Första lagutskottets utlåtande Nr 2b (Utlåtande 1932:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 2b.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1932 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i lagen innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad, motion, nr 34,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Oscar Olsson hemställt, att
riksdagen ville besluta, att 2 § i lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag måtte upphävas.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin berörda hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen. Därav torde framgå, att motionären allenast
åsyftat upphävande av andra momentet i nämnda paragraf.

Sedan riksdagen år 1920 såsom vilande till vidare grundlagsenlig behand- Riksdagen
ling antagit ändrad lydelse av vissa paragrafer i regeringsformen och riks- 1923-dagsordningen i syfte att bereda möjlighet för kvinna att vinna tillträde till
statstjänst samt ändringsförslagen blivit år 1921 definitivt antagna, föreläde
Kungl. Majit år 1922 riksdagen proposition (nr 241) med förslag till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag, m. m. Propositionen innebar i huvudsak, att kvinna
i sådant hänseende skulle med de undantag, som i lagförslaget angåves, vara
likställd med man. Något sådan undantag hade icke gjorts för domartjänster.

Propositionen blev emellertid av riksdagen avslagen.

Redan år 1923 förelädes riksdagen ny proposition (nr 40) med förslag örn Riksdagen
lag i ämnet, vilken såväl beträffande kvinnas behörighet att innehava statstjänst
i allmänhet som att innehava domartjänster var av samma innehåll som
1922 års proposition.

I anledning av 1923 års proposition väcktes inom riksdagen bland annat en
motion (I: 164) av herrar von Geijer och Nils Anton Nilsson, däri hemställdes
bland annat, att i 2 § av lagförslaget, vilken uppräknade de statstjänster, som
ej finge innehavas av kvinna, skulle upptagas jämväl sådana domartjänster,
för vilkas beklädande erfordrades lagkunskap.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 1 avd. 18 haft. (Nr 2b.) 1

Första lagutslcottets utlåtande Nr 24.

(nr 6), att propositionen måtte av riksdagen avslås. Vid utlåtandet fanns
emellertid bland annat fogad en reservation av utskottets ordförande herr C. G.
Ekman, som ansåg, att utskottets utlåtande bort, med tillstyrkan av propositionen
i huvudsak, i nu förevarande avseende ha följande lydelse:

Utskottet har icke kunnat undgå att i viss mån dela den tveksamhet, som i
åtskilliga fall kommit till uttryck beträffande lämpligheten av att kvinna nu
erhåller tillträde till domartjänster, enkannerligen sådana, med vilka är förenad
skyldighet att utöva ordförandeskap i häradsrätt. För utskottet äro härvid
praktiska synpunkter bestämmande. Särskilt måste enligt utskottets mening
beaktas de förhållanden, under vilka förordnande att såsom vikarie förvalta
häradshövdingämbete för närvarande meddelas i vårt land. På sätt i propositionen
erinrats, har någon kortare tids tjänstgöring för hållande av ting å
landet kommit att ingå såsom ett led i den juridiska utbildningen icke blott för
blivande domare utan även för många, som senare ägna sig åt administrativ
tjänstgöring eller privat verksamhet såsom advokater och affärsjurister. Fullgjord
tingstjänstgöring gäller i ett flertal fall såsom kompetensvillkor för administrativa
befattningar eller betraktas för dessa, liksom ej sällan inom nyssnämnda
slag av privat verksamhet, såsom en värdefull merit.

. Under nu berörda förhållanden har det icke kunnat undvikas, att den ordning,
i vilken ordförandeskapet i våra häradsrätter i stor utsträckning utövas,
blivit i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Då unga jurister regelmässigt
redan ett par år efter avslutade universitetsstudier erhålla förordnande att
förvalta domarämbete, måste härav följa, att denna viktiga och maktpåliggande
uppgift ofta kommer att handhavas av personer, vilka icke äro i besittning
av nödig erfarenhet och vilkas lämplighet för domarvärvet icke blivit med tillräcklig
noggrannhet prövad. Att vidsträcktare möjlighet kunde beredas till en
dylik prövning och ett mer omsorgsfullt urval bland aspiranterna till ifrågavarande
domarförordnanden, är ett länge erkänt önskemål. Detta blir särskilt
framträdande, då nu ifrågasattes, att även kvinnor skulle kunna bekläda domartjänster.
Även örn det enligt utskottets uppfattning är befogat att bortse
från de invändningar av övervägande principiell natur, vilka från åtskilliga
håll anförts mot denna reform, synes vid det praktiska utförandet av densamma
en viss varsamhet vara av nöden. Med hänsyn till de brister, som vidlåda
det nuvarande systemet i fråga örn lantdomarförordnanden, vill det förefalla
mindre lämpligt att omedelbart och utan varje förbehåll medgiva tillämpning
av behörighetslagens allmänna likställighetsregel även på detta område. Med
denna uppfattning har utskottet ansett en utväg böra sökas att möjliggöra en
särskild prövning, huruvida lantdomarförordnande bör kunna meddelas kvinna.
Detta syfte kan enligt utskottets mening vinnas på det sätt, att Kungl. Majit
erhåller befogenhet att meddela särskilda föreskrifter i fråga örn villkoren för
kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att föra
ordet i underrätt å landet; och har utskottet i enlighet härmed ansett sig böra
föreslå, att till behörighetslagens 2 § skall fogas ett särskilt moment av nyss
angivna innehåll.

