Första lagutskottets utlåtande nr 27 (Utlåtande 1954:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av
rättegångsbalkens bestämmelser om valperioder för
nämndemän.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, i första kammaren
nr 7 av herr Lundström och nr 118 av herr Bergh samt i andra kammaren
nr 12 av herr Löfgren m. fl.

I motionerna I: 7 och II: 12, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte för sin del besluta om sådan ändring av rättegångsbalkens bestämmelser
om valperioder för nämndemän att i första hand beträffande
Stockholm, Göteborg och Malmö stadgas, att för vid kompletteringsval utsedd
nämndeman valperioden kommer att utgå vid samma tidpunkt som
för övriga nämndemän, samt att vederbörande utskott måtte utforma erforderlig
lagtext».

Motionen I: 118 utmynnar i hemställan, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av 8 § i fjärde kapitlet rättegångsbalken, att när nämndeman
avgår under den tid för vilken han blivit vald fyllnadsval anställes
för återstoden av denna tid».

Beträffande de skäl som ligga till grund för motionerna får utskottet
hänvisa till dessa.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 4 kap. 8 § rättegångsbalken väljes nämndeman »för sex år». Detta
gäller även då efterträdare skall väljas till den som avlidit eller eljest avgått
under den tid för vilken han valts. Efterträdaren skall således då utses
icke för återstoden av den förres valperiod utan för nya sex år.

Processkommissionen föreslog på sin tid en annan ordning och yttrade
härom.

Val av nämndeman avser för närvarande---en tid av sex år. En

valperiod av sådan längd är ägnad att befordra kontinuiteten inom nämnden,
men den torde å andra sidan ofta vara anledningen till de avsägelse!-efter två års tjänstgöring, som förekomma och som för arbetet inom nämnden
äro mindre lämpliga. Processkommissionen har vid övervägande av
denna fråga ansett en sänkning av valperiodens längd till fyra år vara välbetänkt.
Avgår nämndeman under valperioden, bör fyllnadsval ske för den
tid, som återstår. Att i stället för denna anordna val av suppleanter för
nämndemännen, vilka inträda i dessas ställe, torde icke vara erforderligt
eller lämpligt.

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1''Jöl. 9 samt. 1 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Valen synas alltså böra ordnas så, att fasta valperioder om fyra år gälla
för varje nämndemansplats, och icke i överensstämmelse med den nuvarande
ordningen, enligt vilken varje nämndeman väljes för den bestämda valperioden
av sex år, oberoende av om hans företrädare suttit i nämnden hela
den period, för vilken han valts, eller icke. Däremot torde det vara lämpligt
att icke låta alla nämndemansplatserna inom ett tingslag vara föremål för
val samtidigt. I synnerhet i de större städerna, där valet omfattar ett mycket
stort antal platser, är det givetvis fördelaktigare att uppdela detta antal
i grupper, som äro föremål för val under olika år. Valet kommer då varje
gång att omfatta ett mindre antal och blir därigenom lättare att utföra.
Inom domkretsar, där varje valkrets väljer endast en nämndeman, har en
dylik ordning naturligtvis icke samma betydelse, men för bevarandet av
kontinuiteten inom nämnden torde även där en viss fördel stå att vinna, om
de olika valkretsarna fördelas i grupper, som förrätta val skilda år. Processkommissionen
har ansett denna fördelning böra genomföras så, att
inom varje domkrets en fjärdedel av nämndemansplatserna är föremål för
val varje år.

Processlagberedningen föreslog ett bibehållande av den gamla ordningen,
såväl för häradsrätt som för rådhusrätt, utan att motivera varför processkommissionens
förslag om fasta valperioder icke följdes. Beredningen anförde
i huvudsak endast att anledning att förkorta tidsperioden icke torde
finnas.

Att nämndemansval skall ske för sex år även vid val av ersättare för en
i förtid avgången nämndeman har kritiserats. Man har därvid menat att
i dessa fall val borde ske endast för den avgångnes återstående mandattid.

Förslag härom har från en borgmästare framförts till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet i skrivelse av den 8 november 1949, vari anfördes.

Det kommer att leda till stora praktiska svårigheter att icke låta hela
nämndemansuppsättningen bli föremål för nytt val på en gång vid den
första sexårsperiodens slut. Då det i städerna blott är en valkorporation
torde det icke vara otänkbart att lagen ändras så att beträffande val av
nämndemän i stad detta skall avse sex år men att vid fyllnadsval den nye
nämndemannen väljes för den avgåendes återstående mandattid. Detta
torde överensstämma med den praxis som utbildats i de flesta städer vid
val av ledamöter i kommunala nämnder.

