Första lagutskottets utlåtande nr 27 (Utlåtande 1950:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Nr 27.

Utlåtande i anledning ao dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om svenskt medborgarskap, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 217, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om svenskt medborgarskap.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
en i anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 488,
av herr Herlitz, dels ock en före propositionens avlämnande inom andra kammaren
väckt motion, nr 383, av herr Johnsson i Stockholm.

Motionärernas hemställan återgives nedan i anslutning till redogörelsen
för 6 § i det genom propositionen framlagda lagförslaget.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka redogörelse
icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen och
motionerna.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från Sveriges förenade studentkårer,
vilken hänför sig till motionen II: 383.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den föreslagna medborgarskapslagen — vilken bygger på ett av delegerade
för Sverige, Danmark och Norge gemensamt utarbetat betänkande —
vilar i stor utsträckning på samma principer som den gällande lagen i
ämnet, men innehåller några principellt betydelsefulla avvikelser från gällande
rätt. De till sina verkningar mest omfattande av de föreslagna ändringarna
angå den gifta kvinnans ställning. Under det att gift kvinna nu i
stort sett följer sin man i medborgarskapshänseende, tillerkänner förslaget
den gifta kvinnan en fullt självständig ställning. Utländsk kvinnas äktenskap
med svensk man har enligt förslaget ingen annan inverkan på kvinnans
medborgarrättsliga ställning än att det väsentligt underlättar hennes
upptagande till svensk medborgare genom naturalisation. Svensk kvinna,
som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk man, behåller
sitt svenska medborgarskap, även om hon tar hemvist i mannens hemland.
Beträffande barnens ställning intar förslaget i stort sett samma ståndpunkt
som gällande lag. I vissa undantagsfall skall dock barn i äktenskap
förvärva svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast modern är
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

svensk medborgare. Vidare föreslås att den åldersgräns, vid vilken barn
upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av medborgarskap,
sänkes från 21 till 18 år. En annan principen nyhet är, att Kungl.
Maj:t enligt förslaget äger att efter avtal med annat nordiskt land sätta i
kraft vissa bestämmelser om mera förmånlig behandling av de avtalsslutande
ländernas medborgare.

Bland övriga mera betydande avvikelser från gällande rätt må följande
nämnas. Två stadganden i den nuvarande lagen, enligt vilka förvärv av
svenskt medborgarskap inträder automatiskt, ha ersatts med bestämmelser
om förvärv genom anmälan. Detta gäller förvärv genom födsel i Sverige
i förening med oavbrutet hemvist här intill viss ålder samt återvinning av
tidigare innehaft svenskt medborgarskap. Kungl. Maj :ts befogenhet att
medge eftergift från de allmänna naturalisationsvillkoren har utvidgats.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951. Enligt en särskild
övergångsbestämmelse skall kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat svenskt
medborgarskap till följd av giftermål eller mannens förvärv av utländskt
medborgarskap, vara berättigad att på anmälan inom fem år efter lagens
ikraftträdande återfå svenskt medborgarskap.

Inledning.

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinnas, förutom i
§ 33 regeringsformen, i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap. Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark,
Norge och Sverige år 1921 framlagt betänkande, vilket ligger till grund även
för de gällande danska och norska medborgarskapslagarna.

Under andra världskriget aktualiserades frågan om en revision av medborgarskapslagstiftningen,
men med hänsyn till att samverkan med våra
nordiska grannländer då icke var möjlig, ansågs spörsmålet böra anstå tills
vidare. Sedan den danska regeringen efter krigets slut inbjudit till ett möte
för behandling av medborgarrättsliga frågor, förordnade Kungl. Maj:t den
23 augusti 1946 sakkunniga för deltagande i överläggningar med representanter
för övriga nordiska länder angående lagstiftningsåtgärder på medborgarskapsrättens
område. I november 1946 höllos i Köpenhamn förberedande
överläggningar mellan dessa sakkunniga och representanter för
Danmark och Norge. Sedan under år 1948 särskilda kommittéer för frågans
fortsatta utredning tillsatts även i Danmark och Norge, fullföljdes det skandinaviska
samarbetet. Som resultat härav föreligger nu ett av de tre ländernas
delegerade gemensamt utarbetat betänkande med förslag till nya
medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Betänkandet har i
vart och ett av de tre länderna tryckts på landets språk. Det på svenska
tryckta betänkandet (SOU 1949:45) har den 12 oktober 1949 överlämnats
till Kungl. Maj :t.

De delegerades förslag överensstämmer i fråga om sin allmänna innebörd
med det i propositionen framlagda förslaget. Utöver de i propositionen upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 27. 3

tagna bestämmelserna innehöll emellertid betänkandet ett stadgande, varigenom
bereddes möjlighet alt under vissa förutsättningar fråntaga naturaliserad
person, som dömts för förräderi, spioneri eller vissa liknande brott,
hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens sida,
s. k. expatriering.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

De i yttrandena uttalade helhetsomdömena om förslaget gå alla i gynnsam
riktning. Ändringarna i fråga om den gifta kvinnans ställning ha tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i nästan samtliga yttranden. Såsom en
särskild fördel ha flera remissinstanser framhållit, att bestämmelserna om
förvärv av medborgarskap genom anmälan vore ägnade att skapa klarhet
i medborgarskapsförhållandena. Tillfredsställelse har även uttalats med att
de övriga nordiska ländernas medborgare föreslagits skola intaga en särställning
i förhållande till andra utlänningar. Vidare har framhållits som
en fördel att förslaget utmärktes av en strävan att i möjligaste mån förebygga
såväl statslöshet som dubbelt medborgarskap.

Mot vissa av de föreslagna bestämmelserna ha emellertid erinringar framställts
i en del yttranden. Sålunda ha några remissinstanser uttalat betänkligheter
mot förslaget att naturaliserad person under vissa förutsättningar
skulle kunna fråntagas medborgarskapet.

Ett på grundval av betänkandet inom justitiedepartementet upprättat förslag
remitterades till lagrådet, varvid föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, bl. a. anförde:

»Det skandinaviska samarbetet på medborgarskapsrättens område inleddes
redan på 1880-talet. De gällande danska, norska och svenska medborgarskapslagarna
utgöra också resultatet av samarbete mellan de tre länderna.
Dessa lagar tillkommo några år efter första världskriget. Med hänsyn
till den utveckling som sedan dess ägt rum synes det naturligt att lagarna
nu underkastas revision. De delegerade för Danmark, Norge och Sverige
som fått i uppdrag att utreda detta spörsmål ha framlagt förslag till
nya medborgarskapslagar, vilka inbördes överensstämma i ännu större utsträckning
än de gällande lagarna. Detta förhållande är ett glädjande uttryck
för samhörigheten mellan de tre länderna. Det har också direkt praktisk
betydelse att reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap i dessa
länder vila på samma principer, enär därigenom uppkomsten av statslöshet
och dubbelt medborgarskap motverkas.

Det framlagda förslaget till ny lag om förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap synes mig väl ägnat att läggas till grund för en reformerad
lagstiftning i ämnet och jag kan i allt väsentligt biträda förslaget. Endast
på några punkter till vilka jag senare återkommer anser jag mig böra föreslå
smärre jämkningar. Beträffande dessa har under ärendets beredning inom
justitiedepartementet i allt väsentligt samråd ägt rum med det danska inrikesministeriet
och det norska justitiedepartementet.»

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

I lagrådet framställdes vissa anmärkningar. Här må nämnas, att lagrådet,
jämte andra erinringar, som huvudinvändning mot det föreslagna stadgandet
om expatriering anförde, att det icke syntes kunna genomföras utan ändring
av § 33 regeringsformen.

Lagrådets anmärkningar föranledde vissa jämkningar i förslaget, varjämte
stadgandet om expatriering uteslöts. I anslutning därtill anförde departementschefen,
att det enligt hans mening icke borde vara uteslutet att
sedermera till förnyat övervägande upptaga frågan, huruvida institutet expatriering
kunde anses vara av sådant värde, att det borde införlivas med
vår rätt.

De danska delegerades förslag har förelagts den danska riksdagen. I Norge
har ett förslag på grundval av betänkandet framlagts för årets storting.

I Köpenhamn ha den 8 och 9 maj 1950 förts överläggningar rörande de
för folkrepresentationerna framlagda förslagen. Delegationer från danska
riksdagen, norska stortingets justiskomiié samt första lagutskottet ha deliagit
i överläggningarna. Dessa ha vidare övervarits av indenrigsminister
Smprum, Danmark, justisminister, statsråd Gundersen, Norge, och statsrådet
Zetterberg,

Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Såsom havudprincip i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust
av svenskt medborgarskap gäller, att gift kvinna i medborgarskapshänseende
följer sin man. Sålunda blir utländsk kvinna, som gifter sig med
svensk man, genom giftermålet automatiskt svensk medborgare (3 § första
stycket).

I fråga om förlust av svenskt medborgarskap stadgas i 8 g, att svenskt
medborgarskap förloras av den som genom giftermål eller eljest blir medborgare
i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet
tar sitt hemvist. Svensk kvinnas giftermål med utlänning medför sålunda
icke i och för sig förlust av hennes svenska medborgarskap, men om hon
— såsom gäller i åtskilliga länder — genom giftermålet förvärvar medborgarskap
i mannens hemland, går hon miste om sitt svenska medborgarskap,
under förutsättning att hon har eller sedermera tar sitt hemvist i mannens
hemland.

Efter en redogörelse för tidigare reformförslag, utländsk lagstiftning, de
delegerades förslag och däröver avgivna yttranden anförde departementschefen
vid lagrådsremisser

»Den osjälvständiga ställning, som gift kvinna för närvarande intar i medborgarskapshänsende,
står i strid mot den på andra områden genomförda
grundsatsen om fnll likställighet mellan man och hustru. Den gällande
ordningen är även ägnad att medföra olägenheter i skilda avseenden. Det
kan sålunda ej anses tillfredsställande att en utländsk kvinna, som ingår

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

äktenskap med en svensk man, blir svensk medborgare, även om detta skulle
strida mot hennes önskan. En annan nackdel är, att en svensk kvinna, som
genom giftermål med utlänning förvärvat utländskt medborgarskap och bosatt
sig i mannens hemland, ej kan få behålla sitt svenska medborgarskap.
Bortsett från det principiellt betänkliga i att förlust av svenskt medborgarskap
inträder oberoende av om förvärvet av utländskt medborgarskap skett
med kvinnans vilja, medför den nuvarande regeln även olägenheter av
praktisk betydelse. I vissa situationer skulle sålunda ett svenskt medborgarskap
kunna utgöra ett värdefullt skydd för kvinnan. Det är emellertid icke
blott lrån individens utan också från statens synpunkt som den nuvarande
ordningen kan kritiseras. Sålunda har regeln om kvinnas automatiska förvärv
av svenskt medborgarskap genom giftermål i viss utsträckning missbrukats
genom ingående av s. k. skenäktenskap, d. v. s. äktenskap som uteslutande
haft till syfte att bereda kvinnan medborgarskap. Även i sådana
fall då äktenskapet är allvarligt menat kan nämnda regel leda till betänkliga
konsekvenser. Ingen myndighet kan för närvarande hindra att en kvinna,
som fått avslag på en ansökan om naturalisation eller som till och med
blivit utvisad, genom giftermål skaffar sig svenskt medborgarskap och därmed
ovillkorlig rätt att uppehålla sig i Sverige.

Å andra sidan kan icke bestridas, att den gällande ordningen i vissa hänseenden
innebär fördelar framför en lagstiftning, som tillerkänner den gifta
kvinnan en självständig ställning i medborgarskapshänseende. Sålunda
skulle det såväl för den enskilde som för myndigheterna medföra ett visst
besvär, att utländsk kvinna som gift sig med svensk man måste företa en
positiv åtgärd, om hon ville bli .svensk medborgare, i stället för att som nu
automatiskt förvärva svenskt medborgarskap genom giftermålet. I den tidigare
diskussionen har även åberopats, att det i åtskilliga hänseenden vore av
stor betydelse att hela familjen hade samma medborgarskap. Denna synpunkt
förtjänar otvivelaktigt att beaktas. Den kan emellertid i stor utsträckning
tillgodoses genom lättnader i villkoren för naturalisation av utländsk
kvinna som är gilt med svensk man. Vidare kunna olägenheterna av
att makar ha olika medborgarskap avsevärt minskas genom ändringar i annan
lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar. En del olägenheter av kvinnans medborgarrättsliga
frigörelse torde under alla förhållanden komma att kvarstå.
Det är sålunda tänkbart, att nackdelar i enstaka fall skulle uppkomma till
följd av att Sverige icke kunde bereda en svensk mans hustru med utländskt
medborgarskap diplomatiskt skydd.

Ett av huvudskälen till att regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt
medborgarskap genom giftermål med svensk man bibehölls i 1924 års medborgarskapslag
torde ha varit, att utländska kvinnor som gifte sig med
svenskar eljest i stor utsträckning skulle ha blivit statslösa. Vid tiden för
lagens (inkomst gällde nämligen i de flesta europeiska länder, alt kvinna
genom giftermål med utlänning förlorade sitt ursprungliga medborgarskap,
även om hon icke blev medborgare i mannens hemland. Såsom framgår av
den tömt lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning är läget nu helt

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

annorlunda. I den män äktenskap över huvud inverkar på kvinnans medborgarskap
gäller nästan undantagslöst, att kvinnan behåller sitt ursprungliga
medborgarskap, om hon icke genom äktenskapet blir utländsk medborgare.

Att nya fall av dubbelt medborgarskap skulle uppkomma, om svensk
kvinna alltid ägde rätt att ha kvar sitt svenska medborgarskap vid sidan av
ett genom giftermål automatiskt förvärvat utländskt medborgarskap, anser
jag i likhet med de delegerade icke böra hindra en sådan reform. Denna
olägenhet torde för övrigt komma att mer än uppvägas av den minskning
av fallen av dubbelt medborgarskap, som kan antagas inträda, om de tre
skandinaviska länderna samtidigt slopa regeln om automatiskt förvärv av
inländskt medborgarskap genom giftermål.

