet efter inträffad skada. Anses fartyget
därvid inte vara iståndsättligt, innebär redan besiktningsmännens utlåtande
därom, kondemnationsförklaringen, en legal presumtion som medför
vissa rättsverkningar. Bl. a. upphör fraktavtal att gälla och likaså upphör
i regel befälhavarens och besättningens anställningsavtal. Vidare påverkas
giltigheten av sjöpanträtt. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att
kondemnationsbesiktning alltjämt bör vara obligatorisk. Huvudregeln om
när fartyg skall anses vara ej iståndsättligt bör som kommittén föreslagit
behållas i 6 §.

Med hänsyn till utvecklingen av besiktningspraxis delar jag kommitténs
uppfattning att besiktning i och för dispaschering inte

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 79

längre bör vara obligatorisk. Däremot är det tveksamt om det är lämpligt att
besiktningsrätt skall förutsätta inte bara att det är fråga om skada av
någon betydenhet utan även att tillförlitlig utredning ej åvägabringas på
annat sätt. Som framhållits under remissbehandlingen kan den av kommittén
föreslagna ordningen medföra vissa tillämpningssvårigheter. Enligt
min mening bör haveridelägare tillerkännas rätt att själv utan vidare anordna
besiktning för dispaschering. Med haveridelägare torde i detta sammanhang
böra likställas envar annan som haveriet rör. Besiktningsrätt
tillerkänns därigenom samma personkrets som enligt 214 § första stycket
i förslaget skall tillhandagå dispaschör med upplysningar och handlingar.
Härunder ryms t. ex. en lastförsäkringsgivare som varken genom inträde
i försäkringshavarens rätt eller genom att utfärda haveriförbindelse förvärvat
ställning som haveridelägare. En besiktning i och för dispaschering
bör omfatta inte bara som enligt kommittéförslaget värdering av inträffad
skada utan även utredning om skadans orsak, i den mån detta är
behövligt och möjligt.

Till kommitténs förslag om fakultativ besiktning i andra fall
har ett par remissinstanser ställt sig tveksamma. De anser behov alltjämt
föreligga av att fartyget självmant föranstaltar om lastbesiktning. Det förekommer
nämligen fall då varken lastägare eller Iastassuradör vid lossningen
äger kännedom om att skada inträffat. Enligt min mening kan det med
hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset och befälhavarens
skyldighet att ha noggrann vård om lasten och i övrigt iaktta lastägarens
rätt och bästa förutsättas, att den besiktningspraxis som utbildats inom
sjöfartsnäringen, delvis oberoende av gällande lastbesiktningsregler, skall
kunna bevaras och utvecklas inom ramen för den av kommittén föreslagna
ordningen. Självfallet är det ofta ett berättigat befraktarintresse att besiktning
äger rum t. ex. när särskild åtgärd fordras för lastens bevarande eller
när lossning är nödvändig på grund av inträffad fartygsskada. I sådana
fall får emellertid av bestämmelserna i 101 § sjölagen och 65 § i förslaget
anses följa skyldighet för bortfraktare och befälhavare att bevaka detta
intresse genom att anordna besiktning. Jag finner därför inte anledning
frångå kommitténs förslag i denna del.

När det gäller rätten att påkalla fakultativ besiktning har i ett remissyttrande
anförts, att sådan rätt bör tillkomma även assuradör. Det intresse
fartygets försäkringsgivare kan ha i sådant hänseende bör enligt min mening
kunna tillgodoses inom ramen för hans rättsförhållande med redaren.
Lastförsäkringsgivarens ställning är en annan, låt vara att hans utredningsintresse
på motsvarande sätt kan i viss mån tillgodoses genom
lastägarens försorg. I överensstämmelse med den lösning jag förordat i
fråga om rätt att begära fakultativ sjöförklaring enligt 302 § i förslaget
föreslår jag, att lastförsäkringsgivare även i nu förevarande hänseende
likställs med lastägare.

§0 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Som kommittén framhållit skulle rätten att föranstalta om fakultativ
besiktning bli av tvivelaktigt värde om inte nödvändig medverkan från
fartygets sida kan erhållas. Jag förordar därför i överensstämmelse med
kommittéförslaget en bestämmelse, enligt vilken besiktningsman
inte får vägras tillträde till fartyg och last för att utföra besiktningen.
Det får i varje särskilt fall beaktas hur långtgående undersökning
besiktningsändamålet kräver. En lastbesiktning kan ofta behöva utsträckas
till att omfatta undersökning rörande fartygets tillstånd för att skadans orsak
skall kunna utrönas och en besiktning av fartygsskada kan ibland
behöva förenas med viss undersökning av lasten. För att förebygga missbruk
av besiktningsinstitutet torde det vara lämpligt att i överensstämmelse
med kommittéförslaget som villkor för besiktningsmans tillträde uppställa,
att det genom tillträdet inte vållas oskälig kostnad för fartyget eller annan
väsentlig olägenhet. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande förena
skyldigheten att bereda besiktningsman tillträde med straffsanktion torde
inte vara behövligt.

I likhet med kommittén anser jag, att kondemnationsbesiktning bör utföras
av offentligt förordnade besiktningsmän och att
det i fråga om andra besiktningar bör föreligga valfrihet mellan sådana besiktningsmän
och andra. Jag finner däremot inte anledning att som kommittén
föreslagit begränsa antalet besiktningsmän som förordnas av myndighet
att utföra fakultativ besiktning till tre. Enligt min mening bör dessutom
offentligt förordnade besiktningsmän kunna anlitas även utom landet.
Jag förordar därför med avvikelse från kommittéförslaget, att någon skillnad
inte görs mellan obligatorisk och fakultativ besiktning härvidlag.

I frågan vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän
delar jag kommitténs uppfattning, att även domstol som ej är behörig att uppta
sjörättsmål bör kunna meddela sådant förordnande. Jag biträder likaså
kommitténs förslag att utom landet behörig lokal myndighet eller svensk
konsul skall kunna anlitas för detta ändamål eller, där svensk konsul inte
finns, dansk, finsk eller norsk konsul. Liksom i fråga om sjöförklaring
utomlands torde inte några praktiska svårigheter behöva hindra ett sådant
samarbete med Danmark, Finland och Norge. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har från dessa länders sida bekräftats att man
är beredd att medverka till ett sådant konsulärt bistånd.

Kommitténs förslag att sjöfartsstyrelsen årligen för varje fartygsinspektionsdistrikt
skall upprätta förteckning över lämpliga besiktningsmän
har mottagits positivt under remissbehandlingen. Även jag
biträder detta förslag. Som kommittén föreslagit bör förteckningen hållas
tillgänglig hos de underrätter sjöfartsstyrelsen bestämmer. Det kan också

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

vara lämpligt att som förordats i ett remissyttrande förteckningen tillhandahålls
hos auktoriserade handelskamrar. Detta torde komma att ske utan
föreskrift i lagen.

Enligt vad kommittén anfört i sina motiv är det ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen
samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch
sjöfartsnämnd när förteckning över besiktningsmän skall upprättas.
Under remissbehandlingen har framkommit förslag om att en sådan ordning
skall föreskrivas i lagen. Vidare har önskemål uttalats om att handelsoch
sjöfartsnämnds hittillsvarande funktion att tillhandagå med förslag till
besiktningsmän bevaras genom lagbestämmelse.. Enligt min mening torde det
utan särskilda föreskrifter härom kunna förutsättas, att sjöfartsstyrelsen
kommer att inhämta upplysningar såväl från handelskammare och handelsoch
sjöfartsnämnd som från andra håll, där önskvärda uppgifter kan stå att
få.

Jag vill också ansluta mig till den av kommittén föreslagna ordningen att
för kondemnationsbesiktning inom riket skall anlitas sådana besiktningsmän
som finns upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning men att för annat
besiktningsuppdrag kan anlitas även andra personer.

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 179—181.

Ansvarsbestämmelser

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s. 181—197.

Departementschefen

Som jag tidigare nämnt företogs år 1964 vissa ändringar i sjölagens
ansvarsbestämmelser med anledning av brottsbalkens ikraftträdande. Åtskilliga
frågor som uppmärksammades i detta sammanhang sköts emellertid
på framtiden dels i väntan på översyn av andra delar av sjölagen,
främst befälhavarekapitlet, och dels med hänsyn till den pågående allmänna
översynen av specialstraffrätten.

De förslag till ändringar i ansvarskapitlet som nu föreligger sammanhänger
främst med de föreslagna ändringarna rörande sjöförklaring och
dagboksföring samt med revisionen av befälhavarekapitlet i övrigt. När
det gäller de särskilda brotten innebär förslaget även vissa förenklingar.
Till dessa hör förslaget att upphäva bestämmelserna i 290 § sjölagen om
straff för befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att be 6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 1 avd. Nr 3

82 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

vaka, och för grov försummelse av deras rätt och bästa. Bland nyheterna
i övrigt märks främst en utvidgad bestämmelse om ansvar för vållande
till sjöolycka och en bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss. En
del av de särskilda straffbestämmelserna ger upphov till konkurrensfrågor.
Dessa gäller både förhållandet till brottsbalken och förhållandet
till annan lagstiftning, såsom lagen om säkerheten på fartyg och sjötrafikförordningen.
Förslaget berör också vissa andra frågor av allmänstraffrättslig
natur, såsom om subjektiva rekvisit och medverkan.

