Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196 b (Utlåtande 1964:L1u28 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196 b

Nr 28

Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med
förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet m. in. dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1964 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 101, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om vad som avses med polismyndighet,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om
överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr
42) angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899
(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter in. in. samt

1__Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 9 sand. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till
andel i restavgifter.

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels sex i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 784 av herrar Hilding och Waltmark samt
II: 966 av herrar Hedin och Ståhl,

de likalydande motionerna I: 785 av fröken Ljungberg in. fl. samt II: 967
av fru Kristensson och fröken Wetterström, ävensom

de likalydande motionerna I: 786 av herr Palm in. fl. samt II: 968 av herr
Sköldin in. fl.,

dels ock en i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 100 angående
organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m. väckt motion,
nämligen

motionen II: 955 av herrar Svensson i Vä och Rask, såvitt denna motion
hänvisas till behandling av lagutskott (yrkandet b).

För innehållet i motionerna redogöres nedan.

De genom propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om vad som avses med polismyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1§-

Med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av
lag eller författning.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av
annan tjänsteman inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må
befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande
tilläggas endast högre polisbefäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 15 juni 1944
(nr 415) om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses skall upphöra
att gälla.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

2) Lag

om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 skall
erhålla ändrad lvdelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Med polismyndighet avses i denna
lag i stad, där kriminalpolisintendent
finnes, denne samt i övriga städer
och på landet polischefen i orten
och landsfogden inom området
för dennes polisverksamhet. Polismyndighet
vare ock såväl i stad som
på landet annan, vilken av länsstyrelsen
särskilt förordnats att fullgöra
vad enligt denna lag åligger
polismyndighet, sä ock den som av
polismyndigheten förordnats att
granska pass och mottaga anmälningar,
den sistnämnde dock endast
såvitt angår fullgörande av det lämnade
uppdraget.

(Föreslagen lydelse)

§•

Med polismyndighet avses i denna
lag jämväl länspolischefen. Vad
i lagen sägs om polismyndighet gäller
även den, som länsstyrelsen särskilt
förordnat att fullgöra vad enligt
lagen åligger polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

3) Lag

om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929*
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

> Senaste lydelse, se SFS 1937:58.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

4) Lag

om polisnämnder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polischefen
i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende.

Polisnämnds uppgifter
2 §•

Polisnämnd skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra
de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja
ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade yttranden i frågor
rörande distriktets polisväsende.

Polisnämnds sammansättning m. m.

3 §.

Polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter.
Ledamöterna och suppleanterna väljas, om polisdistriktet utgöres av högst
fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för
de i distriktet ingående kommunerna.

4 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas av kommunens fullmäktige. Val
av ombud förrättas sist den 15 november året näst efter det, då allmänna
val av fullmäktige ägt rum. Vid valet skall bestämmas den ordning, i
vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

5 §.

Envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av
30 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för
hela polisdistriktet skall uppgå till minst aderton. Kommun må dock ej

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196k 5

utse flera ombud än tio. I varje kommun utses suppleanter till lika antal
som ombud.

Länsstyrelsen fastställer i god tid före valet antalet ombud för varje
kommun.

6 §•

I avseende å valbarhet till ombud och suppleant för ombud, verkan av
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och
med den lti november det år valet skett. Avgår ombud före utgången av
denna tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna
bestämda ordningen bör inträda. Finnes ej suppleant, som kan inträda, sker
nytt val av ombud och suppleant för återstående del av den avgångnes
tjänstgöringstid.

Länsstyrelsen skall omedelbart underrättas om val av ombud och suppleanter
för dem, med angivande av de valdas namn och postadress.

8 §•

Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd är den, som är bosatt
inom polisdistriktet och äger rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I avseende
å övriga valbarhetsvillkor samt verkan av valbarhetens upphörande
och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen stadgas om fullmäktig äga
motsvarande tillämpning.

9 §.

Ledamöter och suppleanter i polisnämnd väljas för fyra år, räknade
från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet förrättas
i december månad året näst efter del, då allmänna val av fullmäktige
ägt rum.

Skola ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd väljas av fullmäktige
i flera kommuner, skall varje kommun utse en ledamot och en suppleant
för varje påbörjat befolkningstal, som erfordras för att det i 3 § föreskrivna
antalet ledamöter och suppleanter skall erhållas. Länsstyrelsen fastställer i
god tid före valet det antal ledamöter och suppleanter som skall utses i varje
kommun.

Polisnämnden bestämmer den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas
till tjänstgöring. Avgår ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstiden och finnes ej suppleant, som kan inträda, sker nytt val
av ledamot och suppleant för återstående del av den avgångnes tjänstgöringstid.
I fall, som avses i andra stycket, förrättas valet av fullmäktige,
som utsett den avgångne.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år i96b

10 §.

När val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall förrättas genom
ombud, utsätter länsstyrelsen tid och plats för valet och kallar ombuden till
valförrättningen. Länsstyrelsen utser bland ombuden en att leda förhandlingarna,
till dess ordförande valts. Val må förrättas, om minst hälften
av de för valet utsedda ombuden äro tillstädes.

Val förhandlingarna ledas av en ordförande, som väljes av ombuden.

11 §•

Beträffande ersättning till ombud och suppleant för ombud skall vad
som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommuns styrelse och nämnder
äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Vid valet av ledamöter i polisnämnd skall en ledamot utses att vara
sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, till dess ordförande
valts. Väljas ledamöterna av fullmäktige i flera kommuner, utses dock sammankallande
ledamot av länsstyrelsen.

Polisnämnd utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare
för den tid, för vilken de utsetts till ledamöter.

13 §.

Ändras polisdistrikts omfattning, äger länsstyrelsen förordna om nytt
val av polisnämnd.

14 §.

Underrättelse om val av polisnämnd och sammankallande ledamot, om
sådan utsetts vid valet, samt av ordförande, vice ordförande och sekreterare
i nämnden skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för att intagas i
länskungörelserna.

Polisnämnds sammanträden

15 §.

Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall,
med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kommunens
styrelse och övriga nämnder i kommunallagen och, såvitt angår
Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för Stockholm äga motsvarande
tillämpning.

Underrättelse om tid och plats för polisnämnds sammanträde skall lämnas
polischefen.

16 §.

Vid polisnämnds sammanträden äga länspolischefen och polischefen
närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

På begäran av polisnämnd eller dess ordförande skall polischefen eller
vid förhinder för honom det polisbefäl han utser inställa sig vid nämndens
sammanträde för att lämna upplysningar.

17 §.

Ledamot av polisnämnd äger för tjänstgöring vid nämndens sammanträden
av statsmedel åtnjuta dagarvode samt resekostnadsersättning och
traktamente efter samma grunder, som äro stadgade beträffande nämndeman
för tjänstgöring vid sammanträde med allmän underrätt. Ordföranden
äger dessutom rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för
polisnämnden.

Ersättning utbetalas av länsstyrelsen.

. >., •» i . . \ m. {’•: . i'' ''.** * ’*''VA * »''<! “X'')''1

Besvär

18 §.

Besvär över polisnämnds beslut samt över val, som förrättats av ombud,
föres hos länsstyrelsen. Beträffande besvären skall vad som är stadgat
om besvär över beslut av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den 1 januari
1965.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången år 1964
och avser tiden från och med den 16 november 1964 till och med den 15
november 1967.

Val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall första gången äga
rum 1964 samt avse tiden från och med den 1 januari 1965 till och med
utgången av år 1967.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1961

5) Lag

om kommunal trafikövervakning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må
Konungen på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall
ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering
och annan uppställning samt stannande av fordon.

2 §•

Övervakning enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit härför
lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas
av rikspolisstyrelsen.

Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning meddelas av
polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning.

Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som
avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.

3 §•

Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall länsstyrelsen bestämma det
område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det
minsta antal övervakare som erfordras därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Redan dessförinnan må dock
beslut rörande skyldighet att ombesörja trafikövervakning samt förordnande
för övervakningspersonal meddelas enligt lagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 dr 196i

6) Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

I anslutning till statens övertagande den 1 januari 1965 av ansvaret för
polisverksamheten samt av vissa städers skyldighet att ombesörja åklagaroch
exekutionsverksamhet och förvaring av häktade åligger det kommun
att upplåta lokaler, överlåta inventarier in. m. och bidraga till statsverkets
kostnader enligt vad nedan sägs.

Upplåtelse av lokaler m. m.

2 §.

Lokaler i kommun tillhörig byggnad, vilka kommunen intill den 1 januari
1965 ställt till förfogande eller före sagda dag börjat iordningställa för
att därefter användas för verksamhet, som sägs i 1 §, skola för sådant ändamål
med nyttjanderätt upplåtas till kronan, därest kronan gör framställning
därom sist den 30 september 1964. 3

3 §.

Beträffande villkoren för nyttjanderättsupplåtelse enligt 2 § skall, om
ej annat avtalas, gälla följande.

1. Tiden för upplåtelsen skall utgöra fem år från och med den 1 januari
1965. Har kronan väckt fråga om förvärv av byggnad, i vilken lokalerna
finnas, eller beslutat uppföra eller förvärva andra lokaler i stället för de
upplåtna, skall upplåtelsen på kronans begäran bestå, till dess erforderliga
lokaler stå till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen ägt rum.
Begäran, som nu sagts, skall göras sist den 30 juni 1969.

2. Hyrans storlek bestämmes av en för hela riket gemensam nämnd,
bestående av eu opartisk ordförande samt två ledamöter. Ordföranden och

10 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

ledamöterna förordnas av Konungen, en av ledamöterna på gemensamt
förslag av styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet.
Beträffande omröstning i nämnden skola bestämmelserna i 16 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Mot nämndens
beslut må talan ej föras.

3. I övrigt skola bestämmelserna om hyra i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

4 §.

Hyresrätt till lokaler, vilka kommun hyrt för verksamhet, som sägs i 1 §,
skall överlåtas till kronan, om kronan begär det samt hyresvärden samtycker
till överlåtelsen.

Överlåtelse av inventarier m. m.

5 §•

Inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom, som kommun
anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller
för förvaring av häktade, skola utan vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som kommun ställt till förfogande
endast för nyss angiven verksamhet, skall utan vederlag överlåtas till
kronan.

6 §.

Har egendom, som sägs i 5 §, anskaffats för att användas även för annan
än i 1 § angiven verksamhet, äger kronan för sistnämnda ändamål nyttja
egendomen i den omfattning, i vilken egendomen av kommunen använts
för sådant ändamål. Av nyttjandet föranledda kostnader för drift och
underhåll av egendomen gottgöras kommunen av statsmedel. Ersättningen
utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Bidragsskyldighet

7 §•

Kommun skall under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket
utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsverksamheten samt för förvaringen av häktade. Bidragen fastställas
av myndighet, som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrifterna
i 8 och 9 §§.

8 §.

För varje kommun utom Bodens stad bestämmes ett grundbelopp, motsvarande
hälften av kommunens sammanlagda kostnader åren 1961 och

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet samt förvaring av häktade.
Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.

1. Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom, som angives
i 5 och 6 §§, skola icke ingå i grundbeloppet.

2. 1 stället för verkliga omkostnader för kommun tillhörig fastighet,
såsom för värdeminskning, ränta å kapital som nedlagts i fastigheten,
reparation och underhåll samt andra driftkostnader, skall såsom omkostnad
upptagas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten, vilka använts
för verksamheten.

3. Kostnaderna för löner samt för vikariats-, övertids- och beredskapsersättningar,
tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstraktamenten,
ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra dylika löneförmåner
skola beräknas med hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder
för beräkningen fastställas av Konungen.

4. Pensionskostnaderna skola anses utgöra, för personal som kunnat
försäkras i statens personalpensionsverk, fjorton procent och för annan
personal tjugoåtta procent av kostnaderna för löner.

5. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet, vilka avse de
angivna åren, samt för andra till samma år hänförliga inkomster, vilka
äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

För Bodens stad skall grundbeloppet motsvara vad som under budgetåret
den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 enligt gällande avtal mellan kronan och
staden utgjort stadens kostnad för ett efter stadens storlek avpassat polisoch
exekutionsväsende.

9 §•

Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de
följande åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat
med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.

Skall kommun under år 1965 utbetala pension till personal på grund
av att personalen varit anställd inom polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet
eller vid stadshäkte och beräknas denna kostnad jämte det för
kommunen fastställda grundbeloppet överstiga kommunens kostnader år
1964 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt för förvaring av
häktade, må myndighet, som fastställer bidragen, medgiva att första årets
bidrag nedsättes med sålunda överskjutande belopp, vilket i stället med lika
fördelning skall läggas till andra och tredje årens bidrag.

10 §.

Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.

Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år
avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket kommunen samma år
äger uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller,

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

vad avser Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den
1 mars 1957. Är kommunens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället,
skall bidraget avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå
efter fastställandet.

Nedsättes första årets bidrag enligt 9 § andra stycket sedan uppbörd ägt
rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras kommunen vid närmast
följande uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda tillgodofört
belopp.

Tillsgn å skyldigheternas fullgörande
11 §•

Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt 2, 4, 5 eller 6 §, skall
länsstyrelsen förordna om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens förordnande erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och utdöma sådant vite.

Besvär
12 §.

över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat
enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite,
länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

Tillämpningsföreskrifter
13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
utfärdas av Konungen.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och lagen den
29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter skola upphöra att gälla vid utgången av år 1964. Bestämmelserna
om kommunalförbund i lagen om polisväsendet i riket skola dock
även därefter äga tillämpning beträffande dylikt med stöd av 16 § andra
stycket samma lag bildat förbund för polisverksamhetens upprätthållande,
till dess förbundet blivit upplöst.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i polisnämnd, som
tillsatts med stöd av 13 § lagen om polisväsendet i riket, skall upphöra vid
utgången av år 1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 106i

7) Lag

om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Från och med den 1 januari 1965 skall vad som finnes stadgat
om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,
om poliskammare i stad gälla polismyndigheten i stad, i vilken poliskammare
fanns före den 1 januari 1965,

om stadsfiskal gälla polismyndighet eller distriktsåklagare,
om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare eller utmätningsman
samt

om stadsfogde gälla utmätningsman. 2

2 §.

Vid tillämpningen av 1 § iakttages, att åklagare ombesörjer angelägenhet,
som äger samband med åklagarverksamhet, och utmätningsman angelägenhet,
som äger samband med exekutionsverksamhet, samt att övriga angelägenheter
ombesörjas av polismyndighet.

Beträffande angelägenheter, som äga samband med mer än en verksamhetsgren,
må Konungen förordna, hur de skola handläggas.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

8) Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.
4 8.

Har mannen inför präst som för
kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat
vittnes närvaro inför landsfiskal
eller notarius publieus, eller i
handling, som bevittnats av två personer
och godkänts av barnavårdsmannen
eller, om sådan ej finnes,
av barnavårdsnämnden, erkänt sig
vara fader till barnet, och har erkännandet
på enahanda sätt vitsordats
av modern, vare det gällande, där ej
visas att han ej är barnets fader. Är
modern död, eller är hon sinnessjuk,
sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet
för att bliva gällande i
nu stadgad ordning godkännas av
barnets förmyndare eller av barnet
själv, om det är myndigt.

Erkännes på------vara oriktigt.

Erkännande må — —----barnets födelse.