1^ fråga om den närmare innebörden av en dylik bestämmelse har utskottet
utgått fran att det bör tillkomma Kungl. Maj :t att efter hovrätternas hörande
fastställa, de regler, som härutinnan kunna vara påkallade. Några mera bestämda
.direktiv i detta avseende anser utskottet icke lämpligen nu böra från
riksdagens sida angivas. Utskottet vill i detta sammanhang blott erinra, att
gällande domsagostadga uppställer som villkor för behörighet att förvalta häradshövdingämbete—
.förutom viss levnadsålder hos aspiranten — att denne
fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt, större rådhusrätt eller domsaga. Enligt

Första lagutslcottets utlåtande Nr Zh.

utskottets uppfattning bör det särskilt komma under övervägande, huruvida
fullgörande av viss tjänstgöring i hovrätt eller rådhusrätt må förutom viss tids
tjänstgöring i domsaga för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att
hålla allmänt tingssammanträde.

I enlighet härmed hemställdes i reservationen, att 2 § i förslaget måtte erhålla
följande lydelse:

2 §.

1 mom. Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten,
med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen
;

2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt
eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet
att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män
eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid
anstalt, som nu sagts;

3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet
att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av
kvinna;

4. tjänster med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav
kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;

5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevakning; 6.

tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra
bevakning ;

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning i gymnastik
vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande av
manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda stadgats,
utfärdar Konungen.

2 mom. Konungen äger meddela särskilda bestämmelser angående villkoren
för kvinnas tillträde till domartjänst, med vilken är förenad skyldighet att
föra ordet i underrätt å landet.

Riksdagen biföll den sålunda framförda reservationen.

Den sålunda av riksdagen antagna lagen utfärdades den 22 juni 1923 och
trädde i kraft den 1 juli 1925. Härefter har Kungl. Majit i 24 § av stadgan
den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning infört
bestämmelser av innebörd, att i fråga örn förutsättningarna för erhållande
av förordnande att förvalta häradshövdingämbete viss skillnad skulle göras
mellan man och kvinna. Sistnämnda paragraf, som avhandlar villkoren för
erhållande av förordnande att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete,
lyder enligt kungl, kungörelse den 14 juni 1928:

24 §. Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 23 § sägs förvalta
häradshövdingämbete må, där ej hinder i lag eller allmän författning möter,
av hovrätten meddelas

Första lagutslcottets utlåtande Nr 2J+.

Process reformen.

1. ordinarie innehavare av domarämbete;

2. den, som fyllt tjugufem år och antingen

a. tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt; eller

b. efter avlagd examen under ett och ett halvt år tjänstgjort såsom biträde
åt häradshövding och under sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i
rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta
minst två lagfarna ledamöter; eller

c. efter avlagd examen under ett och ett halvt år tjänstgjort såsom biträde
åt häradshövding och under sex rättegångsdagar eller tre allmänna tingssammanträden
handlagt mål och ärenden, som avses i 1 § av lagen d. 7 maj 1918
örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
samt därjämte under sex månader tjänstgjort i hovrätt.

Är fråga örn förordnande för man, må den i första stycket c. omförmälda
tjänstgöring i hovrätt i sin helhet eller till viss del ersättas med tjänstgöring
såsom biträde åt häradshövding under motsvarande tid.

Den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller under
sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i sådan rådhusrätt, som ovan
sagts, och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete, må icke, innan han
fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, förordnas att hålla flera än tre
allmänna tingssammanträden, utan så är att antingen annan vikarie ej finnes
att tillgå eller ock årliga antalet dylika sammanträden i domsagan överstiger
tio, för vilken sistnämnda händelse jämkning må efter hovrättens beprövande
i motsvarande mån äga rum.

Behörighet, som i denna paragraf avses, tillkommer icke illiterat rådman i
dennes egenskap av ordinarie innehavare av domarämbete.

Förestående paragraf kan i korthet sägas innebära, att den manlige domaraspiranten
under förutsättning, att han uppfyllt vissa andra betingelser, kan
erhålla förordnande att utan inskränkning förvalta häradshövdingämbete, när
han under två år tjänstgjort såsom biträde å domarkansli. Den kvinnliga
aspiranten är däremot nödsakad att under ett halvår lämna tjänstgöringen
å domarkansli för att i stället tjänstgöra i hovrätt (ev. rådhusrätt).

Som nu förevarande fråga nära sammanhänger med de sedan länge framförda
kraven på en omläggning av den nuvarande domarutbildningen och avskaffande
av det s. k. extraordinariesystemet, vill utskottet erinra om några uttalanden
i samband med propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform.

Föredragande departementschefen lämnade i nämnda proposition följande
sammanfattning av den nuvarande befordringsgången för domaraspiranter:

Hos oss har sedan gammalt varit brukligt, att den unge notarien efter avlagd
examen erhåller sin första utbildning vid häradsrätterna såsom biträde
åt häradshövdingen i dennes göromål. Den första tiden ägnas härvid åt kansliarbete,
uppsättande av de s. k. småprotokollen, expedition och dylikt. Sedan
vana och noggrannhet i detta arbete förvärvats, komma mera krävande uppgifter
på hans lott. Vid häradsrättens sammanträden överlämnas åt honom att
föra memorialanteckningar angående vad som förekommer vid förhandlingen,
och han är sedermera häradshövdingen behjälplig vid dombokens uppsättande.
Efter denna förberedande utbildning, som täger en tid av minst ett år, anförtros
honom att i begränsad omfattning under eget ansvar förvalta domarämbete
ävensom handlägga vissa enklare mål. För behörighet att hålla allmänna
tingssammanträden erfordras ytterligare ett års tjänstgöring; dock må antalet

Första lagutslcottets utlåtande Nr #4.

sådana sammanträden, som av notarie må hållas, i allmänhet icke överstiga tre.
För fortsatt förordnande såsom ordförande i häradsrätt fordras numera föregående
tjänstgöring såsom fiskal eller ledamot i hovrätt.