Även i fråga om ansvarsbestämmelserna föreligger viss överensstämmelse
mellan de danska, finska, norska och svenska lagstiftningarna. Formellt
avviker de norska bestämmelserna såtillvida att de sedan år 1902
är utbrutna ur sjölagen och införda i den allmänna strafflagen. De har nyligen
underkastats viss översyn, som lett till lagändring år 1963. Vissa
smärre ändringar föreslås nu i anslutning bl. a. till föreslagna ändringar
beträffande dagboksreglerna. De danska ansvarsbestämmelserna reviderades
senast genom ändringar i sjölagen år 1952 och berörs inte av den
nu ifrågavarande revisionen. I den finska sjölagens ansvarsbestämmelser
föreslås däremot ändringar som väsentligen motsvarar de svenska ändringsförslagen.
Bl. a. föreslås en ny bestämmelse om ansvar för onykterhet
till sjöss.

Som jag redan nämnt tillstyrker den svenska kommittén, att Sverige
ansluter sig till den i Bryssel år 1952 antagna konventionen om straffrättslig
domsrätt i fall av sammanstötning eller andra händelser vid navigering.
Sådan anslutning kräver viss lagändring rörande svensk domsrätt
i fråga om navigationsbrott utom landet av utlänning som är i tjänst
på främmande fartyg. Denna fråga bör avgöras i samråd med de övriga
nordiska länderna. Den har emellertid ännu inte behandlats i dessa. Frågan
bör därför inte heller på svensk sida föranleda något ställningstagande
nu.

En av de viktigaste bestämmelserna i ansvarskapitlet är den om straff
för vållande till sjöolycka. F. n. straffas endast sådan vårdslöshet
eller försummelse som lett till sjöolycka. Kommittén har föreslagit
den utvidgningen att straff skall kunna inträda även för vårdslöshet eller
försummelse som inte lett till sådan olycka. Bestämmelsen bör enligt kommittén
omfatta varje åtgärd eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed
och är ägnad att leda till sjöolycka. Den avses vara tillämplig inte
bara på befälhavaren utan på var och en som på fartyget fullgör tjänst
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Inte varje fel som kan begås
till sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver emellertid enligt
kommittén innefatta försummelse av vad god sjömanssed kräver. Detta
rekvisit medger nämligen visst utrymme för ursäktlig felbedömning. Den
närmare bestämningen av innebörden av god sjömanssed bör enligt kom -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 83

mittén överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen skall gälla all
sjöfart. Även den som för en nöjesfarkost eller biträder vid förande av sådan
farkost får enligt kommittén anses fullgöra tjänst på fartyg i den mening
som det här är fråga om.

Kommitténs förslag att utvidga det straffbara området till att omfatta
även sådana fall av vårdslöshet eller försummelse som inte lett till sjöolycka
har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen. Även
enligt min mening innebär detta en klar förbättring av den nuvarande
ordningen. En ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet ligger som
jag nämnt i att regeln skall omfatta inte bara befälhavaren utan var och
en som fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Till
denna kategori kan enligt kommittén höra t. ex. tjänstgörande lots, maskinchef,
styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare och utkiksman.
Även detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Jag
kan också ansluta mig till en sådan utvidgning. Man kan även tänka sig
att gå längre. Till denna fråga vill jag emellertid återkomma efter att ha
berört regelns innehåll i övrigt något närmare. För att undvika missförstånd
rörande regelns innebörd förordar jag i anslutning till vad som
anförts i några remissyttranden, att ordet tjänst ersätts med uppgift.

Enligt kommitténs förslag består den straffbara gärningen i att vederbörande
vid fullgörande av sådan tjänst som jag nyss nämnt försummar
vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande av sjöolycka.
Regeln kan i denna del sägas anknyta till första punkten i 29 §
i kommitténs förslag, enligt vilken befälhavaren skall sörja för att fartyget
fr amf öres och handhaves på sätt som är förenligt med god sjömanssed.
Ett liknande uttryck förekommer f. n. i 291 § sjölagen, enligt
vilken befälhavaren kan straffas om han lämnar fartyget, när det är i
fara, utan att iaktta bl. a. vad som åligger honom såsom god sjöman.
Förslaget att anknyta straffansvaret till försummelse av god sjömanssed
har godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Enligt sjöfartsstyrelsen
täcker detta rekvisit de flesta situationer som torde avses men är inte
alltid användbart i fråga om nöjesbåtar. Stockholms rådhusrätt har däremot
funnit rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart. Gränsen mot ringa
oaktsamhet anses oklar och vidare anses svårigheter uppkomma vid tilllämpningen
på befattningshavare ombord som inte fullgör sjömanssysslor,
såsom t. ex. radiotelegrafist, förutsatt att uttrycket skall ges en innebörd
som hänför sig just till sjömansarbete.

Enligt min mening är det naturligt att låta en straffbestämmelse av den
centrala natur som det här är fråga om anknyta till sjölagens grundläggande
regel om fartygets framförande och handhavande. Motsvarigheten
till 29 § i kommitténs förslag finns i 59 § i departementsförslaget. Där
föreskrivs, att befälhavaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas
på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. I enlighet härmed bör

84 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

ifrågavarande straffbestämmelse avse det fall att den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott
sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Med gott sjömanskap avses
här liksom i 59 § närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande
av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller
i hamn. Även mot en sådan regel kan väl invändas, att den inte uppfyller
alla krav på klarhet. Uttrycket gott sjömanskap är inte mera entydigt än
god sjömanssed. Det är emellertid knappast möjligt att finna ett uttryckssätt,
som ger en skarp gräns. Större klarhet torde t. ex. inte kunna vinnas
genom en formulering som ansluter till det i sjötrafikförordningens
ansvarsregel efter mönster av trafikbrottslagen använda uttrycket, att
någon brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
åligger honom.

Uttrycket gott sjömanskap får liksom det av kommittén använda uttrycket
god sjömanssed anses lämna ett visst utrymme för felbedömningar.
Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska strängt. Särskilt
utanför den yrkesmässiga sjöfarten kan det synas leda till en strängare
bedömning än enligt sjötrafikförordningens ansvarsregel, som gör undantag
för fall av ringa oaktsamhet. Det skulle därför kunna övervägas att
införa en motsvarande undantagsregel här. Det praktiska värdet av en sådan
regel är dock tvivelaktigt med hänsyn till svårigheterna att i praktiken
göra en sådan fingradering inom aktsamhetsskalan som det skulle innebära.
Det torde knappast bli fråga om att anse straffbar oaktsamhet föreligga
i sådana fall då en bedömning enligt sjötrafikförordningen skulle
ha lett till ansvarsfrihet på grund av att oaktsamheten varit ringa. Ett uttryckligt
undantag för ringa oaktsamhet passar inte heller så väl med
hänsyn till bestämmelsens förhållande till vissa ansvarsbestämmelser i
brottsbalken, främst angående allmänfarlig vårdslöshet, vilka saknar sådant
undantag. Det är vidare att märka att förevarande ansvarsbestämmelse
har ett vidsträcktare tillämpningsområde än sjötrafikförordningens, som
är begränsat till rent navigatoriska förseelser, och att jag som jag strax
vill beröra närmare inte anser mig böra föreslå något uttryckligt undantag
för ringa oaktsamhet i andra ansvarsbestämmelser. Med hänsyn till vad
jag nu har anfört anser jag att något sådant undantag inte heller bör göras
här.

I likhet med kommitténs ansvarsregel avses den här förordade regeln
vara tillämplig på all slags sjöfart. Det måste visserligen medges att uttrycket
gott sjömanskap, liksom f. ö. även god sjömanssed, tar sikte främst på
handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den enklare nöjessjöfarten.
Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta utvecklingen
av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet
som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga in i det allmänna
medvetandet också inom nöj essjöfarten. Även om kravet på gott

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 85

sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän, torde
det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen innehåller
en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra riktmärke
för ett gott uppträdande på sjön.

Ordet sjöolycka används här i samma vidsträckta betydelse som t. ex.
i sjötrafikförordningen. Det avser alltså ej endast olyckor av större omfattning,
en betydelse som hävdats i ett remissyttrande.

Som jag nämnt kan man tänka sig att utsträcka regelns tillämpningsområde
till att omfatta även annan än den som på fartyget fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. I detta hänseende är att
beakta, att vållande till sjöolycka kan föranleda ansvar både enligt sjömanslagen
och enligt sjötrafikförordningen. Förstnämnda lag föreskriver
i 79 § ansvar för det fall att någon, som är anställd på fartyget, genom
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten är vållande till sjöolycka. Han
straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen bör
beläggas med strängare straff enligt allmän lag. Sjötrafikförordningen föreskriver
i 4 §, att det vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller
förtöjning skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekommande
av sjöolycka betingas av omständigheterna. Den som brister i sådan
omsorg och varsamhet dömes enligt 17 § till dagsböter, om ej oaktsamheten
är ringa. Även denna bestämmelse är subsidiär i förhållande till
allmän lag. Det är tydligt att en bestämmelse i sjölagen av det innehåll
jag nu föreslår täcker åtskilliga av de fall som ryms under dessa straffbestämmelser
i sjömanslagen och sjötrafikförordningen. Sålunda torde sjötrafikförordningens
krav på omsorg och varsamhet till förekommande av
sjöolycka täckas helt av kravet på gott sjömanskap. Det kan diskuteras att
utforma ansvarsregeln i sjölagen så, att den täcker samtliga fall som kan
föras in under nämnda bestämmelser, och sålunda göra dessa helt överflödiga.
En jämförelse mellan den föreslagna regeln i sjölagen och sjömanslagens
regel visar, att den förras tillämpningsområde är mera begränsat
när det gäller personkretsen, i det att den avser endast den som på fartyget
fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. På
samma sätt förhåller sig den föreslagna regeln till sjötrafikförordningens
ansvarsregel. Inför frågan, om eu sådan begränsning bör vidhållas, är att
märka att när det gäller de straffbara förfarandena sjötrafikförordningens
bestämmelse är begränsad till att avse rent navigatoriska förseelser. Med
den föreslagna ansvarsregeln i sjölagen åsyftas emellertid även annan
vårdslöshet. Förslaget omfattar sålunda varje åtgärd eller underlåtenhet
som strider mot gott sjömanskap och är ägnad att leda till sjöolycka. Genom
anknytningen till gott sjömanskap omfattas all sådan verksamhet
ombord som har omedelbar betydelse för fartygets säkra framförande och
handliavande. Inte bara navigeringen och manövreringen kommer i betraktande
utan också maskintjänsten och den från säkerhetssynpunkt ofta