Sammanfattningsvis får jag som min mening uttala, att kvinnans frigörelse
i inedborgarskapsrättsligt hänseende visserligen skulle medföra vissa
nackdelar, men att de fördelar, som skulle vinnas genom en sådan reform,
äro så betydande, att olägenheterna ej böra hindra densamma. Jag ansluter
mig därför till de delegerades uppfattning att medborgarskapslagstiftningen
bör bygga på principen att den gifta kvinnan intar en fullt självständig
ställning.

Såsom tidigare antytts bör en lagstiftning på denna grund kompletteras
med regler av innebörd att utländska kvinnor som äro gifta med svenska män
i fråga om förvärv av svenskt medborgarskap inta en gynnsammare ställning
än andra utlänningar. I några länder tillämpas det systemet, att kvinnan
har en ovillkorlig rätt att bli medborgare i mannens hemland, om hon
blott anmäler sin önskan därom. Detta system är fördelaktigt för kvinnan
och har därjämte vissa förtjänster i administrativt hänseende. Med hänsyn
till vikten av att staten får möjlighet att efter individuell prövning hindra
icke önskvärda personer att förvärva svenskt medborgarskap ha de delegerade
emellertid icke ansett sig kunna förorda detsamma. I stället har föreslagits
att privilegiationen får den formen, att väsentliga eftergifter från de
vanliga naturalisationsvillkoren medges för kvinnor som äro gifta med
svenska män. De delegerades ståndpunkt har under remisshandlingen icke
mött någon erinran, och jag vill för min del förorda förslaget. Till frågan om
de närmare villkoren för naturalisation i dessa fall återkommer jag i samband
med behandlingen av 6 § i departementsförslaget.

Den svenska internationella familjerätten bygger i huvudsak på nationalitetsprincipen,
d. v. s. medborgarskapet är avgörande för vilket lands familjerätt
som skall tillämpas. Genomförandet av kvinnans emancipation på
medborgarskapsrättens område skulle alltså få vissa följdverkningar inom
den internationella privaträtten. Dessa skulle åtminstone i vissa situationer
kunna tänkas medföra nackdelar från svensk synpunkt. Olägenheterna torde
dock icke bli mera allvarliga, än att frågan om härav påkallade lagändringar
bör kunna anstå till den allmänna översyn av den svenska internationella
familjerätten, som enligt vad jag i ett tidigare lagstiftningsärende uttalat
vid lämpligt tillfälle bör komma till stånd.»

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

I lagrådet yttrade justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

»Med den föreslagna lagen åsyftas främst att bereda gift kvinna en självständig
ställning i medborgarskapshänseende. De olägenheter som kunna
följa av att makar därigenom i ökad utsträckning få olika medborgarskap
beräknas komma att motverkas dels genom ökning av möjligheterna att
vinna naturalisation, dels ock genom ändringar i annan lagstiftning än medborgarskapslagen.
Följdändringar av sistnämnda slag föreslås icke nu utan
ha ansetts kunna anstå till senare sammanhang, något som i sin mån försvårar
bedömandet av det ifrågavarande förslaget. Vi vilja i frågans nuvarande
läge understryka angelägenheten av att den allmänna översyn av den
svenska internationella familjerätten, vilken enligt vad departementschefen
redan år 1947 uttalat vid lämpligt tillfälle borde komma till stånd, nu igångsättes.
»

Regeringsrådet Quensel fann frågan, huruvida naturalisation skulle erfordras
beträffande svensk mans hustru, tvivelaktig samt androg:

»Även om villkoren göras synnerligen lindriga, måste ju beräknas att
hustrun av en eller annan anledning icke söker naturalisation. Då här ej
sällan torde bli fråga om personer, tillhörande lantbefolkningen i avlägsna
orter, kan befaras att dylik ansökan ofta underlåtes på grund av
oföretagsamhet eller oförstånd. För hustrun själv skulle förslagets regler
måhända vanligen innebära försämring i förhållande till vad nu gäller och,
på sätt i motiven framhålles, kan det otvivelaktigt uppstå olägenheter av
att hon förblir utlänning, medan mannen och barnen äro svenska medborgare.
Huruvida den omständigheten att hon icke mot sin vilja behöver följa
mannen i medborgarhänseende samt vad i övrigt åberopats för förslaget i
denna del må anses uppväga berörda olägenheter, är icke utan vidare klart.
Utredningen i denna punkt synes knappast så grundlig och allsidig som tarvas
för ett säkert bedömande av de föreslagna reglernas verkningar. Det antydes
att förslagets genomförande kan framkalla behov av ändringar i annan
lagstiftning, t. ex. vissa sociallagar. Ifrågasättas kan ock, huruvida icke gällande
regler på den s. k. internationella privaträttens område skulle behöva
ändras eller kompletteras, om förslaget upphöjes till lag. Att skjuta utredredningen
av detta frågekomplex på framtiden synes i viss mån äventyrligt.»

Beträffande frågan, i vilken utsträckning utlänningar äga erhålla sociala
förmåner i Sverige får utskottet hänvisa till dels propositionen nr 136 till
innevarande riksdag samt statsutskottets däröver avgivna, av riksdagen godkända
utlåtande nr 83, dels ock propositionen nr 163 samt andra lagutskottets
däröver avgivna utlåtande nr \3. Nämnda propositioner innehålla förslag
om vissa utvidgningar av utlänningar tillkommande sociala förmåner.
Av särskild betydelse för här avhandlade spörsmål är, att rätt till mödrahjälp
skall tillkomma i Sverige bosatta utländska kvinnor på samma villkor
som gälla för svenska medborgare. Det upplyses vidare, att chefen för socialdepartementet
har för avsikt att låta verkställa en översyn av utlänningarnas
behandling i fråga om sociala förmåner.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Inom näringsrätten, vilken även har betydelse för ifrågavarande spörsmål,
pågår utredning genom näringsrättsutredningen.

Utskottet får slutligen erinra om att 19i9 års utlånningskommitté verkställer
utredning angående en revision av utlänningslagen och lagen om utlämning
av förbrytare. Beträffande kommitténs direktiv hänvisas till årets
uiksdagsberättelse s. 41 o. f.

De särskilda bestämmelserna i lagförslaget.

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i gällande lag, innehåller bestämmelser
om förvärv av svenskt medborgarskap vid födelsen.

Enligt de delegerades förslag skall liksom för närvarande barn i äktenskap,
vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.
Därjämte skall — i motsats till vad som nu gäller — barn i äktenskap
i vissa fall erhålla svenskt medborgarskap genom födseln, ehuru endast
modern är svensk medborgare. Detta skall gälla, om barnet födes här i riket
samt antingen fadern är statslös eller barnet icke genom födseln förvärvar
faderns utländska medborgarskap. I andra stycket har upptagits det stadgande
angående hittebarn, vilket återfinnes i 1 § andra stycket i den gällande
lagen.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen bl. a.:

»Beträffande barn i äktenskap gäller för närvarande såsom en undantagslös
regel, att det är faderns medborgarskap som är avgörande för frågan,
huruvida barnet genom födseln förvärvar svenskt medborgarskap. Såsom
de delegerade framhållit skulle en konsekvent tillämpning av principen om
könens likställighet leda till att barn i äktenskap skulle erhålla svenskt
medborgarskap även i de fall, då endast modern vore svensk medborgare.
De delegerade ha emellertid icke ansett sig kunna förorda en dylik regel.
Endast i vissa undantagsfall, då barnet eljest skulle bli statslösa skall enligt
de delegerades förslag äktenskapligt barn, av vars föräldrar blott modern
är svensk, förvärva svenskt medborgarskap genom födseln.

I det stora flertalet remissyttranden har de delegerades förslag lämnats
utan erinran. De kvinnoorganisationer, som yttrat sig, ha emellertid ansett
förslaget otillfredsställande och förordat, att varje i Sverige av svensk moder
i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk medborgare
genom födseln. För min del kan jag icke biträda detta yrkande. Enär flertalet
stater upprätthålla principen att faderns medborgarskap överföres på
barnet, skulle nämligen den ifrågasatta bestämmelsen leda till dubbelt medborgarskap
i utomordentligt stor omfattning. I motsats till nämnda organisationer
kan jag icke finna, att bestämmelsen i andra hänseenden skulle
innebära sådana fördelar framför de delegerades förslag, att betänkligheterna
mot dubbelt medborgarskap böra få vika.---

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Även om den av kvinnoorganisationerna förordade bestämmelsen icke genomföres,
kan man räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder
och utländsk fader i allmänhet komma att bli svenska medborgare, innan
de uppnått vuxen ålder. Bor fadern i Sverige, torde sålunda barnet i många
fall komma att erhålla svenskt medborgarskap till följd av att fadern genom
naturalisation upptages till svensk medborgare. Stundom kan det vara
motiverat, att barnet självständigt naturaliseras. Detta gäller främst då föräldrarnas
äktenskap upplösts och modern fått vårdnaden om barnet. I likhet
med de delegerade anser jag, att det i dylika fall bör vara regel att göra
avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren. Står barnet under föräldrarnas
gemensamma vårdnad, synes den omständigheten, att fadern icke
vill eller icke kan bli svensk medborgare, ej böra utesluta att barnet naturaliseras
på ansökan av föräldrarna.»

I lagrådet förordade regeringsrådet Quensel, en omformulering av paragrafens
ingress så, att det beträffande här ifrågavarande kategorier utsädes
att svenskt medborgarskap på grund av börd förvärvas vid födelsen. I den
under 2 upptagna bestämmelsen borde orden »genom födseln» ändras till
»på grund av sin börd».

Jämväl justitierådet Beckman hemställde, att paragrafen ändrades i nyss
angivna riktning.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förvärv av medborgarskap
genom s. k. increscens. Paragrafens första stycke ersätter 2 § i gällande lag,
under det att andra stycket saknar motsvarighet i lagen.

Gällande bestämmelser innebära i princip att utlänning, som är född i
Sverige och oavbrutet haft sitt hemvist här, automatiskt förvärvar svenskt
medborgarskap vid 22 års ålder, såvida han icke under det sista året i viss
ordning avsagt sig rättigheten att bli svensk medborgare.

De delegerades förslag avviker i åtskilliga hänseenden från vad som nu
gäller (s. 48—53). Den mest genomgripande ändringen består i att den nuvarande
ordningen med automatiskt förvärv av medborgarskap utbytts mot
ett system, som kräver positiv åtgärd från utlänningens sida. För förvärv av
medborgarskap fordras sålunda enligt förslaget, att vederbörande på visst
sätt anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som huvudskäl för denna
ändring åberopa de delegerade, att den nuvarande ordningen i stor utsträckning
ledde till dubbelt medborgarskap.

Beträffande spörsmålet vid vilken ålder rätten att göra anmälan bör inträda
framhålla de delegerade, att vissa skäl talade för att åldersgränsen
sattes vid 18 år. Detta skulle medföra fördelar i värnpliktshänseende och i
vissa fall även ha betydelse för vederbörandes möjligheter till yrkesval och
utbildning. Emellertid gällde i åtskilliga länder, att medborgarskap icke förlorades
genom förvärv av utländskt medborgarskap på grund av anmälan,
som gjordes före 21 års ålder. Med hänsyn till vikten av att fallen av dubbelt
medborgarskap begränsades i största möjliga utsträckning ha de delegerade
därför som huvudregel föreslagit, att anmälan skall få göras först

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

efter fyllda 21 år. För sådana fall då förvärv av svenskt medborgarskap före
21 års ålder icke skulle medföra dubbelt medborgarskap, ha de delegerade
emellertid icke ansett anledning föreligga att låta vederbörande vänta med
att göra anmälan tills hans fyllt 21 år. I enlighet härmed föreslås, att anmälan
skall kunna göras redan vid 18 år, då sökanden är statslös eller styrker
att han — antingen automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut —
skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt.

I förslaget har även upptagits en övre åldersgräns för anmälan, nämligen
22 år. Som skäl härför åberopa de delegerade, att de ansett det orimligt,
om en person, som kunde ha förvärvat svenskt medborgarskap i åldern mellan
18 och 22 år men icke velat begagna denna möjlighet, skulle ha tillfälle att
kanske många år senare bli svensk medborgare genom en ensidig handling.
Om fristen försuttes, stode sedermera naturalisationsvägen öppen.

Stadgandet i 2 § gällande lag äger ej tillämpning å gift kvinna. Med
hänsyn till att de delegerades förslag genomgående bygger på principen om
likställighet mellan man och kvinna saknar detta undantag motsvarighet
i förslaget.

Som andra stycke i den föreslagna 3 § har upptagits ett stadgande, enligt
vilket under krig medborgare i fientlig stat icke kan förvärva medborgarskap
enligt paragrafen. Förslaget är föranlett av Danmarks och Norges
erfarenheter under andra världskriget.

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a.:

»Den omständigheten att medborgarskap enligt 2 § i gällande lag förvärvas
automatiskt medför, såsom de delegerade påvisat, vissa nackdelar.
I likhet med de delegerade anser jag dessa vara så betydande, att de motivera
övergång till den ordningen, att förvärv av medborgarskap förutsätter
positiv åtgärd, en anmälan, från utlänningens sida. Ej heller har jag
något att erinra mot de delegerades förslag att rätten att göra sådan anmälan
i regel skall inträda vid fyllda 21 år, men i vissa fall redan vid 18
års ålder. I ett yttrande har gjorts gällande i första hand att det vore onödigt
att uppställa en övre åldersgräns för anmälan och i andra hand att den
av de delegerade föreslagna fristen tilltagits för snävt. Tillräcklig anledning
att på denna punkt frångå de delegerades förslag, om vilket enighet
uppnåtts vid gemensamma skandinaviska överläggningar, kan emellertid
enligt min mening icke anses föreligga. Det må erinras om att den kortaste
fristen enligt förslaget, ett år, är lika lång som den tid, inom vilken
utlänning äger att avsäga sig rätten att bli svensk medborgare enligt 2 § i
gällande lag.»