Sedan utbildningen vid häradsrätten efter omkring tre år avslutats, vidtager
för den som vill fortsätta å domarbanan tjänstgöring i hovrätten. Efter något
års sysselsättning med expeditionsgöromål, vid hovrättens protokoll samt med
utarbetande av föredragningspromemorior och rubriker i till hovrätten fullföljda
inål följer någon tids provtjänstgöring såsom föredragande i besvärsmål. På
utfallet av denna beror, huruvida fortsatt förordnande kommer att meddelas.
Efter förordnanden såsom biträdande fiskal, fiskal och extra ordinarie assessor
avslutas den egentliga hovrättsutbildningen med aspirantens befordran till assessor
i hovrätten.

Denna befordringsgång komme emellertid att väsentligen rubbas genom ny
arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans biträden, varom departementschefen
anförde:

Handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträckning som möjligt
förbehållas den ordinarie domaren. Å andra sidan måste denne helt frigöras
från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera underordnad betydelse.
Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet med vad som ägt
runi vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare,
som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Åt
denne torde ock i den omfattning, som betingas av arbetsbördan i domsagan,
böra anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet
är det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhåller en mera stadigvarande
anställning. Han bör tillika äga sådan utbildning, att han vid häradshövdingens
semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt förfall för. häradshövdingen
kan inträda som dennes vikarie. Det ytterligare behov av juridiskt
biträde, som kan föreligga inom domsagan, synes som nu kunna tillgodoses
genom notarier med mera tillfällig anställning.

Beträffande den framtida befordringsgången uppdrog departementschefen
följande riktlinjer:

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till underrätten
samt avse att ge honom inblick i underrättens olika arbetsuppgifter.
Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen
i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren
samt domstolens förhandlingar och därvid deltaga i protokollföringen vinner
han förtrogenhet med domstolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av
utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla
dennes befattning; dock bör han härvid icke äga att såsom ordförande
i häradsrätten handlägga rättegångsmål. Utbildningen vid underrätten,
som helst bör uppdelas å häradsrätt och rådhusrätt, torde böra taga i anspråk
en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första
tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hovrättens
protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av
promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning
äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning
inför hovrätten av sådana mål och efterhand utförande såsom fiskal av åklagartalan
i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta en
tid av minst ett år, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämplighet
för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga
honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande

Första lagutslcottets utlåtande Nr 2h.

bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid häradsrätten
har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget ansvar
_ förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter häradshövdingens
anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden. Dessutom
bör han kunna erhålla, förordnande att handlägga enklare mål och ärenden,
för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare handläggning eller
utredning, ävensom vid semesterledighet eller mera kortvarigt förfall för häradshövding
eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie.
Väl vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att under
längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt
att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe.
Efter något, års förlopp bör under förutsättning av aspiran tens lämplighet
följa utnämning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt
vara godkänd för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörighet
till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller
ledamot i rådhusrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i underrätt
och hovrätt. Den nu antydda utbildningsgången torde taga en tid av 8
till 9 år och domaraspirantens befordran till assessor skulle alltså inträffa vid
en ålder av. 32 till 33 år. Vad jag här framhållit i fråga örn domaraspiranternas
utbildning är uppenbarligen endast ett förslag, som icke gör anspråk på att
innefatta någon definitiv lösning av detta invecklade och omstridda problem.
Såtillvida anser jag mig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga
utbildningen bör äga rum vid underrätterna men att domaraspirantens
tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid bör vara förlagd till överrätten.
Vid detta ämnes närmare reglering torde hänsyn ock böra tagas till
den utbildning, som kan erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller
advokat.

Särskilda utskottet (uti. nr 1) anslöt sig till departementschefens uttalande
i fråga örn arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans rättsbildade
biträden och yttrade därvid: Vägande anmärkningar kunde framställas
mot den nu brukliga arbetsfördelningen och tydligt syntes vara, att på detta
område en ändring borde ske. Den föreslagna anordningen syntes vara ägnad
att avhjälpa de bestående missförhållandena. Häradshövdingen syntes erhålla
större möjlighet att ägna sig åt de egentliga rättegångsmålen och rådande vikariatsystem
komme att upphöra.

I fråga om befordringsgången anförde utskottet bland annat:

De föreslagna organisatoriska förändringarna, främst begränsningen av vikariatsystemet,
medföra att en omläggning måste ske av utbildningsgången för
de unga, jurister, som vilja ägna sig åt domarbanan. Den av departementschefen
i detta hänseende skisserade planen är emellertid, såsom ovan framhållits,
icke avsedd att innefatta någon slutgiltig lösning av spörsmålet. Redan
med hänsyn härtill anser sig utskottet icke böra göra något närmare uttalande
angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden. Emellertid
vill utskottet framhålla, att en god utbildning och rekrytering av domarkåren,
är en av de. viktigaste förutsättningarna för vinnande av en god rättsskipning^
och att vid ett blivande reformarbete stor uppmärksamhet bör ägnas
denna fråga. Med departementschefen är utskottet ense därom, att den huvudsakliga
utbildningen bör vara förlagd till underrätterna. Av värde synes vara,
att tillfälle beredes. domaraspiranterna att i större utsträckning än för närvarande
är fallet tjänstgöra vid städernas underdomstolar. Såsom departe -

Första lagutskottets utlåtande Nr 7

mentschefen framhållit bör såsom ett led i utbildningen ingå viss tids tjänstgöring
i hovrätt.

Riksdagen beslöt på dessa punkter att såsom eget yttrande åberopa vad
utskottet anfört.

