Första lagutskottets utlåtande nr 28 (Utlåtande 1945:L1u28 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i
1734 års lag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 251, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till

1) lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lag om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herr Johansson i Stockholm inom andra kammaren
väckt motion, nr 573, vari yrkats avslag å propositionen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas nedan, hänvisa till propositionen.
För motiveringen till motionärens yrkande redogöres nedan.

Gällande rätt m. ni.

Jämlikt 30 kap. rättegångsbalken i den lydelse detta kapitel erhöll
genom 1915 års lagstiftning gälla vissa begränsningar i rätten att fullfölja
mål till högsta domstolen. Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt
tvistemål eller ärende, som angår penningar eller sådant som kan skattas i
penningar, må talan ej fullföljas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat
uppenbart icke uppgår till 1 500 kronor (summa revisions). Rör målet även
sådant, som ej kan skattas i penningar, och har utslaget därutinnan gått parten
emot, äger han dock fullfölja talan i målet. I brottmål, som fullföljts
till hovrätt eller blivit dess prövning underställt, må målsägande ej söka
ändring i hovrättens utslag, om ej hans talan avser ansvar för brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa. Ej heller den tilltalade äger söka
ändring i hovrättens utslag med mindre han blivit sakfälld för sådant brott
eller för annat brott dömts till frihetsstraff eller någon av vissa andra med frihetens
förlust förenade påföljder, mistning av befattning på viss tid eller
dagsböter ej under sextio eller fällts till böter eller vite i penningar ej under
1 500 kronor. Rör brottmål annat än ansvar, gälla motsvarande regler som

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. lave/. Nr 28—29.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

för tvistemål och ärenden. Part, som enligt nu angivna regler ej äger fullfölja
talan, äger dock hos Konungen söka tillstånd till talans fullföljande.
Sådant tillstånd må meddelas, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstilllämpning
är av synnerlig vikt, att hans talan prövas, eller ock parten visar,
att talans prövning för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande
målet. — Allmänt åtal må ej fullföljas till högsta domstolen av annan
åklagare än justitekanslern eller ock riksdagens justitieombudsman eller
militieombudsman.

Rätten att fullfölja talan till högsta domstolen är betingad av vissa prestationer
av den klagande parten. Han är skyldig att nedsätta fullföljdsavgift,
150 kronor, samt tillika 150 kronor till säkerhet för motpartens kostnadsersättning.
Fritagna från denna skyldighet äro dock kronan, allmän åklagare
samt tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen
å allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan därå hålles i förvar. Annan tilltalad,
som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, är befriad från nedsättande
av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning
erfordras icke, då enskild motpart ej finnes. Särskilda regler gälla för det
fall, att part på grund av fattigdom ej förmår fullgöra nedsättningsskyldigheten.
Han har att därom förete behörigt intyg. Detta befriar alltid parten
från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift. För befrielse från nedsättning
även av belopp till säkerhet för kostnadsersättning fordras däremot dispens
(s. k. fattigdispens). Villkor för sådan dispens är, att högsta domstolen med
hänsyn till omständigheterna i målet finner skäl lämna sådan.

Enligt den fullföljdsordning, som är föreskriven i 54 kap. 9 och 10 §§ nya
rättegångsbalken, erfordras i mål, som från underrätt fullföljts till
hovrätt, i regel särskilt tillstånd för att talan mot hovrättens dom eller beslut
i målet skall komma under högsta domstolens prövning. Sådant tillstånd,
prövningstillstånd, må meddelas allenast 1. om för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen,
eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse
utöver det föreliggande målet (prejudikat- och intressedispens) eller 2. om
anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller
eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans
prövning (ändringsdispens). I mål, motsvarande dem, som drabbas av nu
gällande fullföljdsbegränsningar, må prövningstillstånd endast meddelas enligt
punkt 1.

Liksom för närvarande skall även enligt nya rättegångsbalken behandling
av frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas tillkomma tre justitieråd;
för meddelande av prövningstillstånd enligt punkt 2 erfordras allenast,
att någon av ledamöterna anser, att sådant bör lämnas.

Jämväl enligt nya rättegångsbalken skall — i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande rätt — nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
äga rum. Då emellertid nya rättegångsbalkens bestämmelser örn fullföljdstillstånd
omfatta i stort sett samtliga från underrätt fullföljda mål, halden
särskilda fattigdispensen kunnat bortfalla.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Högsta domstolen skall enligt lagen den 14 maj 1915 angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
utgöras av tjugufyra justitieråd, av vilka tre tjänstgöra i lagrådet.
Enligt § 22 regeringsformen i dess lydelse före den 11 april 1945 kunde
ringare mål i högsta domstolen prövas och avgöras av fem ledamöter
så ock av fyra, örn alla fyra vörö ense örn slutet, över viktigare saker skulle
minst sju döma. Det högsta antal ledamöter som — med undantag för de
s. k. plenimålen, vilka avgöras av högsta domstolen i dess helhet — kunde
deltaga i avgörandet av något mål var åtta.

Efter en den 11 april 1945 utfärdad grundlagsändring är högsta domstolen
i alla mål domför med fem ledamöter, och det högsta antalet ledamöter,
som, bortsett från plenimålen, må deltaga i avgörandet av något mål är sju.
Därjämte har enligt den nya lydelsen av § 22 regeringsformen överlämnats
att i allmän lag bestämma domfört antal vid prövning av nådeärenden. Högsta
domstolen skall enligt nämnda lag den 14 maj 1915 under tjugunio veckor
av året arbeta på tre avdelningar, under åtta veckor på en avdelning samt
under den övriga delen av året med undantag av tre veckors julferier och
två veckors påskferier eller under tio veckor på två avdelningar. För avgörande
av dispensansökningar, därvid domstolen är domför med tre ledamöter,
skall tjänstgöring fullgöras på en särskild avdelning, dispensavdelningen.

De i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden äga fördela tjänstgöringsskyldigheten
sig emellan. Ledamöterna cirkulera å avdelningarna efter
en viss plan. Avdelningarnas sammansättning växlar alltså inom vissa tidsperioder,
i regel en vecka. En avdelning, sammansatt av sju ledamöter, tjänstgör
hela året med undantag av ferierna eller alltså under fyrtiosju veckor, en
avdelning om fem ledamöter under trettionio veckor och en annan avdelning
om fem ledamöter under tjugunio veckor om året. Det sammanlagda antalet
på en gång å dömande avdelningar i högsta domstolen arbetande justitieråd
utgör alltså sjutton; de återstående fyra justitieråden tagas i anspråk för
tjänstgöring å den särskilda dispensavdelningen samt såsom ersättare för övriga
ledamöter vid sjukdom och andra förhinder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att hela antalet tjänstgöringsveckor
för samtliga avdelningar för år utgör 115 eller, med jämn fördelning
å samtliga tre avdelningar, 38 Va- Arbetet å tjänsterummet fortgår varje vecka
under fem helgfria dagar med en arbetstid av minst fyra timmar dagligen.
Härtill kommer ett betydande hemarbete för avfattande av domar och utslag
i föredragna mål.

Till högsta domstolen fullföljda mål samt ärenden som ankomma på högsta
domstolens åtgärd föredragas inför domstolen av revisionssekreterare. För
innevarande budgetår äro anvisade medel till, förutom i personalförteckningen
för nedre justitierevisionen upptagna tjugusju revisionssekreterare, fyra extra
revisionssekreterare under hela året och ytterligare en extra revisionssekreterare
under halva året. I nedre justitierevisionen fördelas målen och ärendena
mellan revisionssekreterarna i regel efter sådana grunder att envar
revisionssekreterare kommer afl fullgöra föredragning under 20 dagar om
året.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Arbetsbördan i högsta domstolen och nedre justitierevisionen
under de senaste fyra åren ävensom den vid utgången
av ettvart av nämnda år föreliggande arbetsbalansen framgår av nedanstående
tabeller.

År		Revisionsmål		Besvärsmål	Summa
Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade
1941	269	551	269	282	733	976	753	223	1002	1527	1022	505
1942	342	624	305	319	824	1047	816	231	1166	1671	1121	550
1943	346	665	322	342	957	1188	895	294	1303	1853	1217	636
1944	383	725	258	467	1169	1463	1099	364	1552	2188	1357	831

Anm. Antalet inkomna mål har reducerats med antalet avskrivna samt till annan rotel
överförda.