I syfte att förhindra att undantagsstadgandet i andra stycket kringgås har
detta i propositionen utvidgats att omfatta även statslösa personer som senast
varit medborgare i fientlig stat.

4 §.

Denna paragraf innehåller liksom 4 § i gällande lag bestämmelser om
återvinning av medborgarskap. Såväl de gällande som de föreslagna stad -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

gandena innebära, att förutvarande svenska medborgare i viss utsträckning
kunna återfå svenskt medborgarskap under enklare former än som gälla
för naturalisation och utan att behöva underkasta sig sådan prövning, som
sker i samband med naturalisation.

De gällande bestämmelserna omfatta — frånsett ett föga betydelsefullt
undantag — endast sådana förutvarande svenska medborgare, som blivit
statslösa. Vidare förutsättes, att det svenska medborgarskapet förvärvats
genom födseln. Återförvärvet av medborgarskap sker automatiskt genom att
personen i fråga tar hemvist i Sverige eller, då av honom förvärvat utländskt
medborgarskap förloras först efter hemvisttagandet, genom förlusten av
detta medborgarskap. Motsvarande bestämmelser finnas i den gällande norska
lagen. Den nuvarande danska lagen innehåller däremot icke något
stadgande av denna art.

De delegerade ha föreslagit åtskilliga ändringar i de gällande bestämmelserna.
Av betänkandet (s. 54—56) framgår att förslaget tillkommit genom
en kompromiss. Man har sålunda sökt finna en regel, som skulle kunna å
ena sidan tillgodose det från norsk sida framförda önskemålet om att behålla
återvinningsinstitutet och å andra sidan minska de betänkligheter
som på dansk och svensk sida gjort sig gällande mot de nuvarande återvinningsbestämmelserna.

I syfte att från den särskilda återvinningsmöjligheten avskära personer
sonn, trots att de tidigare varit svenska medborgare, saknat verklig anknytning
till Sverige föreslå de delegerade, att återvinningsregeln begränsas till
att omfatta personer, som icke blott förvärvat svenskt medborgarskap genom
födseln utan även haft sitt hemvist i Sverige åtminstone intill 18 års
ålder. Vidare föreslås, att återvinning skall kunna ske först sedan vederbörande
på nytt haft hemvist i Sverige under två år. De delegerade anföra att
genom sistnämnda villkor skulle vinnas dels att svenskt medborgarskap icke
återvunnes förrän vederbörande haft tillfälle att åter bli förtrogen med
landets förhållanden, dels att myndigheterna finge möjlighet att genom utvisning
eller förpassning ur landet hindra att icke önskvärda personer återvunne
medborgarskap. Med hänsyn till att återvinningens nuvarande rent
automatiska karaktär visat sig medföra vissa olägenheter har i förslaget uppställts
det ytterligare villkoret för återvinning, att vederbörande skriftligen
anmäler sin önskan att bli svensk medborgare. Som en konsekvens av de sålunda
föreslagna skärpningarna av villkoren för återvinning föreslå de delegerade,
att den nuvarande begränsningen av återvinningsmöjligheten till
statslösa slopas. Den som är medborgare i annat land skall dock kunna återvinna
svenskt medborgarskap endast om han styrker att han — antingen
automatiskt eller på grund av särskilt befrielsebeslut — skulle förlora det
utländska medborgarskapet genom att bli svensk medborgare.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om det verkligen vore
nödvändigt att kräva att den tidigare vistelsen i Sverige varat oavbrutet från
födelsen till 18 års ålder. Det borde enligt länsstyrelsens mening räcka, att

Försia lagutskottets utlåtande nr 27.

vederbörande någon gång under sitt liv vistats här under minst 10 år i
sträck. Vidare borde ett års vistelse i Sverige vara tillräckligt för att den
som förlorat sitt svenska medborgarskap skulle kunna återvinna detsamma.

Departementschefen erinrade vid lagrådsremissen om förslagets karaktär
av kompromisslösning samt förklarade sig biträda detsamma. Vidare framhöll
departementschefen, att något hinder icke förelåge mot att en förutvarande
svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medborgarskap
tidigare än två år efter återkomsten till Sverige.

6 §•

I denna paragraf, som ersätter 5 § och 6 § tredje stycket i gällande lag,
behandlas förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation.

För naturalisation förutsättes enligt gällande lag att sökanden 1) fyllt
21 år, 2) sedan fem år har hemvist i riket, 3) gjort sig känd för hederlig
vandel och 4) har möjlighet att försörja sig och sin familj. Lagen ger
emellertid Kungl. Maj :t viss befogenhet att meddela eftergift från de under
punkterna 1), 2) och 4) angivna villkoren.

I de delegerades förslag ha villkoren under punkterna 3) och 4) upptagits
oförändrade. Åldersgränsen i punkt 1) har däremot i förslaget sänkts
från 21 till 18 år. Den föreslagna lagtexten företer vidare den avvikelsen
från den gällande, att den i punkt 2) angivna hemvisttiden höjts från fem
till sju år. Denna ändring, som sammanhänger med att en särbestämmelse
för medborgare i de övriga nordiska länderna upptagits i förslaget, innebär
emellertid icke någon skärpning i förhållande till den praxis, som följts under
den nuvarande lagens giltighetstid.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen för medborgare i övriga nordiska
länder har givits den formen, att Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att för
denna kategori göra avsteg från villkoret om sju års hemvist. De delegerade
ha ansett, att naturalisation av sådana personer skulle kunna ifrågakomma
efter kortare tid än fem år. En förutsättning härför borde, framhålles det,
givetvis vara att ingen tvekan kunde råda om vederbörändes lämplighet.
Beträffande finska medborgare av finskspråkigt ursprung borde därjämte
krävas, att sökanden behärskade svenska språket.

Beträffande villkoren för naturalisation av utländsk kvinna som är gift
med svensk man anföra de delegerade följande:

För att myndigheterna med tillräcklig säkerhet skola kunna bedöma sökandens
lämplighet synes det påkallat att som regel uppställa krav på hemvist
i landet under en icke alltför obetydlig tidrymd. Det synes också vara
ganska naturligt att fordra att den som vill förvärva medborgarskap åtminstone
i någon mån levt sig in i landets förhållanden. Å andra sidan medför
utländsk kvinnas äktenskap med inländsk man i allmänhet en så stark
anknytning till landet, att det är motiverat att i sådana fall avsevärt sänka
den tid, som eljest förutsättes för naturalisation. Då det synts lämpligt att
avvakta närmare praktiska erfarenheter ha de delegerade icke i de föreslag -

Första lagutskottets utlåtande nr 27-

na lagtexterna fixerat någon viss minimitid. De delegerade ha i stället stannat
för den lagtekniska lösningen av frågan, att äktenskap med inländsk
medborgare upptagits bland de omständigheter, som kunna föranleda avsteg
från de eljest gällande naturalisationsvillkoren. När det gäller hustru,
som är medborgare i ett annat nordiskt land, bör det enligt de delegerades
mening som regel vara tillräckligt att fordra att vederbörande haft hemvist
i landet under ett år, såframt det icke eljest föreligger någon tvekan om
huruvida hon bör naturaliseras. Är hustrun medborgare i ett icke nordiskt
land, bör det däremot ställas åtskilligt strängare krav beträffande hemvisttiden.
De föreslagna lagbestämmelserna utesluta icke naturalisation av kvinna
som bar hemvist i utlandet, men denna möjlighet synes böra begagnas
endast i undantagsfall. Som exempel på tillfällen då naturalisation bör kunna
ifrågakomma, fastän makarna äro bosatta utomlands, må nämnas att
makarna bo i ett annat land än hustruns hemland och mannen där representerar
ett företag i sitt hemland eller eljest fortfarande visat sig äga samhörighet
med hemlandet. Vidare kunna stundom humanitära skäl tala för
naturalisation, exempelvis behov av diplomatiskt skydd under oroliga förhållanden
i vistelselandet.

Rörande prövningen av kvinnans lämplighet att vinna svenskt medborgarskap
uttala de delegerade, att naturalisationspraxis borde vara så liberal,
att intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende finge vika
endast i sådana fall, då från statens synpunkt viktiga skäl talade mot att
kvinnan upptoges till svensk medborgare.

Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att medge eftergift från naturalisationsvillkor,
när sökanden är gift med svensk medborgare, omfattar
även utländsk man som är gift med svensk kvinna. De delegerade framhålla
emellertid, att detta icke betydde att naturalisationspraxis måste vara
densamma för män och kvinnor. De faktiska förhållandena i det nuvarande
samhället syntes tala för att man upprätthölle strängare praxis för männen
än för de gifta kvinnorna.

I fråga om eftergift från naturalisationsvillkor innebär förslaget vidare
den ändringen i förhållanden till gällande rätt, att befogenheten att göra
avsteg från naturalisationsvillkor utsträckts att omfatta samtliga villkor.
För närvarande får dispens från kravet på försörjningsförmåga medges endast
beträffande förutvarande svenska medborgare, och kravet på hedrande
vandel kan över huvud icke efterges. De delegerade uttala, att billigheten
krävde att möjlighet till dispens från försörjningsvillkoret infördes jämväl
beträffande sökande, som icke tidigare varit svensk medborgare. Främst
tänkte de delegerade på sådana fall, då sökanden bott i Sverige mycket lång
tid och först då den egna försörjningsförmågan började avtaga sökte svenskt
medborgarskap. Möjligheten till eftergift borde emellertid närmast betraktas
som en säkerhetsventil för undvikande av uppenbart obilliga resultat
och begagnas synnerligen restriktivt. Frågan om dispens från villkoret om
hedrande vandel ha de delegerade funnit vara mera tveksam. Att i förslaget
även detta villkor gjorts dispensahelt berodde främst på den gifta kvinnans
ändrade ställning i medborgarskapshänseende. Enligt den för närvarande
tillämpade tolkningen av detta villkor ansåges visserligen Kungl. Maj :t ha

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

befogenhet att bortse från förhållanden som låge långt tillbaka i tiden, men
när det gällde naturalisation av svensk mans hustru syntes enligt de delegerades
mening ej heller en anmärkning mot hennes vandel, som hänförde
sig till en mera närliggande tidpunkt, i och för sig böra hindra naturalisation,
såframt anmärkningen icke vore av mera allvarlig art.

De delegerades förslag innehåller liksom gällande lag eu bestämmelse,
som har till syfte att om möjligt förhindra att naturalisation leder till dubbelt
medborgarskap. Stadgandet avser sådana fall då enligt vederbörande
utländska lag naturalisation icke medför förlust av tidigare medborgarskap
men befrielse från medborgarskap kan medges genom särskilt beslut. De
delegerades förslag innebär en uppmjukning av den nu gällande bestämmelsen.
Kungl. Maj:t skall få befogenhet att redan från början avstå från att
uppställa krav på befrielse från det utländska medborgarskapet.

Beträffande naturalisalions inverkan på barnens medborgarskap gäller
enligt de delegerades förslag, att Kungl. Maj :t vid beviljande av naturalisation
bestämmer, om naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta
barn under 18 år.

Beträffande de allmänna villkoren för naturalisation ha erinringar mot
de delegerades förslag framställts endast i några få yttranden. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har anfört, att enligt dess mening anledning
icke förelåge att skärpa det för naturalisation stadgade tidsvillkoret. Nu
gällande tidsfrist av fem år borde för normalfallen vara fullt tillräcklig för
bedömande av vederbörandes kvalifikationer och lämplighet att vinna
svenskt medborgarskap.

I några yttranden har hävdats, att kvinna som vore gift med svensk
man borde kunna naturaliseras efter kortare tids vistelse i Sverige än de
delegerade förutsatt. Vissa remissinstanser ha också ansett de delegerades
uttalanden angående möjligheten till naturalisation i sådana fall, då kvinnan
bodde utomlands, vara alltför snäva. Uttalanden i dessa riktningar ha
gjorts av länsstyrelsen i Södermanlands län, beskickningarna i London, Paris,
Warszawa och Washington samt generalkonsulatet i London.

Förslaget att samtliga naturalisationsvillkor skola vara dispensabla har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran, öuerståthållarämbetet,
som icke motsatt sig förslagets genomförande, har förklarat sig förutsätta,
att möjligheten till dispens från kraven på försörjningsförmåga och hedrande
vandel komme att begagnas synnerligen restriktivt och huvudsakligen
användas i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare,
eller utländska kvinnor, som ingått äktenskap med svenska män. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har ansett, att det icke är lämpligt att avstå från
kravet på hederlig vandel.

Vad angår kravet på kunskaper i svenska språket må erinras om länsstyrelsens
i Norrbottens län i propositionen s. 20 återgivna yttrande. Länsstyrelsen
framhåller, att giftermål mellan svenska och finska medborgare vore
vanliga i gränsområdet mot Finland, samt upplyser, att befolkningen i dessa
trakter vore huvudsakligen finskspråkig.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Vid lagrådsremisser! anförde departementschefen bl. a.:

»De delegerades förslag att sänka minimiåldern för naturalisation från
21 till 18 år har jag, såsom tidigare berörts, ansett mig böra godtaga.

