Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962 (Utlåtande 1962:L1u28 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner om processuell rättshjälp.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 479 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
samt nr 557 i andra kammaren av fru Gärde Widemar och herr Gustafson
i Göteborg. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till nästa års riksdag
om processuell rättshjälp.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser om fri rättegång

I lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång finnes regler dels om fri rättegång
vid domstol och dels om fri verkställighet av dom eller utslag. Lagen
innehåller i sin nu gällande lydelse väsentligen följande.

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt, ägodelningsrätt, vattendomstol, expropriationsdomstol
eller arbetsdomstolen må fri rättegång beviljas den,
som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Vad nu
sagts om mål äger motsvarande tillämpning å förundersökning i brottmål,
så ock å ärende som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden
eller eljest ej skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade
ordningen.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse
för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part vilkens talan
grundar sig på överlåtelse, som kan antagas ha skett i syfte att därmed
vinna fri rättegång. Målsägande i brottmål må, om brottet hör under allmänt
åtal, ej erhålla fri rättegång i annat fall än då åklagaren väckt åtal för
brottet. I ärende må fri rättegång beviljas allenast om förhandling utsatts i
ärendet eller eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt särskilda skäl är därtill.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet.
År dessa förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt av offentlig
myndighet.

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Part som åtnjuter fri rättegång är befriad från erläggande av stämpelavgift
för expeditioner angående rättegången; av allmänna medel skall utgå
expeditionslösen, delgivningskostnad som eljest skolat åligga parten samt
ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar
förskjuten kostnad. Frihet från avgift för sådan rättens expedition, som ej
utfärdas utan särskild begäran, må åtnjutas jämväl efter det rätten skilt
målet från sig, om expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan
utgått. Av allmänna medel utgår även kostnad för bevisning, som ej förebragts
utan skäl, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av
parterna en för båda och båda för en. Part som åtnjuter fri rättegång i mål
om äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap är befriad
från kostnader för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper.

Om part som åtnjuter fri rättegång ålagts att infinna sig personligen vid
rätten, kan han erhålla ersättning för resan om han finnes icke själv kunna
svara för kostnaden. Är avståndet till sammanträdesorten mindre än fem
mil, fordras synnerliga skäl för att ersättning skall utgå. Föreligger dylika
skäl, kan även traktamentsersättning tillerkännas parten.

Om part som åtnjuter fri rättegång icke kan själv eller genom någon
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans väckande eller utförande, må lämplig person
förordnas att mot ersättning av allmänna medel biträda honom. I brottmål
gäller dock i fråga om biträde åt den misstänkte bestämmelserna i rättegångsbalken
om offentlig försvarare. Till rättegångsbiträde skall förordnas
advokat eller annan som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov och finnes skickad för uppdraget. Har parten själv föreslagit
någon som är behörig, skall han förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleder annat.

Rättegångsbiträde är berättigad att erhålla arvode för det arbete han
nedlagt å rättegången, så ock ersättning för nödvändiga utgifter samt för
tidsspillan i samband med inställelse vid rätten. Finnes talan ha anhängiggjorts
eller fullföljts utan skäl må, där biträdet brustit i nödig aktsamhet,
ersättningen till honom efter omständigheterna nedsättas under vad som
eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras ej äga rätt till ersättning. Biträde
får ej förbehålla sig ytterligare ersättning av parten; har sådant förbehåll
skett, är det utan verkan.

Part som åtnjuter fri rättegång må ej i målet förpliktas gottgöra statsverket
ersättning till offentlig försvarare, tolk eller stenograf, eller kostnad
söm enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning
varom rätten självmant föranstaltat.

Rätten äger förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra, om
parten under rättegången finnes kunna gälda kostnaderna för rättegången
utan intrång i de medel, som är nödiga för hans eget uppehälle och för full -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

görande av hans underhållsskyldighet. Likaså kan förmånen förklaras upphöra,
om partens talan finnes vara sådan, att det måste anses vara av ringa
betydelse för honom, att den vinner prövning, eller den grundar sig på överlåtelse,
som kan antagas ha skett i syfte att därmed vinna fri rättegång.
Förklaras parten förlustig förmånen av fri rättegång, skall rätten när den
skiljer målet från sig i regel förplikta parten att ersätta statsverket kostnaderna
för den fria rättegången.

Om part som åtnjutit fri rättegång ej i anledning av förmånens upphörande
förklarats skyldig att återgälda statsverket kostnaderna för den fria
rättegången, skall sådan skyldighet åläggas motpart eller annan som enligt
lag skulle varit pliktig att gottgöra parten dennes kostnader. Vad nu sagts
gäller även om båda parterna haft fri rättegång. En part som åtnjutit fri
rättegång kan således, om han förlorar målet, åläggas att ersätta statsverket
kostnaderna för motpartens fria rättegång enligt samma regler som
gäller i fråga om hans skyldighet att ersätta motpartens egna kostnader.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, om
det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra
maken att ersätta statsverket hälften av kostnaderna för den fria rättegången.

Även efter rättegångens avslutande kan part som åtnjutit fri rättegång
på särskild talan förpliktas att ersätta statsverket kostnad, som enligt lagen
utgått av allmänna medel. Har återbetalningsskyldighet ålagts motpart eller
annan, må talan därom dock ej väckas med mindre det visas, att kostnaden
icke kunnat uttagas av denne. Som förutsättning för uttagande hos parten
av ifrågavarande kostnad gäller, att parten efter rättegångens avslutande
finnes kunna gälda kostnaden utan intrång i de medel som är nödvändiga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Talan om återbetalningsskyldighet föres vid domstol av kronans
ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist; sådan talan får ej
väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande.

Part som vid underrätt åtnjutit fri rättegång är, då målet fullföljes till
hovrätt, berättigad att även där åtnjuta fri rättegång, om förutsättningarna
för sådan förmån fortfarande är uppfyllda. Part kan också efter särskild
ansökan erhålla sådan förmån i hovrätt, om med avseende å rättegångskostnaderna
därstädes partens ekonomiska förhållanden motsvarar dem som
berättigar part till fri rättegång i underrätt. Har part som åtnjuter fri rättegång
i hovrätten anlitat biträde av någon som varit förordnad att biträda
honom i underrätten, skall ersättning till biträdet utgå av allmänna medel.
I annat fall skall i fråga om parts rätt till biträde i tillämpliga delar gälla
vad som gäller om rätt till biträde i underrätt.

I övrigt gäller de för rättegången i underrätt meddelade bestämmelserna
i tillämpliga delar även för rättegången i hovrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

I fråga om mål som fullföljes till högsta domstolen äger de för rättegången
i hovrätt meddelade bestämmelserna motsvarande tillämpning.

Part som åtnjutit fri rättegång är vid verkställighet av dom eller utslag
i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta
kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas all nödig förrättningskostnad,
i den mån den ej kan av tappande parten uttagas.

I kungörelse den 26 september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående
tillämpningen av lagen om fri rättegång gives åtskilliga tillämpningsföreskrifter.
Bl. a. föreskrives att, där fråga om beviljande av fri rättegång
ej kan allsidigt prövas på grundval av ansökningen med åtföljande ekonomisk
uppgift, rätten har att införskaffa den ytterligare utredning som må
vara erforderlig. Vidare må omnämnas en bestämmelse, att rätten bör bereda
motpart tillfälle att inom viss kort tid yttra sig över ansökan om fri
rättegång, om detta kan antagas främja frivillig uppgörelse i saken eller
eljest särskilda skäl är därtill.

Förslaget till lag om rättegångshjälp m.m.

1951 års rättegångskommitté framlade i november 1958 betänkande med
förslag till lag om rättegångshjälp in. m. (SOU 1958: 40).

I den allmänna motiveringen till sitt förslag anför kommittén bland annat
följande.

