Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u29 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

i\r 29

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
godkännande av europeisk konvention om inbördes
rättshjälp i brottmål.

Genom en den 17 februari 1961 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 48, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj .t
under åberopande av propositionen bilagt i statsrådet fört protokoll föreslagit
riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen hemställt,
godkänna en den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad europeisk konvention
om inbördes rättshjälp i brottmål.

Beträffande texten till konventionen får utskottet hänvisa till den vid
propositionen fogade bilagan.

Inledning

Flertalet europeiska länder har genom avtal på multilateral bas förbundit
sig att i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur lämna varandra
bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning
eller andra till proceduren hörande åtgärder, s. k. rättshjälp. Beträffande de
multilaterala avtal, som avslutats liärom, torde få hänvisas till redogörelsen
i proposition 1957: 163 rörande ratifikation av konventionen den 1 mars
1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.

En motsvarande mera allmänt gällande multilateral reglering rörande inbördes
rättshjälp i brottmål saknas, men bestämmelser i detta avseende har
intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskommelser
mellan länder med särskilt livliga förbindelser. Ehuru de flesta europeiska
länder likväl lämnar sådant bistånd även utan avtal, kräves härför
enligt rättsuppfattningen i andra länder att avtal eller ömsesidighetsutfästelse
föreligger. Detta gäller icke blott bevisupptagning utan på sina håll
även delgivning och andra åtgärder för utländsk myndighets räkning.

Av det sagda följer att hinder stundom kan föreligga mot åtal därför att
den misstänkte befinner sig i ett land, där legala fö''rutsättningar för stämningens
delgivande saknas. Vidare kan svårigheter uppstå, då det gäller att
anskaffa utredning i en rättegång, t. ex. genom upptagande av vittnesutsaga
inför utländsk domstol eller vid kallande av vittne från utlandet. Även om
det land, vars medverkan begäres, icke uppställer ömsesidig förpliktelse som
oundgänglig förutsättning för rättshjälp, föreligger likväl ej säkerhet för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 1 avd. Nr 29

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

bifall till en gjord framställning, och när ömsesidighetsförklaring måste avges
försenas ärendet.

Föreskrifter om vad som bör iakttagas, då svensk domstol önskar anlita
utländsk domstol för anskaffande av utredning i rättegång, återfinns i lagen
den 20 december 1940 om bevisupptagning vid utländsk domstol. Beträffande
denna lag må här endast anmärkas, att i 1 § andra stycket föreskrives
att i brottmål bevisupptagning inför utländsk domstol får äga rum allenast
om synnerliga skäl föreligger. Vid delgivning utom riket av rättegångshandling
anlitar domstolarna i regel biträde av utrikesdepartementet med stöd
av kungörelsen härom den 24 november 1933. Utrikesdepartementet bar utfärdat
instruktioner, som syftar till att delgivning i utlandet skall verkställas
på sådant sätt att den erhåller laga verkan i Sverige.

Enligt 4 kap. 14 § strafflagen må utländsk straffdom vid bestämmande
av straff för återfall i brott tillmätas samma verkan som svensk. En tillämpning
av detta lagrum förutsätter givetvis att upplysning om den utländska
domen står till domstolens förfogande. Några föreskrifter om inhämtande
av upplysningar ur utländskt straffregister rörande person, som åtalats i
Sverige, finns emellertid icke. Domstolarna har i enstaka fall härom hänvänt
sig till utrikesdepartementet.

För vidtagandet av bevisupptagning vid domstol och delgivning i Sverige
på begäran från utlandet gäller i princip samma förutsättxringar i brottmål
och tvistemål, och något villkor om ömsesidighet är icke uppställt.
Huvudstadgandena på området återfinns i lagen den 20 december 1946 om
bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen den 30 april 1909
angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. Dessa
stadganden innehåller icke några principiella inskränkningar beträffande
brottmål. Nämnda lag äger dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar
för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är belagd
med straff i svensk lag. Särskilda regler om ersättande av kostnader, som
uppstått vid bevisupptagning, bar givits i 3 § kungörelsen den 31 oktober
1947 med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i
vissa främmande stater.

Vad beträffar meddelande till utländsk myndighet av upplysningar ur
straffregistret bär Kungl. Maj :t med stöd av 9 § första stycket lagen den 17
oktober 1900 om straffregister bemyndigat fångvårdsstyrelsen att på begäran
av vissa myndigheter i annat nordiskt land utfärda fullständigt utdrag
ur straffregister för utredning i brottmål. I övrigt må enligt andra stycket
i samma lagrum meddelanden rörande givna straffdomar överlämnas till utländsk
myndighet endast jämlikt bestämmelser, som Kungl. Maj :t under
förutsättning av ömsesidighet utfärdar. På grund av ömsesidighetsöverenskommelser
har sådana bestämmelser utfärdats beträffande Nederländerna,
Belgien och Frankrike (se KBr den 4 januari 1928, den 28 april 1933 och den
30 juni 1959). I förhållande till Danmark och Finland gäller också alltjämt
vissa sådana föreskrifter (se KBr den 22 mars 1935 och den 17 januari 1936).

Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår i vissa mellan Sverige och

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961 3

andra länder avslutade utlämningstraktater. Sedan de flesta sådana traktater
uppsagts under åren 1950—1954, kvarstår sådan reglering, i vad gäller
Europarådets medlemmar, endast i avtalen med Belgien den 26 april 1870
(SFS 1870: 37 och 1877: 39), med Danmark den 17 juni 1913 (SO 1913: 5)
och med Norge den 21 februari 1907 (SFS 1907: 13). Mellan Sverige, Danmark
och Norge regleras vissa rättshjälpsfrågor därjämte i ett av dessa
länder den 26 juni 1957 undertecknat protokoll (SFS 1958:533). Ett särskilt
avtal om ömsesidig rättshjälp i brottmål har ingåtts den 7 mars 1956
mellan Sverige och Frankrike (prop. 1956: 100).

Motivet för att vissa av de i Europarådet deltagande staterna slutit multilaterala
eller bilaterala avtal om rättshjälp i brottmål är främst att finna
i förut omtalade ömsesidighetskrav länderna emellan samt strävandena efter
internationellt samarbete för beivrande av brott. Dessa strävanden har
på grund av de numera mycket intensiva förbindelserna mellan länderna
och den ökade rese- och flyttningsfrekvensen blivit särskilt aktuella. Vidare
bär det ansetts önskvärt att skapa enhetliga regler för inbördes rättshjälp.

Dessa synpunkter hade även beaktats av den av Europarådets rådgivande
församling tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till en europeisk
utlämningskonvention (prop. 1958:139, s. 4). Kommittén framhöll i sin
slutrapport önskvärdheten av att även frågan om internationellt samarbete
på rättshjälpsområdet reglerades på multilateral bas mellan de europeiska
staterna.