Som villkor för naturalisation stadgas i gällande lag att sökanden sedan
fem år skall ha hemvist i Sverige. Mot de delegerades förslag att såsom huvudregel
kräva sju års hemvist har under remissbehandlingen invänts,
att anledning icke syntes föreligga att skärpa det nu föreskrivna tidsvillkoret.
Såsom framgår av betänkandet innebär emellertid förslaget icke någon
skärpning i förhållande till den praxis, som i anslutning till motiven för
flera årtionden sedan utbildats vid tillämpningen av gällande lag. Den i lagen
angivna minimitiden fem år har nämligen i allmänhet ansetts tillräcklig
endast beträffande danskar, islänningar, norrmän och finlandssvenskar,
under det att för övriga utlänningar i regel fordrats minst sju års hemvist.
Vid krigsutbrottet 1939 höjdes kravet på hemvisttidens längd för sistnämnda
kategori till minst tio år. För närvarande tillämpas en minimitid av åtta år,
men såsom i annat sammanhang meddelats, är en återgång till förkrigspraxis
avsedd att äga rum vid lämplig tidpunkt. Då någon sänkning av den
under många år före andra världskriget såsom huvudregel tillämpade sjuårstiden
enligt min mening icke bör ske, finner jag det i likhet med de delegerade
lämpligt, att denna regel kommer till uttryck i lagtexten. Med anledning
av vad länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit har i departementsförslaget
den ändringen skett i den av de delegerade föreslagna lagtexten,
att ordet »minst» inskjutits före »sju år». Även denna ändring är av
formell art; den har endast till syfte att förebygga missförstånd.

Med hänsyn till den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet
beträffande samhällsförhållanden, som råder de nordiska länderna emellan,
synes det motiverat att i regel ställa betydligt mindre krav på hemvisttidens
längd för medborgare i nordiskt land än för andra utlänningar. Jag ansluter
mig därför till de delegerades uppfattning att möjlighet bör beredas att i
klara fall naturalisera medborgare i annat nordiskt land efter kortare tids
hemvist i Sverige än den för närvarande tillämpade minimitiden av fem år.
De delegerade ha icke närmare uttalat sig om hur stor sänkning av kravet på
hemvisttid, som bör kunna ifrågakomma. För egen del anser jag att naturalisation
i allmänhet icke bör beviljas tidigare än efter tre års hemvist i Sverige.
Jag är emellertid icke beredd att för närvarande taga ställning till
om det kan vara lämpligt att som regel tillämpa en så kort hemvisttid som
tre år. Tills vidare synes man få pröva sig fram från fall till fall.

I åtskilliga remissyttranden ha erinringar riktats mot de delegerades
uttalanden rörande spörsmålet, i vilken utsträckning kravet på viss tids
hemvist borde kunna efterges för svensk mans hustru. Att generellt avstå
från kravet på hemvist anser jag icke lämpligt. Det synes nämligen naturligt
alt fordra att den som blir svensk medborgare icke står fullkomligt främmande
för Sverige och svenska förhållanden. För naturalisation av hustru
som är medborgare i annat nordiskt land torde emellertid med utgångspunkt
härifrån icke behöva krävas, att hon bott i Sverige någon viss tid.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Är kvinnan medborgare i ett utomnordiskt land, kan det däremot böra krävas
någon tids hemvist i Sverige. Å andra sidan är det olägligt att makarna
ha olika nationalitet, när de själva föredra att ha samma medborgarskap.
Längre tids hemvist än ett år synes icke regelmässigt böra fordras. Hänsyn
bör naturligtvis tagas även till hemvisttid, som ligger före äktenskapets
ingående.

Vad beträffar frågan om naturalisation av svensk mans hustru, som är
bosatt utomlands, kunna förhållandena i de särskilda fallen vara mycket
olika, varför det är svårt att uppställa någon allmängiltig regel. Såsom flera
av våra sändebud i främmande länder påpekat finnes ofta ett legitimt intresse
för en i utlandet bosatt svensk att hans hustru må kunna utan dröjsmål
bli svensk medborgare. I sådana fall, då diplomatiskt skydd kan erfordras,
försvåras ett effektivt ingripande, om detta måste begränsas till
ena maken. Som ett annat exempel på fall, där naturalisation bör kunna
ske, må nämnas den i ett remissyttrande berörda situationen då kvinnan
icke kan få tillstånd att lämna hemlandet, förrän hon förvärvat mannens
medborgarskap.

Enligt de delegerades förslag skall kravet på försörjningsförmåga — i
motsats till vad som nu är fallet — kunna efterges även då sökanden icke
tidigare varit svensk medborgare. De delegerade ha emellertid uttalat, att
denna möjlighet bör begagnas synnerligen restriktivt. För min del anser
jag visserligen, att kravet på försörjningsförmåga i princip bör upprätthållas,
men erfarenheten visar, att åtskilliga fall förekomma, där starka
billighetsskäl tala för naturalisation, ehuru sökanden icke fyller detta krav.
Jag tänker därvid, förutom på sådana fall som de delegerade nämnt, särskilt
på kvinnor, som efter mannens död icke kunna försörja sig, och på
personer, som av politiska skäl måst lämna sitt gamla hemland vid relativt
hög ålder. ---- —

Kravet på hederlig vandel synes i överensstämmelse med det norska förslaget
lämpligen kunna ges den formuleringen, att sökanden skall ha fört en
hederlig vandel. I likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län anser jag vissa
principiella betänkligheter möta mot att avstå från detta villkor. Härav
följer emellertid icke att en person, som vid något tillfälle begått ett brott,
för all framtid bör vara utesluten från möjlighet att erhålla svenskt medborgarskap.
I praxis har man också, såsom nämnda länsstyrelse påpekat,
bortsett från en del i mindre grad klandervärda förhållanden och i viss
mån även från mera allvarliga sådana som ligga långt tillbaka i tiden. Att
jag likväl icke ansett mig böra motsätta mig de delegerades förslag om att
även villkoret om hederlig vandel göres dispensabelt, beror främst på att
det kan vara något tveksamt, om nuvarande praxis står i god överensstämmelse
med den gällande lagens text. Det är vidare önskvärt att undvika olikheter
mellan den svenska och norska lagen. För dispensmöjlighet talar i
viss män även det förhållandet, att enligt förslaget naturalisationsvägen
måste anlitas för att en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man
skall kunna bli svensk medborgare. Undantagsvis kunna nämligen sådana

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

situationer tänkas uppkomma, då humanitära skäl starkt tala för att en
svensk mans hustru utan dröjsmål upptages till svensk medborgare, ehuru
hon låtit komma sig till last något förhållande, som i vanliga fall anses
hö] a medföra uppskov med naturalisation. Möjligheten att medge undantag
hör emellertid, bortsett från sistnämnda och därmed jämställda fall, enligt
min mening icke begagnas för att åstadkomma en ändring av den praxis,
som hittills tillämpats. I sytte att markera, att eftergift från kravet på hederlig
vandel ligger på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor
förordar jag, att detta fall behandlas i ett särskilt stadgande
och att däri såsom förutsättning för eftergift uppställes, att synnerligen
starka skäl tala därför.

Mot de delegerades förslag att i lagtexten upptaga det förhållandet att sökanden
är gift med svensk medborgare bland en del andra skäl, som kunna
föranleda eftergift från naturalisationsvillkor, kunna vissa invändningar
riktas. Jag har emellertid ansett mig kunna godtaga den föreslagna lösningen,
vilken för övrigt överensstämmer med vad som vid ett tidigare tillfälle
törordats av lagrådet. Ett positivt stadgande om naturalisationsvillkoren i
dessa fall skulle bli åtskilligt komplicerat. Såsom redan berörts har i departementsförslaget
den ändringen skett i lagtexten, att uttrycket »synnerliga
skäl» utbytts mot »särskilda skäl». Då en kvinna, som är gift med en
svensk man, tyller det reducerade kravet på hemvisttid, bör enligt min mening
naturalisation regelmässigt beviljas, om icke särskilda skäl kunna
åberopas mot att kvinnan upptages till svensk medborgare. Den föreslagna
bestämmelsen omfattar icke blott utländsk kvinna som är gift med svensk
man utan även utländsk man som är gift med svensk kvinna. I likhet med
de delegerade anser jag emellertid de faktiska förhållandena i det nuvarande
samhället motivera, att strängare praxis upprätthålles beträffande
män än i fråga om gifta kvinnor. När det gäller män torde någon eftergift
lrån de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt böra ske.

Förslaget innehåller lika litet som gällande lag någon uttrycklig föreskrift
om att kunskap i svenska språket utgör ett villkor för naturalisation.
Liksom hittills bör emellertid vid naturalisationsprövningen stor betydelse
tillmätas sökandens kunskaper i detta hänseende.

De delegerades förslag, att naturalisationsbeslut, efter Kungl. Maj :ts prövning
i varje särskilt fall, skall kunna meddelas även om sökanden icke
erhåller befrielse från sitt tidigare medborgarskap, har icke mött någon invändning
i yttrandena, och jag vill för min del förorda detsamma.

Den av de delegerade föreslagna bestämmelsen angående naturalisations
inverkan på den medborgarrättsliga ställningen för sökandens barn har
oförändrad upptagits i departementsförslaget.»

I lagrådet anförde justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

»Beträttande det skäl till eftergift från naturalisationsvillkoren, som enligt
remitterade förslaget skall ligga däri, att sökanden är gift med svensk medborgare,
har icke i lagtexten kommit till uttryck någon skillnad mellan det
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 1 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

fall, att utländsk man gifter sig med svensk kvinna, och det omvända fallet,
att utländsk kvinna är gift med svensk man. Av remissprotokollet framgår
emellertid, att det icke är meningen, att dessa fall i praxis skola bedömas lika.
Tydligen är det avsett att, med hänsyn till de faktiska förhållandena i det
nuvarande samhället, praxis skall vara avsevärt strängare beträffande män
än i fråga om kvinnor. Det synes också uppenbart att principen om könens
likställighet här icke utan vidare kan vara avgörande. Med lagtextens avfattning
låter sig dock näppeligen väl förena att, såsom departementschefen
i remissprotokollet synes rekommendera, de båda fallen bedömas till den
grad olika, att i fråga om män det icke regelmässigt sker någon som helst
eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren. I lagtexten har ju den
omständigheten, att sökanden är gift med svensk medborgare, beträffande
såväl man som kvinna ställts i paritet med det förhållandet, att eljest särskilda
skäl till naturalisation föreligga. En så långt driven stränghet i fråga
om män som den nyss antydda synes ej heller betingad av de faktiska förhållandena.
I allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket,
äktenskap med en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknytning
till landet. Därmed torde ock föreligga ett skäl att t. ex. i fråga om
hemvisttidens längd icke ställa lika stora krav å sådan utlänning som å
annan utländsk man.

Vad angår frågan om eftergift från villkoret, att sökanden fört en hederlig
vandel, synes med hänsyn icke minst till den mycket stora frihet, som
lämnats Konungen vid dispensprövningen i övrigt, knappast finnas tillräcklig
anledning att om i övrigt användes uttrycket »särskilda skäl» — ett i
och för sig tämligen obestämt uttryck — beträffande ifrågavarande villkor
fordra »synnerligen starka skäl». Däremot synes det med fog kunna ifrågasättas,
om ej den av de delegerade använda lokutionen »synnerliga skäl»
över hela linjen är att föredraga.

Slutligen må framhållas, att smidighet i tillämpningen är påkallad. Lagstiftaren
utgår exempelvis ifrån att naturalisation sökes av vuxna samt att
Konungen vid naturalisationen bestämmer i vad mån denna skall omfatta
även deras barn. Naturalisation kan emellertid ej inbegripa adoptivbarn, och
ett annat barn kan lätt på grund av förbiseende eller annan dylik anledning
ej bli medtaget vid föräldrars naturalisation. Då bör tydligen barnet — genom
sin förmyndare eller vårdnadshavare — få söka naturalisation och
ansökningen bifallas utan hinder av att barnet ej uppfyller de vanliga naturalisationsvillkoren.
»

Departementschefens uttalanden om den tillämnade skillnaden i praxis
beträffande utländsk kvinnas och utländsk mans giftermål med svensk medborgare
bemöttes även av regeringsrådet Quensel, som bl. a. yttrade:

»En dylik praxis skulle emellertid sakna stöd i förslagets lagtext och näppeligen
kunna förlikas med densamma. Där antydes icke någon för naturalisationsmöjligheterna
grundläggande skillnad mellan makar, allt efter deras
kön, oaktat lagen ganska ingående skulle reglera frågan, vilka synpunkter
som särskilt skola beaktas vid ärendenas prövning. Delar lagstiftaren

Första lagutskottets utlåtande nr 27. 19

den i förslagets motiv utvecklade meningen om hur lagtillämpningen bör
gestalta sig, torde alltså ändring i den föreslagna lagtexten böra ske.

Vidkommande själva sakfrågan och det därmed sammanhängande spörsmålet
om upphävandet av regeln om utländsk kvinnas förvärv av svenskt
medborgarskap omedelbart genom gifte med svensk man vill jag blott framhålla
följande synpunkter.

Att i sådana fall av naturalisation, som här avses, göra viss skillnad med
hänsyn till könet må väl anses befogat, men det synes dock vara att gå
tör långt, om en utländsk mans gifte med en svensk kvinna endast undantagsvis
skulle tillmätas betydelse vid fråga om mannens upptagande till
svensk medborgare. Dessutom märkes att de förhållanden, som kunna motivera
att mannen och kvinnan här underkastas olika regler, komma i betraktande
även beträffande spörsmålet, huruvida lagstiftaren över huvud
taget bör frångå nyssnämnda regel att utländsk kvinna omedelbart genom
giftermål med svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. Det vore inkonsekvent,
om man vid denna fråga bortsåge från berörda förhållanden
Jnen beträffande naturalisation tillmätte dem avgörande betydelse. Förslaget,
sådant det framträder i motiven, synes lida av viss brist på följdriktighet.
Upphävandet av nämnda regel om kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap
genom gifte med svensk man har främst motiverats med ett krav att
man och hustru i medborgarhänseende skola vara likställda. Men genom den
skillnad med hänsyn till kön, som man velat göra beträffande naturalisation,
skulle likställigheten inskränka sig till att kvinna lika litet som man behövde
mot sin vilja erhålla svenskt medborgarskap genom gifte med svensk
medborgare, varemot fortfarande skulle göras väsentlig skillnad mellan man
och kvinna i avseende å möjligheten att, där vederbörande så önskar, erhålla
svenskt medborgarskap i anledning av dylikt gifte.