I motionen anföres bland annat: Det hade sedan länge varit ett erkänt önskemål,
att en vidsträcktare möjlighet för prövning av aspiranterna till domarförordnanden
kunde beredas. Den obligatoriska hovrättstjänstgöringen för kvinnliga
notarier hade även tillkommit för att beträffande dessa skapa ökad garanti
för att domarförordnanden icke anförtroddes andra än dem, som prövats
därtill väl kvalificerade. Då fullgjord tingstjänstgöring emellertid alltjämt
gällde såsom kompetensvillkor för tillträde till åtskilliga befattningar, hade
kvinnorna under nuvarande förhållanden blivit ytterligt handikappade i förhållande
till männen. Det syntes också kunna komma att dröja länge innan
processreformen bleve verklighet.

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt utlåtanden
över motionen av rikets hovrätter. Dessa utlåtanden finnas fogade
såsom bilagor till detta utskottets utlåtande. (Bilagor I, II och III.)

Den av motionären påyrkade fulla likställigheten mellan kvinnor och män i
fråga örn kompetensvillkoren för erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete
torde enligt vad utskottet har anledning antaga komma att
framdeles uppnås på det sättet, att jämväl männen i en eller annan form underkastas
en omsorgsfullare prövning än nu är föreskriven. Att det vid sådant
förhållande icke bör ifrågakomma att avskaffa den särskilda prövning, som
för de kvinnliga aspiranternas del redan blivit införd, torde få anses uppenbart.
Spörsmålet när den åsyftade utvidgningen av prövningen för männens
del kan genomföras, utgör åter endast en detalj i den stora frågan örn regleringen
av domarutbildningen över huvud, vilken senare fråga i sin tur ingår
såsom ett led i det pågående arbetet på en allmän rättegångsreform. Därest
man före rättegångsreformens genomförande skulle kunna vidtaga några förberedande
åtgärder i fråga örn domarutbildningen, vilket utskottet icke anser
uteslutet, torde vederbörande departementschef icke underlåta att därom föranstalta.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 11 mars 1932.

Motionen.

Utlåtanden

över

motionen.

Utskottet.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Första lagutskottets utlåtande Nr 2-k

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Borell*, Larson
i Lerdala*, Svenson i Eskhult, Schlyter, Branting och Halvarsson*j

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Olsson i Rimforsa,
Johansson i Brånalt, Christenson, Sjögren* och Johanson i Huskvarna samt
fru Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Schlyter, som anfört:

»Svea hovrätt har i sitt till utskottet avgivna utlåtande över motionen uttalat
sin anslutning till uppfattningen att en noggrannare prövning och sovring
av de manliga domaraspiranterna är ett eftersträvansvärt önskemål, men framhållit
att en ändring beträffande dessas utbildning för domarkallet ej kan vidtagas
utan ingående prövning av domarutbildningens problem i hela dess vidd.
Den strängare prövning, som utan nämnvärd rubbning i domstolarnas arbete
kunde genomföras beträffande de fåtaliga kvinnliga aspiranterna, skulle medföra
vittgående konsekvenser i organisatoriskt och ekonomiskt avseende, därest
den utvidgades att avse även de unga männen.

Göta hovrätt anmärker att utvecklingen gått och jämväl i fortsättningen kan
antagas komma att gå i den riktning, att kompetenskraven för utövande av
ordförandeskap i underdomstol även för män skärpas, och att enligt huvudgrunderna
för rättegångsreformen, sådana de för riksdagen framlagts, ordförandeskap
i häradsrätt är avsett att anförtros åt domaraspirant först på ett
väsentligt senare stadium än för närvarande är fallet och efter strängare prövning
än den nu tillämpade.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att ett krav på införande av likställighet
mellan manliga och kvinnliga aspiranter genom att före tingssittningen
kräva hovrättstjänstgöring även av man skulle ur allmänna synpunkter
vara berättigat. Därest tingssittning skall bibehållas såsom ett led i den
allmänna juristutbildningen och ej endast förbehållas dem som vilja utbilda sig
till domare, torde emellertid, yttrar hovrätten, de praktiska svårigheter, som
skulle bli förenade med en sådan anordning, med all visshet omöjliggöra denna.
Hovrätten pekar i stället på en annan utväg, gående ut på att redan nu
såsom en övergång i någon form införa det utbildningsssystem som med en
genomförd processreform blir nödvändigt: de unga juristernas allmänt praktiska
utbildning skulle visserligen, såsom nu sker, tillgodoses genom arbete å
domarkansli men utan annan tingssittning såsom slutmål än den som avses
i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning av
vissa mål och ärenden, varemot de jurister som tänkte ägna sig åt domarkallet
skulle, efter det nämnda allmänna utbildning slutförts, tjänstgöra i hovrätt och,
efter godkänd prövning där, givas förordnande såsom vikarie för häradshövding.
Hovrätten finner emellertid ej anledning att i detta sammanhang ingå

Första lagutskottets utlåtande Nr 2-k

närmare på ämnet, då detta skulle erfordra en utredning: vartill motionen i och
för sig ej giver anledning.

Dessa hovrätternas uttalanden bekräfta riktigheten av den mening, som kom
till uttryck i den av nuvarande statsministern C. G. Ekman vid behörighetslagens
utskottsbehandling 1923 avgivna, av riksdagens båda kamrar bifallna
reservationen, vari åberopades såsom ett länge erkänt önskemål att vidsträcktare
möjlighet kunde beredas till en tillräckligt noggrann prövning av domaraspiranternas
lämplighet för domarvärvet och till ett mera omsorgsfullt urval
bland aspiranterna till domarförordnandena i häradsrätterna. När herr
Ekman vid ärendets behandling i kammaren, såsom motionären citerat, förordade
bifall till den av honom föreslagna och av riksdagen sedermera godkända
avfattningen av ifrågavarande paragraf, skedde det under antagande att den
olägenhet, som i det angivna avseendet rådde i vad avser manliga domare,
skulle på ett eller annat sätt fortast möjligt kunna undanröjas och därmed
jämväl i förevarande hänseende full likställighet mellan manliga och kvinnliga
domare kunna uppnås. Detta antagande har ännu ej gått i fullbordan.