År	Ans. örn resning	m. m.1	Ans. örn nåd	Övriga	ärenden2
Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- ma till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade	Under året in- kom- na	Sum- till handl.	Under året av- gjorda	Ba- lan- serade
1941	74	116	68	48	768	850	746	104	166	186	160	25
1942	55	104	67	37	871	975	882	93	170	194	178	16
1943	67	105	59	46	1182	1275	1155	120	188	205	183	22
1944	69	115	73	42	1516	1636	1470	166	213	235	203	27

1 Även ansökningar om återställande av försutten tid.
* Huvudsakligen ansökningar örn fullföljdsdispens.

Å r	Summa mål och ans. resning m. m.	örn	Summa summarum
Under året inkomna	S:a till hand-läggning	Under året avgjorda	Balan- serade	Under året inkomna	Sta till hand-läggning	Under året avgjorda	Balan- serade
1941................	1076	1643	1090	553	2 010	2 679	1996	682
1942................	1222	1775	1188	587	2 263	2 944	2 248	696
1943................	1370	1958	1276	682	2 740	3 438	2 614	824
1944................	1621	2 303	1430	873	3 350	4174	3108	1066

Den i tabellerna lämnade översikten utgör ett sammandrag av de från nedre
justitierevisionen lämnade statistiska uppgifterna rörande arbetsläget på de
olika rotlama. En beräkning av den vid de två senaste årsskiftena föreliggan -

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

de effektiva arbetsbalansen i fråga om mål — avseende mål, i vilka skriftväxlingen
avslutats men som icke avgjorts, föredragna ej expedierade mål

frånräknade — har lämnat följande resultat.

År Revisionsmål Besvärsmål Summa

1943 ................... 336 330 666

1944 ................... 454 389 843

Vid de överväganden, som inom justitiedepartementet ägt rum rörande
åtgärder för förberedande av nya rättegångsbalkens ikraftträdande, har uppmärksammats
frågan örn nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans.
Även lagrådet har i samband med sin granskning av ett av processlagberedningen
utarbetat, till lagrådet remitterat förslag till lag örn Kungl. Maj:ts
högsta domstols sammansättning och tjänstgöring upptagit denna fråga till
behandling. Lagrådet hade därvid understrukit angelägenheten av att någon
tyngande arbetsbalans icke förelåge i högsta domstolen vid den tidpunkt,
då den nya rättegångsordningen trädde i tillämpning, samt uttalat sig för
att åtgärder för att förekomma detta vidtoges snarast möjligt. Lagrådet har
yttrat, att någon minskning i balansen måhända kunde vinnas genom ändringar
i domstolens arbetssätt men att ytterligare åtgärder vore erforderliga,
i vilket hänseende lagrådet förordat antingen en ökning av tillgängliga arbetskrafter
eller en begränsning av rätten till fullföljd till högsta domstolen.

Inom justitiedepartementet har på grund härav verkställts en utredning av
denna fråga, och en promemoria angående nedbringande av arbetsbalansen
i högsta domstolen har framlagts.

Promemorian.

I promemorian har till en början erinrats örn att frågan örn nedbringande
av högsta domstolens arbetsbalans vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang
behandlats av statsmakterna och även lett till förstärkning av domstolens
arbetskrafter. Sålunda utökades justitierådens antal år 1860 från 12
till 16, år 1897 från 16 till 18 och år 1905 från 18 till 21. Den år 1905 företagna
ökningen avsågs att endast vara tillfällig; efter 1908 års utgång skulle
antalet ledamöter, i den mån sådant på grund av inträffade ledigheter kunde
ske, nedbringas till 18. Redan före denna tidpunkt upptogs ånyo, i samband
med frågan om inrättande av en högsta förvaltningsdomstol, spörsmålet örn
högsta domstolens organisation och ledamotsantal. Den högsta domstolen dittills
åvilande laggranskningen överflyttades år 1909 i samband med regeringsrättens
tillkomst å en nybildad institution, lagrådet, vari skulle tjänstgöra tre
justitieråd och ett regeringsråd; i anslutning härtill ökades antalet justitieråd
till 24.

De sålunda vidtagna åtgärderna visade sig emellertid även de otillräckliga
för att förebygga en allt större arbetsbalans i högsta domstolen. Ur synpunkten
av rättsskipningens allmänna intressen framkommo samtidigt starka betänkligheter
mot en ytterligare utökning av antalet justitieråd. Den begränsning
av högsta domstolens arbetsbalans, som visat sig nödvändig, ansågs i

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

huvudsak böra vinnas genom inskränkningar i fullföljdsrätten. I detta syfte
infördes år 1915 i 30 kap. äldre R.B. bestämmelser om summa revisibibs och
andra ännu gällande begränsningar av fullföljdsrätten.

De 1915 beslutade fullföljdsbegränsningarna hade till en början den verkan,
att högsta domstolens arbetsbalans kunde avsevärt nedbringas. Efter år 1922
inträdde emellertid åter en fortlöpande stegring och vid sammanträde den 24
april 1934 med högsta domstolens samtliga ledamöter förenade sig dessa örn
ett yttrande, vari framhölls, att den stora arbetsbalansen i högsta domstolen
och den därav föranledda långsamheten i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig
olägenhet, att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses
påkallade. En sådan åtgärd kom därefter år 1935 till stånd genom införande
av mellaninstans även för skiftesmål. Samma år bestämdes, att högsta
domstolen från och med den 1 oktober 1935 och intill den 1 september
1936 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t bestämde, skulle bestå av 28
justitieråd samt att därefter antalet justitieråd skulle, i den mån sådant i
följd av inträffade ledigheter kunde ske, nedbringas till 24. Därjämte meddelades
i lagen bestämmelser om högsta domstolens tjänstgöring under
viss tid å fyra avdelningar. Den utökning av högsta domstolen, som sålunda
kom till stånd, har numera avvecklats.

I promemorian ha diskuterats två olika utvägar att åstadkomma en ökad
arbetsprodukt inom högsta domstolen och därigenom nedbringa dennas arbetsbalans.
Den ena är att utöka ledamotsantalet på sätt skedde år 1935, då
frågan om högsta domstolens arbetsbalans senast var aktuell. Den andra, som
förordas i promemorian, är att redan nu, före ikraftträdandet av nya
rättegångsbalken, göra fullföljden beroende av tillstånd enligt de grunder som
avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken.

I promemorian har framhållits, att vid övervägande av frågan, huruvida
nya rättegångsbalkens fullföljdsordning redan före nya rättegångsbalkens
ikraftträdande borde i huvudsak genomföras med bibehållande i övrigt av
äldre rättegångsordning, främst det spörsmålet inställde sig, om en sådan åtgärd
vore förenlig med de rättssäkerhetsintressen som fullföljden till högsta
domstolen vore ägnad att tillgodose.

Härefter anföres i promemorian:

Det torde vara obestridligt, att nya rättegångsbalkens på muntlighet och
bevisomedelbarhet grundade förfarande i såväl underrätt som hovrätt innebär
större garantier för riktiga domslut redan i de lägre instanserna än det
nu tillämpade förfarandet erbjuder. I detta sammanhang måste emellertid
beaktas att, då fråga är om ändringsdispens, alla till högsta domstolen fullföljda
mål komma att antingen vid dispensprövningen eller, om dispens meddelas,
vid den därpå följande handläggningen å fullsutten avdelning bliva
föremål för en fullständig prövning, såvitt den fullföljda talan avser hovrättens
domslut. Skulle vid dispensprövningen framkomma anledning till
ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, skall tillstånd beviljas; det nu
sagda gäller även om eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekomma till talans prövning. Såsom framgår av processlagberedningens
motiv avses med detta stadgande sådana fall då, oberoende av utsikten till
ändring i hovrättens avgörande, den fullföljda talans prövning kan anses påkallad
av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse, såsom då målet är av stor

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

social betydelse liksom då målet rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller då en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande
brott. En ytterligare garanti är, att för prövning å fullsutten avdelning erfordras
allenast, att av de i dispensprövningen deltagande tre justitieråden
ett justitieråd uttalar sig därför.