Sedan 1951 års råttegångskommitté, som har till uppgift att verkställa
en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa
författningar, i en cirkulärskrivelse uppmanat vissa myndigheter
och organisationer att till kommittén inkomma med ändringsförslag,
har från rådhusrätten i Hälsingborg anförts.

Bestämmelsen att nämndeman alltid skall väljas för sex år kommer så
småningom att leda till att mandatperioderna utlöpa vid olika tidpunkter.
Detta torde särskilt beträffande de större rådhusrätterna komma att medföra
praktiska olägenheter. Att å andra sidan ändra den nuvarande regeln
så att kompletteringsval blott skall avse återstoden av mandatperioden och
val av samtliga nämndemän följaktligen komma att äga rum vid utgången
av varje 6-årsperiod synes med tanke på önskvärdheten av att bibehålla
kontinuiteten inom nämnden mindre lämpligt. Enligt rådhusrättens upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

fattning vore det emellertid skäl att undersöka möjligheten av att indela
nämnden i grupper, vars mandat utlöpa under olika år, och låta kompletteringsval
avse återstoden av den avgångnes mandatperiod. Båda ovan berörda
olägenheter skulle därigenom komma att undvikas.

I sitt den 10 augusti 1953 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar
i rättegångsbalken (SOU 1953:26) fann emellertid rättegångs kommittén
ej skäl att i förevarande avseende föreslå några ändringar i gällande
bestämmelser. Kommittén anförde härom.

Föreskriften att nämndeman skall väljas för sex år, vare sig företrädaren
avgått under valperioden eller valperioden utgått, synes kommittén välmotiverad.
Nämndemansuppdraget bör betraktas som ett i hög grad personligt
uppdrag, och ett nyval av nämndeman bör avse att en person väljes för
en ej alltför kort tid och icke att utfylla en för en avgången nämndeman
bestämd period. Om en ordning med fyllnadsval införes, skulle nämndemän
ej sällan komma att väljas för mycket korta perioder. Att med den
gällande ordningen nämndemännens valperioder småningom komma att
bli mycket skiftande, även i de domstolar där de ursprungligen valts för
samma period, medför en successiv förnyelse som endast är till gagn. Olägenheterna
för de välj arkorporationer, som ha att välja flera nämndemän,
synas icke avsevärda. Domstolsordförandena ha enligt 4 kap. 5 § sista stycket
rättegångsbalken att anmäla, då nämndeman skall väljas, och att
fullgöra denna skyldighet kan icke gärna medföra några svårigheter, om
lämpliga anteckningar föras.

Kommittén har alltså ej funnit skäl att i förevarande avseende föreslå
någon ändring i gällande bestämmelser.

Av de myndigheter och organisationer, som efter remiss avgåvo yttranden
över kommitténs betänkande, berördes den nu förevarande frågan endast
av Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten yttrade.

---den nuvarande regeln om att jämväl vid fyllnadsval av nämndeman
valperioden skall vara sex år medför avsevärda praktiska svårigheter,
åtminstone i Stockholm med dess stora antal nämndemän. Det skulle innebära
betydande lättnader, om det för fyllnadsval av nämndeman infördes
den bestämmelsen, att den nye nämndemannen skall väljas för den avgåendes
återstående mandattid. Man torde kunna räkna med att en dylik nyvald
nämndeman, då hans mandattid utgår, i regel kommer att återväljas
för den kommande sexårsperioden. Det kan förväntas att även andra nämndemän
i stor utsträckning komma att omväljas. Den av rådhusrätten föreslagna
ändringen synes därför icke annat än i undantagsfall komina att
medföra, att nämndemans tjänstgöringstid blir av kort varaktighet, och
icke heller åstadkomma bristande kontinuitet i fråga om nämndens sammansättning.

Utskottet.

Genom rättegångsreforinen infördes nämnd även i rådhusrätterna, och
nämndemansval i städer med rådhusrätt ägde första gången rum för sexårsperioden
1948—1953. Genom att ett flertal nämndemän avgingo före
slutet av denna mandatperiod och ersättare för dessa utsågos för nya sex -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

årsperioder, komrao mandatperioderna för åtskilliga nämndemän att överskjuta
årsskiftet 1953—54, då flertalet nämndemansbefattningar blev föremål
för nyval. Det är tydligt, att det gällande valperiodsystemet medför,
att nämndemansvalen i städer med rådhusrätt efter hand komma att ske
alltmer successivt på samma sätt som av ålder är förhållandet beträffande
val av nämndemän i häradsrätter.