Redan vad som nu anförts synes utgöra ett gott stöd för motionärens krav
på genomförande av den år 1923 genom riksdagens anslutning till herr Ekmans
förslag i viss män utlovade fulla likställigheten mellan manliga och kvinnliga
domaraspiranter. Genom 1931 års riksdags godkännande av den kungl,
propositionen (nr 80) angående huvudgrunderna för en rättegångsreform hava
dessutom nu förutsättningar skapats för att en reform av domarutbildningen
skall kunna, såsom Svea hovrätt uttrycker det, läggas så, att den samtidigt
kan tjäna syftet att underlätta övergången till en ny rättegångsordning. Även
örn motionären väl ensidigt betonat likställighetskravet — det är bl. a. en överdrift
att beteckna kvinnorna såsom ''ytterligt handikappade i konkurrensen med
sina manliga kamrater’, då det ordnats så att kvinnorna medhinna sin mera
kvalificerade utbildning på samma tid som männen — skulle enligt min mening
utskottet med anledning av motionen kunnat föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära ett skyndsamt upptagande av den viktiga frågan örn
domarutbildningen till prövning och avgörande. Då utskottet emellertid föredragit
det mera försiktiga uttalandet att, ’därest man före rättegångsreformens
genomförande skulle kunna vidtaga några förberedande åtgärder i fråga om
domarutbildningen, vilket utskottet icke anser uteslutet, torde vederbörande
departementschef icke underlåta att därom föranstalta’, ligger häri uttryckt ett
förtroende för departementschefen, mot vilket jag icke har anledning reservera
mig. När jag för den skull instämmer i utskottets slutliga hemställan,
sker det i förhoppning att departementschefen oförtövat upptager frågan om domarutbildningen
till närmare undersökning och därvid särskilt beaktar det av
Skånska hovrätten framförda uppslaget att redan nu begränsa den i den allmänna
juristutbildningen ingående tingssittningen till de s. k. tremanstingsmålen
samt förbehålla vikariat å de allmänna tingssammanträdena åt aspiranter-,
män eller kvinnor, som vilja ägna sig åt domarkallet och som, efter erforderlig
tjänstgöring i hovrätt, befunnits härtill skickade.»

2) av fru Östlund.

Första lagutskottets utlåtande Nr S4.

Bilaga 1.

Till Riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 29 januari 1932 har Kungl. Maj:t, med överlämnande av
en inom Riksdagens första kammare väckt motion, nr 34, örn upphävande av
2 § i lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet
att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, anbefallt hovrätten
att senast den 1 mars 1932 avgiva och till utskottet överlämna begärt
utlåtande över motionen.

I anledning härav får hovrätten, som finner sig böra utgå ifrån att motionen
syftar till upphävande av endast andra momentet av den uti motionen omförmälda
paragrafen, anföra följande:

Hovrätten vill erinra, att andra momentet i sagda lagrum — vartill motsvarighet
saknades uti det med Kungl, proposition till 1923 års riksdag avlåtna
förslag, som ligger till grund för lagen — tillkom i anledning av en vid förslagets
behandling i sammansatta stats- och första lagutskottet av utskottets
ordförande avgiven reservation, däri, bland annat, såsom skäl för införande av

detta moment anfördes: »Särskilt måste beaktas — •— —--- huruvida lant domarförordnande

bör kunna meddelas kvinna.»1

De skäl, som i nämnda reservation åberopats, blevo även upptagna i den av
riksdagen den 25 maj 1923 till Konungen avlåtna skrivelse, nr 213, vari tillkännagavs,
att riksdagen för sin del antagit den föreslagna lagen med det tilllägg,
som i reservationen åsyftats. I berörda skrivelse anfördes, att riksdagen
funnit det särskilt böra komma under övervägande, huruvida fullgörande av
viss tjänstgöring i hovrätt eller rådstuvurätt borde, förutom viss tids tjänstgöring
i domsaga, för kvinna utgöra en förutsättning för behörighet att hålla
allmänt tingssammanträde.

I anslutning till nämnda lagrum i behörighetslagen har — såsom ock i den
remitterade motionen framhålles — i 24 § i domsagestadgan den 12 juni 1925
föreskrivits i visst hänseende olika villkor för man och för kvinna i fråga örn
förvärv av behörighet att i full utsträckning förvalta häradshövdingämbete och
därmed även att utan inskränkning få tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt.
För man gäller nämligen, att han kan meritera sig därtill genom tjänstgöring
helt utom hovrätt, varemot beträffande kvinna föreskrivits, att hon —
frånsett det i 24 § under 2 b omförmälda undantagsfall — för vinnande av
dylik kompetens under sex månader skall hava tjänstgjort i hovrätt. Följden
av denna olikhet i behörighetsvillkor blir, att hovrätt i fråga örn kvinna får
tillfälle att pröva hennes lämplighet för domarbanan på ett tidigare stadium än
i fråga örn man, nämligen innan hon ifrågakommer till första förordnande att
i full utsträckning förvalta häradshövdingämbete. Därest hon vid denna prövning
befinnes ej vara lämpad för domarverksamhet, anser sig hovrätten ej böra
meddela henne något lantdemarförordnande. Beträffande manlig domaraspirant
har hovrätten däremot i vanliga fall icke möjlighet att bilda sig någon
uppfattning om hans lämplighet för domarbanan förrän efter det han slutat
tingstjänstgöring i domsaga eller således först då han i regel redan hållit tre
allmänna tingssammanträden.

1 Se utskottets utlåtande sid. 2.

Första lagutsTcotiets utlåtande Nr 24.

