Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960 (Utlåtande 1960:L1u28 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tillämpningen
av 22 kap. 4 § strafflagen i samband med avbetalningsköp.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 72 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell m. fl. och nr 91
i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl. I motionerna, som är likalydande,
hemställes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
huru och på vad sätt en begränsning skall kunna ske av polis- och åklagarmyndighets
åliggande jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen, då köp som leder
till olovligt förfogande avslutats på sådant sätt, att säljaren kan anses
icke ha iakttagit rimlig försiktighet gentemot köparen.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Åtal kan vara antingen allmänt eller enskilt. Allmänt åtal utföres av
åklagare å det allmännas vägnar och enskilt åtal av målsägande.

Enligt rättegångsbalken (20:3) hör under allmänt åtal alla brott som
ej uttryckligen är undantagna, och allmän åklagare skall åtala brott som
hör under allmänt åtal (20: 6). Genom processreformen gjordes icke ändring
i den på grund av särskilda bestämmelser i strafflagen gällande
uppdelningen av brotten i åklagar-, angivelse- och målsägandebrott. Om för
allmänt åtal stadgas särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller
angivelse av målsägande, skall det enligt rättegångsbalken gälla.

Möjlighet för åklagare att efter lämplighetsprövning underlåta åtal föreligger
bl.a. i vissa fall av förmögenhetsbrott. Hit hör t.ex. oredligt förfarande,
olovligt brukande och olovligt förfogande.

Brottet olovligt förfogande är upptaget i 22 kap. 4 § strafflagen. I de
tre första paragraferna i kapitlet avhandlas förskingringsbrotten, undandräkt,
förskingring och grov förskingring. 4 § är av följande lydelse: Där
någon, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som han
har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller
tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom egen1—Bihang
till riksdagens protokoll 1000. 9 samt. 1 avd. Nr 28

2 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

domen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,
dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse eller, där brottet
är grovt, till straffarbete i högst två år.

En särskild åtalsbestämmelse rörande olovligt förfogande finnes i 10 §,
som stadgar, att olovligt förfogande ej må åtalas av allmän åklagare med
mindre statsåklagare finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Innan allmänt åtal anställes verkställes förundersökning. Enligt 23 kap.
1 § rättegångsbalken skall förundersökning igångsättas så snart anledning
förekommer att brott, som hör under allmänt åtal, förövats. Denna åtgärd
ankommer enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken på polismyndighet eller
åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet och är saken
ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen enligt angivna lagrum övertagas
av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.

Vad som framkommer vid förundersökningen av betydelse för utredningen
skall redovisas i ett protokoll. Härom stadgas i 23 kap. 21 §
rättegångsbalken. Protokoll är dock icke erforderligt i mindre mål där i
stället kortfattade anteckningar över det väsentliga kan föras. Enligt
stadgande i förundersökningskungörelsen kan dylika kortfattade anteckningar
föras, om brottet kan antagas ej förskylla svårare straff än böter
samt förundersökningen är av mindre omfattning.

Polisens uppgifter samt polismans allmänna åligganden regleras närmare
i allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948. Enligt 1 § instruktionen
åligger det polisen bl.a. att uppdaga och utreda begångna brott.
När det gäller brott, som ej må åtalas av annan än målsägande, föreligger
skyldighet att ingripa endast där det erfordras för att avvärja påbörjat
eller omedelbart förestående angrepp mot person eller egendom samt
ingripande påkallas av målsäganden eller måste antagas överensstämma
med hans vilja.

I de fall då överåklagare har att avgöra om åtal skall väckas åligger det
enligt instruktionsföreskrift underåklagare att verkställa den utredning som
erfordras för prövning av åtalsfrågan.

Gällande bestämmelser om avbetalningsköp finnes upptagna i lagen
den It juni 1915 om avbetalningsköp. Enligt avbetalningslagen förstås med
avbetalningsköp ett avtal, varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda
poster, av vilka en eller flera skall erläggas efter det godset utgivits till
köparen, och under villkor att säljaren skall äga rätt antingen att återtaga
godset, om köparen åsidosätter vad som åligger honom, eller att äganderätten
till godset skall förbli hos säljaren intill dess betalningen eller viss
del därav blivit erlagd. Efter en år 1953 företagen revision av avbetalningslagen
faller alla avbetalningsköp under lagens tvingande bestämmelser.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Historik

Bestämmelsen rörande olovligt förfogande i 22 kap. 4 § strafflagen och
den därtill anslutande åtalsregeln i 22 kap. 10 § strafflagen tillkom genom
1942 års lagstiftning rörande förmögenhetsbrotten. Under stadgandet i 22
kap. 4 § strafflagen faller bl.a. olovligt förfogande över avbetalningsgods.
Denna gärning bedömdes före 1942 års reform såsom förskingring.

Förskingring kunde ursprungligen åtalas endast av målsägande. 1893
ändrades åtalsregeln så att allmän åklagare ägde tala å brottet om det av
målsäganden angivits till åtal. Denna inskränkning i åtalsrätten upphävdes
år 1923, då förskingringsbrottet lades under allmänt åtal. Såsom skäl för
att borttaga varje inskränkning i den allmänna åtalsrätten anfördes framför
allt att målsägandens dispositionsrätt över åtalet huvudsakligen användes
för att frambringa betalning och att sådan vanligen blott kunde erhållas
från förskingrare med förmögna vänner, varför regeln i allmänhet endast
gav personer tillhörande de i ekonomiskt hänseende bättre lottade klasserna
möjlighet att undgå åtal.

I anledning av en väckt motion anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 183) om en utredning av avbetalningssystemets omfattning
och verkningssätt. Den i anledning av riksdagens hemställan verkställda utredningen
ledde till en proposition till 193i års riksdag med förslag till ändrade
åtalsbestämmelser rörande förskingringsbrottet. Enligt förslaget skulle
förskingringsbrott ej få åtalas av annan än målsägande, då gärningsmannen
kommit i besittning av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten
skulle övergå å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller
delvis erlagd. I sin motivering till den föreslagna bestämmelsen uttalade
föredragande departementschefen bl. a.

