Första lagutskottets utlåtande Nr 29 (Utlåtande 1939:L1u29 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
m. m., dels ock i anledning därav väckta
motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

i) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten
över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under
hovrätten för övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län; under
hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Hallands, Göteborgs och Bohus
eller Älvsborgs län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten
fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten
för Västra Sverige. De närmare föreskrifter, som med avseende härå må
finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935: 268.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 29.

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

2) Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av
inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt av inskrivningsdomaren
i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg lagfaren hos någon av förenämnda inskrivningsdomare och
inträda förändrade förhållanden, lyder järnvägen ändock fortfarande under
samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
270 i första kammaren av herr Lindström samt nr 396 i andra kammaren
av herr Onsjö m. fl. I förstnämnda motion hemställes, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte fatta beslut av innebörd, att
även Värmlands län hänföres till hovrätten för västra Sverige i stället för,
såsom i propositionen föreslagits, till Svea hovrätt. I den av herr Onsjö
m. fl. väckta motionen yrkas sådan ändring av propositionen, att Åse, Viste,
Barne och Laske domsaga hänföres till den för västra Sverige avsedda hovrätten
i Göteborg.

I fråga om de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
hemställan hänvisas till motionerna.

Frågan örn en uppdelning av Svea och Göta hovrätter har sedan länge
i skilda sammanhang varit föremål för överväganden. Särskilt med hänsyn
till den blivande rättegångsreformen har denna fråga erhållit ökad aktua -

Ändrad lydelse, se SFS 1935:269.

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

litet. Processkommissionen (1926) utgick ifrån att den för våra förhållanden
lämpligaste hovrättsorganisationen skulle ernås, örn hovrätternas
antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Enligt båda dessa alternativ
skulle en hovrätt inrättas i Göteborg. Denna hovrätts domsområde skulle
omfatta, enligt alternativet med nio hovrätter Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Ävsborgs län och enligt alternativet med sju hovrätter nämnda
län jämte Värmlands län.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för
utredning rörande kostnaderna för processreformens genomförande
(1928) utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens
förslag med sju hovrätter, därav en förlagd till Göteborg.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen
väckts förslag om uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet
med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter
i stånd att inhämta närmare kännedom om de förhållanden varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar och på detta sätt skapa ökad förståelse
för de särskilda synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt
som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras
rättsskipning skulle stärkas. Om dessa skäl jämväl under nuvarande, rent
skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system
med muntlig förhandling, där parterna i regel lia att själva eller genom ombud
komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för
att denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat
kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål
att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det
allmännas kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad
än nu är fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen
bör fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden.
Det ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta
ett mera betydande antal undcrrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter
skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet.
Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan
lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor
mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som
sättas att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden,
föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna
utgångspunkter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller
sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas
åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas
i Göteborg.

Beträffande tidigare väckt förslag örn anordnande av särskilda hovrältsting
å orter utom hovrätternas stationeringsorter yttrade departementschefen,
bland annat, att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning,
ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen
i överrätterna därigenom sknlle vinna.

1 fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departe -

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

mentschefen, att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden
för dess införande måste behandlas som en enhet, det vore av vikt att, sedan
grunderna för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges,
som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet
med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande
och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som
vöre ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika
kunde utan olägenhet inpassas i den bestående ordningen. Frågan om de
ytterligare åtgärder, som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande,
borde uppenbarligen regleras i samband med dennas antagande.
Bland de frågor vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya
lagstiftningens antagande stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning
av hovrätterna. Härom yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning
vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid
den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill
torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning
av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna
hunnit så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad
stadga, innan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i
förväg av denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög
grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis
av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl
tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen
har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga
förfarandet i överrätterna det vöre för parterna jämförelsevis likgiltigt
var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses
i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar ha närmare utvecklats
vid den tidigare behandlingen av frågan om upprättande av en
hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt
att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter
erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss
utsträckning sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt om
de svårigheter, som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts
storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för
upprättande av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna
för rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes
rörande det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande,
och om hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i
frågans nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängade
spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en
hovrätt bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör
förläggas till Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt
såväl i fråga om hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

som beträffande övergången till den nya rättegångsordningen. Utskottet
framhöll, bland annat, att vid en uppdelning av hovrätterna borde stor
försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen
påkallades. Uppenbarligen måste åtminstone en hovrätt inrättas i
Norrland, och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlädes till
Göteborg. Det syntes lämpligt, att frågan om en uppdelning av Svea och
Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Därvid torde särskilt
spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och om deras förläggning
böra övervägas.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden i nu berörda delar.