En av de viktigaste rättsprinciperna är principen om allas likhet inför lagen.
Denna princip innebär i första hand, att samma lagar gälla för alla,
oberoende av samhällsställning, och tillämpas lika vem det än gäller. Men
även om i nu angiven mening alla äro lika inför lagen, är det fördenskull
icke säkert att alla ha samma faktiska möjligheter att i rättsliga frågor taga
till vara sina intressen. Den som för att hävda sin rätt nödgas processa, såsom
kärande eller svarande, får själv i första hand betala sina rättegångskostnader.
Förmår någon icke bära dessa och nödgas han med hänsyn härtill
att avstå från sin rätt, kan likheten inför lagen ej sägas vara till fullo genomförd.

Gällande lag om fri rättegång möjliggör för de obemedlade och en del av
de mindre bemedlade att i rättegång bevaka sina intressen, oaktat de ej

själva förmå bestrida processkostnaderna. Ett känt förhållande---—

är emellertid att endast en mycket begränsad kategori medborgare erhåller
denna förmån. Den stora massan inom befolkningen är utestängd från
densamma. Detta förhållande och de ibland mycket höga processkostnaderna
ha föranlett, att i den allmänna diskussionen påståtts att endast de fattiga,
d. v. s. de som få fri rättegång, och de rika, d. v. s. de som förmå bära också
dryga kostnader, ha möjlighet att i dagens samhälle inför domstol tillvarataga
sina intressen samt att hela den stora mellangruppen, d. v. s. de flesta
medborgarna, skulle sakna denna möjlighet. Även om detta påstående innebär
en stark överdrift, synes det likväl ej vara alldeles utan grund. Såsom
anförts i direktiven till kommittén te sig otvivelaktigt rättegångskostnaderna
för många av dem, som ej kunna erhålla fri rättegång, oskäligt betungande
eller rent av som ett oöverkomligt hinder mot att bringa en sak under rät -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

tens prövning. Det är angeläget att detta missförhållande undanröjes. Enär,
såsom i direktiven berörts, det knappast är möjligt att med bibehållande av
grundprinciperna för den nya rättegångsordningen vinna någon avgörande
minskning i rättegångskostnaderna genom ändring i reglerna för rättegångsförfarandet
eller på annat sätt, återstår ingen annan utväg än att låta
det allmänna träda till på det sätt att den processuella rättshjälpen öppnas
för en vidgad personkrets.

De ledande synpunkterna vid utarbetandet av förslaget har varit, att
ingen av ekonomiska skäl skall vara utestängd från möjligheten att taga
till vara sina intressen inför domstol men att envar som har egna resurser
skall bidraga till rättegångskostnaderna efter förmåga. Kommitténs förslag
innebär sammanfattningsvis följande.

Lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång föreslås skola upphävas och ersättas
av en lag om rättegångshjälp.

Rättegångshjälp skall, liksom nu fri rättegång, kunna beviljas i mål och
ärenden vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol,
krigsrätt, hovrätt, högsta domstolen samt arbetsdomstolen,
ävensom under förundersökning i brottmål.

Bidrag av part till rättegångskostnaderna skall kunna utkrävas dels i
form av ett kontant kostnadsbidrag, som i förväg erlägges till statsverket,
och dels enligt regler om skyldighet att i efterhand ersätta statsverket dess
kostnad i anledning av rättegångshjälpen.

Till grund för bestämmande av skyldigheten att i förväg erlägga kostnadsbidrag
och dettas belopp skall främst ligga partens inkomst och försörjningsbörda.
Men även andra omständigheter skall beaktas, dock endast
om på grund därav partens förmåga att gälda rättegångskostnad är
väsentligt ökad eller minskad.

Part skall vara skyldig att, innan han må åtnjuta rättegångshjälp, erlägga
kostnadsbidrag, om hans årsinkomst överstiger 7 000 kronor eller, där han
fullgör underhållsskyldighet mot make, barn eller annan, sistnämnda belopp
ökat med 500 kronor för envar sådan person, till vilkens underhåll han
väsentligen bidrager.

Kostnadsbidraget skall bestämmas till belopp, som motsvarar en tiondel
eller, om parten fullgör underhållsskyldighet som ovan sagts, en femtonde!
av det belopp med vilket partens årsinkomst överstiger förut nämnt gränsbelopp.
Lägsta kostnadsbidrag skall dock vara 50 kronor.

Part, vilkens årsinkomst överstiger det för skyldighet att utgiva kostnadsbidrag
stadgade gränsbeloppet med mera än 8 000 kronor eller, om parten
fullgör underhållsskyldighet som ovan sagts, med mera än 12 000 kronor,
skall i regel ej kunna få rättegångshjälp. Det nu sagda innebär för
ensamstående en övre gräns vid eu årsinkomst om 15 000 kronor och för
part med försörjningsbörda eu övre gräns, dragen med hänsyn till antalet
personer till vilkas underhåll parten väsentligen bidrager, vid lägst 19 500
kronor. Kostnadsbidraget vid denna övre gräns utgör 800 kronor. Även part
1* — Bihan g till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

med högre inkomst än nu sagts skall undantagsvis kunna beviljas rättegångshjälp,
nämligen om hans kostnader för rättegången måste antagas
bli så betydande att han saknar möjlighet att utan rättegångshjälp behörigen
tillvarataga sina intressen däri.

Med årsinkomst skall avses all den inkomst, för år räknad, som parten
beräknas åtnjuta vid tiden för ansökan om rättegångshjälp.

Är på grund av förmögenhet eller skuldsättning eller annan särskild omständighet
parts förmåga att gälda rättegångskostnad väsentligt ökad eller
minskad, skall som förut berörts avvikelse kunna ske från de ovan angivna
grunderna för bestämmande av parts skyldighet att erlägga kostnadsbidrag
och dettas storlek. Lägsta kostnadsbidrag skall dock alltid vara 50
kronor. Föreligger omständighet som nu sagts, skall avvikelse även kunna
ske från den föreskrivna inkomstgränsen för möjlighet att i vanliga fall erhålla
rättegångshjälp. Part, som prövas böra i kostnadsbidrag utgiva mera än
800 kronor, skall dock ej få rättegångshjälp, med mindre hans kostnader
för rättegången måste antagas bli så betydande att han saknar möjlighet
att utan sådan förmån behörigen tillvarataga sina intressen däri.

Bortsett från de fall, då part befinner sig så högt upp på ekonomiskalan
att han i regel ej skall kunna få rättegångshjälp, skall vid prövningen av
begäran om rättegångshjälp någon egentlig uppskattning av processkostnadernas
sannolika storlek ej ske, utan prövningen skall i huvudsak begränsas
till sökandens ekonomiska villkor. Endast om det är uppenbart, att
de utgifter, som part har att själv vidkännas för att i rättegången kunna
behörigen tillvarataga sina intressen, ej är större än det kostnadsbidrag han
skulle ha att erlägga eller allenast med mindre belopp skulle överstiga sagda
bidrag, skall rättegångshjälp ej beviljas. Med sistnämnda bestämmelse har
kommittén velat motverka, att rättegångshjälp med skyldighet för part att
erlägga kostnadsbidrag beviljas i fall, då behov av rättegångshjälp uppenbart
ej föreligger. Men i övriga fall får parten eller hans ombud själv söka uppskatta
processkostnadernas ungefärliga storlek och på grundval av denna
uppskattning bedöma, huruvida det är någon mening med att ansöka om
rättegångshjälp med skyldighet att erlägga kostnadsbidrag. Beräknar parten
att kostnaderna ej överstiger det kostnadsbidrag han med hänsyn till sina
ekonomiska villkor skall betala, antages han föredraga att processa på egen
bekostnad. Erlägger parten likväl kostnadsbidrag och visar det sig att processkostnaderna
understiger detta, skall skillnaden återbetalas till honom.
I övrigt skall kostnadsbidraget, oavsett målets utgång, tillfalla staten. Däremot
skall motpart enligt allmänna regler om rättegångskostnad kunna förpliktas
att gottgöra parten vad han erlagt i kostnadsbidrag.

I likhet med vad som nu gäller i fråga om fri rättegång skall rättegångshjälp
ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse för honom
att hans talan vinner prövning, och ej heller part, vilkens talan grundar
sig på överlåtelse som kan antagas ha skett i syfte att därmed vinna rättegångshjälp.
I övrigt skall någon förprövning av partens talan icke ske.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Prövningsmyndighet skall, liksom nu vid fri rättegång, vara processdomstolen.
Denna har att, då rättegångshjälp beviljas part som är skyldig att
erlägga kostnadsbidrag, samtidigt fastställa dettas belopp.

