Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956 (Utlåtande 1956:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Genom en den 9 mars 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 118, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 kap.

2 §•

Såsom ombud —-----— — — i målet.

Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medborgare
med hemvist inom riket. gare med hemvist inom riket; dock

må även annan brukas såsom ombud,
om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet
och övriga omständigheter
finner det lämpligen kunna ske.

Ej må —------------—--i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad Lagfaren domare i eller rättsbildad
befattningshavare vid allmän dom- befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller ut- stol eller allmän åklagare eller utmätningsman
må ej vara ombud, med mätningsman må ej vara ombud, med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1996. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

(Gällande lydelse)

mindre Konungen för visst mål giver
lov därtill.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

mindre Konungen för visst mål giver
lov därtill. Vad nu sagts skall dock
ej avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom
biträde åt advokat.

annans talan.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1957.

Inledning

Vid ett nordiskt justitieministermöte i Stockholm i december 1953 behandlades
bl. a. frågan om att i olika rättsliga hänseenden med det egna
landets medborgare likställa medborgare i övriga nordiska länder. Därvid
upptogs till behandling även frågan om att medborgare i nordiskt land
skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land än hemlandet
föra annans talan. Det beslöts att man i de olika länderna skulle
närmare undersöka möjligheterna att medgiva behörighet för advokat från
annat nordiskt land att vara ombud vid domstol. Sedan jag i anledning
härav uppdragit åt 1951 års rättegångskommitté att undersöka möjligheterna
till sådan ändring av 12 kap. 2 § rättegångsbalken, att medborgare
i annat nordiskt land kan — eventuellt efter domstolens prövning i varje
särskilt fall — medgivas rätt att vid domstol här i riket föra annans talan,
och att framlägga det förslag vartill undersökningen kunde föranleda,
har kommittén den 10 december 1954 avgivit en promemoria i ämnet.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekansler sämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare samt Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har
vid sitt yttrande fogat yttranden av häradshövdingarna i Västerbottens
västra, Torneå och Gällivare domsagor. Länsstyrelserna i Malmöhus och
Norrbottens län har bifogat yttranden av landsfogdarna i länen samt länsstyrelsen
i Malmöhus län dessutom yttranden av åklagarmyndigheten i Hälsingborg,
poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler.

I anledning av framställningar till chefen för justitiedepartementet den
28 februari 1955 av hovrättspresidenten Wieslander och till Konungen den
4 mars 1955 från Sveriges advokatsamfund, vilka framställningar överläm -

Försitt lagutskottets utlåtande nr 24 år 195<>

nats till rättegångskommittén, har kommittén vidare den 28 oktober 1955
avgivit eu promemoria angående möjlighet för domaraspiranter med flera
att i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat.

Yttranden över denna promemoria har avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1955 års domarutredning, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler
samt Sveriges juristförbund.

I. Nordisk behörighet för rättegångsombud
Gällande svensk rätt m. m.

Om rättegångsombud i tvistemål stadgas i 12 kap. rättegångsbalken. De
kvalifikationer, som ett ombud skall uppfylla, anges i 2 §. Däri föreskrives
i första stycket, alt såsom ombud ej må brukas annan än den som rätten
med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig
att vara ombud i målet. I paragrafens andra stycke stadgas vidare, att
ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket. Enligt tredje
stycket slutligen må den ej vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Rätten har att självmant taga ståndpunkt till frågan om ombudets
kompetens och bör redan vid rättegångens början avvisa ett ombud,
som icke äger erforderliga kvalifikationer. Inskridande från rättens sida
på grund av ombudets förhållande under rättegången behandlas i 5 §. Visar
ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten enligt detta lagrum avvisa honom som ombud i målet;
rätten äger också, om skäl är därtill, förklara honom obehörig antingen
för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Vad
nu sagts om ombud gäller enligt 22 § även i fråga om rättegångsbiträde.
På grund av hänvisningar i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ är de här
återgivna bestämmelserna i 12 kap. tillämpliga jämväl å ombud och försvarare
i brottmål.