Har mannen inför präst som för
kyrkoböckerna i den församling, där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat
vittnes närvaro inför notarius
publieus eller i handling, som bevittnats
av två personer och godkänts
av barnavårdsmannen eller, om sådan
ej finnes, av barnavårdsnämnden,
erkänt sig vara fader till barnet,
och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare
det gällande, där ej visas att han ej
är barnets fader. Är modern död, eller
är hon sinnessjuk, sinnesslö eller
å okänd ort, skall erkännandet för
att bliva gällande i nu stadgad ordning
godkännas av barnets förmyndare
eller av barnet själv, om det är
myndigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år t96t

9) Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5 § ärvdabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 kap.

5 §.

(Föreslagen lydelse)

Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller
notarius publieus eller ock i skriftlig,
av två personer bevittnad handling,
som företetts inför barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas jämväl före
barnets födelse. Har barnet fyllt
aderton år, är förklaringen ej gällande,
med mindre den godkänts av barnet
i den ordning varom nyss är sagt.

Förklaring varom i 4 § sägs skall
avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet
är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför notarius publieus
eller ock i skriftlig, av två personer
bevittnad handling, som företetts inför
barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Förklaringen må givas
jämväl före barnets födelse. Har
barnet fyllt aderton år, är förklaringen
ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning
varom nyss är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

10) Lag

angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å
landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å
landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1964.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196t

11) Lag

angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stämning
å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflutit,
giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen varde
i rättens kansli anslagen sex månader
före inställelsedagen och i allmänna
tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Kronans ombudsman
i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning
upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan underrättelse
varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.

(Föreslagen lydelse)

11.

Då kallelse är så sökt, som i 9 §
sägs; utfärde rätten offentlig stämning
å okända borgenärer att sist å
viss dag, sedan sex månader förflutit,
giva sina fordringar skriftligen
eller muntligen an. Stämningen varde
i rättens kansli anslagen sex månader
före inställelsedagen och i allmänna
tidningarna kungjord tre
gånger, första gången fem och tredje
gången sist två månader innan den
dag inträffar. Utmätningsmannen
i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning
upptagna äro, skola om
stämningen särskilt underrättas; och
foge rätten anstalt, att sådan underrättelse
varder, minst en månad före
inställelsedagen, dem meddelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946:842.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

12) Lag

om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m.m.

Härigenom förordnas, att 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Försummas utan------ägt rum.

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i
fråga, må även kronans ombudsman fråga, må även allmän åklagare tala
tala å försummelse, varom i denna å försummelse, varom i denna paraparagraf
sägs. graf sägs.

62 §.

Den som------44 § stadgas.

Åsidosätter någon---är avsevärd.

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i
fråga, må kronans ombudsman föra fråga, må allmän åklagare föra talan
talan om koncessionens förverkande, om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Angående lydelsen av 62 §, se SFS 1942:511.

2—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 1 avd. Nr 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1961

13) Lag

om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom* skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Kan till---— — —----laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad vilande
till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten,
som av rätten bestämts, som ock,
när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den
församling, där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt
i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt
till egendomen; då må den omständighet
att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, där det visas,
att sökanden eller han och hans

Är lagfartsansökning förklarad vilande
till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten,
som av rätten bestämts, som ock,
när fråga är om egendom å landet,
tre gånger, minst en månad mellan
varje gång, uppläst i kyrkan för den
församling, där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt
i rättens lagfartsprotokoll antecknat
inom tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt
till egendomen; då må den omständighet
att förre ägarens åtkomst ej
styrkes icke vidare utgöra hinder
för lagfartens beviljande, där det visas,
att sökanden eller han och hans

1 Senaste lydelse, se SFS 1925:97.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

(Nuvarande lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall kronans ombudsman
däröver höras.

(Föreslagen lydelse)
rättsinnehavare oavbrutet under
nämnda tre år varit i mantalslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall advokatfiskalen i
kammarkollegiet däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år W64

14) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 och 9 §§ samt 33 kap. 24 och 25 §§
rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

7 §•

Statsåklagare äro landsfogdarna Statsåklagare äro länsåklagarna
och förste stadsfiskalerna. och överåklagarna.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna Med polismyndighet avses i denna
balk, förutom åklagare, som har be- balk jämväl länspolischefen,
fattning med polisväsendet, i stad,
där polismästare finnes, polismästaren
och befattningshavare i befälsställning
vid polisväsendet, vilken
enligt den för honom gällande instruktionen
äger handla i polismästarens
ställe, samt i annan stad, där
åklagaren icke har befattning med
polisväsendet, den som närmast under
polischefen har inseende över
polisväsendet.

Vadi-----— beträffande polismyndighet. 3

3 3 kap.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt Underrätt förordne erforderligt
antal stämningsmän att, då de därför antal stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För -

1 Senaste lydelse av 7 kap. 7 §, se SFS 1948:401, samt av 33 kap. 24 §, se SFS 1963:149.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

(Nuvarande lydelse)
ordnande meddelas för viss tid eller
tills vidare och må, om skäl äro därtill,
av rätten återkallas. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd.
Stämningsman skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan
försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsman.

(Föreslagen lydelse)
ordnande meddelas för viss tid eller
tills vidare och må, om skäl äro därtill,
av rätten återkallas. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd.
Stämningsman skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan
försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.

Förteckning å — —----rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman gälle som
fullt bevis, att delgivning blivit så
verkställd, som intyget innehåller.
Samma vitsord tillkomme intyg, som
meddelats av nämndeman eller av
landsfogde, stadsfogde, landsfiskal,
stadsfiskal eller notarius publicus eller
av svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman eller
av polisman i stad, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag,
så ock intyg, som enligt av Konungen
meddelade bestämmelser utfärdats
av tjänsteman vid postverket.
Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock som
fullt bevis om delgivningen.

Intyg av stämningsman gälle som
fullt bevis, att delgivning blivit så
verkställd, som intyget innehåller.
Samma vitsord tillkomme intyg, som
meddelats av nämndeman eller notarius
publicus eller av svensk konsul
eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av åklagare
eller polisman eller av utmätningsman
eller honom underställd exekutiv
tjänsteman, så ock intyg, som enligt
av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman
vid postverket. Advokats skriftliga
erkännande av delgivning med honom
gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att — -—• •— — — — intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

15) Lag

om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsman

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän1 skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1964.

16) Lag

om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av vad för vissa fall är i lag föreskrivet därom, att statsåklagare
skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, må Konungen eller, efter
Konungens bestämmande, riksåklagaren förordna, att prövningen i stället
skall ankomma på distriktsåklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 30 juni 1948
(nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa
åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare skall upphöra att
gälla.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954:173.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

17) Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1)
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän med flera

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänstemän med flera1, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vad förut i denna lag är stadgat
skall äga tillämpning jämväl där ämbets-
eller tjänsteman, varom i 1 §
sägs, tillgriper och förskingrar
vad han fått om händer enligt lagen
om införsel i avlöning, pension
eller livränta,

gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om
händer,

vad han fått om händer enligt särskilda
stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna avgifter
med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma
kronan, eller

vad för fullföljd av talan blivit
nedsatt och å tjänstens vägnar av honom
tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och
förskingrar andra medel, som av honom
å tjänstens vägnar till redovisning
einottagits.

(Föreslagen lydelse)

§•

gods, penningar eller annat, som
vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om
händer,

vad han fått om händer enligt särskilda
stadganden om indrivning av
kommunalutskylder, allmänna avgifter
med mera eller

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma
kronan;

så ock där utmätningsman eller
honom underställd exekutiv tjänsteman
tillgriper och förskingrar andra
medel, som av honom å tjänstens
vägnar till redovisning emottagits.

1 Senaste lydelse av 5 och 6 §§, se SFS 1925:178.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

(Nuvarande lydelse)

I fall, som i denna paragraf sagda
äro, skall dock ersättning av allmänna
medel ej utgå för vad ledamot
i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar av stadens
medel.

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-
eller tjänsteman skall i tillämpliga
delar gälla i avseende å en var
annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen
eller 23 § i förordningen den
10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande med mera äger att
med utsökningsmål taga befattning,
så ock å den, som enligt särskilda
stadganden om indrivning av kommunalutskylder,
allmänna avgifter
med mera eller om indrivning och
redovisning av böter av utmätningsman
erhållit i uppdrag att verkställa
indrivning eller utmätning; dock
skall ersättning av allmänna medel
ej utgå för vad exekutionsbetjånt i
stad, som icke lyder under landsrätt,
tillgriper och förskingrar av stadens
medel.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-
eller tjänsteman skall i tilllämpliga
delar gälla i avseende å en
var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen
äger att med utsökningsmål
taga befattning, så ock å den,
som enligt särskilda stadganden om
indrivning av kommunalutskylder,
allmänna avgifter med mera eller om
indrivning och redovisning av böter
av utmätningsman erhållit i uppdrag
att verkställa indrivning eller utmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan gällande bestämmelser
skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande ersättning av
allmänna medel för tillgrepp och förskingring, som ägt rum före den nya
lagens ikraftträdande.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

18) Lag

om åklagare tillkommande andel i böter m.m.

Härigenom förordnas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egendom,
dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning tillkommer åklagare,
i stället skall tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 24 april 1936
(nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. in., lagen
den 19 juli 1941 (nr 660) om upphörande av landsfiskals rätt till andel i
böter m. m. samt lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa
åklagares rätt till andel i böter m. m. skola upphöra att gälla.

19) Förordning

om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter

Härigenom förordnas, att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning
tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari
1965 i stället skall tillfalla statsverket, om ej Konungen föreskriver annat.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1961

Inledning

Ansvaret för polisverksamheten åvilar principiellt kommunerna. Polisorganisationen
är uppbyggd på en särskild kommunal enhet, polisdistriktet,
till vilket knyts kommunernas skyldigheter och rättigheter på delta område
jämlikt stadgandena i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Städerna har av ålder helt svarat för åklagar- och exekutionsverksamheten
inom sina gränser. Numera kvarstår städernas ansvar för dessa verksamhetsgrenar
i regel i magistratsstäderna samt i ett begränsat antal städer
utan magistrat. På landet ombesörjs exekutionsbiträdesverksamheten
av kommunerna.

Genom riksdagens bifall till prop. 1962: 148 (SU 183, rskr 387) angående
huvudmannaskapet för polisväsendet in. m. har beslutats att staten från
och med den 1 januari 1965 övertar huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet i den mån huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar
alltjämt är kommunalt. Det skall emellertid åligga kommunerna
att i vissa hänseenden medverka vid genomförandet av huvudmannaskapsreformen.
I samband med reformen skall enligt beslutet en genomgripande
omorganisation ske av de tre verksamhetsgrenarna.

Statsmakternas nu nämnda beslut innefattar endast principiella ställningstaganden
i fråga om förstatligandet och omorganisationen. Med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 har därför den 20 juni
samma år tillkallats särskilda sakkunniga — polisberedningen — jämte en
rådgivande nämnd1 för att biträda med det ytterligare utrednings-, planläggnings-
och författningsarbete som erfordras för reformerna. Beredningen,
som vid sin sida haft ett antal experter, har under 1963 och början
av 1964 i 20 betänkanden (stencilerade) lagt fram detaljerade förslag till
nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt beträffande övriga
frågor som hänger samman med reformernas genomförande och verksamheten
därefter.

Av beredningens betänkanden avser sex (nr 1—4, 12 och 14) polisorganisationen,
fem (nr 8, 13, 15 delvis, 16 och 20) åklagarorganisationen och fyra
(nr 9, 15 delvis, 18 och 19) exekutionsorganisationen. Ett betänkande (nr 11)
rör ansvaret för förvaring av häktade. I detta hänseende föreslår beredningen

1 De sakkunniga har utgjorts av statssekreteraren Carl G. Persson, ordförande, landsfogden
H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm, generaldirektören K. J. Lindell (t. o. m. den 31
maj 1963), polismästaren K. V. B. Finnberg (fr. o. m. den 1 juni 1963), byråchefen K. J.H.
Lindroth, förbundsordföranden J. Rundberg, statspolisintendenten, numera underståthållaren
G. Å. L. Thulin samt landsfiskalen L. B. Waesterberg. I den rådgivande nämnden har ingått
ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren samt ledamöterna avriksdagens
andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren C. E. Hedin, lantbrukaren
G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år Wtii

att staten den 1 januari 1965 skall överta även den vissa släder av ålder
åvilande skyldigheten att svara för förvaring av häktade och att för övertagandet
skall gälla sainma principer som statsmakterna godtagit i fråga
om förstatligandet av polisväsendet m. in.

På grundval av beredningens nu angivna betänkande!! har beslutats proposition
till riksdagen (1964: 100) med förslag till organisationen av polisväsendet
in. in. Förslaget innebär bl. a. att staten övertar ansvaret för förvaring
av häktade i enlighet med vad beredningen förordat.

I polisberedningens övriga betänkanden behandlas frågor angående kommunernas
medverkan i polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten efter
förstatligandet samt den författningsreglering som krävs med anledning
av förstatligandet och omorganisationen. Sålunda lägger beredningen i betänkande
nr G fram förslag till ny lagstiftning om polismyndighet. Bl. a.
skall enligt förslaget handläggning av uppgifter, som ankommer på polischef
i egenskap av polismyndighet, kunna decentraliseras inom de nya stora
polisdistrikten. I samma betänkande föreslås också vissa bestämmelser i
anslutning till upplösningen av det personalorganisatoriska sambandet mellan
polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Kontaktverksamheten
mellan kommunerna och polisen tas upp i betänkande nr 5, där förslag
läggs fram till lag om polisnämnder, vilka skall utgöra organ för samråd
mellan polisen och de kommunala myndigheterna. I betänkande nr 7 föreslås
att kommun även efter förstatligandet skall under vissa förutsättningar
kunna åläggas att ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakningen.
Beredningen lägger vidare i betänkande nr 10 fram förslag
till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av
huvudmannaskapet för polisväsendet m. in. Lagförslaget innefattar reglering
av kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka vid
huvudmannaskapsreformens genomförande. Slutligen innehåller betänkande
nr 11 förslag till författningsändringar med anledning av föreslagna
organisationsförändringar in. m.

Utlåtanden över betänkande nr 6 har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, lagberedningen,
domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet,
föreningarna Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund
samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet
yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, av överståthållarämbetet yttrande från polismästaren i
Stockholm samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Göteborgs
och Bohus län samt Västerbottens län, polismästarna i Linköping,

Första lagutskottets utlåtande nr 2S år WGt

Norrköping och Göteborg, Östergötlands och Västmanlands länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundets länskommitté
i Östergötlands län. Landsfogdarna i Östergötlands, Malmöhus,
Västmanlands och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av vederbörande
länsstyrelses utlåtande.

Efter remiss har utlåtanden över betänkande nr 5 avgivits av statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, kommunalrättskommittén,
svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet
samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Yttrande har dessutom inkommit
från Sveriges juristförbund. Vid utlåtandena har fogats av överståthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad
samt av länsstyrelserna yttranden från två landsfogdar, tre polismästare,
en poliskammare, tio kommuner, två polisförbund, en länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler och svenska polisförbundets länskommitté
i ett län.

över betänkande nr 7 har utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands
län, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har
fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö och bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stockholm
samt av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm
och Stockholms stad. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden
från landsfogden i Stockholms län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg
och Västerås, åtta kommuner, vägförvaltningen i Stockholms län
samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler.