Part som vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp skall, om talan därifrån
fullföljes till högre rätt, utan särskild ansökan vara berättigad till sådan
förmån jämväl i den högre rätten. Innan förmånen må åtnjutas i den högre
rätten, skall det dock åligga part, som vid den lägre rätten erlagt kostnadsbidrag,
att ånyo gälda sådant bidrag med lika stort belopp.

Part, som är skyldig att utgiva kostnadsbidrag, skall icke komma i åtnjutande
av de med rättegångshjälpen förenade förmånerna, förrän bidraget
erlagts.

Förmånerna vid rättegångshjälp kan vara i huvudsak desamma som de
vilka för närvarande tillkommer part med fri rättegång, således fria expeditioner,
fri bevisning, fri biträdeshjälp och, efter särskild behovsprövning,
ersättning av allmänna medel för inställelse vid rätten.

Till rättegångsbiträde må ej annan än advokat förordnas med mindre han
är anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt eller hos advokat.

Särskilda regler finnes om rättegångshjälps upphörande under rättegången.
Förordnande om förmånens upphörande skall bl. a. meddelas, om det under
rättegången finnes, att part som erhållit rättegångshjälp uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift ägnad att till partens fördel påverka
beslutet därom.

Den processuella rättshjälpen är till sin karaktär en form av kredit, vilken
lämnas för att sätta en person i stånd att göra sin rätt gällande. Part
som åtnjutit rättegångshjälp skall därför i princip vara skyldig att återgälda
statsverket dess kostnad i anledning av rättegångshjälpen eller, om
parten erlagt kostnadsbidrag, den överskjutande kostnad som återstår sedan
bidraget avräknats. Syftemålet med rättegångshjälpen skulle emellertid
äventyras, om reglerna om återbetalningsskyldighet utformades så, att
denna bleve oskäligt betungande för parten.

Skyldighet för motpart att ersätta statsverket dess kostnad i anledning
av part meddelad rättegångshjälp skall finnas enligt i huvudsak samma
regler som nu gäller i fråga om kostnad i anledning av fri rättegång. I den
mån ej motpart eller annan därmed i förevarande hänseende likställd ålägges
ersättningsskyldighet, skall rätten, då den skiljer målet från sig, ålägga den
part som åtnjutit rättegångshjälp dylik skyldighet. Är dennes ekonomiska
villkor sådana, att han, om dessa ej förbättras, kan antagas sakna förmåga
att inom en tid av fem år fullgöra sin betalningsskyldighet utan intrång i
de medel som erfordras för hans eget uppehälle och för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet, skall han dock förpliktas att ersätta
allenast vad han kan antagas ha förmåga alt inom sagda lid gälda.
Beträffande återstoden skall rätten i sådant fall förordna att den tills vidare
skall stanna å statsverket.

Är anledning antaga att part som åtnjutit rättegångshjälp icke utan att

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

oskäligt betungas förmår att strax gälda kostnad, som han enligt vad nyss
sagts förpliktats att ersätta statsverket, skall indrivningsmyndigheten äga
medgiva anstånd med dess erläggande eller avbetalning av densamma i särskilda
poster.

Har rätten förordnat, att statsverkets kostnad i anledning av parts rättegångshjälp
helt eller delvis tills vidare skall stanna å statsverket, och förbättras
sedermera partens ekonomiska villkor, eller har motpart eller annan
förpliktats att ersätta kostnad som nu sagts och finnes kostnaden icke
kunna uttagas av den förpliktade, skall den part som åtnjutit rättegångshjälp
på talan av kronans ombudsman kunna förpliktas att ersätta statsverket
så mycket av kostnaden som han har förmåga att genast utgiva utan
intrång i de medel som erfordras för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet. Talan som nu sagts skall
ej få väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande. Kommittén har
förutsatt, att indrivning i denna ordning ej skall ske i fråga om småbelopp
och i detta syfte upptagit bestämmelse om att utmätningsman ej skall underrättas
om mindre belopp än 300 kronor.

Ovan berörda regler om återbetalningsskyldighet skall ej gälla kostnad,
som uppstått för statsverket i anledning av att den misstänkte åtnjutit rättegångshjälp
i brottmål, vari åklagare för talan, eller under förundersökning.
I fråga om sådan kostnad skall i stället vad i rättegångsbalken är stadgat
om skyldighet för part eller annan att i mål som nu sagts eller med anledning
av förundersökning återgälda statsverket kostnad, som enligt rättens
beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning. Frikännes
den tilltalade, skall alltså kostnaden alltid oavsett hans villkor stanna
å statsverket, men dömes han för brottet blir han ersättningsskyldig. Står
kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet
och villkor, må dock ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt (31
kap. 1 § rättegångsbalken). Kommitténs förslag innebär vidare bl. a., att
tilltalad, som i mål vari åklagare för talan, dömes för brottet, om jämkning
icke sker enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall förpliktas återbetala
statsverket kostnad för offentlig försvarare, även då den tilltalade haft
rättegångshjälp.

Regler har också upptagits om fri verkställighet av rättens avgörande. Rätt
till sådan skall tillkomma endast parter, som åtnjutit rättegångshjälp utan
skyldighet att erlägga kostnadsbidrag, d. v. s. endast de i ekonomiskt hänseende
sämst ställda parterna.

Kommittén beräknar, att de årliga kostnaderna för den processuella rättshjälpen,
om den föreslagna reformen därav genomföres, skulle stiga med
omkring två miljoner kronor. Med hänsyn till reformens syfte — att göra
det möjligt för envar att oberoende av sina ekonomiska villkor tillvarataga
sina intressen inför domstol — anser kommittén en sådan utgiftsökning
ringa, särskilt i jämförelse med statsverkets utgifter för andra ändamål,

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

vilka åsyftar att utjämna de skillnader i medborgarnas trygghet, som betingas
av deras olika ekonomiska villkor.

Rättegångskommittén har även ingått på vissa frågor rörande situationen
för motparten till den som åtnjuter fri rättegång och anför härom följande.

En olägenhet med den fria rättegången i dess nuvarande utformning är,
att motparten till den som åtnjuter fri rättegång, även om han vinner målet,
drabbas av kostnader, för vilka han ofta ej kan få ersättning. Till följd härav
kommer ej sällan part som är berättigad till fri rättegång i ett omotiverat
överläge i förhållande till sin motpart vid förlikningsförhandlingar och
i processen.

Kommittén har övervägt frågan huruvida denna olägenhet för motparten
skulle kunna undvikas eller minskas. De möjligheter som därvid ligga närmast
till hands, äro att rättegångshjälp icke beviljas part vars talan synes
ogrundad och att motpart som tvingats in i en obefogad process tillerkännes
ersättning, helt eller delvis, av allmänna medel. Som tidigare sagts har kommittén
avvisat tanken på en förprövning, huruvida den hjälpsökandes talan
är ogrundad. I fråga om ersättning åt motpart av allmänna medel förtjäna
omnämnas de i Västtyskland gällande reglerna, att i fall där den som beviljats
»Armenrecht» anhängiggjort eller fullföljt talan, motparten tills
vidare befrias från att betala expeditioner och ersättning åt vittnen in. fl.,
vilken ersättning utgår av statsmedel, med skyldighet för den som förlorar
rättegången att ersätta staten den förskjutna kostnaden. Mot ett sådant
system kan anföras att staten icke har någon anledning att i alla de fall där
motparten sedermera förlorar rättegången förskjuta några kostnader för
honom med risk att icke kunna återfå dem. Mer ändamålsenligt synes vara
att staten, sedan rättegången avgjorts, lämnar den vinnande motparten ersättning
för hans kostnader eller en del av dem, i den mån de ej kunna uttagas
av den förlorande. Emellertid torde det inte gärna kunna ifrågakomma
att av den anledningen att en part åtnjuter rättegångshjälp lägga ansvaret
för vinnande motparts förluster på staten. Tilläggas bör att motpartens möjligheter
att utfå tilldömd ersättning för rättegångskostnad självfallet i regel
bli större, när det gäller de personer högre upp på ekonomiskalan, till vilka
den processuella rättshjälpen nu föreslås utvidgad, än när fråga är om de
personer som för närvarande få fri rättegång. Kommittén anser sig således
icke kunna föreslå att någon ersättning av allmänna medel skall utgå till
vinnande motpart.