Bestämmelsen att ombud skall vara svensk medborgare med hemvist
inom riket hade icke någon motsvarighet i den äldre rättegångsbalken. 1
sitt förslag till rättegångsbalk motiverade processlagberedningen bestämmelsen
på följande sätt (SOU 1938:44 s. 163):

Annan än svensk medborgare synes icke böra tillåtas att vara ombud; en
utlänning kan ej förutsättas äga sådan kännedom om svenska förhållanden
och svensk rätt, som bör krävas av ett ombud. Då det är av vikt, att
ombud alltid kan sökas vid svensk domstol, bör vidare fordras, att ombudet
äger hemvist här i riket; detta är av betydelse även med hänsyn därtill, att
delgivningar i rättegången i stor utsträckning kunna ske med ombud.

I anledning av vad processlagberedningen sålunda anfört må erinras, att
laga domstol i tvistemål enligt huvudregeln är rätten i den ort där svaran -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

den liar sitt hemvist (10 kap. 1 §) och att den som är bosatt utom riket
således i regel icke har forum här i riket. Endast i vissa undantagsfall kan
han på grund av särskilda stadganden sökas vid svensk domstol. Sålunda
må den som icke äger känt hemvist inom riket i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes (10 kap. 3 §) och,
om han här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, i tvist därom sökas
där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom (10 kap. 4 §). Vidare
må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort
där handlingen företogs eller skadan uppkom (10 kap. 8 §), och tvist angående
ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera ersättningsskyldiga
eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt som först dömt i målet (10 kap. 13 §'').

I anslutning till processlagberedningens uttalande må vidare erinras om
att tullmakt enligt 12 kap. 14 § medför behörighet för ombud att å partens
vägnar mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen. Enligt 12 kap. 15 § kan
ombudets behörighet härutinnan inskränkas. I 33 kap. 21 § stadgas att, om
part hos rätten uppgivit ombud i målet, delgivning som ombudet äger behörighet
att mottaga bör ske med ombudet. I detta sammanhang bör slutligen
beaktas bestämmelserna i 33 kap. 22 § att, om part som saknar hemvist
inom riket ej hos rätten uppgivit ombud som äger att för parten mottaga
delgivning i målet, rätten skall förelägga honom, då han första gången för
talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten.
Underlåter han det, må delgivning med honom ske genom att handlingen
med posten sändes till honom under hans senaste kända adress.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är såsom förut nämnts
tillämpliga jämväl å försvarare i brottmål. Särskilda regler gäller emellertid
i fråga om offentlig försvarare, som under vissa i 21 kap. 3 § angivna
lörutsättningar kan förordnas för den misstänkte. Sådan försvarare skall
alltid vara advokat, d. v. s. ledamot av Sveriges advokatsamfund (8 kap.
1 § och 21 kap. 5 §). Företrädesvis bör anlitas någon som vid rätten brukas
som rättegångsombud. Enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag må
dock, utan hinder av föreskriften att offentlig försvarare skall vara advokat,
vid de domstolar Konungen bestämmer tills vidare och till dess
Konungen annat förordnar till offentlig försvarare utses även annan lämplig
person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Med stöd av detta lagrum har Konungen utfärdat sådant förordnande
i fråga om vissa domstolar.

Enligt 5 § lagen om fri rättegång kan under vissa förutsättningar lämplig
person förordnas att biträda part som åtnjuter fri rättegång. Även i
fråga om sådant rättegångsbiträde gäller särskilda kvalifikationskrav. Till
biträde skall nämligen enligt nämnda lagrum utses advokat eller annan
som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och
tinnes skickad för uppdraget. Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare
vid rättshjälpsanstalt eller advokat som vid rätten brukas som rät -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

tegängsombud. I detta sammanhang må erinras om att, ehuru lagen om fri
rättegång omedelbart endast avser svenska medborgare, fri rättegång för
närvarande kan beviljas bl. a. medborgare i övriga nordiska länder vad beträffar
mål däri fråga ej är om ansvar för brottslig gärning.

Gällande rätt i övriga nordiska länder

I Danmark ger justitieministeriet »beskikkelse» för tre olika slag av advokater:
h0jesteretssagf0rere, landsretssagf0rere och sagf0rere. Skilda kompetenskrav
gäller för dem i fråga om betyg i juridisk ämbetsexamen och
tidigare tjänstgöring; för de två högre graderna fordras särskilda prov. För
alla fordras dansk »indf0dsret». De som erhållit sådan auktorisation har
i princip ensamrätt att föra andras talan inför rätta; undantag från denna
regel finnes dock, bl. a. beträffande vissa anhöriga till part. Särskilda
regler ges i fråga om olika sagf0reres rätt att uppträda vid olika slag av
domstolar. I begränsad utsträckning kan en hos en sagf0rer anställd »fuldmsegtig»
erhålla auktorisation att uppträda i hans ställe.

