Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966 (Utlåtande 1966:L1u29 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Nr 29

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

2) lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542)
om personundersökning i brottmål.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 697 av herr Alexanderson och II: 859 av fru
Gärde Widemar och herr Wiklund ävensom

de likalydande motionerna I: 698 av herrar Alexanderson och Ernulf och
II: 860 av fru Gärde Widemar och herr Wiklund.

För yrkandena i motionerna samt de skäl motionärerna anfört till stöd
därför lämnas redogörelse i det följande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, vilken skall ersätta de nuvarande reglerna i sinnessjuklagen
om sinnesundersökning i brottmål. Förslaget innefattar huvudsakligen en
omredigering av gällande bestämmelser. Den viktigaste sakliga nyheten är
att rättspsykiatrisk undersökning skall kunna underlåtas i vissa fall då det
är uppenbart att den misstänkte kan beredas sluten psykiatrisk vård. I övrigt
föreslås i propositionen följdändringar i rättegångsbalken, lagen om införande
av nya rättegångsbalken och lagen om personundersökning i brottmål.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 9 samt. 1 avd. Nr 29

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Förslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1) Lag

om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål äger rätten besluta om undersökning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet
(rättspsykiatrisk undersökning; enligt denna lag.

Rättspsykiatrisk undersökning utföres av läkare vid rättspsykiatrisk klinik
eller station eller av annan läkare som medicinalstyrelsen utser. Medicinalstyrelsen
bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och
stationer.

2 §•

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas, om den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått
den och undersökningen kan antagas få betydelse för bestämmande av
brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande.

Finner rätten att svårare straff än böter ej bör följa på brottet, får rättspsykiatrisk
undersökning beslutas endast om särskilda skäl föreligga.

3 §•

Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits. Detta gäller dock
ej beträffande den som är intagen på sjukhus med stöd av beslut enligt
9 § andra stycket lagen den 1966 (nr 000) om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande
eller som är utskriven på försök enligt 19 § samma lag, om det enligt utlåtande
av medicinalstyrelsen är uppenbart att fortsatt vård kan beredas honom
med stöd av lagen.

4 §•

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det kan
ske.

Undersökningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt
utlåtande över undersökningen skall avges till rätten inom sex veckor från
det beslutet om undersökningen inkom till den klinik eller station till vilken
undersökningen hör. Medicinalstyrelsen äger medge anstånd i särskilt fall.

5 §•

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av
rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningarna för att bereda
den misstänkte vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

begående. Anser undersökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin
sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än sluten psykiatrisk
vård, skall detta anmärkas.

Undersökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka
han grundar sina uttalanden.

6 §.

Om rätten infordrar medicinalstyrelsens utlåtande över verkställd rättspsykiatrisk
undersökning, skall styrelsen vid behov komplettera undersökningen.

Medicinalstyrelsen skall i sitt utlåtande taga ställning till undersökningsläkarens
uttalanden och, om styrelsens mening avviker från undersökningsläkarens,
ange skälen härför.

7 §•

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall
så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen
skall utföras. Om undersökningen ej skall utföras vid rättspsykiatrisk
klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning förvarats
på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen
avslutats. År han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov
av sluten psykiatrisk vård, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk
klinik.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk
vård och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas på
rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning i kriminalvårdsräjong
till dess han intages på sjukhus enligt 12 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga
kraft, hindras att lämna kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller
för att skydda honom själv eller omgivningen.

8 §•

Den som är på fri fot och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning är
skyldig att inställa sig för undersökningen på tid och plats som undersökningsläkaren
bestämmer. Undersökningen bör om möjligt bedrivas på sådant
sätt att den misstänkte ej hindras i sin förvärvsverksamhet eller åsamkas
annan allvarlig olägenhet.

9 §•

Underlåter misstänkt som är på fri fot att inställa sig till rättspsykiatrisk
undersökning eller föreligger annat skäl att antaga alt han ej kommer alt
frivilligt medverka till undersökningen, äger rätten besluta om hans intagning
på viss rättspsykiatrisk klinik. I beslutet skall fastställas den längsta
tid, högst tre veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på kliniken.
Kan undersökningen ej avslutas inom fastställd tid, äger rätten besluta
om fortsatt intagning under ytterligare högst tre veckor.

Den som är intagen på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första stycket
får hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller för alt skydda
honom själv eller omgivningen.

lf llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 aod. Nr 29

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Framställning om intagning på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första
stycket göres av undersökningsläkaren. Den misstänkte skall beredas tillfälle
att yttra sig över framställningen.

10 §.

Polismyndighet skall på begäran av undersökningsläkaren lämna handräckning
om misstänkt, som är på fri fot, icke ställer sig till förfogande för
rättspsykiatrisk undersökning som han skall undergå.

11 §•

Talan mot beslut, varigenom rätten med stöd av 9 § första stycket förordnat
att någon skall vara intagen för undersökning på rättspsykiatrisk
klinik, föres särskilt.

