Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u28 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Nr 28

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken jämte motion i
ämnet.

Genom en den 14 februari 1969 dagtecknad proposition, nr 26, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

I anledning av propositionen har väckts en motion, nr 922 i första kammaren,
av herrar Alexanderson och Ernulf. Motionsyrkandet är intaget nedan
på s. 3. Motionens motivering återfinns på s. 14.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken som har
aktualiserats av det arbete på uppbyggnaden av ett rättsväsendets informationssystem
(RI) som bedrivs inom justitiedepartementet. Detta arbete är
ett led i strävandena att rationalisera de rättsvårdande organens verksamhet.
I en första etapp av RI samordnas det allmänna kriminalregistret med
det hos rikspolisstyrelsen förda s. k. personregistret och läggs om för automatisk
databehandling i den datamaskinanläggning som styrelsen förfogar
över. Uppgiftslämnandet från domstolar och andra myndigheter till registren
skall samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras
skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt
de särskilda formulär som nu begagnas. Med anledning härav föreslås bl. a.
att Kungl. Maj :t bemyndigas meddela närmare föreskrifter om avfattning
av dom och beslut i brottmål. Avsevärda arbetskraftsbesparingar beräknas
särskilt inom rättsväsendets olika organ.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Förslaget

Lagförslaget har följande lydelse.

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 30 kap. 5—7 och 10 §§ rättegångsbalken1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i balken skall införas
två nya paragrafer, 30 kap. 14 § och 45 kap. 18 §, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 KAP.

5 §•

Dom skall — —-------

3. parternas yrkanden och de omständigheter,
varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i
målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts----------

Äger part —----------

— tilltalades försvarare;

3. domslutet;

4. parternas yrkanden och de omständigheter,
varå de grundats; samt

5. domskälen med uppgift å vad i
målet är bevisat.

— rätts dom.

---14 §.

6 §.

I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd
än böter ej ådömes, domen utfärdas
i förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts dom,
må ock utfärdas i förenklad form.
Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

7 §•

Innan dom----

Då huvudförhandling
Avgöres mål

Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domskälen och
slutet jämte meddelande av fullfölj
dshänvisning.

stadgar därom,
domens meddelande,
till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domslutet och
skälen jämte meddelande av fullfölj
dshänvisning.

1 Senaste lydelse av 30 kap. 6 § se 1964:166 och av 30 kap. 7 § se 1956: 587.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. Å sådant
beslut skola ock bestämmelserna i
5 och 8 §§ tillämpas, om frågans beskaffenhet
fordrar det. Meddelas
slutligt beslut i samband med dom,
skall det upptagas i domen.

Äger part----------

(Föreslagen lydelse)

När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet
snarast givas den tilltalade. Närmare
föreskrifter härom meddelas av
Konungen.

§•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. I den mån
ej annat föreskrivits med stöd av
14 §, skola ock bestämmelserna i 5
och 8 §§ tillämpas å sådant beslut,
om frågans beskaffenhet fordrar det.
Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.

14 §.

Närmare föreskrifter om avfattning
av dom och beslut meddelas av
Konungen.

45 KAP.

18 §.

Närmare föreskrifter om avfattning
av stämningsansökan och stämning,
som utfärdas av åklagare, meddelas
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Förordnande om
ikraftträdande får begränsas till viss eller vissa domstolar och till vissa av
de nya bestämmelserna.

Motionsyrkandet

I motionen hemställs att riksdagen måtte avslå förslaget om standardisering
av domsskrivningen, att riksdagen i andra hand, om förslaget om formalisering
av domsskrivningen bifalles, avslår förslaget om ändring i den
inbördes ordningen av domens olika moment, i kap. 30, 5 och 7 §§ rättegångsbalken.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Lagrådsremiss»!

Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, inledningsvis följande.

De rättsvårdande organen i vårt land — polis, åklagare, domstolar och
myndigheter inom kriminalvården — är i stor utsträckning skyldiga att
för central registrering och andra ändamål lämna uppgifter om brott och
om dem som har dömts för brott. Uppgiftslämnandet och förandet av olika
register är med nuvarande arbetsmetoder både tidsödande och kostnadskrävande.
En viss dubbelregistrering är också oundviklig. Det är därför
naturligt att man på senare tid riktat uppmärksamheten på de möjligheter
den automatiska databehandlingen (ADB) erbjuder att rationalisera handläggningsrutiner
av sådant slag. Genom en övergång till ADB kan uppgiftslämnandet
begränsas och förenklas och dubbelregistreringen minskas. Samtidigt
blir det lättare att få snabb information för olika ändamål.

I prop. 1968:82 ang. ändring av bestämmelserna om strafföreläggande
m. m. (s. 50—52) nämnde jag, att samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet
(riksdagsberättelsen 1968: Ju 59) sedan en tid tillbaka undersöker
möjligheterna att successivt bygga upp ett på ADB-teknik baserat, enhetligt
informationssystem för rättsväsendet (RI). Jag omtalade vidare, att samarbetsorganet
år 1967 lagt fram ett preliminärt förslag till ett delsystem
för maskinell bearbetning av handlingar som upprättas i olika faser av förfarandet
vid beivrande av brott. I en redan påbörjad första etapp av detta
system läggs det allmänna kriminalregistret om för ADB. Avsikten är, att
registret skall samordnas tekniskt med det hos rikspolisstyrelsen förda s. k.
personregistret (jfr prop. 1968: 1 bil. 4 s. 25, 28 och 70). Uppgiftslämnandet
från domstolar och andra myndigheter till registren skall enligt förslaget
samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras
skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt
de särskilda formulär som nu används. Samarbetsorganet har för detta
ändamål föreslagit, att domstols avgörande i brottmål delvis avfattas enligt
formulär på tryckt blankett.

Med anledning av den föreslagna omläggningen av domstolarnas uppgiftslämnande
rörande domar och beslut i brottmål har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående formulär till dom i brottmål
m. m. (Stencil Ju 1968: 5), vari bl. a. föreslås vissa ändringar i 30 kap.
rättegångsbalken (RB).