Med hänsyn till det anförda har befunnits, att ur säkerhetssynpunkt några
avgörande betänkligheter icke torde möta mot att redan nu i huvudsak övergå
till nya rättegångsbalkens fullföljdsordning, under förutsättning dock att,
i enlighet med lagrådets uttalande, tilltalad som dömts till strängt straff tillförsäkras
rätt att utan tillstånd fullfölja sin talan. I enlighet härmed har
i promemorian från reglerna om särskilt tillstånd som villkor för rätt att
fullfölja talan gjorts undantag för det fall att tilltalad klagar över utslag,
varigenom han dömts till straffarbete i minst ett år. Härmed har jämställts,
att den tilltalade dömts till förvaring eller internering.

I fråga om den av de föreslagna fullföljdsreglerna beräknade arbetsvinsten
har i promemorian anförts:

Den omständigheten, att tillståndsprövning införes för ett större eller mindre
antal mål, i vilka parter vilja fullfölja talan mot hovrättens avgöranden,
leder icke i och för sig till någon minskning av den arbetskvantitet, som
högsta domstolen har att bemästra. Liksom tidigare vid obegränsad fullföljd
har högsta domstolen att behandla varje sådant mål minst en gång.
Härtill kommer att i de mål, i vilka tillstånd meddelas, målet måste upptagas
till ny behandling inför fullsutten avdelning; i sådant fall utgör det
arbete, som nedlagts för tillståndsprövningen, ett tillskott i arbetsbördan. I
viss utsträckning kan detta tillskott uppvägas därav att tillståndsprövningen
i de mål, vari tillstånd vägras, kan väntas taga i anspråk mindre tid än målets
prövning och avgörande å fullsutten avdelning. Å andra sidan måste beaktas,
att även tillståndsprövningen i det stora flertalet fall förutsätter en
fullständig prövning av målet; för att en ansökan om ändringsdispens skall
kunna avslås, måste alltid sådan prövning föregå. Syftet att ej blott motverka
arbetsbalansens stegring utan även åvägabringa en mera betydande
minskning i denna kan därför uppenbart endast nås under den förutsättningen,
att det lägre domförhetsantalet vid tillståndsprövningen kan vid anordnandet
av ledamöternas tjänstgöring till fullo utnyttjas. Härför erfordras
en uppdelning av högsta domstolens ledamöter å ett större antal arbetsgrupper
än som för närvarande är fallet.

Promemorians förslag innebär, att högsta domstolens 21 i lagrådet ej tjänstgörande
ledamöter indelas å tre avdelningar, vilkas sammansättning skall vara
fast i perioder örn lämpligen tre veckor. Varje avdelning skall tjänstgöra i
sammanlagt 40 veckor årligen, vilket innebär en viss ökning i förhållande till
den nuvarande ordningen, enligt vilken de tre avdelningarna såsom förut
nämnts tjänstgöra sammanlagt 115 veckor, ökningen uppkommer till större
delen genom alt julferierna minskas från tre lill två veckor. För avgörande
av dispensansökningar skola avdelningarna uppdelas i grupper örn tre ledamöter
eller ock särskilda grupper om tre ledamöter på annat sätt bildas av
avdelningarna.

I promemorian lia verkställts beräkningar av de verkningar på arbetsbalansen,
som de ändrade fullföljdsreglerna kunde antagas medföra. Med
utgångspunkt från att antalet årligen inkommande mål kunde uppskattas till

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

omkring 1 700 och att fullföljdstillstånd skulle komma att beviljas i omkring
35 procent av målen, har i promemorian beräknats, att efter omkring
två års förlopp balansen skulle vara nedbragt till omkring 500 mål eller
det antal som vid beräkningarna ansetts i stort sett motsvara en normal
arbetsbalans.

En omläggning av fullföljdsförfarandet efter de i promemorian angivna
riktlinjerna förutsätter en omarbetning av 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag. Vidare erfordras vissa ändringar i lagen örn högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar. De verkställighetsregler som meddelas i 49 §
andra stycket utsökningslagen i fråga om hovrätts dom i vissa fall ha ansetts
icke lämpligen böra bibehållas. I samband med den omarbetning av
30 kap. rättegångsbalken, som nödvändiggjorts av det ändrade fullföljdssystemet,
lia även vissa andra smärre jämkningar i kapitlet vidtagits. Förslag
till erforderliga lagändringar ha fogats vid promemorian, och i denna
har ock lämnats en speciell motivering till lagförslagen. Då promemorian
— med undantag av lagförslagen — finnes intagen i propositionen å s. 49—
84, hänvisar utskottet till propositionen i denna del.

Yttranden över promemorian.

över promemorian och de därvid fogade lagförslagen ha högsta domstolens
ledamöter avgivit yttrande vid sammanträde den 5 februari 1945. Vidare ha,
efter remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen,
justitiekanslersämbetet, justitieombudsmannen och militieombudsmannen
ävensom av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Förslagen ha tillstyrkts av majoriteten (1A ledamöter) inom högsta domstolen,
samtliga hovrätter, justitieombudsmannen och militieombudsmannen.
Minoriteten (6 ledamöter) inom högsta domstolen har tillstyrkt förslaget om
fullföljdstillstånd som villkor för rätt att fullfölja talan till högsta domstolen
men därjämte förordat en tillfällig ökning av antalet ledamöter med en. Yttranden
i avstyrkande riktning ha avgivits av nedre justitierevisionen, justitiekanslersämbetet
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Nedre justitierevisionen
och nämnda styrelse ha därvid anfört, att en tillfällig utökning av
antalet ledamöter i högsta domstolen vore att under rådande förhållanden föredraga
framför införande av utvidgat dispensförfarande. Justitiekanslersämbetet
har yttrat, att promemorians förslag ej borde genomföras såframt
icke varje annan utväg till arbetsbalansens nedbringande otvetydigt befunnes
mindre lämplig än den föreslagna.

En utförlig redogörelse för innehållet i yttrandena finnes intagen i propositionen
å s. 19—33. Till denna redogörelse hänvisar utskottet.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ifrågavarande lagförslag har föredragande departementschefen,
statsrådet Bergquist, anfört bland annat följande:

»Såsom framgår av den i promemorian lämnade framställningen ha särskilda
åtgärder vid flera tidigare tillfällen visat sig erforderliga för att ned -

Första lagutskottets utlåtande nr 28. y

bringa i högsta domstolen uppkommen arbetsbalans. Jag vill härvid endast
erinra örn den successiva ökning av antalet justitieråd vilken ägt rum sedan ar
1860, då första utökningen utöver det ursprungliga antalet, tolv, vidtogs,
samt om 1915 års lagstiftning angående begränsning av fullföljdsrätten. Senast
var frågan föremål för åtgärd från statsmakternas sida år 1935, då antalet
justitieråd tillfälligt ökades med fyra.

Den balans som för närvarande föreligger i högsta domstolen är ej sa stor
som den vilken förefanns vid införandet av fullfölj dsbegränsningarna och
nyssnämnda provisoriska förstärkning av högsta domstolen, da den utgjorde
över 2 000 respektive 1 000 mål. Vid senaste årsskiftet har balansen beräknats
till 843 mål. Som framgår av de statistiska uppgifterna och även framhållits av
högsta domstolens ledamöter är det framförallt antalet besvärsmål som under
de senare åren visat en kraftig stegring, lill och med ar 1942 har dock antalet
avgjorda besvärsmål — vilka ha en viss förtursrätt i förhållande till
revisionsmålen — motsvarat antalet inkomna sådana mai, varemot antalet
avgjorda besvärsmål under åren 1943 och 1944 avsevärt understigit antalet
inkomna dylika mål. I fråga om revisionsmålen har efter hand uppkommit
en betydande disproportion mellan antalet inkomna och avgjorda mål. Under
år 1944 var antalet avgjorda revisionsmål endast omkring två tredjedelar avantalet
inkomna. Den sammanlagda balansen motsvarar ungefär två tredjedelar
av högsta domstolens arbetsprodukt under år 1944, då dock antalet avgjorda
mål var avsevärt högre ån pa länge, och är salunda avsevärd, i all
synnerhet som i densamma ingår ett jämförelsevis stort antal vidlyftiga mål.

Oavsett den tidsförlust för parterna och de avsevärda olägenheter i övrigt
som uppkomma genom en arbetsbalans i högsta domstolen av den storlek som
nu förefinnes skulle måhända likväl icke några särskilda åtgärder varit erforderliga
för att påskynda avarbetandet av balansen, om man kunde utgå
ifrån att den vore rent tillfällig, framkallad av de särskilda nu rådande krisförhållandena,
och kornme att relativt snart bortfalla genom minskning i
antalet inkommande mål. I vad mån en sådan minskning av antalet inkommande
mål kommer att inträda kan nu icke med någon grad av sannolikhet
angivas, övervägande skäl torde dock tala för att någon mera avsevärd minskning
icke kommer att äga rum under den närmaste tiden.