Beslut som rätten meddelat med stöd av denna lag länder omedelbart till
efterrättelse. Beträffande beslut enligt 9 § första stycket gäller detta dock
endast om beslutet innefattar förordnande om fortsatt intagning för undersökning
på rättspsykiatrisk klinik.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 3 § jämställes den som är kvarhållen på sinnessjukhus
efter prövning enligt 12 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)
med den som är intagen med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och den som utskrivits
på försök enligt 19 § sinnessjuklagen med den som utskrivits på försök enligt
19 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Är någon, som ej är häktad vid lagens ikraftträdande, intagen på sinnessjukhus
eller sinnessjukavdelning vid fångvården på grund av dom, som ej
vunnit laga kraft, äga till dess så sker bestämmelserna i 47 § 1 och 2 sinnessjuklagen
tillämpning på honom. Bestämmelsen i 47 § 1 tredje stycket
nämnda lag om sinnessjuknämnden gäller därvid psykiatriska nämnden.

Har rätten med stöd av bestämmelse som gällde före lagens ikraftträdande
förordnat om intagning av misstänkt på sinnessjukhus för undersökning,
får den misstänkte ej på grund av detta förordnande kvarhållas på sjukhuset
längre tid än tre veckor från ikraftträdandet. Kan undersökningen ej avslutas
inom denna tid, får beslut om intagning för undersökning meddelas
enligt 9 § denna lag, dock ej för längre tid än sammanlagt tre veckor. Sådant
beslut länder omedelbart till efterrättelse.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

2) Lag

om ändrad lydelse av 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 24 kap. 22 och 24 §§ rättegångsbalken1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 kap.

22 §.

--till militärhäkte.

-----utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår
eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning gälla särskilda
bestämmelser.

§•

Om behandling av anhållen eller
häktad så ock om ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är
särskilt stadgat.

Om förvaring av anhållen eller
häktad så ock om ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är
särskilt stadgat.

Den som —
Finnes det

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr 804)
om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken2 skall erhålla
(Nuvarande lydelse)

Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan
påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,
skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet. Vad nu sagts gälle ock,
om rätten överlämnat någon till vård

1 Senaste lydelse av 24 kap. 22 § se 1948:453.

Senaste lydelse av 19 § se 1964:546.

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

enligt sinnessjuklagen och den dömde
på grund av domen är intagen å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Vad i-----— — —----av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Beträffande den som på grund
av dom som meddelats före nämnda dag är intagen på sinnessjukhus eller
sinnessjukavdelning vid fångvården äga äldre bestämmelser alltjämt tilllämpning.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om
personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 29 juni 1964 om personundersökning
i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Rätten må,-------—

Om sinnesundersökning ej verkställts,
skall läkarintyg som sägs i
första stycket inhämtas från psykiater,
innan någon dömes till internering
eller överlämnas till öppen psykiatrisk
vård eller någon som ej fyllt
aderton år dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som-------

(Föreslagen lydelse)

§•

—---av Konungen.

Om rättspsykiatrisk undersökning
ej verkställts, skall läkarintyg som
sägs i första stycket inhämtas från
psykiater, innan någon dömes till internering
eller överlämnas till öppen
psykiatrisk vård eller någon som ej
fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.

----hans inställande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Motionsyrkandena

I de likalydande motionerna I: 697 och II: 859 hemställes

1. att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 60 måtte besluta att
rättens beslut om företagande av rättspsykiatrisk undersökning skall kunna
överklagas särskilt, samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext. I

I de likalydande motionerna I: 698 och II: 860 hemställes

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

I. att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 60 måtte besluta

1. att i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål införes en bestämmelse
av innebörd, att, om beslut om dylik undersökning meddelats sedan
målet förekommit till huvudförhandling, erfordras ej vid ny huvudförhandling
att tidigare upptagen bevisning ånyo upptages, såframt ej särskilda
skäl därtill äro,

2. att rätten utan rättspsykiatrisk undersökning i målet skall äga förordna
om överlämnande till sluten psykiatrisk vård även av den som — i
annat fall än som avses i propositionen — tidigare undergått rättspsykiatrisk
undersökning, om det enligt utlåtande av medicinalstyrelsen är uppenbart
att fortsatt vård kan beredas honom med stöd av lagen;

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext, varvid bör
tillses att den föreslagna 3 § i lag om rättspsykiatrisk undersökning ges en
tydligare utformning, på sätt i motionen anförts.

Beträffande motiveringen till motionerna får utskottet hänvisa till redogörelsen
nedan.

Inledning

Mentalsjukvårdslagstiftningen står inför en genomgripande reform. De
väsentliga nyheterna på området har redovisats av chefen för socialdepartementet
i samband med remiss till lagrådet den 3 december 1965 av bl. a. ett
förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna
lag skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321; ändrad senast 1964:545) skall upphöra
att gälla. Den är emellertid inte någon fullständig motsvarighet till
sinnessjuklagen. Sålunda innehåller den till skillnad från sinnessjuklagen
inga bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål. Vid remissen till
lagrådet förutskickades att detta ämne skulle komma att behandlas i en
särskild lag, som skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya vårdlagen.