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av
justitiekanslern (JK), nedre justitierevisionen, riksåklagaren (RÅ), samtliga
hovrätter, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga, Svartlösa domsaga,
Uppsala läns norra domsaga, östbo och Västbo domsaga, Skövde domsaga,
Listers och Sölvesborgs domsaga, Frosta och Eslövs domsaga, Askims

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

och Mölndals domsaga, Jösse domsaga, Jämtlands östra domsaga och Piteå
domsaga, borgmästarna i Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt i
rådhusrätterna i Uppsala, Hälsingborg, Sundsvall och Umeå, rådhusrätten
i Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statskontoret, statistiska
centralbyrån, kontrollstyrelsen, riksdagens justitieombudsman
Bexelius (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Juristförbund och Domstolarnas kanslipersonalförening.
Häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga och Piteå domsaga
samt borgmästaren i rådhusrätten i Sundsvall har såsom eget yttrande
åberopat det av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare avgivna
remissvaret.

Frågan om införande av skyldighet för domstol att delvis avfatta avgörande
i brottmål enligt formulär har nu närmare övervägts inom justitiedepartementet.
I anslutning till den nu berörda frågan har även tagits upp
två andra spörsmål rörande ändring i RB, vilka har visst samband med samarbetsorganets
förslag. Det ena gäller underrättelse till tilltalad om dom i
brottmål och det andra anpassning av stämningsansökan och stämning, som
utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner.

Avfattning av dom i brottmål enligt formulär m. m.

I lagrådsremissen lämnas en redogörelse för gällande ordning, vissa statistiska
uppgifter, innehållet i departementspromemorian samt remissyttrandena
däröver m. m. I dessa delar får utskottet hänvisa till propositionen
s. 6—41.

Departementschefen anförde i denna del följande allmänna synpunkter.

Det hos kriminalvårdsstyrelsen förda kriminalregistret håller f. n. på att
läggas om för ADB. Avsikten är, att registret småningom skall samordnas
i tekniskt avseende med det personregister som förs hos rikspolisstyrelsen.
Efter samordningen skall rikspolisstyrelsen överta anvaret för kriminalregistret.
Omläggningen och samordningen ingår i den första etappen av det
informationssystem för rättsväsendet som är under uppbyggnad (RI). Som
ett ytterligare led i etapp 1 av RI har samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet
föreslagit att uppgiftslämnandet till de nämnda registren skall anpassas
till ADB. Enligt samarbetsorganets förslag skall behövliga underrättelser
till registren om domar i brottmål lämnas genom att domstolarna
sänder in kopior av avgörandena för databehandling vid en datacentral. Enligt
förslaget skall domen med tanke härpå i vissa delar (rubriken och domslutet)
avfattas enligt formulär som är lämpat för sådan bearbetning. Under
den fortsatta utbyggnaden av RI avses domar i brottmål skola databehandlas
också för andra ändamål. Vid den tidpunkt då den planerade samordningen
av kriminalregistret och rikspolisstyrelsens personregister beräknas

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

vara avslutad — enligt nuvarande planer våren 1970 — skall även maskinell
bearbetning av brottmålsdomar med tanke pa saköreslängd och rättsstatistik
äga rum (etapp 2). Samarbetsorganet räknar vidare med att man i en
tredje etapp av RI skall kunna bearbeta domar maskinellt för vissa andra
ändamål.

Den fortsatta övergången till ADB inom rättsväsendet kommer uppenbarligen
att kräva åtskilliga ändringar i nuvarande handläggningsrutiner.
Ett ändamålsenligt utnyttjande av datatekniken kan knappast ske utan att
arbetsmetoderna omprövas. Detta gäller särskilt omläggningar av den storlek
som RI representerar. Övergången till ADB gör det också nödvändigt
att överväga vissa ändringar i gällande lagstiftning. Jag tänker här inte bara
på sådana författningsändringar som direkt föranleds av en omorganisation
av viss verksamhet, t. ex. om en myndighet skall överta ansvaret för en uppgift
som tidigare åvilat annan myndighet, utan också på sådana ändringar
som kan behöva göras i själva handläggningsreglerna. Ett exempel på ändringar
av det senare slaget utgör de jämkningar i bestämmelserna om straffföreläggande
som år 1968 har genomförts som en förberedelse till övergång
till ADB-teknik inom detta förfarande (prop. 1968: 82, 1LU 37, rskr 274).
Den nu ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen i brottmål är ett ytterligare
exempel härpå.

För att bedöma lämpligheten av den föreslagna ändringen i fråga om domsskrivningen
skulle det givetvis i och för sig ha varit önskvärt att ha tillgång
till ett fullständigt förslag till nya handläggningsrutiner för avfattning av dom
och expediering av uppgift om domen till RI. Även om åtskilligt detaljarbete
återstår, kan emellertid principerna för en sådan omläggning slås fast
redan nu. En definitiv övergång till ett system med formulär till dom i
brottmål kan f. ö. knappast ske, innan formulären har prövats praktiskt
under viss tids försöksverksamhet vid olika domstolar. En sådan försöksverksamhet
torde med tanke på de önskemål om formulärens innehåll och
uppställning som har framförts från samarbetsorganets sida inte kunna
påbörjas utan att Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande att meddela föreskrift
härom. Med hänsyn härtill och då Rl-förslaget aktualiserar endast mindre
ändringar i RB, anser jag betänkligheter inte behöva möta att redan nu
pröva frågan om införande av skyldighet för domstol att avfatta dom i
brottmål enligt formulär (jfr prop. 1968: 82 s. 52).

RB utgår från att domstolarna i princip själva har rätt att bestämma hur
deras avgöranden skall avfattas i formellt hänseende. I fråga om domar uppställs
i RB endast det minimikravet, att domens huvudsakliga delar skall
skrivas i skilda avdelningar. Vad gäller beslut behöver inte ens detta krav alltid
iakttas. Domstolarnas frihet att avfatta sina domar efter eget skön begränsas
dock i viss utsträckning av de straffrättsliga författningar som de har
att tillämpa. I den mån sådana författningar påbjuder användning av vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

benämningar för brott eller påföljder har domstolarna givetvis att rätta sig
härefter vid utformningen av sina avgöranden.

Orsakerna till att domstolarna lämnats en förhållandevis stor frihet att
bestämma den formella gestaltningen av sina avgöranden är flera. Jag inskränker
mig här till att erinra om att underrätternas domar ända till
ikraftträdandet av 1942 års rättegångsreform inte avfattades som självständiga
handlingar utan ingick i de fortlöpande protokollen i målen (domboken).
Några särskilda bestämmelser om domarnas formella avfattning
gällde (med ett undantag som här saknar intresse) inte enligt äldre RB.
Med nya RB infördes den nyheten att domen alltid skulle sättas upp särskilt
och avfattas som ett från protokollet fristående utlåtande. Någon närmare
reglering av domens formella gestaltning ansågs emellertid inte behövlig.
RB:s fåtaliga regler om domens utformning syftar närmast till att
åstadkomma överskådlighet och reda i domens uppställning.