Med fog torde kunna antagas att en begränsning av åtalsrätten på sätt
föreslagits skulle högst väsentligt minska ej allenast antalet åtal för förskingring
av avbetalningsgods utan jämväl antalet förskingringar av dylikt
gods. Otvivelaktigt skulle nämligen ändringen beträffande åtalsrätten komma
att tvinga säljarna till en viss försiktighet, då det gäller att anskaffa
köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet
såsom det hos oss utvecklats. Om säljarna icke längre kunna
påräkna att polismyndigheten står till förfogande för undersökning angående
köparens förfarande med det sålda godset och de dessutom själva få
bära kostnaden och obehaget av en eventuell rättegång mot köparen, torde
det bliva nödvändigt för dem alt innan köpeavtal slutes skaffa sig kännedom
om köparens ekonomi och övriga förhållanden som kunna vara av
betydelse. Detta torde i sin tur leda till att avbetalningsköp icke komma
att avslutas med andra personer än sådana, som själva äro solventa eller
som på grund av ställd borgen eller av annan anledning kunna med någorlunda
stor säkerhet antagas komma alt fullgöra sin betalningsskyldighet.
Härmed skulle vinnas att sådana försäljningar till insolventa köpare som
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

för närvarande i stor utsträckning giva upphov till förskingringsbrott icke
skulle komma till stånd, åtminstone icke i tillnärmelsevis den omfattning
som nu.

Naturligen förekomma fall då en köpare av avbetalningsgods gör sig
skyldig till sådant förfarande emot sin kontrahent, att det måste anses
önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens
sida kommer till stånd. Så är t.ex. händelsen om köparen ingått avtalet,
oaktat han måste räkna med att han ej kan fullgöra det, och sedermera
avhänder sig godset. I dylika fall torde emellertid, om icke klart bedrägeri
föreligger, förfarandet dock stå så nära sådant brott att polismyndigheten
måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken till undersökning för
att kunna konstatera huruvida bedrägeri föreligger. Skulle så vara fallet,
ankommer det nämligen på allmän åklagare att utföra åtal. I själva verket
torde polismyndigheten, om den föreslagna ändringen av åtalsrätten beträffande
förskingring av avbetalningsgods genomföres, erhålla just den rörelsefrihet
som måste anses önskvärd; den kan avvisa de enkla förskingringsfallen
och kan på nyss angivet skäl, därest en köpare av avbetalningsgods
gjort sig skyldig till ett förfarande av mera grov beskaffenhet, upptaga saken
till undersökning och därigenom lämna säljaren den hjälp varpå han skäligen
kan göra anspråk.

Mot förslaget att ändra åtalsrätten på angivet sätt kan anmärkas att det
ej stämmer väl överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en
utvidgning av den offentliga åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas,
men anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse,
då en ändring på förevarande punkt med all sannolikhet kan förväntas
bliva till verkligt gagn.---—

Första lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 49) Kungl. Maj :ts förslag
och hemställde att riksdagen måtte anhålla om en förnyad utredning
av frågan om verkningarna av avbetalningshandeln. I en till utlåtandet
fogad reservation hemställdes om bifall till förslaget. I utlåtandet framhöll
utskottet bl.a.: Förslaget innebar ett anmärkningsvärt avsteg från den allmänna
principen att staten som regel genom egna organ tillser, att dess
straffanspråk icke blir åsidosatt. Även mycket svårartade rättskränkningar
skulle endast kunna åtalas av målsäganden. Även efter en lagändring i
enlighet med propositionen hade säljaren kvar möjligheten att genom hot
om åtal frampressa en uppgörelse. De åtal som anställdes skulle bli utvalda
efter synnerligen godtyckliga grunder. Om åtal för förskringring av avbetalningsgods
skulle komma att åtalas mera sällan kunde befaras att effektiviteten
hos straffhotet avsevärt förminskades.

Riksdagen biföll Kungl. Ma:ts förslag men anhöll därvid om en förnyad
utredning av frågan om verkningarna av avbetalningshandeln.

Lagändringen rörande åtal för förskingring trädde i kraft den 1 juli
1934, och förskingring av avbetalningsgods utgjorde härefter målsägandebrott
fram till den 1 januari 19i3, då den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten
trädde i kraft. Genom denna lagstiftning har vad som tidigare

Första lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

betecknats såsom förskringring av avbetalningsgods inordnats under begreppet
olovligt förfogande i 22 kap. 4 § strafflagen. Beträffande åtalsrätten
innebär den nya lagstiftningen att brottet åter lagts under allmänt åtal,
därvid dock samtidigt genom bestämmelser i 22 kap. 10 § strafflagen en
åtalsbegränsning genomförts på det sätt att olovligt förfogande ej får åtalas
av allmän åklagare om ej överordnad åklagare finner åtal vara ur allmän
synpunkt påkallat. Den nya lagstiftningen behandlades vid 1942 års riksdag.
Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 18) över Knngl. Maj:ts förslag
(prop. nr 4), som av riksdagen i förevarande del oförändrat antogs,
rörande de nya åtalsreglerna följande:

Enligt propositionen förläggas alla förmögenhetsbrott under allmänt åtal
med allenast två inskränkningar: dels må flertalet brott mot närstående
åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om överåklagaren
finner det påkallat ur allmän synpunkt; dels tillätes allmänt åtal av vissa
lindrigare förmögenhetsbrott —- oredligt förfarande, olovligt förfogande och
olovligt brukande — först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens
sida. Mot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra, men
utskottet vill framhålla, att den möjlighet till allmänt åtal efter överåklagarprövning
som propositionen öppnar beträffande s.k. avbetalningsförskingring
icke är avsedd att komma till användning annat än i sällsynta undantagsfall.

Den av 1934 års riksdag väckta frågan om en revision av lagstiftningen
om avbetalningsköp föranledde vissa förarbeten inom justitiedepartementet
för en sådan revision. Bl.a. framlade nuvarande professorn Folke Schmidt
år 1938 ett betänkande (SOU 1938:11) med riktlinjer för en lagstiftning om
ägareförbehåll och avbetalningsköp. År 1947 tillkallades sakkunniga för
att verkställa utredning om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp och
därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga avgav betänkande år 1950
med förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp (SOU 1950:42)
som lades till grund för en år 1953 genomförd revision av avbetalningslagen.