Europarådets ministerkommitté uppdrog med anledning härav åt nyssnämnda
kommitté att utarbeta ett utkast till en europeisk konvention om
inbördes rättshjälp i brottmål. I kommittén har representanter för samtliga
till Europarådet anslutna stater utom Island och Storbritannien deltagit
samt Schweiz, som ej är medlem av rådet, varit företrätt av en observatör.
Vid sammanträden år 1957 och 1958 har kommittén utarbetat ett förslag,
vilket underställts ministerkommittén och av denna framlagts till undertecknande
den 20 april 1959. Konventionen har undertecknats av — förutom
Sverige — Belgien, Danmark, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland,
Italien, Luxemburg och Österrike.

Konventionens innehåll m. in.

I propositionen anföres följande angående innehållet i konventionen och
dess förhållande till svensk rätt.

Kap. I anger omfattningen av den allmänna förpliktelsen för de fördragsslutande
staterna att lämna varandra rättshjälp i brottmål.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionens
bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra
rättshjälp i brottmål, som handlägges av judiciell myndighet i annan konventionsstat
(p. 1). Konventionen gäller dock icke verkställande av beslut
om frihetsberövande eller av dom eller i fall då fråga är om gärning som är

lf llihang till riksdagens protokoll 1061. 9 sand. 1 avd. Nr 20

4 Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

straffbelagd i militär strafflag och icke tillika utgör brott enligt allmän
strafflag (p. 2).

Rättshjälp kan enligt art. 2 vägras, om gärningen är av politisk eller fiskal
natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, medföra
fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper
(ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen.

Den allmänna förpliktelsen för parterna att lämna varandra bistånd i
brottmål är enligt art. 1 begränsad till de former av rättshjälp som regleras
i konventionens följande artiklar. Dessa olika slag av rättshjälp utgöres
av, förutom bevisupptagning och delgivning, även vissa speciella åtgärder
såsom beslag och husrannsaken, lagföring av en i den anmodade staten befintlig
person för gärning som denne begått i den ansökande staten, tillhandahållande
av upplysningar ur straffrekister, överlämnande av person, som i
den anmodade staten berövats friheten, för hans hörande inför annan stats
domstol m. m.

Enligt svensk lag möter ej hinder mot meddelande av rättshjälp i brottmål
åt utländsk judiciell myndighet i fråga om de båda förstnämnda biståndsformerna,
medan det beträffande de övriga icke eller blott under förutsättning
av Kungl. Maj:ts medgivande är möjligt att tillmötesgå en framställning
från utlandet. I den mån konventionen ej synes kunna vinna tilllämpning
i Sverige föreslås i det följande att erforderliga förbehåll — enligt
vad i art. 23 medgives — göres från svensk sida. Med de begränsningar,
som följer av dessa förbehåll och av de i konventionen angivna undantagen,
föreligger intet hinder mot att biträda den i art. 1 angivna principiella
förpliktelsen.

Undantaget från konventionens allmänna förpliktelse beträffande militära
brott innebär att konventionen icke kan åberopas för erhållande av
rättshjälp, då gärningen är straffbelagd enbart i militär strafflag. Skulle
den kunna föranleda straff även jämlikt allmän lag, gäller dock den allmänna
biståndsförpliktelsen. Bestämmelsen hindrar givetvis icke en stat
att även i det förra fallet bifalla en framställning om rättshjälp, därest
hinder ej anses möta enligt statens eget bedömande. Rättshjälp torde sålunda
även i rent militära brottmål kunna lämnas från svensk sida, därest
svenska myndigheter skulle finna detta lämpligt och förenligt med lagstiftningens
innehåll i övrigt.

Då fråga är om ansvar för gärning, som har karaktären av politiskt brott,
skall enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol framställning
om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas. Samma princip torde få
anses gälla beträffande annan rättshjälp, t. ex. delgivning, ehuru uttryckligt
stadgande därom saknas i svensk lag.

Något hinder mot att rättshjälp lämnas från svensk sida i brottmål av
fiskal karaktär är ej angivet i lag och någon anledning att avböja en framställning
om sådan rättshjälp torde ej i och för sig kunna göras gällande.
Det torde emellertid böra ankomma på den svenska myndighet eller domstol
som emottager en framställning i sådant ärende att avgöra, huruvida

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

den bör och kan bifallas. Med hänsyn till det intresse man från svensk
sida kan ha av bistånd i utlandet i liknande mål synes därvid ömsesidighetssynpunkten
böra beaktas.

De regler som i Sverige givits om rättshjälp saknar i allmänhet uttryckliga
stadganden om att sådan hjälp ej må lämnas, då den begärda åtgärden
skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för landets säkerhet eller
strida mot allmänna svenska rättsprinciper eller andra för Sverige väsentliga
intressen; jfr dock 1 § andra stycket kungörelsen den 31 oktober 1947 med
särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande
stater. Den svenska regleringen på området torde emellertid vila på
den grundsatsen att en framställning icke må bifallas, därest den önskade
åtgärden befinnes vara av den natur som här sagts. Prövningen i detta hänseende
åligger den myndighet, till vilken framställningen inkommer — utrikesdepartementet
eller, beträffande vissa danska och norska framställningar,
domstol eller länsstyrelse.

Enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol må framställning
ej bifallas, om den gärning varom är fråga icke är i svensk lag belagd
med straff. Då något sådant hinder ej är angivet i konventionen, bör förbehåll
av den i lagen angivna innebörden göras från svensk sida.

Likaså synes förbehåll böra göras av innebörd att rättshjälp kan vägras,
om förundersökning rörande gärningen pågår i Sverige eller i tredje stat
eller den, som i den ansökande staten misstänkes för gärningen, åtalats
eller redan genom dom fällts till ansvar eller frikänts i Sverige eller tredje
stat. Förbehållet bör även omfatta det fall att förundersökning eller åtal
nedlagts eller beslut träffats om att förundersökning eller åtal ej skall inledas
beträffande den ifrågavarande gärningen. Därjämte torde det fall att
straff för brottet är förfallet enligt svensk lag böra inbegripas.

Kap. II handlar om sådan rättshjälp, som myndighet i den anmodade staten
verkställer i syfte att för utländsk myndighets räkning anskaffa utredning
i ett av den senare handlagt brottmål. Sådant bistånd benämnes i konventionens
franska text commission rogatoire (jfr prop. 1957:163, s. 5
och 14).