Den ifrågasatta formaliseringen av domsskrivningen måste mot bakgrund
av det nu anförda i främsta rummet ses som ett led i det allmänna arbetet
att utnyttja ADB inom rättsväsendet. För att rätt förstå innebörden av
samarbetsorganets förslag till förenkling av uppgiftslämnandet om brott
och om dem som har dömts för brott torde det vara nödvändigt att något beröra
de principer efter vilka RI skall byggas upp. Endast s. k. primärdata,
t. ex. uppgifter om brottsanmälan eller domstols dom, skall bearbetas maskinellt.
De uppgifter som behövs för RI hämtas direkt från den originalhandling
som har upprättats under brottmålsprocessen eller från en kopia
av handlingen. Särskilda underlag för stansning skall sålunda regelmässigt
inte finnas. Härigenom undviks sådana fel som kan uppkomma om uppgifterna
måste föras över från originalhandlingen till en annan handling innan
databehandlingen kan ske. Uppgifter om samma primärdata lämnas i princip
bara en gång till RI. Därefter skall endast ändringar av dessa rapporteras,
t. ex. om ett beslut ändras efter överklagande. Begrepp och benämningar
av olika slag bör vara enhetliga i de olika delsystem som skall ingå i RI. Beteckningarna
bestäms med hänsyn till hela rättsväsendets behov. Härigenom
kan maskinella överföringar lättare ske mellan olika delsystem.

Någon tvekan torde inte behöva råda om att de nu antydda principerna i
och för sig är ändamålsenliga och att de följaktligen garanterar, att uppbyggnaden
av det planerade informationssystemet sker på ett sätt som är lönsamt.
I själva verket synes endast två av grundsatserna kunna vålla svårigheter
i det sammanhang varom nu är fråga, nämligen principen att primärdata
skall hämtas direkt från originalhandling eller kopia av denna och principen
om enhetliga begrepp och benämningar. Vad angår den förra av dessa
två principer vill jag till en början erinra om följande.

Frågan hur datainsamlingen skall gå till är ett av de viktigare momenten
i uppbyggnaden av ett datasystem. Som allmän regel gäller härvid att de data

8 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

som skall behandlas bör fångas så nära källan som möjligt. Från ADB-synpunkt
är det idealiskt, om de dokument som data registreras på kan läsas
direkt in i datamaskinen eller utgöra direkt underlag för stansning. Det ligger
i öppen dag att en sådan princip inte utan vidare låter sig förverkligas
när det gäller att hämta data ur en dom. Ett oeftergivligt krav är, att domen
utformas på sådant sätt att parter och andra som önskar ta del av den utan
svårighet kan tillgodogöra sig dess innehåll. En formalisering av domen får
inte heller försvåra arbetet för de myndigheter som har att ta befattning
med domen för dess verkställande eller för annat ändamål. Som har framhållits
i depaxdementspromemorian bör man emellertid inte överdriva farhågorna
för att domens primära uppgifter inte skulle kunna tillgodoses om den
avfattas enligt formulär. Genom en schematisering av domens uppställning
kan den i själva verket i åtskilliga fall bli mer lättillgänglig än vad som är
fallet när den ställs upp på traditionellt sätt. Den tvekan som kan råda
torde främst hänföra sig till frågan om domen — såsom har föreslagits från
samarbetsorganets sida — utöver nuvarande uppgifter skall innehålla uppgifter,
som skrivs i förkortad form. Att helt undvika förkortade benämningar
i domen torde inte vara möjligt, om man vill acceptera tanken att
en kopia av domen skall kunna utgöra underlag för direkt bearbetning i
ADB-syfte. Att samma uppgift anges såväl i klartext som i förkortad form
är enligt min mening inte oförenligt med de krav på domens utformning
som jag angett nyss. Däremot bör det inte förekomma att uppgifter i domen
anges enbart med en förkortad benämning, som inte kan förstås utan
förklaring. Vid remissbehandlingen av promemorian har allmänt konstaterats
att det från de nu behandlade synpunkten inte möter något principiellt
hinder att domen avfattas enligt formulär. Även jag ansluter mig till denna
uppfattning.

Principen om direkt bearbetning av en kopia av domen för ADB-ändamål
måste ses också ur en annan synvinkel. Brottmålsdomen innehåller f. n.
endast en del — låt vara de viktigaste — av de uppgifter som behövs för
kriminalregistret. De uppgifter som dessutom fordras för registret lämnas
med nuvarande ordning tillsammans med de uppgifter som hämtas ur domen
på en särskild uppgiftsblankett. Den av samarbetsorganet förordade
omläggningen av domsskrivningen aktualiserar frågan hur de uppgifter
som inte ingår i domen skall tillhandahållas registret. Motsvarande problem
uppkommer under etapp 1 av RI även beträffande uppgifter till de centrala
polisregistren, under etapp 2 i fråga om uppgifter till rättsstatistik och saköreslängd
och under etapp 3 och senare etapper beträffande flera andra typer
av uppgiftslämnande som åvilar domstolarna. I departementspromemorian
har frågan inte fått någon slutlig lösning. I de utkast till domsformulär
som fogats till promemorian har tagits med vissa formaluppgifter som nu
regelmässigt inte inflyter i domen. I ett par fall, nämligen beträffande
uppgifter om tiden för brottet och antal brott av samma slag, har anvisats

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

den utvägen att uppgifterna anges på särskild plats på kopian av domen.
I fråga om uppgifter till rättsstatistiken har i promemorian hänvisats till
att en del av dessa under den fortsatta utbyggnaden av det planerade informationssystemet
kommer att kunna tillhandahållas statistiska centralbyrån
från RI, medan övriga uppgifter även i fortsättningen torde få samlas
in från domstolarna.

Den nu berörda frågan har givetvis stor betydelse för ställningstagandet
till den ifrågasatta omläggningen av domsskrivningen. Som har framhållits
under remissbehandlingen bör uppläggningen av datasystem av det slag RI
representerar föregås av en så allsidig inventering av föreliggande informationsbehov
att dessa samtliga, i den mån det är ändamålsenligt, kan tillgodoses
och att dubbelrapportering elimineras. Man riskerar annars att senare
få vidta justeringar i systemet. Samarbetsorganet har undersökt informationsbehovet
i brottmålsprocessen — tagen i vid mening — och år 1967 upprättat
en systemskiss, som har grundats på denna inventering. Systemskissen
är utgångspunkt för den etappindelning som har föreslagits av samarbetsorganet.
Det bör understrykas, att det av både tekniska och andra skäl
är uteslutet att utreda och bygga upp RI som ett totalt projekt. Uppbyggnaden
måste ske i etapper. Varje sådan etapp bör bestämmas så, att den är
lönsam och kan bilda en om än temporär slutpunkt.