Remissutlåtanden över betänkande nr 10 har avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, statens hyresråd, fångvårdsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus
och Västernorrlands län, domstolskommittén, svenska stadsförbundet
samt svenska kommunförbundet. Vid utlåtandena har fogats av överslåthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms
stad samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i länen, sex
kommuner och två polisförbund.

över betänkande nr 17 har efter remiss utlåtanden inkommit från justitiekanslersämbetet,
hovrätten för övre Norrland, riksåklagarämbetet, statskontoret,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens
län, lagberedningen, domstolskommittén, svenska stadsförbundet,

Första lagutskottets utlåtande nr 28 är 19Gi

svenska kommunförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt svenska
polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden
från förste stadsfiskalerna i Stockholm och Göteborg, av överståthållarämbetet
yttranden från polismästaren i Stockholm, stadens rätts- och polisdirektion
och föreståndaren för stadens delgivningscentral samt av länsstyrelserna
yttranden från två landsfogdar, en åklagarmyndighet och tre
länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Sedan de lagstiftningsfrågor som aktualiserats av reformerna inom polisväsendet
m. m. varit föremål för ytterligare beredning och erforderliga
författningsförslag utarbetats inom inrikesdepartementet, bär Kungl. Maj :t
inhämtat lagrådets yttrande över de ovan under 1—3 samt 7—18 upptagna
förslagen. De ändringar i förslagen, som förordats av lagrådet, har vidtagits
vid propositionens avlåtande till riksdagen.

I den föl jande framställningen lämnas först en översikt över det organisationsförslag
som framlagts genom propositionen nr 100, vilken behandlats
av statsutskottet. Därefter lämnas under särskilda rubriker redogörelse för
förevarande proposition, nr 101, i de delar, som beröres av de i ämnet väckta
motionerna, samt för motionerna. Ur propositionen återgives härvid i första
hand uttalanden av föredragande departementschefen, statsrådet Johansson,
i den allmänna motiveringen. Framställningen kompletteras emellertid på
vissa punkter av redogörelse för polisberedningens förslag och remissyttranden
däröver samt av departementschef suttalanden ur specialmotiveringen.
Beträffande propositionens innehåll torde i övrigt få hänvisas till denna. I
fråga om motionernas innehåll är den lämnade redogörelsen fullständig.

De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationema

Det i prop. 1964: 100 framlagda förslaget till organisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet förutsätter att det nuvarande organisatoriska
sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar helt upplöses. I övrigt
innebär förslaget i stora drag följande.

Polisväsendet

För polisverksamheten skall riket liksom nu vara indelat i polisdistrikt.
Indelningen fastställs av Kungl. Maj:t. I princip skall varje distrikt byggas
upp kring en välbelägen större huvudort och omfatta det område som allmänt
graviterar mot huvudorten. Som grund för indelningen skall läggas
den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer.
Distrikten skall i regel göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt

30 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50
man. I enlighet med dessa principer förutsätts att antalet polisdistrikt reduceras
från f. n. omkring 560 till 119. Polisdistriktet skall utgöra polischefens
verksamhetsområde. Antalet polischefsdistrikt, som i dag utgör omkring
380, kommer alltså att motsvara antalet polisdistrikt.

Den förutsatta indelningen i polisdistrikt leder till att omkring 25 distrikt
kommer att bestå av högst fem kommuner och de övriga av mer än fem
kommuner. Ett 45-tal distrikt kommer att omfatta 10—20 kommuner och
fem mer än 20 kommuner.

Från arbetsorganisatorislc synpunkt skall polisdistriktet utgöra en enhet
under polischefens ledning. Personalen inom distriktet disponeras sålunda,
att en huvudstyrka förläggs till distriktets centralort och övrig personal
uppdelas i arbetsgrupper, som stationeras i andra större tätorter i distriktet,
i första hand i huvudort inom ett eller flera kommunblock. I anslutning till
dessa stationeringar indelas polisdistriktet i vaktområden, av vilka ett —
centralvaktområdet — innefattar centralorten och de övriga ■— lokalvaktområdena
— en eller flera stationeringsorter för arbetsgrupper. En arbetsgrupp
inom lokalvaktområde skall stå under ledning av kvalificerat befäl.
Vaktområdet utgör primärt ansvarsområde för de inom området stationerade
arbetsgrupperna. Endast i ett avseende skall vaktområdet vara exklusivt
verksamhetsområde, nämligen för decentraliserad handläggning inom
polisdistriktet av ärenden, som enligt särskilda stadganden ankommer på
polismyndighet. Sådan handläggning skall äga rum, förutom vid huvudstyrkan
i centralvaktområdet, vid endast en arbetsgrupp i varje lokalvaktområde.
Antalet vaktområden i varje distrikt skall i regel vara tre—fyra. I
undantagsfall godtas en uppdelning i upp till sju vaktområden. Totalt för
hela landet förutsätts antalet lokalvaktområden komma att uppgå till i
runt tal 220.

Högsta polismyndighet inom länet blir även framdeles länsstyrelsen. Ledningen
av polisverksamheten i länet utövas av länspolischefen, som får
ställning som landshövdingen direkt underställd tjänsteman inom länsstyrelsen.
Såvitt gäller den operativa ledningen av polisverksamheten skall
länspolischefen ha befogenhet att ensam fatta beslut. Endast i undantagsfall
skall han vara skyldig att hänskjuta ärenden av denna art till landshövdingens
avgörande. Till sitt förfogande främst för trafikövervakningsuppgifter
får länspolischefen en polisstyrka —- länstrafikgrupp — som administrativt
ansluts till poliskåren i residensstaden och i en del fall även till
annan större poliskår i länet. Förutom att handha polisledningsuppgifter
skall länspolischefen som föredragande inom länsstyrelsen handlägga vissa
ärenden av polisiär natur. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
skall undantas från länspolischefs verksamhetsområde vad gäller operativa
ledningsuppgifter.

Som centralt organ för polisväsendet inrättas den 1 juli 1964 en riks -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

polisstyrelse, som huvudsakligen skall ha uppgifter av rådgivande och samordnande
karaktär samt ombesörja omfattande administrativa göromål. I
begränsad utsträckning skall styrelsen kunna ge direktiv för polisverksamhetens
bedrivande samt utöva viss ledning av polisarbetet, väsentligen vad
angår trafikövervakning och trafiksäkerhet. Styrelsen får vidare viktiga
informativa uppgifter. Utbildningsfrågorna skall handläggas inom styrelsen,
i vilken statens polisskola inlemmas.

Åklagarväsen det

Indelningen av riket i åklagardistrikt, som fastställs av Kungl. Maj :t,
skall ske på grundval av polisdistriktsindelningen. Varje åklagardistrikt
skall omfatta ett eller flera polisdistrikt. Antalet åklagardistrikt förutsätts
bli omkring 90.

Inom ett åklagardistrikt skall åklagarverksamheten ombesörjas av två
eller flera distriktsåklagare, av vilka en skall vara chefsåklagare och i denna
egenskap företräda distriktets åklagarmyndighet samt ansvara för myndighetens
administrativa och kamerala uppgifter. Åklagarmyndighetens kansli
skall förläggas till polisiär centralort. Finns inom distriktet mer än en sådan
centralort, skall en av myndighetens åklagare stationeras på varje polisiär
centralort som inte utgör kansliort för myndigheten. Fördelningen av uppgifterna
mellan åklagarna i en åklagarmyndighet skall i princip ske med
hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad samt åklagarnas skicklighet och
erfarenhet.

I varje län eller i undantagsfall gemensamt för två län skall finnas en
eller flera länsåklagare. I länsåklagares uppgifter ingår att bistå underställda
åklagare med råd och upplysningar, att genom inspektioner och på
annat sätt öva tillsyn över åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet,
att överpröva underställda åklagares beslut, då anledning förekommer
till det, samt att fullgöra vissa administrativa och kamerala uppgifter. Därjämte
skall länsåklagare verkställa vissa prövningar, huruvida åtal bör äga
rum, samt själv handlägga mål, i vilka förundersökningen och åtalet av
olika skäl bedöms vara särskilt krävande.

Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt undantas från länsåklagares
verksamhetsområde. Åklagarmyndigheten i ettvart av dessa distrikt
består av ett antal åklagarkammare. I varje åklagarkammare tjänstgör eu
chefsåklagare samt ett antal kammaråklagare. Chef för åklagarmyndigheten
är en överåklagare, vilken fullgör på länsåklagare ankommande uppgifter.
Dock förutsätts huvuddelen av de till länsåklagares handläggning hörande
målen skola handläggas inom åklagarkamrarna.

Riksåklagarämbetets nuvarande uppgifter förändras inte i vidare mån än
att ämbetet skall svara för hela åklagarorganisationens administration och

32 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

ekonomiska förvaltning. I anslutning härtill genomförs viss omorganisation
av ämbetet.

£ xekutionsväsendet

För den exekutiva verksamheten skall riket vara indelat i kronofogdedistrikt.
Indelningen, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall grundas på polisdistriktsindelningen.
Varje kronofogdedistrikt skall bestå av ett eller flera
polisdistrikt. Antalet kronofogdedistrikt förutsätts bli omkring 80.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid
behov en eller flera biträdande kronofogdar. Kronofogde är utmätningsman
i distriktet. I distrikt med flera kronofogdar är en av dem administrativ
chef, men i avseende på utmätningsmansgöromålen är kronofogdarna jämställda.
I ett kronofogdedistrikt skall förutom nu angiven personal finnas
bl. a. en eller flera kronokommissarier för kamerala och exekutiva uppgifter,
en eller flera förste kronoassistenter för arbetsledning, domsverkställighet
och indrivning av allmänna medel samt kronoassistenter för indrivning
av allmänna medel och domsverkställighet i enklare ärenden.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till största delen stationeras på
kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort
inom distriktet. I viss utsträckning skall dock kronofogde underställd personal
stationeras på polisiära stationeringsorter utanför denna centralort.
Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kronofogdedistriktens
kansliorter beräknas i hela landet bli omkring 170.

Överexekutor skall vara överinstans över kronofogdarna. Exekutionsväsendet
skall regionalt administreras av länsstyrelserna. Det förutsätts få ankomma
på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder för central samordning
och rationalisering i samband med organisationsförändringen.

Kommunal trafikövervakning
Nuvarande förhållanden m. m.

Genom lag den 31 maj 1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 §
lagen om polisväsendet i riket infördes i nämnda paragraf ett andra stycke,
enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigades att för visst polisdistrikt medge,
att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare
beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. Genom
samtidig ändring i polisreglementet föreskrevs, att polischef skall meddela
ordningsvaktsförordnande för den som skall ombesörja dylik trafikövervakning.
Vidare gjordes i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen — rörande
skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar till trafikens
ordnande och att stanna när polisman ger tecken därtill — det

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964 33

tillägg att vad i momentet sägs om polisman även skall gälla vederbörligen
förordnad trafikövervakare.

Lagändringen föranleddes av en genom Stockholms stads försorg verkställd
utredning om anställande av kvinnlig personal för trafikövervakning
i staden. I utredningen konstaterades, att de mest personalkrävande av polisens
trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppförbudsövervakning.
Med hänsyn till den då rådande polisbristen i Stockholm
föreslogs att dylika uppgifter skulle få läggas på en kvinnlig trafikövervakningskår.
De särskilda trafikövervakarna ansågs i princip böra ha samma
utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades dock utbildningen
böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Anställning föreslogs skola
ske hos gatunämnden. Trafikövervakarna skulle emellertid underställas
polismästaren, och polisledningen skulle utöva den reella anställningsprövningen.

Med anledning av stadens utredning upprättades inom inrikesdepartementet
en departementspromemoria, vari trafikövervakarnas ställning upptogs
till behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet, varmed
trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas, utgjorde polisverksamhet
som enligt polislagen skulle ombesörjas med polismän. Förutsättningen
för att överlåta enklare polisuppgifter, som ålåg polisdistriktet att
ombesörja, på trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda
uppgifterna kunde klart avgränsas från övrig polisverksamhet, övervakning
av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelser samt
rapportering av förseelser mot dessa motsvarade detta krav. Med dessa uppgifter
borde förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar
om gällande parkeringsbestämmelser och förefintliga parkeringsutrymmen.

Vid remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter
anslutning på de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll dock som
sin principiella inställning, att förstärkningen av trafikövervakningen borde
ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om
övervakarnas uppgifter anslöt sig de flesta remissorganen till ställningstagandet
i promemorian. Några remissinstanser förordade, att uppgifterna inskränktes
till parkeringsplatserna eller blott fick avse den tidsbegränsade
fordonsuppställningen.

Departementschefen (prop. 1957: 164) ansåg för sin del, att man borde
i första hand och så långt det var möjligt söka lösa problemet med den
bristande parkeringskontrollen genom att stimulera rekryteringen till polistjänsterna.
Som extraordinär åtgärd borde emellertid förslaget med särskilda
trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en
sådan ordning syntes kunna vika, om övervakningspersonalen anförtroddes
endast uppgifter av enklare beskaffenhet och dessa gavs en klar avgränsning
från övriga polisuppgifter. Departementschefen anslöt sig till de i promemorian
framlagda synpunkterna på vilka uppgifter trafikövervakarna

3—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 1 avd. Nr 28

34 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

borde ha. Trafikövervakarna skulle få en på de angivna övervakningsuppgifterna
direkt inriktad utbildning, som alltså avsågs bli mer begränsad
än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen att anförtro
polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få tillgripas
i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat sätt.
Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj :t. Andra polisuppgifter än
sådana som var av enklare beskaffenhet borde överhuvudtaget inte få fullgöras
på detta sätt.

Första lagutskottet (uti. 1957:30) anslöt sig vid sin granskning av förslaget
i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen (rskr. 312).

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse i 18 § andra stycket polislagen
har Kungl. Maj :t lämnat medgivande som där avses åt Stockholms, Göteborgs,
Malmö, Hälsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linköpings,
Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivandena
avser i regel tillsynen över parkeringsbestämmelsernas och stoppförbudsbestämmelsernas
efterlevnad, rapportering av förseelser mot dessa bestämmelser
och upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och förefintliga
parkeringsutrymmen. Medgivandena gäller tills vidare. Trafikövervakarna
är i administrativt hänseende i regel knutna till vederbörande
stads gatukontor men är i sin verksamhet underställda polismyndigheten.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkering sbot, som trätt i kraft
den 1 januari 1961, avser att möjliggöra förenklad handläggning av parkeringsförseelser,
vilka inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart
i penningar. Till sådana förseelser räknas enligt lagen inte bara åsidosättande
av lokala trafikföreskrifter rörande parkering och annan uppställning
eller stannande av motorfordon (61 § 1 mom. vägtrafikförordningen)
utan även förseelser mot bestämmelserna i 49 § 3 mom. förordningen,
enligt vilka parkering på väg ej får ske, där parkering hindrar andra fordon
att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett
för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av 10 meter
på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för droskstation
med annat fordon än sådant som stationen är avsedd för, på bro
eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel samt framför ingång eller
infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen
hindras eller störs. Straffet för dylika förseelser är böter högst
300 kronor.