I betänkandet redogjorde de sakkunniga bl.a. för sina överväganden av
de utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln, som
tidigare anvisats under behandlingen av hithörande problem. Härvid anförde
de sakkunniga bl.a. följande:

Vissa reformförslag åsyfta en näringsrättslig reglering av avbetalningshandeln.
Sålunda pekade 1927 års riksdag på möjligheten att, i likhet med
vad som skett i Norge, göra rätten att på avbetalning sälja varor under ett
visst värde beroende av offentlig myndighets tillstånd. Denna väg avvisades
som nämnts av kommerskollegium i dess år 1933 avgivna utlåtande. Även
om det ligger nära till hands att angripa problemet från denna sida, eftersom
åtskilliga missförhållanden inom avbetalningshandeln sammanhänga
med de försäljningsmetoder den individuelle säljaren använder, anser sig
utredningen dock i likhet med kommerskollegium icke kunna förorda in -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

förandet av ett koncessionssystem. Antalet avbetalningssäljare i vårt land
torde kunna räknas i tiotusental. Ett koncessionssystem skulle därför medföra
en avsevärd arbetsbörda för de myndigheter, som skulle handha dessa
ärenden. Det skulle säkerligen vara svårt att effektivt övervaka efterlevnaden
av en dylik lagstiftning. Då myndighets prövning endast i undantagsfall
kunde tänkas resultera i att tillstånd vägrades, skulle systemet därjämte
innebära en onödig belastning för de enskilda näringsidkarna.
—

Under den tidigare diskussionen ha de missförhållanden som framträtt i
samband med agentverksamheten starkt betonats. Därvid har hävdats, att
av säljare anlitade agenter ej sällan lyckades förmå godtrogna personer att
genom avbetalningsköp åtaga sig förpliktelser, som väsentligt överstege
deras ekonomiska förmåga, eller köpa föremål, för vilka de hade ringa
eller ingen användning. Det förelåge större risker för dylika avtal vid agenthandel,
där köparna uppsöktes i hemmet eller på arbetsplatsen, än vid
butikshandeln, där köparna i allmänhet på förhand gjort klart för sig vad
de önskade förvärva. Stundom har gjorts gällande, att en sanering av agentverksamheten
vore den mest angelägna reformen inom avbetalningshandeln.
Även om på senare år användningen av agenter torde ha minskat och
agentkårens sammansättning förbättrats, förekomma alltjämt klagomål över
att en del agenter använda olämpliga försäljningsmetoder. I syfte att råda
bot på missförhållandena har ifrågasatts, att inom avbetalningshandeln icke
skulle få användas andra agenter än sådana, som vore godkända av offentlig
myndighet. Utredningen har likväl icke funnit sig kunna biträda en sådan
ordning, mot vilken samma invändningar i stort sett kunna anföras som
mot införande av koncessionstvång för rätt att driva avbetalningsförsäljning.

Några av de äldre reformförslagen ha tagit sikte på att söka hindra
avbetalningshandeln med vissa varuslag. I detta syfte har föreslagits att
rättsverkan — antingen helt och hållet eller åtminstone i straffrättsligt
hänseende och i förhållande till tredje man — skulle frånkännas äganderättsförbehåll
beträffande vissa angivna slag av varor. En lagstiftning efter
dessa linjer skulle innebära, att man i större eller mindre utsträckning
jämställde avbetalningssäljare med kreditsäljare i allmänhet. Olika synpunkter
ha legat bakom dessa yrkanden.---Mot varje förslag att

frånkänna äganderättsförbehåll rättsverkan vid köp av vissa varuslag kan
för övrigt — såsom framhölls i 1934 års proposition — invändas, att det
måste anses olämpligt, om olika regler i sakrättsligt hänseende skulle gälla
för olika slag av varor. Utredningen har begränsat sig till att förorda en ny
regel, som tar sikte på att undanröja de mest stötande konsekvenserna av
det nuvarande rättsläget. I andra stycket av förslagets 11 § har upptagits
en bestämmelse av innebörd att gång- och sängkläder, som äro oundgängligen
behövliga för köparen och hans familj, icke få återtagas.

Utredningen anser sig böra avstyrka det vid ett par tillfällen framförda
förslaget, att frånkänna äganderättsförbehåll rättsverkan, där avbetalningspriset
icke uppgår till visst minimibelopp. Varje värdegräns måste bli godtycklig.
En regel om ogiltighet av äganderättsförbehåll vid köp under ett
visst värde skulle huvudsakligen komma att beröra de ekonomiskt sämst
situerade, vilka äro beroende av att erhålla kredit även å små belopp.

Förslå lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från riksåklagarämbetet, kommerkollegium och
hovrätten över Skåne och Blekinge. Därjämte har Sveriges advokatsamfund,
Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet beretts tillfälle att
avgiva yttrande. Från sistnämnda förbund har yttrande ej inkommit. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat till ämbetet inkomna yttranden
från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom från Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen
Sveriges landsfiskaler. Kommerskollegium har vid sitt yttrande
fogat till kollegium inkomna yttranden från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Gävle.

Motionerna har ej tillstyrkts av någon remissmyndighet. Riksåklagarämbetet
ifrågasätter om det kan föreligga tillräckliga skäl till någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
förklarar — efter att ha avvisat olika berörda reformvägar — att
styrelsen naturligtvis icke har någon anledning att direkt avstyrka motionärernas
förslag om utredning men vill framhålla att en eventuell utredning
måste bli mycket omfattande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskollegium
och Sveriges köpmannaförbund avstyrker motionerna.