Frågan hur de uppgifter som f. n. inte ingår i domen skall tillhandahållas
RI torde i första hand få bedömas med hänsyn till de etapper av systemet
som nu kan överblickas (etapp 1—3). Att låta alla dessa data inflyta i domen
med tanke på direkt bearbetning av en kopia av domen är inte någon framkomlig
väg. En sådan lösning skulle medföra att domen blev svåröverskådlig
och onödigt detaljerad. Eftersom den rättsbildade domaren svarar för
riktigheten av de uppgifter som tas med i domen, skulle denna lösning vidare
leda till att domaren ålades en vidsträckt granskningsplikt i fråga om en
råd formaluppgifter som han inte har i dag. Detta skulle — såsom har betonats
av bl. a. hovrätten för Övre Norrland —• leda till en inte önskvärd omfördelning
av mindre kvalificerade arbetsuppgifter från tingsnotarier och
icke rättsbildad personal till dömande personal.

En annan lösning är att låta domens innehåll vara i stort sett oförändrat
och i stället komplettera domen med de uppgifter som behövs för olika ändamål.
Vid de undersökningar som har företagits inom justitiedepartementet
har konstaterats, att de kompletterande data som fordras under etapp 1—3
inte är fler än att de till stor del skulle kunna antecknas i marginalen till en
kopia av domen. Hur övriga uppgifter skall noteras är huvudsakligen en
praktisk fråga, vars svar torde få ges under de fortsatta undersökningarna av
Rl-proj ektet. Det kan anmärkas, att en del av de uppgifter som f. n. lämnas
av domstol i samband med dom framdeles sannolikt kan tillföras RI genom
databehandling av uppgifter i personundersökning eller annan originalhandling
som upprättas under förfarandet vid beivrande av brott. Den nu

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

skisserade lösningen har flera fördelar. Principen att primärdata hämtas direkt
från en kopia av en originalhandling förverkligas i stor utsträckning.
Själva domen belastas inte med formaluppgifter som kan göra den svårförståelig
för den som skall ta del av den. Ansvaret för ifyllande och lämnande
av de kompletterande uppgifterna på domskopian kan anförtros tingsnotarier
och icke rättsbildad personal i enlighet med den praxis som följs
nu eller delegeras till sistnämnda personalkategori i större utsträckning än
f. n. Härtill kommer att uppgiftslämnandet kan begränsas och förenklas.
Mot bakgrund härav anser jag några betänkligheter mot samarbetsorganets
förslag beträffande domsskrivningen inte behöva möta med tanke på hur
uppgiftslämnandet skall ordnas i fråga om data som nu inte ingår i domen.

Den andra av de principer för uppbyggnaden av RI som kan bereda svårigheter
i detta sammanhang rör användningen av enhetliga begrepp och
benämningar. Som jag har nämnt inledningsvis är domstolarna redan nu
skyldiga att vid avfattningen av dom begagna de benämningar för brott och
påföljder som är föreskrivna i straffrättsliga författningar. I åtskilliga fall
har emellertid sådana benämningar inte satts ut i de författningar som innehåller
straffbestämmelser. När det gäller rena formaluppgifter saknas vidare
i stor utsträckning bindande föreskrifter om hur uppgifterna skall formuleras.
En övergång till ADB-system gör det nödvändigt att meddela exakta
anvisningar för formuleringen av de data som skall behandlas. I departementspromemorian
har närmare belysts vad sådana anvisningar skulle kunna
tänkas innehålla. Vid promemorian har också fogats exempel på dels
standardiserade benämningar på vanligen förekommande författningar, dels
nomenklatur vid angivande av påföljder m. m. Promemorieförslaget har i
dessa delar i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. De
invändningar som har framförts gäller — bortsett från påpekanden om att
nomenklaturen måste göras så tydlig, att dess användning inte försvårar
allmänhetens och främst parternas möjligheter att tillgodogöra sig domen —
enskildheter i fråga om utformningen av förkortade benämningar. För egen
del anser jag inte några principiella invändningar kunna riktas mot ett
system med sådana benämningar på främst författningar, brott och påföljder.
Gäller det en benämning på en gärning, som är belagd med straff i en
författning som tillkommit under riksdagens medverkan, och saknas särskilt
brott snamn i författningen, måste det dock i regel antas att bindande föreskrift
om viss benämning inte kan meddelas av Kungl. Maj :t ensam. Att enbart
av ADB-hänsyn genomföra ändringar i alla de lagar och andra författningar
där särskilda brottsnamn saknas kan inte gärna komma i fråga. Jag
utgår emellertid från att något hinder inte föreligger att i sådana fall rekommendera
att brottet anges på visst sätt.

Från domstolshåll har som en allmän erinran mot förslaget om införande
av skyldighet att skriva dom enligt formulär framhållits att det inte är möjligt
att konstruera ett domsformulär, som lämpar sig även för mer inveck -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

lade fall. I en del andra remissyttranden har å andra sidan framförts tanken
på ett system med flera typer av formulär avpassade efter domslutets
innehåll. Den fortsatta undersökningen av domsformulärfrågan inom justitiedepartementet
har visat att åtskilliga nackdelar är förknippade med det
i departementspromemorian framlagda förslaget till ett formulär som skulle
kunna begagnas såväl i enkla fall som i fråga om komplicerade domar. Jag
vill här särskilt erinra om att det övervägande antalet domar rör bifallna
åtal, som inte föranleder förändring av tidigare ådömd påföljd eller kombination
av olika påföljder. Det är olämpligt att för domar av enkelt slag använda
invecklade formulär som till största delen blir outfyllda. Ett förverkligande
av Rl-förslaget förutsätter därför enligt min mening att man använder
ett system med flera typer av formulär, anpassade främst efter frekvensen
av olika typer av domslut. Jag vill emellertid tillägga, att en formalisering
av brottmålsdomarna självfallet inte får leda till uppkomsten av en
svåröverskådlig formulärflora. Av lönsamhetsskäl kan det bli nödvändigt
att en del mindre frekventa typer av domar lämnas utanför. Även i sådana
fall bör emellertid domen i tillämpliga delar ställas upp i den ordning som
anvisas i formulären.