86 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

så betydelsefulla radiotjänsten. Även på lasthanteringen blir bestämmelsen
tillämplig i den mån hanteringen påverkar säkerheten för fartyg och
ombordvarande. Över huvud får beaktas, att särskilt den tekniska utvecklingen
i modern sjöfart i viss mån ger nytt och förändrat innehåll åt traditionella
begrepp. Under regeln faller som kommittén framhållit in sådana
fall som att befälhavaren går till sjöss med fartyg under sådant väder
eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och ombordvarande
äventyras eller med fartyg som till den grad brister i behörigt skick
att resan därför blir farlig för fartygets och de ombordvarandes säkerhet
eller också att fartyg går till sjöss under kommando av befäl som visserligen
är behörigt men på grund av trötthet inte är i fullt tjänstedugligt
skick. Ett vittgående tillämpningsområde förefaller mig välmotiverat. Men
om det straffbara området sålunda skall omfatta även andra förseelser
än rent navigatoriska torde regelns tillämpning böra begränsas i enlighet
med kommitténs förslag till sådana personer som fullgör uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.

Vad jag nu har sagt betyder att ett visst utrymme blir kvar för både
sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser. Även om
skillnaden kan antas vara i det närmaste praktiskt betydelselös är jag inte
beredd att nu förorda någon ändring i de båda nämnda författningarna.
Detta motiveras i fråga om sjömanslagen även av att denna som jag tidigare
nämnt är föremål för en allmän översyn.

En betydelsefull nyhet för sjölagen utgör den av kommittén föreslagna
bestämmelsen om ansvar för onykterhet till sjöss. Kommitténs
förslag har tillkommit efter samråd med 1957 års trafiknykterhetskommitté
och inför straff för den som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan fullgöra
sina åligganden på betryggande sätt. Straffet är dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på sjön anknyts
inte straffbarheten till en viss alkoholkoncentration i gärningsmannens blod
utan till sådan onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte
kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Därvid avses endast sådana
åligganden vilkas behöriga fullgörande är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt.
Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av så gott som samtliga remissinstanser. I ett par remissyttranden
har dock behovet av en särskild straffbestämmelse satts i fråga med hänsyn
bl. a. till den utvidgade regeln om ansvar för försummelse av vad som enligt
god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av sjöolycka.

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig till tanken
att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse för onykterhet till
sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika motiverad här som till

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

lands och i luften. Till skillnad från rattfylleribestämmelsen innehåller den
av kommittén föreslagna bestämmelsen inte någon promilleregel. Även i
denna del har förslaget vunnit så gott som allmän anslutning under remissbehandlingen.
Jag delar kommitténs mening att det finns starka skäl för
att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit råder starkt skiftande
trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag av fartyg och sysslor
ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende. Det säger sig
också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan äga
rum. Det kan inte heller bortses från att handelsflottans och i viss mån
även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor och
tillbringar det mesta av fritiden där. Med hänsyn till dessa särpräglade
förhållanden på sjön skulle en promilleregel kunna leda till en alltför
onyanserad straffrättsskipning. Mot den av kommittén föreslagna regeln,
som hänför sig till sådan berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina
åligganden på betryggande sätt, har dock i några remissyttranden invänts
att den ger anledning till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika
sådana och en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag
den jämkningen att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste
antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom.
En sådan lydelse ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken
krigsman straffas, om han under tjänsteutövningen är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra
tjänsten måste antas vara nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen
kan även med en sådan bestämmelse utredning om alkoholkoncentrationen
i gärningsmannens blod ingå som ett led i bevisningen om berusningsgraden.

Som kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen föreligger
när gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén
anfört härom. Avsikten är således inte att uppställa ett generellt krav
på nykterhet hos var och en vars sysslor normalt omfattar tjänst som här avses
även under tid då han inte fullgör någon sådan tjänst. Å andra sidan kan
det i allt fall inom handelssjöfarten vara svårt att bestämma gränserna mellan
tjänstgöring och inte tjänstgöring. De kan ibland bli helt utsuddade. Detta
gäller särskilt till sjöss, där befälhavaren på ett handelsfartyg ofta torde
få anses vara i tjänst snart sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att
utan omgång träda till det omedelbara kommandot för att fatta beslut som
kan ställa höga krav på omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, såsom
i hamn eller vid gång i öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annorlunda.
Vad jag nu sagt gäller också annat befäl ombord. Paragrafen kan
också för personal i manskapsställning medföra höga krav på nykterhet även
utom tjänstgöringstid.

88 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Bestämmelsen bör i enlighet med kommitténs förslag vara tillämplig på
all sjöfart. I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande den
förut behandlade regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap
bör ordet tjänst ersättas med uppgift.

Liksom i fall av onykterhet i trafik till lands och i luften bör förverkande
kunna ifrågakomma av berusningsmedel som påträffas hos gärningsmannen
eller anträffas hos någon som följt med vid tillfället, förutsatt att berusningsmedlen
kan antas ha varit avsedda även för gärningsmannen. För detta
ändamål bör tillägg göras i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdagsskrivelsen
år 1950 övervägt behovet av en allmän bestämmelse om straff för
befälhavare som visat o förstånd eller försumlighet i tjänsten.
Kommittén har emellertid inte funnit något påtagligt behov av en
sådan bestämmelse. Enligt kommitténs mening bör nämligen de föreslagna
straffbestämmelserna angående försummelse av god sjömanssed till förekommande
av sjöolycka och onykterhet till sjöss vara tillräckliga i detta
hänseende. Denna uppfattning har inte mött erinran under remissbehandlingen.
Jag ansluter mig också till densamma.

Jag är ense med kommittén om att de straffrättsliga problem som är förenade
med bruket av rena konossement bör lösas i internationellt
sammanhang och inte föranleda någon särskild reglering för vårt land nu.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för
befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka,
och för grov försummelse av deras rätt och bästa har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Redan i samband
med de år 1964 genomförda ändringarna i ansvarskapitlet uttalade
jag, att det knappast fanns något utrymme för tillämpningen av oredlighetsbestämmelsen
vid sidan av brottsbalken och att bestämmelsen därför sannolikt
skulle kunna upphävas helt. Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse
svarar enligt kommitténs uppfattning knappast mot något verkligt
behov numera. Kommittén har antagit, att de sanktioner som anställningsförhållandet
möjliggör skall vara helt tillräckliga och har erinrat om
att befälhavaren enligt 3 § sjömanslagen när som helst kan skiljas från sin
befattning. Jag biträder kommitténs förslag att upphäva nu ifrågavarande
bestämmelser.

Som jag redan nämnt berör kommitténs förslag även vissa straffrättsliga
frågor av allmän natur, såsom frågor om subjektiva rekvisit och om
medverkan.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

I fråga om de subjektiva r ekvisiten har kommittén valt metoden
att för varje enskild straffbestämmelse genom lagtexten antyda och
genom motivuttalande klarlägga de krav som uppställs i detta hänseende.
Denna metod har under remissbehandlingen tillstyrkts av utredningen
rörande specialstraffrätten. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och
Göteborgs rådhusrätt har emellertid uttalat sig för att de subjektiva rekvisiten
genomgående anges i lagtexten. I departementsförslaget har i större
utsträckning än i kommittéförslaget valts formuleringar i lagtexten som
upplyser om vilket subjektivt rekvisit som åsyftas.

I 1963 års förslag tog kommittén upp en generell bestämmelse om
straffrihet för fall av ringa oaktsamhet. Denna bestämmelse utsattes
för kritik under remissbehandlingen. Kommittén har med anledning
därav ansett att den kan föranleda missförstånd och ovisshet vid tolkningen
av de enskilda straffbestämmelserna och uteslutit bestämmelsen i
sitt förslag år 1965. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Den torde
bäst överensstämma med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade
förslaget till brottsbalk fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd.
Vid remissen till lagrådet anförde dåvarande departementschefen, att uttrycket
ringa oaktsamhet i förslaget inte avsåg att vara någon absolut bestämning.
Detsamma gäller här. Det torde för varje särskilt fall få bedömas
med hänsyn till arten och vikten av det intresse som skyddas, om
oaktsamhet bör anses föreligga enligt en viss straffbestämmelse.

Sjölagen innehåller i 292 § för där avsedda brott vissa bestämmelser
om medverkan som motsvarar de allmänna medverkansreglern
a i brottsbalken. Dessa bestämmelser bibehölls i sak oförändrade vid 1964
års revision i väntan på den pågående översynen av specialstraffrätten. Kommittén
föreslår nu, att medverkansreglerna i 292 § utgår. Kommittén har
nämligen utgått från att rättstillämpningen skall omfatta den uppfattning
som 1958 års lagråd gav uttryck åt under förarbetena till brottsbalken,
nämligen att de allmänna medverkansreglerna är tillämpliga även inom
specialstraffrätten utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser.
Kommitténs ståndpunkt har under remissbehandlingen godtagits i
princip, men det har ifrågasatts om inte medverkansansvaret ändå bör
regleras genom uttrycklig bestämmelse i sjölagen. Utredningen rörande
specialstraffrätten har vidare anfört bl. a., att de allmänna medverkansreglernas
tillämpning inte bör utsträckas till förseelser som kan föranleda
endast penningböter.