Riksåklagarämbetet förklarar att verkningarna av de gällande bestämmelserna
har bedömts skiftande. Sålunda anför ämbetet att företrädare för
de rörelseidkare, som ägnar en avsevärd del av sin verksamhet åt avbetalningshandeln,
har givit uttryck för den uppfattningen, att de från och med
år 1943 gällande åtalsreglerna tillämpas alltför rigoröst av myndigheterna
medan å andra sidan från polis- och åklagarhåll hävdats, att lagreglernas
utformning öppnat alltför stort utrymme för anmälningar, vilka i själva
verket avse mindre att ernå ett straffrättsligt förfarande mot köparen än att
skapa en utväg att framtvinga slutlikvid för avbetalningsgodset. Ämbetet
återger ett uttalande, som ämbetet gjorde år 1954 i anledning av en framställning
från Sveriges automobilhandlarförbund med önskemål att åklagarna
skulle frångå sin restriktiva praxis i fråga om allmänt åtal vid
olovligt förfogande över avbetalningsgods. Uttalandet innehöll bl.a. följande:

Av remissyttrandena framgår att remissinstanserna riktigt tolkat de
intentioner, som lagstiftaren enligt vad ovan utvecklats haft vid tillkomsten
av gällande rätt. Sålunda har i nämnda yttranden betonats att åtal borde
äga rum främst i sådana fall där omständigheterna voro sådana att det
kunde misstänkas att köparen redan vid köpet haft bedräglig avsikt i det
att han avsett att förfoga över godset innan det slutbetalts eller i allt fall
räknat med detta som en utväg att vid behov förbättra sin ekonomiska
ställning. Såsom omständigheter av denna betydelse bär i yttrandena an -

8 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

givits att avbetalningsgods av betydande värde försålts kort tid efter förvarvet
och innan ännu mer än en obetydlig del av köpeskillingen erlagts,
eller att olovligt förfogande över avbetalningsgods ägde rum upprepade
gånger och därigenom framträdde såsom satt i system. Såsom ett särskilt
fall, där åtal borde äga rum, har i något yttrande angivits att på grund av
målsägandens oförmåga att själv tillvarataga sin rätt hänsyn till denne
talade för åtal. I åtskilliga yttranden har slutligen helt allmänt understrukits
att den omsorg, med vilken säljaren före avtalets träffande undersökt
köparens kreditvärdighet måste inverka vid åtalsfrågans bedömande. Där
säljaren medvetet tagit en risk i förevarande hänseende, borde åtal icke ske.
Om säljaren däremot haft fog för sin tilltro till köparens vilja och förmåga
att göra rätt för sig men köparen svikit förtroendet, utgjorde detta
en omständighet, som i sin mån kunde tala för att åtal finge anses vara
påkallat.

Det ma här nämnas att den inblick som ämbetet vid överprövning av
åtalsärenden av förevarande art fått i åklagarnas praxis på området, icke
givit ämbetet annat intryck än att även åklagarnas praxis står i överensstämmelse
med syftet med förevarande åtalsregel.

Av det anförda framgår att statsmakterna vid tillkomsten av gällande
lagstiftning tagit ställning till det föreliggande av Eder upptagna avvägningsspörsmålet,
i vilken omfattning med hänsyn till olika intressen allmänt
åtal för olovligt förfogande över avbetalningsgods borde äga rum.
Vidare framgår att åklagarnas praxis synes innefatta en riktig tillämpning
av gällande rätt.

Ämbetet berör härefter frågan rörande polisens och åklagarnas utredningsarbete.
Ämbetet uttalar:

Ovederläggligt torde vara, att den stegrade omfattning avbetalningshandeln
fått och den i många fall lättvindiga prövning som av vissa affärsföretag
ägnas den presumtive köparens solvens medfört en ökning av
antalet fall, där en köpare av gods, som sålts på avbetalning under äganderättsförbehåll,
olovligen förfogar över godset genom avyttring eller på annat
sätt innan slutlikvid skett. Utan tvivel förhåller det" sig också så, att —
även om flertalet anmälningar innefattande misstanke om sådant brott icke
leda till åtal eller ens till en fullständig förundersökning — anmälningarna
medföra ett visst mått av utredningsarbete. Av flertalet härvid fogade yttranden
synes emellertid framgå, att detta utredningsarbete genom en stadgad
praxis begränsats på sådant sätt, att det kan ifrågasättas, om något
står att vinna med en ändrad lagstiftning om samtidigt skall beaktas det
syfte, som gällande lagstiftning torde vara avsedd att tillvarataga.

Skall man radikalt komma till rätta med det problem motionen upptagit
till bedömande lärer allenast kunna ifrågakomma en återgång till förhållandena
före 1942 års lagstiftning, då brott av nu ifrågavarande slag —
då hänfört till förskingringsbrotten — var målsägandebrott. Uppenbart är
att genom en sådan lagändring, som förordas av statsåklagaren i Göteborg,
en avlastning av polisens och åklagares arbete komme att ske; möjligen
skulle också såsom statsåklagaren uttalat härigenom föranledas större återhållsamhet
från säljarens sida vid ingående av sådana kreditavtal, varom
här är fråga, något som i och för sig otvivelaktigt vore en vinning. Emellertid
finner sig ämbetet svårligen kunna förorda en sådan lösning.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Som skäl för sin ståndpunkt åberopar ämbetet främst det av straffrättskommittén
under lagens förarbeten gjorda uttalandet att det torde strida
mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhetsbrott av
hur ringa beskaffenhet det vara må skulle helt frånsäga sig möjligheten
att utkräva straffanspråket och överlämna det till målsäganden ensam.

Ämbetet anför i denna fråga vidare följande:

Ytterligare en omständighet synes ämbetet vara att beakta såsom ett
skäl mot en återgång till förhållandena före 1942 års lagstiftning. Ämbetet
syftar härvid därpå att ifrågavarande brott till sin karaktär är sådant
att i många fall gränsen till bedrägeribrottet är flytande. I fråga om sådana
gränsfall skulle det uppenbarligen vara en allvarlig olägenhet att en utredning
genom offentlig myndighet icke komme till stånd. Man torde också
kunna räkna med — vid en lagändring i antydd riktning — att målsäganden
i vidare mån än som redan nu sker skulle giva sin anmälan formen av en
uttalad misstanke om bedrägeribrott och därigenom ändock framtvinga ett
visst mått av utredningsarbete. Att i den situationen räkna med straffhotet
i 13 kapitlet 7 § strafflagen såsom ett avhållande moment torde icke vara
realistiskt.