I art. 3 definieras commission rogatoire såsom åtgärd för utredning eller
tillhandahållande av bevismaterial eller handlingar. De typiska formerna för
den rättshjälp, varom här är fråga, utgöres av upptagande av ed, anställande
av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller av skriftligt bevis. Som beteckning på sådan rättshjälp begagnas
i Sverige numera uttrycket bevisupptagning (jfr prop. 1946:28,
s. 108).

Artikeln stadgar att de åtgärder, som åsyftas med en framställning om
utredning från judiciell myndighet i en ansökande stat, skall verkställas i
den ordning lagen i den anmodade staten stadgar (p. 1). Skyldighet att
höra vittne eller sakkunnig på cd föreligger endast om begäran därom
gjorts i framställningen och hinder härför ej möter enligt den anmodade
statens lagstiftning (p. 2). Avser framställningen översändande av hand -

6 Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

lingar, kan den anmodade staten tillhandahålla bestyrkt avskrift eller fotokopia.
Har originalhandling uttryckligen begärts, skall dock sådan framställning
efterkommas i den mån så är möjligt (p. 3).

De i förevarande artikel uttalade principerna om den ordning, som bör
följas vid rättshjälp åt utländsk domstol, överensstämmer med de grundsatser
på vilka den svenska lagstiftningen i ämnet är uppbyggd. Lagen om bevisupptagning
vid utländsk domstol torde utgå från huvudregeln att bevisupptagning
i utlandet sker enligt lex loci, men stadgar i 3 § att, om den
svenska domstolen finner lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande
iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, detta skall angivas i framställningen
till den utländska domstolen. Verkställes åtgärden ej på önskat sätt,
bör den svenska domstolen ha fria händer att bedöma verkan av att eu
annan ordning följts. Konventionens regler står även i samklang med lagen
om bevisupptagning åt utländsk domstol. Av 5 och 8 §§ i denna lag framgår
att bevisupptagning i princip skall ske i den ordning svensk lag stadgar,
men att domstolen skall efterkomma begäran om visst förfarande, såvida
detta ej strider mot svensk lag.

Enligt art. 4 skall den anmodade staten, om det begärts i framställningen,
underrätta den ansökande staten om tid och plats för bevisupptagning. Den
utländska myndigheten ävensom part äger närvara vid bevisupptagningen,
om den anmodade staten medger detta.

Vad sålunda sägs angående underrättelse om tid och plats för bevisupptagning
har täckning i stadganden i de svenska bevisupptagningslagarna.
Enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall handläggningen
vid den svenska domstolen ske enligt rättegångsbalkens regler för bevisupptagning
utom huvudförhandling. Frågan om närvaro vid domstolen skall således
prövas enligt rättegångsbalkens föreskrifter härom.

Art. 5 behandlar en särskild form av rättshjälp i och för säkrande av bevis
i brottmål, nämligen husrannsakan och beslag. Åtgärder av detta slag,
vilka ar att hänföra till tvångsmedel i brottmål, kan f. n. icke verkställas
i Sverige för utländsk myndighets räkning annat än i samband med utlämningsförfarande;
jfr 16 och 23 §§ lagen den 6 december 1957 om utlämning
för brott samt 12 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Då konventionen icke
beror utlämningsfrågor, saknar anmärkta lagrum betydelse i de sammanhang
som har kan komma i fråga. Beträffande denna artikel torde därför
bora göras förbehåll av innebörd att rättshjälp som artikeln avser icke
kommer att lämnas från svensk sida.

Enligt art. 6 äger den anmodade staten uppskjuta överlämnandet av begärda
föremål eller handlingar, därest dessa erfordras för ett inom den staten
pågående brottmål. Artikeln innehåller även föreskrift om återställande
av föremål och originaldokument, som ställts till förfogande. Artikeln torde
icke erfordra några kommentarer.

hap. 111 innehåller bestämmelser rörande delgivning samt vittnes, sakkunnigs
eller tilltal ad s inställelse inför domstol i främmande land.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

I art. 7 p. 1 konstateras att den anmodade staten skall ombesörja delgivning
av rättegångshandlingar och judiciella beslut, som för sådant ändamål
översändes av den ansökande staten. Detta följer egentligen redan av den
i art. 1 intagna allmänna förpliktelsen till rättshjälp. Om förfarandet stadgas
att delgivning kan ske genom att handlingen utan iakttagande av särskilda
formföreskrifter överlämnas till adressaten. Därest så uttryckligen
begärts, skall delgivningen företagas i form, som föreskrives i den anmodade
statens lag, eller på annat angivet sätt, som är förenligt med denna lag.

Bevis om delgivningen kan enligt p. 2 utgöras av ett av adressaten undertecknat
erkännande av mottagandet eller av ett av vederbörande myndighet
utfärdat intyg om sättet och tiden för delgivningen. Myndigheten skall även
på begäran intyga, huruvida delgivningen skett i enlighet med landets lag.
Har delgivningen ej kunnat ske, skall den stat som gjort framställningen
underrättas om orsaken härtill.

Delgivning av stämning i brottmål vid svensk domstol skall städse verkställas
i den form, som stadgas i svensk lag, d. v. s. genom att handlingarna
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den tilltalade personligen.
Föreskriften i 33 kap. 11 § rättegångsbalken att delgivning i utlandet
kan ske enligt den utländska lagen, äger enligt 13 § samma kapitel
icke tillämpning beträffande stämning i brottmål. I detta sammanhang
bör observeras att vissa europeiska lagar medger delgivning såväl med
den tilltalade personligen som med representant för denne. Visserligen föreskrives
i artikeln att även vid formlös delgivning handlingen skall överlämnas
direkt till adressaten, men någon säkerhet för att delgivningen sker
på detta sätt föreligger icke, så mycket mindre som nyss antydda utländska
delgivningsregler föranlett en kommentar i expertkommitténs till sitt konventionsförslag
fogade rapport att artikelns lydelse icke förpliktar till delgivning
med adressaten personligen. Framställning från svensk sida om
delgivning i utlandet av stämning bör därför alltid innehålla en begäran
om delgivning med den tilltalade personligen.

Såvitt gäller delgivning i Sverige av utländska domstolshandlingar föranleder
åtagandena enligt art. 7 p. 1 och 2 allenast smärre kompletteringar
av gällande administrativa föreskrifter.