Området för tillämpning av parkeringsbot är mer begränsat än området
för trafikövervakarnas verksamhet. Sistnämnda verksamhet synes kunna
omfatta även överträdelser av bestämmelserna i 42 § 4 mom. och 49 § 2
mom. vägtrafikförordningen. Enligt förstnämnda lagrum får fordon inte
i andra fall än då trafikförhållandena kräver det stannas eller uppställas
inom 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. I 49 § 2 mom. sägs

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196t

att fordon inte utan att trafikförhållandena kräver det får uppställas på
motorväg annorstädes än på parkeringsplats; i eller i närheten av skarp
kurva; på eller i närheten av backkrön eller på annan plats där sikten
är skymd; vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande
körbanas närmaste ytterkant; framför vägmärke så att detta skymmes; på
tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av 10
meter före övergångsstället; samt inom särskild filmarkering eller så nära
sådan att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.

Lagen om parkeringsbot är tillämplig i polisdistrikt eller del därav där
lagen enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall tillämpas. Vid överträdelse
av föreskrifter som omfattas av lagen äger polisman eller trafikövervakare
till fordonets förare överlämna eller på fordonet fästa skriftlig anmaning
att inom viss tid betala parkeringsbot. Botens belopp, 5—100 kronor, skall för
skilda slags förseelser ha generellt fastställts av statsåklagare efter hörande
av polismyndigheten. Betalas den i anmaningen angivna boten, är ärendet
slutligt avgjort. Eljest kan strafföreläggande meddelas eller åtal väckas.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnanden är lagen f. n. tillämplig i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping, Örebro,
Sundsvall, Halmstad, Eskilstuna och Norrköping.

Polisberedningen

Beredningen tar till en början upp frågan om särskilda trafikövervakare
skall finnas i den nya polisorganisationen
och vilka uppgifter de i så fall bör ha.

Syftet med 1957 års ändring av polislagen var, anför beredningen, att
komma till rätta med en framförallt i Stockholm rådande akut brist på
polispersonal. Lagändringen ansågs nödvändig endast för att göra det
möjligt att bemästra dylika situationer. Med denna utgångspunkt ansåg
man behov av särskilda trafikövervakare med väsentligt lägre kompetens
än polismän föreligga endast för begränsade tidsperioder.

En självklar utgångspunkt för personalplaneringen på alla verksamhetsområden
finner polisberedningen vara att olika arbetsuppgifter bör läggas
på personal, som har en efter uppgifternas art avpassad utbildning. Kompetensdifferentieringen
kan emellertid inte ske med hänsyn till varje slags
ärende för sig utan efter generella normer, som uppställs med beaktande
av vad som bör krävas för handläggningen av större grupper av ärenden.
Kompetensen bör därvid avpassas efter de mera krävande uppgifterna inom
en befattningshavares befogenhctsområde. Redan härav följer att varje befattningshavare
måste ta befattning med uppgifter som han är överkvalificerad
för. Denna effekt förstärks dels därav, att skilda uppgifter som bör
fullgöras i ett sammanhang ofta är av olika kvalitet, dels därav, att eu

36 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

långt driven kompetensdifferentiering från andra synpunkter kan vara
olämplig.

Trafikövervakningen —- liksom polisverksamheten i övrigt — är enligt
beredningen av den art att det merendels inte är rationellt att fördela olika
övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten är en
sådan arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av särskilda
trafikövervakarkårer har med hänsyn härtill också ifrågasatts på åtskilliga
håll. 1957 godtogs anordningen endast som en nödlösning. Trafikutvecklingen
under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man
fått av trafikövervakarnas verksamhet anser beredningen emellertid motivera
en annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgifterna
på detta område kräver stora personalresurser. Det synes inte rationellt,
att för dylika övervakningsuppgifter öka kadern av välutbildad polispersonal
i den utsträckning som erfordras för att övervakningen skall bli effektiv.
Möjligheten att för uppgifterna utnyttja personal med lägre kompetens
bör därför nu ses som en permanent lösning av övervakningsproblemen.
Stor försiktighet bör dock iakttas vid tillskapandet av särskilda personalkårer
för övervakningen. Under inga förhållanden bör det enligt beredningens
uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita,
förutom polismän, mer än en personalgrupp. Denna bör ha enhetliga kvalifikationer.

Polisberedningen framhåller att skillnaden mellan polismän och trafikövervakare
är betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper.
Av polisaspirant krävs goda förkunskaper, och efter antagningen skall aspiranten
genomgå omkring ett års polisutbildning för att bli kompetent
att erhålla polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävs
inga förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen
varar fyra—fem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna förutsattes
vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten var då endast att lösa
problemet med parkeringsövervakningen, vilken ansågs kunna åläggas personal
med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också
trafikövervakarnas kompetens som enligt hittills meddelade förordnanden
omfattar övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad.
Till dylika bestämmelser finner beredningen böra hänföras lokala
trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förbuden
i 42 § 4 mom. samt 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna
eller uppställa fordon på viss plats. Det gemensamma för nu nämnda
föreskrifter och bestämmelser är att förseelsen sker redan genom att fordonet
i strid mot förbudet stannas eller uppställs på viss plats eller är uppställt
där viss tid. Bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller
uppställandet behöver inte ske i det konkreta fallet. Annorlunda anser beredningen
att det förhåller sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet är fel -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i 37

aktigt först då till följd därav fara uppstår för person eller egendom eller
trafiken onödigtvis hindras eller störs, övervakning av bestämmelsens efterlevnad
torde därför f. n. inte kunna överflyttas på trafikövervakare.

Sammanfattningsvis hävdar beredningen, att trafikövervakarna med den
utbildning de har f. n. i huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som
enligt gällande bestämmelser kan åläggas dem. Anledning bedöms därför
saknas att på grund av den begränsade utbildningen inskränka trafikövervakarnas
befogenhet. Anses sådan inskränkning av andra skäl lämplig
finns å andra sidan knappast utrymme för avkortning av utbildningstiden.
Den nuvarande utbildningstiden synes erforderlig för handhavande av de
typer av uppgifter, som f. n. får överlåtas på trafikövervakare.

Beredningen finner vidare övervägande skäl tala för att trafikövervakare
får befogenhet att meddela rapporteftergift.

Beredningen övergår härefter till frågan vem som bör vara
huvudman för trafikövervakarna.

Från administrativa synpunkter anser beredningen delat huvudmannaskap
för trafikövervakningspersonalen inte medföra väsentliga olägenheter.
Redan nu är den särskilda trafikövervakningspersonalen anställd hos och
även eljest administrativt underställd andra kommunala organ än polisverken.
Anordningen har såvitt är känt för beredningen i praktiken visat
sig fungera fullt tillfredsställande. Avskiljningen av ifrågavarande personal
från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt hänseende i övrigt
är sålunda redan genomförd. I så måtto föreligger förutsättningar för att
låta personalen behålla sin kommunala anställning, då polisväsendet förstatligas,
och svårigheter i den fortsatta samordningen mellan polismännens
och trafikövervakarens verksamhet synes inte behöva befaras endast
därför att polisen blir ett rent statligt organ.

Beredningen finner det inte vare sig rationellt eller eljest lämpligt att
trafikövervakning ombesörjs — förutom av polismän — av både kommunalanställda
och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen
åläggs att ombesörja trafikövervakning är det därför önskvärt att åläggandet
avser hela det verksamhetsområde som trafikövervakarens kompetens
omfattar. Vill man inte utsträcka kommuns skyldigheter så långt, bör
de trafikövervakningsuppgifter, som i och för sig faller inom kompetensområdet
men utanför området för kommunens skyldighet, fullgöras av
polismän. Att polismän härvid kommer att handha uppgifter, som lägre
kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra, tillmäter beredningen
inte större vikt. Denna situation föreligger f. n. och kan inte undvikas
utan att uppgifterna helt undantas från polisverksamheten, något som inte
är realistiskt vare sig övervakningen skall ombesörjas av kommunen eller
av staten. Kostnaderna för övervakningen bedömer beredningen i stort sett
bli desamma vare sig övervakningen sker i statlig eller kommunal regi.

Den omständigheten, att kommun är skyldig att inom stadsplanelagt om -

38 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

råde svara för att utrymmen för parkeringsbehovet finns tillgängliga, utgör
enligt beredningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommunen
att jämväl ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna platser.
Motsvarande situation föreligger på andra områden, påpekar beredningen,
utan att det kan anses befogat att kommunen har ansvaret för ordningens
upprätthållande. I fråga om parkeringsövervakningen anser beredningen
emellertid att bedömningen påverkas av det sätt på vilket kommunen
kan lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen den 31 maj 1957 om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. in.
får sålunda kommun, om det finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga
avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän
parkering upplåten plats. Avgiften får bestämmas till det belopp, som erfordras
för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på parkeringsplatserna.
Grunder för beräkningen av avgifterna bestäms av kommunens
fullmäktige, vilkas beslut skall underställas länsstyrelsens prövning.
Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade föredragande
departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med bestämmelserna
om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att göra
någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla parkeringsplatser
till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten
av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna parkeringsplatser
väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser innebär, uttalar
beredningen, en svårare belastning på polisen än andra lösningar av
parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda parkeringsplatser måste
nämligen, om den skall vara effektiv, fullgöras i stort sett kontinuerligt
och är därför personalkrävande. Även parkeringsövervakningen i övrigt
blir mer betungande, om omsättningen på ett begränsat antal parkeringsplatser
ökas, än om fler parkeringsutrymmen ställs till förfogande.

I fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser anför
beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakningen
ombesörjs av särskilda trafikövervakare, visar att inkomsterna i allmänhet
förslår att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare
samt omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna
för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för
deras verksamhet. Dessutom erhålls överskott, som i Stockholm uppgick
till 600 000 kronor 1961 och i Göteborg beräknats bli 448 000 kronor 1962.

Mot bakgrund av det sagda framstår det för beredningen inte som obefogat,
att kommunerna åläggs att bära det primära ansvaret för parkeringsövervakningen.
Beredningen finner det även från andra synpunkter ändamålsenligt,
att frågan om sättet för parkeringsproblemens lösning sätts i
direkt samband med frågan om anordnande av effektiv övervakning av
parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kan det från övervakningssynpunkt
måhända te sig mest ändamålsenligt att tillgodose behovet av par -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

keringsplatser efter andra linjer än dem som hittills följts, t. ex. genom
att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift erläggs till
en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta system kan
även användas så, att parkeringen i och för sig inte är tidsbegränsad men
avgiften sätts till relativt högt belopp per tidsenhet. Dylika villkor gäller
för de privata parkeringsgaragen, vilka rymmer hundratals bilar men betjänas
av endast ett par man. Måste kommunerna i sin planering av parkeringsfrågorna
beakta övervakningsproblemen, torde därför bättre garantier
finnas för ändamålsenliga anordningar än om kommunernas behandling
av frågorna sker i huvudsak utan hänsyn till hur övervakningen
skall ordnas.

Som framhållits i andra sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att
ombesörja trafikövervakning med annan personal än polismän, anser beredningen
att det kan vara lämpligt att övervakningen av avgiftsbelagda
parkeringsplatser kombineras med tillsyn, skötsel och tömning av parkeringsautomaterna,
vilka åtgärder kommunerna självfallet svarar för. Även
för andra kommun åvilande uppgifter torde trafikövervakarna ibland kunna
användas.

De skäl som kan åberopas för kommunal skyldighet att sörja för trafikövervakning
hänför sig enligt beredningen främst till övervakningen av föreskrifter
rörande avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser
nödvändiggör emellertid ofta sträng parkeringsövervakning
för hela det område, inom vilket trafikrörelsen avses skola regleras genom
den avgiftsbelagda parkeringen. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser
återverkar alltså på frågan om parkeringsövervakningen även utanför dessa
parkeringsutrymmen. Med hänsyn härtill finner beredningen, att kommunen
bör kunna åläggas att svara för parkeringsövervakning inte bara på avgiftsbelagda
parkeringsplatser utan även i övriga nyss angivna hänseenden.
Från praktiska synpunkter är en sådan ordning uppenbarligen mest ändamålsenlig,
framhåller beredningen. Vad gäller lokala trafikföreskrifter beträffande
s. k. nattparkering anmärker beredningen att föreskrifterna uteslutande
syftar till att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyldighet
att fullgöra dessa åtgärder åvilar stad inom område för vilket stadsplan
fastställts. Dylika lokala parkeringsföreskrifter har inte i och för sig
samband med den allmänna trafiksituationen, men antalet förseelser och
därmed övervakningens omfattning torde ha direkt samband med fordonstätheten
och bristen på tomt- och garageutrymme för uppställning. Vidare är
övervakningen av betydelse endast för kommunens möjlighet att fullgöra
sin renhållningsskyldighet. Dessa omständigheter motiverar enligt beredningen
att även denna övervakningsuppgift kan åläggas kommun. Härför
talar också praktiska skäl.

Det här förordade verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare anser
beredningen sammanfalla med de nuvarande trafikövervakarnas be -

40 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

fogenhetsområde enligt 18 § andra stycket polislagen som detta lagrum
praktiskt tillämpats. Detta innebär att trafikövervakarnas verksamhetsområde
liksom nu blir vidsträcktare än tillämpningsområdet för lagen om parkeringsbot.
Då lagen inte torde komma att utsträckas utöver området för
parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, anses inte behöva befaras
att framtida ändringar i lagen skall medföra obehörighet för trafikövervakare
att utfärda betalningsanmaning inom gränserna för lagens tilllämplighet.

Enligt polisberedningens bedömning synes det inte lämpligt att kommunerna
generellt blir skyldiga att tillhandahålla personal för parkeringsövervakningen
inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning kan väsentligen
anses vara ett stadsproblem. Det kan därför synas ändamålsenligt att
föreskriva skyldighet endast för städer att själva ombesörja övervakningen.
Med hänsyn till den utveckling mot enhetlig kommuntyp, som nu kan skönjas,
finner beredningen det emellertid på längre sikt olämpligt att till grund
för skyldigheten lägga skillnaden mellan stad och landsbygd. Denna skillnad
sägs också numera ofta vara endast formell.

Önskvärt vore, yttrar beredningen, att man kunde finna någon generell
norm för kommuns skyldighet att anordna särskild parkeringsövervakning.
En sådan norm bör avspegla de förhållanden som enligt det föregående motiverar
kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen behovet
av parkeringsutrymmen och kommunernas möjligheter att tillgodose
detta behov. Föreskrifter om avgiftsbelagd tidsbegränsad parkering får härvid
ses som en speciellt långtgående »ransonering» av tillgängliga, för föreliggande
behov otillräckliga parkeringsutrymmen.

Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad parkering införts
för vissa delar av en tätort utgör enligt beredningen inte bevis för att
parkeringsutrymmena i orten avsevärt understiger behovet. Dylika föreskrifter
är ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkeringsplatser
i affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand bör förbehållas
dem som uträttar mera kortvariga ärenden i affärer, banker m. m. I
regel torde övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte
erbjuda större problem för polispersonalen. En säkrare hållpunkt för bedömningen
finner beredningen utan tvivel vara inrättandet av avgiftsbelagd
parkering. Denna åtgärd tillgrips då efterfrågan på parkeringsplatser
är så stor i förhållande till tillgången på platser att man inte kan undvara
avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka omsättningen på parkeringsplatserna.
Avgift skall alltså uttas, då tidsbegränsning av parkeringen inte
är tillräckligt påtryckningsmedel. Inrättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser
torde sålunda tämligen generellt utgöra bevis för en påtaglig brist
på parkeringsplatser, något som enligt vad tidigare sagts kräver en omfattande
övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Att sätta övervakningsskyldigheten i samband med tillämpligheten av la -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

gen om parkeringsbot anser beredningen vara felaktigt. Visserligen skall
förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då verkligt behov
föreligger av förenklad handläggning av ärenden rörande felparkering,
dvs. där förseelsernas antal är mycket stort. Antalet rapporterade parkeringsförseelser
är emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser för
parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera rapporterade
förseelser.