Såsom skäl för stadgandet om kvinnas ovillkorliga skyldighet att för vinnande
av full kompetens till vikariat för häradshövding fullgöra jämväl viss
tids tjänstgöring i hovrätt har av de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan örn villkoren för kvinnas tillträde till vissa
domartjänster m. m. i utlåtande den 31 december 1924 anförts bland annat
följande: »Emellertid har riksdagen, under anförande av att särskild varsamhet
vore av nöden vid det praktiska genomförandet av ifrågavarande reform,
såsom sin uppfattning uttalat, att kvinna borde bliva föremål för ''särskild prövning’,
innan lantdomarförordnande meddelades henne. Vissa skäl torde ock
kunna anföras mot att, åtminstone tills vidare innan ännu erfarenhet vunnits
örn kvinnas lämplighet för domarvärv, förlägga en dylik prövning till hennes
tjänstgöring såsom biträde åt häradshövding. Denna prövning, vilken bleve
avgörande för hennes möjlighet till vidare framkomst på domarbanan, skulle
för sådant fall komma att ligga i en enda persons hand. Erfarenheten av biträdestjänstgöringen
vid domsagorna har emellertid ådagalagt, att det ofta kan
vara vanskligt att innan ett biträde undergått det prov, som hållandet av allmänt
tingssammanträde utgör, fälla ett tillförlitligt omdöme om biträdets lämplighet
för domarkallet. Det lärer ej sällan hava inträffat, att utgången av
detta prov föranlett en häradshövding att ändra sitt omdöme i ena. eller andra
riktningen. Icke utan skäl torde kunna antagas, att berörda svårighet ^skulle
komma att framträda i förstärkt form, därest fråga bleve att avgiva utlåtande
örn ett kvinnligt biträde.»

I sitt den 6 februari 1925 avgivna yttrande över nämnda sakkunnigas förslag
förordade hovrätten •—- under hänvisning till ett tidigare, den 4 februari
1921 av hovrätten avgivet utlåtande — stadgande örn särskilda kompetensvillkor
för kvinnas tillträde till häradshövdingförordnande, avseende en högre ålder
än den för närvarande föreskrivna, förslagsvis trettio år, och långvarig föregående
tjänstgöring vid domstol. Under förutsättning, att denna uppfattning
om högre tingsålder för kvinna godkändes, fann hovrätten det mindre behövligt
att uppställa villkor i avseende å viss tids tjänstgöring vid underrätt eller
hovrätt. »Man torde» — yttrade hovrätten •— »med säkerhet kunna utgå från
att hovrätterna även utan uttryckliga bestämmelser skola låta sig angeläget
vara att icke till vikarier förordna andia kvinnor än sådana, som vid sidan av
nödiga personliga egenskaper besitta praktisk erfarenhet från såväl underrätt
sorn hovrätt. Skola emellertid även för kvinnor gälla bestämda kompetensregler,
motsvarande deni som komma att givas för män, så vill det synas som
om i sådant avseende kunde stadgas två års tjänstgöring såsom av hovrätten
förordnad notarie i domsaga samt ett års fiskalstjänstgöring i hovrätt.»

Den nu föreliggande motionen åsyftar åvägabringande av full likställighet
mellan nian och kvinna i förevarande hänseende.

Detta syfte kunde tydligen vinnas därigenom, att det för kvinnor stadgade villkoret
om viss tids provtjänstgöring i hovrätt eftergåves. Eli sådan lösning av frågan
måste hovrätten emellertid bestämt avstyrka. Såsom skäl för denna ståndpunkt
vill hovrätten, utöver vad hovrätten i sina förenämnda yttranden anfört beträffande
kvinnas behörighet att vara ordförande i häradsrätt, ytterligare åberopa
den praktiska erfarenhet, som vunnits vid tillämpning av nu gällande behörighetsregler.
Denna erfarenhet har visserligen, så,vitt angår kvinnliga aspiranter
till domarförordnanden, icke varit synnerligen omfattande, men synes
hovrätten likväl avgjort tala för bibehållande av den nu stadgade provtjänstgöringen.
Av den i motionen anförda motiveringen synes även framgå, att icke
holler motionären tänkt sig, att likställighet mellan man och kvinna skulle
vinnas på denna väg. I motionen framhålles nämligen med styrka behovet av
garanti för att det viktiga värv, som ett domarförordnande innebär, icke lägges
i händerna på andra än dem, som prövats vara därtill väl kvalificerade. Me -

Första lagutskottets utlåtande Nr 2-4.

ningen synes alltså vara, att olikheten skulle utjämnas därigenom att kompetensvillkoren
för de manliga aspiranterna skärptes, exempelvis på det sätt, att
regeln örn obligatorisk provtjänstgöring i hovrätt utvidgades att gälla även
för man.

Hovrätten delar den uppfattningen, att en noggrannare prövning och sovring
av de manliga domaraspiranterna är ett eftersträvansvärt önskemål. Detta
önskemål är emellertid ingalunda lätt att vinna. Här föreligger i verkligheten
ett mycket svårlöst och invecklat organisatoriskt problem, som på det intimaste
berör både häradsrätternas och hovrätternas arbetsbetingelser. Motionärens mening
synes vara, att 2 § 2 momentet i lagen angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag skall omedelbart upphävas och
i sammanhang därmed lika stränga krav uppställas beträffande manliga och
kvinnliga aspiranter. Det är emellertid att märka, hurusom den strängare
prövning, som utan nämnvärd rubbning i domstolarnas arbete kunde genomföras
beträffande de fåtaliga kvinnliga aspiranterna, skulle medföra vittgående
konsekvenser i organisatoriskt och ekonomiskt avseende, därest den utvidgades
att avse även de unga männen. En ändring beträffande dessas utbildning för
domarkallet kan sålunda ej vidtagas utan ingående prövning av domarutbildningens
problem i hela dess vidd.