I Finland gäller om rättegångsombud i stort sett samma bestämmelser
som i Sverige gällde före nya rättegångsbalken. Såsom ombud eller biträde
åt part må nyttjas »välfrejdad och redbar person, som ej under målsman
står». I ej ringa utsträckning användes personer utan juridisk examen.
Finlands advokatförbund har ungefär samma karaktär som Sveriges
advokatsamfund hade före 1948. Åtskilliga praktiserande jurister står utanför
förbundet, och något skydd för advokattiteln finnes ej.

Beträffande Island gäller för tvistemål följande. Vid underrätt äger part
föra sill talan själv eller låta sig representeras av vissa nära anhöriga. Vill
han begagna annat ombud, är han vid underrätterna (distriktsrätterna) i
Reykjavik och Akureyri skyldig att överlåta talans utförande till advokat
(lögmadur) eller till högstadomstolsadvokat (haestaréttarlögmadur). Justitieministern
kan bestämma att sådant advokattvång skall gälla även vid
annan underrätt. Eljest äger part som ombud bruka vilken som helst myndig
person med fläckfritt rykte och normal andlig utveckling. I högsta domstolen
kan part själv föra sin sak men måste, om han önskar använda ombud,
anlita högstadomstolsadvokat. En advokat eller högstadomstolsadvokat
skall vara isländsk medborgare, men för andra ombud kräves detta
icke.

I Norge meddelar justitiedepartementet tillåtelse att utöva »sakf0rervirksomhet».
Olika krav uppställes i fråga om rätt att uppträda vid H0yeslerett,
lagmannsrettene och underrätterna. För att få tillåtelse att vara sakf0rer
vid Hpyesterett fordras särskilda prov; den som erhållit sådan tillåtelse
kallas hdyesterettsadvokat. Sakförarna har med vissa undantag ensamrätt
att föra andras talan inför rätta i tvistemål; som enskild försvarare
i brottmål kan däremot —- utom i H0yesterett ■—- med rättens tillstånd
användas även annan oberyklad och därtill skickad person. En sakförare
kan ha en auktoriserad »fullmektig», som i viss utsträckning har rätt att
uppträda i hans ställe. Endast den som avlagt norsk juridisk examen kan

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1956

bli sakförare. Däremot fordras — efter en år 1954 genomförd lagändring
— icke att en sakförare skall vara norsk medborgare.

I propositionen upptages å s. 7—15 dels en redogörelse för innehållet
i kommitténs promemoria om rätt för medborgare i annat nordiskt land
att vara rättegångsombud i Sverige dels ock en översikt över de över promemorian
avgivna yttrandena.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, att —- såsom inledningsvis antytts — vid nordiskt justitieministermöte
i Stockholm i december 1953 behandlats frågan om att i olika
rättsliga hänseenden med det egna landets medborgare likställa medborgare

1 övriga nordiska länder, varvid även upptogs frågan om alt medborgare i
nordiskt land skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land
än hemlandet föra annans talan.

Departementschefen anförde vidare:

»Med nu gällande bestämmelser äger medborgare i annat nordiskt land
icke föra talan såsom rättegångsombud vid svensk domstol. Enligt 12 kap.

2 § andra stycket rättegångsbalken fordras nämligen, att ombud skall vara
svensk medborgare med hemvist inom riket. Kommittén har nu funnit, att
denna behörighetsregel i viss mån bör kunna begränsas då det gäller medborgare
i något av de övriga nordiska länderna, och har föreslagit, att till
lagrummet fogas ett undantagsstadgande av innehåll att, om rätten så prövar
lämpligt, även den som i annat nordiskt land allmänneligen brukas
som rättegångsombud skall kunna föra annans talan vid svensk domstol.
Vad kommittén sålunda föreslagit har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.