Remissyttranden över betänkandet

Rättegångskommitténs betänkande har varit föremål för ett omfattande
remissförfarande. Principerna för den föreslagna lagstiftningen har
gillats eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Endast
hovrätten för Västra Sverige och en minoritet i nedre justitierevisionen har
avstyrkt att kommitténs förslag lägges till grund för ny lagstiftning. I flertalet
yttranden har emellertid föreslagits jämkningar av större eller mindre
räckvidd i lagförslaget.

Att rättegångskostnaderna för många ter sig oskäligt betungande och att
starkt behov föreligger av ny lagstiftning, som kan

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

undanröja detta förhållande, understrykes i många remissvar. Om bakgrunden
till rådande läge yttrar Svea hovrätt i anslutning härtill, att den
nya rättegångsordningen, såsom kommittén antytt, medfört ökade krav på
parternas verksamhet i rättegången och på deras processkicklighet. Till
följd härav är det nu mer än förr erforderligt för parter att anlita biträde inför
domstol. Även i övrigt ställer sig en rättegång numera dyrare för parterna
än tidigare. Icke minst gäller detta rättegången i hovrätt och i högsta domstolen.
Denna ökning av rättegångskostnaderna borde ej ha fört med sig
försämrade möjligheter att, trots oförmåga att betala kostnaderna, föra
talan inför domstol. En väsentlig anledning till att lagen om fri rättegång
kommit att tillämpas restriktivt torde emellertid vara att det framstått
som mindre tilltalande att medgiva parter, som befinner sig i förhållandevis
goda ekonomiska omständigheter och kan bära eu icke ringa del av processkostnaderna,
att processa helt på det allmännas bekostnad, i synnerhet
som återbetalningsskyldigheten till statsverket endast i undantagsfall göres
gällande mot part. Den kostnadsökning, särskilt för processen i hovrätt, som
den nya rättegångsordningen medfört är ingalunda enda orsaken till rådande
läge menar Sveriges advokatsamfund. En betydelsefull faktor, som i
detta sammanhang alltför litet uppmärksammats, ligger i den alltmer
skärpta beskattningen, som gjort det praktiskt taget omöjligt för stora
grupper av medborgare att göra besparingar som kan tagas i anspråk för
mötande av större oförutsedda utgifter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
hävdar att av det relativt minskade antalet civila mål vid domstolarna icke
får dragas den slutsatsen att antalet sådana tvister skulle ha minskat utan
fastmer att de tvistande dragit sig för att anlita domstolarna och i stället
sökt lösa sina tvister på annat sätt, därvid kostnaderna för ett domstolsavgörande
säkerligen varit av stor betydelse. Skälet för träffande av förlikningar,
skiljedomsavgöranden etc. synes icke få vara att domstolsförfarandet
kräver alltför stora ekonomiska utgifter eller fordrar alltför lång tid.

I det övervägande flertalet yttranden, där frågan berörts, ansluter man
sig likaså till kommitténs slutsats att ingen annan utväg, då det gäller att
söka avhjälpa rådande olägenheter, föreligger än att låta det allmänna
träda till på det sätt att den processuella rättshjälpen öppnas
för en vidare personkrets. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund
betonar att någon väsentlig minskning av rättegångskostnaderna knappast
kan åvägabringas utan en rubbning av grundprinciperna för nuvarande
rättegångsordning och att det ej kan komma i fråga att rubba dessa principer.
Enligt samfundets mening har de ändringsförslag, som från skilda
håll framförts, kännetecknats av att förslagsställarna i sin strävan att förbilliga
processen förbisett att förslagens genomförande skulle försvaga eller
t. o. m. äventyra de garantier för processens säkerhet som lagstiftaren tillskapat.
Endast minoriteten i nedre justitierevisionen har givit uttryck för
den meningen att man för att uppnå syftet med lagstiftningen i första hand

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

bör överväga, huruvida nuvarande kostnader för rättegångsväsendet kan
begränsas, även om rättegångsförfarandet skulle något förändras. Innan
detta primära problem fått sin allsidiga belysning, bör föreliggande lagförslag
icke fullföljas.

Hovrätten för Västra Sverige förordar att förevarande lagstiftningsfråga
göres till föremål för ytterligare överväganden. Ett konsekvent genomförande
av principen om allas likhet inför lagen kräver att part som önskar få
rättshjälp i görligaste mån tvingas till samma ekonomiska överväganden
som andra parter. Gällande lag om fri rättegång skänker, fortsätter hovrätten,
den rättshjälpte parten en gynnad ställning, dels har han möjlighet
att processa utan avseende på kostnadernas storlek, även om han icke har
ens någon utsikt till framgång, och dels kan han föra en, låt vara befogad,
process även i fall där en dom till följd av motpartens bristande ekonomiska
förmåga icke skulle ha något värde för part, som ej åtnjuter fri rättegång.
Den lösning som kommittén framlagt kan förefalla principiellt tilltalande,
men enligt hovrättens mening tillgodoser den väl ensidigt den rättshjälpte
partens intressen. Vidare anser hovrätten förslagets praktiska tillämpning
vara förenad med avsevärda olägenheter. Detta gäller särskilt bestämmandet
av kostnadsbidraget, den administrativa apparaten för uppbörd, redovisning
och kontroll samt avräkningsförfarandet vid beslut om rättegångskostnadernas
fördelning. Dessa olägenheter finner hovrätten vara så stora att det
bör övervägas, huruvida icke den principiella lösningen bör sökas efter
delvis andra linjer. En utväg förefaller hovrätten vara att, med fasthållande
av principen att rättegångshjälpen är en kredit, liberalisera villkoren för
erhållande av fri rättegång och utforma återbetalningsreglerna så att partens
betalningsförmåga efter rättegångens avslutande tages i anspråk i skälig
omfattning. Genom en sådan anordning skulle vinnas icke blott att behovsprövningen
kan göras tämligen summarisk utan även att parten tvingas
avstå från okynnesrättegångar och i övrigt iakttaga god processekonomi
samtidigt som anspråken på statskassan hålles inom rimliga gränser.

Av de tillstyrkande remissinstanser, som gjort lagförslaget till föremål
för något helhetsomdöme, anför Föreningen Sveriges häradshövdingar
att förslaget innefattar en i huvudsak lämplig avvägning mellan, å
ena sidan, det allmännas skyldighet att lämna så många behövande som
möjligt effektiv rättshjälp och, å andra sidan, statsverkets intresse av att
dess kostnader för rättshjälp strängt begränsas. Liknande uttalanden göres
även av riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus och Kopparbergs län samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler
och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister. Länsstyrelsen i Jämtlands
län yttrar alt eu utvidgning av den processuella rättshjälpen kommer
att medföra eu accentuering av de olägenheter som redan finns enligt nuvarande
ordning och pekar särskilt på möjligheten alt den beviljade förmånen
missbrukas till ett processande i trakasseringssyfte. Länsstyrelsen fin -

12 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

ner dock lagförslaget utgöra en god lösning av föreliggande avvägningsproblem.
Samma tankegång kommer till uttryck även i flera andra yttranden.
Hovrätten för Nedre Norrland anför att det möter stora svårigheter att utforma
ur alla synpunkter lämpliga regler för statsverkets ekonomiska medverkan
i rättegångar. Någon fullt tillfredsställande lösning synes ej kunna
vinnas. En olägenhet hos förslaget är att det blivit nödvändigt att inordna
de hjälpsökande i vissa strängt avgränsade, i lagen fastställda inkomstklasser.
Den skälighetsprövning, som för särskilda fall medgives, ger emellertid
det föreslagna systemet trots allt en viss smidighet. Det synes också av
praktiska skäl vara att rekommendera.