P. 3 innehåller bestämmelser, som på förslag av de skandinaviska länderna
intagits i konventionen och som bör ses mot bakgrunden av vissa
för dessa länders tänkesätt främmande rättsregler i en del europeiska stater.
Innebörden av dessa regler i vad avser fransk civilprocess framgåi närmare
av den redogörelse, som lämnats i proposition 1956: 100, s. 3. Ett liknande
system som det i nämnda redogörelse för civilprocessens del beskrivna
tillämpas även i brottmål i Frankrike och i en del andra av de fördragsslutande
staterna. I korthet innebär systemet att delgivning av en
stämningshandling, avsedd för en person som vistas i utlandet, anses verkställd
i och med att handlingen överlämnats till vederbörande åklagarmyndighet.
Denna åligger dock att ombesörja att en kopia av handlingen tillställes
den tilltalade. Från domstolens synpunkt är det emellertid för må -

8 Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

lets upptagande och avgörande utan betydelse, huruvida handlingen verkligen
når den tilltalade eller om detta sker inom sådan tid att han har
möjlighet att låta sig företrädas i rättegången. Oavsett huruvida stämningen
faktiskt kommit den tilltalade tillhanda, kan domstolen sålunda utan
hinder av dennes frånvaro upptaga målet till prövning och avkunna dom.

Det ma i anslutning till det nu sagda erinras om att i art. 5 av den svenskfranska
konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål intagits en bestämmelse,
som syftar till att skydda personer med hemvist i Sverige mot
att dömas i Frankrike utan att ha erhållit kännedom om åtalet eller beretts
tillräcklig tid för inställelse. Det land, där åtal väckes, har förbundit
sig att ej avkunna dom i den tilltalades frånvaro — om denne äger hemvist
i den stat där delgivningen skall ske och underrättat vederbörlig judiciell
myndighet i det andra landet om sin adress — med mindre en månad

forflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets
regering.

På skandinavisk sida ansågs det önskvärt att inom den europeiska konventionens
ram finna ett förfarande, ägnat att såvitt möjligt tillförsäkra
den som instämts till domstol i ett land, vilket tillämpar nyss beskrivna
system, ett visst skydd emot risken att bli åtalad och dömd utan att han
fatt vetskap om stämningen eller om inställelsedagen. Det visade sig emellertid
icke möjligt att vinna erforderlig anslutning bland de förhandlande
staterna till en garanti mot frånvarodomar, bestämd på det absoluta sätt
som skett i det svensk-franska avtalet. Enligt den slutligen vunna lösningen,
som framgår av art. 7 p. 3, skall varje fördragsslutande stat äga att
vid konventionens undertecknande eller ratifikation begära att kallelse
(stamning) å tilltalad, som vistas inom statens territorium, skall tillställas
dess myndigheter senast viss tid före den utsatta inställelsedagen. Denna
tidsfrist får icke överstiga 50 dagar. Tidsfristen skall beaktas vid fastställande
av inställelsedag och vid översändande av handlingen.

Artikelns regler förefaller erbjuda en viss säkerhet mot att den tilltalade
i praktiken utsättes för risken att målet upptages och dom avkunnas
utan att han i tid fått vetskap härom. Utländska delgivningsframställningar
behandlas av de svenska myndigheterna utan dröjsmål; delgivning brukar
ske i regel inom eu vecka eller tio dagar. En svensk förklaring, i vilken
en tidsfrist av 30 dagar enligt förevarande artikel angives, synes innebara
att den tilltalade lämnas tillräcklig tidsmarginal för förberedande av
inställelsen.

Det bör uppmärksammas att en sådan förklaring skall respekteras av
vaije annan fördragsslutande stat. Svenska domstolar har därför att vid
utsättande av inställelsefrist i stämning eller kallelse, som skall delgivas i
konventionsstat, taga hänsyn till den tid som må ha angivits av denna stat.
Jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall domstol tillse att parten erhåller
skäligt rådrum. Andra staters förklaringar jämlikt art. 7 p. 3 innebär
anvisningar om vad som med hänsyn till förhållandena i de olika länderna

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961 9

bör anses utgöra skäligt rådrum. Erforderliga anvisningar för domstolarna
torde få utfärdas i administrativ ordning.

I art. 8 föreskrives att vittne eller sakkunnig som icke efterkommer kallelse
delgiven honom i utlandet, ej må på grund av utevaron drabbas av
påföljd, som angives i kallelsen eller eljest är stadgad, sayida han ej frivilligt
infinner sig i den ansökande staten och dar anyo delgivits kallelse.

"Föreskrifter med liknande innehåll finns i åtskilliga avtal om mbordes
rättshjälp, som tidigare ingåtts mellan stater, tillhörande Europarådet. De
är grundade på uppfattningen att kallelse till domstol icke kan anses

tvingande verkan utanför domstolens hemstat.

För svensk rätts del gäller enligt 36 kap. 20 § rättegångsbalken att vittne,
som ej hörsammar kallelse till domstol, skall dömas till böter. Uppskjutes
målet''till annan dag, må vittnet föreläggas vid vite att den dagen komma
tiUstädes. Vittne, som uteblir, må även efter rättens beslut hamtas d
rätten. Erinran om dessa påföljder vid utevaro skall goras i den forsta

vittneskallelsen. Liknande påfölj dsregler galler for sakk™™g „ faä .

Rättegångsbalkens regler i förevarande hänseende bygger pa den har
landet gällande principen om den s. k. vittnesphkten vilken bk a■ umebjr
att alla är skyldiga att uppträda såsom vittnen mfor domstol Nagra lokala
begränsningar av denna plikt uppställes icke uttryckligen i lagreglernat -s2om exempelvis i Norge" där skyldigheten att inställa sig .
förhållande till domstolar inom det område av lan e
Av de svenska rättegångsreglernas karaktar av intern >
utländska myndigheter icke har skyldighet att medverka till att personer
inom deras område skall tvingas till inställelse inför svensk domstok Han
ligger en begränsning, som får anses vara grundad pa allmänna rattsg d
satser. Av denna anledning torde man från svensk

svenska domstolars kallelser å vittnen (och sakkunniga), vilka delgiv
genom utländska myndigheters förmedling, få tvmgande ver »n. a J
för utevaro skall således icke drabba den som delgivits kal eise i såda

Sarna i“dministrativ ordning. I detta sammanhang må namnas; att tfa„an
om åtgärder, som kan främja iakttagandet av domstolskallelser ino
Norden väckts inom ramen för det nordiska lagstiftmngssamarbetet

Fniiat art 9 skall till vittne eller sakkunnig utgående ersättning för tidssoinan^och
resekostnad samt traktamente beräknas med utgångspunkt från
SÄSrä vara likvärdig med gottgäretsen f “ ““''sS

SESsSSKKrSSsä

10 Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

bara för inställelsen (p. 2). Den anmodade staten må på begäran förskottera
dessa kostnader. Förskotterat belopp skall antecknas å kallelsen och ersättas
av den ansökande staten (p. 3).