Rl-förslaget ger också anledning att ta upp en del andra principiella spörsmål
rörande avfattning av dom. Det bör understrykas, att en formalisering
av det slag varom nu är fråga inte är avsedd att inkräkta på domstolarnas
rätt att ensamma bestämma det sakliga innehållet i domen och följaktligen
inte heller är avsedd att påverka domskälens utformning. Några remissinstanser
har erinrat om att RB är skriven med noggrann parallellitet mellan
tvistemål och brottmål. En omläggning av brottmålsdomarnas uppställning
borde därför åtföljas av motsvarande ändring för tvistemålsdomarnas del.
Jag vill med anledning härav påpeka, att man inom Rl-proj ektets ram f. n.
gör en inventering av eventuella primärdata för RI på tvistemålssidan. Det är
ovisst, när resultatet av denna undersökning kan föreligga. Jag är därför inte
beredd att i detta sammanhang ta upp den principiella frågan om hur dom
i tvistemål bör utformas. Till ett par mindre spörsmål, som är av betydelse
även för tvistemålsdomens utformning — frågan om domslutets placering
och utformning av brottmålsdomen såvitt rör talan om enskilt anspråk som
har förts i samband med åtalet — återkommer jag i specialmotiveringen.

Som jag har nämnt tidigare måste uppbyggnaden av ett informationssystem
av RI:s storlek ske etappvis. Detta gör det svårt att säkert bedöma
hur pass stora rationaliseringsvinster som RI kan medföra för myndigheterna
inom rättsväsendet. Ser man projektet enbart ur domstolarnas synvinkel,
kan det förefalla tveksamt, om etapp 1 medför någon större arbetsbesparing
för dessa. Under remissbehandlingen har från domstolshåll betonats att en
omläggning av domsskrivningen övergångsvis kommer att snarare öka än
minska domstolarnas arbetsbörda. En bedömning av Rl-proj ektet måste
emellertid ta sikte på de vinster som kan göras för rättsväsendet i dess hel -

12 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

het och även för myndigheter utanför rättsväsendet. Sett ur denna vidare
synvinkel kan man konstatera, att den första etappen av RI kommer att innebära
en betydande rationalisering i fråga om förandet av de två centrala
brottsregister som skall samordnas. Härtill kommer att åklagarnas rapportering
om domar i brottmål enligt personbladsrutinen kan upphöra. Rl-förslagets
konsekvenser måste bedömas också med tanke på övriga etapper av
RI. Redan i en andra etapp, vilken i tiden beräknas i stort sett sammanfalla
med etapp 1, planeras databehandling av domar för saköreslängd och rättsstatistik.
Genomförandet av denna andra etapp synes innebära en väsentlig
arbetsbesparing bl. a. för domstolarna. Under etapp 3 beräknas ytterligare
system för databehandling av domar kunna tas i produktion. Detta kommer
att medföra en lättnad inte bara beträffande domstolarnas uppgiftslämnande
utan också för andra myndigheter. När RI har byggts upp, blir det i och
för sig möjligt att på maskinell väg vidarebefordra den information om domar
i brottmål som har matats in i dataanläggningen till alla myndigheter
som har behov därav. I vilken utsträckning domstolarnas underrättelseplikt
kan ersättas med sådana maskinella meddelanden kommer att utredas under
det fortsatta arbetet på Rl-projektet. Härvid måste främst beaktas om myndighet
som skall erhålla underrättelse om dom behöver ha tillgång till en
fullständig kopia av domen. Redan nu har man anledning räkna med att
domstolarnas underrättelseplikt i brottmål i inte ringa mån kan komma att
ersättas av meddelanden som framställs på maskinell väg eller av andra
maskinella bearbetningar.

Utöver den nu berörda förenklingen av domstolarnas uppgiftslämnande
medför den föreslagna omläggningen av domsskrivningen också andra fördelar
för domstolsväsendet. Jag vill peka på att redan den standardisering
av rubrikens och domslutets utformning som uppnås genom en sådan reform
i och för sig är av ett inte obetydligt värde från rationaliseringssynpunkt.
Som jag har nämnt förut anser jag också att en dom avfattad enligt
formulär i åtskilliga fall kan bli mer lättillgänglig för den som önskar ta
del av domen än en dom som har skrivits på traditionellt sätt.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag, att övervägande skäl talar för
att underrätternas domsskrivning formaliseras i huvudsaklig överensstämmelse
med samarbetsorganets förslag. Reformen bör i princip avse alla brottmålsdomar,
eftersom de system för databehandling av domar som planeras
under etapp 1—3 av RI kommer att omfatta alla sådana avgöranden. Frågan
huruvida omläggningen av underrätternas domsskrivning kräver en lika
långt gående formalisering i fråga om hovrätternas domar undersöks f. n.
inom justitiedepartementet. Jag är därför inte beredd att ta ställning till
denna fråga. Som har påpekats i departementspromemorian torde det beträffande
högsta domstolens domar inte vara behövligt att införa någon
skyldighet att avfatta dessa enligt formulär.

Den formalisering av domsskrivningen som jag nu har förordat bör enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

min mening åtföljas av en motsvarande omläggning i fråga om avfattningen
av beslut i brottmål. Jag tänker här främst på sådana beslut som enligt 30
kap. 10 och 11 §§ RB skall tas upp i domen. Det kan också visa sig vara
praktiskt, att vissa mera frekventa typer av slutliga beslut, som sätts upp
särskilt, avfattas enligt formulär med tanke på RI, t. ex. avskrivningsbeslut.

De författningsbestämmelser som fordras för genomförande av den nu föreslagna
reformen torde huvudsakligen få meddelas i administrativ ordning.
I 30 kap. RB bör därför ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare
föreskrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Med hänsyn
till att 30 kap. RB i princip gäller även beträffande en del andra avgöranden
av domstol än dom och beslut i brottmål, bör bemyndigandet innefatta rätt
för Kungl. Maj :t att också i fråga om sådana avgöranden meddela bindande
föreskrifter i nu berörda hänseende, i den mån det visar sig erforderligt.