Såsom framhållits av lagrådet samt i promemorian och remissyttrandena
är det särskilt angeläget, att någon tyngande arbetsbalans icke föreligger vid
den tidpunkt, då nya rättegångsbalken träder i tillämpning, enär i annat
fall handläggningen av de nya målen fördröjes genom att högsta domstolen
under lång tid sysselsättes med äldre mål. Det har framhållits, att ett sådant
dröjsmål skulle vara synnerligen olägligt under en rättegångsordning, vilken
söker så långt möjligt bygga på muntlighet och omedelbarhet. På grund
härav och med hänsyn till vad i det föregående anförts lärer det alltså vara
nödvändigt att skyndsamt vidtaga särskilda åtgärder för balansens avarbetande.
Den tid som kommer alt stå till förfogande härför är tydligen beroende
av när nya rättegångsbalken kan träda i tillämpning. Vid framläggande den
17 mars 1944 av förslag lill promulgationslag och följdförfattningar till nya

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

rättegångsbalken (SOU 1944:9 och 10) utgick processlagberedningen från
att dagen för ikraftträdandet skulle kunna fastställas till den 1 januari 1947.
Emellertid har det sedermera, särskilt vid övervägandet av de överrätterna
berörande byggnadsfrågor som sammanhänga med processreformen, kommit
att framstå såsom ofrånkomligt att ytterligare något anstånd med ikraftträdandet
äger rum. Längre uppskov än till den 1 januari 1948 bör dock ej
ifrågakomma.

I valet mellan olika utvägar att nå det erforderliga resultatet ligger det
måhända närmast till hands att välja den lösning som år 1935 hugreps, nämligen
en tillfällig utökning av högsta domstolens arbetskrafter. Häremot
kunna emellertid starka skäl anföras. Såsom i promemorian erinrats har
såväl min företrädare vid framläggande av 1942 års proposition med förslag
till ny rättegångsbalk som processlagberedningen och nu senast lagrådet i
sitt förut omnämnda utlåtande uttalat, att högsta domstolens nuvarande
ledamotsantal kunde antagas vara tillfyllest för de arbetsuppgifter som enligt
nya rättegångsbalken komme att åvila högsta domstolen. Jag vill härjämte
erinra örn vad det särskilda utskott som behandlade 1942 års förenämnda
proposition anförde därom, att en väsentlig utökning av högsta domstolens
arbetskrafter skulle stegra svårigheterna att bevara rättsskipningens
enhetlighet och att en sådan utökning vore ägnad att väcka betänksamhet
även med hänsyn till en lämplig rekrytering av högsta domstolen. Att
denna utväg likväl valdes år 1935, trots att samma betänkligheter då anfördes,
berodde på att ingen annan lösning då ansågs stå till buds, vilket
uttryckligen framhölls av föredragande departementschefen. Därest ett annat
tillvägagångssätt nu erbjuder sig, torde därför förslaget att nedbringa balansen
uteslutande eller i allt fall väsentligen genom en tillfällig utökning av antalet
justitieråd ej böra väljas.

Nedre justitierevisionen har ansett, att det skulle vara möjligt att om ock
ej helt avarbeta den föreliggande balansen under den till buds stående tiden
så dock väsentligt nedbringa densamma enbart genom att begränsa antalet
ledamöter å varje dömande avdelning till fem samt låta nådeärenden avgöras
å en extra tremansavdelning. Den ökning i antalet avgjorda mål som därigenom
enligt nedre revisionens beräkningar skulle vinnas är emellertid ej tillräcklig
för att den anvisade lösningen skall kunna godtagas. Ökningen i arbetsresultatet
torde för övrigt med hänsyn till högsta domstolens inre organisation
icke kunna bli ens så stor som nedre revisionen angivit. Högsta
domstolen har också ansett det uteslutet att allenast genom ändringar i domstolens
arbetssätt åstadkomma den eftersträvade minskningen av antalet
balanserade mål.

Med den i promemorian föreslagna utvägen avses att åstadkomma det erforderliga
resultatet genom att redan nu göra fullföljden till högsta domstolen
beroende av tillstånd enligt de grunder som avses i 54 kap. 9 och 10 §§ nya
rättegångsbalken. De sifferuppgifter som meddelats i promemorian och i det
av högsta domstolens flesta ledamöter avgivna yttrandet göra det troligt,
att den ökning i antalet avgjorda mål som enligt förslaget skulle vinnas

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

är tillräcklig, om ej utvecklingen blir alltför ogynnsam. Nämnda ledamöter
ha ansett, att det vore erforderligt att högsta domstolens arbetsprodukt
ökades med omkring 460 mål örn året. I promemorian beräknades, att det
årliga arbetsresultatet bomme att bliva 1 940 avgjorda mål och ärenden, vilket
vad angår revisions- och besvärsmål med ungefär 400 överstiger den
nuvarande arbetsprodukten.

Väsentligt ogynnsammare blir läget, därest man i likhet med minoriteten
inom högsta domstolen ej anser sig kunna räkna med större arbetsprestation
å fullsutten avdelning än i medeltal 2 mål örn dagen. Detta skulle innebära, att
det årliga arbetsresultatet måste uppskattas till omkring 200 mål mindre än
enligt majoritetens uppfattning. Med tanke på att arbetsresultatet under år
1944 utgjorde i genomsnitt omkring 3 mål om dagen förefaller emellertid
denna beräkning, även med beaktande av att de mål som passerat dispensprövningen
i genomsnitt måste bliva mera tidskrävande, vara alltför låg. I
minoritetens yttrande har emellertid även påpekats, att vid bedömande av
arbetsbördan borde tagas i beaktande jämväl det antal mål, vari handlingarna
ej ännu äro fullständiga vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Dessa mål —- vilka skola handläggas å fullsutten avdelning —
kunna beräknas till 250—300; härtill kommer ett antal mål som vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande ännu ej inkommit till nedre revisionen men
som skola handläggas enligt den äldre ordningen. Jag vill jämväl framhålla,
att det synes angeläget att vid rättegångsbalkens ikraftträdande antalet balanserade
mål är lägre än den siffra som i promemorian angivits såsom godtagbar
eller 500.

I likhet med majoriteten inom högsta domstolen anser jag likväl den i
promemorian anvisade lösningen kunna godtagas såvitt gäller det praktiska
resultat den kan antagas medföra i fråga örn balansens nedbringande. Emellertid
har mot den förordade lösningen invänts, att det knappast vore väl
förenligt med rättssäkerheten att beskära fullföljden till högsta domstolen,
medan man i de båda lägre instanserna hade kvar den äldre rättegångsordningen,
vilken icke gåve samma garantier för ett materiellt riktigt resultat
som nya rättegångsbalkens på muntlighet och koncentration grundade förfarande.

De sålunda anförda betänkligheterna ha tidigare berörts av lagrådet, som
dock icke ansett dem tillräckligt vägande. Jag delar lagrådets uppfattning
och kan härvid i stort sett ansluta mig till de synpunkter som anförts i promemorian.
Enligt förslaget, som därutinnan överensstämmer med nya rättegångsbalken,
skall fullföljdstillstånd kunna meddelas dels om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas
av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle
lia synnerlig betydelse utöver det mål varom fråga är — s. k. prejudikateller
intressedispens — dels ock örn anledning förekommer till ändring i det
slut, varlin hovrätten i sitt utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet skäl förekomma till talans prövning — s. k. ändringsdispcns.
Såsom exempel på fall då omständigheterna i målet — oavsett

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

utsikten till ändring — kunna föranleda till dispens har processlagberedningen
anfört, att starkt delade meningar yppats i de lägre instanserna, att
målet är av stor social betydelse, rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller ock att en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande
brott. En ytterligare garanti för rättssäkerheten är, att för bifall till ansökan
örn ändringsdispens erfordras allenast, att ett av de i dispensprövningen deltagande
tre justitieråden uttalar sig därför.

I promemorian har emellertid föreslagits en särskild bestämmelse med hänsyn
till att systemet med tillståndsprövning föreslås infört innan den nya
rättegångsordningen börjat tillämpas i de lägre instanserna. Medan enligt
nya rättegångsbalken alla mål, med undantag av dem som till högsta domstolen
fullföljas av justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, äro underkastade
tillståndsprövning har i promemorian undantagits jämväl mål,
vari den som dömts till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller
internering klagar i ansvarsfrågan.