I överensstämmelse härmed har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. I lagtekniskt
hänseende skiljer sig detta förslag avsevärt från nu gällande bestämmelser.
De sakliga nyheterna är emellertid få och av begränsad räckvidd och i det
väsentliga är förslaget en omredigering av nu gällande bestämmelser. Lagförslaget
knyter an till den nya organisation för det rältspsykiatriska undersökningsväsendet
som riksdagen i princip beslöt år 1961 (prop. nr 185,
LUJ49, rskr 398).

I samband med förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
har även utarbetats förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Nuvarande ordning

Psykiskt abnorma lagöverträdare kan numera liksom andra ådömas
brottspåföljd. Den påföljd som i första hand kommer i fråga är överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen. Böter och skyddstillsyn kan även
användas, däremot inte t. ex. fängelse, ungdomsfängelse eller internering.

Av allmänna straffprocessuella regler följer att domstolen i varje brottmål
skall skaffa sig den utredning som behövs för att domstolen skall kunna
träffa ett riktigt påföljdsval. Ett hjälpmedel härvidlag är personundersökning
enligt lagen den 29 juni 1964 (nr 542) om personundersökning i
brottmål. Ett annat är sinnesundersökning. De viktigaste bestämmelserna
om sinnesundersökning finns i 6 kap. sinnessjuklagen.

Som underlag för ett förordnande om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen
skall alltid finnas en sinnesundersökning beträffande den
misstänkte. I övrigt gäller att sinnesundersökning skall företas när särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet är av betydelse för bestämmande
av brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande.
Vissa generella begränsningar är emellertid föreskrivna. Dels får beslut om
sinnesundersökning inte meddelas annat än om den misstänkte erkänt eller
övertygande bevisning förebragts att han begått gärningen. Dels får, när det
gäller ett brott som inte förskyller svårare straff än böter, sinnesundersökning
anlitas endast om det finns särskilda skäl för en så ingripande åtgärd.

Sinnesundersökning utförs i olika ordning beroende på om den misstänkte
är häktad eller på fri fot. Häktade undersöks i allmänhet vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar och misstänkta som är på fri fot på mentalsjukhus.
I anslutning härtill är det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
organiserat efter en tudelningsprincip med kriminalvårdsstyrelsen som
chefsmyndighet för den del av undersökningsväsendet som är avsedd för
häktade och medicinalstyrelsen som chefsmyndighet för den del som skall
ta emot det övriga klientelet.

Huvudgrunderna i lagförslaget om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, beträffande förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
följande.

Som jag inledningsvis antytt förestår reformer som berör både mentalsjukvården
i stort och det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Huvudmannaskapet
för mentalsjukvården kommer fr. o. in. den 1 januari 1967
att överföras från staten till landstingen. Det rättspsykiatriska undersök -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966 9

ningsväsendet skall enligt 1961 års principbeslut få en enhetlig organisation
med medicinalstyrelsen som enda chefsmyndighet. I fullt utbyggt skick
kommer den nya organisationen att omfatta fem rättspsykiatriska kliniker,
förlagda till städer med medicinska lärosäten, och lika många rättspsykiatriska
stationer. Klinikerna är avsedda både för häktade och andra medan
stationerna i regel skall ta emot enbart misstänkta som är på fri fot. Det
kommer att dröja ännu några år innan målet för 1961 års reformbeslut är
uppnått, men i administrativt hänseende bör den nya enhetliga organisationen
börja fungera samtidigt som landstingen övertar ansvaret för mentalsjukvården.

Det förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
som nyligen remitterats till lagrådet, bryter med hittills tillämpade principer
för den slutna mentalsjukvården. De som frivilligt söker sig till sjukhus
för att få vård för psykiska sjukdomar skall i fortsättningen inte kunna
hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja. Den föreslagna vårdlagen upptar i
enlighet härmed endast bestämmelser om vård av psykiskt sjuka som intas
på ansökan av annan eller på grund av domstols förordnande i brottmål.
Mentalsjukhusen skall inte längre vara föremål för någon rättslig särreglering,
och själva begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen.

Med anledning av nya regler i brottsbalken om den straffrättsliga behandlingen
av psykiskt abnorma lagöverträdare beslöts vid 1964 års riksdag vissa
ändringar i sinnessjuklagen (prop. nr 90, LdU 30, rskr 292). Därvid uttalades
att institutet sinnesundersökning i brottmål borde brytas ut ur mentalsjukvårdslagstiftningen
och regleras i en särskild lag. Det erinrades också
om en i annat sammanhang framförd tanke att man borde sammanföra
instituten sinnesundersökning och personundersökning i en gemensam
lag.

I överensstämmelse med vad sålunda förutsattes under förberedelsearbetet
för brottsbalkens ikraftträdande har de viktigaste bestämmelserna om
sinnesundersökning i det förslag, som jag nu närmast skall redogöra för,
samlats i en särskild lag med benämningen lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål. Uppslaget med en gemensam lag för olika slag av undersökningar
beträffande den misstänkte och hans personliga förhållanden
leder, efter vad jag har funnit vid en närmare prövning, inte till några väsentliga
lagtekniska eller andra fördelar och det har därför inte fullföljts.