Förutsättningen för att kommun skall kunna åläggas ombesörja trafikövervakning
skall således enligt beredningens förslag vara, att kommunen
uttar avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill anför beredningen
att särskild trafikövervakning i många fall torde vara erforderlig
endast inom delar av staden eller orten. Främst kommer här i fråga de
stadsplanelagda områdena, men ofta synes än snävare begränsning vara
motiverad, t. ex. till stadens eller ortens centrala delar. Åläggande skall
därför kunna avse kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall bör begränsningen
i regel inte avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande.
Att fastställa närmare gränser för övervakningsskyldigheten finner beredningen
varken erforderligt eller ändamålsenligt. Befogenheterna för övervakningspersonalen
bör överhuvudtaget inte begränsas till viss del av kommunen.
Förordnanden för personalen bör alltså avse övervakning inom
kommunen, dock främst området för kommunens skyldighet att ombesörja
övervakningen. Frågor huruvida övervakningspersonalen överskridit sina
befogenheter blir på detta sätt aktuell först om ingripande görs utanför
kommunens gränser.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av polisberedningens förslag har allmän enighet
rått om att annan personal än polismän bör användas för trafikövervakningsuppgifter,
vilka kan fullgöras av personal som inte fått ordinär polisutbildning.
Alla remissinstanserna delar sålunda beredningens uppfattning
att systemet med särskilda trafikövervakare nu måste ses som
en permanent lösning av främst parkeringsövervakningen. I så gott som alla
remissvaren tillstyrks beredningens förslag vad gäller frågan, vilka övervakningsuppgifter
som skall kunna anförtros särskilda trafikövervakare. Förslaget
att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheten att meddela r a pp
orteftergift lämnas utan erinran av de flesta remissorganen.

När det gäller huvudmannaskapet för särskilda trafik
övervakare har meningarna varit delade bland remissinstanserna.
De flesta har emellertid anslutit sig till polisberedningens förslag.

Bland dem som tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat det utan erinran
märks till en början justitiekanslersämbctct, riksåklagarämbetet,
statskontoret och överståthållarämbctet.

42 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196t

Av de hörda fem länsstyrelserna har fyra accepterat förslaget, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län,
medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig avvisande.

Av de kommuner som yttrat sig över förslaget har Solna stad och Danderyds
köping godtagit förslaget. Avstyrkande yttranden har avgivits av städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg
och Södertälje. Även svenska stadsförbundet har avstyrkt förslaget.

De övriga remissinstanserna — föreningarna Sveriges landsfogdar och
Sveriges polismästare, svenska polisförbundet, polismästaren, förste stadsfiskalen
och bötesbyrån i Stockholm, landsfogden i Stockholms län, förste
stadsfiskalen i Malmö, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Västerås
samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler — har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Förste stadsfiskalen i Göteborg har inte yttrat sig i denna fråga.

De tillstyrkande remissorganen stöder i allmänhet sitt ställningstagande
på de skäl polisberedningen anfört.

Justitiekanslersämbetet har med sina utgångspunkter inte något att invända
mot beredningens förslag till lag om kommunal trafikövervakning.
Statskontoret anser i likhet med beredningen att parkeringsövervakningen
bör vara en kommunal angelägenhet.

Enligt överståthållarämbetet talar vägande skäl för att kommun, som uttar
avgift för allmänna parkeringsplatser, bör kunna åläggas att ombesörja
parkeringsövervakning. I och för sig anser ämbetet, att eftersom parkeringsavgifterna
torde vara att jämföra mera med böter än med markupplåtelseavgifter,
skäl kan andras för att parkeringsavgifterna, efter avdrag för
kommuns kostnader, skall redovisas till statsverket. Kommunerna får emellertid
enligt gällande lag behålla parkeringsavgifterna. Det förefaller därför
inte obilligt att kommunernas kostnader i samband med parkeringsautomaterna
innefattar jämväl kostnaden för den personal, som övervakar parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad. Motsvarande synpunkter har polismästaren
i Stockholm, som särskilt betonar, att parkeringsmätarna de facto
visat sig ge kommunerna betydande inkomster, oaktat avgifternas storlek
får bestämmas uteslutande av kravet på fordonsuppställningens rörlighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar beredningens uppfattning, att inrättande
av avgiftsbelagda parkeringsplatser tämligen generellt utgör bevis
för en påtaglig brist på parkeringsplatser. Erfarenhetsmässigt krävs i
sådana fall omfattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Den omständigheten att trafikövervakningen är en polisiär uppgift utgör
enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inget avgörande skäl för att det kommunala
ansvaret för trafikövervakningen slopas i samband med polisväsendets
förstatligande. En omfattande, målmedveten och effektiv trafikövervakning
utgör det bästa medlet att nedbringa antalet olyckor i tra -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

fiken. Vid de samhälleliga föranstaltningarna för att lösa trafikproblemen
måste staten och kommunerna samverka.

Poliskammaren i Malmö finner de i förslaget uppställda materiella förutsättningarna
för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldighet
vara väl avvägda. Samma uttalande gör bötesbyrån i Stockholm.

Ett par i princip tillstyrkande remissorgan anser det diskutabelt om avgiftsbeläggning
utgör en godtagbar grund för åläggande av övervakningsskyldighet.
Sålunda framhåller poliskammaren i Västerås, att man inte
kan komma ifrån att andra lösningar av parkeringsproblemen kan bli
aktuella i framtiden och att kravet på övervakning därvid inte torde bli
mindre. Samma invändning har föreningen Sveriges polismästare, som
anför.

Sammankopplingen mellan avgiftsbelagd parkering och skyldigheten för
kommunen att avlöna särskilda trafikövervakare torde icke ur principiell
synpunkt vara hållbar. Avgiftsbeläggningen är blott ett av flera möjliga
led i den gradvisa skärpningen av tidsinskränkningarna för den tillåtna
parkeringen. Samma resultat kan åstadkommas utan avgiftsupptagning men
Kräver då avsevärt större övervakningspersonal. Så är t. ex. fallet i länder
som gått in för systemet med parkeringsskiva. En viss fara kan sålunda
föreligga för att kommunerna genom att icke tillgripa avgiftsbeläggning
övervältra ansvaret för parkeringsövervakningen på staten.

I och med att städernas renhållning och snöröjning av gatorna av kostnadsskäl
mekaniserats följer behovet av en effektiv parkeringsövervakning.
Eftersom renhållningen i stor utsträckning sker nattetid och övervakningen
måste ske samtidigt äro kostnaderna för densamma förhållandevis stora
med hänsyn till den obekväma arbetstiden. Det kan därför ifrågasättas om
icke skyldigheten för kommun att bekosta parkeringsövervakningen borde
konstrueras utan samband med inrättande av avgiftsbelagd parkering.

Föreningen tillägger, att utvecklingen efter tiden för polisens förstatligande
torde få bli avgörande för om andra regler än de av beredningen
föreslagna bör reglera kommuns skyldighet att bekosta parkeringsövervakning.

Liknande kritik mot sammankopplingen av parkeringsavgifter och ansvaret
för parkeringsövervakningen framförs i flera avstyrkande yttranden,
bl. a. av svenska stadsförbundet.

I de avstyrkande yttrandena kritiseras genomgående beredningens uppfattning
att kommunerna skall tillse att erforderligt antal parkeringsplatser
finns tillgängliga. Denna uppfattning är felaktig, hävdar bl. a. svenska
stadsförbundet. Motsvarande ståndpunkt intas i yttrandet från stadskansliet
i Stockholm, där det påpekas att föreskrift av det innehåll beredningen anger
inte finns i byggnadsstadgan.

Inte heller godtas i dessa yttranden vad beredningen anfört rörande
övervakningen av den s. k. nattparkeringen. I svenska stadsförbundets yttrande
vitsordas, alt behovet av sådan övervakning beror på att gatorna för
renhållningens och snöröjningens skull i viss utsträckning måste hållas

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

fria från bilar och således, som beredningen framhåller, har ett direkt samband
med fordonstätheten och bristen på tomt- och garageutrymme. Men
till dessa förhållanden kan kommunen knappast ha skulden, i vart fält
knappast mera än till andra förhållanden som föranleder att det behöver
förekomma polisverksamhet i ett samhälle. Kriteriet på att kommunen är
ansvarig kan enligt förbundet inte heller vara att det inom andra delar av
staden visat sig föreligga behov av avgiftsbelagda parkeringsplatser på
dagtid.

Ytterligare understryks i de avstyrkande yttrandena, att kommuner, som
inför parkeringsavgifter, inte har någon alternativ möjlighet att anordna
ett större antal parkeringsplatser. Någon önskan från kommunernas sida
att på detta sätt få inkomster föreligger givetvis inte, och avgifternas storlek
får bestämmas endast av deras trafikreglerande syfte. I själva verket
ger inte heller parkeringsavgifterna kommunerna ekonomiskt överskott, om
hänsyn tas till kostnaden för den mark på vilken parkeringsplatserna anordnas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta hänseende.

Bland huvudargumenten för att dessa kommuner skola kunna åläggas
att bära det primära ansvaret för den avsedda trafikövervakningen har polisberedningen
åberopat, att inkomsterna för den avgiftsbelagda parkeringen
i allmänhet förslår att täcka, utom övriga kostnader i samband med
parkeringen, kostnaderna för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna.
Detta argument synes dock knappast ovedersägligt. Såsom polisnämnden
och gatunämnden i Göteborg påpekat måste nämligen bland kostnaderna
för de avgiftsbelagda parkeringsplatserna redovisas kostnaderna
för den mark i stadens centrala delar, som tages i anspråk för sådana parkeringsplatser.
Härtill kommer kostnaderna för anläggning av parkeringsplatserna.
Då det framför allt är aktuellt med avgiftsbelagda parkeringsplatser
i de större städerna och markvärdet i de centrala delarna av dessa
städer är högt är markförvärv för ändamålet dyrbart. Om räntan på ifrågavarande
kostnader inräknas i de årliga utgifterna för avgiftsbelagd parkering,
torde parkeringen, trots inflytande avgifter, knappast lämna något
överskott av betydelse.

Liknande uttalanden gör ett flertal av de hörda städerna. I yttrandena
påpekas dessutom, att beredningen inte beaktar statens inkomster i form
av böter. Dessa inkomster sägs vara så stora att de kan åberopas som skäl
för att staten åtar sig huvudmannaskapet för trafikövervakningspersonalen.

I yttrandet från stadskansliet i Stockholm erinras om att jämväl kostnaderna
för utbildning av särskilda trafikövervakare synes skola ankomma
på kommunen, som dock inte skall kunna öva inflytande på kostnaden,
enär närmare föreskrifter om utbildningen skall ankomma på rikspolisstyrelsen.
Kommunen kommer också att i skadeståndshänseende svara för
de fel, som övervakningspersonalen kan begå.

De flesta av de avstyrkande kommunala organen förordar att möjlighet
bereds kommunerna att frivilligt åta sig parkeringsövervakning, varvid
kommuns kostnader för övervakningen dock väsentligen bör ersättas av

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b 45

statsmedel. Svenska stadsförbundet utvecklar denna mening på följande
sätt.

Som inledningsvis sagts bör man emellertid ej betrakta det som uteslutet
att en kommun kan vara intresserad av att frivilligt påtaga sig eller liksom
hittills ombesörja parkeringsövervakningen med egen personal. Skälet skulle
i så fall vara att kommunen anser sig därigenom kunna ernå en effektivare
övervakning. Men självfallet kan en övervakning genom särskilda
trafikövervakare med begränsad polisutbildning också ordnas inom den
statliga polisverksamhetens ram. Utredningen anför därom att det från
administrativa synpunkter och effektivitetssynpunkter i huvudsak saknar
betydelse om detta slags övervakning utföres av staten eller kommunerna
och att kostnaderna för övervakningen också torde bli i stort sett desamma
antingen den sker i kommunal eller statlig regi.

Innebörden i en lagstiftning om kommunal trafikövervakning bör således
vara den, att kommun äger möjlighet att frivilligt åtaga sig att ombesörja
viss trafikövervakning inom kommunen eller del därav och att
kommunen då äger uppbära statsbidrag till sina kostnader för övervakningen.
Det kan vara rimligt att kommunen i sådant fall själv bär någon
mindre del av kostnaden, men statsbidragsprocenten skall självfallet vara
hög, förslagsvis 90 procent.

Departementschefen

1 allmänna motiveringen.

Enligt polislagen skall polisverksamheten i princip ombesörjas med polismän.
För viss polisverksamhet får dock anställas även annan personal.
Så är fallet bl. a. i fråga om trafikövervakningen. Kungl. Maj :t äger sålunda
för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjs i annan
ordning än som sägs i polislagen. På grund av sådant förordnande har ett
tiotal städer anställt särskilda trafikövervakare för tillsyn över parkeringsbestämmelsernas
och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering
av förseelser mot dessa bestämmelser samt upplysningsverksamhet
rörande bestämmelserna och förefintliga parkeringsutrymmen. Hittills
har man ansett att trafikövervakning genom särskild personal bör förekomma
endast vid mera uttalad brist på polismän. Polisberedningen har nu föreslagit
att systemet med särskilda trafikövervakare skall ses som en permanent
lösning av problemen med den omfattande och personalkrävande
enklare trafikövervakningen, framför allt övervakningen av parkeringsbestämmelser
och liknande föreskrifter. Mot bakgrund av de senare årens
trafikutveckling finner jag i likhet med samtliga remissinstanser att systemet
med särskilda trafikövervakare bör behållas. Detta innebär inte att polispersonalen
framdeles befrias från enklare trafikövervakning. Den särskilda
övervakningspersonalen skall i stället genom sin övervakning komplettera
polisens verksamhet.

Såsom polisberedningen anfört bör utgångspunkten för avgränsningen

46 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

av den särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att personalen
skall fullgöra endast sådana uppgifter som ställer väsentligt lägre
krav på personliga förutsättningar och utbildning än de som erfordras för
övrig polisverksamhet. Av polismän krävs god skolunderbyggnad samt
teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett års tid. För särskilda
trafikövervakare har inte uppställts enhetliga kompetenskrav. I
regel fordras inga speciella förkunskaper och utbildningen ges i allmänhet
vid en kurs som varar fyra—fem veckor. Dessa kompetenskrav för särskilda
trafikövervakare bör i huvudsak gälla även efter förstatligandet.
Jag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det inte bör
komma i fråga att vid sidan av polismän använda flera personalgrupper
med olika kompetens för trafikövervakningen.