Sedan processlagberedningen genom Kungl. Maj:ts remiss den
29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av
Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag
vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade processlagberedningen —
under förmälan att utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu
icke slutförts — ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande
och förslag rörande uppdelning av Svea hovrätt. Processlagberedningen förordade
inrättande av två hovrätter för de fyra nordligaste länen.

Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades från och med den 1 oktober
1936 en hovrätt i Umeå med ett domsområde, omfattande Västerbottens
och Norrbottens län.

I likalydande motioner (nr 289/1 och nr 422/11) vid 1936 års riksdag
hemställdes om åtgärder för inrättande i Göteborg av en hovrätt för
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län. I motionerna
erinrades om att riksdagen redan för fem år sedan uttalat sig för att
frågan om uppdelning av Göta hovrätt snarast toges under omprövning
samt att något förslag i detta avseende ännu icke framkommit.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 20) — efter att hava redogjort
för vad tidigare förekommit i ärendet — bland annat:

Såsom av utskottets redogörelse framgår kräver den blivande rättegångsreformen
med nödvändighet att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.
Redan under gällande rättegångsordning skulle det vara av
stor betydelse att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhölle en lokal
förläggning. Riksdagen förklarade också år 1931, alt det syntes lämpligt
att frågan örn en uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast toges under
omprövning. Det torde vara uppenbart att en av de nya hovrätterna
bör få sitt säte i Göteborg.

Under hänvisning till det utredningsuppdrag beträffande frågan om uppdelning
av Göta hovrätt, vilket lämnats processlagberedningen, uttalade
utskottet, att någon anledning för riksdagen att redan nu ingå i prövning
av frågan icke torde föreligga.

Efter hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Kungl. Majit anbefallde därefter den 29 maj 1936 processlagberedningen
att till förnyat övervägande upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen
av de större hovrätterna borde fullföljas, samt till justitiedepartementet

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

snarast inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde och förläggningsort
för den hovrätt som ansåges först böra upprättas.

I yttrande den 15 oktober 1938 behandlade pro cess lagberedninge
n bland annat spörsmålet om en uppdelning av Göta hovrätt samt framhöll,
att under den tidigare behandlingen av frågan om en rättegångsreform
det allmänt ansetts, att en dylik uppdelning skulle vara erforderlig. Efter
en redogörelse för vad härutinnan tidigare förekommit anförde processlagberedningen
vidare:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att enighet rått därom, att en
västsvensk hovrätt bör inrättas med förläggning till Göteborg. Med hänsyn
till önskemålet att hovrätterna i samband med rättegångsreformen skola
göras lättare tillgängliga föreligga ock starka skäl för inrättande av en
hovrätt i Göteborg. I och för sig äro väl avstånden från skilda orter inom
Göta hovrätts jurisdiktionsområde till den nuvarande hovrättsstaden Jönköping
icke i något fall ägnade att för dem, som skola ha att inställa sig i
hovrätten, medföra så stora olägenheter, som göra sig gällande beträffande
vissa delar av Svea hovrätts jurisdiktionsområde och som bl. a. föranlett
kravet på inrättande av särskilda hovrätter för Norrland. Örn hänsyn foges
allenast till avstånden, vore fördenskull måhända en uppdelning av Göta
hovrätt icke så starkt påkallad. Denna fråga bör emellertid i främsta rummet
bedömas ur en annan synpunkt. Göteborg är rikets största sjöfartsstad
och medelpunkten för en livlig industri och handel. För den rättssökande
allmänheten finnes i Göteborg att tillgå ett stort antal dugliga
advokater. Det antal mål, som förekommer i Göteborg och de närmast belägna
landsdelarna, är ock synnerligen stort. Inrättandet av en särskild
hovrätt i Göteborg skulle därför komma att medföra lättnad för en relativt
sett mycket betydande del av befolkningen inom Göta hovrätts nuvarande
domsområde. Man synes kunna antaga, att av samtliga till hovrätt fullföljda
mål fran de delar av riket, som nu höra under Göta hovrätt, ungefär
hälften kommer att utgöras av mål från underrätter inom det område, som
bildas av Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län. Att under dessa
förhållanden påtagliga^ fördelar skulle stå att ernå genom inrättande av en
hovrätt i Göteborg, måste anses uppenbart.