Med hänsyn till vad nu anförts torde några befogade erinringar knappast
kunna från de synpunkter det här gäller anföras mot förslaget. Å andra sidan
finner jag mig icke kunna biträda de yrkanden som inom högsta domstolen
och av Svea hovrätt framställts därom att dispensförfarandet borde utsträckas
att omfatta jämväl klagan av tilltalad som dömts till straffarbete i mellan
ett och två år.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att tillstyrka det i promemorian
framlagda förslaget. Jag anser mig emellertid böra framhålla, att de beräkningar
som utförts angående dess verkningar grunda sig på osäkra faktorer
såsom den blivande dispensprocenten, storleken av måltillströmningen m. m.
Osäkerheten i beräkningarna har också framhållits av högsta domstolens
ledamöter. De av dessa som ej ansett sig böra redan nu föreslå en ökning
av antalet ledamöter lia likväl framhållit, att den i promemorian anvisade
metoden måhända icke leder till en tillräcklig minskning av arbetsbalansen
och att för sådant fall den enda utvägen synes vara att till förnyat övervägande
upptaga frågan om en tillfällig ökning av justitierådens antal. Huruvida
det skall bliva nödvändigt att tillgripa denna utväg, torde icke vara
möjligt att bedöma förrän den nya ordningen hunnit verka en tid.

Såsom framhållits i promemorian och remissyttrandena kommer den ökning
av högsta domstolens arbetsprodukt, som de nya fullföljdsreglerna beräknas
medföra, att öka arbetsbördan för nedre justitierevisionen. I anledning
härav påkallas åtgärder för stärkande av arbetskrafterna i nedre revisionen.
Nedre revisionen har i sitt yttrande angivit, att enligt dess beräkningar ytterligare
sju revisionssekreterare erfordrades för arbetets behöriga gång vid fullt
genomförd reform. Härtill komme en ökning av kanslipersonalen med en protokollssekreterare,
en eller två amanuenser samt fem skrivbiträden. Den erforderliga
personalökningen torde emellertid ej kunna närmare fastställas, förrän
erfarenheter vunnits i fråga om det nya systemets verkningar. Högsta domstolens
majoritet har i sitt yttrande föreslagit ändrade principer för målens för -

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

delning mellan revisionssekreterarna. En dylik reform ävensom vissa andra
jämkningar i revisionssekreterarnas arbete, vilka kunna bliva erforderliga,
kunna även påverka personalbehovet. Då verkningarna av reformen, under
förutsättning att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft den 1 juni 1945,
ej kunna göra sig fullt gällande förrän mot slutet av innevarande år, kommer
det ökade personalbehovet ej att i sin helhet föreligga redan fran början av
nästkommande budgetår.

Ökningen i personalbehovet bör tydligen icke föranleda inrättandet av
nya ordinarie tjänster. Erforderliga kostnader kunna bestridas fran den under
andra huvudtiteln i nedre justitierevisionens avlöningsanslag uppförda
anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal. Denna har för budgetåret
1945/46 uppförts förslagsvis med hänsyn till den ökning av personalen i
nedre revisionen som kunde förväntas bliva erforderlig som följd av att förslag
framlades om åtgärder för nedbringande av den i högsta domstolen föreliggande
arbetsbalansen. Därvid har förutsatts, att ifrågavarande post skulle
maximeras av Kungl. Maj:t och att personalökning utöver ramen för det anvisade
beloppet icke skulle medgivas i större omfattning än som erfordrades
för arbetsbalansens nedbringande.

I promemorian har föreslagits, att den nya ordningen skall börja tillämpas
från och med den 1 maj 1945, därvid som skäl åberopats, bland annat, att
högsta domstolens arbetsår började den 1 maj. Enär emellertid ledamöternas
indelning till tjänstgöring sker för kalenderår, torde nämnda datum
från organisatorisk synpunkt ej vara av betydelse annat än såvitt angår
nedre justitierevisionens arbete, vilket planlägges och fastställes för år med
början den 1 maj. Då det ej heller torde vara möjligt att på den korta tid
som återstår till det föreslagna datum genomföra den omfattande lagstiftning
som nödvändiggöres av reformen, synes som dag för ikraftträdandet
i stället lämpligen böra sättas den 1 juni 1945.»

Lagrådet.

Lagrådet har den 23 mars 1945 avgivit yttrande över ifrågavarande lagförslag.
Beträffande 8 § i förslaget till lagen om ändring i 30 kap. rättegångsbalken
i 1734 års lag har lagrådet yttrat följande:

»Enligt denna paragraf har från tillståndsprövning undantag^ mål, vari
den, som dömts till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering,
klagar i ansvarsfrågan. Den gränsdragning, som innefattas i detta stadgande,
är beroende på en avvägning mellan olika intressen, vilkas inbördes
värdesättning erbjuder vissa svårigheter. På denna punkt lia också starka
meningsskiljaktigheter framträtt under lagstiftningsärendets behandling. Även
om det kunde övervägas, huruvida icke dispensförfarandet borde utsträckas
att omfatta klagan av tilltalad, som dömts till straffarbete intill två år, föreligga
knappast tillräckliga skäl att härutinnan förorda annan lösning än den
sorn innehålles i förslaget. Såsom lagrådet framhållit i sitt utlåtande den 9

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

oktober 1944, äro emellertid undantag från tillståndsprövningen ägnade att
minska verkningarna av den föreslagna lagstiftningen. Detta måste särskilt
beaktas med hänsyn till att ovisshet råder, huruvida förslagets genomförande
leder till den åsyftade minskningen av högsta domstolens arbetsbalans.»

I fråga om förslaget till lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139)
angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar har lagrådet
anfört följande:

»Av departementschefen har framhållits, att de beräkningar, som utförts
angående verkningarna av det föreslagna dispensförfarandet, i viss mån
grunda sig å osäkra faktorer. Vad sålunda anförts vill lagrådet för sin del
understryka. Såsom lagrådet i det föregående antytt, måste det anses ovisst,
huruvida förslaget möjliggör, att högsta domstolens arbetsbalans nedbringas
till normal omfattning. Med hänsyn härtill kunna skäl anföras för att redan
nu söka befordra domstolens arbetsresultat genom en tillfällig ökning av
justitierådens antal. Emellertid får det icke anses uteslutet, att även örn
ledamotsantalet bibehålies oförändrat, den önskade minskningen av balansen
skall kunna åstadkommas. Lagrådet anser därför lika med departementschefen,
att på de erfarenheter, som vinnas under den nya ordningens tillämpning,
kan bero, huruvida jämväl den sist angivna utvägen skall anlitas.»

I övrigt lämnades lagförslagen av lagrådet utan erinran utom såvitt angår
16—18 §§ i förslaget till lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag. De anmärkningar lagrådet framställt beträffande dessa paragrafer
ha emellertid iakttagits av departementschefen i propositionen.

Motionen.

I motionen anföres, att det under krigsåren visat sig, att de olika hovrätterna
kommit till mycket skilda domslut i tämligen likartade mål. Ur rättssäkerhetsynpunkt
vore därför värdet av en för hela riket gemensam instans
icke alldeles oväsentligt. Fullföljdsrätten till högsta domstolen kunde med
hänsyn härtill icke — i varje fall icke under nuvarande rättegångsordning
— ytterligare beskäras utan olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. På grund
härav borde arbetsbalansen i högsta domstolen nedbringas på annat sätt än
som föreslagits i propositionen.

Utskottet.