Under remissbehandlingen har på flera håll givits uttryck åt den upptattningen
att något praktiskt behov av den ifrågasatta lagändringen knappast
är för handen. Detta innebär enligt min mening en underskattning av
reformens betydelse. Särskilt i rikets gränstrakter torde det ej sällan kunna
bli aktuellt att anlita ombud från ett grannland, om möjlighet därtill öppnas.
Betydelsen av en reform på detta område kommer naturligen dessutom
att öka allteftersom samfärdseln mellan länderna tilltager och nya
rättsområden göres till föremål för enhetlig lagstiftning. Det torde alltså
icke vara motiverat alt upprätthålla ett ovillkorligt förhud mot att den som
är utlänning eller den som har hemvist utom riket anlitas som ombud.

Då det alltså gäller att möjliggöra undantag från gällande lagregel, kan
det i och för sig framstå som naturligt att de nordiska länderna, i likhet
med vad som skett på vissa andra områden inom lagstiftningen, får en särställning.
Emellertid skulle reformen genom den av kommittén föreslagna
begränsningen till personer som allmänneligen brukas som rättegångsombud
i något av de nordiska länderna enligt min mening bli onödigt snäv.
Sålunda kan det stundom vara skäligt att såsom rättegångsombud vid

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 1950

svensk domstol godtaga t. ex. en här i riket bosatt medborgare i annat nordiskt
land eller en i ett sådant land bosatt svensk medborgare, även om
han icke allmänneligen brukas som ombud i annat nordiskt land.

Det kan vidare icke anses uteslutet, att en part i mål av speciell karaktär,
t. ex. sjömål eller mål vari främmande rätt skall tillämpas, önskar
såsom ombud anlita en expert från ett utomnordiskt land, och ett sådant
önskemål kan vara fullt legitimt. Här i riket bosatta utlänningar som ej
är medborgare i något av de övriga nordiska länderna synes icke heller
under alla förhållanden böra förvägras att föra annans talan inför domstol.

övervägande skäl torde alltså tala för att man tager steget fullt ut och
gör det möjligt att i särskilda fall frångå huvudregeln, att ombud skall
vara svensk medborgare med hemvist inom riket, utan att uppställa några
formella begränsningar med avseende å medborgarskap eller hemvist eller
annan anknytning till visst främmande land.

När någon anmäler sig som rättegångsombud, har rätten enligt 12 kap.
2 § första stycket rättegångsbalken att pröva om han med hänsyn till redbarhet,
insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig att vara ombud i
målet. En sådan prövning skall självfallet ske också om annan än en här
i riket bosatt svensk medborgare vill uppträda som ombud. Det kravet
måste naturligen i främsta rummet uppställas, att den som vill föra annans
talan måste kunna till fullo förstå svenska språket och även utan svårighet
kunna göra sig förstådd vid domstolen i fråga. Till följd av detta självklara
krav kan det endast undantagsvis komma i fråga att som ombud godtaga
annan än nordbo. Det är vidare alltid nödvändigt att ställa stora krav
på ett ombuds insikter. Såsom kommittén framhållit och flera remissinstanser
understrukit bör det därför i regel icke ifrågakomma att såsom ombud
godtaga annan utlänning än den som aAlagt juridisk examen, har erforderlig
kännedom om svensk rätt och härutöver besitter vana vid att föra annans
talan inför domstol.

Utöver den behandlade prövningen av ombudets kvalifikationer är det
nödvändigt att även utifrån andra synpunkter pröva, huruvida det är lämpligt
att en utlänning som anmäles som ombud skall få uppträda i målet. Även
om utlänningen uppfyller alla rimliga krav med hänsyn till redbarhet, insikter
och tidigare verksamhet, kan det nämligen föreligga giltiga skäl att
icke godtaga honom som ombud. En bestämmelse om att rätten har att
pröva, huruvida det är lämpligt att annan än svensk medborgare med hemvist
inom riket brukas som ombud, kan därför icke undvaras. Vid denna
lämplighetsprövning bör i första band målets särskilda beskaffenhet beaktas.
Sålunda bör t. ex. i mål om spioneri eller andra liknande brott annan
än bär i riket bosatt svensk medborgare icke tillåtas vara ombud eller försvarare.
En annan omständighet som förtjänar att särskilt beaktas är var
ombudet har silt hemvist. Detta är av betydelse i flera olika hänseenden.
Man bör sålunda beakta möjligheten att nå ombudet med stämning och
även vilka möjligheter som kan finnas att få verkställighet på en even -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