Beträffande domsområdet för hovrätten i Göteborg ansåg processlagberedningen,
att av vad redan anförts följde, att däri lämpligen borde ingå, förutom
Göteborgs och Bohus län, även Hallands och Älvsborgs län. Det kunde
emellertid ifrågasättas, huruvida icke den nya hovrättens domkrets borde
härutöver vidgas till att omfatta jämväl andra områden. I sådant hänseende
erinrade processlagberedningen dels örn processkommissionens förslag att
hänföra Värmlands län till en hovrätt i Göteborg, förutsatt att antalet hovrätter
i riket icke komme att överstiga sju, och dels örn att i motionerna vid
1936 års riksdag förordats att Skaraborgs län men icke Värmlands län skulle
ingå i domsområdet för en hovrätt i Göteborg. Processlagberedningen anförde
beträffande Skaraborgs län:

En indelning, enligt vilken Skaraborgs län skulle hänföras till hovrätten
i Göteborg, kunde måhända vara ägnad att för befolkningen inom vissa delar
av nämnda län medföra lättnader. För den större delen av länet torde
emellertid Jönköping vara mera välbeläget. Till stöd för att bibehålla Skaraborgs
län under hovrätten i Jönköping torde ock kunna framhållas, att där -

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

igenom lättare kan erhållas en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna.
Att förlägga länet i dess helhet till hovrätten i Göteborg torde sålunda icke
böra ifrågakomma. En tänkbar utväg vore emellertid, att någon mindre del
av länet överflyttades till hovrätten i Göteborg. En sådan anordning kunde
finnas önskvärd beträffande Varadomsagan (Åse, Viste, Barne och Laske
domsaga), vars befolkning väsentligen har sina förbindelser på Göteborg.
Av hela arealen för Skaraborgs län, 8,467 kvadratkilometer, belöper på denna
domsaga omkring 1,100 kvadratkilometer. Antalet av domsagans häradsrätt
under tiden 1935—1937 avgjorda mål utgjorde årligen i medeltal 472,
därav 26 civilmål. Dessa tal utgöra omkring 10 procent av motsvarande
antal mål för hela länet. Antalet av Göta hovrätt under åren 1935—1937
avgjorda mål från Varadounsagan utgjorde årligen i genomsnitt 29, därav
7 vademål samt 3 civila och 19 kriminella besvärsmål. Detta antal är sålunda
tämligen obetydligt, och de inställelser i hovrätten, som skulle föranledas
av mål från ifrågavarande domsaga, torde därför få antagas bliva
jämförelsevis få. Då härtill kommer att järnvägsförbindelserna mellan Vara
och Jönköping, å ena, samt Vara och Göteborg, å andra sidan, äro i
stort sett likvärdiga samt att det erbjuder vissa olägenheter att låta ett län
till olika delar lyda under skilda hovrätter, har beredningen ansett sig icke
heller böra föreslå, att Skaraborgs län på sätt nu ifrågasatts skulle uppdelas
mellan hovrätterna i Jönköping och Göteborg.