Bibehållandet av principen om den processuella rättshjälpens karaktär
av kredit möts ej med erinringar i yttrandena. Den meningen kommer,
mer eller mindre accentuerat, till uttryck att — såsom Svea hovrätt anför
— det är en förbättring i förhållande till gällande lag att återbetalningsskyldigheten
till statsverket enligt förslaget i huvudsak skall regleras redan
vid avgörandet av det mål, vari förmånen åtnjutits. Från flera håll förordas
emellertid jämkningar i lagförslaget, i allmänhet syftande till att begränsa
återbetalningsskyldigheten. Fn del remissinstanser finner — liksom hovrätten
för Västra Sverige här förut — de föreslagna reglerna invecklade
och svåra att tillämpa. Sveriges advokatsamfund tillägger att man knappast
kan undgå att ställa frågan, huruvida problemet om ersättningsskyldigheten
verkligen är av den betydelse att en så vidlyftig och invecklad reglering skall
vara nödvändig.

I frågan om formerna för en differentiering av rättegångshjälpen
har de tillstyrkande remissinstanserna väl i allmänhet endast uttalat
att de ansluter sig till kommitténs uppfattning. Därjämte avger exempelvis
Sveriges advokatsamfund det omdömet att kommittén på ett övertygande
sätt påvisat att den lämpligaste lösningen av frågan om parts bidragsskyldighet
är ett system med kostnadsbidrag, i princip avpassade efter
partens betalningsförmåga. Nära till hands ligger enligt samfundets mening
den invändningen att de närmare reglerna svårligen kan ges sådant
innehåll att man vinner fullständig garanti både för enhetlig lagtillämpning
och för ett i varje särskilt fall rimligt och rättvist hänsynstagande till partens
reella betalningsförmåga. Samfundet kan emellertid icke se annat än
att det föreslagna systemet är klart överlägset de andra lösningar som kommittén
övervägt. Svea hovrätt anser att viss kritik kommittén riktat mot
anknytningen av differentieringen till rättshjälpens olika delförmåner eller
till kvotdelen av rättegångskostnaderna är i allt väsentligt riktig. Genom
anknytningen allenast till parternas ekonomiska förhållanden och genom
att part, som förmår bidraga till rättegångskostnaden har att vid rättegångens
början betala ett efter förmågan avpassat kontant penningbelopp,
kan hjälpen starkt differentieras och detta redan vid processens början.
Systemet har enligt hovrätten även andra fördelar, särskilt enkelhet och
enhetlighet vid tillämpningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Frågan om förprövning av parts talan upptages till särskild
behandling i några remissvar. En från kommittén avvikande mening kommer
till uttryck i riksåklagarämbetets yttrande. Ämbetet hävdar att förslaget
kan beräknas leda till en betydande ökning av fallen av onödigt processande.
Erfarenheten bekräftar att det finns en icke ringa grupp människor,
som vill föra rättegångar, oaktat varje utsikt saknas att deras talan
skall vinna bifall. Såväl intresset av den enskildes skydd mot att indragas
i ogrundade rättegångar som angelägenheten av att domstolarna icke tages
i anspråk för helt meningslösa processer talar för att någon form av förprövning
av parts talan med hänsyn till talans befogenhet bör åvägabringas.
Införes ej regler härom, understryker ämbetet vikten av att den föreslagna
skärpningen av behörighetsvillkoren för rättegångsbiträde icke frångås. En
skärpning av dessa villkor utgör den betydelsefullaste garantien mot missbruk
av rättegångshjälp. Statsåklagaren i Stockholm anför liknande synpunkter.
Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter om icke en viss förprövning
bör äga rum. Enligt rådhusrättens mening bör rättegångshjälp beviljas
lika litet då parts talan är uppenbart ogrundad som då det är av ringa
betydelse för parten att hans talan blir behandlad. I anslutning till motiven
till lagen om fri rättegång har i doktrinen uttalats att ansökan om fri
rättegång ej kan avvisas därför att parts talan efter allt att döma är uppenbart
ogrundad. Rådhusrätten erinrar emellertid om att fall kan förekomma,
då parts talan ej under några förhållanden kan vinna bifall. Det vore
i dylika fall orimligt, om parten först skulle beviljas rättegångshjälp och
domstolen därefter skulle finna ett yrkande om tredskodom icke kunna
bifallas på den grund att det uppenbart framgår att talan är ogrundad.

Nedre justitierevisionen har, ehuru med tvekan, anslutit sig till kommitténs
åsikt att förprövning av parts talan ej bör äga rum.

Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges rättshjälps jurister konstaterar
med tillfredsställelse att kommittén bestämt avvisat tanken på en
förprövning. Samfundet betonar särskilt att det måste vara uteslutet att
rättshjälpsanstalt skall kunna fungera som prövningsmyndighet. En rättshjälpsanstalt
är till för att lämna rättshjälp och kommer därför ofta att
genom någon av sina jurister fungera som partsombud. Att samtidigt anförtro
anstalten uppgiften att — låt vara endast såsom första instans —
pröva befogenheten av klientens eller dennes motparts talan kan icke vara
rimligt. Även Svea hovrätt samt hovrätterna för Nedre Norrland och Övre
Norrland delar kommitténs uppfattning. Sistnämnda hovrätt pekar på möjligheten
för domstolen att nedsätta eller ej utdöma biträdesersättning i mål,
där talan anhängiggjorts eller fullföljts utan skäl. Hovrätten för Nedre
Norrland framhåller att man bör ha anledning räkna med att rättegångsbiträdena
begagnar sitt inflytande för att hindra rättegångar, som är dömda
att misslyckas, och i vart fall motverkar fullföljd av talan i sådana mål.
1 viss grad kan också bidragssystemet vara ägnat att förebygga ohemul
talan.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Kommitténs inställning till problemen för vinnande motpart till
den som åtnjuter rättegångshjälp har mötts med gensaga av de remissinstanser
som yttrat sig i frågan, nämligen hovrätten för Nedre Norrland,
nedre justitierevisionen, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund
och statsåklagaren i Stockholm. Samtliga förordar att frågan
ytterligare överväges; enligt samfundets uppfattning är det emellertid
ej nödvändigt att finna en lösning, innan rättegångshjälpen utvidgas enligt
kommitténs förslag. De understryker att den som har fri rättegång ej sällan
kommer i ett omotiverat överläge till sin motpart vid förlikningsförhandlingen
eller i process och att denna olägenhet säkerligen kommer att
ökas vid ett genomförande av kommitténs förslag. Hovrätten vänder sig
mot kommitténs uttalande att det ej gärna torde kunna ifrågakomma att
av den anledning att en part åtnjuter rättegångshjälp lägga ansvaret för vinnande
motparts förluster på staten. Uttalandet skulle ha fog för sig, yttrar
hovrätten, därest rättegångshjälp icke kunde beviljas för förande av ogrundad
talan. Enär någon förprövning i egentlig mening av parts talan icke
skall ske, vilket hovrätten anser i och för sig välmotiverat, erbjuder emellertid
förslaget, åtminstone när part är berättigad till rättegångshjälp utan
kostnadsbidrag, icke större säkerhet mot missbruk än nu gällande lagstiftning.
Om staten sålunda genom sin ekonomiska mellankomst medverkar
till en obefogad rättegång, synes det ej orimligt att staten också medverkar
till att part som utan grund tvingats in i rättegången, hålles skadeslös för
sina kostnader. Av kommitténs betänkande framgår att man så gott som
överallt i andra länder anordnat något slag av förprövning angående befogenheten
av den talan som skall understödjas med rättshjälp. Då man
i vårt land på goda grunder ansett sig böra avstå från sådan förprövning,
talar detta starkt för att staten i stället ersätter därav föranledda förluster
för de enskilda. Ej heller nämnda förening anser att det ligger något orimligt
i att staten i första hand bär en del av det ekonomiska ansvaret, då den
rättshjälpte parten missbrukar sitt överläge. Det framstår till och med som
naturligt, när skäl föreligger att döma till ansvar för rättegångsmissbruk.
Med förslagets konstruktion av rättegångshjälp torde missbruk behöva befaras
huvudsakligen blott då den rättshjälpte lämnar litet eller intet kostnadsbidrag.
Men just i dessa fall är situationen för den rättshjälptes vinnande
motpart mest prekär. Mot ansvar för staten kan icke anföras att
även den vinnande oftast kan få rättegångshjälp, ty han är enligt förslaget
skyldig att återbetala rättegångshjälpen i den mån den förlorande icke förmår
betala. Samfundet menar att det i och för sig är riktigt att, som kommittén
framhållit, motpartens möjligheter att utfå tilldömd ersättning för
rättegångskostnad i regel blir större än för närvarande, när det gäller det
nytillkommande klientel som kan få rättegångshjälp. Detta hindrar icke
att ett genomförande av kommitténs förslag måste leda till en mycket betydande
ökning av det totala antalet fall där personer, som saknar utmätningsbara
tillgångar, beviljas rättegångshjälp.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962 15