De genom förevarande proposition framlagda lagförslagen avse att möjliggöra
att arbetsbalansen i högsta domstolen skall kunna väsentligt nedbringas,
innan den nya rättegångsbalken träder i kraft. Balansens nedbringande framstår
ur flera synpunkter som synnerligen angeläget. En större arbetsbalans i
högsta domstolen förorsakar alltid dröjsmål med målens avgörande med alla
de olägenheter detta medför för de rättssökande. Den nu föreliggande balansen
— vid senaste årsskiftet beräknad till 843 mål — måste redan i och för sig
anses ägnad att väcka allvarliga betänkligheter, och ehuru den till stor del

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

torde vara betingad av krisförhållandena, kan det ifrågasättas om icke åtgärder
tidigare hade bort vidtagas för dess nedbringande. Olägenheterna av balansen
skärpas nu av att den måste avarbetas inom den jämförelsevis korta
tid som återstår, tills nya rättegångsbalken skall träda i kraft; såsom senaste
tidpunkt härför angives i propositionen den 1 januari 1948. Enligt nya rättegångsbalken
skola även i högsta domstolen förekomma muntliga förhandlingar
med parterna, och dessa förhandlingar böra icke undanskjutas genom
att högsta domstolen först måste avarbeta en balans av mål, som fullföljts
enligt den äldre rättegångsbalken. Under en rättegångsordning, vilken såsom
den nya bygger på muntlighet och omedelbarhet, är nämligen långsamhet i
rättsskipningen än skadligare än under nuvarande förhållanden.

Att genomgripande åtgärder för arbetsbalansens nedbringande nu måste
vidtagas, är därför uppenbart. I propositionen förordas i huvudsaklig överensstämmelse
med nya rättegångsbalkens fullföljdsregler ganska vittgående
begränsningar i fullföljdsrätten. Däremot föreslås icke någon utökning av
antalet justitieråd. —- Huruvida det förslag som propositionen innehåller
kommer att leda till åsyftat resultat, har varit föremål för delade meningar.
Även enligt utskottets uppfattning torde denna fråga icke nu kunna med full
säkerhet besvaras. Då förslaget emellertid vunnit anslutning av majoriteten
av högsta domstolens ledamöter, anser sig utskottet i nuvarande läge icke
kunna annat än tillstyrka detsamma. Utskottet har vid sitt ställningstagande
fäst särskilt avseende vid att balansens avarbetande med bibehållande av
gällande fullföljdsregler skulle kräva en så stor ökning av antalet justitieråd,
att en sådan ökning ur skilda synpunkter måste anses olämplig. Denna
ståndpunkt har också enhälligt biträtts av högsta domstolen.

I motionen II: 573 har framhållits, att ytterligare inskränkningar i fullföljdsrätten
skulle innebära fara för att domsluten i de lägre instanserna
icke skulle komma att grundas å enhetliga rättsprinciper. Denna farhåga
anser utskottet icke berättigad. Liksom för närvarande kunna nämligen enligt
förslaget alla mål, i vilka det ur rättsenhetssynpunkt finnes erforderligt,
prövas av högsta domstolen. Enligt 9 § första stycket 1 i förslaget skall s. k.
prejudikatdispens meddelas i fall, då för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen.

Större vikt skulle måhända kunna tillmätas de erinringar, som ur rättssäkerhetssynpunkt
framställts mot förslaget. Vid bedömande av denna fråga
bör emellertid uppmärksammas, att även enligt förslaget alla fullföljda mål
komma att prövas av högsta domstolen, antingen i samband med dispensprövningen
eller vid målets avgörande å fullsutten avdelning i högsta domstolen.
I förstnämnda fall sker prövningen av tre justitieråd; vid målets avgörande
å fullsutten avdelning skola minst fem justitieråd deltaga. Skillnaden
är alltså, att de mål, i vilka dispens ej meddelas, enligt förslaget komma
alt avgöras av tre justitieråd i stället för det nuvarande antalet, i regel fem
justitieråd; det är genom denna anordning som den ökade arbetsprodukten
skall vinnas. Härtill kommer att, då fråga är örn s. k. ändringsdispens enligt
9 § första stycket 2 i förslaget, dispens skall meddelas, örn ett av de i

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

prövningen deltagande tre justitieråden röstar därför. Endast om enighet föreligger
mellan dessa tre justitieråd, kan alltså i nu åsyftade fall dispens
vägras. Med hänsyn till det anförda delar utskottet den uppfattningen, till
vilken departementschefen anslutit sig, att ur rättssäkerhetssynpunkt några
avgörande betänkligheter mot förslaget icke kunna anses föreligga.

En följd av införandet av dispens såsom villkor för fullföljd av i stort sett
alla mål är, att den särskilda inskränkning i fullföljdsrätten (s. k. fattigdisperas)
vilken nu föreligger för part, som ej förmått nedsätta belopp till
säkerhet för motpartens kostnadsersättning, kommer att försvinna. Utskottet
finner det vara en avgjord fördel, att på detta sätt den särställning, som fattig
part för närvarande intager, bringas att upphöra.

Inom utskottet har ifrågasatts, om icke rätten att fullfölja talan utan Konungens
tillstånd borde utsträckas till andra fall än dem, som angivits i 8 §
andra stycket i förslaget. I främsta rummet lia åsyftats tilltalade, som
dömts till avsättning, tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Såsom lagrådet
framhållit kommer emellertid den avsedda verkan av den föreslagna
lagstiftningen att minskas i samma mån som undantag från fullföljdsprövningen
införes. Med hänsyn härtill och då tillräckliga skäl för en avvikelse
från propositionen i denna del icke kunna anses föreligga, har utskottet funnit
sig böra godtaga propositionen på denna punkt. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka det av processlagberedningen gjorda uttalandet, att
dispens enligt 9 § första stycket 2 i förslaget bör meddelas — förutom i fall,
då anledning förekommer till ändring i hovrättens domslut — även i sådana
fall, då målet är av stor social betydelse eller rör grovt brott eller då en förut
ostraffad person dömts till ansvar för vanärande brott. Med nu anförda fall
torde kunna jämställas vissa fall, då någon dömts till avsättning.

Enligt 28 och 37 §§ i förslaget skall den som ansöker om fullföljdstillslånd
i ansökningen angiva de skäl, å vilka ansökningen grundas. Andra skäl komma
ej under bedömande. Enligt gällande rätt avse ifrågavarande stadganden
den som söker s. k. prejudikat- eller intressedispens, ävensom den som fullföljer
talan mot ett av hovrätt medelat fullföljdsförbud, som han anser grundas
å oriktig lagtolkning. Beträffande den som enligt gällande lag gör ansökan
örn tillstånd att fullfölja talan utan hinder av att han icke förmått nedsätta
det belopp, som skall tjäna motparten till säkerhet för kostnadsersättning
(fattigdispens), förekommer däremot icke någon motsvarande begränsning
av prövningen till de skäl, som sökanden åberopat. Icke heller i nya rättegångsbalken
finnes någon bestämmelse örn att prövningen skall på detta sätt
begränsas. — Uppenbart ligger det i den dispenssökande partens eget intresse
att så fullständigt som möjligt framföra de synpunkter, vilka enligt hans åsikt
böra vinna beaktande vid tillståndsprövningen. Vad särskilt ändringsdispensen
angår, som närmast motsvaras av tidigare fattigdispens, bör emellertid
något hinder icke uppställas för att vid prövningen av ansökningen tages
hänsyn även till andra omständigheter av betydelse för ändringssökandet än
dem som åberopats av sökanden. Utskottet finner alltså övervägande skäl

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

tala för att bestämmelsen »Andra skäl komma ej under bedömande» uteslutes
ur 28 och 37 §§ i förslaget.

Ehuru promulgationsstadgandet till den föreslagna lagen om ändring i 30
kap. rättegångsbalken i 1734 års lag icke innehåller någon bestämmelse om
att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den föreslagna lagen, denna i stället skall
tillämpas, torde det vara uppenbart, att detta ändå skall gälla. Utskottet föranledes
till detta påpekande av den i 4 § lagen den 22 juni 1939 örn särskilda
rättsmedel förekommande hänvisningen till 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i förslaget till lag örn ändring
i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag — måtte för sin del
antaga följande förslag till

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

l) Lag

om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag i
nedan intagna delar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angles
dels ock att 27 § samma kapitel skall upphöra att gälla.1 11

5 §•

över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat mål
åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som
inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att däremot fullfölja
talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer under Konungens
prövning.

6 §•

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt
fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut, varigenom
underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits under hovrättens
prövning, må ej överklagas, där ej beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte blivit av hovrätten fastställt.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1915:137, beträffande 6 § 1 mom. 1933:178 och 1939: 320,
beträffande 6 § 2 mom. 1933: 178, beträffande 6 § 3 mom. och 7—10 §§ 1915: 137, beträffande

11 § 1917:253 och 1941:813, beträffande 12 och i3 §§ 1915:137, beträffande 16 § 1915:137 och
1934:28, beträffande 17,18 och 20 §§ 1915:137, beträffande 21 § 1929:27, beträffande 22—24,26 och
28—30 §§ 1915:137, beträffande 35 § 1915:137 och 1934: 28 samt beträffande 36, 37, 39, 42 och
43 §§ 1915: 137.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. laud. Nr 28—29. 2

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

7 §•

Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan än justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

8 §.

Mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende må talan ej
fullföljas, med mindre Konungen meddelat parten tillstånd därtill.

Vill målsägande eller tilltalad söka ändring i hovrätts slutliga utslag i
brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt, erfordras
ock därtill Konungens tillstånd. Utan sådant tillstånd må dock talan
fullföljas av den tilltalade, såvitt han genom utslaget blivit dömd till straffarbete
i minst ett år eller till förvaring eller internering; vill den tilltalade
i samband med talan i ansvarsfrågan överklaga utslaget jämväl i övrigt, må
det ock ske utan Konungens tillstånd.

9 §•

Tillstånd, som i 8 § omförmäles, må meddelas allenast

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av Konungen, eller parten visar, att talans prövning eljest
skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är, eller

2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten i sitt
utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl
förekomma till talans prövning.

Meddelas tillstånd, gälle det utslaget i dess helhet, såvitt parten för talan
däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot
utslaget.

10 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusen femhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar tillstånd enligt 9 § första
stycket 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad, med mindre talan avser
sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på
grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med straffs ådömande
eller för brottet dömts till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart
i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld
till vite omedelbart i penningar ej under belopp, som nu sagts, eller för honom
bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

11 §•

Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom värjemålsed ålagts, eller
i annat mål än sådant, som blivit omedelbart i hovrätten anhängiggjort, dömt
till sådan ed, må hovrättens utslag ej utan Konungens tillstånd överklagas.
Örn sådant tillstånd gällö vad i 9 § är stadgat; dock må ej i något fall tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

Har hovrätt i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från underrätt fullföljd,
upphävt beslut, varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga
målet, må talan mot hovrättens utslag ej fullföljas utan Konungens
tillstånd. Örn sådant tillstånd gäde vad i 9 § är stadgat; ej må dock tillstånd
enligt 9 § första stycket 2 meddelas, med mindre målet är sådant, att parten,
om han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade
gått honom emot, skulle utan hinder av 10 § kunnat erhålla sådant tillstånd.

12 §.

Har hovrätt meddelat utslag i dit fullföljd fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles,
skall beträffande klagan över det utslag i tillämpliga delar gälla
vad ovan i 8—10 §§ är stadgat.

13 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt, må ej
utan Konungens tillstånd talan emot hovrättens utslag fullföljas allenast beträffande
rättegångskostnad. Örn fullföljdstillstånd gäde vad i 9 § är stadgat;
dock må ej i något fall tillstånd enligt 9 § första stycket 2 meddelas.

16 §.

1 morn. Då hovrätt meddelar slutligt utslag, varemot talan ej må föras,
skall hovrätten i utslaget giva det till känna.

Finnes part icke vara berättigad till fullföljd av talan mot hovrätts utslag,
med mindre Konungens tillstånd därtill inhämtats, skall hovrätten ock
giva det till känna. Hovrätten angive tillika på vilka grunder sådant tillstånd
med hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika
delar av utslaget skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet
i 9 § andra stycket.

2 mom. Då hovrätt meddelar utslag eller beslut, varemot talan må av
någondera parten fullföljas antingen omedelbart eller först efter Konungens
tillstånd, skall däri givas till känna, huruvida klagan skall av parten förås
genom revisionsansökning eller besvär; och varde jämväl angivet, där talan
skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hovrätten
anmälas, samt, i annat fall, inom vilken tid och varest besvär skola anföras,
och vad klaganden i övrigt har alt iakttaga för fullföljd av sin talan ävensom,
då Konungens tillstånd till talans fullföljande erfordras, huru sådant
tillstånd enligt 37 § skall sökas.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 mom. Hålles part i målet häktad, eller är part enligt beslut i målet intagen
i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen
i förvar, skall utslag eller beslut, varom i 2 mom. är sagt, ofördröjligen genom
hovrättens föranstaltande delgivas parten, där det ej blivit för honom
muntligen avsagt.

17 §.

Menar part, att beslut, som i 16 § 1 morn. sägs, är oriktigt, åge han i samband
med fullföljande av talan mot hovrättens utslag påkalla prövning av
frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 10 §
hinder möter för tillstånd enligt 9 § första stycket 2, skall den avgöras i samband
med partens ansökan om tillstånd att fullfölja talan; i fall som nu
sagts må prövning av frågan påkallas i ansökningen. Till styrkande av värdet
av vad part tappat i hovrätten må ej hos Konungen förebringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma
under Konungens prövning.

Vad hovrätt jämlikt 16 § 2 mom. föreskrivit om sättet för fullföljden skall
lända till efterrättelse; motparten må ej heller i övrigt draga frågan örn de
jämlikt sagda moment meddelade föreskrifternas riktighet under Konungens
prövning.

18 §.

Vill part utverka sig tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, fullgöre vad
för varje särskilt fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande. Har hovrätten
förklarat, att talan ej må föras mot dess utslag, och vill part påkalla
prövning av beslutet, meddele hovrätten på begäran underrättelse som i 16 §
2 mom. sägs.

20 §.

Nedsätter den, som vill fullfölja talan, föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning, men förmår han på grund av fattigdom ej
tillika nedsätta fullföljdsavgift, vare det ej hinder för honom att fullfölja
talan, örn han med intyg av Konungens befallningshavande eller underrätten
eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kommunalborgmästaren eller
landsfiskalen eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark,
lappfogden i den ort, där sökanden har sitt hemvist, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande
därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp,
som skall nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, vare det likväl
ej hinder för honom att fullfölja talan, om han med intyg, som nu sagts, styrker,
att han icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller
efter gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Äro för den myndighet,
hos vilken intyg sökes, sökandens förmögenhetsvillkor icke kunniga,

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

uppdraga myndigheten åt trovärdig person att hålla undersökning därom och
give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att sist å trettionde dagen från
den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten anmäla missnöje.

Den, som---anmäla missnöje.

Ej vare — — — höra motparten.

22 §.

Part, som söker revision, skall inom den i 21 § angivna tid till hovrätten
inkomma med Konungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de
i 19 § föreskrivna belopp; har ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg om fattigdom, som i 20 § sägs.

Har part i rätt tid inkommit med vederbörlig myndighets intyg om fattigdom,
men är intyget ej av det innehåll, som i 20 § föreskrives, varde parten
förelagt att inom viss tid inkomma med behörigt intyg, vid äventyr att, där
sådant intyg icke är i hovrätten tillgängligt, då missnöjesanmälan företages
till prövning, parten skall hava förlorat sin talan. Ingiver parten i stället för
intyg, som nu sagts, Konungens befallningshavandes bevis örn nedsättning av
det belopp, varom fråga är, vare det ock gilh.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med underrättelse
örn vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av sin talan.
Erfordras Konungens tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet,
huru sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas.

Ej må---Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält på sätt och inom tid, som i 21 § stadgas, eller
försummar part att iakttaga något av vad i 22 § är föreskrivet, stånde hovrättens
utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte
hovrätten ny tid.

Har missnöjesanmälan — — — genom besvär.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall sist å
fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, till Konungens nedre justitierevision
inkomma med revisionsinlaga. Vid inlagan loge sökanden överklagade
utslaget jämte bevis örn anmält missnöje ävensom underrättens pro -

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Maj:fcs förslag:) (Utskottets förslag:)

tokoll i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten
förda protokoll.

28 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i detta kapitel
förmäles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning, fogas vid revisionsinlagan.
Ansökan må ock göras i revisionsinlagan.

Ansökningen skall innehålla de Ansökningen skall innehålla de
skäl, å vilka den grundas. Andra skäl skäl, å vilka den grundas.
komma ej under bedömande.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 28 § omförmäles, Konungen nödigt
att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt
stadgat i tillämpliga delar gälla. Är ansökningen ej gjord i revisionsinlagan,
skall vid delgivning av ansökningen revisionsinlagan bifogas. Varder
ansökningen avslagen, må i samband med beslutet härom ersättning för
kostnad tillerkännas part, som hörts över ansökningen.

Bifalles ansökningen---nu sagts.