Beträffande frågan huruvida Värmlands län, som för närvarande lyder
under Svea hovrätt, borde överföras till domsområdet för den nya hovrätten
i Göteborg yttrade processlagberedningen:

För denna fråga är i viss mån avgörande, om kravet på uppdelning av
Svea hovrätt anses böra leda till inrättande av ännu en hovrätt inom Sveland.
Uppenbart är, att om t. ex. en hovrätt förlädes till örebro, även Värmlands
län borde hänföras till denna hovrätt. En sådan anordning hade föreslagits
av processkommissionen under förutsättning, att hovrätternas antal
bestämdes till nio. Även motionärerna vid 1936 års riksdag utgingo från, att
Värmlands län skulle komma att höra under en hovrätt för västra Svealand.
Enligt vad förut anmärkts har beredningen emellertid icke ansett sig böra
förorda inrättande av någon ny hovrätt inom Svealand. Till stöd för att
Värmlands län överföres till den nya hovrätten i Göteborg må till en början
framhållas, alt detta län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar,
som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg. Räknat från
skilda orter i Värmland är avståndet till Göteborg kortare än till Stockholm.
Sålunda är landsvägssträckan mellan Karlstad och Göteborg omkring 26
mil, under det att våglängden mellan Karlstad och Stockholm uppgår till
omkring 35 mil. Särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland äger Göteborg
ur kommunikationssynpunkt avgjort företräde framför Stockholm som
hovrättsstad. Det torde också kunna antagas, att länets kommersiella förbindelser
i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm.
Av särskild betydelse i nu förevarande avseende är vidare, att ett avskiljande
av Värmlands län från Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle
för sistnämnda hovrätt innebära lättnad i fråga örn åliggandet att under en
ny rättegångsordning hålla hovrättsting. Erinras må i sådant hänseende, att
Svea hovrätts jurisdiktionsområde, liven örn på siitt beredningen förutsätter
Västernorrlands och Jämtlands län avskiljas till en särskild hovrätt
och Värmlands län skulle hänföras till hovrätten i Göteborg, koinme
att innehålla en areal av 89,037 kvadratkilometer. En hovrätt i Göteborg
skulle, därest den omfattade Värmlands län, erhålla en domkrets med

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

en areal av 41,942 kvadratkilometer. En överföring av Värmlands län torde
ock möjliggöra en starkare organisation av den nya hovrätten. På nu anförda
skäl anser sig beredningen böra förorda, att även Värmlands län överföres
till domsområdet för hovrätten i Göteborg. I detta sammanhang kan
omnämnas, att Värmland intill år 1816 tillhörde Göta hovrätts domsområde.
Beslutet örn dess överflyttande till Svea hovrätts jurisdiktionsområde motiverades
med, att det vore erforderligt att bereda Göta hovrätt nödig lättnad
och att åstadkomma en jämnare fördelning mellan hovrätterna, vilka som
bekant vid denna tid voro endast två.

över processlagberedningens senast återgivna yttrande avgåvos, efter remiss,
utlåtanden av Svea hovrätt och Göta hovrätt, länsstyrelserna i Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom
styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,
Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal samt
styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Vid Svea hovrätts yttrande hade fogats
utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna inom Värmlands
län samt vid Göta hovrätts yttrande utlåtanden från, bland andra, häradshövdingarna
och rådhusrätterna inom hovrättens domsområde utom rådhusrätten
i Mariestad.

Processlagberedningens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län, samtliga häradshövdingar och rådhusrätter
i förstnämnda två län, samtliga häradshövdingar i Älvsborgs
län samt rådhusrätterna i Vänersborg, Alingsås,
Borås och Åmål, häradshövdingarna i Skövde, Vartofta
och Frökinds samt Kinnefjärdings, Kinne och Kållands
domsagor samt rådhusrätterna i Skara, Hjo och Falköping,
häradshövdingen i Fryksdals domsaga och rådhusrätten
i Karlstad ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges
häradshövdingar och Sveriges stadsfiskalr. Iövriga yttranden
uttalades i olika hänseenden från processlagberedningen avvikande
meningar.

I fråga om processlagberedningens förslag till domsområden för hovrätterna
efter en uppdelning av Göta hovrätt yppades olika meningar såvitt
angår Skaraborgs och Värmlands län.