Utöver det nu lämnade referatet av mera allmänt hållna uttalanden i anledning
av rättegångskommitténs betänkande, må här nämnas att i åtskilliga
remissyttranden framförts kritik mot den närmare utformningen av
de föreslagna reglerna. Detta gäller särskilt grunderna för beviljande av
rättegångshjälp och bestämmande av parts bidragsskyldighet.

Interpellationssvar vid 1961 års riksdag

I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation vid 1961
års riksdag riktade herr Martinsson till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
fråga huruvida statsrådet avsåge att för riksdagen framlägga
förslag till ändring av lagen om fri rättegång i enlighet med de riktlinjer
som angivits i rättegångskommitténs betänkande.

Statsrådet Kling anförde i interpellationssvar den 9 maj 1961 bland annat
följande.

Jag är för egen del av den uppfattningen, att gällande lagstiftning om
den processuella rättshjälpen inte är tillfredsställande. Obestridligen förhåller
det sig så, att de som har vissa ekonomiska förutsättningar men ej
själva kan helt bära också dryga rättegångskostnader, d. v. s. en stor del av
medborgarna i dagens samhälle, kan ställas i den situationen att de saknar
möjlighet att inför domstol tillvarataga sina intressen. Man bör därför eftersträva
en ordning, enligt vilken den enskilde på något sätt får bistånd att
klara av den del av rättegångskostnaderna som han ej själv kan svara för.
Rättegångskommitténs betänkande och remissbehandlingen därav visar dock
på ett påtagligt sätt, att stora svårigheter möter då det gäller att finna en
lämplig och rättvis avvägning och samtidigt uppnå en praktisk och smidig
form för det allmännas medverkan. Det är troligt att en lösning av frågan
måste sökas efter delvis andra linjer än dem som kommittén anvisat. Framhållas
bör även att frågan har betydelsefulla statsfinansiella aspekter.

Av intresse i detta sammanhang är att det nyligen har införts en försäkringsform,
enligt vilken försäkringstagaren får kostnader som part i process
ersatta av försäkringsgivaren. Jag tror att detta slag av försäkring bör
kunna lätta rådande svårigheter för den enskilde att tillvarataga sin rätt.

Det sagda ger vid handen, att jag inte nu är beredd att framlägga rättegångskommitténs
förslag för riksdagen. Frågan kräver ytterligare noggranna
överväganden, varvid bl. a. bör uppmärksammas vilka verkningar som
den nämnda nya försäkringsformen kan få.

Motionerna

I förevarande motioner anföres efter erinran om rättegångskommitténs
förslag:

Förslaget innebär enligt vår mening genomgående en förbättring i förhållande
till den nu gällande lagstiftningen. Det har också blivit föremål för
mycket positiva bedömningar av de instanser som haft att yttra sig över
kommitténs betänkande, och några invändningar som kunde föranleda förnyad
prövning av frågan framkom inte.

Ett problem som kommittén tagit upp till behandling utan att dock före -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

slå några åtgärder gäller rätten till ersättning för rättegångskostnader för
motpart till den som åtnjuter fri rättegång. Den nuvarande lagstiftningen
medger inte att denne, även om han vinner målet och den mot honom förda
talan varit helt ogrundad, får ersättning för sina rättegångskostnader. Kommittén
konstaterar att detta är en olägenhet men är ändå inte beredd att
föreslå att ersättning av allmänna medel skall utgå. Enligt vår mening är
detta ett problem som bör bli föremål för ytterligare övervägande.

En reform av rätten till fri rättegång är synnerligen angelägen. Det måste
nämligen anses vara ett fundamentalt rättskrav att ingen av ekonomiska
skäl skall känna sig förhindrad att få sin sak prövad vid domstol. Denna
grundprincip är sedan mycket länge erkänd inom svensk lagstiftning. De
nu aktuella bristerna gäller ofullständigheter i denna lagstiftning. Det ovan
nämnda lagförslaget lades fram för mer än tre år sedan, och vi finner det
angeläget att Kungl. Maj :t för riksdagen snarast framlägger förslag i enlighet
med de av utredningen uppdragna riktlinjerna, varvid även vad som
ovan anförts om ersättning till vinnande motpart till den som åtnjuter fri
rättegång måtte beaktas.

Remissyttranden över motionerna

Tillfälle att avgiva yttrande över motionerna har beretts Folksam, Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Stockholms stads rättshjälpsanstalt.

Folksam anför i sitt yttrande bl. a. följande:

Folksam delar helt motionärernas uppfattning att det måste anses vara
ett fundamentalt rättskrav att ingen av ekonomiska skäl skall känna sig
förhindrad att få sin sak prövad vid domstol. Frågan är om inte den hjälp
som härvid åsyftas bör sättas in innan det ännu är avgjort om en domstolsprövning
erfordras, detta inte minst med tanke på att inte i onödan
åstadkomma en ökning av processernas antal. Med utgångspunkt från dessa
tankegångar införde Folksam i början av år 1961 för att på detta område
förbättra läget för försäkringstagarna en ny försäkringsform — rättsskyddsförsäkring.

Rättsskyddsförsäkringen infördes som komplement till vissa allmänt förekommande
försäkringar. Syftet var att söka åstadkomma ett skydd mot de
kostnader som uppkommer för en privatperson som vill tillvarata sin rätt,
och utformningen av villkoren har skett utifrån denna förutsättning. Någon
separat rättsskyddsförsäkring tillhandahåller vi icke, utan rättsskyddet ingår
automatiskt i följande fullständiga försäkringar: hem-, villahem-, sportstuge-,
båt-, motorfordons- och mopedförsäkringar. Hem- och villahemförsäkringarnas
rättsskydd är huvudformerna, medan rättsskyddet vid de övriga
försäkringarna endast hänför sig till innehavet av och — ifråga om
fordon och båtar — jämväl förandet av objektet för grundförsäkringen.
Genom anknytningen till hem- och villahemförsäkringarna skapas betingelser
för att rättsskyddet skall kunna omfatta praktiskt taget hela befolkningen,
förutsatt att samtliga andra försäkringsbolag också inför försäkringsformen.
Försäkrade enligt dessa försäkringar och därmed omfattade
av rättsskyddet är nämligen förutom försäkringstagaren dennes make och
hemmavarande barn under 21 år.