I ena som i andra fallet torde huvudsakligen böra anläggas praktiska
synpunkter på saken och tillses vad som i verkligheten bäst kan förenas
med det allmännas intressen och lända vederbörande enskilda till gagn. Anlägges
detta betraktelsesätt, är väl förståeligt att, om regeln om kvinnas
forvarv av svensk medborgarskap direkt genom gifte icke bibehålies, större

lättnader än för andra medges svensk mans hustru i fråga om naturalisation.
»

Efter en redogörelse för sitt uttalande vid lagrådsremissen rörande behandlingen
av utländsk man, som gift sig med svensk kvinna, anförde departementschefen: »Inom

lagrådet har gjorts gällande, att detta uttalande icke läte sig väl
torena med lagtextens avfattning. Det ligger emellertid i förhållandenas e"en
natur, att dispensgrunderna kunna ha varierande verkningar. Och även om
en utländsk mans giftermål med svensk kvinna icke kan få samma bety
delse som det motsatta fallet, bör det dock beaktas som eu anknytningspunkt
till landet, vilken kan få betydelse i vissa fall. Jag har därför funnit
att den föreslagna lagtexten, som av andra skäl synes lämplig, bär kunna
bibehållas.»

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

I fråga om möjligheterna till dispens från vandelskravet uttalade departementschefen,
att enligt hans mening eftergift från kravet på hederlig vandel
låge på ett annat plan än dispens från övriga naturalisationsvillkor, samt
att han med hänsyn härtill icke ansåge det opåkallat att detta fall upptoges
i ett särskilt stadgande med hårdare formulering.

I motionen 11:383 föreslås riksdagen, »att den ville bemyndiga Kungl.
Maj:t att, när det gäller flyktingar undan regimer, som de icke anse sig kunna
leva under, tillämpa generösare principer för beviljande av svenskt medborgarskap
såväl i fråga om tidens längd som övriga sociala krav, eller, om
dessa nya principer behöva stadfästas av riksdagen, uppdraga åt Kungl.
Maj :t att inkomma till riksdagen med förslag till nya bestämmelser.»

Motionären erinrar om att flertalet av de baltiska flyktingarna fortfarande
vore registrerade som sovjetmedborgare samt att även andra än balter
under de senaste åren kommit till vårt land såsom flyktingar undan
sovjetregimen. De personer det här gällde torde helt ha uppgivit hoppet att
kunna vända tillbaka till sitt hemland såsom fria medborgare.

I den förut omnämnda skrivelsen från Sveriges förenade studentkårer
hemställes, att en den 7 februari 1950 dagtecknad, i avskrift bifogad skrivelse
till Kungl. Maj :t angående statligt ekonomiskt stöd åt flyktingstudenter
i Sverige måtte vinna beaktande vid behandlingen av motionen II: 383.

Utskottet får erinra om att de i nyssnämnda framställning till Kungl.
Maj :t upptagna synpunkterna delvis kommit till uttryck i motionen 1:412
av herrar Holmbäck och Nerman, väckt i anledning av propositionen nr 99
angående studentsociala stödåtgärder. Nämnda motion och proposition ha
hänvisats till statsutskottet, som ännu icke slutfört ärendets behandling.

Motionen I: 488 utmynnar i yrkande, att riksdagen vid antagande av propositionen
nr 217 måtte vidtaga vissa ändringar i 6 § och göra vissa uttalanden,
som närmare angivits i motionen. Däri anföres efter en redogörelse
för propositionens ställningstagande beträffande gift kvinna:

»Vissa riktlinjer uppdragas i propositionens motivering. Dessa förefalla
mig i åtskilliga hänseenden vara alltför restriktiva, med andra ord innebära
ett alltför starkt avsteg från den nu rådande ordningen. Det faller i ögonen,
att departementschefen såsom regel vill uppställa, att vederbörande under
viss tid skall hava haft hemvist i riket, innan medborgarskap kan förvärvas.
En sådan väntetid, av icke fixerad längd, medför ett ur många synpunkter
betänkligt osäkerhetstillstånd och ter sig också ur andra synpunkter oläglig;
i talrika fall måste den väl även räknas som ganska meningslös. Det
vill förefalla mig som naturligast, att naturalisation regelmässigt beviljades
här bosatta kvinnor omedelbart efter äktenskapets ingående. En synnerligen
restriktiv hållning intager departementschefen till naturalisation av
utomlands boende hustrur till svenska män; sådan synes han endast anse
böra ifrågakomma på grund av särskilda skäl. Att även utlandssvenskars
huslrur bliva svenska medborgare bör däremot enligt min uppfattning snarare
vara regel än undantag.

Första lagutskottets utlåtande nr 27. * 21

Även vissa ändringar i lagtexten synas önskvärda.

För det första ansluter jag mig tilfden av lagrådet uttalade meningen, att
skillnad i lagtexten måste göras mellan kvinnor och män beträffande förutsättningarna
för dispens på grund av att vederbörande är gift med svensk
medborgare. I en lag som principiellt utgår från idén om likställighet mellan
könen måste det bliva mycket vanskligt att i praxis, utan stöd i lagtexten
genomföra den mycket skarpa skillnad som utan tvivel bör upprätthållas
— enligt min mening ännu skarpare än enligt departementschefens.

För det andra har jag uppmärksammat, att gift kvinnas privilegium är
beroende av att hon är gift med svensk medborgare.

Så snart mannen avlidit, står hon enligt förslaget på samma linje som
andra naturalisationssökande. Ändring borde kunna göras härutinnan.

För det tredje iakttages att kvinna som gift sig med svensk man endast
''om synnerligen starka skäl tala därför’ kan erhålla naturalisation, för den
händelse hon anses icke hava ''fört en hedrande vandel’. Jag vet ej så noga
vad som i praxis inlägges i detta krav och vad av bevisning som måste
presteras. I varje fall synes mig kravet böra kunna mildras. Det är föga tilltalande,
att varje kvinna, som gifter sig med en svensk man och vill vinna
sin makes medborgarskap, skall, så som den föreslagna texten fordrar,
underkastas noggrann utredning rörande sin vandel, och att även obetydliga
lagbrott skola för lång tid hindra, att hon upptages till svensk medborgare.»

7 §•

Denna paragraf, som motsvarar 8 § i gällande lag, innehåller bestämmelser
om förlust av svenskt medborgarskap till följd av förvärv av utländskt
medborgarskap.

Enligt gällande lag förloras svenskt medborgarskap av den som genom
naturalisation eller giltermål eller på annat sätt blir medborgare i annat
land och där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tar sitt hemvist.
Ogift barn under 21 år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas
äktenskap, förlorar dock sitt svenska medborgarskap oberoende av hemvistet.

I betänkandet (s. 62—65) erinras om att de delegerade vid behandlingen
av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning uttalat, att
svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap genom giftermål eller
genom mannens förvärv av utländskt medborgarskap i princip icke borde
medföra förlust av hennes svenska medborgarskap, med mindre det utländska
medborgarskapet förvärvats i enlighet med hennes önskan. Denna
grundsats borde enligt de delegerades mening utsträckas att omfatta alla
fall, då svensk medborgare förvärvade utländskt medborgarskap. Sådant
lörvärv av utländskt medborgarskap, som vederbörande icke kunnat undgå,
borde sålunda i princip icke inverka på det svenska medborgarskapet.

De delegerade ha emellertid ansett, att förlust av svenskt medborgarskap
i vissa fali borde inträda, oaktat ansökan om eller uttryckligt samtycke till
förvärv av utländskt medborgarskap icke förelåge. Tre stadganden härom
ha upptagits i förslaget. Det första avser den som blir utländsk medborgare
genom att inträda i allmän tjänst i annat land. Det andra stadgandet
gäller ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare genom att

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

utländskt medborgarskap förvärvas av föräldrarna eller den av dem som
ensam har vårdnaden om barnet. Villkoret att barnets förvärv av utländskt
medborgarskap i regel skall ha skett genom att båda föräldrarna blivit utländska
medborgare, hade uppställts på grund av att man ansett sig böra
taga särskild hänsyn till sådana fall, då den ena av två äkta makar på egen
hand utan den andras samtycke skaffade sig utländskt medborgarskap genom
naturalisation. Det tredje stadgandet angår ogift barn under 18 år,
som blir utländsk medborgare genom att föräldrarna ingå äktenskap med
varandra. De delegerade uttala, att flera skäl kunna åberopas för sistnämnda
båda stadganden, bland annat att dubbelt medborgarskap eljest skulle uppkomma
i mycket stor omfattning.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen bl. a.:

»Enligt gällande lag medför förvärv av utländskt medborgarskap i princip
förlust av svenskt medborgarskap oberoende av det sätt, på vilket det utländska
medborgarskapet förvärvats. Förlusten inträder emellertid icke förrän
den som blivit medborgare i främmande land där tagit sitt hemvist. De
delegerade ha däremot som huvudregel föreslagit, att endast sådant förvärv
av utländskt medborgarskap, som skett med uttryckligt samtycke, skall medföra
förlust av svenskt medborgarskap. Å andra sidan har det nuvarande villkoret
om hemvisttagande i det nya hemlandet icke bibehållits i förslaget.
Förslaget har i första hand till syfte att bereda svenska kvinnor som gifta
sig med utländska män möjlighet att i större utsträckning än hittills behålla
sitt svenska medborgarskap. Då enligt min mening goda skäl tala för de
delegerades ståndpunkt, ansluter jag mig till densamma.

Enligt punkt 1 i de delegerades förslag gäller, att förvärv av utländskt
medborgarskap medför förlust av det svenska medborgarskapet endast om
uttryckligt samtycke lämnats till förvärvet. Detta stadgande torde i första
hand taga sikte på ansökan, anmälan eller annan viljeförklaring, som enligt
den utländska lagen utgör en förutsättning för förvärv av medborgarskap.
Dessutom torde de delegerade ha avsett, att ett i ärende angående förvärv
av utländskt medborgarskap lämnat samtycke skulle medföra förlust
av svenskt medborgarskap även i vissa sådana fall, då samtycke icke utgjort
ett villkor för förvärvet, t. ex. när en hustru biträtt sin mans ansökan
om naturalisation i ett land, där naturalisation av en man automatiskt omfattar
hustrun. Däremot förefaller det tveksamt om enligt förslaget ett samtycke
som givits efter förvärvet skulle medföra förlust av det svenska medborgarskapet.
Att godtaga ett samtycke, oavsett när och i vilken form det
givits, synes också av praktiska skäl vara synnerligen vanskligt. Då det
vidare torde vara svårt att finna en klar skiljelinje mellan de fall då ett
för ett medborgarskapsförvärv irrelevant samtycke bör medföra förlust av
svenskt medborgarskap och de fall då så icke bör ske, anser jag det lämpligast
att stadgandet begränsas till att omfatta endast sådana viljeförklaringar,
som utgöra förutsättning för förvärv av utländskt medborgarskap.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Mot de under punkterna 2—4 i de delegerades förslag upptagna bestämmelserna
har jag i huvudsak icke något att erinra. Punkt 3 torde emellertid
böra utvidgas att omfatta även det fallet att barn, som står under båda
föräldrarnas vårdnad, förvärvar utländskt medborgarskap genom att endast
en av föräldrarna blir utländsk medborgare och den andre icke är
svensk medborgare. Därjämte torde uttryckligen böra anges, att huvudpersonens
förvärv av utländskt medborgarskap skall ha skett under sådana
förhållanden att det för honom medfört förlust av svenskt medborgarskap.»

På hemställan av tre ledamöter i lagrådet har punkten 1 underkastats en
ändring av redaktionell natur.

10 §.

Gällande lag saknar motsvarighet till denna paragraf, enligt vilken vissa
särbestämmelser skola kunna bringas i tillämpning i förhållande till de
övriga nordiska länderna.

I betänkandet (s. 41) erinras om att de svenska delegerades uppdrag även
omfattade utredning av frågan om ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i de rättigheter och förmåner, som enligt
svensk rätt tillkomma svenska medborgare. Det syntes emellertid varken
erforderligt eller lämpligt att i samband med en revision av medborgarskapslagstiftningen
ingå på detta spörsmål i hela dess vidd. Däremot borde
enligt de delegerades mening i medborgarskapslagstiftningen införas särskilda
bestämmelser avsedda att tillämpas i förhållandet de nordiska länderna
emellan. Visserligen skulle lagstiftningen därigenom bli något mera
svåröverskådlig, men reella skäl talade starkt för en dylik särställning. Även
om sådana bestämmelser i praktiken blott skulle komma ett mindre antal
personer till godo, ansåge de delegerade den blotta existensen av regler, som
gåve ett rättsligt uttryck för den mellan de nordiska folken faktiskt bestående
samhörigheten, böra tillmätas mycket stor betydelse.

De delegerades förslag innebär, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att efter
avtal med annat nordiskt land i förhållande till detta land sätta i kraft
en eller flera av de bestämmelser, som upptagits under A—C i 11 § av förslaget.
Ömsesidighet har icke ansetts böra uppställas som villkor för ingående
av sådant avtal.

Enligt den under A föreslagna bestämmelsen likställes i viss utsträckning
födsel i annat nordiskt land och hemvist i sådant land intill tolv års ålder
med födsel och hemvist i Sverige. Såvitt angår födsel skall detta gälla dels
1 § första stycket punkt 2 och dels 3 §. Likställandet av hemvist i annat nordiskt
land intill tolv års ålder med hemvist i Sverige avser 3 och 4 §§.