Beträffande Skaraborgs län tillstyrkte Göta hovrätt, att det hänföres
till hovrätten i Jönköping. I denna del biträddes processlagberedningens
förslag jämväl av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt styrelserna
för föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges
landsfiskaler. Häradshövdingen i Vadsbo domsaga
ifrågasatte däremot örn icke Skaraborgs län bör hänföras till den i
Göteborg förlagda hovrätten. Häradshövdingen i Skånings,
Valle och Vilske domsaga anförde, att praktiskt taget hela Skaraborgs
län utgör naturlig uppbygd till Göteborgs stad och alltså bör, om
överrätt i Göteborg kommer till stånd, höra under dennas domvärjo. Råd -

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

husrätten i Lidköping uttalade sig i samma riktning. Slutligen
upptogs i några yttranden frågan örn en uppdelning av länet mellan Jönköpings-
och Göteborgshovrätterna. Sålunda anförde häradshövdingen
i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga att denna domsaga
lämpligast bör förläggas till hovrätten i Göteborg. Länsavdelningen
i Skaraborgs län av föreningen Sveriges landsfiskaler
yttrade, att därest det låter sig göra att överflytta någon del av
länet till hovrätten i Göteborg, synes detta mest stå i överensstämmelse med
befolkningens intressen och önskningar; i så fall borde förutom Varadomsagan
åtminstone Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga överflyttas
till Göteborg.

I fråga om Värmlands län anslöt sig Göta hovrätt till processlagberedningens
förslag eller att detta län bör hänföras till hovrätten i Göteborg.
Rådhusrätten i Filipstad hade icke något att erinra mot
det upprättade förslaget, som rådhusrätten fann ändamålsenligt. Västra
avdelningen av Sveriges advokatsamfund ansåg, att Värmlands
län bör på de skäl, som anförts av processlagberedningen, hänföras
till den nya hovrätten. I några yttranden togs icke någon bestämd ståndpunkt
till förslaget i denna del. Så är fallet beträffande yttrandena från
häradshövdingen i Södersysslets domsaga och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund. Svea hovrätt ansåg sig
ej böra tillstyrka Värmlands läns avskiljande från Svea hovrätts nuvarande
domsområde och överflyttande till en hovrätt med säte i Göteborg. Även
fyra ledamöter i Göta hovrätt uttalade sig mot förslaget att
hänföra Värmlands län till hovrätten i Göteborg. Länsstyrelsen i
Värmlands län uttalade, att övervägande skäl synas tala för att länet
fortfarande bör tillhöra Svea hovrätts domsområde. Häradshövdingarna
i östersysslets, Mellansysslets, Nordmarks, Jösse
samt Älvdals och Nyeds domsagor anförde i ett gemensamt
yttrande, att det är uppenbart, att Värmlands läns hänförande under en
ny hovrätt i Göteborg står i direkt strid med flertalet innevånares starkt
motiverade intressen. Även rådhusrätten i Kristinehamn, styrelserna
för föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges landsfiskaler samt mellersta avdelningen av
Sveriges advokatsamfund uttalade sig mot en förändring av den
bestående ordningen.

Föredragande departementschefen anför i propositionen:

»Med inrättande av hovrätten för Övre Norrland den 1 oktober 1936 påbörjades
den uppdelning av de större hovrätterna, vilken, såsom i olika sammanhang
framhållits, torde få anses utgöra en väsentlig förutsättning för
genomförandet av den blivande rättegångsreformen. Processlagberedningen
har jämväl i sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk
upptagit sex hovrätter mot för närvarande fyra.

Den indelning av riket i nya hovrättsdomkretsar, som må finnas erforder -

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

lig, bör om möjligt vara genomförd redan före ikraftträdandet av den nya
rättegångsordningen. Jag är icke nu beredd att i ett sammanhang upptaga
spörsmålet om den uppdelning av Svea och Göta hovrätter varom kan
bliva fråga. Sålunda torde ett slutligt ståndpunktstagande till frågan örn
Svea hovrätts uppdelning — vilken fråga, på sätt av de förut återgivna yttrandena
framgår, är föremål för mycket delade meningar — kräva ytterligare
utredningar och överväganden. Däremot finner jag såsom processlagberedningen
förordat frågan om en uppdelning av Göta hovrätt nu kunna
bliva föremål för prövning.