De allmänna medverkansreglerna torde som kommittén anfört äga vidsträckt
analogisk tillämpning inom specialstraffrätten. Det torde ändå vara
ändamålsenligt att liksom i lagen om säkerheten på fartyg uttryckligen
fastställa reglernas tillämplighet inom lagens ram. Som utredningen rörande
specialstraffrätten framhållit finns inom förevarande specialstraff -

90 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

rättsliga område ett beaktansvärt utrymme för tillämpning av bestämmelserna
i 23 kap. 5 § och 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av beroendeställning
och lydnadsförhållande.

De ansvarsbestämmelser förslaget innehåller ger upphov till vissa frågor
om konkurrens i förhållande till såväl brottsbalken som annan sjörättslig
lagstiftning.

När det gäller förhållandet till brottsbalken löses frågan i vissa av de
av kommittén föreslagna bestämmelserna men inte i alla. Med viss anknytning
till vad utredningen rörande specialstraffrätten anfört i sitt remissyttrande
förordar jag, att en generell regel införs i sjölagen av innehåll
att det inte skall dömas till straff enligt sjölagen, om gärningen är belagd
med strängare straff i brottsbalken.

I förhållande till annan sjörättslig lagstiftning bör sjölagen vara den
primära författningen. Det framgår redan av vad jag tidigare anfört, att
sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvar sregler beträffande vårdslöshet
och försummelse på sjön bör vara subsidiära i förhållande till den
nu föreslagna bestämmelsen i ämnet i sjölagen. Det förutsätts också i 17 §
sjötrafikförordningen, som gör reservation för det fallet att gärningen
är straffbar enligt allmän lag. Detsamma gäller lagen om säkerheten på
fartyg, som bland ansvarsbestämmelserna i 10 kap. innehåller en regel
i 10 § att det inte får dömas till straff enligt lagen om det föreskrivs
strängare straff för gärningen i brottsbalken eller sjölagen. För sjömanslagens
vidkommande kan förutsättas att frågan får sin lösning i samband
med den nu pågående översynen av lagen.

I det föregående har jag anfört, att de föreslagna bestämmelserna om
försummelse att iaktta gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
och om onykterhet till sjöss är tillämpliga på all sjöfart. Även övriga
ansvarsbestämmelser är liksom sjölagen i sin helhet i princip tillämpliga
på all sjöfart. Särskilt är utrymmet stort för sådan tillämpning av de ansvarsbestämmelser
som gäller säkerheten till sjöss.

Vissa frågor om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad
som berörts under remissbehandlingen torde få regleras i särskild ordning.

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 207—214.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Rättegång i sjörättsmål

Beträffande gällande rätt, sjölagskommitténs uttalanden samt remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen s, 214—220.

Departementschefen

Otvivelaktigt är det mycket som talar för att man bör koncentrera
handläggningen av allmänna sjörättsmål i första instans till ett
begränsat antal domstolar på samma sätt som i fråga om sjöförklaring.
Under remissbehandlingen har bl. a. domstolskommittén givit uttryck för
en sådan uppfattning. Som sjölagskommittén och även domstolskommittén
och flera andra remissinstanser förutsatt bör dock de sjörättsliga domstols-
och forumreglerna lämpligen behandlas i det större sammanhang
som förestående revision av underrättsorganisationen erbjuder. F. n. bör
därför endast göras viss redaktionell översyn. De ifrågavarande forumbestämmelserna
upptas i departementsförslaget i 336—338 §§.

Bestämmelserna om dispaschprocessen har visat sig vara bristfälliga
i vissa avseenden. Kommittén har kommit till den uppfattningen
att bristerna på ett tillfredsställande sätt kan avhjälpas genom en väsentligen
teknisk och redaktionell översyn. Remissbehandlingen får anses bekräfta
att det är tillräckligt med en sådan begränsad översyn. Jag anser
mig kunna inskränka mig till att i detta sammanhang beröra de viktigare
av de föreslagna ändringarna. I övrigt vill jag hänvisa till specialmotiveringen.

Kommittéförslaget innebär bl. a., att rättegångsbalkens bestämmelser
för besvärsprocessen i hovrätt i princip görs tillämpliga även på rådhusrätts
handläggning av dispaschmål. Genom att sålunda göra ett gällande
regelsystem tillämpligt på dispaschprocessen får man enligt min uppfattning
en mer ändamålsenlig och mer uttömmande reglering av denna speciella
rättegångsform än den nuvarande. Jag förordar därför denna lösning.

Enligt kommittéförslaget vidgas fristen för klander av dispasch från
nuvarande trettio dagar till två månader från dispaschens dag. Detta motiveras
främst av att det i dispaschmålen ofta uppträder utländska parter
som är i behov av rådrum och förberedelsetid. För att frågan, huruvida
dispasch kommer att vinna laga kraft, skall klarläggas i ett tidigt skede
föreslår kommittén samtidigt, att den som vill klandra dispasch skall anmäla
detta hos rådhusrätten inom fyra veckor från dispaschdagen. Under
remissbehandlingen har viss kritik riktats mot förslaget om klanderanmälan.
En sådan anordning saknar också motsvarighet i den allmänna

92 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

besvärsprocessen. Jag anser att den inte heller bör införas i dispaschprocessen.
Behovet av att i tid få klart om dispasch vinner laga kraft bör
tillgodoses genom att klanderfristen bestäms till en månad. Parts intresse
av att få tillräckligt rådrum för att bereda och utveckla sin talan kan
beaktas inom ramen för nuvarande regler för den allmänna besvärsprocessen.

Enligt gällande ordning ankommer det i dispaschmål på parten själv
att se till att han inom föreskriven tid får del av motparts talan. Detta
gäller såväl klandertalan i rådhusrätten som besvärstalan i högsta domstolen.
Kommittén föreslår beträffande besvärstalan att sådan talan och
dess beredande skall följa de allmänna bestämmelserna om besvär till
högsta domstolen. I den nuvarande ordningen för klandertalan föreslås
däremot ingen ändring. Jag vill dock förorda en tilläggsregel i denna del
av innebörd att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare
om den rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och
att inkomma med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart.
Detta anknyter till viss praxis. Däremot bör som kommittén har föreslagit
vanliga kommuniceringsregler kunna tillämpas i högsta domstolen,
eftersom partsläget då hunnit klarläggas genom rättegången i rådhusrätten.

Enligt kommittéförslaget skall viss handläggning i dispaschmål vid
rådhusrätt ankomma på »rättens ordförande» ensam, något som har motsvarighet
i sjölagens nuvarande bestämmelser i ämnet. Detta har kritiserats
under remissbehandlingen. Därunder har bl. a. förordats, att domförhetsreglerna
i stället utformas efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser
om domförhet i underrätt. Som kommer att framgå av specialmotiveringen
har jag ansett mig böra tillmötesgå de synpunkter som har
framförts under remissbehandlingen.

Jag biträder kommitténs förslag, att rådhusrätts dispaschsakkunniga
ledamöter skall utses i en ordning som i huvudsak svarar mot vad som
föreslås i fråga om rättens sjösakkunniga ledamöter vid sjöförklaring.
Kommittéförslaget i denna del innebär vidare, att man slopar nuvarande
skyldighet för part att återgälda statsverket vad som av allmänna medel
utgår till de dispaschsakkunniga ledamöterna och att denna kostnad alltså
behandlas på samma sätt som annan domstolskostnad. Jag ansluter mig
även till denna ståndpunkt.

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 222—226.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Särskilda bestämmelser

Departementschefen

För att få så stor redaktionell överensstämmelse som möjligt mellan
de danska, norska och svenska förslagen i befälhavarekapitlet krävs som
jag berört tidigare, att vissa bestämmelser bryts ut ur kapitlet. Till de
bestämmelser som bör utgå hör de som i kommittéförslaget tagits upp
i 41 och 43 §§. Av dem innehåller 41 § bestämmelser om hemtransport av
sjöfolk m. m. och 43 § bestämmelser om frihet för fartygspersonal att gå
till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva
åtgärder mot personalen. Bestämmelser motsvarande 41 § i det
svenska kommittéförslaget har i det danska förslaget kunnat behållas i
befälhavarekapitlet, där de tagits upp som 70 §, men i det norska förslaget
flyttats till ett avslutande 14 kap. som innehåller särskilda bestämmelser.
I Finland finns motsvarande bestämmelser i sjömanslagen. Motsvarigheter
till 43 § i det svenska kommittéförslaget finns i Finland i sjölagens
kapitel om rättegång m. m. samt i Danmark och Norge i processoch
exekutionslagstiftningen. Det förfaller lämpligt att båda de nu ifrågavarande
paragraferna i den svenska sjölagen får sin plats i ett nytt
avslutande kapitel med rubriken »Särskilda bestämmelser». De får där
beteckningen 345 och 346 §§.