Bestämmelsen under B innebär, att medborgare i annat nordiskt land
under vissa förutsättningar skola få rätt att efter anmälan bli svenska medborgare.
De föreslagna förutsättningarna härför äro att vederbörande 1)
förvärvat sitt medborgarskap i det andra nordiska landet på annat sätt än

Första lagutskottets utlåtande m 27.

genom naturalisation, 2) fyllt 21 men ej 60 år, 3) sedan 10 år har hemvist
i riket samt 4) icke under denna tid dömts till frihetsstraff.

Den under C i förslaget upptagna bestämmelsen avser att bereda den, som
efter att ha förlorat svenskt medborgarskap hela tiden varit medborgare i ett
eller flera av de nordiska länderna, möjlighet att, sedan han flyttat till Sverige,
efter anmälan återfå svenskt medborgarskap.

Departementschefen anförde bl. a.:

»Det nordiska samarbetet på medborgarskapsrättens område har hittills
huvudsakligen varit inriktat på att genomföra i det väsentliga ensartade
bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskap. De delegerade ha
ansett tiden vara inne, att den nordiska gemenskapen på medborgarrättens
område utvidgades genom att i de särskilda ländernas medborgarskapslagstiftning
infördes särbestämmelser avsedda att tillämpas i förhållande till
annat nordiskt land. Jag kan helt ansluta mig till denna tanke. Det synes
vara en naturlig konsekvens av den samhörighet, som består mellan de nordiska
folken, att medborgarskapslagstiftningen tillerkänner våra nordiska
grannländers medborgare en mer gynnad ställning än övriga utlänningar. Såsom
tidigare nämnts innehåller också 6 § av förslaget ett särskilt stadgande
om naturalisation av medborgare i annat nordiskt land. De särbestämmelser,
som upptagits i 11 § av de delegerades förslag, äro avsedda att tillämpas i
den mån överenskommelse därom träffas med ett eller flera av de andra
nordiska länderna.»

Utskottet.

Propositionen innehåller förslag till en moderniserad lagstiftning om
svenskt medborgarskap. Förslaget bygger på den nuvarande kvartsekelgamla
lagen i ämnet men innehåller betydande nyheter. Viktigast är, att den
gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning blivit radikalt ändrad. Flera
bestämmelser ha utformats på grundval av erfarenheterna från det senaste
världskriget. Några av dessa bestämmelser äro mera restriktiva än de nu
gällande. I gengäld ha emellertid andra regler kunnat göras gynnsammare
för de därav berörda. Förslaget uppbäres av en tydlig strävan att, utan åsidosättande
av viktigare samhälleliga intressen, visa största möjliga humanitet
och generositet.

Liksom vår tidigare medborgarrättsliga lagstiftning har förslaget utarbetats
i samarbete med representanter för Danmark och Norge. Till grund
ligger sålunda ett gemensamt betänkande av delegerade från de tre länderna.
En viktig nyhet är, att man kunnat enas om bestämmelser, som väsentligt
underlätta möjligheterna för medborgare i ett nordiskt land att bli
medborgare i annat sådant land. Samarbetet har fortsatt under lagförslagens
beredning i vederbörande statsdepartement. Sedan propositioner i ämnet
förelagts danska och svenska riksdagarna samt Norges storting, ha slutligen
överläggningar ägt rum i Köpenhamn mellan representanter för ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

skottet och motsvarande organ i Danmarks och Norges lagstiftande församlingar.
Dessa överläggningar, vartill motstycke saknas i det nordiska
lagstiftningssamarbetets historia, ha lett till enighet mellan utskottsrepresentanterna
på flertalet väsentliga punkter, icke blott i fråga om lagförslagens
utformning utan även beträffande deras motivering. Slutgiltiga resultat
ha icke kunnat nås om den i betänkandet upptagna men i svenska propositionen
uteslutna expatrieringsbestäinmelsen. För det danska utskottets
vidkommande måste även den nedan närmare berörda frågan om valet mellan
naturalisation- och optionsförfarande beträffande gift kvinna lämnas
öppen. I övrigt kvarstod av väsentliga olikheter endast den, som betingas av
att naturalisation enligt danska grundlagen har karaktären av lagstiftningsakt.

De resultat, som sålunda vunnits genom samarbete med Danmark och
Norge, hälsas av utskottet med största tillfredsställelse. Likformigheten i
reglerna innebär för förhållandet mellan de tre länderna ett förverkligande
av den för all medborgarskapslagstiftning grundläggande principen att undvika
statslöshet och dubbla medborgarskap. Genom de särskilda bestämmelserna
för medborgare i annat nordiskt land har vidare tagits ett viktigt
steg i den nordiska samhörighetens anda.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna äro i stort sett mycket väl
avvägda och ägnade att läggas till grund för en ny lagstiftning. Utskottet
kommer i det följande att närmare ingå på vissa frågor. I den mån förslagets
bestämmelser icke sålunda bli föremål för behandling, lämnas de av utskottet
utan erinran.

Utskottet vill i detta sammanhang något uppehålla sig vid den i betänkandet
och departementsförslaget upptagna expatrieringsbestämmelsen. Såsom
förut nämnts fick denna bestämmelse utgå, sedan lagrådet påpekat att
den förutsatte ändring i § 33 regeringsformen. Departementschefen har
emellertid icke ansett uteslutet att sedermera till förnyat övervägande upptaga
frågan, huruvida institutet expatriering kan anses vara av sådant värde,
att det bör införlivas med vår rätt.

Enligt utskottets mening föreligga så starka betänkligheter mot institutet
i fråga, att det icke bör införas i svensk rätt, i synnerhet som den ifrågasatta
expatrieringsbestämmelsen endast skulle kunna tillämpas i ytterst få
fall och därför torde komma att sakna praktisk betydelse.

Gift kvinnas medborgarrättsliga ställning.

Den viktigaste nyheten i förslaget är, såsom inledningsvis omtalats, förändringen
i den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning. Det är ett gammalt
reformkrav, som man här sökt förverkliga. Från riksdagens sida har
för några år sedan tagits initiativ till en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan.

Vid en reform på området har man att taga ställning till två särskilda
problem. Det är i första hand fråga om att frigöra den gifta kvinnan från
hennes nuvarande ställning av beroende i förhållande till mannen. Därmed

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

sammanhänger även spörsmålet om hon helt kan jämställas med mannen,
exempelvis då det gäller barnens medborgarskap. I andra hand kommer
frågan om man av hänsyn till familjens enhet bör uppställa särskilda regler,
som underlätta möjligheterna för kvinnan att erhålla mannens medborgarskap.

I propositionens förslag har den gifta kvinnan tillerkänts en fullt självständig
ställning. Utländsk kvinna, som gifter sig med svensk man, blir
icke svensk medborgare utan att hon önskar det. Svensk kvinna, som ingår
äktenskap med utlänning, kan icke heller mot sin vilja frånkännas sitt
svenska medborgarskap. Nu gällande regler, enligt vilka hustru följer sin
man när denne förvärvar eller förlorar svenskt medborgarskap, sakna motsvarighet
i förslaget. Däremot har full jämställdhet med mannen icke beretts
henne i alla hänseenden. Vad särskilt angår barnens medborgarskap har
hänvisats till att full jämställdhet skulle leda till dubbla medborgarskap för
dessa. Ett steg i här angivna riktning är dock stadgandet i 1 § första stycket
punkten 2., som ger barnet svenskt medborgarskap, om modern är svensk
och fadern är statslös eller icke kan giva barnet sitt utländska medborgarskap.

Departementschefen har ingående dryftat skälen för och emot en frigörelse
av den gifta kvinnan i medborgarskapshänseende. Bland skälen mot en förändring
åberopas betydelsen av att familjen har enhetligt medborgarskap.
Intresset härav anses emellertid kunna i stor utsträckning tillgodoses genom
att utländsk kvinna, som gifter sig med svensk man, erhåller lättnader
i fråga om möjligheterna att bli svensk medborgare. Departementschefen
har funnit, att den gifta kvinnans frigörelse visserligen skulle medföra nackdelar
men att fördelarna av en sådan reform äro så betydande att olägenheterna
icke böra hindra densamma. Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig
till vad departementschefen anfört i denna fråga. Såväl departementschefen
som lagrådets ledamöter ha berört reformens inverkan på annan lagstiftning.
Utskottet kommer i det följande att uppehålla sig vid detta spörsmål.
Redan här vill emellertid utskottet uttala, att ett genomförande av förslaget
i denna del icke bör fördröjas av de delvis vittutseende ändringar i annan
lagstiftning, som aktualiseras genom reformen.

Av det ovan anförda framgår, att intresset av familjens enhet vid den här
förordade ändringen i den gifta kvinnans ställning kan tillgodoses genom
lättnader för kvinnan, då hon söker samma medborgarskap som mannen.
Att effektiva lättnader beredas henne är enligt utskottets mening av den vikt,
att det utgör en förutsättning för ett genomförande av den föreslagna reformen.
Olika möjligheter att bereda henne sådan lättnad föreligga. Ett alternativ
är att hänvisa henne till naturalisation men att tillåta sådan på
lindriga villkor. Denna väg, den s. k. naturalisationslinjen, har valts i propositionen.
En annan möjlighet är att ge kvinnan ovillkorlig rätt att genom
anmälan erhålla svenskt medborgarskap, den s. k. optionslinjen.

För naturalisationslinjen talar huvudsakligen, att staten bör förbehålla
sig rätt att efter individuell prövning hindra icke önskvärda kvinnor att

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

bli svenska medborgare. Endast på denna väg kan man komma till rätta
med det sedan länge aktuella problem, som uppstått genom de s. k. skenäktenskapen.
Liknande problem uppkomma genom giftermål, som ingås
i utlandet med kriminellt belastade kvinnor.

För optionslinjen åter kan åberopas, att denna ställer sig gynnsammare
för kvinnan och medför fördelar i administrativt hänseende.

Vid utskottets överläggningar i denna fråga ha röster höjts till förmån
för optionslinjen. Därvid har särskilt framhållits, att naturalisationslinjen
innebär ett alltför långtgående avsteg från nuvarande liberala regler.

Utskottet har vid sitt ställningstagande funnit de för optionslinjen anförda
skälen beaktansvärda. Emellertid finner sig utskottet böra fästa avgörande
vikt vid att staten, om denna linje väljes, kommer att avhända sig
möjligheterna att avvisa icke önskvärda kvinnor. I synnerhet om det internationella
läget skulle undergå skärpning, vore det olyckligt, om sådana
möjligheter saknades. Utskottet får därför i likhet med departementschefen
förorda naturalisationslinjen.

Även om denna lösning väljes, böra emellertid de för optionslinjen åberopade
synpunkterna kunna tillgodoses i betydande utsträckning. Naturalisationsreglerna
kunna nämligen utformas så. att naturalisationsförfarandet
under normala tider för det stora flertalet fall kommer ett anmälningsförfarande
nära. Att så sker är enligt utskottets mening en förutsättning för
att naturalisationslinjen skall kunna godtagas. I propositionen har man gått
ganska långt i denna riktning. Till frågan om ytterligare lättnader kunna
beredas utländska kvinnor, som gift sig med svenska män, återkommer utskottet
vid 6 §.

Den föreslagna ändringen beträffande den gifta kvinnans ställning inverkar
på ett flertal olika rättsområden. Här skall endast erinras om den
internationella privaträtten, sociallagstiftningen, utlänningslagstiftningen
och näringslagstiftningen. Reglerna på dessa områden taga i allmänhet icke
särskild hänsyn till möjligheten att makar kunna ha olika medborgarskap.
Svensk mans utländska hustru blir i regel att behandla som annan utlänning.

Vad sociallagstiftningen angår äro redan de nuvarande reglerna ganska
generösa mot utlänningar. Vidare planeras en översyn av utlänningar tillkommande
sociala förmåner. Utskottet förutsätter, att denna översyn sker
under hänsynstagande till ändringen i den gifta kvinnans medborgarrättsliga
ställning.

Även på näringsrättens område pågår utredning. Anmärkas må, att 1864
års näringsfrihetsförordning medger näringsfrihet endast åt svenska män
och kvinnor. För att utlänning skall få driva rörelse här i landet kräves i
allmänhet Ivungl. Maj :ts tillstånd. Utskottet finner sig kunna utgå från att
tillståndsgivningen sker efter liberala grunder, när fråga är om utländsk
kvinna, som är gift med svensk man.

Av särskild betydelse är, alt utlänningslagstiftningens bestämmelser om
kontroll, avvisning, förpassning och utvisning av utlänningar bli tillämpliga

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

på utländsk kvinna, som ingått äktenskap med svensk man och ännu icke
blivit svensk medborgare. Häremot är i princip intet att erinra. När utskottet
ovan funnit sig böra förorda naturalisationslinjen, har syftet varit att
man skall kunna komma till rätta med skenäktenskap och giftermål med
icke önskvärda utländska kvinnor. Därvid räcker det inte att hindra kvinnorna
från att vinna svenskt medborgarskap. Staten bör även ha möjlighet
att pröva, om kvinnan skall få bosätta sig i Sverige. Det är således följdriktigt,
att utländsk kvinna, som gifter sig med svensk man, underkastas
bestämmelserna om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Lika klart är
emellertid, att regleringen på förevarande område måste bli möjligast human
och liberal. Endast mycket starka skäl böra få hindra kvinnan att bosätta
sig i Sverige. Hon bör icke heller betungas med ansökningsförfaranden
mer än som är absolut nödvändigt.