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom föreskriven tid inkomma
med revisionsinlaga eller ansökan, som i 28 § sägs, stånde hovrättens utslag
fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen
ny tid.

Varder ansökan---meddelade beslut.

35 §.

Vill någon anföra besvär över hovrätts utslag eller beslut, skall han sist å
trettionde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gavs, till nedre justitierevisionen
inkomma med sina besvär. Vid besvären foge klaganden överklagade
utslaget eller beslutet samt underrättens och hovrättens i målet förda
protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten efter ty i 40 § sägs.

Part, som — — — delgavs honom.

Har hovrätt--— viss tid.

36 §.

Klaganden skall inom den i 35 § angivna tid till nedre justitierevisionen
inkomma med Konungens befallningshavandes bevis om nedsättning av de i
19 § föreskrivna belopp; har ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning nedsatts, skall han före utgången av
nämnda tid inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som i 20 § sägs.

Har klaganden i rätt tid inkommit med vederbörlig myndighets intyg om
fattigdom, men är intyget ej av det innehåll, som i 20 § föreskrives, varde

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

klaganden förelagt att inom viss tid inkomma med behörigt intyg, vid äventyr
att, där sådant intyg icke är hos Konungen tillgängligt, då målet företages
till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan. Ingiver klaganden
i stället för intyg, som nu sagts, Konungens befallningshavandes bevis om
nedsättning av det belopp, varom fråga är, vare det ock gillt.

37 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i detta kapitel
förmäles, skall i mål, som fullföljes genom besvär, fogas vid besvärsskriften.
Ansökan må ock göras i besvärsskriften.

Ansökningen skall innehålla de Ansökningen skall innehålla de
skäl, å vilka den grundas. Andra skäl skäl, å vilka den grundas.
komma ej under bedömande.

39 §.

Hava ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen fullföljas,
besvär inom den tid inkommit, eller försummar klaganden att inom
föreskriven tid inkomma med bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall stadgat eller att
inom sagda tid inkomma med ansökan om tillstånd, som i 37 § avses, stånde
hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som i 37 § sägs, avslagen, stånde överklagade utslaget
eller beslutet fast, därom besked intages i Konungens över ansökningen meddelade
beslut.

42 §.

Finnes någon böra höras över ansökan, som i 37 § sägs, eller över besvär,
som hos Konungen anförts, eller över annan inlaga, som i målet ingivits till
Konungen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga
delar gälla. Är ansökan, som nu sagts, ej gjord i besvärsskriften, skall vid delgivning
av ansökningen besvärsskriften bifogas; i föreläggande för motparten
skall intagas underrättelse, att han har att yttra sig jämväl över besvären.
Varder ansökningen avslagen, må i samband med beslutet härom ersättning
för kostnad tillerkännas part, som hörts över ansökningen.

Då motparten höres över besvär, skola jämväl hovrättens utslag i målet
samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten
ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Skall delgivning av besvär äga rum, sedan klaganden erhållit Konungens
tillstånd att fullfölja talan, skall jämväl Konungens beslut delgivas motparten.

43 §.

Gör Konungen---avgiften kronan.

Har part nedsatt fullföljdsavgift, ändå att sådan rätleligen ej skolat av ho -

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

nom gäldas, förordne Konungen i samband med avgörande av målet eller,
där ansökan örn tillstånd, varom i detta kapitel förmäles, varder avslagen, i
samband med beslutet härom, att han äger återfå avgiften.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar
ock Konungen vid meddelande av utslag i fullföljt mål eller på ansökan, som
i 34 § sägs, eller, där ansökan om tillstånd, varom i detta kapitel förmäles,
varder avslagen, i samband med beslutet härom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock skall i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag tillämpas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1932 (nr 270) om behörighet
för kommunalborgmästare att utfärda fattigdomsintyg, som omförmäles i
30 kap. 22 § rättegångsbalken.

2) Lag

örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Majrts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 14 maj 1915 angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives.

1 §•

Kungl. Maj :ts---i lagrådet.

2 §•

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Å envar av högsta domstolens avdelningar skall, med iakttagande att någon
av avdelningarna alltid kan samlas, arbetet fortgå minst fyrtio veckor
om året.

För handläggning, vid vilken högsta domstolen enligt 3 § är domför med
tre ledamöter, må avdelning uppdelas eller eljest, i den mån det lämpligen
kan ske, en eller flera särskilda grupper bildas.

3 §•

Erfordras enligt lag tillstånd av Konungen för måls dragande under Konungens
prövning, ankomme på tre justitieråd att pröva och avgöra ansökan
om sådant tillstånd. Yppa sig olika meningar, varde tillstånd beviljat, såframt
två av ledamöterna äro ense därom eller i fall, som i 9 § första styc- 1

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1932:136.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ket 2 av 30 kap. rättegångsbalken avses, någon ledamot finner skäl bifalla
ansökningen.

Förekommer vid prövning och avgörande av mål i högsta domstolen tilllika
fråga om yttrande i ärende, som avses i § 26 regeringsformen, böra de
domare, som deltagit i målets avgörande, besluta i frågan. Skall yttrande i
sådant ärende eljest avgivas, må beslut fattas av tre justitieråd.

4 §•

Högsta domstolens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till högsta
domstolens handläggning hörande mål och ärenden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock att intill den 1 januari
1946 i stället för 2 § andra stycket nya lagen bestämmelserna i 2 § första
stycket i deras äldre lydelse fortfarande skola gälla.

3) Lag

om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § andra stycket utsökningslagen1 skall upphöra
att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juni 1945; dock skall i fråga örn
verkställighet av hovrätts dom, som tidigare meddelats, äldre lag tillämpas.

B) att den i ämnet väckta motionen II: 573 måtte anses
besvarad genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 4 maj 1945.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter*, Gärde*, Wagnsson, Westman, Karl Johan
Olsson, Linnér*, Siljeström och Olofsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner, Olsson
i Mellerud, Berg, Lindberg och Bylander.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering. 1

1 Senaste lydelse av 49 §, se SFS 1939:304.

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Reservationer:

l:o) av herr Gezelius, som anfört:

»Otvivelaktigt är det en angelägenhet av största vikt, att högsta domstolens
arbetsbalans nedbringas till normal omfattning innan nya rättegångsbalken
träder i kraft.

Mot det nu föreliggande förslaget att söka nedbringa arbetsbalansen medelst
ett genomförande i huvudsak av nya rättegångsbalkens fullföljdsordning
före sistnämnda lags ikraftträdande, resa sig emellertid allvarliga invändningar
ur synpunkten av de rättssäkerhetsintressen, som fullföljden till
högsta domstolen är avsedd att tillgodose, övervägande skäl tala därför för
att man i stället bort söka tillgodose ifrågavarande syfte genom en tillfällig
ökning av antalet justitieråd. Det kan för övrigt ifrågasättas örn icke åtgärder
i sådan riktning bort vidtagas redan vid en tidigare tidpunkt.

Betänkligheterna mot att nu genomföra en ny fullföljdsordning göra sig
med särskild styrka gällande i brottmål. Särskilt betänkligt synes vara, att
den i 30 kap. 8 § äldre rättegångsbalken föreslagna undantagsregeln icke kommit
att omfatta alla fall, där den tilltalade av hovrätt dömts till frihetsstraff,
utan endast de fall, då den tilltalade blivit dömd till straffarbete i minst ett
år eller till förvaring eller internering. För en tilltalad, som av hovrätt dömts
till exempelvis två års fängelse eller till avsättning eller till ungdomsfängelse
eller till tvångsuppfostran, måste det med rätta framstå såsom obilligt, att han
skulle ställas i ett ur rättssäkerhetssynpunkt sämre läge än den som exempelvis
efter upprepade bestraffningar för tjuvnadsbrott dömes till ett års
straffarbete. Redan kravet på jämlikhet inför lagen synes påkalla att den
föreslagna undantagsregeln i 30 kap. 8 § andra stycket utsträckes att omfatta
alla fall där den tilltalade av hovrätt dömts till frihetsstraff eller avsättning.

Med hänsyn till det anförda har jag inom utskottet yrkat i första hand avslag
å propositionen och i andra hand en lösning av frågan i den riktning jag
här ovan antytt. Då dessa yrkanden icke vunnit utskottets bifall, anser jag
mig icke reservationsvis böra framlägga några ändringsförslag.»

2:o) av herrar Lindqvist och Rylander beträffande viss del av utskottets
motivering.