Särskilda trafikövervakares befogenheter omfattar f. n. övervakning av
lokala trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förbuden
i 42 § 4 mom. och 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna
eller ställa upp fordon på viss plats. För att avgöra om förseelse mot
bestämmelser av detta slag föreligger behöver bedömning av faran eller
olägenheten av stannandet eller uppställningen regelmässigt inte ske. Så
torde dock vara fallet i fråga om förbudet i 49 § 2 mom. b) vägtrafikförordningen
att stanna eller ställa upp fordon på plats där sikten är skymd,
bl. a. i skarp kurva eller på backkrön. Det bör övervägas att undanta övervakning
av dylika stadgandens efterlevnad från särskilda trafikövervakares
uppgifter. Bedömning av en åtgärds trafikfarlighet behöver i allmänhet inte
heller ske vid fullgörandet av uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot
meddela anmaning att betala sådan bot, något som särskild trafikövervakare
har befogenhet till. Med nuvarande utbildningsstandard synes den särskilda
övervakningspersonalen inte böra få vidgade övervakningsuppgifter.
Däremot anser jag det naturligt att trafikövervakarna lämnar allmänheten
upplysning och bistånd i samband med övervakningsverksamheten. Jag
ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, som delas av de flesta
remissmyndigheterna, att denna personal nu bör få samma befogenhet som
polisman att meddela rapporteftergift. Det synes lämpligare att personalen
har en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom nu synes vara fallet i
viss utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser anser
sig böra underlåta rapport i ursäktliga fall.

Vad som aktualiserat frågan om särskild personal för trafikövervakning
är som nyss sagts främst parkeringsövervakningen, som är mycket personalkrävande
och samtidigt genomgående av enkel beskaffenhet. Den snabba
ökningen av fordonsbeståndet har medfört en ganska allmän brist på
parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket i och för sig lett till ökat behov
av övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Som beredningen
utförligt motiverat ställer avgiftsbeläggning av parkeringsplatser särskilt
stora krav på övervakningens intensitet inte bara på själva parke -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

ringsplatserna utan inom hela det område, inom vilket trafikrörelsen regleras
genom avgiftsbeläggningen. Frågan om parkeringsplatser skall avgiftsbeläggas
eller inte avgörs helt av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats
m. m. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med beredningen och flertalet
remissinstanser, att kommunen i dylika fall även bör bära en del av ansvaret
för parkeringsövervakningen. Skäl för en sådan ordning utgör också det
förhållandet att kommunens inkomster av avgifterna, som visserligen fastställs
enbart med hänsyn till vad som erfordras för att åstadkomma nödvändig
omsättning av fordon på parkeringsplatserna, dock i allmänhet synes
förslå för att täcka inte bara merkostnaderna för erforderliga avgiftsanordningar
och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.

Att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i
direkt samband med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna
parkeringsplatser är inte invändningsfritt. Även i andra situationer kan
parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. Å andra sidan anser
jag att det inte är ändamålsenligt att införa generell skyldighet för kommuner
att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning bör komma i fråga
när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik reglering av parkeringsplatsernas
utnyttjande är oundgänglig. Anknytning av övervakningsskyldighet
till avgiftsbeläggning synes mot denna bakgrund ägnad att leda
till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Jag hyser för min del inte
farhågor för att kommun, som antytts i ett remissyttrande, för att undgå
övervakningsskyldighet avstår från eljest befogad avgiftsbeläggning.

Övervakningsskyldighet bör inte åligga alla kommuner som beslutat avgiftsbelägga
parkeringsplatser utan förekomma endast i de fall, då avgiftsbeläggning
skett i större omfattning och alltså ger en anvisning om föreliggande
parkeringsproblem. Som jag förut framhållit bör emellertid skyldigheten
att ombesörja parkeringsövervakning, när sådan skyldighet åläggs,
omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av
fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kan anses påverka trafikrörelsen.
Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftar till
att underlätta kommunens renhållning och snöröjning bör omfattas av
övervakningen. Härför talar bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten bör kunna
begränsas till del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre
område än stadsdel eller liknande i allmänhet inte bör komma i fråga. Befogenheterna
för den personal som används för övervakningen bör dock
gälla hela kommunen.

Jag föreslår alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare
trafikövervakning skall efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas
kommun, som tar ut avgifter för begagnande av allmän parkeringsplats.
Denna trafikövervakning utgör polisverksamhet. Kommunernas allmänna
skyldighet att ombesörja polisverksamhet upphör genom polisväsendets

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

förstatligande. Jag ansluter mig till polisberedningens förslag att föreskrifter
om kommunal trafikövervakning upptas i en särskild lag. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj :t att med beaktande av det förut sagda meddela
erforderliga närmare bestämmelser om särskilda trafikövervakares befogenheter.

I specialmotiveringen.

För att bedömningen av i vilka fall kommun bör vara skyldig att ombesörja
trafikövervakning skall bli enhetlig föreslår jag att prövningen skall
ankomma på Kungl. Maj :t. Frågan om övervakningsskyldighet skall upptas
av Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelsen, som innan framställning
görs bör ta kontakt med kommunen och polischefen i orten samt med dem
diskutera trafikförhållandena i kommunen. Det bör således redan när framställningen
inges vara klarlagt, att annan från trafiksynpunkt tillfredsställande
lösning av parkexingsfrågan inte kan komma till stånd eller att kommunen,
om flera möjligheter står till buds, föredrar sådan avgiftsbelagd
parkering som kräver omfattande övervakning.

I likhet med beredningen förordar jag att kommun skall åläggas övervakningsskyldighet
endast när övervakningen av den avgiftsbelagda parkeringen
inom något område av kommunen ställer krav på särskild för
ändamålet avdelad personal, som har full sysselsättning med dessa uppgifter.
Behov av mer än någon enstaka övervakare bör föreligga. Att här
ange ett visst antal avgiftsbelagda parkeringsplatser eller behov av visst
antal övervakare anser jag inte möjligt och, med hänsyn till att prövningen
verkställs av Kungl. Maj :t, inte heller erforderligt.

Vilka föreskrifter som skall kunna omfattas av övervakningsskyldigheten
har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I det särskilda fallet
skall såsom beredningen föreslagit förordnande om övervakningsskyldighet
kunna begränsas till vissa av dessa föreskrifter, t. ex. föreskrifter om
avgift för användning av allmän parkeringsplats.

Föreligger inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av
övervakningsskyldighet bör åläggandet upphävas på begäran av kommunen.
Föreskrift härom synes inte erforderlig.

Motioner

I motionerna I: 785 och II: 967 hemställes att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 101 måtte

a) avslå förslaget till lag om kommunal trafikövervakning, samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte utreda frågan om trafikövervakningens inordnande i det statliga polisväsendet.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 är 196i

Till stöd för denna hemställan anföres efter en kort redogörelse för det
avsedda lagförslagets innebörd:

Hela lagförslaget talar i stort sett bara om vilka myndigheter som kommunerna
i detta fall har att rätta sig efter. Om kommunerna sägs det egentligen
bara att de skall ombesörja övervakningen enligt alla de föreskrifter
och förordnanden som omtalas i lagförslaget.

Förutsättningen för att förordnande och föreskrifter skall träda i kraft är
som nämnts att kommun uttager avgift för begagnande av allmän parkeringsplats.
Det synes sålunda som om den uppfattningen ligger bakom lagförslaget
att den avgiftsbelagda parkeringen är en inkomstkälla för kommunen,
som denna kan ta i anspråk eller låta bli att ta i anspråk. I själva
verket torde förhållandena vara helt annorlunda. Kommuner har som regel
ingen möjlighet att alternativt anordna ett större antal fria parkeringsplatser
i stället för ett fåtal avgiftsbelagda. över huvud taget får parkeringsavgifter
ej grundas på ekonomiska skäl och kommunen får endast ges rätt att
uttaga avgifter för parkering om det befinnes påkallat för trafikens ordnande.

Underlaget för synsättet att kommunerna även efter det att polisväsendet
övertagits av staten skall kunna åläggas trafikövervakning synes således
vara svagt.

Enligt vår åsikt är det dessutom principiellt felaktigt att en verksamhet av
klart polisiärt slag stannar kvar hos kommunerna, då polisverksamheten i
övrigt förstatligas, i all synnerhet som kommunerna i stort sett bara kommer
att få lov att bekosta verksamheten, under det att den i övrigt underställes
andra myndigheter.

Sålunda bör enligt vår uppfattning även den trafikövervakande verksamhet
varom det här är fråga överföras till staten.

Frågan kompliceras emellertid av de avgifter som det här gäller. Visserligen
kan det sägas att de böter som inflyter vid brott mot parkeringsbestämmelserna
tillfaller statsverket och att det är just brott mot bestämmelserna
som trafikvakterna har att beivra, under det att den lagliga parkeringen
inte i och för sig kräver någon övervakning, men ostridigt är att samhällen
med stort antal parkeringsautomater kan såväl täcka sina kostnader som
erhålla betydande överskott. Anmärkningen att det därvid inte inräknas
ränta för det i marken bundna kapitalet är riktig, men förefaller bygga på
ett väl teoretiskt resonemang för att helt förta verkan av motargumentet att
betydande inkomster i vissa fall kan inflyta till kommunen genom den avgiftsbelagda
parkeringen.

Detta förhållande bör emellertid kunna regleras på flera sätt. Av tänkbara
alternativ kan nämnas:

a) att kommunerna till statsverket betalar in vad som återstår av parkeringsavgifterna
sedan omkostnaderna avräknats, eller

b) att hela verksamheten med avgiftsbeläggningen överlämnas till polisverket,
sedan kommunen beslutat hemställa till länsstyrelsen om avgiftsbeläggning
för parkeringsplatser och länsstyrelsen bifallit dylik hemställan,
eller

c) att det bestämmes att viss del av parkeringsavgiften skall tillfalla statsverket
under alla förhållanden, eller slutligen

d) att viss andel skall tillfalla kommunen under alla förhållanden, t. ex. i
kombination med alternativ b) ovan.

Frågan är emellertid så komplicerad att ytterligare utredning förefaller

4—Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 sand. 1 avd. A''r 28

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i

nödvändig. Vi föreslår därför att sådan skall företagas. Bedrives utredningen
med största skyndsamhet, torde inga större svårigheter med övergången från
kommunalt till statligt huvudmannaskap behöva uppstå.

Motionerna I: 786 och II: 968 utmynnar i yrkande »att riksdagen vid sin
behandling av det i proposition nr 101 intagna förslaget till lag om kommunal
trafikövervakning måtte besluta om sådan ändring att lagen kommer
att innehålla icke en skyldighet utan en möjlighet för kommun som så önskar
att åtaga sig de ifrågavarande uppgifterna inom trafikövervakningen,
varvid bör övervägas ett statsbidrag med 90 procent av kommunens kostnader,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta de ändrade lagförslag som föranledes
av ovanstående yrkande».

I motiveringen till detta yrkande anföres följande.

Beträffande denna ifrågasatta skyldighet för kommun att ombesörja viss
trafikövervakning överensstämmer propositionens förslag med de riktlinjer
som uppdragits av polisberedningen i dess betänkande nr 7 rörande kommunal
trafikövervakning. Polisberedningens betänkande föranledde vid remissbehandlingen
erinringar från kommunalt håll av Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg och Södertälje samt Svenska
stadsförbundet, vilka avstyrkte förslaget. I stället förordades att möjlighet
skulle beredas kommunerna att frivilligt åtaga sig trafikövervakningen
varvid de kommunala kostnaderna till huvudsaklig del borde täckas med
statsbidrag. Stadsförbundet hävdade i denna del att statsbidraget borde utgå
med 90 procent av kommunens kostnader.

Vi vill i allt väsentligt ansluta oss till de synpunkter som anförts i dessa
avstyrkande yttranden. Något samband mellan den kommunala avgiftsbeläggningen
av parkeringsplatser och en skyldighet för vederbörande kommun
att bekosta den ifrågasatta trafikövervakningen kan icke anses föreligga.
Även departementschefen har funnit att det inte är invändningsfritt
att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i direkt
samband med att kommunen beslutat taga ut avgifter för allmänna
parkeringsplatser men att en anknytning av övervakningsskyldighet till avgiftsbeläggning
likväl synes ägnad att leda till en godtagbar avgränsning.

Emellertid är, såsom också betonats i polisberedningens betänkande,
trafikövervakningen en polisiär uppgift. Den ankommer därför efter polisväsendets
förstatligande i princip på staten. Kommunala åtgärder på trafikövervakningsområdet
får sålunda ses som ett undantag från den eljest
gällande regeln och som ett uttryck för ett intresse och ett ansvar från kommunens
sida för trafikfrågorna och de däri ingående parkeringsproblemen.
Såsom framhållits i Stadsförbundets yttrande kan det därför befinnas lämpligt
att upprätthålla en särskild kommunal organisation för trafikövervakning.
Att Kungl. Maj :t skulle äga att efter gottfinnande överflytta fullgörandet
av denna statliga uppgift på vissa kommuner torde däremot ej böra
ifrågakomma.

Om kommun åtager sig trafikövervakning bör emellertid, vilket påpekats
i Stadsförbundets yttrande, kostnaderna för denna övervakning åtminstone
till största delen —• och förslagsvis till 90 procent — bäras av
statsverket.

Frågan om parkeringsövervakningen är för närvarande aktuell främst

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

för de större och medelstora städerna. Med den snabbt fortgående trafikutvecklingen
kommer frågan dock att få sin givna betydelse även för flertalet
övriga tätorter.

Vissa frågor angående tillhandahållandet av lokaler

I princippropositionen sägs staten böra äga mot hyra disponera de kommunägda
lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar
skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Har kommun hyrt lokaler
för nu angivna ändamål, bör kommunen vara skyldig medverka till att
staten kan inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Staten bör dock
inte vara skyldig att överta lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål.
I den mån minskat lokalbehov leder till att av kommun disponerade lokaler
för här ifrågavarande ändamål vid förstatligandet helt eller delvis inte behöver
tas i anspråk, bör kommunen svara för avvecklingen av ej erforderliga
lokaler.

I sitt utlåtande över propositionen biträdde statsutskottet förslaget i förevarande
hänseende. Utlåtandet har godkänts av riksdagen.

Polisberedningen

Polisberedningen uttalar, att man torde kunna räkna med att lokalfrågorna
i allmänhet skall kunna lösas förhandlingsvägen. Härvid bör rättsförhållandet
mellan staten och kommunen i vanlig ordning regleras i hyresavtal,
underkastat vanliga civilrättsliga regler.

Nödvändigheten att lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenars behov
står till förfogande redan vid tiden för statens övertagande av huvudmannaskapet
gör enligt beredningen emellertid, att staten knappast kan stå
utan varje möjlighet att tvångsvis disponera befintliga, för ändamålet hittills
använda lokaler, till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lösning.
Upplåtelseskyldigheten bör i princip omfatta alla dylika lokaler men
aktualiseras endast i fråga om lokaler, beträffande vilka hyresavtal inte
kommer till stånd på frivillig väg. Som underlag för hur lokalfrågorna i
dylika fall skall lösas har beredningen undersökt vad som generellt sett bör
gälla i olika hänseenden. Vid uppgörelserna med kommunerna bör emellertid
skilda på förhandlingarna inverkande faktorer kunna föranleda avvikelser
åt det ena eller andra hållet.

Skyldighet för kommun att upplåta lokaler skall enligt beredningens förslag
komma ifråga endast beträffande lokaler vilka kommunen upplåtit för
någon av här aktuella verksamhetsgrenar i sin egenskap av lokalhållare för
verksamheten. Det avgörande bör vara att lokalerna genom upplåtelsen till
staten kommer att även efter reformen användas för samma ändamål som
tidigare. Kan man vid förhandlingarna i lokalfrågorna förutse, att kommu -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 är 106i

nen före reformen kommer att upplåta andra lokaler än de som vid för*
handlingstillfället står till förfogande, skall endast de nya lokalerna omfattas
av upplåtelseskyldigheten. I de fall då nya lokaler håller på att uppföras
för en eller flera av verksamhetsgrenarna skall upplåtelseskyldigheten omfatta
de gamla lokalerna, tills de nya blir färdiga, och därefter de nya lokalerna.