I motionen I: 118 framhålles, att en successiv förnyelse av nämnderna
så småningom kommer att äventyra en önskvärd proportionalitet vid nämndemansval,
och motionären föreslår därför ett system med fasta mandatperioder.
Motsvarande farhågor och reformförslag framföras i motionerna
I: 7 och II: 12, men avse i dessa motioner endast de tre största städerna,
Stockholm, Göteborg och Malmö. Som skäl för en allmän övergång till fasta
valperioder anföres i motionen I: 118 ytterligare, att det nuvarande valperiodsystemet
sätter nämndemansvalen i särklass bland kommunala val och
medför att ett större antal val måste förrättas än vad eljest skulle behöva
bli förhållandet.

Såsom framhålles i motionerna I: 7 och II: 12 förekommer på många håll
att nämndemän väljas medelst gemensamma vallistor, där platserna fördelats
mellan de olika partierna i förhållande till dessas styrkeförhållanden
inom den kommunala representationen. En sådan ordning vid valen är givetvis
lättast att genomföra, därest alla nämndemansbefattningar i valkretsen
samtidigt bli föremål för nyval. Det är även tydligt, att olägenheterna
av den nuvarande ordningen bli större ju fler nämndemän som skola
utses inom valkretsen. Vissa praktiska skäl kunna sålunda obestridligen
anföras till stöd för en reform av ordningen för val av nämndemän i den
av motionärerna angivna riktningen.

Emellertid möta principiella betänkligheter mot en sådan reform. Såsom
rättegångskommittén framhållit är nämligen nämndemansuppdraget ett i
hög grad personligt uppdrag, som bör ges en viss person för viss icke alltför
kort tid och icke endast för att utfylla en för en avgången nämndeman
bestämd period. Lägger man sålunda huvudvikten vid nämndemansbefattningens
personliga natur, ter det sig ej heller mest angeläget, att nämnden
till sin sammansättning alltid noggrant återger den politiska sammansättningen
av kommunalrepresentationen och troget återspeglar varje fluktuation
i partiställningen inom denna. I stället framstår det som önskvärt, att
en nämndeman som befunnits skickad för sitt uppdrag skall kunna omväljas
för nya mandatperioder oavsett den tillfälliga styrkan hos det politiska
parti, från vilket han ursprungligen må ha utsetts.

Utskottet vill även ifrågasätta, om det nuvarande systemet är förenat med
så avsevärda praktiska olägenheter som motionärerna synas vilja göra gällande.
Man torde ej böra överdriva svårigheterna att redan med nu gällande
regler upprätthålla en önskad proportionalitet vid nämndemansvalen. Belysande
synes vara att man — enligt vad utskottet erfarit — åtminstone på
visst håll inom stadsfullmäktige i Stockholm finner det nuvarande systemet
mera praktiskt än det av motionärerna föreslagna. Man har nämligen

Första lagutskottets utlåtande nr 27. 5

funnit, att det vid successiva nämndemansval blir lättare för en större partigrupp
att finna tillräckligt många kvalificerade kandidater, än om alla
stadens nämndemän skulle omväljas samtidigt. Att nämndemansval måste
förrättas oftare enligt det nuvarande systemet än om fasta valperioder införas,
kan ej nämnvärt tynga valkorporationernas arbete. Dessa behöva
ej själva ha sin uppmärksamhet riktad på, när nyval skall förrättas, utan
meddelande härom inkommer enligt 4 kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken
från vederbörande domstol. Några svårigheter för domstolarna att fullgöra
denna underrättelseskyldighet synas ej föreligga.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet sig böra instämma i den
av rättegångskommittén uttalade uppfattningen, att skäl ej föreligga att
i förevarande avseende föreslå någon ändring av gällande bestämmelser. Att
detta torde vara en allmänt omfattad uppfattning synes framgå av att vid
den omfattande remissbehandlingen av rättegångskommitténs betänkande
den uttalade meningen lämnades utan erinran utom av en remissinstans.
Ej heller Kungl. Maj :t har i propositionen nr 200 till innevarande års riksdag,
vari upptagas vissa i betänkandet berörda frågor, funnit skäl föreslå
någon ändring i nu förevarande hänseende.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 7 och II: 12 samt I: 118, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1954.

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson*, Lodenius, Björnberg,
Lindgren och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Gustafsson i Borås, Johansson i Norrfors*,
fröken Liljedahl, herrar Östlund*, Ekström, fru Löfqvist, fru Eriksson
i Stockholm och herr Lundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.