Beträffande departementschefens yttrande i övrigt får utskottet hänvisa
till propositionen s. 226—227.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

Departementschefen vid lagrådsremissen

Gällande bestämmelser om rådhusrätts i stapelstad befattning med sjöförklaring
och sjöförhör samt om rådhusrättens sammansättning m. m. i
sådana ärenden ersätts som jag förut anfört av uttömmande regler i 305
in. fl. §§ i sjölagsförslaget. Enligt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj :t förordna
att häradsrätt i fråga om sådan behörighet skall träda i stället för
rådhusrätt som lagts under landsrätt. Som sjörättsmål räknas enligt denna
lag bl. a. sjöförklaring och sjöförhör. De föreslagna ändringarna i sjölagen
nödvändiggör sålunda vissa ändringar i nämnda lag. Departementsförslaget
undantar genom uttrycklig föreskrift i 1 § andra stycket sjöförklaring
från vad som skall räknas som sjörättsmål. Dessutom upphävs 2 § andra

94 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

stycket med bestämmelser om häradsrättens sammansättning vid upptagande
av sjöförklaring och sjöförhör och om de sjösakkunniga ledamöter -na i sådana ärenden.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen till bestämmelsen i
325 § i sjölagsförslaget om onykterhet till sjöss bör i lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tillägg göras om
förverkande av berusningsmedel i fall som avses i nämnda paragraf. Tilllägget
ingår i 1 § i lagen.

IKRAFTTRÄDANDE M. M.

Departementschefen vid lagrådsremissen

De föreslagna reglerna om sjöförklaring är i allt väsentligt överensstämmande
med motsvarande regler i de övriga nordiska förslagen. Det är
förutsatt att dessa regler skall träda i kraft samtidigt i Sverige, Danmark,
Finland och Norge, om möjligt den 1 januari 1967. För att samtidighet
skall kunna uppnås även vid någon förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet
bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Föreliggande förslag bör i sin helhet träda i
kraft samtidigt.

Som jag anfört i det föregående ersätter de föreslagna bestämmelserna
i sjölagsförslaget dels lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning
med försäkringstvister, dels lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6)
angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa
undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg,
och dels 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Nämnda
lagar och lagrum bör alltså upphävas.

I fråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande torde i övrigt böra
iakttas följande.

Den föreslagna bestämmelsen i 67 § sjölagen om jämkning av skadestånd
som lots är skyldig att utge torde enligt allmänna principer inte
böra tillämpas, när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten
att handla inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Någon särskild
bestämmelse i detta hänseende behövs alltså inte.

Beträffande utredning och fördelning av gemensamt haveri, kostnad som
enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder samt, i vissa fall,
enskilt haveri torde äldre lag böra tillämpas när haveriet inträffat eller
kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om
dispaschörs befattning med försäkringstvister bör likaså äldre bestämmelser
tillämpas, om försäkringsavtalet träffats innan den nya lagen trätt i
kraft. Andra frågor som hänskjuts till dispaschör bör utredas av dispa -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 95

schören enligt äldre bestämmelser, om dispascheringsförfarandet inletts
innan den nya lagen trätt i kraft.

Angående skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen och att avge
sjöförklaring är det naturligt att äldre lag gäller i fråga om händelser
som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Har sjöförklaring upptagits
eller sjöförhör inletts dessförinnan bör ärendet också slutföras enligt
äldre bestämmelser.

Detsamma bör gälla i fråga om besiktning som inletts före nämnda tidpunkt.

Har dispaschmål anhängiggjorts genom klandertalan före den nya lagens
ikraftträdande, bör målet behandlas enligt äldre lag.

Förslaget innehåller övergångsbestämmelser i enlighet med vad jag nu
har anfört.

Lagrådet

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

Förslaget föranledde yttranden i lagrådet avseende 64, 67, 212, 216, 219,
222, 301—315, 323—332, 342 och 343 §§ samt övergångsbestämmelserna
in. m. Utskottet får härutinnan hänvisa till propositionen s. 260—271.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnades av lagrådet utan erinran.

Anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande uttalade föredragande departementschefen
följande.

Den regel till skydd för godtroende tredje man som upptas i 64 § i det
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i sjölagen och som
avser vissa rättshandlingar av befälhavaren på redarens vägnar har fått
en enklare lydelse än den nu gällande regeln i ämnet i 49 § sjölagen. Den
iöreslagna ändringen innebär förutom en förenkling av lydelsen, att nu
gällande bevisbörderegel, enligt vilken viss bevisbörda läggs på tredje man,
utesluts. Angående denna ändring har tre av lagrådets ledamöter bl. a.
anmärkt, att det ej angivits hur rättsläget skall gestalta sig i fråga om bevisbördan
och att det synes ovisst vad ändringen skall innebära i förhållande
till gällande rätt. Med anledning härav vill jag anföra, att avsikten
med den föreslagna lydelsen är att bevisfrågan skall bedömas på samma

96 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

sätt som i allmänhet gäller i fråga om inverkan av god tro på en rättshandlings
giltighet. Utgångspunkten är sålunda att god tro i allmänhet skall
anses föreligga om inte viss bevisning för motsatsen förebragts. En övergång
från den nuvarande bevisbörderegeln, som härrör från sjölagens tillkomst,
till denna allmänna grundsats torde dock med hänsyn till den nu gällande
fria bevisprövningens princip inte innebära någon större saklig ändring i
praktiken. Den föreslagna lydelsen torde nämligen i förening med den
fria bevisprövningen medge en nyanserad tillämpning efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Enligt min mening ger den utrymme för även
ganska stränga krav på tredje mans uppmärksamhet, när omständigheterna
föranleder det. Jag vill erinra om att det på ett närliggande område
för godtrosförvärv har inom ramen för de allmänna reglerna om god
tro i rättstillämpningen för vissa fall utkristalliserats ett aktsamhetskrav,
som skärpts till en verklig undersökningsplikt för tredje man. Om förhållandena
vid tillämpningen av den föreslagna regeln ger anledning till
ett skärpt aktsamhetskrav på tredje man, torde, som de förut nämnda
tre ledamöterna av lagrådet också antytt, regelns verkan väsentligen förbli
densamma som nu. Av avgörande betydelse för den föreslagna ändringen
är som jag anförde vid remissen till lagrådet, att godtrosreglerna
bör vara desamma i den nu ifrågavarande paragrafen och 102 § sjölagen
och överensstämma med motsvarande regler i de övriga nordiska sjölagarna.
Att nu ändra 102 §, som tillkommit efter nordiskt samarbete
inom befraktningsrätten och som såvitt nu är i fråga har samma lydelse
i de nordiska lagarna, kan jag inte tillstyrka. Efter förebild av denna
paragraf har samma ändring som i det till lagrådet remitterade förslaget
nu företagits i motsvarande norska bestämmelse. Samma lydelse finns redan
i de danska och finska lagarna. Jag finner således inte anledning att
på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

För att undvika intrycket att termen sjöförklaring har växlande betydelse
i 301—315 §§ bör som lagrådet förordat vissa redaktionella jämkningar
i dessa paragrafer vidtas.

Även i övrigt vill jag biträda lagrådets ändringsförslag. Jag förordar således,
att vissa ändringar görs i 212, 313, 326, 327, 329 och 342 §§ liksom
i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i sjölagen och
att till de remitterade lagförslagen fogas särskilt förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) i enlighet
med lagrådets hemställan. Härutöver torde vissa redaktionella jämkningar
böra göras i de remitterade förslagen.

De danska och norska förslagen till ändringar i sjölagen har redan
antagits i folketinget och stortinget. Lagar i ämnet har utfärdats i Dan -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

mark den 8 juni 1966 (nr 227) och i Norge den 17 juni 1986 (nr 8). Riksdagsbehandlingen
av det finska lagförslaget har nyligen påbörjats.---

Det fortsatta arbetet i de nordiska länderna med tillämpningsföreskrifter
m. m. är numera inriktat på att den nya lagstiftningen skall träda i kraft
den 1 april 1967.

Beträffande de parallella nordiska lagtexterna rörande sjölagen torde
utskottet få hänvisa till propositionen s. 275—355.

Motionerna

I de vid 1966 års riksdags början väckta likalydande motionerna I: 443
och II: 538 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära förslag om tillsättande av en speciell haverikommission vid båthaverier
i lotsled, i vilken som experter bl. a. representanter utsedda av
Lotsförbundet bör ingå.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna följande.

Vid båthaverier i lotsled gör lotsdirektör eller lotsinspektör utredning
av förhållandena efter förhör med den lots som vid tillfället svarat för navigeringen,
varvid som regel vederbörande överlots är förhörsledare.

Utredningen överlämnas till sjöfartsstyrelsen som har att ta ställning
till huruvida ansvarsfrågan efter styrelsens eget yttrande skall bedömas
av sjöåklagare eller om styrelsen själv kan vidtaga disciplinära åtgärder i
form av varning eller lämna rapporten utan åtgärd. I förekommande fall
has sjöåklagaren att avgöra om åtal skall väckas. Vid eventuell rättslig
prövning ligger härvid den ursprungliga utredningen till grund för bedömning
av ansvarsfrågan. Man kan ifrågasätta om den utredning som gjorts
kan anses vara tillräckligt objektiv och om erforderlig sakkunskap om de
speciella förhållanden som råder vid navigering i lotsled kommit till uttryck
vid utredningen. Lotsdirektören eller lotsinspektören, som utgör administrativ
haveriutredningsmyndighet, saknar speciell lotsutbildning, och några
särskilda experter på lotsning deltager ej i utredningen bortsett från
förhörsledaren. Detta förhållande kan vara till väsentlig nackdel när det
gäller att rättsligt pröva ansvarsfrågan.

Vi anser att man vid båthaverier i lotsled i likhet med vid flygolyckor
bör tillsätta en särskild haverikommission för att utreda händelseförloppet.
I eu sådan haverikommission bör bland experterna bl. a. ingå representanter
utsedda av Lotsförbundet. Av dessa bör åtminstone en vara expert
på den speciella lotsled som är aktuell.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande från sjöfartsstyrelsen. Tillfälle att avgiva yttrande har därjämte
beretts Statstjänstemannaförbundet.