När tiden för en förnyad allsidig prövning av denna viktiga fråga skall
anses vara inne, är ett spörsmål, som intimt sammanhänger med frågan örn en
allmän rättegångsreform. I det skede, vari arbetet på denna reform för närvarande
befinner sig, bör tydligen varje mera genomgripande ändring beträffande
domareutbildningen läggas så, att den samtidigt kan tjäna syftet att underlätta
övergången till en ny rättegångsordning. Ett förbiseende av det samband,
som härutinnan råder, kan leda till betydande svårigheter och avsevärt
ökade kostnader vid reformens förverkligande. Utan närmare kännedom om
den ordning, vari det fortsatta arbetet på rättegångsreformen kommer att bedrivas,
tilltror hovrätten sig icke att göra något uttalande angående lämpligaste
tidpunkten för en förnyad prövning av frågan om domarutbildningen. Hovrätten
får därför, under hänvisning till vad ovan anförts, inskränka sig till att
avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

På Kungl, hovrättens vägnar:
ÖHR. WEIDENHIELM.

Stockholm den 19 februari 1932.

Nils R. Riehl.

Bilaga II.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan Kungl. Majit genom remiss den 29 januari 1932 anbefallt Göta hovrätt
att avgiva och till utskottet överlämna av utskottet begärt utlåtande över
en inom riksdagens första kammare av herr Oscar Olsson väckt motion, nr 34,
örn upphävande av »2 §» i lagen den 22 juni 1923 innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag,
får hovrätten till åtlydnad härav anföra följande.

Att döma av motiveringen synes motionen åsyfta upphävande endast av 2
momentet av 2 § i omförmälda lag, varjämte motionen synes önska sådan änd -

Första lagutskottets utlåtande Nr 2^.

ring i 24 § av kungl, stadgan den 12 juni 1925 nied vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning, att med avseende å villkor för befogenhet att
förvalta liäradshövdingämbete i full utsträckning kvinna helt likställes med
man.

Beträffande kvinnliga juristers tjänstgöring i och under hovrätten får hovrätten
upplysa, att under tiden från den 1 juli 1925, då lagen av den 22 juni
1923 trädde i kraft, allenast en kvinnlig e. o. notarie tjänstgjort i hovrätten
och att under samma tid sådana förordnanden, som avses i 24 § av domsagostadgan,
av hovrätten meddelats dels åt nyssnämnda kvinnliga e. o. notarie dels
ock åt en annan kvinnlig e. o. notarie, som fullgjort föreskriven aspiranttjänstgöring
helt under annan hovrätt.

Syftet med stadgandet i 2 § 2 momentet i 1923 års lag, vilket stadgande tillkom
under lagens riksdagsbehandling i anslutning till en av nuvarande statsministern
Ekman inom vederbörande utskott framförd reservation, framgår av
riksdagens skrivelse den 25 maj 1923 nr 213, vari riksdagen anförde följande.1

Det anförda utvisar, att vad riksdagen närmast åsyftade med ifrågavarande
stadgande i behörighetslagen var att få till stånd en särskild prövning av örn
kvinna är i besittning av nödig erfarenhet och lämpliga personliga egenskaper
för utövande av ordförandeskap i underrätt; man ville förekomma, att till ordförande
i underrätt förordnades någon, som icke vore i stånd att upprätthålla
domstolens och rättsskipningens auktoritet. Stadgandet i fråga bottnar således
icke i skäl av principiell natur mot kvinnliga domare överhuvud taget utan har
tillkommit närmast på grund av det i vårt land praktiserade systemet med
tingssittning såsom ingående i den allmänna juristutbildningen redan på ett
tidigt stadium.

De skäl, som föranlett ifrågavarande särskilda stadgande i behörighetslagen
och de med stöd därav meddelade föreskrifterna i domsagostadgan äga enligt
hovrättens uppfattning fortfarande sin giltighet. Att upphäva dessa bestämmelser
förefaller hovrätten även ur den synpunkten olämpligt, att utvecklingen
gått och jämväl i fortsättningen kan antagas komma att gå i den
riktningen, att kompetenskraven för utövande av ordförandeskap i underdomstol
även för män skärpas. Hovrätten vill erinra om att nu gällande domsagostadga
av 1925 innehåller skärpta bestämmelser i detta avseende i förhållande
till den förut gällande stadgan samt att enligt huvudgrunderna för rättegångsreformen,
sådana de för riksdagen framlagts, ordförandskap i underrätt är
avsett att anförtros åt domaraspirant först på ett väsentligt senare stadium
än för närvarande är fallet och efter strängare prövning än den nu tillämpade.

Vad slutligen angår det närmare innehållet av de med stöd av ifrågavarande
moment i behörighetslagen utfärdade föreskrifterna i domsagostadgan vill
hovrätten framhålla, att enligt dessa föreskrifter den tid, inom vilken full tingsmyndighet
uppnås, är densamma för kvinna som för man. Den särskilda prövningen
medför således icke någon tidsutdräkt för den kvinnliga domaraspiranten.

Försatt vinna största möjliga garanti för noggrannhet i prövningen av de
kvinnliga aspiranterna synes det nödvändigt, att någon del av densamma förläggas
till kollegial domstol, och torde därvid — bortsett från det säkerligen
mindre ofta förekommande fallet att vederbörande under den föreskrivna tiden
av minst sex månader tjänstgjort i större rådhusrätt ■— icke kunna ifrågakomma
annan tjänstgöring än i hovrätt. Det lärer ej heller kunna bestridas, att aspirants
tjänstgöring i hovrätt under en ej allt för kort tid lämnar hovrätten till 1

I utlåtandet faijer härefter ett citat nr berörda skrivelse av samma innehåll som den i ntskottets
redogörelse (sid. 2) intagna reservationen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 2b.

fälle att bilda sig en någorlunda tillförlitlig uppfattning av huruvida vederbörande
äger fallenhet för domarvärv och förutsättningar att vid ledande av förhandlingar
i häradsrätt kunna tillbörligen upprätthålla domstolens och rättsskipningens
auktoritet.