I denna fråga hava alla förslag sammanstämt därutinnan, att ur Göta hovrätt
borde utbrytas en västsvensk hovrätt med säte i Göteborg. Det har därvid
erinrats om, bland annat, att Göteborg vöre den näst största staden i
riket och tillika centrum för handel och sjöfart på landets västra kust ävensom
att vissa av de kringliggande länen bildade en naturlig enhet omkring
Göteborg. Någon tvekan om lämpligheten av att till denna stad förlägga den
nya hovrätten torde icke föreligga.

Domsområdet för en till Göteborg förlagd hovrätt bör under alla förhållanden
omfatta Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Fråga har
emellertid uppstått huruvida jämväl Skaraborgs eller Värmlands län bör ingå
i domsområdet.

Beträffande Skaraborgs län har processlagberedningen föreslagit, att detta
län fortfarande skulle hänföras till det domsområde, som skulle lyda under
en till Jönköping förlagd hovrätt. I en del yttranden har emellertid, huvudsakligen
under åberopande av rådande kommunikationsförhållanden, förordats,
att Skaraborgs län eller vissa delar därav skulle hänföras till Göteborgshovrätten.
Vad härutinnan anförts synes emellertid icke innefatta tillräckliga
skäl för att frångå processlagberedningens förslag i denna del. Anmärkas
bör därjämte att en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar
är förenad med vissa processuella olägenheter. Processlagberedningens förslag
i denna del synes sålunda böra följas.

Vad därefter angår Värmlands län har processlagberedningen föreslagit dess
överförande från Svea hovrätts nuvarande domsområde till en västsvensk
hovrätt. Därvid har, bland annat, anförts, att Värmlands län geografiskt sett
nära sammanhängde med de landsdelar, vilka i övrigt borde höra under en
sådan hovrätt, samt att det kunde antagas att länets kommersiella förbindelser
i minst lika stor utsträckning ginge över Göteborg som över Stockholm.
Processlagberedningens förslag i denna del har biträtts i enstaka yttranden,
under det att det övervägande antalet i ärendet hörda myndigheter och enskilda
sammanslutningar förordat att Värmlands län — i varje fall tills vidare
— kvarbleve under Svea hovrätt. I flera av de yttranden, vilka gått i
sistnämnda riktning, har riktigheten av de av processlagberedningen åberopade
skälen ifrågasatts. Det har tillika framhållits, att de nuvarande kommunikationsförhållandena
ingalunda syntes motivera en åtgärd, som innebure
att den rättssökande allmänheten i Värmlands län finge utbyta Stockholm
mot Göteborg såsom hovrättsstad. Under utredningsarbetet har järn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

väl berörts den tidigare väckta frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro
med ett domsområde omfattande, bland annat, Värmlands län. Därvid har
anförts, att därest detta län nu lades under hovrätten i Göteborg, frågan om
inrättande av en hovrätt i örebro med ett domsområde omfattande de fyra
s. k. bergslagslänen, till vilka jämväl Värmland vore att hänföra, finge anses
hava kommit i ett sådant läge, att förslaget om en dylik hovrätt definitivt
fallit.

Otvivelaktigt kunna skäl anföras både för och emot förslaget att låta Göteborgshovrättens
domsområde omfatta jämväl Värmlands län. Såsom redogörelsen
för yttrandena i denna del visar, gå de lokala önskemålen övervägande
i den riktningen att den nuvarande ordningen bör bibehållas. På
grund härav och då därtill kommer att, såsom nyss nämnts, frågan om
delning av Svea hovrätt icke för närvarande synes mogen att slutligt avgöras,
torde med ett slutligt ståndpunktstagande av frågan om Värmlands läns inpassande
i det ena eller det andra hovrättsområdet tills vidare böra anstå och
länet för närvarande böra kvarbliva under Svea hovrätt.