tuell mot ombudet riktad dom å enskilt anspråk eller ansvar. Det är givet
att denna bedömning stundom kan bli besvärlig men svårigheterna lärer
icke vara oöverkomliga. Med hänsyn till gällande delgivningsregler är det
vidare nödvändigt att, om man icke kan nå ombudet med delgivningar
inom riket samt parten icke föreskrivit att delgivning skall ske med honom
personligen, man måste kunna hysa det förtroende till den som skall brukas
såsom ombud att delgivningar med honom kan ske genom att delgivningsförsändelsen
sändes till honom i brev med begäran om skriftligt erkännande
av mottagandet. I lagtexten synes mig det nu anförda böra komma
till uttryck genom en föreskrift att rättens nu ifrågavarande lämplighetsprövning
skall ske med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga
omständigheter.

Det ankommer på rätten att självmant pröva, huruvida den som vill
uppträda som ombud skall tillåtas göra detta. Därest rätten finner sig böra
avvisa ombudet, har den att meddela beslut härom. Sådant beslut kan enligt
redan gällande bestämmelser i förekommande fall överklagas i högre
rätt.

Under remissbehandlingen har från olika håll framförts förslag om att
ombud från annat nordiskt land även borde kunna förordnas till offentlig
försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång. Vad sålunda föreslagits
har icke sådant nödvändigt samband med den här i övrigt behandlade
frågan att jag finner anledning att i detta sammanhang upptaga de
därmed förenade spörsmålen, vilka delvis torde vara av sådan art att de
fordrar närmare utredning.

Även om det naturligen i och för sig är önskvärt att en lagstiftning på
förevarande område blir ömsesidig, delar jag kommitténs uppfattning att
reciprocitet icke bör utgöra någon förutsättning för en svensk lagstiftning.
Om lagstiftningen får den av mig här förordade utformningen, kommer
också reciprocitetssynpunkterna att skjutas mera i bakgrunden än om lagstiftningen
får gälla i förhållande till vissa angivna länder. I detta sammanhang
vill jag emellertid slutligen erinra om att det enligt finsk rätt icke fordras
att rättegångsombud skall vara finsk medborgare eller ha hemvist i Finland.
I Danmark, Norge och Island är, såsom närmare framgår av den föregående
framställningen, läget ett annat. Det kan emellertid framhållas, att
nordiska rådets juridiska s. k. sjumannautskott i ett nyligen avgivet enhälligt
utlåtande som sin uppfattning givit tillkänna, att domstolarna i de nordiska
länderna borde få möjlighet att utan hinder av eljest gällande bestämmelser
låta advokat (sakförare) från annat nordiskt land uppträda som
ombud. Detta utlåtande torde komma att upptagas till behandling vid nordiska
rådets stundande session.»

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

II. Rätt för domnraspiranter in. fl. att under tjänstgöring hos advokat

vara rättegångsombud

Gällande bestämmelser

I 12 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att lagfaren domare
i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare
eller utmätningsman ej må vara ombud, med mindre Konungen för
visst mål giver lov därtill, och detsamma gäller enligt 22 § i fråga om rättegångsbiträde.
Även ifrågavarande bestämmelser är på grund av hänvisningar
i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ tillämpliga jämväl å ombud och
försvarare i brottmål.