Ur denna synpunkt kunna utlänningslagens bestämmelser icke anses tillfredsställande.
Uppehållstillstånd fordras i regel, när kvinnan skall vistas
här i riket över tre månader. Arbetstillstånd fordras i princip, om hon icke
är medborgare i nordiskt land. Direkt stötande är, att hustru till förutvarande
svensk man intager en mera gynnad ställning än den som efter den
nya medborgarskapslagstiftningens ikraftträdande skall tillkomma svensk
mans hustru. Den förra äger vistas här i riket sex månader utan uppehållstillstånd.

En omedelbar ändring i dessa bestämmelser vore i och för sig påkallad.
Emellertid pågår utredning om ny utlänningslagstiftning, och denna utrednings
arbetsresultat väntas inom tämligen kort tid kunna föreläggas riksdagen.
Av naturliga skäl bör utredningen icke föregripas genom partiella
lagändringar, vilka till sin natur måste bli ganska vittutseende. Utskottet
får vidare framhålla, att Kungl. Maj :t enligt särskilt stadgande i utlänningslagen
äger i vissa fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar
medge undantag bl. a. från bestämmelserna om uppehållstillstånd
och arbetstillstånd. Det är enligt utskottets mening angeläget, att Kungl.
Maj:t begagnar denna möjlighet. Under tiden fram till ikraftträdandet av
en ny utlänningslagstiftning skulle härigenom ovan påtalade olägenheter
kunna undanröjas i väsentlig del.

Av lagrådet ha särskilt uppmärksammats följdverkningarna på den
svenska internationella privaträttens område. Redan ett ytligt studium av
den internationella familjerättens bestämmelser ger vid handen, att dessa
som regel äro uppbyggda på förutsättningen att makar ha mannens medborgarskap.
Vidare är tydligt, att antalet konflikter mellan olika rättsordningar,
som skola lösas av den internationella privaträtten, kommer att
öka. Utskottet vill för sin del understryka lagrådsledamöternas uttalanden
om angelägenheten av att den tillämnade översynen inom den svenska internationella
familjerätten nu igångsättes.

1 §•

Denna paragraf upptager i sitt första stycke den gällande lagens regel,
att svensk faders barn i äktenskap och svensk moders barn utom äktenskap

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

bli svenska medborgare alltifrån födelsen. En nyhet är det tidigare berörda
stadgandet i första stycket punkten 2, att svenskt medborgarskap vid födelsen
förvärvas av här i riket fött barn i äktenskap, av vars föräldrar endast
modern är svensk medborgare, om fadern är statslös eller om barnet
icke vid födelsen förvärvar faderns utländska medborgarskap. Under remissbehandlingen
av betänkandet framfördes förslag att utvidga regeln att
omfatta alla här i riket födda barn av svensk moder. En dylik regel vore ur
många synpunkter tilltalande. De skäl departementschefen anfört mot
nämnda förslag, bl. a. att det skulle medföra dubbelt medborgarskap i ett
stort antal fall, synas emellertid övertygande. Departementschefen har vidare
erinrat om att barnet ändock kan bli svensk medborgare före vuxen ålder
genom att antingen fadern eller barnet naturaliseras. Därest fråga uppkommer
om självständig naturalisation av barnet, anser departementschefen,
att i regel avsteg bör göras från de allmänna naturalisationsvillkoren.
Utskottet får, med understrykande av vad departementschefen anfört i denna
del, framhålla, att barnet torde böra naturaliseras omedelbart, när dess
vårdnadshavare gör ansökan därom.

Mot den redaktionella utformningen av första stycket ha i lagrådet framställts
vissa anmärkningar. Utskottet vill i viss anslutning'' därtill för sin
del förorda, att uttrycket »genom födsel» utbytes mot »vid födelsen». Härigenom
vinnes även större likhet med de danska och norska texterna. Motsvarande
ändringar torde böra göras i 4 och 10 §§.

Paragrafens andra stycke upptager den redan gällande regeln att hittebarn,
som anträffas här i riket, skall anses såsom svensk medborgare till
dess annat utrönes. Skulle, efter det barnet uppnått sådan ålder, att medborgarskapsförvärv
enligt 3 § är uteslutet, visa sig att barnet har utländskt
medborgarskap eller är statslöst, kommer enligt propositionens förslag medborgarskapsförvärv
genom s. k. increscens icke att såsom nu äga rum. Naturalisation
kan emellertid ske, och utskottet finner uppenbart, att i dylikt
fall avsteg bör göras från de allmänna naturalisationsvillkoren i den mån
vederbörande icke uppfyller dessa.

3 §•

Den gällande lagens bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap
genom increscens ha fått motsvarighet i denna paragraf. Betydande ändringar
föreslås emellertid. Medborgarskapet skall icke såsom nu förvärvas automatiskt
utan först efter anmälan, vid vilken prövas, om stadgade förutsättningar
äro för handen. Anmälan må ej göras efter fyllda 22 år och i
regel tidigast vid 21 år. Om vederbörande är statslös eller styrker, att han
skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt,
må dock anmälan göras redan vid 18 års ålder.

Utskottet finner lämpligt, att det nuvarande automatiska medborgarskapsförvärvat
utbytes mot förvärv efter anmälan.

Tvekan kan däremot råda om lämpligheten av de i bestämmelsen upptagna
åldersgränserna. Vad först den undre gränsen angår framhålles i bctän -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

kandet, att dess förläggande över lag till 18 år skulle medföra fördelar i
värnpliktshänseende samt i vissa fall även få betydelse för yrkesval och utbildning.
När man likväl valt 21-årsgränsen för normalfallen, har detta skett
av hänsyn till att dubbelt medborgarskap eljest lätt skulle kunna uppkomma.
Utskottet godtager detta skäl men vill framhålla angelägenheten av att
man genom en liberal naturalisationspraxis undanröjer de med regeln förbundna
olägenheterna. Om exempelvis vederbörande i 18-årsåldern riskerar
att bli inkallad till långvarig militärtjänstgöring utomlands, bör han kunna
naturaliseras omedelbart.

Den övre åldersgränsen, 22 år, är enligt utskottets mening för låg. Den som
vill förvärva medborgarskap enligt paragrafens bestämmelser skulle i regel
icke få mer än ett år på sig att göra anmälan. Utskottet finner skäligt, att
denna tid förlänges till två år. Härvid har utskottet beaktat icke blott intresset
av att skäligt rådrum beredes vederbörande utan även att han genom
sjukdom eller av annan anledning kan för kortare eller längre tid bli
hindrad att göra anmälan. Utskottet får på anförda skäl förorda, att den
övre åldersgränsen bestämmes till 23 år.

4 §•

Denna paragraf handlar om återvinning av medborgarskap. I förhållande
till gällande lag föreslås en betydande utvidgning av möjligheterna härtill,
i det att återvinningsinstitutet icke längre i princip skall vara förbehållet
sådana förutvarande svenska medborgare, som blivit statslösa. I inskränkande
riktning verkar däremot kravet på födelse i riket och vistelse här intill
fyllda 18 år samt villkoret att vederbörande efter sin återkomst skall ha
haft hemvist här minst två år. Liksom enligt increscensbestämmelsen gäller,
att anmälan skall ske. Bestämmelsen har karaktären av en kompromiss
mellan olika ståndpunkter hos de danska, norska och svenska sakkunniga.

Inom utskottet har gjorts gällande, att kravet på två års hemvist i riket
efter återkomsten vore för strängt. Hemvändande svenska emigranter och
svenskfödda änkor, som varit gifta i utlandet, borde exempelvis kunna återvinna
sitt svenska medborgarskap efter kortare tid. Vid förhandlingarna i
Köpenhamn ifrågasattes också från svensk sida att sänka tiden till ett år.
Det visade sig emellertid omöjligt att uppnå enighet om detta förslag. Då
utskottet under angivna förhållanden icke anser sig böra på denna jämförelsevis
obetydliga punkt frångå den kompromiss, som propositionens förslag
innefattar, har utskottet funnit sig böra tillstyrka detta. Såsom departementschefen
uttalat, föreligger icke något hinder mot att en förutvarande
svensk medborgare genom naturalisation erhåller svenskt medborgarskap
tidigare än två år efter återkomsten till Sverige. Utskottet får understryka
angelägenheten av att naturalisationspraxis i dessa fall blir liberal.

I paragrafen har företagits en redaktionell jämkning. Skälen härför äro
angivna under 1 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

6 §•

Mellan de i föregående paragrafer avhandlade medborgarskapsförvärven
och det i förevarande paragraf reglerade naturalisationsinstitutet föreligger
en principiell skillnad. I de förstnämnda fallen föreligger en rätt att under
angivna förutsättningar erhålla svenskt medborgarskap; naturalisationsbestämmelsen
däremot konstituerar icke någon sådan rätt utan ger allenast
Kungl. Maj :t en befogenhet att efter diskretionär prövning upptaga utlänning
till svensk medborgare. Emellertid må anmärkas att naturalisationsinstitutets
faktiska karaktär röner inverkan därav, att detta reserverats för
fall, som stå nära vissa av de i föregående paragrafer behandlade men som
av olika skäl lämnats utanför. I samma riktning verkar den föreslagna ordningen
beträffande gift kvinna.

I paragrafens första stycke upptagas de allmänna villkor, som skola vara
uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall äga naturalisera utlänning. Andra stycket
reglerar närmare i vad mån Kungl. Maj :t äger dispensera från de allmänna
naturalisationsvillkoren.

Beträffande de allmänna villkoren har inom utskottet yppats tvekan allenast
om den tid, varunder sökanden skall ha haft hemvist i Sverige. Gällande
lags krav på fem års hemvist har skärpts därhän, att hemvist i minst sju
år gjorts till villkor. I propositionen betonas emellertid, att detta icke innebär
någon skärpning i förhållande till den praxis som sedan årtionden tilllämpats
med stöd av lagens förarbeten. Tvärtom har en uppmjukning skett
genom den i andra stycket upptagna undantagsbestämmelsen för medborgare
i nordisk stat; genom denna blir det möjligt att väsentligt gå under den
nuvarande femårsgränsen för sagda kategorier.

Ur många synpunkter hade det varit önskvärt, om femårsgränsen kunnat
bibehållas. Det är emellertid enligt utskottets mening klart, att vid den
omprövning av naturalisationsbestämmelserna som nu sker man icke bör i
lagen utsätta annan tid än som är avsedd att tillämpas i praxis. Det lärer
vara osannolikt att ett bibehållande av femårsregeln skulle slå igenom i den
praktiska tillämpningen; detta skulle innebära en betydande ändring i förhållande
till vad nu gäller. Härtill kommer, att det vid förhandlingarna i
Köpenhamn visat sig ogörligt att uppnå enighet om kortare tid än sju år. I
Danmark och Norge ha i allmänhet tillämpats betydligt längre tider än i
vårt land. Vid förhandlingarna i Köpenhamn framgick emellertid, att man
inom de danska och norska delegationerna räknade med att i fortsättningen
tillämpa sjuårig hemvisttid beträffande icke-nordiska utlänningar från andligt
och kulturellt närstående länder.

Under angivna förhållanden biträder utskottet propositionens förslag att
principiellt kräva sjuårigt hemvist i Sverige. Utskottets ställningstagande
bygger på den uttryckliga förutsättningen, att denna tid icke förlänges i
praxis, med mindre en allvarlig skärpning i det internationella läget skulle
inträda. Naturalisation bör sålunda, om övriga förutsättningar föreligga,
beviljas så snart sökanden haft hemvist i Sverige under sju år. Ansökan synes
kunna ingivas så långt i förväg, att Kungl. Maj :ts beslut kan träffas

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

strax efter tidens utgång. I enlighet med denna utskottets uppfattning bör
i lagtexten ordet »minst» före »sju år» utgå.

Bland dispensreglerna i andra stycket märkes i första hand bestämmelsen
om generellt avsteg från tidskravet beträffande medborgare i annat nordiskt
land. Denna bestämmelse är ett glädjande uttryck för samhörigheten de nordiska
länderna emellan. Mot de riktlinjer för bestämmelsens tillämpning,
som departementschefen uppdragit, har utskottet intet att erinra. Önskvärt
vore om den normala tiden för naturalisation av medborgare i annat nordiskt
land icke nämnvärt överstege den av departementschefen angivna minimitiden
av tre år.

Dispensbestämmelserna i övrigt äro så utformade, att vissa fall uppräknas,
i vilka dispens företrädesvis skall förekomma. Av de under föregående
paragrafer omtalade dispensfallen falla härunder det vid 4 § nämnda, att
återvinningsberättigad svensk medborgare söker naturalisation före den
där stipulerade tvååriga hemvisttidens utgång. Samma gäller det nedan
under 8 § omnämnda fallet att svensk medborgare blivit statslös till följd
av bestämmelserna i nämnda paragraf. Den privilegation, som skall givas
utländsk kvinna, som är gift med svensk man, motsvaras också av en uttrycklig
dispensbestämmelse. Kungl. Maj:t har i övrigt befogenhet att göra
avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren, när med hänsyn till sökandens
förhållanden särskilda skäl föreligga för dennes upptagande till svensk
medborgare. Under denna bestämmelse synas de av utskottet under 1 och
3 §§ närmare angivna privilegationsfallen kunna föras.

Enligt förslaget skall dispens kunna meddelas från samtliga naturalisationsvillkor.
Det är dock meningen, att dispens från kravet på hederlig vandel
skall ges i långt mindre utsträckning än dispens från övriga villkor.
Detta har kommit till uttryck i lagtexten på det sätt, att avsteg från vandelskravet
får ske allenast vid synnerligen starka skäl för naturalisation,
medan övriga villkor kunna åsidosättas redan om särskilda skäl föreligga.
Mot denna åtskillnad ha tre ledamöter i lagrådet anfört kritik, varvid
de erinrat om den mycket stora frihet som lämnats Kungl. Maj :t vid
dispensprövningen i övrigt. De förorda en återgång till betänkandets lagtext,
vari någon åtskillnad icke gjordes mellan de olika naturalisationsvillkoren.
Även motionen 1: 488 vänder sig mot propositionens förslag i denna
del, detta främst av hänsyn till utländsk kvinna, som ingått äktenskap med
svensk man.