Som jag har nämnt förut aktualiserar Rl-förslaget även vissa andra frågor
om ändring i RB. Två av dessa spörsmål —- underrättelse till tilltalad om
dom i brottmål och anpassning av stämningsansökan och stämning, som
utfärdas av åklagare, till ADB-rutiner — kommer jag att behandla i avsnitt
3 och 4. I departementspromemorian har vidare diskuterats om en omläggning
av domsskrivningen med tanke på ADB bör föranleda en revision av
reglerna i 30 kap. 13 § RB om rättelse av dom. Det har därvid påpekats, att
man i vart fall under ett inledningsskede torde få räkna med att en del formella
felaktigheter i domarnas avfattning kan komma att uppdagas i samband
med databehandling av dessa. Vidare har anförts att nuvarande regler
om rättelse av uppgift från domstol till kriminalregistret inte kan tillämpas,
om en felaktighet upptäcks i en domskopia som sänts in för databehandling.
Jag vill med anledning härav framhålla, att en omläggning av det slag varom
nu är fråga inte torde medföra några principiellt nya problem beträffande
tillämpningen av institutet rättelse av dom. Även om en övergång till databehandling
av domar under ett inledningsskede skulle leda till en viss ökning
av antalet beslut om rättelse, synes inte enbart denna omständighet
motivera att föreskrifterna om rättelse av dom nu omprövas. Jag anser därför,
att de nuvarande reglerna tills vidare bör behållas oförändrade. Som har
påpekats i promemorian torde erforderliga föreskrifter om kontrollenhetens
förfarande, när en felaktighet har konstaterats i en insänd domskopia, kunna
meddelas i administrativ ordning.

Till en del mindre jämkningar i 30 kap. RB med anledning av Rl-förslaget
återkommer jag i specialmotiveringen.

Avslutningsvis vill jag beröra en fråga som har visst samband med omläggningen
av domstolarnas uppgiftslämnande i brottmål. Vid remissbehandlingen
av departementspromemorian har av några hovrätter uttalats
farhågor för att det föreslagna informationssystemet skall leda till en vidgad
brottsregistrering. En sådan utveckling synes dem betänklig med hänsyn till
individens krav på skydd mot ett överdrivet registreringsväsende. Jag önskar

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

med anledning av dessa uttalanden understryka, att Rl-projektet syftar till
en teknisk omdaning av nuvarande brottsregistrering. Gällande bestämmelser
om vad som får lämnas ut från brottsregistren skall i princip inte ändras.
Avsikten är att de lagändringar som nödvändiggörs av den planerade
samordningen av kriminalregistret och rikspolisstyrelsens personregister
skall behandlas i en departementspromemoria, som utarbetas inom justitiedepartementet
och remissbehandlas under våren 1969.

Beträffande departementschefens specialmolivering får utskottet hänvisa
till propositionen s. 59 f.

Motionens motivering

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna följande.

Den förenkling av de olika rättsvårdande instansernas rapporteringsarbete
som kan förutses följa av genomförandet av rättsväsendets informationssystem
är välkommen också för domstolarna. Denna rationalisering borde
dock kunna genomföras utan att man företar den i proposition nr 26 föreslagna
hårda formaliseringen av domsskrivningen. Den önskvärda förenklingen
av rapporteringsarbetet torde kunna åstadkommas genom att uppgifterna
lämnas på en standardiserad blankett medan själva domarna avfattas
på det individuella sätt som hittills skett.

Av många skäl ter sig de föreslagna reglerna för avfattning av domar
mindre lämpliga. Den föreslagna standardiseringen av domsluten torde
vara mycket svår att genomföra i komplicerade mål med flera tilltalade,
många åtalspunkter — som kan avse olika tilltalade i skilda kombinationer
— och med målsägandeanspråk mot flera tilltalade om solidariskt betalningsansvar.
Om man å andra sidan, som aviseras av departementschefen, kringgår
denna svårighet genom att lämna komplicerade domar utanför blankettsystemet
eller genom att använda ett större antal olika blanketter för olika
domar går en stor del av den eftersträvade rationaliseringen förlorad. Under
alla omständigheter måste det vara ett oeftergivligt villkor att domen också
i framtiden när det gäller yrkanden, bevisning, bevisvärdering och överväganden
rörande påföljden kan utformas på det sätt, som i varje särskilt
fall påkallas av omständigheterna. Med det föreslagna blankettsystemet torde
detta inte längre vara möjligt.

Den ökade svårförståelighet för de enskilda som berörs av domarna är en
annan viktig faktor som talar mot förslaget. I propositionen framförs inga
motiveringar till påståendet att rapporteringen skulle avsevärt förenklas
genom det föreslagna förfarandet att låta rapporten få formen av en kopia
av domen i stället för att utföras på en särskild blankett. I beaktande av de
olägenheter som systemet kan förväntas medföra yrkar vi därför avslag på
propositionen i den del som gäller utformningen av domsskrivningen.

Under alla omständigheter ter sig förslaget om att domslutet skall utgöra
första momentet i domen och följas av yrkanden och skäl olämpligt. Denna
ordning kommer att göra ett egendomligt intryck särskilt vid muntlig uppläsning.
Om den föreslagna standardiseringen av domsskrivningen trots de
från många remissinstanser framförda invändningarna genomförs, vill vi
i andra hand yrka att den hittillsvarande ordningen i domsskrivningen —
med domslutet placerat efter yrkanden och domskäl bibehålies. Denna
ordning kan inte utgöra något hinder vid utarbetandet av formulär m. m.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Underrättelse till tilltalad om dom i brottmål

Rörande gällande bestämmelser, tidigare ändringsförslag samt remissyttrandena
över departementspromemorian i denna del får utskottet hänvisa till
propositionen s. 50—53.

Departementschefen anförde i denna del följande synpunkter.

RB innehåller f. n. ingen allmän regel som ålägger domstol att i brottmål
skriftligen underrätta den tilltalade om utgången i målet. Avkunnas domen
vid huvudförhandlingen i målet och är den tilltalade närvarande vid denna,
får han ett muntligt besked om målets utgång. Avkunnas domen inte vid
huvudförhandlingen, lämnar domstolen underrättelse om tiden och sättet
för domens meddelande. Har målet handlagts i den tilltalades utevaro, vilket
under vissa förutsättningar kan ske när det inte kommer i fråga att ådöma
annan brottspåföljd än böter, får den dömde i allmänhet inte något besked
om vare sig tiden och sättet för domens meddelande eller målets utgång.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att antalet bagatellmål som avgörs i
den tilltalades utevaro har minskats avsevärt genom 1968 års ändringar i
RB (prop. 1968: 82). I vissa undantagsfall, såsom i militärt mål, har domstolen
i administrativ ordning ålagts att alltid delge den tilltalade en avskrift
av domen. År den dömde häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt
får han enligt särskilda bestämmelser regelmässigt tillfälle att avge nöjdförklaring
på grundval av antingen ett av rätten utfärdat bevis om utgången
i målet (domsbevis) eller avskrift av domen som domstolen har sänt till
föreståndaren för häktet eller styresmannen för anstalten. Det kan tilläggas,
att åklagare enligt nuvarande praxis automatiskt eller på grund av överenskommelse
med domstolen i de flesta mål får en kopia av domen i målet (jfr
JO:s ämbetsberättelse år 1964 s. 206).