Även dessa regler, som bär till syfte att påverka den kallade att frivilligt
efterkomma kallelsen (jfr art. 8), bör vinna svensk anslutning, dock synes
en begränsning av åtagandet enligt art. 10 p. 3 bli nödvändigt. När ett vittne
inkallas av domstol i brottmål på begäran enbart av den tilltalade, gäller
den principen att den tilltalade själv har att svara för vittnets kostnaderdomstolen
eller myndighet saknar i detta fall möjlighet att utgiva ersättning’.
Detsamma gäller i fråga om kostnader för sakkunnig, som allenast den tilltalade
vill åberopa. Med avseende å kallelser av nu nämnda slag torde genom
förbehåll böra angivas att bestämmelserna i art. 10 p. 3 icke kommer att tilllämpas
från svensk sida.

Vid delgivning av svensk domstols kallelse torde det få ankomma på utrikesdepartementet
och, såvitt rör delgivning i annat skandinaviskt land, på
domstolen att tillse att bestämmelserna i art. 10, med angivna begränsning
lakttages. När delgivning sker i Sverige för utländsk räkning torde utrikesdepartementet
och den verkställande länsstyrelsen få ombesörja de åtgärder
som föranledes av åtagandena enligt artikeln. Härför erfordras föreskrifter
i administrativ ordning.

Art. 11 innehåller föreskrifter om förande av person, som i vistelselandet
ar berövad friheten, till annat land för vittnesförhör eller konfrontation
Begaran om överlämnande eller om tillstånd till genomtransport skall enligt
konventionen i princip bifallas men kan i vissa fall vägras, t. ex. om vederbörande
motsätter sig överlämnandet eller om hans närvaro erfordras för
ett i den anmodade staten pågående brottmål.

Det ar enligt svensk rätt f. n. icke möjligt att i annan ordning än i samband
med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i annan
stat genom att överlämna en person, som här i landet berövats friheten, eller
tillåta genomtransport av någon som berövats friheten i annan stat. Enär
utlämning icke kan komma i fråga i de fall, varom art. 11 talar, torde Sverige
bora göra ett förbehåll av innebörd att artikeln icke kommer att tillämpas
från svensk sida. Härav följer, att det icke blir möjligt att påräkna inställelse
vid svensk domstol av vittne, som är berövat friheten i annan stat. Möjligheten
att upptaga utsaga inför utländsk domstol kvarstår dock.

Den som delgivits kallelse i enlighet med konventionen och begivit sig
till annan stat för att där höras som vittne eller sakkunnig får enligt art. 12
icke, oavsett sin nationalitet, lagforas, fängslas eller på annat sätt underkastas
inskränkning i sin frihet på grund av gärning eller dom från tiden
fore avresan från det land, där han mottagit kallelsen. Liknande immuni
^föreskrifter uppställes beträffande tilltalad i avseende å andra brott
än det eller dem, som han instämts för. Immuniteten upphör emellertid i
samtliga fall, om vederbörande under 15 dagar efter inställelsen icke frivilligt
lämnat landet.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

En regel om immunitet för den, som på kallelse av domstol inställer sig
från utlandet, är till sin art icke främmande för svensk rätt. I flertalet äldre
svenska utlämningskonventioner återfinns sålunda stadganden om immunitet
för vittne, som frivilligt inställer sig i brottmål. Av dessa traktater har
numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men
konventionerna med Danmark, Norge och Belgien är i ifrågavarande delar
alltjämt i kraft. Dessa konventionsstadganden synes dock icke ha lämnat
något spår i den interna svenska lagstiftningen. Ej heller finns några bestämmelser
om tilltalads eller sakkunnigs immunitet. Frågan hur förevarande
immunitetsproblem skall lösas för svensk rätts del är f. n. föremål
för övervägande i samband med behandlingen av förslaget till brottsbalk.

Enligt kap. IV, som endast innehåller en artikel, art. 13, är fördragsslutande
stat pliktig att under vissa förutsättningar tillhandahålla annan stat utdrag
och uppgifter ur straffregister. Enligt p. 1 skall framställning från judiciell
myndighet efterkommas, då upplysningarna begäres för att användas
i brottmål, och detta skall ske i samma utsträckning som är möjlig för
judiciell myndighet i det egna landet. Framställning skall enligt p. 2 efterkommas
även i andra fall, d. v. s. då den inkommit från annan än judiciell
myndighet eller uppgifterna erfordras för annat ändamål än brottmål, på de
villkor som gäller i det anmodade landet.

Meddelande av upplysningar ur straffregistret är i svensk rätt omgärdat
av vissa föreskrifter i syfte att skydda den enskildes intresse. Detta gäller
såväl upplysningar till svenska myndigheter som givetvis till utländska sådana.
Frånsett viss förenklad ordning för meddelande av straffregisterutdrag
till myndigheter i andra nordiska länder gäller enligt 9 § andra stycket
lagen om straffregister att Ivungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet,
äger utfärda bestämmelser om meddelande till utländsk myndighet rörande
givna straffdomar eller ådömt tvångsarbete.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur det svenska straffregistret till
myndighet i andra länder än de nordiska har övervägts bl. a. i samband med
en framställning den 18 november 1953 av chefen för statens kriminaltekniska
anstalt. Fångvårdsstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att stor varsamhet
måste iakttagas vid utlämnande av sådana uppgifter, och hänvisade
till vad parlamentariska undersökningskommissionen anfört i sitt betänkande
angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93). I proposition
1955: 168 om ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister, vilken
ledde till den förenklade ordningen beträffande de nordiska länderna, förklarade
sig dåvarande chefen för justitiedepartementet ej vara beredd att
då taga ställning till spörsmålet om ändrade regler angående straffregisterutdrag
till myndighet utanför nordisk stat.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över den nu förevarande artikeln och
därvid alltjämt ställt sig tveksam till en utvidgning av uppgiftslämnandet
till andra länder än de nordiska. Enligt styrelsens mening måste garantier i
varje fall skapas för att rätten att erhålla registerutdrag icke missbrukas till

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

men för enskildas intressen. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke lämpligen
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i fall, då fråga icke är om nordiskt
land, besluta i ämnet.

Redan i det förhållandet att kretsen av de länder, som här kommer i fråga,
är begränsad till Europarådets stater ligger en viss garanti för att rätten att
erhålla upplysningar ur straffregistret icke skulle missbrukas. Den rätt att
få uppgifter, som p. 1 i artikeln ger, gäller endast för judiciella myndigheter
och i brottmål. Det torde vidare icke strida mot artikeln, om man
från svensk sida tillämpar ordningen att i varje särskilt fall utlämna begärda
upplysningar enligt beslut av Kungl. Maj :t. Under angivna förhållanden
bör hinder enligt min mening ej möta från svensk sida mot att acceptera
förpliktelserna enligt denna artikel. Genom förbehåll synes åtagandet
från svensk sida dock böra begränsas till upplysningar rörande personer,
som är misstänkta eller åtalade. Gentemot bestämmelsen i p. 2 torde Sverige
böra göra förbehåll av innebörd att bestämmelsen ej kommer att tillämpas.