Ämbetet uttalar att ett tillägg till åtalsregeln i 22 kap. 10 § av orden
”av särskilda skäl” efter ordet ”åtal” måhända skulle ge polis- och åklagarmyndigheterna
möjlighet att starkare än som redan nu sker i praxis begränsa
utredningsverksamheten i fråga om anmälningar rörande brott mot
22 kap. 4 § strafflagen. Avslutningsvis anför ämbetet följande:

Det torde av vad ovan anförts och av vad som i allmänhet framgår av
de bilagda yttrandena stå klart, att stark återhållsamhet präglar utredningsverksamheten
i fråga om anmälningar rörande brott mot 22 kapitlet
4 § strafflagen. Möjligen kan — utan ändrad lagstiftning och inom ramen
för gällande föreskrifter om vad polis- och åklagarmyndigheterna ha att
iakttaga i fråga om uppdagande och beivrande av brott — denna återhållsamhet
ytterligare skärpas. Ämbetet syftar här på den tveksamhet, som på
åtskilliga håll kommit till synes och åt vilken givits uttryck i det bilagda
yttrandet från Föreningen Sveriges stadsfiskaler, huruvida ett ärende av nu
ifrågavarande beskaffenhet skall kunna avskrivas med motiveringen att
åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat, innan genom en utredning klarlagts
att brott verkligen föreligger. Detta spörsmål har också statsåklagaren
i Stockholm berört i sitt bilagda yttrande. Ämbetet, som ansluter sig till
vad statsåklagaren härutinnan anfört, vill för sin del hävda, att för ett
avskrivningsbeslut under ifrågavarande motivering i princip icke kan uppställas
kravet på att utredning skall föreligga om att brott verkligen föreligger
— det är ju här icke fråga om en åtalseftergift i egentlig mening —
och förmenar att om denna tolkning allmänt vedertages eu ytterligare begränsning
av polis- och åklagarmyndigheternas nu ifrågavarande arbetsbörda
kunde ske.

Av vad ovan anförts framgår att ämbetet i nu ifrågavarande ärende
icke finner anledning till lagändring i vidare mån än att ämbetet ifrågasätter
om icke ett tillägg till 22 kapitlet 10 § strafflagen kan vara ändamålsenligt.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Vid det förhållandet, att chefen för justitiedepartementet vid anmälan
av fragan om remiss till lagrådet den 2 maj 1958 av brottsbalksförslaget
uttalade att en revidering främst på vissa punkter av förmögenhetsbrotten
Iramstode som önskvärd och enär det icke torde vara uteslutet, att de nu
avhandlade problemen därvid bliva föremål för övervägande, vill ämbetet
emellertid ifrågasätta, om det kan föreligga tillräckliga skäl till någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar motionärernas uppfattning att
det inom avbetalningshandeln utvecklats metoder som måste betecknas som
alltför lättvindliga. Hovrätten uttalar bl.a. följande om polisens och åklagarnas
arbetsuppgifter med förevarande ärenden:

Redan polisutredningen utövar ett psykologiskt tryck på köparen,
och det ligger sålunda i säljarens intresse att få till stånd en sådan.
Polis och åklagare kan i allmänhet icke undgå att göra utredning, då
olovligt förfogande över avbetalningsgods anmäles. I viss" utsträckning synes
man väl, åtminstone på vissa platser, undvika att göra utredning i enkla
fall, som uppenbarligen icke kan leda till åtal. Men det är självfallet endast
klara fall som på detta sätt kan frånskiljas redan från början. Eljest torde
en utredning vara nödvändig för att åklagaren skall kunna pröva åtalsfrågan.
Man har vidare att räkna med att säljaren i många fall, om han
icke får bifall till sin begäran om åtal, överklagar statsåklagarens beslut
hos riksåklagaren. Även denna fullföljd förutsätter att det finns någon utredning.

Hovrätten anser att det kan ifrågasättas, om man icke bör återgå till den
tidigare regeln, enligt vilken olovligt förfogande över avbetalningsgods
undantagslöst föll utanför allmän åklagares åtalsbefogenhet. Hovrätten finner
emellertid att den berörda frågan har samband med andra närliggande
problem. Det torde enligt hovrätten vara påkallat att i första hand göra en
översyn av strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrotten för att i
vissa hänseenden begränsa kriminaliseringen. Först därefter synes det vara
möjligt att slutgiltigt bedöma hur åtalsreglerna bör vara avfattade. Hovrätten
hänvisar till att frågan om en sådan översyn övervägs inom justitiedepartementet
och erinrar om att dåvarande chefen för justitiedepartementet
vid lagrådsremiss av förslag till brottsbalk den 2 maj 1958 anförde att
en revidering främst på vissa punkter av förmögenhetsbrotten framstår som
önskvärd i belysning av de senaste årens erfarenheter från lagtillämpningen.
Då denna revision uppenbarligen måste komma in på de nu avhandlade
problemen rörande olovligt förfogande, synes enligt hovrättens uppfattning
något initiativ från riksdagens sida knappast vara nödvändigt.

Kommer skollegium uttalar i sitt yttrande bl. a. följande:

Enligt kollegii mening innebära gällande lagbestämmelser, vilka grunda
sig på ingående erfarenhet om olika rättsreglers inverkan på hithörande
förhållanden, en skälig avvägning mellan de skilda intressen som här anmäla
sig. Det synes kollegium som om avbetalningssäljarna icke i nämn -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

värd mån skulle kunna missbruka den möjlighet att erhålla polis- och
åklagarmyndighets medverkan i avbetalningsärenden som den nuvarande
lagen erbjuder. I övervägande antalet fall torde väl dessa myndigheter,
när en avbetalningssäljare begär utredning om olovligt förfogande vartill
köparen skulle ha gjort sig skyldig, med stöd av lagens ordalydelse och
förarbetena till lagen kunna efter några mer eller mindre rutinmässiga
åtgärder — utan att vända sig till överåklagaren — avskriva ärendet från
vidare behandling. Sådana åtgärder torde vanligen vara till fyllest för att
få klarhet i frågan, huruvida förhållandena verkligen påkalla att allmänt
åtal väcktes mot köparen eller ej. Konsekvent genomförd leder en dylik
ordning till att avbetalningssäljarna få klart för sig att de icke kunna
räkna med bistånd från polis- och åklagarmyndigheternas sida vid indrivning
av avbetalningsfordringar, en omständighet som tvingar dem att iakttaga
försiktighet vid val av köpare; säljarna måste närmare undersöka
köparnas förhållanden i fråga om kreditvärdighet m.m.