I detta sammanhang må även beaktas vissa bestämmelser i arbetsordningen
för rikets hovrätter och domsagostadgan m. fl. administrativa författningar.
Genom kungörelse den 19 februari 1954 (nr 30) infördes i nämnda
arbetsordning en ny paragraf, betecknad 51 a §, enligt vilken lagfaren befattningshavare
icke må idka advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet
av viss omfattning eller inlåta sig på ekonomiskt förehavande av
viss beskaffenhet. Bestämmelser av enahanda innehåll infördes samtidigt
i domsagostadgan, kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt
och magistrat, stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna
och arbetsordningen för nedre justitierevisionen. Även landsfogde- och stadsfogdeinstruktionerna
innehåller förbud för de däri avsedda befattningshavarna
att driva advokatverksamhet. Däremot finnes icke något motsvarande
förbud stadgat för aspiranter och landsfogdeassistenter i kungörelsen den
12 december 1952 (nr 814) om landsfogdeassistenter m. fl. Ytterligare må
beaktas att gällande bestämmelser i viss utsträckning likställer domaraspirants
tjänstgöring som biträde åt advokat med domstolstjänstgöring.
Enligt 20 § domsagostadgan gäller sålunda beträffande tingsnotaries behörighet
att mottaga vissa förordnanden, att med tjänstgöring i domsaga må
till en tid av högst sex månader likställas bl. a. väl vitsordad tjänstgöring
under samma tid såsom biträde åt advokat. Detsamma gäller enligt 66 §
arbetsordningen för rikets hovrätter för behörighet att bli antagen till fiskal.
Vissa bestämmelser i 5 § domsagostadgan och 61 § arbetsordningen för rikets
hovrätter förutsätter slutligen, att domaraspirant även efter erhållet
fiskalsförordnande skall äga möjlighet att tjänstgöra som biträde åt advokat.

Å s. 18—22 i propositionen lämnas en redogörelse för kommitténs promemoria
angående möjlighet för domaraspiranter in. fl. att i utbildningssyfte
tjänstgöra som biträde åt advokat samt för de yttranden som beröra denna
fråga.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»Det är ur flera synpunkter önskvärt att domare och åklagare har åtminstone
någon erfarenhet av advokatyrket. Sådan erfarenhet kan den som av -

Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

ser att utbilda sig till domare eller åklagare förvärva bäst genom att en
tid tjänstgöra som biträde åt advokat. Enligt bestämmelser i domsagostadgan
och arbetsordningen för rikets hovrätter likställes också i merithänseende
dylik tjänstgöring i viss utsträckning med tjänstgöring vid domstol.

Om advokattjänstgöringen skall vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt,
måste den omfatta icke blott utomprocessuellt arbete utan även
uppdrag såsom ombud, biträde eller försvarare i rättegång. Emellertid gäller
enligt rättegångsbalken, att lagfaren domare, rättsbildad befattningshavare
vid allmän domstol, allmän åklagare och utmätningsman icke må vara
ombud, biträde eller försvarare, med mindre Konungen för visst mål giver
lov därtill, och detta förbud gäller även för den som åtnjuter tjänstledighet.
Bortsett från att rätten för Konungen att dispensera från förbudet har tillkommit
för helt andra syften än att möjliggöra för ifrågavarande befattningshavare
att förvärva erfarenhet av advokatyrket är det uppenbart, att
om dessa måste inhämta tillstånd av Konungen i varje särskilt mål för att
få uppträda som ombud, biträde eller försvarare, det i praktiken icke låter
sig göra för dem att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat. En sådan ordning
är självfallet icke tillfredsställande, och en lagändring bör alltså komma
till stånd.

Den av kommittén föreslagna ändringen av 12 kap. 3 § första stycket
rättegångsbalken innebär, att den nuvarande begränsningen av Konungens
rätt att lämna tillstånd för domare och övriga i lagrummet angivna befattningshavare
att vara ombud upphäves, så att Konungen följaktligen får
möjlighet att icke endast för visst mål utan generellt dispensera från förbudet
att vara ombud. Ett sådant förslag går emellertid, såsom också anmärkts
från advokatsamfundets sida, vida utöver syftet med den ifrågasatta
lagändringen. Enligt min mening bör i stället rätten att vara ombud,
biträde eller försvarare uttryckligen göras beroende av att befattningshavaren
under tjänstledighet i utbildningssyfte tjänstgör som biträde åt
advokat. Då advokattjänstgöringen är avsedd att ingå som led i befattningshavarens
utbildning, anser jag vidare onödigt att han skulle behöva inhämta
särskilt tillstånd av Konungen för att under sådan tjänstgöring få
uppträda såsom ombud, biträde eller försvarare. Därest den myndighet
som har att bevilja befattningshavaren tjänstledighet finner, att denne bör
erhålla tillfälle att för sin utbildning tjänstgöra hos advokat, bör han under
denna tjänstgöring utan särskilt tillstånd få föra annans talan inför
rätta. Något missbruk av en sådan ordning lärer icke vara att befara. Ur
kontrollsynpunkt torde det vara lämpligt, att myndigheten i beslutet om
tjänstledighet uttryckligen angiver ändamålet därmed.