Sjöfartsstyrelsen avstyrker bifall till motionerna i yttrande avgivet den
25 februari 1986, vari anföres följande.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr 3

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Jämlikt 31 § tjänstereglementet för lots- och fyrstaten den 23 juni 1954
skall lots skyndsamt anmäla till vederbörande överlots om fartyg under
hans ledning stött på grund, kolliderat med annat fartyg, kaj eller dylikt
eller om eljest fartyg drabbats av sjöolycka. Överlotsen skall jämlikt reglementets
16 § verkställa undersökning, varvid protokoll skall föras, samt
göra anmälan till lotsdirektören. Beträffande lotsdirektören stadgas vidare
i reglementets 4 §, att om anledning är att antaga att befattningshavare gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, lotsdirektören skall — där
det icke enligt reglementet åligger förmannen på platsen att i första hand
upptaga ärendet till behandling — ofördröj ligen föranstalta om undersökning,
varvid protokoll skall föras. Om händelser, som kan anses vara av
vikt för sjöfartsstyrelsen att känna, skall han underrätta styrelsen.

Då anmälan inkommer till sjöf artsstyrelsen om sjöolycka beträffande
fartyg, som framförts under ledning av lots, eller där eljest lots synes ha
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten prövar styrelsen huruvida
anmälan föranleder någon styrelsens åtgärd. I flertalet fall torde anmälan
icke föranleda någon styrelsens åtgärd eller möjligen en skrivelse
från vederbörande byrå med påpekande att vederbörande enligt styrelsens
förmenande brustit i erforderlig försiktighet eller förfarit olämpligt i ett
eller annat avseende.

Finner styrelsen åter i undantagsfall att det anmälda förfarandet bör
föranleda till någon form av påföljd för vederbörande befattningshavare
har styrelsen jämlikt 23 § i den före den 1 januari 1966 gällande allmänna
verksstadgan berett vederbörande tillfälle att antingen skriftligen eller om
han det påfordrat eller så prövats lämpligt, vid muntligt förhör inför styrelsen,
uttala sig om vad som åberopats mot honom. Härvid har vederbörande
ägt anlita biträde av försvarare.

Utöver den utredning som på anfört sätt införskaffats av sjöfartsstyrelsen
har styrelsen i vissa fall tillgång till ytterligare utredningsmaterial. Jämlikt
40 § sjölagen åligger det nämligen befälhavare på svenskt fartyg att, om,
medan fartyg nyttjas till sjöfart, någon händelse inträffar, som vållar skada
å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas ha sådan skada till
följd, m. m., avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen om händelsen. Befälhavaren
åligger jämväl att avgiva sjöförklaring angående händelsen. I samband
med sjöförklaringen kan sjöförhör hållas. Protokoll från sjöförklaring och
eventuellt sjöförhör insändes till sjöfartsstyrelsen, där styrelsens sjötekniske
konsulent upprättar ett memorial om vad som framkommit rörande
händelsen och dess orsaker.

Då utredningen avslutats har styrelsen att pröva ärendet. Därvid kan
styrelsen antingen överväga disciplinär bestraffning eller ock föranstalta
om åtal till domstol. Enligt numera utbildad praxis väljer styrelsen den
senare formen i de fall det synes föreligga skäl att antaga att lotsen genom
fel eller försummelse i sitt handlande som lots å fartyg föranlett eller medverkat
till sjöolycka och förseelsen ej är att betrakta som ringa.

I detta sammanhang må framhållas, att frågan om utredningsförfarandet
vid sjöolyckor nyligen prövats av sjölagskommittén, som i ett den 7 februari
1963 avgivet betänkande (SOU 1963: 20) framlagt förslag till nya regler
om bl. a. sjöutredning och rättegången i sjörättsmål. För det fall att händelsen
medfört stora förluster i liv eller egendom eller utredningen eljest
väntas bli synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet har föreslagits
att utredningen skall verkställas av särskild undersökningskommission,
bestående av personer, som företräder erforderlig juridisk, nautisk

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

och teknisk sakkunskap. Givetvis kan sådana fall omfatta även fall där
fartyg framförts under ledning av lots.

Under åberopande av det anförda vill sjöfartsstyrelsen uttala den meningen,
att utredningsförfarandet vid fartygshaverier såväl inom som utanför
lotsled väl tillgodoser rättssäkerhetens krav och att garantier finns
för objektiv och sakkunnig utredning. Styrelsen har i remissyttrande över
sjölagskommitténs förenämnda betänkande, vari förfarandet översetts och
därvid vissa förbättringar föreslagits, förklarat sig helt dela utredningens
synpunkter i förevarande avseende. Enligt vad styrelsen inhämtat torde
proposition med förslag, grundade på sjölagskommitténs betänkande, komma
att föreläggas årets riksdag. Sjöfartsstyrelsen finner sålunda motionerna
icke böra föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.

Statstjänstemannaförbundet, förklarar sig i yttrande den 14 april 1968
under viss förutsättning vara positivt inställd till motionernas syfte samt
anför bl. a. följande.

Förbundet vill inledningsvis hänvisa till sjölagskommitténs betänkande
SOU 1963: 20 där förslag framförts att utredning i vissa fall skall verkställas
av särskild undersökningskommission. Om händelsen inträffat i
lotsled förutsätter förbundet att aktiv lots, i egenskap av sakkunnig med
avseende på framförandet av fartyg i den aktuella leden, kommer att insättas
i kommissionen. Vid bifall till sjölagskommitténs förslag skulle därmed
en del av motionernas syftemål vara uppfyllda. Genom förslagets begränsning
till händelser som medfört stora förluster i människoliv eller
egendom eller som väntas bli synnerligen omfattande eller invecklade kommer
detta förfaringssätt endast att bli tillämpligt på en ringa del av de
fall som omfattas av förslaget i motionerna. Dessa fall skulle alltså utredas
och handläggas enligt nuvarande bestämmelser, som huvudsakligen återfinnes
i tjänstereglementet för lots- och fyrstaten av den 23.6.1954, §§ 16
och 31; i skrivelse från sjöfartsstyrelsen till lotsdirektörerna av den
27.6.1960 och beträffande åtal och disciplinär bestraffning i statstjänstemannalagen.
Därjämte kan vissa fall bli behandlade enligt bestämmelserna
i sjölagen.

Efter att ha redogjort för ett fall, där handläggningen enligt förbundets
mening varit otillfredsställande, fortsätter förbundet.

Av det relaterade fallet torde dock framgå att det finns välgrundad anledning
att överse gällande bestämmelser, särskilt i samband med den förändring
som inträder från den 1 januari 1967 då lotsningsverksamheten
får en delvis ny organisation med i vissa fall väsentligt ändrade arbetsförförhållanden
för lotspersonalen. Förbundet vill i detta sammanhang hänvisa
till den utredning om lotsarnas ansvarsförhållanden som pågår inom
kommunikationsdepartementet och till de förändringar som kan bli erforderliga
i gällande lotsförordning, liksom till ytterligare förslag från lotsorganisationsutredningen.

En uppgift av vital betydelse för en speciell kommission vid sjöolyckor i
lotsled bör enligt förbundets mening vara att efter en nautisk-teknisk
utredning föreslå förebyggande åtgärder. Denna uppgift berörs inte direkt
i motionerna men torde vara väl förenlig med syftemålet och är enligt förbundets
bedömande helt nödvändig för undvikande av framtida olyckor.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 1 avd. Nr 3

100 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

För att i detta avseende få den önskade effekten måste kommissionens
arbetsområde utvidgas att avse även tillbud till olyckor.

Förbundet är, under förutsättning att ovannämnda utvidgning av arbetsområdet
kan göras, positivt inställt till motionernas syfte.

Här må anmärkas att de i förevarande sammanhang aktuella bestämmelserna
i tjänstereglementet för lots- och fyrstaten numera återfinns i 4,
18, 19, 26 och 36 §§.

I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 982 hemställes,
att riksdagen vid antagandet av Kungl. Maj :ts förslag till lag om ändring
i sjölagen såsom ytterligare motivering måtte godkänna vad som uttalats
i denna motion om sjöförklaring och rapportskyldighet.

1 motionen anföres vidare följande.

Kungl. Maj :ts proposition nr 145 år 1966 med förslag till lag om ändring
i sjölagen in. m. innehåller i sjölagsförslagets 70 och 301 §§ nya bestämmelser
om obligatorisk befälhavarerapport och sjöförklaring angående
sjöolyckor m. in.

Beträffande de båda nämnda paragrafernas punkt 5, som gäller sammanstötning
och grundstötning, har departementschefen bl. a. gjort motivuttalande
av innebörd, att till grundstötningsfallen inte bör räknas sådana
händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och ofarlig företeelse
i samband med fartygs drift. Som exempel har anförts sådan grundkänning
som kan förutses komma att inträffa för ankrat eller förtöjt fartyg
till följd av förändring av vattenståndet eller för fartyg som måste
forcera dybankar eller sandbankar i flod eller hamninlopp. Om grundkänningen
medför skada av någon betydenhet, blir emellertid enligt samma
uttalande punkt 7 tillämplig.

Vi vill framhålla, att ett motsvarande betraktelsesätt hör anläggas för
vissa fall av sammanstötning. Exempelvis när lots bordar fartyg under
gång (jfr 10 § lotsförordningen) eller under hamnbogsering eller vid fiske
med s. k. partrål utgör lätta sammanstötningar helt beräkneliga och normala
inslag i verksamheten. Vi anser det vara självfallet, att sådana händelser
inte skall falla in under punkt 5. Däremot blir, liksom i de anförda
grundkänningsfallen, punkt 7 tillämplig, ifall skada av betydenhet inträffat.