De nuvarande reglerna om domstolarnas skyldighet att underrätta den
tilltalade om meddelade domar är, såsom har framhållits i första lagutskottets
utlåtande, inte helt tillfredsställande. Även om några allvarligare olägenheter
hittills inte har yppats, talar hänsyn till den dömde starkt för att denne
bör få ett skriftligt besked om utgången i målet, vare sig han närvarit vid
huvudförhandlingen eller inte. Orsaken till att en underrättelseplikt av detta
slag hittills inte har införts är främst att söka i den ökade arbetsbelastning
för domstolarna som en sådan skyldighet skulle innebära. Med hänsyn till
den i föregående avsnitt förordade omläggningen av domsskrivningen i brottmål
har detta skäl mot en allmän regel om underrättelseplikt förlorat en del
av sin bärkraft. Med ett nytt system för domsskrivningen torde en sådan
regel inte behöva vålla någon större ökning av domstolarnas arbetsbörda.
Avfattas domen delvis, dvs. såvitt avser rubriken och domslutet, enligt formulär
på tryckt blankett, kan på ett enkelt sätt framställas en kopia av
domsblanketten, vilken sedan kan sändas till den tilltalade. Det är tänkbart

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

att en underrättelse av motsvarande innehåll i en framtid kan framställas på
maskinell väg och tillställas den dömde från RI. På grund av det anförda
förordar jag, att en underrättelseplikt av ifrågavarande slag införs. Föreskrift
härom kan lämpligen tas in i RB. Någon formlig delgivning av underrättelsen
med den tilltalade bör inte ske. Skyldigheten att lämna den dömde
meddelande om utgången i målet bör gälla både underrätt och överrätt. Närmare
föreskrifter om underrättelsepliktens fullgörande torde få meddelas av
Kungl. Maj :t.

Avfattning av stämningsansökan i brottmål enligt formulär m. m.

Beträffande gällande bestämmelser, departementspromemorian och yttrandena
över den m. m. får utskottet hänvisa till propositionen s. 54—57.

Departementschefen anförde i denna del följande synpunkter.

RÅ:s förslag att införa möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer att meddela närmare föreskrifter om avfattning av
stämningsansökan och direktstämning i brottmål har nära samband med den
under avsnitt 2 behandlade frågan om omläggning av domsskrivningen i sådana
mål. Jag vill först peka på att ett system med domsformulär anpassade
för ADB i viss utsträckning kräver, att domstolarna på ett snabbt och säkert
sätt får tillgång till vissa uppgifter av väsentligen formell natur som nu regelmässigt
inte tas med i domen. RÅ har särskilt nämnt uppgift om den tilltalades
personnummer. En sådan uppgift bör lämpligen tillhandahållas
domstolen genom åklagarens försorg. Enklast sker detta genom att personnumret
alltid tas med i stämningsansökningen.

Den föreslagna omläggningen av uppgiftslämnandet i fråga om dom i
brottmål gör det vidare önskvärt att vissa uppgifter, som ingår i stämningsansökningen
och varom domstolen skall underrätta RI, i formellt hänseende
anpassas till ADB. Ett exempel på uppgifter av det slag jag nu syftar på utgör
uppgift om tiden för det åtalade brottet. Uppgift i detta hänseende lämnas
f. n. av domstolarna till kriminalregistret på en särskild uppgiftsblankett.
Avsikten är, att tidsangivelsen enligt det föreslagna systemet för domsskrivningen
skall lämnas på särskild plats på den kopia av domen som sänds
in för databehandling. Anpassningen till ADB-rutiner gör det önskvärt att
denna tidsuppgift anges om möjligt med siffror och inte med obestämda
tidsuttryck av det slag som f. n. förekommer i inte ringa utsträckning. För
att underlätta uppgiftslämnandet i detta hänseende och skapa förutsättningar
för att uppgiften till kriminalregistret blir så tillförlitlig som möjligt
bör tidsangivelsen helst vara utformad efter ADB-normer redan i stämningsansökningen.
Några svårigheter för åklagarna torde knappast uppkomma
med en sådan ordning. Den torde i själva verket leda till att uppgiften
om tiden för gärningens begående blir mera preciserad än enligt nuvarande
praxis, något som från flera synpunkter är till fördel.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Rl-projektet skapar som jag har nämnt förut också förutsättningar för
andra rationaliseringsåtgärder som har visst samband med den föreslagna
omläggningen av domsskrivningen. Jag avser här främst den i departementspromemorian
framförda tanken på att skapa möjlighet att vid doms avfattning
ersätta nuvarande redogörelse för åklagarens yrkanden med en kopia
av stämningsansökningen. Detta förslag har under remissbehandlingen
väckt positivt gensvar från domstolshåll. Som har påpekats därvid kan det
inte gärna komma i fråga att gå längre än att öppna möjlighet för domstolarna
att i de fall de finner det lämpligt ersätta redogörelsen för åklagarens
yrkanden med en till domen fogad kopia av stämningsansökningen. En påtaglig
begränsning av vinsten med en sådan reform ligger självfallet däri att
åtalet inte sällan ändras eller justeras vid huvudförhandlingen i målet. Ett
genomförande av förslaget synes förutsätta, att stämningsansökning i formellt
hänseende anpassa till det förut berörda systemet med formulär till
dom i brottmål.

Det är inte uteslutet att med tanke på RI vissa uppgifter kan komma att
hämtas direkt från stämningsansökningen för maskinell bearbetning under
den fortsatta utbyggnaden av datasystemet. Det blir då nödvändigt att dessa
uppgifter — i likhet med vad som har föreslagits i fråga om domstolens dom
— ges en utformning som lämpar sig härför.