På grund av den av Folksam valda utgångspunkten skiljer sig rättsskydds -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

försäkringen ifråga om skyddets omfattning från förslaget till lag om rättegångshjälp.
Även i övrigt föreligger skillnader. De viktigaste skillnaderna
är följande. Som tidigare framhållits är försäkringens syfte att åstadkomma
ett skydd mot de kostnader som uppkommer för den som vill tillvarata sin
rätt. Av denna anledning omfattar försäkringen i motsats till lagförslaget
även kostnaderna för vissa utomprocessuella avgöranden och de rättegångskostnader
som den försäkrade förpliktats att utge till sin motpart. Lagförslaget
bygger på samma grundprincip som lagen om fri rättegång, nämligen
att den lämnade hjälpen är ett slags kredit och att därför återbetalningsskyldighet
föreligger. Någon motsvarande skyldighet kan av principiella
och praktiska skäl inte åläggas den som utnyttjat försäkringen. För att
komma i åtnjutande av rättegångshjälp enligt lagförslaget har sökanden
att erlägga ett kostnadsbidrag, som står i ett bestämt förhållande till hans
inkomst och försörjningsbörda. Detta bidrag motsvaras inom försäkringen
av eu självrisk, som, bortsett från en fast bottensjälvrisk, stiger med kostnaderna
men är oberoende av den försäkrades inkomstförhållanden. I vissa
avseenden är skyddet enligt försäkringen snävare än enligt lagförslaget.
Detta bör ses mot bakgrunden av den anknytning som skett till vissa förefintliga
försäkringsformer. I den mån vunna erfarenheter ger stöd därför,
kan skyddet göras mer omfattande och även i övrigt förbättras.

Det av 1951 års rättegångskommitté framlagda förslaget till lag om rättegångshjälp
innebär att en vidgad personkrets ges möjlighet till rättegångshjälp
och skulle, om det genomfördes, såtillvida medföra en klar förbättring
i förhållande till vad som nu gäller. Av det redan sagda framgår att
lagförslaget, enligt Folksams uppfattning, i andra avseenden inte medför
ett tillräckligt omfattande rättsskydd.

Svenska försäkringsbolags riksförbund instämmer i motionärernas uttalande
om det angelägna i en reform av reglerna angående fri rättegång.
De av rättegångskommittén uppdragna riktlinjerna för den nya lagstiftningen
på området synes förbundet vara ägnade att läggas till grund för
en dylik reform. I anledning av motionärernas påpekande av det otillfredsställande
i att vinnande part, vars motpart åtnjuter fri rättegång, mången
gång icke kan utfå ersättning för sina rättegångskostnader, trots att den
tappande parten i dom ålagts att ersätta dessa kostnader, understryker förbundet
att det förekommit många stötande fall där den vinnande parten
i realiteten blivit den ekonomiskt förlorande. Förbundet instämmer i motionärernas
hemställan om ytterligare övervägande av denna fråga. Slutligen
erinrar förbundet om att skilda försäkringar ersätter rättegångskostnader
i viss utsträckning. Alla medborgare har dock ej försäkringar, och försäkringarna
omfattar ej heller alla de fall, där möjlighet till fri rättegång bör
föreligga.

Rättshjälpsanstalten anför:

Möjligheterna att få fri rättegång äro mycket begränsade. 1 en rättegång
av så att säga normal omfattning eller med andra ord en rättegång med eu
å två inställelser för förberedelse av målet samt eu huvudförhandling ligger
inkomstgränsen för fri rättegång enligt Stockholms rådhusrätts och
härvarande häradsrätters praxis vid en månadsinkomst av 650 ä 700 kro -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

nor för ensamstående person och 750 ä 800 kronor för eu person med försörjningsskyldighet.
överstiger inkomsten dessa belopp, får vederbörande
part själv svara för rättegångskostnaderna. I eu dylik rättegång torde dessa
snarare överstiga än understiga 500 kronor. De angivna inkomstbeloppen
avse bruttoinkomst innan källskatten avräknats, vilket innebär att de belopp,
som en löntagare med dessa inkomster har till sitt förfogande realiter
utgör ca 550 kronor för en ensamstående person och ca 625 kronor för en
person med försörjningsskyldighet. Svårigheterna att å en inkomst, som
något överstiger den för beviljande av fri rättegång sålunda gällande inkomstgränsen,
åstadkomma det för rättegångskostnader nödvändiga beloppet
måste vara odiskutabla.

De inkomstgränser, som nu gälla för fri rättegång, ha varit praktiskt
taget oförändrade under flera år. Den levnadskostnadsfördyring som successivt
skett, har lämnats utan beaktande av domstolarna. I andra sammanhang
har denna ökning av levnadsomkostnaderna beaktats. Sålunda kan
omnämnas den inom justitiedepartementet upprättade promemorian med
förslag om en lagstiftningsvägen genomförd ytterligare förhöjning av underhållsbidrag
fastställda genom avtal eller dom, där "bidrag fastställda 1955—
1956 föreslås få en förhöjning med 20 % och bidrag fastställda 1957—1959
med 10 %.

Rättshjälpsanstalterna, som ha att lämna juridisk hjälp till mindre bemedlade
personer, ha med hänsyn till de snäva gränser, som gälla för fri
rättegång, sedan många år ansett sig böra tillämpa helt andra inkomstgränser,
när det gäller att avgöra om en person har rätt till biträde genom
anstalten. Stockholms stads rättshjälpsanstalt har efter den kostnadsfördyring,
som inträtt genom höjningen av omsättningsskatten, ansett sig böra
utsträcka rättegångshjälpen till en ytterligare vidgad personkrets. Den
ekonomiska gränsen för en ensamstående person har höjts så att den nu
ligger vid ca 1 000 kronor per månad, vilket efter källskatteavdrag motsvarar
en nettoinkomst av ca 750 kronor. Denna inkomstgräns höjes därefter
med hänsyn till den rättssökandes försörjningsbörda. Om det gäller
utomprocessuell rättshjälp i ett ärende av enkel beskaffenhet, där juridiskt
biträde genom privatadvokat medför en ringa kostnad, dragés en snävare
inkomstgräns, medan inkomstgränsen å andra sidan kan höjas om privatadvokatens
arvode till följd av dyrbar utredning skulle bedömas komma
att uppgå till avsevärt förskottsbelopp.

De här angivna principerna för rättshjälpsanstaltens biträde tillämpas
med två undantag av samtliga rättshjälpsanstalter även om gränsdragningen
kan variera något vid de olika anstalterna beroende på förhållandena på
orten. Undantagen utgöra de senast inrättade rättshjälpsanstalterna nämligen
i Gävle och Linköping. För dessa anstalter har det nämligen i de av
Kungl. Maj :t fastställda reglementena föreskrivits, att anstalten endast vid
synnerliga skäl få föra rättegång i mål, där fri rättegång icke kan erhållas.
Av vilken anledning denna begränsning av rättegångshjälp genom dessa
rättshjälpsanstalter blivit införd är okänt.

När de övriga tolv kommunala rättshjälpsanstalterna lämna rättegångshjälp
i mål, där klienten icke kan få fri rättegång, får klienten själv svara
för de direkta kostnaderna såsom stämpelavgifter, vittneslöner etc., men
anstalten fordrar icke något arvode av klienten för anstaltens arbete. Som
regel bruka dessa direkta kostnader vid eu underrättsprocess hålla sig om
75 å 100 kronor, ett belopp som emellertid kommer att stiga om de författ -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962 19

ningsförslag rörande stämpel- och expeditionsavgifter, som nu föreligga,
blir antagna.

Denna rättshjälpsanstalternas praxis medför att det inkomstskikt, som
ligger närmast över den av domstolarna dragna inkomstgränsen för fri
rättegång, får rättegångshjälp med en kostnadsinsats, som klienten kan
bära, men detta gäller tyvärr endast för personer bosatta inom de områden
för vilka rättshjälpsanstalterna upprättats.

För fullständighetens skull bör omnämnas att man inom försäkringsvärlden
uppmärksammat medborgarnas bristande rättsskydd till följd av
de stora processkostnaderna. Sålunda har Folksam sedan ett år en s. k.
rättsskyddsförsäkring, vilken ingår som ett moment i en hem- eller villaförsäkring.
Försäkringstagaren har enligt denna försäkring rätt att få ersättning
för rättegångskostnader. Han måste vid försäkringsfall deponera
200 kronor, och försäkringsbolaget ersätter därefter 90 % av rättegångskostnaden
i vad dessa överstiga det deponerade beloppet. Försäkringen gäller
icke för det fall att en fri rättegångsansökan avslagits under hänvisning
till att det finns en försäkring, och dessutom har det införts en karenstid
av ett år för kostnader i anledning av en hem- eller äktenskapsskillnadsprocess.
Denna försäkringsform medför ett visst skydd för de höga
rättegångskostnaderna men det är inte alla, som tecknat eller som ha anledning
att teckna en hem- eller villaförsäkring hos Folksam, och det finns
många, för vilka en kostnad av 200 kronor jämte 10 % av överskjutande
kostnadsbelopp utgör en svår ekonomisk belastning, när det gäller att få sin
rätt prövad av domstol.