I de vid innevarande riksdag väckta likalydande motionerna I: 170 och
11: 212 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa
om utredning — genom 1966 års trafiknykterhetsutredning eller på annat
sätt — rörande frågan om lagstiftning om fasta promilleregler vid bedömning
av trafiknykterhetsbrott även inom sjöfarten samt att det förslag i
ämnet som en sådan utredning må föranleda snarast måtte föreläggas riksdagen.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna följande.

I proposition nr 145 år 1966, vilken skall behandlas vid innevarande års
riksdag, föreslås att i 325 § sjölagen införes en bestämmelse enligt vilken
den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1937

101

sjöss och är »så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
att det måste antagas att han icke på betryggande sätt kan utföra
vad som därvid åligger honom» skall dömas till böter eller fängelse högst
ett år. Någon promilleregel motsvarande den som gäller för bevisning vid
trafikonykterhetsbrott av motorfordonsförare ingår inte i lagförslaget, som
grundas på vad sjölagskommittén i samråd med 1957 års trafikykterhetskommitté
anfört rörande behovet av påföljd vid onykterhet av vissa personkategorier
inom sjöfarten.

Det kan erinras om att 1949 års trafiknykterhetsutredning under ledning
av dåvarande statsrådet, numera landshövdingen Ingvar Lindell i sitt
betänkande Trafiknykterhet (SOU 1953: 20) bl. a. föreslog att den som vid
förande av maskindrivet fartyg eller som eljest vid utövande av sådan
befattning hos sjöfartsföretag varav trafiksäkerheten är beroende företer
tecken på påverkan av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel i påfölj
dsavseende skall likställas med den som begått rattfylleri respektive
rattonykterhet. Samma promilleregler som gällde vid de båda sistnämnda
brotten skulle också gälla vid trafiknykterhetsbrott inom sjöfarten.

Det nu föreliggande lagförslagets tämligen lösliga beskrivning av vad
som skall anses som trafiknykterhetsbrott inom sjöfarten måste medföra
både risk för rättssäkerhet och bevissvårigheter. Straffbar påverkan måste
kunna bevisas genom otvetydiga yttre tecken. Sådana framträder vanligen
inte förrän vid blodalkoholhalter som ligger väsentligt över de värden
då betydande funktionsstörningar redan inträtt. Överallt inom arbetslivet
föreligger stor enighet om nykterhetskravet, medan man för detta trafikområde
sålunda synes finna det acceptabelt med varierande krav i nykterhetsavseende
för olika tjänsteinsatser och befattningshavare och bl. a.
därför anser sig inte böra införa en promilleregel. Ändamålsenlig blodprovstagning
anses inte alltid kunna äga rum för sjöf artsper sonal som
misstänks för straffbar alkoholpåverkan. Av även denna anledning avstår
man från att föreslå promilleregel ägnad att skapa objektiv grund för bevisningen
om att straffbar alkoholpåverkan föreligger i det aktuella fallet.
Rikspolisstyrelsen och Polismästareföreningen pekar i sina remissyttranden
över lagförslaget på bevissvårigheterna med en bestämmelse av så allmän
omfattning till beskrivning av vad som är att anse som trafiknykterhetsbrott
inom sjöfarten. Chefen för Södra kustdistriktet föreslår en i lagen
angiven promillegräns. Han anser att »den föreslagna bestämmelsen är
alltför vag för att kunna bli till nytta i strävandena att stävja alkoholmissbruk
ombord på fartyg. Det kan sålunda knappast bli lätt att förete bevisning
om att en alkoholpåverkad i ett gränsfall inte kan föra ett fartyg ''på
betryggande sätt’. Inte sällan är ombordvarande på fritidsbåtar mer eller
mindre påverkade av starka drycker. Med den lavinartade fart som fritidsflottan
ökar, med de snabba båtar som numera finns och den ''raggarmentalitet’
som breder ut sig även till sjöss har riskerna för olyckor ökat
kraftigt. Om en bestämmelse om en högsta tillåten promillehalt i blodet
fastställdes, skulle detta inte bara avhålla många sjöfarande från att före
och under sjöturer konsumera alkohol utan också göra ingripanden mot
alkoholpåverkade möjliga på ett annat sätt än om paragrafen får det föreslagna
innehållet.»

Uppluckringen i 1957 års trafiknykterhetskommittés förslag av promillereglerna
kritiserades i direktiven till 1966 års trafiknykterhetsutredning,
»Det finns en påtaglig risk för att ett genomförande av kommittéförslaget
skulle öka osäkerheten och försvåra domstolarnas bevisbedömning i trafik -

102 Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

nykterhetsmålen», heter det sålunda. Det betonas också att systemet med
fasta promillegränser sedan länge är inarbetat i vårt rättssystem. Ett likartat
resonemang torde kunna tillämpas även på sjöfartsområdet, då nu en
bestämmelse om trafiknykterhetsbrott på detta område kommer att införas
i sjölagen.

En noggrant övervägd lagbestämmelse med regler om fixa promillehalter,
då straffbarhet vid alkoholpåverkan för vissa personkategorier inom
sjöfarten obligatoriskt skall inträda, kan knappast framläggas utan närmare
utredning. En sådan är också motiverad av det förhållandet att de
tekniska anordningarna och apparaterna för mätning av blodalkoholhalten
ständigt undergår förbättringar och förenklingar. Den sittande trafiknykterhetsutredningen
har av denna anledning nyligen hos regeringen begärt
att få företaga en undersökning av olika moderna metoder för alkoholanalys
av utandningsluften. Även om blodprovets ställning som bevismedel i
mål om trafiknykterhetsbrott inom motorfordonstrafiken, som ovan gjorda
citat ur utredningens direktiv visar, är orubbad, försiggår en viss principiell
diskussion om tekniken vid dess användning och tolkning och om
dess ytterligare förbättring.

Nu nämnda omständigheter vittnar om hur angelägen man är hos både
myndigheter och enskilda att främja tillkomsten av allt bättre objektiva
bevismedel och kriterier i sådana mål. Att motsvarande angelägenhet vad
beträffar trafiknykterhetsmål inom sjöfarten nu lämnas å sido, även om
blodprov skall kunna tagas på den misstänkte även i sådana mål, förefaller
därför inte välbetänkt. Situationen synes påkalla utredning rörande frågan
om införande av promilleregler även i sistnämnda slag av mål och en
differentiering av brottsbeskrivning och påföljder motsvarande vad trafikbrottslagen
nu innehåller med avseende på trafiknykterhetsbrott inom motorfordonstrafiken.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås ändringar i sjölagen, vilka främst berör
reglerna om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvarsbestämmelserna
och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till stora
delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar föreslås
emellertid i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget,
som har tillkommit efter nordiskt samarbete, berör även vissa andra
lagar, nämligen såvitt nu är i fråga lagen om behörighet för häradsrätt att
upptaga sjörättsmål, lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker
in. m. och sjömanslagen.

Utskottet finner de framlagda lagförslagen i allt väsentligt väl avvägda
samt ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I det följande upptar utskottet
därför till närmare behandling endast de stadganden som berörs av
de i ämnet väckta motionerna eller eljest tilldragit sig utskottets särskilda
uppmärksamhet.

I fråga om dagboksföringen har i sjölagsförslaget upptagits blott de

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

103

grundläggande bestämmelserna och de nuvarande detaljerade reglerna om
vad som bär antecknas utbytts mot en allmän bestämmelse att ytterligare
föreskrifter meddelas av sjöfartsstyrelsen. Utskottet förutsätter att sjöfartsstyrelsen
därvid meddelar bestämmelser om vilka uppgifter som skall införas
i dagbok. Rörande skeppsdagboken synes bl. a. böra föreskrivas att
under resan inträffade olyekstillbud av allvarligt slag skall antecknas.

De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjöförhör föreslås sammanförda
till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Enligt 301 §
i sjölagsförslaget skall sjöförklaring vara obligatorisk bl. a. när handelsfartyg
eller fiskefartyg stött samman med annat fartyg eller stött på grund
eller när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har uppkommit.
I dessa fall åligger det även befälhavaren i enlighet med vad som
närmare anges i 70 § att avge rapport till sjöfartsstyrelsen om händelsen.
Såsom departementschefen anfört bör inte till grundstötning räknas sådana
händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och ofarlig företeelse
i samband med fartygs drift. Som exempel kan nämnas, att ankrat
eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kommer i beröring
med botten eller att vattenståndet gör det nödvändigt att dybankar eller
sandbankar i flod eller hamninlopp forceras. I motionen II: 982 framhålls
det att motsvarande betraktelsesätt bör anläggas på vissa lätta sammanstötningar,
som inträffar exempelvis vid hamnbogsering eller fiske med
partrål eller när lots bordar fartyg under gång. Lätta sammanstötningar
utgör då enligt motionärerna helt beräkneliga och normala inslag i verksamheten.
I likhet med motionärerna anser utskottet det vara självfallet att
sådana händelser icke skall föranleda rapport till sjöfartsstyrelsen eller sjöförklaring.
Om grundkänning eller sammanstötning medfört skada av någon
betydenhet skall däremot givetvis rapport inges och sjöförklaring
hållas.