örn Göteborgshovrättens domsområde sålunda, åtminstone tills vidare,
kommer att omfatta allenast Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län, torde detta icke medföra några olägenheter med hänsyn till inrättandet
av en västsvensk hovrätt. Av en i ärendet verkställd statistisk utredning,
till vilken torde få hänvisas (Bilaga B), kommer nämligen antalet till hovrätten
från nyssnämnda tre län fullföljda mål att åtminstone motsvara en
normal arbetsbörda under nuvarande rättegångsordning för en hovrätt på
två divisioner.

Upprättandet av en hovrätt i Göteborg, vilken synes böra givas namnet
hovrätten för Västra Sverige, påkallar vissa lagändringar. I 8 kap. 3 § rättegångsbalken
bör sålunda vidtagas ändring, innebärande att Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län skola höra under nämnda hovrätt. I
den lag, varigenom ändringen företages, böra dessutom givas stadganden av
innehåll att mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän
överrätt från domstol eller annan myndighet inom ifrågavarande tre
län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt
beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för Västra Sverige.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå kunna finnas erforderliga,
böra meddelas av Konungen. I 3 § förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs
bör angivas, att ärenden angående lagfart av järnväg skola upptagas
och prövas av inskrivningsdomaren i Jönköping, även då järnvägen till större
delen av sin sträckning ligger inom domsagor under hovrätten för Västra
Sverige. En uppdelning av ifrågavarande inskrivningsväsende mellan inskrivningsdomarna
i Jönköping och Göteborg synes nämligen av praktiska
skäl icke böra ske.

Tiden för de sålunda erforderliga lagarnas ikraftträdande torde böra bestämmas
till den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen bestämmer.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

Ulf kottet.

Genom särskild proposition, nr 168, har Kungl. Majit förelagt riksdagen
vissa förslag angående förberedande åtgärder för inrättande av en hovrätt
för Västra Sverige. Denna proposition har hänvisats till statsutskottet.

Såsom utskottet tidigare uttalat kräver den blivande rättegångsreformen
med nödvändighet att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.
Redan under gällande rättegångsordning är det med hänsyn till önskvärdheten
av ökad muntlig handläggning i hovrätterna av stor betydelse att
dessas jurisdiktionsområden icke äro mera omfattande än att områdenas
olika delar hava goda förbindelser med hovrättsstaden. Starka skäl tala
för att en ny hovrätt nu inrättas för västra Sverige och att densamma förlägges
till Göteborg.

Beträffande domsområdet för denna nya hovrätt synes någon tvekan icke
råda att det under alla förhållanden bör omfatta Hallands, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län. Däremot hava skilda meningar yppats, huruvida
Skaraborgs län eller delar därav samt Värmlands län böra hänföras
till hovrätten i Göteborg. Utskottet finner det förenat med vissa svårigheter
att i nuvarande läge, då sådan utredning icke föreligger att frågan örn den
slutliga indelningen i hovrättskretsar av Svea och Göta hovrätters områden
kan överblickas, fatta ståndpunkt i nu berörda spörsmål. Även om utskottet
finner övervägande skäl tala för att den planerade nya hovrätten nu i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag erhåller det minimiområde om vilket
alla synas vara ense, vill utskottet med anledning av de i ärendet väckta motionerna
understryka att därmed slutlig ställning icke tagits till frågan om
en eventuell utvidgning av Göteborgshovrättens domsområde i samband med
landets slutliga indelning i hovrättsområden.

Mot utformningen av de i propositionen framlagda förslagen har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 167, måtte av riksdagen
bifallas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr I: 270 och II: 396,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A.

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Eskhult, Branting, Gärde, Karl
Johan Olsson, Emil Andersson och Caap;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Ryberg,
Olsson i Mellerud, Gezelius, Larsson i Hede och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

Reservation

av herrar Gärde, Emil Andersson, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Gezelius och Larsson i Hede, vilka ansett att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:

»Såsom utskottet tidigare uttalat kräver den blivande rättegångsreformen
med nödvändighet att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.
Redan under gällande rättegångsordning är det med hänsyn till önskvärdheten
av ökad muntlig handläggning i hovrätterna av stor betydelse att
dessas jurisdiktionsområden icke äro mera omfattande än att områdenas
olika delar hava goda förbindelser med hovrättsstaden. Starka skäl tala
för att en ny hovrätt nu inrättas för västra Sverige och att densamma förlägges
till Göteborg.