En väsentlig skillnad mellan sinnessjuklagens bestämmelser om sinnesundersökning
i brottmål och förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål är att förslaget i stort sett inte innehåller några administrativa
bestämmelser utöver ett bemyndigande för medicinalstyrelsen
att bestämma fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar på kliniker
och stationer. Det bör anförtros åt Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att utfärda behövliga föreskrifter om det närmare förfarandet
vid rättspsykiatrisk undersökning.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Vid bedömande av vad som bör stå i själva lagen och vad som bör regleras
genom tillämpningsföreskrifter har den principen följts, att i lagen bör
införas endast sådana stadganden som är av betydelse för den enskildes
rättssäkerhet. I den föreslagna lagtexten har sålunda fastslagits under vilka
förutsättningar rättspsykiatrisk undersökning får företas, när sådan undersökning
är obligatorisk, hur häktade som är eller varit föremål för rättspsykiatrisk
undersökning bör förvaras och i vilka fall en misstänkt som
är på fri fot får intas och kvarhållas på klinik för rättspsykiatrisk undersökning.
Vidare innehåller lagförslaget bl. a. vissa processuellt betydelsefulla
bestämmelser.

Den viktigaste sakliga nyheten är en försiktig utvidgning av nu gällande
undantag från kravet att rättspsykiatrisk undersökning skall ha ägt rum
innan domstolen förordnar om överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
I denna del bygger lagförslaget på en skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 april
1965 från riksdagens justitieombudsman, över skrivelsen har yttranden
avgetts av riksåklagaren, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och Rättspsykiatriska
föreningen. Till medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från
vissa styrelsen underställda organ.

En annan nyhet i lagförslaget är att en tidsgräns satts för kvarhållande
av misstänkt som tvångsintas på klinik för rättspsykiatrisk undersökning.
En liknande begränsning har tidigare varit aktuell och har föreslagits både
av strafflagberedningen i ett betänkande från år 1942 (SOU 1942: 59) och
av kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i ett betänkande
från år 1959 (SOU 1959: 20).

I formellt hänseende har förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål anpassats till den terminologi som används i det till lagrådet
remitterade förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall.

Beträffande departementschefens uttalande i övrigt får utskottet, i den
mån uttalandena icke återgives nedan, hänvisa till propositionen.

3 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Beträffande de nu gällande bestämmelserna om när rättspsykiatrisk undersökning
skall företagas, som återfinnes i 41 § första stycket sinnessjuklagen,
samt skrivelse från justitieombudsmannen om viss lagändring i
ämnet ävensom remissyttrandena över skrivelsen får utskottet hänvisa
till redogörelsen på s. 11 och 12 i propositionen.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen beträffande 3 § följande.

Bestämmelserna i sinnessjuklagen om sinnesundersökning som grundval
för domstols förordnande om överlämnande till sluten vård fick sin nuvarande
lydelse år 1964. Beträffande möjligheten att i ett aktuellt mål bygga
på en sinnesundersökning som verkställts i ett tidigare mål uttalades i det
sammanhanget att denna möjlighet är avsedd att användas endast när vårdbehov
har konstaterats i den tidigare undersökningen och sådant behov alltjämt
uppenbarligen föreligger (prop. nr 90 s. 71).

Den uppmjukning av kravet på sinnesundersökning som justitieombudsmannen
nu har förordat tar sikte både på fall då en äldre sinnesundersökning
föreligger och på fall då den misstänkte aldrig varit föremål för någon
sådan undersökning. I likhet med remissinstanserna har jag förståelse för
de i skrivelsen framförda önskemålen och jag är väl medveten om det angelägna
i att sörja för att det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
knapphändiga resurser tillvaratas på bästa sätt. Enighet torde emellertid
råda om att rationaliseringssträvandena på detta område inte får gå ut över
rättssäkerheten, överlämnande till sluten psykiatrisk vård på grund av
förordnande av domstol innebär att vederbörande tas in på sjukhus och
kan kvarhållas där kortare eller längre tid. Det är ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten som måste föregås av omsorgsfull utredning och
samvetsgrann prövning (jfr uttalanden under förarbetena till brottsbalken
i prop. 1962: 10 del C s. 602).

Utifrån dessa synpunkter förefaller det mig vanskligt att efterge kravet på
rättspsykiatrisk undersökning i sådana fall då den misstänkte har varit intagen
på mentalsjukhus men blivit slutligt utskriven därifrån. Utskrivningen
bör, som hovrätten för Nedre Norrland har framhållit, kunna tas till
intäkt för att den misstänkte är frisk eller i varje fall så förbättrad att han
inte behöver vård. Det är då naturligt att kräva att rättspsykiatrisk undersökning
skall företas innan domstolen får förordna om en åtgärd som innebär
att han på nytt skall tas in på sjukhus för sluten vård. En annan sak är
att en rättspsykiatrisk undersökning, som gäller en misstänkt som för kort
tid sedan vårdats på mentalsjukhus, ofta bör kunna begränsas till sin omfattning.
Att sådana möjligheter till tidsbesparing och hushållning med resurserna
bör tillvaratas är självklart.