Utskottet

De kostnader, som omedelbart vållas av en rättegång, såsom ombudsarvode,
vittneslöner och utgifter för inställelse, skall i princip bäras av
parterna. I första hand får var part själv svara för sina kostnader; den vinnande
parten får dock i regel motparten ålagd att ersätta honom för vad
han utgivit. För brottmål vari åklagare för talan gäller särskilda regler.
Rättegångskostnaderna kan i våra dagar stiga till avsevärda belopp. Den
nya rättegångsbalken har, i varje fall i överrätterna, medfört en betydande
ökning av dessa kostnader. För att icke den medellöse skall vara ur stånd
att tillvarataga sin rätt inför domstol beredes honom hjälp i form av fri
rättegång.

Enligt gällande lag den 19 juni 1919 om fri rättegång må denna förmån
beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
förenade kostnaderna eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel
för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Denna metod att bestämma, huruvida part med hänsyn till
sina ekonomiska villkor må beviljas fri rättegång, innebär att partens inkomst-
och förmögenhetsförhållanden ställes i relation till de sannolika
rättegångskostnaderna, varvid jämväl beaktas partens utgifter til! underhåll
för sig och sin familj. Endast om parton vid sådan beräkning finnes
sakna för rättegången erforderliga tillgångar, må han erhålla fri rättegång.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Med den tillämpning nu återgivna regler erhållit, är möjligheterna att
erhålla fri rättegång relativt snävt begränsade. Stora kategorier av medborgare
är utestängda från förmånen.

I november 1958 framlade 1951 års rättegångskommitté betänkande med
förslag till lag om rättegångshjälp m. in., vilken lag var avsedd att ersätta
lagen om fri rättegång. Kommittén anförde i den allmänna motiveringen
bl. a., att rättegångskostnaderna otvivelaktigt för många av dem, som ej
kunde erhålla fri rättegång, tedde sig oskäligt betungande eller rent av
som ett oöverkomligt binder mot att bringa en sak under rättens prövning.
Det var angeläget att detta missförhållande undanröjdes. Enär, som
i kommitténs direktiv berörts, det knappast var möjligt att med bibehållande
av grundprinciperna för den nya rättegångsordningen vinna någon
avgörande minskning i kostnaderna genom ändring i reglerna för rättegångsförfarandet
eller på annat sätt, återstod enligt kommittén ingen annan
utväg än att låta det allmänna träda till på det sätt att den processuella
rättshjälpen öppnades för en vidgad personkrets.

I kommitténs förslag, som sålunda syftar till att öka möjligheterna att
erhålla rättegångshjälp, betonas starkare än i gällande lag, att den som
har egna resurser, även om han åtnjuter rättegångshjälp, skall bidraga till
kostnaderna efter förmåga. Denna bidragsskyldighet söker förslaget realisera
genom att jämte en återbetalningsplikt (sådan finnes även enligt nuvarande
lag) införa en skyldighet för parten att innan han må komma
i åtnjutande av rättegångshjälpen utgiva kontant bidrag till processkostnaderna
beräknat efter hans betalningsförmåga. Enligt förslaget skall kostnadsbidragets
storlek, liksom frågan om parten må erhålla rättegångshjälp,
i allmänhet beräknas efter schablonregler.

Dessa regler, för vilka närmare redogjorts ovan, innebär för ensamstående
en övre gräns vid en årsinkomst om 15 000 kronor och för part med
försörjningsbörda en övre gräns, dragen med hänsyn till antalet personer
till vilkas underhåll parten väsentligen bidrager, vid lägst 19 500 kronor.
Det egna kostnadsbidraget vid denna övre gräns utgör 800 kronor. Rättegångshjälp
utan skyldighet att på förhand utgiva bostadsbidrag skall
tillkomma de i ekonomiskt avseende sämst ställda; för ensamstående föreslås
gränsen ligga vid en årsinkomst av 7 000 kronor. Någon egentlig förhandsuppskattning
av rättegångskostnadernas sannolika storlek skall enligt
förslaget i princip ej ske, utan prövningen skall i huvudsak begränsas
till sökandens ekonomiska villkor.

I betänkandet ingår kommittén även på en särskild fråga rörande situationen,
då den som åtnjutit rättegångshjälp förlorat rättegången. Den vinnande
parten kan givetvis ofta ej av motparten utfå den av domstolen bestämda
kostnadsersättningen. Till följd härav kommer ej sällan den part,
som åtnjuter det allmännas ekonomiska stöd, i ett omotiverat överläge
vid förlikningsförhandlingar och i processen. Kommittén har övervägt,

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

huruvida denna olägenhet skulle kunna undvikas genom att ansvaret för
den vinnande motpartens kostnader lades på staten. Emellertid anser sig
kommittén icke kunna föreslå ett dylikt system.

Bortsett från någon detalj föreskrift har kommitténs förslag ej föranlett
lagstiftningsåtgärd. I interpellationssvar vid 1961 års riksdag förklarade
chefen för justitiedepartementet sig icke då beredd att framlägga förslaget
för riksdagen.

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära att lagförslag i enlighet med de av kommittén uppdragna
riktlinjerna förelägges nästa års riksdag. Frågan om ersättning av
allmänna medel åt vinnande motpart till den som åtnjutit rättegångshjälp
bör enligt motionärerna ytterligare övervägas i samband härmed.

Som framgår bl. a. av ovan redovisade remissyttranden över rättegångskommitténs
betänkande och över motionerna synes det vara en allmän
uppfattning, att behov föreligger av en reform på förevarande område.
Även utskottet delar denna uppfattning. Det måste betecknas som ett allvarligt
missförhållande att rättegångskostnadernas storlek mången gång
gör det svårt eller omöjligt för den enskilde att hävda sin rätt inför domstol.
Att utan rubbning av principerna för gällande rättegångsordning vinna
en avgörande minskning i kostnaderna, synes ej möjligt. Den försäkringsform,
som på senare tid införts, enligt vilken försäkringstagaren får kostnader
som part i process i viss utsträckning ersatta av försäkringsgivaren,
kan helt visst i åtskilliga fall underlätta för den enskilde att tillvarataga
sina intressen i rättsliga frågor, men kan ej antagas bli tillräckligt utbredd
för att medföra en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Under
angivna förhållanden synes det angeläget att det allmännas stöd i rättegång
lämnas åt en vidgad personkrets.

Rättegångskommitténs förslag har i stor utsträckning erhållit en positiv
bedömning under remissbehandlingen. I åtskilliga avseenden har emellertid
stark kritik riktats mot förslaget, kritik som ej endast gällt detaljutformningen.
Såvitt utskottet kunnat bedöma, möter det betänkligheter att
lägga förslaget i befintligt skick till grund för statsmakternas beslut. Det
vill emellertid synas som om åtminstone de av kommittén antagna huvudprinciperna
kunde tagas till utgångspunkt för ett fortsatt lagstiftningsarbete
inom eller utom vederbörande departement. Härvid torde jämväl den av
motionärerna berörda frågan om ersättning åt vinnande motpart till den
som åtnjutit rättegångshjälp böra beaktas.

Enligt utskottets mening är det av stor betydelse att berörda lagstiftningsfråga
löses i en nära framtid. Det synes dock med hänsyn till arten och
omfattningen av de överväganden, som bör föregå Kungl. Maj :ts beslut i
ämnet, ej kunna påräknas att lagförslag skall kunna framläggas så snart
som för nästa års riksdag.

22 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1962

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 479
och II: 557, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
förslag till ny lagstiftning rörande rättegångshjälp förelägges
riksdagen.

Stockholm den 27 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Ferdinand Nilsson,
Alexanderson, Hilding, Hernelius och Wikner;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar östrand, Svensson
i Vä, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, herr Martinsson, fröken Andersson
i Strängnäs och fru Kristensson.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

202213