Såvitt kollegium kan bedöma, kan syftet med motionärernas framställning
icke till fullo uppnås på annat sätt än att olovligt förfogande över
avbetalningsgods åter göres till målsägandebrott. En sådan ändring av
gällande bestämmelser synes dock kollegium ej böra genomföras och kollegium
finner sig därför icke kunna biträda framställningen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund konstaterar i sitt yttrande att den
i motionerna upptagna frågan vid flera tillfällen tidigare varit föremål för
överväganden från statsmakternas sida och under årens lopp föranlett lagändringar
i skilda hänseenden. Styrelsen erinrar inledningsvis att ett äganderättsförbehåll
bereder säljaren skydd i två hänseenden, dels mot köparens
borgenärer, dels mot köparen själv. Styrelsen fortsätter:

I förstnämnda hänseende är skyddet ett utflöde av regeln om äganderättsförbehållets
sakrättsliga verkan. I det andra hänseendet har skyddet
tillskapats genom stadgande om straff för köpare som olovligen avhänder
sig gods, vilket till honom försålts med äganderättsförbehåll. Upprätthållandet
av detta dubbla skydd för säljaren vilar på insikten om dess nödvändighet
för att möjliggöra en avbetalningshandel, som sätter stora befolkningsgrupper
i tillfälle att förvärva egendom, vilken de annars icke alls eller
endast med svårighet skulle kunna förskaffa sig. Att systemet leder till att
säljare beviljar kredit åt personer, vilka eljest icke skulle kunna få köpa
på kredit, är därför icke någon oväntad eller icke önskvärd konsekvens av
skyddsreglernas upprätthållande utan tvärtom en åsyftad följd därav. Å
andra sidan kan naturligtvis det dubbla skydd som ett äganderättsförbehåll
bereder säljaren skapa viss risk för ”lättvindig” eller eljest olämplig försäljning
på avbetalning i fall där man ur allmän synpunkt helst skulle ha
sett att någon sådan försäljning icke kommit till stånd.

Styrelsen ingår härefter på frågan om de lagändringar som skulle tänkas
kunna ifrågakomma, därest en utredning skulle ge vid handen att de nu
gällande reglerna är förknippade med alltför betydande olägenheter. Styrelsen
yttrar härom följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

En åtminstone teoretiskt tänkbar utväg vore att ändra lagstiftningen om
avbetalningsköp. I så fall skulle det måhända ligga närmast till hands att
genomföra mer eller mindre långt gående begränsningar i äganderättsförbehållets
rättsverkan och sålunda frånkänna ett dylikt förbehåll giltighet
i vissa fall, där förbehållet nu anses gällande. Detta var, såsom ovan nämnts
den väsentliga innebörden av det förslag som kommerskollegium framlade
i februari 1933. Under de utredningar som föregick 1953 års lagstiftning om
avbetalningsköp (se bl.a. SOU 1950:42 sid. 23—26) blev emellertid på ett
övertygande sätt påvisat att man icke kunde på denna väg nå fram till
en ändamålsenlig lösning. Detsamma gällde från skilda håll framförda uppslag
om viss näringsrättslig reglering av avbetalningshandeln och agentverksamheten
(koncessionstvång m.m.). Då alla dessa frågor sålunda för
icke länge sedan varit föremål för grundlig utredning, innan 1953 års lagstiftning
om avbetalningsköp genomfördes, kan styrelsen icke finna det
motiverat att nu ånyo igångsätta en utredning rörande samma spörsmål.

En annan utväg, som stundom betecknats såsom framkomlig, skulle vara
att — med bibehållande av den civilrättsliga regeln om äganderättsförbehållets
verkan mot köparens borgenärer — genomföra vissa ändringar i
straffrättsligt avseende. Dessa ändringar skulle då innebära en begränsning
av det straffbara området. Vissa förfoganden över avbetalningsgods i strid
mot ett civilrättsligt gällande äganderättsförbehåll skulle m.a.o. göras strafffria.
I det av professor Schmidt år 1938 avgivna betänkandet (SOU 1938:11)
underströks emellertid nödvändigheten av att ett äganderättsförbehåll medför
skydd för säljaren både mot köparens borgenärer och mot otillbörliga
förfoganden från köparens sida, och Schmidt betonade vikten av parallellitet
mellan borgenärsskyddet och straffansvaret (se särskilt betänkande sid.
46). Styrelsen anser Schmidts uppfattning i denna fråga oomtvistligt riktig
och kan sålunda icke tillstyrka en utredning i syfte att få till stånd en
lagändring efter de antydda riktlinjerna.

Om det sagda är riktigt, återstår enligt styrelsens mening endast en
tänkbar utväg, nämligen en ändring av åtalsreglerna. Att i detta hänseende
komplettera stadgandet i 22 kap. 10 § andra stycket strafflagen med någon
bestämmelse av innehåll att åtal icke skulle få ske, om säljaren ”kan anses
icke ha iakttagit rimlig försiktighet gentemot köparen” (eller annan formulering
av liknande innebörd), vore enligt styrelsens uppfattning föga ändamålsenligt.
Till en början måste nämligen starkt ifrågasättas om man genom
ett sådant tillägg skulle vinna något resultat, som icke lika väl kan
ernås genom utövande av den rätt till åtalsprövning som enligt den nu
gällande lydelsen av nämnda lagrum tillkommer statsåklagare. Men vidare
måste beaktas att en lagändring av antydd innebörd icke skulle medföra
någon nämnvärd lättnad i polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda.
Vad som gör att dessa myndigheter nu i stor utsträckning måste handlägga
ärenden rörande olovligt förfogande över avbetalningsgods är icke det förhållandet
i och för sig att sådant förfogande är straffbart utan det förhållandet
att brottet, låt vara med bestämmelse om särskild åtalsprövning,
lyder under allmänt åtal. Det är brottets karaktär av åklagarbrott som
enligt rättegångsbalken gör det till en plikt för ifrågavarande myndigheter
att inleda förundersökning i anledning av inkomna anmälningar. Först
sedan sådan undersökning skett kan vederbörande åklagare taga ställning
till åtalsfrågan, och i detta förhållande skulle en lagstiftning av nu diskute -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

råd innebörd icke göra någon ändring. Enligt styrelsens uppfattning måste
man sålunda konstatera att, om det anses nödvändigt att i här ifrågavarande
avseende lätta polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda, endast
en väg finnes att gå, nämligen att nu återigen göra olovligt förfogande över
avbetalningsgods till målsägandebrott, d.v.s. återgå till den ordning som
gällde från den 1 juli 1934 till den 1 januari 1943.