Beträffande den som utan eget samtycke är intagen på mentalsjukhus medan
målet är anliängigt ligger saken annorlunda till. Det förhållandet att en
misstänkt är intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård utgör i och för
sig ett kriterium på att han är i behov av sådan vård. Detta gäller även om
han skulle vara försöksutskriven men ej slutligt utskriven från sjukhuset.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Rättssäkerhetssynpunkterna torde bli tillgodosedda i full utsträckning om
man för hithörande fall föreskriver att rättspsykiatrisk undersökning får underlåtas
endast om medicinalstyrelsen hörts och funnit det uppenbart att
den misstänkte fortfarande är i behov av sluten psykiatrisk vård.

Om domstolen förordnar att misstänkt, som ännu inte är utskriven från
sjukhuset, skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård innebär detta inte
ett lika kännbart ingrepp i den personliga integriteten som annars vanligen
är fallet. Det praktiska resultatet av förordnandet blir för hans del
i regel endast att han blir underkastad särskilda bestämmelser om utskrivning
från sjukhuset och om tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet.

Bestämmelserna i denna paragraf har utformats i överensstämmelse med
de synpunkter jag här anfört. Som huvudregel gäller sålunda alltjämt att
rättspsykiatrisk undersökning skall företas i det aktuella målet. Undantaget
omfattar både fall då det finns äldre undersökning tillgänglig och fall
då den misstänkte aldrig tidigare varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning.

Motionerna I: 698 och II: 860

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för motionsyrkandena har i
motionerna I: 698 och II: 860 gjorts hemställan om vissa ändringar i förevarande
paragraf. Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna följande.

I 3 § i den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål anges
de fall där rätten får förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk vård
utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits. Det är emellertid ej klart
utsagt om endast sådan undersökning som företagits i det aktuella målet
avses. Enligt den föreslagna lydelsen skall domstol äga rätt till detta beträffande
den som redan är intagen på sjukhus med stöd av 9 § andra st. lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols
förordnande eller som är utskriven på försök enligt 19 § samma lag
om det enligt utlåtande av medicinalstyrelsen är uppenbart att fortsatt vård
kan beredas honom med stöd av lagen. Lagtexten är emellertid så till vida
otydlig, som det ej är klart om medicinalstyrelsens yttrande fordras endast
beträffande försöksutskrivna eller i samtliga fall. Förslaget anges vara en
viss utvidgning av gällande regler och har föranletts av en skrivelse från
justitieombudsmannen, som förordat att lagen skulle ändras så att rättspsykiatrisk
undersökning skall kunna underlåtas i vissa fall, då den misstänkte
i annat sammanhang är eller varit intagen för sluten psykiatrisk
vård. Genom de föreslagna bestämmelserna uteslutes emellertid — om, såsom
sannolikt är avsett, endast undersökning i målet avses — den nuvarande
möjligheten att grunda ett överlämnande till sluten psykiatrisk vård på
tidigare psykiatrisk undersökning jämte kompletterande utredning. Enligt
vår mening bör denna möjlighet bibehållas. De rättspsykiatriska undersökningsresurserna
i vårt land är f. n. hårt ansträngda. Det måste därför ses
som angeläget att man — där så ske kan utan fara för rättssäkerheten —

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

undviker att i onödan ytterligare anstränga dessa resurser. Skälig rättssäkerhetsgaranti
erhålles genom föreskriften att medicinalstyrelsen skall verkställa
prövning.

Under alla omständigheter bör lagtexten ändras i de delar där den enligt
vad ovan påpekats är otydlig. Ett elementärt krav i samband med lagstiftning
måste vara att man eftersträvar att göra lagtexten så tydlig att man i
möjligaste mån skall kunna förstå lagens innebörd genom att läsa lagtexten.

Frågan om förnyad bevisupptagning vid ny huvudförhandling
Departementschefen

Vid lagrådsremissen uttalade departementschefen i denna fråga följande.

En fråga som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet under arbetet på
följ dlagstiftningen är huruvida det i rättegångsbalken bör införas någon
bestämmelse motsvarande 41 a § tredje stycket sinnessjuklagen. Enligt detta
stadgande fordras ej, när beslut om sinnesundersökning meddelats sedan
målet förekommit vid huvudförhandling, att tidigare upptagen bevisning
upptas på nytt vid ny huvudförhandling såvida inte särskilda skäl föreligger.

I 46 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken finns en generell bestämmelse
att bevis som upptagits vid tidigare handläggning skall upptas vid ny
huvudförhandling om det finnes vara av betydelse i målet och hinder häremot
inte föreligger. Redan under förarbetena till rättegångsbalkens följdförfattningar
ifrågasattes om man inte kunde nöja sig med denna generella
bestämmelse även för sinnesundersökningsfallen (se SOU 1944: 10 s. 396
och prop. 1945: 239 s. 115). En tvekan var naturlig i det läget, då man
ännu inte hade någon erfarenhet av rättegångsbalkens tillämpning. Med
den erfarenhet som numera har vunnits torde det vara uppenbart att särbestämmelsen
i 41 a § tredje stycket sinnessjuklagen inte är nödvändig. Då
denna bestämmelse nu slopas utan att det samtidigt görs någon jämkning
i rättegångsbalkens regler om upptagande av bevisning vid ny huvudförhandling,
är alltså någon ändring inte åsyftad i domstolarnas praxis i fråga
om bevisupptagningen vid ny huvudförhandling i mål där rättspsykiatrisk
undersökning har företagits.