De nu ifrågasatta ändringarna av åklagarnas och domstolarnas handläggningsrutiner
synes inte kunna genomföras utan att bemyndigande ges för
Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämningsansökan
och direktstämning. Med anledning av vad Föreningen Sveriges
åklagare anfört angående räckvidden av ett sådant bemyndigande vill jag
understryka, att några sakliga ändringar i fråga om stämningsansökningens
och direktstämningens innehåll inte är åsyftade. Det skall liksom hittills
ankomma på åklagarna att bestämma det sakliga innehållet i dessa handlingar.
På grund av det nu anförda förordar jag, att i 45 kap. RB ges bemyndigande
för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om avfattning av stämningsansökan och stämning,
som utfärdas av åklagare.

Lagrådet

Lagrådet lämnade lagförslaget utan erinran.

Utskottet

Som ett led i strävandena att rationalisera de rättsvårdande organens verksamhet
bedrivs inom justitiedepartementet arbete på uppbyggnaden av ett
informationssystem för rättsväsendet (RI). I den första etappen samordnas

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

det allmänna kriminalregistret med rikspolisstyrelsens personregister och
läggs om för automatisk databehandling. Uppgiftslämnandet till registren
kan samtidigt förenklas. Avsikten är att såväl överrätter som underrätter
skall lämna meddelande till registren i form av kopia av dom eller beslut i
brottmål, som — åtminstone i övergångsskedet — tillförts vissa kompletterande
uppgifter.

I förevarande proposition föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken,
vilka aktualiserats av det nya informationssystemet. Ändringsförslagen gäller
bl. a. avfattning samt avkunnande av domar och slutliga beslut. Eftersom
reglerna för dessa kategorier av domstolsavgöranden i väsentliga avseenden
överensstämmer med varandra, avstår utskottet i det följande från
att göra skillnad dem emellan. Vad som sägs om dom får därför avse också
slutligt beslut.

Enligt propositionen skall domen avfattas sålunda att domslutet, som nu
anges sist i domen, i stället upptas omedelbart efter rubriken och före yrkanden
och domskäl. Dessutom föreslås att Kungl. Maj :t får bemyndigande
att meddela närmare föreskrifter om avfattningen av domen. Avsikten är
att möjliggöra sådan omläggning att domen avfattas på formulär, som lämpar
sig för den automatiska databehandlingen. Oaktat de föreslagna nya
bestämmelserna rör brottmålsdomar som meddelas i alla instanser, avses
enligt departementschefen att f. n. formalisera endast domskrivningen vid
underrätterna. Beträffande högsta domstolens domar anför departementschefen,
att det inte torde vara behövligt att införa någon skyldighet att avfatta
dessa enligt formulär. Rörande hovrättsdomarna upplyses det att man
inom justitiedepartementet är sysselsatt med att undersöka om även dessa
bör formaliseras. Departementschefen är inte nu beredd att ta ställning härtill.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1: 922 uttalas farhågor
för att formaliseringen blir svår att genomföra i sådana mål med flera tilltalade
där olika komplicerade kombinationer av såväl ansvarsyrkanden som
skadeståndsyrkanden förekommer. Mot formaliseringen talar enligt motionärerna
också det förhållandet att domarnas innehåll blir mera svårtillgängligt
för de enskilda som berörs av dem. Vidare anses förslaget att domslutet
skall placeras före yrkanden och domskäl under alla omständigheter olämpligt.

Av propositionen framgår att RI väntas medföra ökade möjligheter till
snabb och säker information samtidigt som man kan räkna med att besparingar
uppkommer inom alla grenar av rättsväsendet då systemet blivit fullt
utbyggt. Det pågående arbetet är således ett värdefullt led i de rationaliseringssträvanden
som bedrivs inom justitiedepartementet på rättsvårdens
olika områden. Som departementschefen anför skulle det i och för sig ha
varit önskvärt att ha tillgång till ett fullständigt förslag till nya handlägg -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969 19

ningsrutiner för avfattning av dom och expediering av uppgift om domen
till RI, men avsaknaden härav bör inte hindra att principerna för omläggningen
fastslås redan nu. Ett på fastställda formulär baserat system torde
komma att fungera bra beträffande det stora flertalet domar, men det kan
som framhålls av departementschefen och motionärerna — bli svårigheter
i mera ovanliga eller komplicerade fall. Hänsyn härtill måste tas i°tilllämpningen.
För att praktiskt utprova handläggningsrutinerna planeras
inom justitiedepartementet en försöksverksamhet, som skall påbörjas vid
olika domstolar, sedan Kungl. Maj :t erhållit det begärda bemyndigandet att
meddela närmare föreskrifter om avfattningen av dom.

Rörande domens avfattning må nämnas att formaliseringen enligt departementschefen
inte avses få medföra inskränkning i domstolarnas rätt att
bestämma det sakliga innehållet och följaktligen inte heller påverka domskalens
utformning. Av propositionen framgår också att det bedöms som
ett oeftergivligt krav att domen utformas så att de som önskar ta del av
den utan svårighet kan tillgodogöra sig dess innehåll. Formaliseringen får
enligt departementschefen inte heller försvåra arbetet för de myndigheter
som har att ta befattning med domen, och enligt vad som upplysts för utskottet
är avsikten att de formulär, som kan komma att utarbetas efter försöksverksamhetens
avslutande, skall bli föremål för remissbehandling.

Som nämnts inledningsvis upptar propositionen även förslag om hur dom
skall avkunnas muntligen. I överensstämmelse med den föreslagna ordningsföljden
vid avfattning av dom föreslås sålunda att avkunnande må ske genom
återgivande av domslutet och domskälen. Utskottet, som i likhet med
departementschefen anser att det för den tilltalade kan vara av vikt att vid
avkunnandet genast få ett besked om utgången i målet, har ingen erinran
mot förslaget. I hittillsvarande praxis torde det inte ha uppfattats som en
skyldighet att tillämpa den i lagen angivna ordningsföljden vid avkunnandet.
Den nya bestämmelsen behöver inte medföra någon brytning av denna
praxis även om huvudregeln bör vara att domslutet uppläses först.

På grund av det anförda, och då utskottet ej haft någon erinran mot
propositionens förslag i övrigt, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionen I: 922, bifalla
förevarande proposition, nr 26.

Stockholm den 22 april 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Schött (m), fru Lilly Ohlsson (s)*,
herrar Ernulf (fp) och Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s)*, fröken Bergegren (s)*, herrar
Wiklund i Stockholm (fp), Jönsson i Malmö (s)*, Larsson i Norderön
(ep), Hansson i Piteå (s), Johansson i Växjö (ep) och Oskarson (m).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Alexanderson och Ernulf (båda fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690030