Bortsett från de egentliga åklagaraspiranterna, vilka icke omfattas av förbudet
att vara ombud, biträde eller försvarare, torde det i främsta rummet
vara de yngre rättsbildade befattningshavarna vid de allmänna domstolarna
som har intresse av och möjlighet att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.
På grund härav kan det ifrågasättas att begränsa reformen till denna

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

kategori. Emellertid synes det hinder att förvärva erfarenhet av advokatverksamhet
som följer av stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i lagrummets
nuvarande utformning böra undanröjas även såvitt angår domare,
i synnerhet yngre sådana i lägre befattningar, och motsvarande gäller såsoni
riksåklagarämbetet uttalat också om de allmänna åklagarna. Även om utmätningsmännen
i allmänhet icke har behov av att förvärva erfarenhet av
att föra annans talan inför rätta, anser jag icke att de bör undantagas från
den ifrågasatta reformen.

I enlighet med vad nu anförts vill jag föreslå, att till stadgandet i 12 kap.
3 § första stycket rättegångsbalken att lagfaren domare i eller rättsbildad
befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman
ej må vara ombud, med mindre Konungen för visst mål giver lov
därtill, fogas en bestämmelse att vad nu sagts dock ej skall avse den som,
under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.
På grund av hänvisningar kommer motsvarande att gälla i fråga om rätt
att vara rättegångsbiträde och försvarare.

Under remissbehandlingen av kommitténs promemoria har från ett håll
den tanken framförts, att de befattningshavare om vilka här är fråga under
advokattjänstgöringen jämväl borde få mottaga förordnande såsoni offentlig
försvarare. Då en sådan försvarare liksom hittills i princip alltid bör
vara advokat, kan jag icke förorda en sådan reform. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att i regel icke heller andra advokatbiträden, som icke
tillhör advokatsamfundet, kan förordnas till offentliga försvarare.

År 1954 infördes i arbetsordningen för rikets hovrätter och domsagostadgan
med flera administrativa författningar bestämmelser, som förbjuder
lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid domstolarna
att bl. a. driva advokatverksamhet, och sådant förbud föreligger även för
landsfogdar och stadsfiskaler enligt de för dem utfärdade instruktionerna.
Då därmed uppenbarligen icke kan åsyftas en tjänstgöring såsom biträde
åt advokat i utbildningssyfte, finner jag det icke nödvändigt att förtydliga
dessa bestämmelser.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.
Särskilda övergångsbestämmelser erfordras icke.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet finner sig i allo kunna instämma i de synpunkter, vilka från
departementschefens sida framhållits till stöd för nu föreslagna lagändringar.
Vad angår frågan huruvida lagstiftningen om rätt för även annan än den
som är svensk medborgare med hemvist inom riket att få uppträda som
ombud inför svensk domstol bör vara ömsesidig vill utskottet understryka

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

vad departementschefen framhållit därom att, ehuru reciprocitet i och för
sig är önskvärd, densamma likväl icke bör utgöra en förutsättning för
svensk lagstiftning i ämnet. Beträffande de nordiska länderna, i förhållande
till vilka lagstiftningen torde få mest praktisk betydelse, pågår f. n. samarbete
rörande frågor av denna art inom nordiska rådet. Reciprocitet torde
väl också på denna väg kunna åstadkommas i väsentliga stycken. Enligt
utskottets mening är det beträffande denna fråga liksom så många andra
på nordiskt plan väckta frågor av största betydelse för främjande av samarbetet
länderna emellan att hellre visa prov på initiativ och generös samarbetsvilja
än att såsom villkor för samarbete strikt upprätthålla kravet
på ömsesidighet i alla detaljer. Ett initiativ i den riktning som nu tagits från
svensk sida genom den föreslagna lagstiftningen i denna del vill utskottet
därför förorda.

På grund av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit anledning
till erinran mot den föreslagna lagstiftningen får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 118, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 17 april 1956

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Lindblom*, Per Olofsson*, fru Sjöström-Bengtsson,
fru Gärde Widemar, herrar Magnusson, Lindgren, Erik
Svedberg och Theodor Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, fröken
Öberg, herrar Gustafsson i Borås, Onsjö, fru Eriksson i Stockholm och herr
Fröding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580710