Kap. V innehåller bestämmelser rörande innehållet av en framställning
om rättshjälp, dess översändande till den anmodade staten, språk, kostnader
o. dyl.

I en framställning skall enligt art. It lämnas uppgift om namnet på den
ansökande myndigheten, den önskade åtgärden och anledningen till densamma
samt såvitt möjligt den misstänktes namn och nationalitet ävensom
namn och adress på den person, som beröres av åtgärden. I vissa fall, då åtgärden
avser bevisupptagning, skall dessutom brottets art uppgivas och en
kortfattad redogörelse lämnas för omständigheterna i målet.

Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol angiver icke vad en till
svensk domstol översänd framställning bör innehålla utöver det självklara
att därav skall framgå vilken åtgärd, som den utländska domstolen önskar
få vidtagen. Vad konventionen i det hänseendet stadgar synes helt tillräckligt
för att möjliggöra ärendets handläggning av svensk myndighet. Det må
vidare anmärkas att framställning om delgivning i Sverige i regel ej behöver
innehålla någon brottsbeskrivning. Delgivningshandlingen torde emellertid
regelmässigt innehålla uppgifter, som gör det möjligt att bedöma om ärendet
är av beskaffenhet att böra avvisas jämlikt art. 1 eller 2 i konventionen.
Dylik prövning sker regelmässigt i utrikesdepartementet, som i regel förmedlar
framställningar om rättshjälp. Vid delgivning av handlingar från
Danmark och Norge, som kan företagas utan departementets förmedling,
ankommer denna prövning på den myndighet som mottager framställningen.

Framställning om bevisupptagning vid utländsk domstol skall enligt 3 § i
1946 års lag innehålla en kort redogörelse för saken samt uppgift på beviset
och den omständighet som skall styrkas. Konventionens anspråk på framställningens
innehåll torde i de flesta fall vara uppfyllda i de skrivelser, som
svenska domstolar formulerar på grundval av sagda lagrum. Närmare upplysningar
om vad framställningen bör innehålla kan i tveksamma fall inhämtas
från utrikesdepartementets rättsavdelning.

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

Art. 15 p. 1_4 angiver de myndigheter som bör förmedla skriftväxlingen

mellan staterna i olika slag av rättshjälpsärenden. I enlighet med den ordning
som sedan gammalt gäller vid kommunikation i sådana ärenden mellan
de kontinentala länderna, innebär föreskrifterna att skriftväxling i vissa fall
— av vilka främst må nämnas de som avser bevisupptagning och andra utredningsåtgärder
— skall ske mellan justitieministerierna samt i ovngt —
t. ex. vid delgivning ävensom i brådskande ärenden — direkt mellan ansökande
och verkställande myndigheter.

Enligt p. 6 kan emellertid en fördragsslutande stat förklara, att samtliga
eller vissa framställningar skall tillställas densamma på annan väg, eller
att kopia av en i brådskande fall direkt till verkställande myndighet översänd
framställning skall tillställas statens justitieministerium.

Med hänsyn till vad som gäller i Sverige beträffande rättshjälpsärenden
torde från svensk sida böra avgivas förklaring att framställning, avsedd
för svensk myndighet, skall inkomma på diplomatisk väg eller i brådskande
fall av den utländska myndigheten direkt tillställas utrikesdepartementets
rättsavdelning, liksom att framställningar, avsedda för myndighet
i fördragsslutande stat, kommer att översändas via svensk beskickning eller
konsulat. Det torde i det senare avseendet få bero på vederbörande stats
önskemål, huruvida de svenska framställningarna skall tillställas statens
utrikesministerium eller om de må överlämnas till justitieministeriet eller direkt
till den verkställande myndigheten.

Artikeln innehåller dessutom två särbestämmelser. I de fall då direkt
kommunikation mellan ländernas myndigheter är medgiven enligt konventionen,
kan kontakten tagas genom Interpols förmedling (p. 5). Denna vag
synes särskilt kunna komma till användning beträffande utredningsåtgärder
under förundersökning ävensom vid inhämtande av upplysningar ur straffregister.
Vidare skall jämlikt p. 7 de i artikeln angivna reglerna icke påverka
de överenskommelser om direkt kommunikation myndigheterna emellan,
varom två stater må ha avtalat inbördes.

Det torde te sig naturligt att konventionen icke bör inskränka det samarbete
som äger rum inom ramen för gällande interpolöverenskommelser.
Likaså förutsattes från svensk sida att de regler om förenklad direkt skriftväxling,
som upptagits i det skandinaviska rättshjälpsprotokollet, ej berörs
av konventionen, oaktat detta protokoll är av multilateral natui, förbehåll
härom torde dock böra göras.

Framställningar om rättshjälp och därvid fogade handlingar kan enligt
art. 16 i princip vara avfattade på det ansökande landets språk och behöver
icke åtföljas av översättning. Varje stat må emellertid genom särskild förklaring
kräva att översättning till dess språk eller till ett av Europarådets
arbetsspråk (f. n. engelska och franska) skall bifogas handlingarna. En sadan
förklaring kan medföra alt övriga stater ställer motsvarande krav.
Språkfrågan kan även regleras på särskilt sätt efter överenskommelse mellan
två eller flera stalcr.

Det synes icke påkallat alt alltid kräva att delgivningshandlingar från ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

landet skall föreligga i översättning. Utrikesdepartementets prövning av frågan,
huruvida hinder mot bifall till framställning föreligger, torde kunna företagas
på grundval av det begagnade originalspråket. Då det stora flertalet
ärenden härrör från skandinaviska stater samt tysk- eller franskspråkiga
länder, torde några större språksvårigheter i regel icke uppkomma för den
enskilde. Det synes även önskvärt att undvika, att på grund av den i artikeln
föreskrivna reciprociteten svenska myndigheter alltid nödgas anskaffa
översättning då delgivning skall ske i utlandet, särskilt som ett icke ringa
antal delgivningar avser svenska medborgare. Därest utländsk delgivningshandling
ej är översatt till svenska språket, bör svensk myndighet emellertid
endast i de fall då mottagaren frivilligt mottager handlingen kunna verkställa
delgivningen genom handlingens överlämnande till denne, s. k. tvångsdelgivning
skall således icke företagas. Förbehåll härom bör göras från
svensk sida. Detta torde föranleda tillägg till gällande administrativa föreskrifter.

Enär det icke alltid torde kunna påräknas att svenska domstolar har möjlighet
att handlägga bevisupptagning på grundval av handlingar på annat
utländskt språk än danska eller norska, synes en förklaring jämlikt art. 16
böra avgivas. Förklaringen bör ha den innebörden att framställningar, som
avses i art. 3, jämte bilagor skall vara översatta till svenska ävensom att
Sverige är berett att vid tillämpning av konventionen mottaga översättningar
till danska eller norska språken.