Styrelsen anser att en ändring av åtalsreglerna rent lagtekniskt är lätt
att genomföra men finner frågan huruvida ändringen är lämplig och önskvärd
vara betydligt svårare. Styrelsen erinrar om de meningsmotsättningar
som förelåg vid 1934 års ändring av åtalsreglerna och vad första lagutskottet
uttalade i sitt avstyrkande utlåtande rörande förslaget till lagändring.
Enligt styrelsens mening är de av utskottet anförda synpunkterna
alltjämt förtjänta av synnerligt beaktande. Styrelsen erinrar sig att välrenommerade
och lojala företag, som i stor utsträckning nödgades sälja på
avbetalning, under de år då ifrågavarande brott utgjorde målsägandebrott
ofta klagade över det bristfälliga skydd som blivit en följd av lagändringen.
Avslutningsvis uttalar styrelsen följande:

Någon anledning att direkt avstyrka motionärernas förslag om utredning
har styrelsen naturligtvis icke, men styrelsen vill framhålla att en eventuell
utredning måste bli mycket omfattande. Det gäller till en början att utreda
i vad mån de av motionärerna påtalade olägenheterna av de nu gällande
reglernas tillämpning verkligen är av sådan storleksordning att en lagändring
bör övervägas; de knapphändiga uppgifter härom som lämnats i
motionerna berättigar icke till några säkra slutsatser. Kommer man till
den uppfattningen att en lagändring kunde vara ur angivna synpunkt önskvärd,
återstår den än svårare frågan huruvida en sådan lagändring kan
genomföras utan skadeverkningar av den art som första lagutskottet år
1934 angav. Framför allt är det angeläget att tillse att icke den lojala och
samhällsnyttiga avbetalningshandeln skadas, till förfång icke minst för avbetalningsköparna.

Sveriges köpmannaförbund ansluter sig till vad Stockholms handelskammare
uttalat i ett i ärendet avgivit yttrande. Handelskammaren, som avstyrker
motionerna, anför i yttrandet bl.a. följande:

Avbetalningshandeln i Sverige har under senare år expanderat avsevärt.
Det är därför i och för sig rätt naturligt, att också frekvensen av olovliga
förfoganden ökat. En dylik utveckling torde således vara ofrånkomlig,
trots alt avbetalningsavtalen i många fall föregås av mer eller mindre
noggranna kreditundersökningar. Motsvarande förhållanden kunna påvisas
även i andra länder än Sverige, där avhetalningshandeln fått allt större
omfattning. Samtidigt visar emellertid såväl svenska som utländska förhållanden,
att en ökad avbetalningshandel ger upphov till alltmer utvecklade
kreditundersökningssystem. För att undvika alltför stora förluster
tvingas företagen att i allt större utsträckning inhämta kreditupplysningar
om avbetalningsköparna. Till följd av kredithandelns expansion har det
också i Sverige under senaste tid framkommit nya typer av kreditundersök -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

ningsinstitut, som snabbt och billigt meddela kreditupplysningar. Såvitt
gäller förhållandena i Stockholm synes allt flera avbetalningssäljare komma
att ansluta sig till centrala kreditregisterföretag. Med tiden är det därför
att förvänta, att konkurrensen kommer att omöjliggöra eller i varje fall
försvåra avbetalningshandel utan någon form av kreditupplysningar. I viss
mån torde därför de förhållanden som avses i motionen vara att betrakta
som övergångsföreteelser, vilka småningom kommer att få minskad betydelse.

Köpmannaförbundet redovisar i sitt yttrande ytterligare några synpunkter
i frågan. Förbundet anför:

Straffbestämmelsen i strafflagen 22 kap. 4 § är för den reguljära handeln,
som dominerar i fråga om avbetalningsförsäljningen, en trygghetsfaktor,
vilken inte bör underskattas. Även om det inom den reguljära handeln
brukar ske kreditprövning av avbetalningsköpare, förekommer givetvis i
enstaka undantagsfall att oärliga köpare måste polisanmälas. Det missbruk,
som påtalas av motionärerna, emanerar emellertid i huvudsak från postorderföretag
och liknande expeditionshandel, som brukar vara mindre
nogräknad vid valet av köpare. Det vore orimligt, att dessa mindre ansvarskännande
företags missbruk skulle gå ut över den reguljära handeln, genom
att möjligheterna till ingripande mot oärliga avbetalningsköpare begränsas.
Förbundet anser därför, att motionärernas syften bättre skulle gagnas genom
att stävja viss av den försäljningsverksamhet som tillämpas av mindre
ansvarskännande företag, exempelvis genom en skärpning av lagstiftningen
mot illojal konkurrens.

Utskottet

I 22 kap. 4 § strafflagen upptages bestämmelser om brottet olovligt förfogande.
Detta brott föreligger då någon, utan att göra sig skyldig till förskingring,
vidtager sådana åtgärder med egendom som han har i sin besittning
men vartill annan har ägande- eller säkerhetsrätt att den andre frånhändes
egendomen eller sin rätt. Stadgandet avser bl. a. sådana fall då någon
säljer eller pantsätter avbetalningsgods innan köpeskillingen erlagts. Olovligt
förfogande faller under allmänt åtal men får enligt 22 kap. 10 § strafflagen
åtalas av allmän åklagare endast om överåklagare finner åtal vara
ur allmän synpunkt påkallat.

Motionärerna har hemställt om utredning i syfte att begränsa polis- och
åklagarmyndighets åligganden vid olovligt förfogande över avbetalningsgods
i de fall då köpet avslutats på sådant sätt att säljaren icke kan anses
ha iakttagit rimlig försiktighet gentemot köparen. I motionerna uppgives
att polis- och åklagarmyndigheternas arbete avsevärt ökats genom att vissa
affärsföretag som avbetalningsköpare godtager personer, som redan vid
en flyktig undersökning skulle ha befunnits vara olämpliga som parter i
ett kreditavtal. Motionärerna håller för troligt att detta till ej ringa del kan

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

bero på att säljarna räknar med polisens medverkan för att spåra upp kunder
som försvinner utan att göra rätt för sig och uttalar vidare, att det
aldrig torde ha varit lagstiftarens mening att stadgandet i 22 kap. 4 §
strafflagen skulle användas för att göra polis och åklagare till inkasserare
åt vissa avbetalningsfirmor.