Utskottet upptar härefter spörsmålet om behörig domstol vid sjöförklaring.
Sådan skall enligt 304 § i sjölagsförslaget i regel äga rum i den hamn
där händelsen inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den första
hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Behörigheten
att uppta sjöförklaring inom riket koncentreras enligt 305 § till sju domstolar,
nämligen den allmänna underrätten för Luleå, Sundsvall, Stockholm,
Kalmar, Malmö, Göteborg eller Karlstad. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t följer frågan om behov av ytterligare sjöförklaringsdomstolar. Behörig
är enligt förslaget den sjöförklaringsdomstol som är närmast den hamn
eller ort där sjöförklaring skall äga rum. Enligt utskottets mening kan det
emellertid med hänsyn till trafikförbindelser och av utredningstekniska
skäl vara lämpligt att annan sjöförklaringsdomstol än den närmaste är behörig
för viss hamn. Det bör få ankomma på Konungen att meddela förordnande
härom. Godtas utskottets förslag, följer därav att 305 § bör kompletteras
med en regel av innehåll att Konungen för viss hamn äger förordna

104

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

att annan av domstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med
hänsyn till trafikförbindelser och övriga förhållanden.

Vad härefter gäller det i motionerna I: 443 och It: 538 väckta förslaget rörande
utredning av båthaverier i lotsled vill utskottet till en början anföra
följande. Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare såsom ordförande samt två personer som är kunniga och erfarna
i sjöväsendet. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna
från en förteckning, som sjöfartsstyrelsen årligen upprättar för
varje fartygsinspektionsdistrikt. Behövs biträde av någon med särskild sakkunskap,
äger rätten tillkalla sådan person att inträda som ytterligare ledamot
i rätten även om han inte upptagits i förteckningen. Om sjöolycka medfört
stora förluster i liv eller egendom eller utredningen av annan anledning
väntas bli synnerligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger
Konungen enligt 314 § i sjölagsförslaget förordna att utredningen skall
handhas av en särskild undersökningskommission, bestående av personer
med juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Sjöförklaring behöver inte
äga rum om undersökningskommission förordnas. I förevarande motioner
hemställes om förslag om tillsättande av en speciell haverikommission för
båthaverier som inträffat i lotsled. Vidare föreslås att i en sådan kommission
skall ingå bl. a. experter utsedda av Lotsförbundet. Sjöfartsstyrelsen,
som i remissyttrande över motionerna avstyrkt bifall till desamma, har uttalat
att utredningsförfarandet vid fartygshaverier såväl inom som utanför
lotsled väl tillgodoser rättssäkerhetens krav och att garantier finns för objektiv
och sakkunnig utredning. Även Statstjänstemannaförbundet anser att
flertalet hithörande fall torde handläggas på ett för den enskilde betryggande
och tillfredsställande sätt. Med hänsyn till vad sålunda uttalats och
då det får förutsättas att lotslcunnig expertis anlitas i sjöförklaringsdomstolen
eller i den nyssnämnda undersökningskommissionen i de fall då erfarenhet
av lotsning är av betydelse för utredning av sjöolycka, avstyrker
utskottet bifall till förevarande motioner.

Sjölagsför slaget upptar i 325 § en särskild straffbestämmelse för onykterhet
till sjöss. Enligt stadgandet, som saknar motsvarighet i sjölagen, skall den
som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss
och är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas, alt han icke på betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom, dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen
avses vara tillämplig på all slags sjöfart. Frågan om däri bör upptagas
en promilleregel har ingående diskuterats under lagstiftningsarbetet.
Departementschefen anser att man bör avstå från en sådan regel, med hänsyn
till de starkt skiftande trafikförhållandena till sjöss och på grund av
att skilda slag av fartyg och sysslor ombord ställer olika krav i nykterhetshänseende.
Vidare anför departementschefen att ändamålsenlig blodprovstagning
inte alltid kan äga rum samt att det ej kan bortses från att han -

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 105

delsflottans och i viss mån även fiskeflottans personal bor ombord och tillbringar
större delen av sin fritid där. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena
skulle en promilleregel kunna leda till alltför onyanserad straffrättsskipning.
Utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens
blod kan dock enligt departementschefen ingå som ett led i bevisningen om
berusningsgraden. I de likalydande motionerna I: 170 och II: 212 kritiseras
förslagets avsaknad av promilleregel och hemställes om utredning — genom
1966 års trafiknykterhetsutredning eller på annat sätt — rörande fasta promilleregler
vid bedömning av trafiknykterhetsbrott även inom sjöfarten.
Motionärerna erinrar om att 1949 års trafiksäkerhetsutredning förslog en
promilleregel för vissa fall av onykterhet till sjöss samt anför till stöd för
sin hemställan att sjölagsförslagets definition på trafiknykterhetsbrott medför
risk för rättsosäkerhet och bevissvårigheter. Straffbar påverkan måste
nämligen, framhåller motionärerna, kunna bevisas genom otvetydiga yttre
tecken och sådana framträder vanligen inte förrän vid blodalkoholhalter
som ligger väsentligt över de värden, vid vilka betydande funktionsstörningar
redan inträtt. Enligt motionärerna bör därför frågan om promilleregler
för vissa personkategorier inom sjöfarten närmare utredas. En utredning
anses även motiverad av den pågående principiella diskussionen rörande
blodprovet.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse den föreslagna straffbestämmelsen
för onykterhet till sjöss, vilken kommer att utgöra ett värdefullt stöd för
strävandena att öka säkerheten. Som departementschefen anfört torde en
sådan bestämmelse i princip vara lika motiverad för sjöfarten som för
trafiken till lands och i luften. Beträffande bestämmelsens utformning anser
sig utskottet böra godta de i propositionen redovisade skälen emot en promilleregel
men vill understryka vikten av att utredning om alkoholkoncentrationen
i gärningsmannens blod där så är praktiskt möjligt används som
ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottets ställningstagande till
frågan om en promilleregel i straffbestämmelsen innebär emellertid icke att
utskottet anser spörsmålet vara slutgiltigt löst. Utskottet anser det inte uteslutet
att spörsmålet om en promilleregels tillämpning på onykerhet till
sjöss kan komma i ett annat läge när utredningstekniken utvecklats mera
och övervakning av sjöpolis förstärkts. F. n. är en generell promilleregel enligt
utskottets mening ej genomförbar. Att en begränsad tillämpning går att
genomföra visar dock den norska lagstiftningen, som innehåller speciella
regler för personal på norska passagerarfartyg av innebörd att redan en
viss alkoholkoncentration i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda
straff. Enligt uppgift i propositionen torde den praktiska tillämpningen
av dessa bestämmelser vara koncentrerad till kustsjöfarten. Även för personal
på passagerarfartyg i svensk kustfart skulle en sådan regel vara tänkbar.
De mycket snabba farkoster som på sistone kommit till användning
i passagerartrafik torde härvid ägnas särskild uppmärksamhet. Med hän -

106

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

syn till bl. a. det starkt växande antalet snabbgående fritidsbåtar kan det
också vara av intresse att utröna behovet av en promillegräns för förare
av sådana båtar. Utskottet anser att en sådan begränsad promilleregel är
förtjänt av att utredas i lämpligt sammanhang och vad utskottet anfört i
denna del bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Enligt 310 § i sjölagsförslaget äger annan än befälhavaren eller medlem
av besättningen för sin inställelse till förhör vid sjöförklaring inför rätten
erhålla ersättning av allmänna medel i enlighet med bestämmelserna om
ersättning till vittne, vilken ersättning skall stanna på statsverket. Vidare
föreskrivs att i fråga om ersättning för inställelse till förhör vid sjöförklaring
inför konsul bestämmelser skall meddelas av Konungen. Utskottet förutsätter,
att kostnaderna för inställelse till förhör vid sjöförklaring inför
svensk konsul skall få belasta det under andra huvudtiteln upptagna anslaget
E 1. Ersättning åt domare, vittnen och parter.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen
icke kunnat i oförändrat skick antaga det i förevarande
proposition, nr 145, framlagda förslaget till lag om ändring
i sjölagen —

a) för sin del antaga nämnda förslag med den ändringen
att 305 § erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

305 §.

Sjöförklaring inom riket hålles av
den allmänna underrätten för Luleå,
Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö,
Göteborg eller Karlstad. Behörig
är den domstol som är närmast den
hamn eller ort där sjöförklaring
skall äga rum enligt 304 §. Konungen
äger dock för viss hamn förordna
att annan av domstolarna skall
vara behörig, om det är ändamålsenligt
med hänsgn till trafikförbindelser
och övriga förhållanden.

Om annat---------av domstolsärenden.

Vid sammanträde ---------av Konungen.

I Danmark-------— —- —--landets lag.

I övrigt----------—- norsk konsul.

I fråga------—• --meddela vitesföreläggande.

Första lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

107

b) med bifall till motionen II: 982 giva till känna vad
utskottet uttalat om undantag från sjöförklaring och rapportskyldighet
vid vissa lätta sammanstötningar;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
uttalat om kostnaderna för förhör inför svensk konsul;

II. att riksdagen måtte antaga de vid samma proposition
fogade förslagen till lag om ändring i lagen den 4 juni 1937
(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. samt
lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni
1952 (nr 530);

III. att motionerna I: 443 och II: 538 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen i anledning av motionerna I: 170 och
11:212 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört om tillämpningen av en promilleregel
för sjötrafikens vidkommande.

Stockholm den 7 februari 1967

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg, Ernulf, fru Lindström,
herrar Svanström*, Schött*, Helge Karlsson, Gösta Jacobsson och fru Lilly
Ohlsson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson*, fru Löfqvist,
herr Svensson i Vä, fröken Bergegren, fröken Andersson i Strängnäs,
herr Wiklund i Stockholm* och fru Heurlin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670030