Under åberopande av det ovan anförda får hovrätten avstyrka bifall till motionen.

Jönköping den 23 februari 1932.

På kungl, hovrättens vägnar:
GUNNAR BENDZ.

Gunnar Arbman.

Bilaga III.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 29 januari 1932 har Kungl. Maj :t anbefallt hovrätten
över Skåne och Blekinge att senast den 1 nästkommande mars avgiva och
till Eder överlämna begärt utlåtande över en inom riksdagens första kammare
väckt motion, nr 34, örn upphävande av »2 §» i lagen innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag. I anledning härav får hovrätten anföra:

Motionen är till sin innebörd något oklar. Därest behörighetslagens 2 §
2 morn., som uppenbarligen åsyftas i motionen, skulle upphävas, skulle det
medföra borttagande ur domsagostadgan av den nu rådande olikheten i kompetensvillkor
för kvinna och man i fråga örn behörighet att i full utsträckning
vara ordförande i underrätt å landet. Detta kan ske antingen så att
kvinna befrias från den nu för henne stadgade skyldighet att tjänstgöra under
sex månader i hovrätt eller också så att denna skyldighet utsträckes även till
man. Motionens avfattning synes giva vid handen, att det senare alternativet
är det, som enligt motionärens mening bör väljas.

Vad först angår alternativet att borttaga den för kvinna stadgade särskilda
prövningen före den s. k. tingssittningen så är hovrätten av den uppfattningen
att de skäl som vid ifrågavarande lagrums tillkomst inom regering,
riksdag och myndigheter framfördes för nödvändigheten härav, fortfarande
hava giltighet. Särskilt torde vikten av att domstolsauktoriteten ej äventyras
fordra, att kvinnas lämplighet ur denna synpunkt blir föremål för bedömande
av en kollegial domstol. Det kan även ifrågasättas, örn denna särbestämmelse
är ägnad att giva kvinna en sämre ställning i konkurrensen med hennes manliga
kamrater. Möjligen blir det så i vissa avseenden — en viss svårighet vid
erhållande av tingsplats och kanske även i någon mån ur ekonomisk synpunkt
— men å andra sidan bör det ej lämnas ur räkningen att kvinnas tjänstgöring
i hovrätt, i synnerhet efter förutgånget l1/2 års arbete å domarkansli samt rätt
ledd av vederbörande inom hovrätten och väl utnyttjad av den kvinnliga aspiranter
bör ur juridisk utbildningssynpunkt giva ett bättre resultat än örn
motsvarande tid tillbringas med arbete å domarkansli. Hovrätten förutsätter,
möjligen i motsats till motionären, att de fordringar som vid prövningen av
hovrätt ställas å kvinna ur juridisk och personlig synpunkt i ingen mån böra

Första lagutshottets utlåtande Nr 24.

bli strängare än de, som häradshövding ställer å sin manlige aspirant. Kollegialiteten
skulle allenast gåva prövningen ett säkrare resultat.

Hovrätten kommer så till alternativet att införa likställigheten genom att
före tingssittningen kräva hovrättstjänstgöring även av man. Av vad hovrätten
här ovan anfört framgår det, att hovrätten anser, att ett sådant krav
skulle ur allmänna synpunkter vara berättigat. Därest tingssittning skall
bibehållas såsom ett led i den allmänna juristutbildningen och ej endast förbehållas
dem, som vilja utbilda sig till domare, torde emellertid de praktiska
svårigheterna, som skulle bli förenade med en sådan anordning, med all visshet
omöjliggöra denna. Mängden av aspiranter skulle föranleda, att lämpligt
arbete för dem ej skulle kunna anskaffas, och det är att befara, att vid sådant
förhållande den avsedda prövningen skulle bliva skäligen illusorisk, liksom
hovrättstjänstgöringen ej skulle för aspirantema medföra någon egentlig
nytta ur utbildningssynpunkt. Med hänsyn härtill bleve de förut antydda olägenheterna
av denna tjänstgöring — större utbildningskostnader för aspirantema
och givetvis vissa svårigheter för häradshövdingarna vid domsagoarbetets
ordnande -—- av övervägande betydelse. Däremot skulle kunna tänkas en
annan utväg, gående ut på att redan nu såsom en övergång i någon form införa
det utbildningssystem, som med en genomförd processreform blir nödvändigt, så
att de unga juristernas allmänt praktiska utbildning tillgodosåges visserligen,
såsom nu sker, genom arbete å domarkansli men utan annan tingssittning såsom
slutmål än den, som avses i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden, varemot de jurister, som
tänkte ägna sig åt domarkallet, skulle, efter det nämnda allmänna utbildning
slutförts, tjänstgöra i hovrätt och efter godkänd prövning där givas förordnande
såsom vikarie för häradshövding. Givetvis kunna vissa olägenheter
tänkas bliva förenade med ett dylikt system. Hovrätten finner emellertid ej
anledning att i detta sammanhang ingå närmare på ämnet, då detta skulle
erfordra en utredning vartill motionen i och för sig ej giver anledning.

På grund av vad sålunda anförts får hovrätten avstyrka bifall till motionen.

Malmö den 18 februari 1932.

På hovrättens vägnar:
S. BRUZELIUS.

E. Ahlgren.