Beträffande domsområdet för denna nya hovrätt synes någon tvekan icke
råda att det under alla förhållanden bör omfatta Hallands, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län. Utöver nu nämnda län har processlagberedningen
förordat, att även Värmlands län borde hänföras till hovrätten i Göteborg.
Departementschefen har ej anslutit sig till beredningens förslag i denna
del och som skäl härför anfört, att de lokala önskemålen övervägande
ginge i den riktningen, att Värmlands län bibehölles under Svea hovrätt,
samt att frågan om delning av Svea hovrätt icke för närvarande syntes mogen
att slutligt avgöras. Med hänsyn härtill borde med slutligt ståndpunktstagande
i denna fråga tillsvidare anstå. Även enligt utskottets mening bör
stort avseende fästas vid uppfattningen inom den landsdel, som beröres av
åtgärden, örn och i den mån en sådan uppfattning kan anses sakligt grundad.
Att det för befolkningen i Värmlands län skulle medföra någon olägenhet,
om länet förlädes till hovrätten i Göteborg, har dock icke kunnat påvisas;
särskilt för den sydvästra delen av länet torde fördelarna av en sådan
förläggning vara påtagliga. De skäl, som anförts för bibehållande av
Värmlands län under Svea hovrätt, äro av den beskaffenhet att de med lika
stor rätt kunna anföras mot varje uppdelning av Svea hovrätt. Ej heller
har utskottet kunnat finna, att frågan om Svea hovrätts uppdelning skulle,
i vad den berör Värmlands län, kräva ytterligare utredning. Departementschefen
torde med sitt ifrågavarande uttalande åsyfta det förslag, som framkommit
om inrättande av en hovrätt i Örebro. En sådan uppdelning av
Svea hovrätt har emellertid så gott som enhälligt avstyrkts av samtliga hörda
myndigheter; även länsstyrelsen i Värmlands län har ställt sig avvisande till
förslaget. Till stöd för att Värmlands län hänföres till hovrätten i Göteborg
talar särskilt att därigenom vinnes en lämpligare arbetsfördelning mellan
hovrätterna. Av stor vikt är härvid den nya hovrättens betydelse för domarutbildningen;
att denna kan ordnas på ett lämpligare sätt vid en större hovrätt
ligger i öppen dag. I överensstämmelse med vad som anförts i den av
herr Lindström väckta motionen anser utskottet alltså, att hovrätten i Göteborg
bör omfatta även Värmlands län.

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vad därefter angår frågan om Skaraborgs län anser utskottet att detta
län bör bibehållas under Göta hovrätt. Till stöd härför kan framhållas såväl
att härigenom vinnes en lämpligare arbetsfördelning mellan de båda hovrätterna
som ock att Jönköping, vilken stad alltjämt bör bibehållas som
förläggningsort för Göta hovrätt, för stora delar av länet är mera välbelägen
än Göteborg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till

l) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Gotlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten över
Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten
för Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län; under hovrätten
för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt
Värmlands län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Hallands, Göteborgs och Bohus
eller Älvsborgs län eller i Svea hovrätt såsom allmän överrätt från domstol
eller annan myndighet inom Värmlands län och uti vilket vid lagens ikraftträdande
icke av hovrätten fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling
överlämnas till hovrätten för Västra Sverige. De närmare föreskrifter,
som med avseende hära ma finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

2) Lag

om ändrad lydelse* av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935: 268.

Första lagutskottets utlåtande Nr 29.

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland
eller domsagor i Värmlands län, av inskrivningsdomaren i Jönköping, då
järnvägen till större delen ligger inom domsagor under Göta hovrätt eller
hovrätten för Västra Sverige med undantag för domsagor i Värmlands län,
samt av inskrivningsdomaren i Kristianstad, då järnvägen till större delen
ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg lagfaren hos någon av förenämnda inskrivningsdomare och
inträda förändrade förhållanden, lyder järnvägen ändock fortfarande under
samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr I: 270 och II: 396,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A.»

Ändrad lydelse, se SFS 1935: 269.