Motionerna I: 698 och II: 860

I förevarande motioner anföres i denna del — efter en redogörelse
för gällande rätt och departementschefens ställningstagande — följande.

Det kan ifrågasättas om föreskrifterna i 46 kap. 13 § andra st. rättegångsbalken
kan tillämpas så, att de täcker de nuvarande enligt sinnessjuklagen
förefintliga och i avsevärd utsträckning utnyttjade möjligheterna att underlåta
att uppta tidigare upptagen bevisning vid ny huvudförhandling. Rätte -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

gångsbalkens regler uppställer strängare krav, och anvisningar rörande tolkningen
av dessa kan inte gärna göras i samband med nu förevarande lagstiftning.
Visserligen kan anföras att processuella regler av detta slag bör
böra hemma i rättegångsbalken och icke i speciallagstiftning. Å andra sidan
kan anföras att en processuell regel redan finns i den nu gällande sinnessjuklagen,
varför den utan olägenhet torde kunna överflyttas till den nya
lagen. Enligt vår mening bör därför en uttrycklig bestämmelse av samma
innebörd som den nuvarande regeln i 41 a § tredje stycket tas in i lag om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Talan mot beslut om rättspsykiatrisk undersökning
Gällande rätt

Beslut om sinnesundersökning utgör enligt rättegångsbalkens terminologi
icke ett slutligt beslut utan ett beslut under rättegången. I fråga om fullföljd
av talan mot sådant beslut meddelat av underrätt finnes bestämmelser i
49 kap. rättegångsbalken. Av dessa bestämmelser framgår, att sådan talan
i vissa fall skall föras särskilt (3—6 §§) och eljest må föras allenast
i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (8 §). Beslut om sinnesundersökning
återfinnes ej bland de i 3 och 4 §§ i kapitlet uppräknade
fall, där särskild besvärstalan mot beslut under rättegången är tillåten.
Ej heller innehåller sinnessjuklagen någon regel om särskild besvärstalan
mot beslut om sinnesundersökning. Emellertid äger part, som menar att
hans mål onödigt uppehälles genom beslut av underrätt, med stöd av 49
kap. 6 § rättegångsbalken, föra särskild talan mot beslutet genom besvär
och på denna grund kan alltså beslut om sinnesundersökning överklagas.
Jämlikt 54 kap. 8 § rättegångsbalken får talan ej föras mot hovrätts beslut
i dit fullföljd fråga angående onödigt uppskov.

Utskottet får i detta sammanhang vidare hänvisa till de uttalanden i
ämnet, som justitieombudsmannen gjort i ett hos honom anhängigt ärende
(JO 1963 s. 64—71).

Motionerna I: 697 och II: 859

I motionerna erinras om att enligt 11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål talan får föras särskilt mot beslut angående
tvångsintagning för undersökning av den som befinner sig på fri fot men att
sådan talan däremot icke är tillåten beträffande beslut om rättspsykiatrisk
undersökning. Till stöd för sin hemställan att jämväl sådant beslut
skall kunna överklagas särskilt anföres i motionerna följande.

Det måste från rättssäkerhetssynpunkt betraktas såsom anmärkningsvärt
att ett för en misstänkt så pass omfattande ingrepp som beslut om rättspsy -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

kiatrisk undersökning inte kan överklagas särskilt. I praktiken innebär ett
sådant beslut ofta — i varje fall för närvarande på grund av den stora belastningen
på de rättspsykiatriska klinikerna — att målet fördröjs med
omkring ett halvår.

De föreslagna bestämmelserna är till sitt innehåll övertagna från nu gällande
sinnessjuklag. Enligt nu gällande regler kan klagan endast föras under
åberopande av onödigt dröjsmål. Enligt min mening är detta en otillfredsställande
halvmesyr, varför det nu i samband med den nya lagstiftningen
är lämpligt att ändra reglerna så att även beslut om rättspsykiatrisk
undersökning får överklagas särskilt.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat de framlagda lagförslagen utan erinran.

Utskottet

I samband med den genomgripande reform som förestår inom mentalsjukvården
har i en nyligen avlämnad proposition framlagts förslag till
lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Till skillnad från
gällande sinnessjuklag innehåller lagförslaget ej några bestämmelser om
sinnesundersökning i brottmål. I förevarande proposition, nr 60, framlägges
därför förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
avsedd att ersätta sinnessjuklagens regler därom. De sakliga nyheterna är
få och av begränsad räckvidd och i huvudsak är förslaget en omredigering
av vad som nu gäller. I lagtekniskt hänseende däremot skiljer sig förslaget
avsevärt från sinnessjuklagens bestämmelser. En väsentlig skillnad
är sålunda att förslaget i stort sett inte innehåller några administrativa
bestämmelser. Förslaget upptar i princip endast sådana stadganden som
är av betydelse för den enskildes rättssäkerhet och vidare vissa processuellt
viktiga bestämmelser. I anslutning till den terminologi som begagnas i
förslaget till lag om sluten psykiatrisk vård i vissa fall föreslås att begreppet
sinnesundersökning skall utbytas mot rättspsykiatrisk undersökning.