Såsom framgår av en i det föregående lämnad redogörelse har det i motionerna
berörda spörsmålet vid flera tillfällen varit föremål för överväganden
från statsmakternas sida såväl vid ändringar i strafflagen som i samband
med revision av lagstiftningen om avbetalningsköp. Sålunda genomfördes
år 1934 den ändringen att olovligt förfogande över avbetalningsgods — som
före år 1943 bedömdes såsom förskingring — från att höra under allmänt
åtal skulle kunna åtalas endast av målsägande. Såsom skäl för reformen
åberopades att man ville betaga säljarna möjligheten att kostnadsfritt anlita
polis- och åklagarmyndigheter såsom indrivningsorgan och därigenom
tvinga till en viss försiktighet vid anskaffande av köpare. Lagändringen
genomfördes icke utan meningsmotsättningar. Redan i propositionen anmärkte
departementschefen att ändringen icke stämde väl överens med
rättsutvecklingen. Första lagutskottet, som avstyrkte lagändringen, underströk
denna synpunkt och anförde att lagförslaget innebar ett anmärkningsvärt
avsteg från den allmänna principen att staten som regel genom egna
organ tillser, att dess straffanspråk icke blir åsidosatt. Mot den föreslagna
lagändringen framhöll utskottet vidare, att även mycket svårartade rättskränkningar
endast skulle kunna åtalas av målsägande, att åtal som anställdes
skulle bli utvalda efter synnerligen godtyckliga grunder, att effektiviteten
hos straffhotet kunde befaras bli avsevärt förminskat om åtal
anställdes mera sällan samt att säljaren även efter lagändringen hade kvar
möjligheten att genom hot om åtal frampressa en uppgörelse.

Under förarbetena till nuvarande åtalsregler, som infördes genom 1942
års lagstiftning rörande förmögenhetsbrotten, framhölls i första lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande att den möjlighet till allmänt
åtal efter överåklagarprövning som öppnades beträffande olovligt förfogande
över avbetalningsgods icke var avsedd att komma till användning
annat än i sällsynta undantagsfall.

Såsom remissmyndigheterna funnit torde syftet med motionärernas framställning
icke till fullo kunna uppnås på annat sätt än att olovligt förfogande
över avbetalningsgods åter göres till ett målsägandcbrott. Utskottet
kan emellertid i likhet med den mening som kommit till uttryck i det övervägande
flertalet av de avgivna yttrandena icke förorda beträdandet av
denna väg. Utskottet vill här hänvisa till ovan anförda skäl mot den år
1934 genomförda lagändringen. Nuvarande regler får anses innebära en
skälig avvägning mellan olika föreliggande intressen. Såsom ett uttryck
härför må för övrigt omnämnas, att riksåklagarämbetet år 1954 hade att

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

behandla en framställning med syfte att åklagarna skulle frångå sin restriktiva
praxis i fiaga om allmänt atal vid olovligt förfogande över avbetalningsgods.
Av det utredningsarbete som föregick 1953 års revision av lagen
om avbetalningsköp torde också framgå att tidigare framförda reformförslag
om en näringsrättslig reglering av avbetalningshandeln (koncessionstvång
man.) icke synes erbjuda någon framkomlig väg. Utskottet tilllåter
sig hänvisa till de under utredningsarbetet framkomna skälen, vilka
redovisats i en ovan intagen redogörelse.

Av det anförda framgår att allmänt åtal vid olovligt förfogande över
avbetalningsgods enligt lagstiftarens intentioner icke skall anställas annat
än i sällsynta undantagsfall. Även utredningsverksamheten beträffande anmälningar
rörande sådana brott borde vid sådant förhållande vara i motsvarande
mån restriktiv. Riksåklagarämbetets yttrande ger också vid handen
att ifrågavarande utredningsverksamhet präglas av stark återhållsamhet.
Vad sålunda framkommit ger icke stöd för det av motionärerna ställda
utredningskravet och det kan också vara tvivel underkastat om en ytterligare
inskränkning av den förevarande polis- och åklagarverksamheten är
önskvärd om man beaktar de syftemål som gällande regler är avsedda att
tillgodose. Enligt utskottets uppfattning kan den av motionärerna begärda
utredningen därför icke anses påkallad.

Emellertid har i vissa av de avgivna yttrandena yppats tveksamhet om
hur långt utredningen måste framföras för att en anmälan skall kunna avskrivas
med motivering att åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat. Riksåklagarämbetet
har hävdat att för ett avskrivningsbeslut med sådan motivering
i princip icke kan uppställas krav på att utredning skall föreligga om
att brott verkligen förekommit och förmenar att en ytterligare begränsning
av polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda kunde ske om denna
tolkning allmänt vedertages. Med hänsyn till berörda tveksamhet och då
någon vägande invändning icke synes kunna riktas mot ämbetets förevarande
ståndpunkt torde kunna ifrågasättas om icke ämbetet i syfte att
åstadkomma en i möjlig mån enhetlig praxis på detta område borde giva
vederbörande sina synpunkter till känna.

En upplysning som slutligen synes vara av visst intresse i detta sammanhang
har lämnats av Stockholms handelskammare, som omnämnt att det
i Sverige liksom även utomlands på senaste tid till följd av kredithandelfis
expansion framkommit nya typer av kreditundersökningsinstitut, som
snabbt och billigt meddelar kreditupplysningar. Enligt handelskammaren
är det att förvänta att konkurrensen kommer att omöjliggöra eller i varje
fall försvåra avbetalningshandel utan någon form av kreditupplysningar
och handelskammaren anser därför att de förhållanden som avses i motionerna
i viss mån torde vara att betrakta som övergångsföreteelser.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

Med åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:72 och 11:91, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 april 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist, Branting,
Gezelius, Erik Svedberg, Fagerström, Svanström och Åkesson;

från andra kammaren: herr Landgren, fru Boman, herrar Onsjö,
östrand--, Edlund, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist och fröken Bergegren.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.