I fråga om ändamålet med användningen av lokalerna synes det enligt
beredningen naturligt, att de tre verksamhetsgrenarna betraktas som en
enhet. Lokaler som använts för någon av dem bör ställas till förfogande
oberoende av för vilken av dem behov föreligger efter förstatligandet.

Till följd av omorganisationen av verksamhetsgrenarna kommer, framhåller
beredningen, lokalbehoven på många håll att bli andra än f. n. De
lcommunägda lokaler, som av dessa anledningar blir friställda, skall staten
inte ha vare sig rätt eller skyldighet att hyra. Bedömningen av de framtida
lokalbehoven skall tillkomma staten. Ur kommunernas synvinkel är det
emellertid angeläget att staten utan dröjsmål lämnar besked om det framtida
lokalbehovet.

I anslutning till 1957 års polisutrednings uttalande, att garantier bör
finnas att staten inte ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan
särskilda skäl vägra överta lokaler, som är anordnade för polis-, åklagaroch
exekutionsorganisationernas behov, anmärker beredningen att det
möter svårigheter att generellt binda staten vid några konkreta utfästelser
i detta avseende. Som en allmän rekommendation finner beredningen den
uttalade principen självklar. Att på denna princip bygga rätt för kommun
att fordra att staten skall överta befintliga lokaler är vanskligare. Vad som
förutom beliovsprövningen här träder i blickpunkten är bedömningen av
lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Staten kan rimligen inte ikläda sig
skyldighet att hyra lokaler som mindre väl lämpar sig för det ändamål,
vartill de skall användas efter förstatligandet, vare sig olämpligheten beror
på lokalernas planering eller på deras skick. Beredningen anser det emellertid
ligga lika mycket i statens som i kommunernas intresse att hänsyn vid
behandlingen av lokalproblemen i största möjliga utsträckning tas till kommunala
önskemål. Men staten bör inte vara bunden av principer som formellt
ger företräde åt den ena eller andra av olika tänkbara lösningar.

Vad gäller ordningen för bestämmandet av hyresbeloppet erinrar polisberedningen
om att man kan räkna med att frivilliga överenskommelser rörande
lokalupplåtelser kommer till stånd i de allra flesta fall, då upplåtelse
över huvud taget blir aktuell. Som säkerhetsventil skall staten dock ha befogenhet
att mot kommunens vilja ta i anspråk de lokaler som redan nu står
till polis-, åklagar- och exekutionsorganisationernas förfogande. Statsmakterna
har i principbeslut emellertid inte tagit ställning till vem som skall
bestämma hyrans storlek, när överenskommelse inte kan träffas därom. Att
hyresnämnderna inte är behöriga att fastställa hyran framgår av det före -

53''

Första lagutskottets utlåtande nr 28 är 1964

gående. Däremot äger nämnden såsom kommunal medlingsnämnd uttala sig
om vad som kan anses vara skälig hyra. Sådana uttalanden är dock inte bindande
för någon av hyresparterna. Att i förevarande sammanhang ge hyresnämnderna
behörighet att fastställa hyror för ifrågavarande kommunägda
lokaler finner beredningen inte ändamålsenligt, eftersom hyresnämnd inte
finns på alla orter, där upplåtelser blir aktuella.

Inte heller i övrigt anser beredningen att det f. n. finns lämpligt organ
som kan åläggas bestämma hyrans storlek. Allmän domstol har visserligen
en i viss mån liknande befogenhet enligt 1956 års lag om rätt till nytt hyresavtal.
Tvisten gäller emellertid där främst rätten att kvarbo, och domstolen
kan inte själv fastställa hyra. Det synes inte lämpligt att nu ålägga allmän
domstol sådan uppgift. Stadgandena i expropriationslagen torde inte lämpa
sig för analog tillämpning. Avgörandet av ersättningens storlek bör också
kunna ske väsentligt snabbare än vad som skulle bli fallet vid domstolsbehandling.

Beredningen framhåller att upplåtelseskyldigheten är aktuell för en kort
tid efter ikraftträdandet av huvudmannaskapsreformerna. Bestämmande av
hyra blir i regel en engångsföreteelse och de fall då tvist föreligger om hyrans
storlek torde dessutom inte bli talrika. Det kan därför synas obefogat
att inrätta ett särskilt organ för att bestämma hyror för ifrågavarande lokaler.
I stället skulle staten — såsom beträffande ersättning till stad för upplåtelse
av lokaler för statspolisens behov — bestämma skälig hyresersättning.
Med hänsyn till principbeslutet att lokalerna skall ställas till statens
förfogande mot hyra, dvs. i princip avtalad ersättning för nyttjandet, anser
beredningen emellertid att det är nödvändigt att överlåta bestämmandet av
hyra åt ett »opartiskt» organ.

Av det organ som vid bristande överenskommelse mellan parterna skall
fastställa hyran måste enligt beredningens mening krävas att det snabbt
skall kunna komma till beslut och att beslutet är definitivt. Dessa krav sägs
kunna fyllas genom inrättande av en nämnd, vars beslut inte kan överklagas.
Sådan nämnd bör vara gemensam för hela riket. Liksom vanligen är
fallet med skiljenämnder, med vilka den här föreslagna nämnden närmast
är jämförbar, bör nämnden bestå av en opartisk ordförande samt två andra
ledamöter. Såväl ordföranden som ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t.
En av ledamöterna bör emellertid utses på förslag av kommunförbunden.
Såsom ordförande anser beredningen ledamot av hyresrådet lämpligen böra
komma ifråga. Ingående reglering av nämndens verksamhet synes inte påkallad.
Kostnaderna för nämndens verksamhet, vilka kan antas bli ganska
blygsamma, anses böra bäras av staten.

I ett vid beredningens förslag fogat särskilt yttrande uttalar sig två ledamöter
i den rådgivande nämnden, herrar Hedin och Stålil, för att lagen om
skiljemän skall tillämpas, lämpligen med en för hela riket gemensam skiljenämnd.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan godtar att staten ensam avgör vilka lokaler som
behövs och är ändamålsenliga för fortsatt användning inom den förstatligade
verksamheten. Av dem som uttalat sig särskilt på denna punkt anför
länsstyrelsen i Kronobergs län, att länsstyrelsen delar beredningens uppfattning
att staten inte kan vara skyldig att överta olämpliga lokaler och att
bestämmanderätten måste ligga hos staten. Staten måste även ha rätt att
ensam bedöma om lokalerna är lämpliga eller inte. Samma inställning har
fastighetsnämnden i Stockholm. Inte heller de båda kommunförbunden har
någon erinran på denna punkt.

I ett avseende anser dock styrelsen för svenska stadsförbundet att kommunerna
bör få vissa garantier av staten, nämligen beträffande lokaler som
kommunerna håller på att uppföra.

Statens exklusiva rätt att avgöra om befintliga lokaler skall hyras eller
inte bör modifieras i vissa situationer, framhåller Höganäs polisförbund.
Sålunda bör garantier skapas mot alltför strikt tillämpning i sådana fall
då resultatet skulle te sig obilligt och stötande. Staten skall rimligen vara
skyldig att hyra alla polislokaler på en ort, även om något minskat lokalutrymme
erfordras efter förstatligandet, såvida friställda lokaler av byggnadstekniska
eller liknande skäl inte kan eller bör utnyttjas för annat ändamål.
Av dessa skäl hävdar Vellinge polisförbund att alla där befintliga lokaler
för polisen skall förvärvas eller hyras av staten.

Förslaget att inrätta en riksnämnd för fastställande av hyra när
enighet därom inte kan nås tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Hit hör statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,
statens hyresråd, överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna,
domstolskommittén, de båda kommunförbunden samt sex kommuner
och polisförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda beträffande
detta liksom övriga förslag att de i allt väsentligt är väl ägnade
att lösa eventuella tvistigheter i förhållandet mellan kommunerna och staten
under övergångstiden. Statskontoret vill inte motsätta sig förslaget men
anser att det hade varit naturligt om nämnden skolat tillsättas i samma
ordning som vanlig skiljenämnd.

Stockholms stad avstyrker inrättande av en riksnämnd av föreslagen
typ. Enligt det av staden åberopade yttrandet från stadskansliet bör allvarliga
skäl anföras för att underkänna de kommunala myndigheternas
kompetens att enligt gängse materiella grunder fastställa hyrorna för
tvångsupplåtna lokaler. Sådana skäl har inte förebragts. Skall det inte förbli
vid det nu för hyressättningen i kommunägda hus gängse förfarandet,
bör hyra för tvångsupplåtna lokaler bestämmas av expropriationsdomstol.
Enligt yttrandet från stadens fastighetsnämnd, vilket jämväl åberopats av
staden, innebär det onödig omgång att hänskjuta hyrestvist till en riksnämnd,
när man har tillgång till hyresnämnderna. Finns inte hyresnämnd

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b

i orten, bör frågan kunna lösas med hjälp av annat organ. Liknande synpunkter
anför kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Järfälla kommun,
stadskollegiet i Hälsingborg samt drätselkammaren i Eslöv, vilka förordar
att fråga om hyrans storlek vid oenighet hänskjuts till skiljemän
enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.

De par tementschefen

I allmänna motiveringen

Från statens synpunkt är den mest aktuella frågan inför förstatligandet
utan tvivel lokalanskaffningen. Planeringen på detta område
påbörjades inom polisberedningen omedelbart efter principbeslutet och är
nu långt framskriden. Kommunerna har under arbetets gång visat stor
beredvillighet att lämna allt möjligt bistånd för att nå tillfredsställande
lösningar i lokalfrågorna. De hittillsvarande erfarenheterna talar för att
svårigheter att komma fram till överenskommelser om förhyrning av kommunägda
lokaler kan väntas föreligga endast i utpräglade undantagsfall.
Mot denna bakgrund får beslutet om skyldighet för kommuner att upplåta
lokaler givetvis begränsad betydelse. Å andra sidan måste garantier även
i undantagsfallen finnas för att lokaler är disponibla för verksamheten vid
reformens ikraftträdande och under tiden till dess lokalfrågorna kan få en
mera definitiv lösning. I likhet med polisberedningen och nästan alla remissinstanser
förordar jag att principiell skyldighet införs för kommunerna att
upplåta nyttjanderätt till de kommunägda lokaler som står till de förstatligade
verksamhetsgrenarnas förfogande vid reformen. Vilka lokaler det
här blir fråga om torde i allmänhet inte föranleda tveksamhet. Som beredningen
framhållit skall det avgörande vara den faktiska användningen av
lokalerna vid reformens ikraftträdande.

För lokaler, som staten i samband med reformen tar i anspråk utan att
avtal träffas om hyresersättningen, måste ersättningens storlek självfallet
fastställas i annan ordning. I likhet med det stora flertalet remissinstanser
biträder jag polisberedningens förslag att för detta ändamål inrätta en särskild
nämnd på tre personer, av vilka en skall vara ordförande samt de
två andra företräda kronans och kommunernas intressen. Enligt förslaget
skall förordnanden för såväl ordföranden som de båda ledamöterna meddelas
av Kungl. Maj :t, varvid en av ledamöterna skall utses på förslag av
kommunförbunden. I ett par yttranden har ifrågasatts om inte nämnden
bör tillsättas enligt vad som gäller jämlikt lagen om skiljemän. Detta
skulle innebära att staten och kommunförbunden skulle utse var sin ledamot
samt de sålunda utsedda välja ordförande. Vid oenighet mellan de två
partsrepresentanterna måste emellertid ordföranden utses av annat organ,
varvid endast Kungl. Maj:t synes kunna komma i fråga. Mot denna bak -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

grund anser jag beredningens förslag vara att föredra. Förslaget har även
accepterats av kommunförbunden.

I det föregående har jag betonat att staten inte skall vara skyldig att
överta lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i samband med
förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning inom
verksamhetsgrenarna. Staten skall inte heller i övrigt ha några ekonomiska
förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Denna ståndpunkt, som kommit
till uttryck i principbeslutet, intas av polisberedningen och har allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. I speciella situationer bör dock hänsyn till
kommunernas intressen föranleda avsteg från principen. Om något eller
några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga
bör staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena inte lämpligen
kan hyras ut separat eller eljest användas för annat ändamål. I övrigt
är det naturligt att kommunerna, som genom reformen avlastas betydande
kostnader, svarar för överblivna lokaler. Vad särskilt gäller lokaler som
kommunerna hyr för polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisationerna
vill jag upplysa, att kommunerna redan nu fått eller kan få besked
om statens lokalbehov enligt de av polisberedningen framlagda organisationsförslagen.

I specialmotiveringen

I enlighet med vad som ansetts önskvärt från kommunalt håll har
föreskrivits, att ordföranden i nämnden för fastställande av hyra för
upplåtna lokaler skall vara opartisk och att en av de övriga ledamöterna
skall utses på gemensamt förslag av de båda kommunförbunden. Beträffande
omröstning i nämnden föreslås att bestämmelserna i 16 kap. 4 §
rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning. Detta innebär praktiskt
sett, om alla tre ledamöterna har olika mening, att hyrans storlek
bestäms av den som röstar för en hyra som ligger mellan vad de två andra
förordar. Nämndens beslut skall inte kunna överklagas. Vad polisberedningen
anfört om nämndens verksamhet instämmer jag i. Visar det sig
att föreskrifter beträffande verksamhetsformerna blir nödvändiga torde
dylika föreskrifter få utfärdas av Kungl. Maj :t i enlighet med de grundsatser
beredningen angivit.

Motioner

I motionerna I: 784 och II: 966 hemställes

a) att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 101 måtte besluta att
tvister rörande hyrans storlek i lokaler som upplåtes av kommun till kronan
med nyttjanderätt skall hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen
den 14 juni 1929 om skiljemän; samt

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i hl

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext.

Till stöd för denna hemställan anföres i motionerna att, med den utformning
riksnämnden erhållit, risk föreligger för att kommunernas befogade
synpunkter och värderingar icke alltid kan komma att vinna tillbörligt
beaktande. I alla de intressebrytningar med kommunerna, som kan
uppkomma, har kronan på förhand fått en stark dominans. Då det rör sig
om en uppgörelse mellan två parter, och det för tvister i sådana sammanhang
finnes skiljemannaförfarande, föreslås att lagen om skiljemän tilllämpas.

Motionen II: 955 upptager i den till lagutskott hänvisade delen (yrkandet
b) förslag att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
staten, då övertagande av polislokaler från kommunal huvudman är i fråga,
övertager lokalerna i sin helhet, därest inte utrymmen, som ur statens
synpunkt kan framstå som obehövliga med hänsyn till beskaffenhet och
läge, kan utnyttjas för annat ändamål än polisverksamhet.

I motiveringen anföres:

Enligt principbeslut vid 1962 års riksdag skall kommunerna vid förstatligandet
överlämna de lokaler som använts för polisverksamheten till staten.
Det förutsattes att det skulle ske genom hyresupplåtelse men också att
kommunägd fastighet som helt använts för polisbruk skulle kunna inlösas.
Departementschefen framhöll i sammanhanget att i den mån ett minskat
lokalbehov ledde till att av kommuner disponerade lokaler vid förstatligandet
helt eller delvis inte behövde tagas i anspråk borde kommunen svara
för avvecklingen av de icke erforderliga lokalerna. Det underströks att staten
borde taga all möjlig hänsyn till lokala intressen.