Propositionens förslag om när rättspsykiatrisk undersökning skall äga
rum har inom utskottet särskilt uppmärksammats. Enligt huvudregeln i
3 § skall, såsom för närvarande, gälla att rätten ej får förordna om överlämnande
till sluten psykiatrisk vård utan att rättspsykiatrisk undersökning
företagits. En viktig saklig nyhet är däremot den föreslagna bestämmelsen
om när sådan undersökning må underlåtas. Enligt sinnessjuklagen
äger rätten förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk vård
utan undersökning, om den misstänkte undersökts i annat mål och det
är uppenbart att ny undersökning är obehövlig. I propositionen föreslås

16 Första lagutskottets utlåtande nr 2!) år 1966

i stället att rättspsykiatrisk undersökning må underlåtas beträffande den
som är intagen på sjukhus med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund
av domstols förordnande eller som är utskriven på försök enligt 19 § samma
lag, om det enligt utlåtande av medicinalstyrelsen är uppenbart att
fortsatt vård kan beredas honom med stöd av lagen. I de likalydande
motionerna I: 698 och II: 860 framhålles att genom de sålunda föreslagna
bestämmelserna uteslutes den nuvarande möjligheten att grunda ett överlämnande
till sluten psykiatrisk vård på tidigare psykiatrisk undersökning
jämte kompletterande utredning. Enligt motionärerna bör denna
möjlighet bibehållas med hänsyn till angelägenheten av att icke i onödan
ytterligare anstränga de rättspsykiatriska undersökningsresurserna. Skälig
rättssäkerhetsgaranti erhålles enligt motionärerna i nu åsyftade fall
genom medicinalstyrelsens prövning av ärendet. I motionerna anföres vidare
alt 3 § i två avseenden fått en otydlig utformning. Sålunda bör enligt
motionärerna uttryckligen angivas att det avses att rättspsykiatrisk
undersökning enligt huvudregeln skall ha företagits i det aktuella målet.
Vidare anser motionärerna det icke framgå av lagrummet om, då rättspsykiatrisk
undersökning får underlåtas, medicinalstyrelsens yttrande erfordras
i samtliga angivna fall eller endast beträffande försöksutskrivna.

Utskottet kan icke ansluta sig till motionärernas uppfattning att det
föreslagna stadgandet om möjlighet att underlåta rättspsykiatrisk undersökning
skulle innebära någon inskränkning av vad som enligt sinnessjuklagen
kan anses tillåtet. Ett genomförande av propositionens förslag
medför i stället att detta område något utvidgas utan att kravet på rättssäkerhet
efterges. Uskottet är för sin del icke berett att förorda en ytterligare
utvidgning utan finner den i propositionen gjorda gränsdragningen
riktig. En vidare möjlighet att ej företa undersökning före överlämnande
till vård skulle nämligen stå i mindre god överensstämmelse med de föreslagna
skärpta förutsättningarna för intagning enligt lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Utskottet delar emellertid motionärernas
åsikt att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet icke bör ansträngas
mer än nödvändigt. Då den misstänkte nyligen varit intagen på
mentalsjukhus, bör därför undersökningens omfattning självfallet ofta
kunna begränsas. Vad därefter angår de av motionärerna framförda redaktionella
anmärkningarna gör utskottet följande bedömning. Lydelsen
av 3 § jämfört med 1 och 2 §§ ger vid handen att enligt huvudregeln avses
att rättspsykiatrisk undersökning skall företas i det aktuella målet. Att
särskilt angiva detta synes därför överflödigt. Av rättssäkerhetsskäl måste
vidare medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas i samtliga fall då förordnande
om sluten psykiatrisk vård meddelas utan att undersökning företagits
i målet. Detta framgår av den föreslagna lagtexten och utskottet anser
därför ej heller i detta avseende någon omredigering erforderlig. Ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

skottet vill också i sammanhanget framhålla att stadgandets utformning
godtagits av lagrådet.

Enligt bestämmelse i sinnessjuklagen erfordras ej, när beslut om sinnesundersökning
meddelats sedan målet förekommit vid huvudförhandling,
att bevisning åter upptas vid den nya huvudförhandlingen, såvida icke
särskilda skäl föreligger. Någon motsvarighet till detta stadgande återfinnes
icke i propositionen. Departementschefen har nämligen ansett att den
generella bestämmelsen i 46 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken är
till fyllest. Enligt detta stadgande skall bevis, som upptagits vid tidigare
handläggning, upptas ånyo, om det finnes vara av betydelse i målet och
hinder häremot inte föreligger. I nyssnämnda motionspar ifrågasättes om
denna föreskrift kan tillämpas så, att den täcker den i sinnessjuklagen
anvisade och i avsevärd utsträckning utnyttjade möjligheten att underlåta
upptagning av tidigare förebragd bevisning. Motionärerna anser att
rättegångsbalkens regel uppställer strängare krav i detta hänseende och
att anvisningar rörande tolkningen av denna inte kan göras i samband med
nu förevarande lagstiftning. Det föreslås därför en uttrycklig bestämmelse
av samma innebörd som regeln i sinnessjuklagen. I likhet med motionärerna
anser utskottet att någon inskränkning icke bör ske av de nuvarande
möjligheterna att underlåta förnyad bevisupptagning. Enligt utskottets mening
behöver ej heller befaras att propositionens genomförande kommer
att inverka på rådande rättsläge och i propositionen understrykes också
att någon ändring ej är åsyftad i domstolarnas praxis på området. Med den
erfarenhet som numera vunnits av tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse
i rättegångsbalken torde det nämligen, såsom departementschefen
uttalat, vara uppenbart att bestämmelsen i sinnessjuklagen inte längre
är nödvändig. Även i denna del har propositionen godtagits av lagrådet och
utskottet får avstyrka bifall till motionerna, såvitt nu är i fråga.