En sådan förklaring rubbar icke den särskilda reglering av språkfrågan,
som träffats i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål (avtalets art. 2 och 6).

Stadgandena enligt art. 16 torde ej erfordra ändring i gällande administrativa
föreskrifter.

Enligt art. 17 behöver handlingar, som översänts för erhållande av rättshjälp
enligt konventionen, icke legaliseras. I art. 18 stadgas att, om den
myndighet till vilken en framställning riktas ej är behörig att vidtaga den
önskade åtgärden, myndigheten skall överlämna ärendet till behörig myndighet.
Underrättelse härom skall översändas till den utländska domstolen.
Vagran att efterkomma gjord framställning skall motiveras (art. 19). Bestämmelserna
torde icke föranleda några kommentarer. Vad i art. 17, 18 och
19 stadgas har täckning i svensk rätt.

Kostnader för rättshjälp skall enligt art. 20 bäras av den stat där rättshjälpen
lämnas, med undantag för reseersättning och annan gottgörelse jämlikt
art. 9 åt vittne eller sakkunnig ävensom arvode åt sakkunnig. Likaså
undantages kostnader för transport av personer jämlikt art. 11. Då från
svensk sida förbehåll bör göras emot tillämpning av art. 11, kan denna föreskrift
här förbigås.

Huvudregeln att rättshjälp skall lämnas utan kostnad för den ansökande
staten har intagits i de avtal om rättshjälp i brottmål, som Sverige enligt vad
orut nämnts ingått med vissa stater. För denna princip talar i första hand
praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp mellan Sverige

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

och andra länder uppväga varandra och en kontoföring skulle i beti aktande
härav endast innebära en fördyring för staterna. Ersättningar som skall utgå
till sakkunnig eller vid vittnes eller sakkunnigs resa från ett land till annat
kan emellertid uppgå till betydande belopp, varför det synes motiverat att
det land, på vars begäran rättshjälp lämnas, svarar för dessa kostnadei.

Tillämpningen i Sverige av art. 20 torde förutsätta administrativa föreskrifter.

Enighet råder mellan Sverige, Danmark och Norge om att det skandinaviska
rättshjälpsprotokollets kostnadsregler alltjämt skall gälla (jfr art. 26
p. 3). Förbehåll härom torde göras.

Kap. VI art. 21 behandlar förfarandet vid en framställning från ett land
till annat om lagföring av en person vid domstol, då det ansökande landet ej
kan utöva sin domsrätt eller av någon anledning ej önskar göra detta. Sådana
fall uppkommer främst då utlämning ej kan ske. Artikeln stadgar att
framställning om lagföring skall kunna översändas från justitieministerium
till justitieministerium eller på annan väg, varom det emottagande landet
gjort förbehåll. Detta land skall sedan meddela, huruvida framställningen
efterkommits, och i förekommande fall översända avskrift av domen.

Alla brott, som begåtts inom Sverige eller ombord å svenskt fartyg eller
luftfartyg, kan bestraffas enligt svensk lag och inför svensk domstol, oavsett
gärningsmannens nationalitet. Likaså kan svensk medborgare straffas här i
riket för brott, som han begått utomlands emot Sverige eller svensk man. I
andra fall kräves emellertid Kungl. Maj :ts förordnande för åtal i Sverige angående
utomlands begånget brott. Svensk medborgare kan således med stöd
av sådant förordnande åtalas för varje utomlands begånget brott. Beträffande
utlänning som vistas i landet gäller att Kungl. Maj :ts förordnande kan
lämnas, därest brottet begåtts emot Sverige eller svensk man eller om straffarbete
kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej är fri från straff
enligt lagen på gärningsorten. En vidgad åtalsrätt föreligger beträffande
folkrättsbrott, varifrån här dock må bortses.

Då konventionen icke stadgar någon förpliktelse att anställa åtal eller eljest
inleda ett domstolsförfarande, torde ifrågavarande artikel till sin innebörd
svara emot svensk lag. Sverige bör som tidigare nämnts begagna sig av möjligheten
att begära att framställning skall göras på diplomatisk väg. Den
förklaring, som enligt vad törut sagts avses skola avgivas jämlikt art. 16,
synes böra innefatta även framställningar av nu angivet slag.

Någon föreskrift för svensk åklagare, som önskar hemställa hos utländsk
myndighet om väckande av åtal, att anlita utrikesdepartementets förmedling
finns ej. Nämnas må att främmande stat någon gång återställt åtalsframställning
med påpekande, att den enligt dess lag endast kan upptagas på
diplomatisk väg. Föreskrift i ämnet i administrativ ordning torde således
vara erforderlig.

I kap. VII art. 22 stadgas att varje fördragsslutande stat skall minst eu
gång årligen tillställa annan sådan stat underrättelse om straffdomar jämte
efterföljande åtgärder, som införts i straffregistret i det förra landet rörande

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

en medborgare i det senare landet. Upplysningarna skall tillställas varje land,,
i vilket den dömde är medborgare, såvida han ej är medborgare även i den
stat där han dömts.

översändande från Sverige till annan stat av meddelanden rörande straffdomar,
avkunnade mot medborgare i den andra staten, sker f. n. på basis av
ömsesidighetsavtal med Belgien, Danmark, Finland, Frankrike och Nederländerna.
Förfarandet är grundat på Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av
9 § andra stycket lagen om straffregister. Någon förpliktelse att översända
meddelande om efterföljande åtgärder -—- såsom utskrivningar och villkorliga
frigivningar — föreligger icke enligt nu gällande överenskommelser.

Något hinder mot att utvidga kretsen av länder, till vilka uppgifter om
straffdomar i Sverige mot deras egna medborgare skall lämnas, torde icke
föreligga. Av tekniska skäl synes emellertid åtagandet böra begränsas på
det sätt att meddelanden om efterföljande åtgärder ej överlämnas. Ett förbehåll
av sådan innebörd bör därför göras. Därvid bör även meddelas att
översändandet av straffdomsuppgifterna kommer att ske genom utrikesdepartementet,
till vilket även motsvarande utländska uppgifter bör översändas.
För tillämpningen från svensk sida av åtagandet erfordras administrativa
föreskrifter.

Under kap. VIII har samlats allmänna bestämmelser av samma slag som
brukar återfinnas i multilaterala avtal angående förbehåll, undertecknande,
ikraftträdande m. m.

Enligt art. 23 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition
av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vilken
som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss
bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av
bestämmelsen i vidare mån än den själv godtagit densamma.