Dessa allmänna riktlinjer får anses vara godtagbara, men i vissa fall har
det uppstått tvekan om hur de skall tillämpas. Detta har gällt då staten inte
ansett sig behöva hela det tidigare utrymmet utan endast en del därav. I
sådana fall kan det inte vara riktigt med hänsyn till lokala intressen om
staten väljer ut en viss del av lokalerna utan hänsyn till om återstoden kan
nyttjas för annat ändamål eller ej. Kommunerna har givetvis inte användning
för t. ex. en viss del av arrestutrymmena eller utrymmen som är så
belägna i förhållande till de framtida polislokalerna att de inte kan utnyttjas
för annat ändamål. Enligt vår mening bör därför staten övertaga polislokalerna
i deras helhet om inte de eventuella utrymmen, som staten anser
vara obehövliga, är av sådan beskaffenhet och så belägna att kommunerna
kan nyttja dem för annat ändamål.

Utskottet

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 148 år 1962 (SU 183, rskr
387) angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. in. har fattats principbeslut
om att staten från och med den 1 januari 1965 skall överta huvudmannaskapet
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet i den mån huvud -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196h mannaskapet

för dessa verksamhetsgrenar alltjämt är kommunalt. För
innevarande års riksdag har genom propositionen nr 100 framlagts på nämnda
principbeslut grundade förslag beträffande organisationen av det förstatligade
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. I anslutning härtill har redovisats
vissa förslag i fråga om häktesorganisationen och den kriminaltekniska
laboratorieverksamheten. Utskottet har inhämtat att statsutskottet,
som behandlat propositionen nr 100, i utlåtande denna dag tillstyrker bifall
till nämnda proposition.

I nu förevarande proposition, nr 101, framlägges förslag till författningsreglering
i anslutning till förstatligandet och organisationsförändringen.
Polismyndighetsbegreppet föreslås bliva reglerat i en ny lag om vad som
avses med polismyndighet. Därmed skall avses polischefen i orten, om annat
icke följer av lag eller författning. Uppgift som åligger polischef skall
kunna fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet, om Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskrivit det. Dylika föreskrifter
förutsätts komma att meddelas i avsevärd omfattning. Kontakten
mellan kommunerna och polisväsendet skall enligt propositionen upprätthållas
genom polisnämnder. Sådan nämnd, som väljes av kommunernas fullmäktige
eller av ombud utsedda av fullmäktige, skall finnas i varje polisdistrikt.
Nämnden skall samråda med polischefen i frågor av mera allmän
betydelse för distriktets polisväsende samt bl. a. framlägga de förslag och
eljest anföra de synpunkter som nämnden finner påkallade för att främja ett
förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Vidare föreslås en lag om kommunal trafikövervakning. Enligt denna lag
skall det i vissa fall kunna åläggas kommun att inom kommunen ombesörja
enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakning. Förutsättning för
sådant åläggande skall vara att kommunen uttager avgift för begagnande av
allmän parkeringsplats. I anslutning till vad 1962 års principbeslut innehåller
beträffande kommunernas medverkan vid genomförandet av huvudmannaskapsreformen
framläggs förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. I lagförslaget
regleras kommunernas skyldighet att bl. a. upplåta lokaler, överlåta
inventarier samt lämna bidrag till statsverkets kostnader för de förstatligade
verksamhetsgrenarna under en övergångstid. Den nuvarande polislagen
föreslås upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

I övrigt föreslås en rad författningsändringar med anledning av de förslag
angående organisationen av polisväsendet m. in., som framlagts i propositionen
nr 100. Förslagen innebär bl. a., att föreskriften i rättegångsbalken,
att fjärdingsman är stämningsman utan särskilt förordnande, skall
upphävas. I stället skall polismyndighet i administrativ väg kunna åläggas
att ombesörja delgivning även på begäran av enskild.

I det följande upptager utskottet de genom propositionen framlagda för -

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1961

slagen till närmare behandling allenast i vad de beröres av väckta motioner.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot förslagen i övriga delar.

De motioner som föreligger till behandling i samband med propositionen
avser dels frågan om skyldighet för kommun att i vissa fall ombesörja trafikövervakning,
dels spörsmål i samband med kommunernas medverkan vid
anskaffningen av lokaler för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Utförlig
redogörelse för motionerna samt för propositionens innehåll i därav berörda
delar har lämnats ovan.

Vad först angår lagen om kommunal trafikövervakning yrkas i motionerna
I: 785 och II: 9(57 att riksdagen måtte avslå förslaget i denna del (yrkandet
a) och hemställa att Kungl. Maj :t skyndsamt utreder frågan om trafikövervakningens
inordnande i det statliga polisväsendet (yrkandet b). Vidare
hemställes i motionerna I: 786 och II: 968 att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring i förslaget att nämnda lag kommer att innebära icke en skyldighet
utan en möjlighet för kommun som så önskar att åtaga sig de ifrågavarande
uppgifterna inom trafikövervakningen, varvid enligt motionerna
bör övervägas ett statsbidrag med 90 procent av kommunens kostnader.

Utskottet finner det i och för sig naturligt att invändningar rests mot förslaget
att kommun under vissa förutsättningar skall kunna åläggas att svara
för trafikövervakning. Det kan nämligen synas inkonsekvent att, då övriga
polisuppgifter blir helt statliga, räkna med ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap
för någon del av polisverksamheten. Då man bedömer förevarande
fråga från mera principiella synpunkter måste emellertid fasthållas att
det här gäller klart avgränsade uppgifter, som på grund av särskilda, lokala
förhållanden i företrädesvis de större städerna blir speciellt personalkrävande.
Uppgifterna kan vidare fullgöras av personal med långt mindre kvalifikationer
än som eljest behövs inom polistjänsten och behovet av samordning
med övrig polisverksamhet är mindre framträdande. Frågan om trafikövervakningen
i de tätorter, där bristen på parkeringsplatser bereder mera betydande
svårigheter, kan därför med fog betecknas som ett särproblem. Enligt
utskottets mening kan avgörande betänkligheter icke anses möta mot
att detta problem löses efter en annan linje än den för polisreformen i övrigt
bestämmande.

De skäl som talar för att ett kommunalt ansvar för viss trafikövervakning
bibehålies efter polisväsendets förstatligande har ingående redovisats i
propositionen. Utskottet vill för sin del särskilt framhålla det samband som
föreligger mellan anordnandet av parkeringsplatser och övervakningen av
att parkeringsföreskrifterna efterleves. Detta samband medför att kommunerna
vid planeringen av parkcringsfrågorna måste göra avvägningar, vid
vilka kostnaderna för övervakningen får tillbörligt beaktande. Synpunkten
får givetvis icke föras alltför långt; i realiteten bar kommunerna stundom
icke möjlighet att välja mellan alternativa lösningar av parkeringsproble -

60 Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 196''r

men. Det sagda innefattar likväl enligt utskottets bedömande starka skäl
för uppfattningen, att eu ändamålsenlig ordning på förevarande område torde
bäst främjas, därest ansvaret för trafikövervakningen i den utsträckning
som lokala förhållanden motiverar alltjämt får vara förknippat med ansvaret
för parkeringsfrågorna i övrigt. Från denna utgångspunkt kunde det
te sig befogat att kommun ålades svara för viss trafikövervakning, närhelst
parkeringsproblemen nått sådan svårighetsgrad att en verkligt effektiv dylik
övervakning utgör en nödvändig del i kommunens lösning av parkeringsfrågorna.
Det synes emellertid vanskligt att finna en rättvis och praktisk bedömningsgrund,
efter vilken generellt kan avgöras, huruvida den sålunda angivna
situationen föreligger. I detta läge har i propositionen valts utvägen
att anknyta till att kommunen infört avgiftsbelagd parkering.

Att avgiftsbeläggning tillgripits får regelmässigt anses utgöra bevis för att
parkeringsproblemen inom kommunen blivit synnerligen besvärliga. Kommunen
har själv beslutat om avgiftsbeläggningen och har alltså accepterat
detta system, ehuru det i och för sig kan draga med sig ett ökat behov av
intensiv trafikövervakning. Vidare synes kommunen i allmänhet med sina
inkomster av avgifterna kunna täcka ej blott kostnaderna för erforderliga
avgiftsanordningar och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.
Angivna förhållanden medför onekligen att den i propositionen föreslagna
avgränsningen av kommunernas skyldigheter i fråga om tralikövervakningen
framstår som tilltalande, ej minst från billighetssynpunkt. Utskottet
anser sig därför böra förorda denna lösning av föreliggande problem.
Det må härvid även framhållas, att enbart kommunens åtgärd att införa
avgiftsbelagd parkering icke skall föra med sig skyldighet att sörja för trafikövervakningen.
Bedömningen av i vilka fall sadan skyldighet bör aläggas
kommun skall ankomma på Kungl. Maj :t, som skall upptaga frågan när
framställning därom göres av länsstyrelsen. Innan sådan framställning göres
skall länsstyrelsen taga kontakt med kommunen och polischefen i orten
samt med dem diskutera trafikförhållandena i kommunen. Enligt vad departementschefen
framhållit bör det således redan när framställningen inges
vara klarlagt, att annan från trafiksynpunkt tillfredsställande lösning av
parkeringsfrågan icke kan komma till stånd eller att kommunen, om flera
möjligheter står till buds, föredrar sådan avgiftsbeläggning som kräver omfattande
övervakning. Utskottet förutsätter att i anslutning till den utredning,
som sålunda skall föregå beslut om skyldighet för kommun att ombesörja
trafikövervakning, jämväl upptages frågan i vad mån kommunens
kostnader för övervakningen kan täckas med inflytande parkeringsavgifter
samt att kostnadsfrågan kommer att beaktas vid Kungl. Maj :ts avgörande.
I sammanhanget må ock framhållas att skälig hänsyn bör tagas till kommunens
särskilda önskemål rörande organisationen av trafikövervakningen.
Detta synes närmast vara av betydelse då länsstyrelsen skall bestämma det
område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år W64-

minsta antal övervakare som erfordras. Vad gäller tanken på statsbidrag till
trafikövervakningen anser utskottet att, även om det icke är uteslutet att
denna fråga bör upptagas längre fram i belysningen av vunna erfarenheter,
för närvarande skäl ej finnes att närmare ingå härpå.

Såsom framgår av det anförda ansluter sig utskottet till grundtanken i
det genom propositionen framlagda förslaget till lag om kommunal trafikövervakning.
Vid sin granskning av nämnda lagförslag i övrigt har utskottet
icke funnit anledning till anmärkning. Utskottet får således, med avstyrkande
av motionerna I: 785 och II: 967 samt I: 786 och II: 968, tillstyrka bifall
till propositionen, såvitt nu är i fråga.

Övriga i ärendet väckta motioner avser såsom ovan nämnts spörsmål i
samband med kommunernas medverkan vid anskaffningen av lokaler för
de förstatligade verksamhetsgrenarna. I motionerna I: 784 och II: 966 föreslås
sålunda att riksdagen skall besluta, att tvister rörande storleken av hyran
för lokaler som upplåtes av kommun till kronan med nyttjanderätt skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt lagen den 14 juni 1929 om
skiljemän.

Den genom propositionen föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m. upptager bl. a. en regel enligt vilken staten under vissa förutsättningar
äger att med nyttjanderätt taga kommunägda lokaler i anspråk för polisväsendet
m. in. I den mån avtal ej träffas om hyresersättningen skall enligt
stadgande i 3 § 2. nämnda lag hyrans storlek bestämmas av en för hela riket
gemensam nämnd, bestående av en opartisk ordförande samt två ledamöter.
Ordföranden och ledamöterna förordnas av Kungl. Maj :t, en av ledamöterna
på gemensamt förslag av styrelserna i de båda kommunförbunden. Mot denna
ordning har i nämnda motioner riktats den erinran, att risk föreligger
för att kommunernas befogade synpunkter och värderingar icke alltid kan
komma att vinna tillbörligt beaktande. I alla de intressebrytningar med kommunerna
som kan uppkomma har nämligen enligt motionärernas mening
kronan på förhand fått en stark dominans.

Vad beträffar sammansättningen torde olikheten mellan en gemensam
skiljenämnd av det slag motionärerna synes förorda och den i propositionen
föreslagna riksnämnden i realiteten hänföra sig till det sätt varpå ordföranden
utses. I skiljenämnden väljes ordföranden av ledamöterna i nämnden,
medan ordföranden i riksnämnden utses av Kungl. Maj :t. Utskottet, som med
hänsyn till propositionens innehåll i denna del anser sig kunna förutsätta
alt riksnämndens ordförande blir en domare med erfarenhet av hyresfrågor,
kan för sin del icke finna att den av motionärerna förordade anordningen
i jämförelse med propositionens förslag skulle erbjuda några fördelar, när
det gäller tillvaratagandet av kommunernas intressen. Däremot kan till förmån
för alternativet med en riksnämnd anföras vissa praktiska skäl. Sålun -

Första lagutskottets utlåtande nr 2S år 1964

da medför nämndens ställning som myndighet bl. a. att bistånd i erforderligt
utredningsarbete kan påkallas hos andra myndigheter samt att frågan
om kostnaderna för nämndens verksamhet förenklas. Ytterligare må nämnas
att genomförandet av motionärernas förslag skulle medföra vissa lagtekniska
komplikationer.

Utskottet får därför med avstyrkande av motionerna I: 784 och II: 966 tillstyrka
det i propositionen framlagda förslaget såvitt gäller riksnämnden.

Det i motionen II: 955 under b) upptagna yrkandet, vilket ankommer på
utskottets behandling, innefattar förslag att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa, att staten, då övertagande av polislokaler från kommunal
huvudman är i fråga, övertager lokalerna i deras helhet, därest icke
utrymmen, som ur statens synpunkt kan framstå som obehövliga med hänsyn
till beskaffenhet och läge, kan utnyttjas för annat ändamål än polisverksamhet.

Vid behandlingen av det spörsmål som beröres i nämnda motionsyrkande
har departementschefen i propositionen framhållit att staten icke skall vara
skyldig att övertaga lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i
samband med förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning
inom verksamhetsgrenarna. Staten skall ej heller i övrigt ha några
ekonomiska förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Departementschefen
har emellertid även uttalat, att i speciella situationer hänsyn till kommunernas
intressen bör föranleda avsteg från den angivna principen. Om något
eller några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga
bör sålunda staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena
ej lämpligen kan hyras ut separat eller eljest användas för annat
ändamål.

De önskemål som uppbär förevarande motionsförslag torde, såvitt utskottet
kunnat finna, väsentligen vara tillgodosedda genom departementschefens
nu återgivna uttalande. Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra avstyrka
det under b) i motionen II: 955 upptagna skrivelseyrkandet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen

1.1:784 och 11:966,

2. I: 785 och II: 967, såvitt avser yrkandet om avslag å
förslaget till lag om kommunal trafikövervakning, samt

3. I: 786 och II: 968,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 101, ävensom

B. att följande motioner, nämligen

1. I: 785 och 11:967, såvitt avser yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj :t, samt

2. II: 955, såvitt nu är i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Första lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

Stockholm den 15 maj 1964

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson, fröken
Mattson, herrar Wikner, Ferdinand Nilsson, Hilding och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Boman,
herrar östrand, Svensson i Vä , Ekström i Björkvik, Keijer och fröken
Bergegren.

ESSELTE AB, STHLM S4
414817