I de likalydande motionerna 1:697 och 11:859 aktualiseras frågan om
möjligheten att besvära sig över beslut om rättspsykiatrisk undersökning.
I lagförslaget finnes liksom i sinnessjuklagen icke någon bestämmelse
rörande talan mot sådant beslut. Motionärerna anser det ur rättssäkerhetssynpunkt
anmärkningsvärt att ett för den misstänkte så ingripande beslut
inte kan överklagas särskilt och förordar att stadgande härom införes.
Utskottet vill erinra om att enligt 49 kap. 6 § rättegångsbalken part
äger föra talan mot beslut varigenom hans mål onödigt uppehälles. Talan
är ej inskränkt till viss tid och ett beslut om sinnesundersökning kan följaktligen
överklagas så till vida att den misstänkte äger, när helst han så
önskar, genom besvär påkalla hovrättens prövning av frågan huruvida målet
onödigt uppehälles genom beslutet. Med hänsyn till den möjlighet som
sålunda finnes att få beslutet prövat och då frågan om en ändring av dessa
regler icke lämpligen bör bedömas i förevarande sammanhang är utskottet
ej för närvarande berett alt uppta spörsmålet till närmare övervägande.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

Såsom framgår av vad ovan anförts har utskottet icke på grund av
de motionsvis framförda yrkandena funnit anledning till ändring i förslaget
till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Förslaget bar ej
heller i övriga delar föranlett någon erinran från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker jämväl bifall till de genom propositionen framlagda följdändringarna
i rättegångsbalken, lagen om införande av nya rättegångsbalken
samt lagen om personundersökning i brottmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 698 och II: 860, såvitt avser
yrkandena under I 2 och II, bifalla förevarande proposition,
nr 60, i motsvarande del;

2) med avslag å motionerna I: 697 och II: 859 bifalla propositionen,
såvitt avser 11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål;

3) med avslag å motionerna I: 698 och II: 860, såvitt avser
yrkandet I 1, bifalla propositionen i motsvarande del;
samt

4) jämväl i övrigt bifalla propositionen.

Stockholm den 3 maj 1966

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg, fröken Mattson*, herrar
Ernulf, Arvidson, Hjorth, Lundin* och Schött;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Svensson i Vä, fru
Kristensson, fru Löfqvist*, herr Gustafsson i Borås, fröken Bergegren*,
herrar Zetterberg och Björk i Påarp.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under punkt 2 av fru Gärde Widemar, herrar
Ernulf, Arvidson, Schött, Svensson i Vä, fru Kristensson och herr Gustafsson
i Borås, vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 17 och 18 i utskottets utlåtande, som börjar: »I

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1966

de likalydande motionerna I: 697 och II: 859» och som slutar »uppta spörsmålet
till närmare övervägande», bort ha följande lydelse:

I de likalydande motionerna 1:697 och 11:859 --- ■— (lika med ut skottet)

— — — förordar att stadgande härom införes. Enligt bestämmelse
i 49 kap. 6 § rättegångsbalken äger visserligen part föra talan mot
beslut, varigenom hans mål onödigt uppehälles, och genom besvär i denna
ordning kan således en viss prövning ske av beslut om rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt utskottets mening är emellertid detta stadgande icke i
förevarande fall tillräckligt med hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning är nämligen såsom i motionerna
framhålles ett så allvarligt ingrepp i den misstänktes förhållanden att hans
rätt att föra talan mot ett sådant beslut ej bör underkastas den begränsning
som 49 kap. 6 § innebär. Anledning saknas att icke låta vanliga besvärsregler
gälla även i detta fall. Stadgandet bör intas i It § i den föreslagna
lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 697 och II: 859
måtte antaga 11 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål med nedan angivna såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj. ts förslag)

Talan mot beslut, varigenom rätten
med stöd av 9 § första stycket
förordnat att någon skall vara intagen
för undersökning på rättspsykiatrisk
klinik, föres särskilt.

Beslut som rätten

(Utskottets förslag)

Talan mot beslut om rättspsykiatrisk
undersökning eller beslut, varigenom
rätten med stöd av 9 § första
stycket förordnat att någon skall vara
intagen för undersökning på rättspsykiatrisk
klinik, föres särskilt.
på rättspsykiatrisk klinik.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660030