En förutsättning för den allmänna förpliktelsen att lämna rättshjälp är
att beivrandet av den gärning, varom fråga är, faller under judiciell myndighets
kompetens i den begärande staten. På grund av olikheterna i rättsväsendets
organisation i olika länder har i art. 2i stadgats, att varje stat
äger att i en förklaring angiva vilka myndigheter den anser vara judiciell
myndighet i konventionens mening.

Enligt svensk rätt äger endast domstol förordna om upptagande av bevis
vid utländsk domstol. Detta gäller även då bevis jämlikt 23 kap. 15 § rättegångsbalken
upptages inom ramen för en förundersökning i brottmål. Beslut
om framställning om åtal i utlandet (art. 21) fattas av åklagare. Andra åtgärder,
som kan bli föremål för rättshjälp i utlandet, beslutas än av domstol,
än av åklagare. Delgivning oinbesörjes mestadels av domstol men kan även
ankomma på åklagare eller undersökningsledare. Anskaffande av upplysningar
ur straffregister, som erfordras i ett brottmål, åligger i första hand
åklagare men kan företagas av domstol.

Vid svensk domstol kan bevisupptagning för utländsk räkning företagas,
om framställning härom göres av utländsk domstol eller annan judiciell myn -

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

dighet med likartade uppgifter, såsom undersökningsdomare; 1 § andra stycket
lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol (jfr prop. 1930: 5, s.

och prop. 1956:100, s.10). .

Från svensk sida torde därför böra avgivas en förklaring att med judiciell
myndighet i konventionens mening förstås, såvitt rör tillämpningen av art. 3,

4 och 6, domstol och undersökningsdomare samt i övrigt domstol, undersökningsdomare
och åklagare.

Mot bestämmelserna i art. 25 om konventionens tillämplighet i territoriellt
avseende finnes icke anledning till invändning från svensk sida.

I Och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan
slutit bilaterala rättshjälpsöverenskommelser, upphäves dessa enligt art. 26
p 1 med undantag för särskilt träffade arrangemang beträffande direkt korrespondens
eller Översättning av handlingar. Dessa undantag innebär att de
bestämmelser i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål, som berör direkt kommunikation mellan myndigheterna i brådskande
fall (art. 6 st. 2) och språkfrågor (art. 2 och 6 st. 1) förblir gällande.
Mellan de tre skandinaviska staterna råder samförstånd om att de skriftväxlingsregler
som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet
den 26 juni 1957 alltjämt skall tillämpas (jfr art. 15 p. 7).

Konventionen skall enligt p. 2 ej påverka bestämmelser i bilaterala eller
multilaterala avtal, som reglerar särskilda frågor rörande rättshjälp pa visst
område. Med intagande av denna bestämmelse har avsetts att lämna ororda
de regler om judiciellt samarbete, som är grundade på särskilda konventioner,
exempelvis konventionen den 5 april 1946 om överfiskning, konventionen
den 13 juli 1931 angående begränsning av tillverkningen av narkotiska

Enligt p 3 äger konventionsstaterna i fortsättningen ratt att sluta överenskommelser
sinsemellan om rättshjälp i brottmål endast för att komplettera
ifrågavarande konvention eller för att underlätta tillämpningen av

dess principer. . „ . ,,

Även här är det skäl att fästa uppmärksamheten vid nyssnämnda svenskfranska
avtal, i vars art. 5 parterna utfäst sig att ej doma en frånvarande
person, som äger hemvist i ettdera landet och som underrättat vederbörande
udiciella myndighet i det andra landet om sin adress, med mindre en månad
förflutit sedan underrättelse om stämningen overlamnats till hemvistlan e
regering. Denna bestämmelse blir att betrakta såsom upphävd jämlikt konventionens
art. 26 p. 1 i och med konventionens ikraftträdande mell
Sverige och Frankrike. Vid förhandlingar mellan Sverige och Frankrike har
det^mellertid konstaterats va,a av ömsesidigt intresse .It
i sagda art. 5 tillämpas även efter den europeiska konventionens ikrafttra
dande Det kan därför förutses att eu skriftväxling liarom kommer att företagas
vid den tidpunkt, då denna konvention trader i kraft mellan de bada

St Konventionens återstående artiklar, art. 27-30, avser spörsmål angående

18 Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraftträdande
m. m. De är avfattade i överensstämmelse med vad som är allmänt
brukligt och torde icke föranleda särskilda kommentarer.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, ministern för utrikes ärendena Undén,
anför i propositionen:

Den nu förevarande konventionen täcker en lucka i avseende å möjligheterna
för svenska myndigheter inom rättsvården att erhålla processuell
rättshjälp i stater, beträffande vilka hittills svårigheter ibland uppstått i detta
avseende. Vidare uppnås ett ej oväsentligt skydd för svenska medborgare och
andra personer, som vistas i Sverige, mot risken att i utlandet dömas i sin
frånvaro eller utan att ha erhållit kännedom om åtal. Med den ständigt
ökande samfärdseln mellan de europeiska staterna synes dessa vinster
kunna få allt större betydelse såväl för rättsväsendet som för den enskilde.
Konventionen kan exempelvis förväntas få stor betydelse, därest det tillämnade
samarbetet mellan länderna rörande behandlingen av trafikbrott, om
vilket förhandlingar f. n. pågår inom Europarådets ram, kommer till stånd.

Med tanke på de olikheter i organisatoriskt och formellt avseende, som
präglar de olika europeiska rättssystemen, är det naturligt att konventionen
på vissa punkter ej låter sig helt förena med svensk processlagstiftning, vilket
giver anledning till att ett antal förbehåll göres från svensk sida. Vid lämplig
tidpunkt bör sådana ändringar i den svenska lagstiftningen övervägas
som skulle ytterligare underlätta samarbetet på rättshjälpsområdet med de
till konventionen anslutna staterna. Ett dylikt samarbete, som ingår i Europarådets
syften, torde bli av alltmer växande betydelse för brottslighetens
bekämpande.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr
48, måtte godkänna ifrågavarande konvention med dels förbehåll
beträffande art. 2, art. 5, art. 10, art. 11, art. 13, art.
15 p. 7, art. 16, art. 20 och art. 22 dels förklaringar jämlikt
art. 7 p. 3, art. 15 p. 6, art. 16 p. 2, art. 21 p. 1 och art. 24
av innebörd, som i propositionen angivits.

Stockholm den 11 april 1961

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961 19

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Per Olofsson,
Ferdinand Nilsson, Alexanderson, Erik Svedberg, fröken Mattson och
herr Arvidson;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Svensson
i Vä, Ekström i Björkvik, Fröding, fröken Bergegren, fröken Andersson
i Strängnäs och fru Nettelbrandt.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610644