Utskottet finner i likhet med departementschefen, att dispens från vandelskravet
bör meddelas mera restriktivt än dispenser från andra naturalisationsvillkor.
Detta ligger emellertid redan i sakens natur; den prövning
som äger rum i ett naturalisationsärende avser i första hand frågan om sökanden
kan anses önskvärd eller icke. Enligt utskottets mening är det
icke behövligt att i lagtexten utmärka den skillnad i tillämpningen som
bör ske mellan dispens från vandelskravet och övriga dispensfall. Såsom
lagrådsledamöterna antytt, måste i andra hänseenden en avsevärd skillnad
mellan olika fall göras utan stöd i lagtexten. Detta gäller särskilt, när frå -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

ga är, å ena sidan om utländsk kvinna, som är gift med svensk man, och
å andra sidan utländsk man, som ingått äktenskap med svensk kvinna.
Utskottet får på nu anförda skäl förorda, att dispens från vandelskravet
liksom från övriga allmänna naturalisationsvillkor får ske, när särskilda
skäl föreligga för naturalisation. Härigenom vinnes också överensstämmelse
med det norska förslaget. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed.

Beträffande tillämpningen av den särskilda dispensgrunden att sökanden
är gift med svensk medborgare ha olika meningar framförts av departementschefen
och tre ledamöter i lagrådet i fråga om det fall att sökanden är
utländsk man. Härvidlag uttalade departementschefen vid lagrådsremisser
att någon eftergift från de vanliga naturalisationsvillkoren icke regelmässigt
borde ske. Lagrådsledamöterna åter hävdade, att en dylik praxis icke
överensstämde med den föreslagna lagtexten, men tillfogade, att en så långt
driven stränghet icke heller vore betingad av de faktiska förhållandena. I
allmänhet torde, när utländsk man tagit hemvist här i riket, äktenskap med
en svensk kvinna i icke ringa grad stärka mannens anknytning till landet.
Med anledning av dessa uttalanden yttrade departementschefen, att även
om en utländsk mans giftermål med svensk kvinna icke kunde få samma
betydelse som det motsatta fallet, det dock borde beaktas som en anknytningspunkt,
vilken kunde få betydelse i vissa fall. I motionen 1:48S hävdas,
att en skillnad i lagtexten måste göras mellan man och kvinna i förevarande
tall. Tillika uttalar sig motionären för en ännu skarpare skillnad i praxis än
departementschefen förordat.

För egen del vill utskottet anlägga följande synpunkter på spörsmålet.
Om en utlänning ingår äktenskap med svensk medborgare samt makarna
bosätta sig i Sverige och synas inrätta sig för framtiden här genom arbetsanställning
eller självständig yrkesverksamhet, måste principiellt sett anses
föreligga en stark anknytning till vårt land, som bör medföra förkortning
av den hemvisttid, som eljest anses erforderlig för vinnande av svenskt
medborgarskap. Det ligger emellertid i sakens natur, att en viss skillnad
måste göras mellan det fall att utländsk kvinna gifter sig med svensk man
och det motsatta fallet. För kvinnan blir av lätt insedda skäl anknytningen
till det nya landet särskilt stark, och intresset av familjens enhet föranleder
till att hennes förvärv av svenskt medborgarskap i möjligaste mån bör
underlättas. Vad hemvisttiden angår böra ställas långt mindre krav på sådan
kvinna än på utländsk man, som gifter sig med en svenska och bosätter
sig här. Även i det sistnämnda fallet bör emellertid den eljest erforderliga
tiden kunna sänkas. Med här angivna utgångspunkter kan utskottet icke
tillstyrka den i motionen påyrkade lagändringen.

Vad särskilt angår naturalisationsvillkoren för utländsk kvinna, som gifter
sig med svensk man, har utskottet i det föregående uttalat sig för en
synnerligen långt gående liberalisering. Praxis borde utformas så, att naturalisationsförfarandet
under normala tider för det stora flertalet fall komme
ett anmälningsförfarande nära. Fullt ut kan detta av naturliga skäl endast
3 Uihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

tillämpas, när makarna bosätta sig här i landet. Även om så icke sker, föreligger
emellertid oftast skäl för en liberal praxis. Utskottet kan i allt väsentligt
instämma i vad departementschefen uttalat med avseende å dessa
fall. Enligt utskottets mening bör en naturalisalionsansökan kunna bifallas
tämligen kort tid efter giftermålet, så snart det icke föreligger anledning
till tvekan i fråga om kvinnans lämplighet. Mera ingående utredning om
hennes person torde icke vara erforderlig. Viktigare synes vara, att klarhet
föreligger i fråga om såväl mannens som kvinnans anknytning till Sverige.

Då i förarbetena till propositionen dryftats, vilka lättnader som skola beredas
en hit inflyttad hustru till svensk man, har huvudintresset knutits
till frågan i huru hög grad kravet på hemvist här i riket skulle kunna efterges.
Departementschefen har uttalat, att det beträffande kvinna från annat
nordiskt land icke behövde krävas, att hon hott i Sverige någon viss tid. 1
andra fall syntes längre tids hemvist än ett år icke böra regelmässigt fordras.
Utskottet vill, med instämmande i övrigt i departementschefens uttalande,
ifrågasätta, om man alltid behövde kräva ett års hemvist, när det
gäller kvinna från icke-nordiskt land. I klara fall synes naturalisation kunna
ske tidigare.

Även i övrigt böra lättnader kunna beredas kvinnan. Det är sålunda uppenbart,
att i dessa fall andra naturalisationsvillkor än hemvistkravet kunna
efterges i större utsträckning än eljest. Vad kravet på hederlig vandel angår
lärer det huvudsakligen vara här, som dispens kan komma i fråga. Naturalisation
bör över huvud taget beviljas här ifrågavarande kvinnor, när ej
särskilda skäl tala däremot.

Den eftersträvade lättnaden för svensk mans här i riket bosatta hustru
vinnes emellertid icke enbart genom att dispens från naturalisationsvillkoren
beviljas efter generösa principer. Viktigt är också, att förfarandet blir
sådant, att kvinnan icke onödigt betungas. Enligt vad utskottet har sig
bekant är förfarandet i naturalisationsärenden ganska invecklat. Naturalisationsansökningen
skall innehålla uppgift om åtskilliga förhållanden och
vara åtföljd av flera intyg. Yttrande i ärendet inhämtas från olika myndigheter;
utredning om sökandens person verkställes bl. a. genom polisens
försorg. Enligt utskottets mening bör förfarandet i förevarande fäll kunna
avsevärt förenklas. Ansökan bör kunna göras på ett enkelt formulär, som
tillhandahålles å pastorsexpeditionerna och hos polismyndigheterna. Sökanden
bör där även kunna få hjälp med ansökningens uppsättande. Utredningen
om sökandens person lärer som regel kunna göras mindre omfattande.
Vanligen torde det räcka, att polisen och utlänningsmyndigheterna tillfrågas,
om kvinnan låtit komma sig något till last eller om man funnit särskild anledning
till misstanke mot henne. Det bör sålunda kunna presumeras, att
hon ur svensk synpunkt är att anse som önskvärd.

I motionen 1: 488 har särskilt uppmärksammats den situation, som uppkommer,
när en utländsk kvinna, som ingått äktenskap med svensk man,
blir änka, innan hon naturaliserats. Uppenbarligen kräva humanitära skäl,
att undantag från de allmänna naturalisationsvillkoren medges. Att såsom

Första lagutskottets utlåtande nr 27. 35

motionärerna ifrågasatt andra lagtexten med tanke på dessa mycket få fall
lärer emellertid icke vara påkallat.

I samband med frågan om naturalisation av svensk mans hustru vill utskottet
beröra departementschefens uttalanden om de krav på kunskaper i
svenska språket som skola uppställas. Uppenbart är, att om kvinnan skall
kunna naturaliseras efter så kort tid som här förordats, hon icke hinner
skaffa sig närmare kännedom om landets språk. Vad särskilt angår de av
länsstyrelsen i Norrbottens län berörda äktenskapen mellan finsktalande
svenska män och finska kvinnor i gränstrakterna mot Finland synes kravet
på språkkunskaper böra helt efterges. Över huvud taget kan ifrågasättas, om
man icke borde avstå från att kräva utredning om språkkunskaperna, när
sökanden är gift med svensk man och bosatt här i landet. De av utskottet
uttalade önskemålen om förenklingar i förfarandet skulle härigenom kunna
förverkligas på en viktig punkt.

I anslutning till motionen 11:383 vill utskottet slutligen ingå på frågan
om lindringar i naturalisationsvillkoren i vissa andra fall. Utskottet syftar
här på utlänningar, som lämnat sitt hemland under sådana omständigheter
att det med säkerhet kan antagas, att de icke kunna återvända dit. Om sådana
utlänningar genom att bosätta sig här, taga anställning samt i övrigt
tydligt manifesterat sin vilja att stanna i landet, kan ifrågasättas, om de
icke tidigare än andra kunna vinna den nära anknytning till Sverige, som
bör vara förutsättning för naturalisation. Det vore enligt utskottets mening
önskvärt, om dessa synpunkter, för vilka även humanitära skäl tala,
i varje fall under normala tider, kunde vinna beaktande, då det gäller sådana
utlänningars inedborgarrättsliga ställning. Stöd härför finnes i den
lvungl. Maj :t medgivna allmänna dispensbefogenheten.

7 §■

Denna paragraf reglerar i vilken utsträckning svensk medborgares förvärv
av utländskt medborgarskap skall medföra, att han förlorar det svenska
medborgarskapet.

Huvudregeln upptages under punkten 1. Förutsättning för att det svenska
medborgarskapet skall förloras är, att förvärvet av utländskt medborgarskap
möjliggjorts genom ansökan eller uttryckligt samtycke. Därmed har
man velat hindra, att det svenska medborgarskapet förloras mot vederbörandes
egen vilja. Regeln möjliggör för svenska kvinnor, som gift sig med utlänningar,
att behålla sitt svenska medborgarskap och sammanhänger såiedes
med de nya grundsatserna i fråga om den gifta kvinnans medborgarrättsliga
ställning. Bestämmelsen synes enligt sin ordalydelse icke vara tilllämplig
på annan ansökan eller annat samtycke än som är lagstadgad förutsättning
för förvärv av utländskt medborgarskap. Det torde emellertid förekomma,
att ansökan eller samtycke, som icke kräves enligt lag, likväl tillmätes
betydelse i den utländska statens praxis. Har sådan ansökan gjorts
eller sådant samtycke lämnats, synes vederbörande i så hög grad ha manifesterat
sin vilja att bli utländsk medborgare, alt förlust av det svenska
medborgarskapet bör inträda. På grund härav får utskottet föreslå viss

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

jämkning i lagtexten. Förlust av det svenska medborgarskapet skall sålunda
inträda, när utländskt medborgarskap förvärvats efter ansökan eller samtycke.
Utskottet utgår från att hänsyn skall tagas endast till ansökan eller
samtycke som varit ägnat att inverka på förvärvet av utländskt medborgarskap.
Vid ett automatiskt förvärv av utländskt medborgarskap, t. ex. genom
giftermål, saknar ett samtycke till förvärvet uppenbarligen betydelse. Föreligger
tvekan, synes det riktigast att icke låta ansökningen eller samtycket
medföra förlust av det svenska medborgarskapet.

Under punkten 3. behandlas det fall att barn blir utländsk medborgare
genom att föräldrarna eller någon av dem förvärvar utländskt medborgarskap.
Utskottet har intet att erinra mot bestämmelsen i sak men föreslår en
redaktionell jämkning i syfte att närmare utmärka de förutsättningar, som
i olika förekommande fall skola vara uppfyllda för att barnet skall förlora
sitt svenska medborgarskap.

Punkten 4. upptager det fall att ett barn blir utländsk medborgare genom
att föräldrarna ingå äktenskap. Förutsättningen är, att barnet, om det har
hemvist här i riket, lämnar landet före fyllda 18 år. Utskottet föreslår i förtydligande
syfte, att såsom ytterligare villkor stadgas att barnet vid utflyttningen
har utländskt medborgarskap. Har nämligen barnet under mellantiden
gått miste om det utländska medborgarskapet, skulle regeln i annat
fall kunna tolkas därhän, att den ledde till att barnet bleve statslöst.

8 §•

Svensk medborgare, som är född utom riket och aldrig här haft hemvist
och som ej heller uppehållit sig här under omständigheter, som tyda på samhörighet
med Sverige, skall enligt denna paragraf törlora sitt svenska medborgarskap,
när han fyller 22 år. Bestämmelsen ansluter sig nära till motsvarande
stadgande i gällande lag. Liksom hittills skall förlust av det svenska
medborgarskapet inträda, även om vederbörande blir statslös. Enligt
den gällande lagen står möjligheten öppen att genom hemvisttagande i Sverige
återvinna medborgarskapet. Sådan möjlighet föreligger icke enligt förslaget.
Naturalisation kan emellertid ske. Bestämmelserna i 6 § andra stycket
medge uttryckligen dispens från de allmänna naturalisationsvillkoren för
den som förut ägt svenskt medborgarskap.

10 §.

Paragrafen innehåller jämte 6 § andra stycket andra punkten de särskilda
bestämmelser för medborgare i annat nordiskt land, varom utskottet tidigare
talat. Utskottet föreslår en redaktionell jämkning i bestämmelsen under
a). Skälen härför ha angivits vid 1 §.

17 §.

Denna paragraf upptager en övergångsbestämmelse i anslutning till 3 §.
Utskottet har förordat en höjning av den där angivna övre åldersgränsen
från 22 till 23 år. I konsekvens härmed torde den i förevarande paragraf
stadgade tiden för ingivande av anmälan böra ökas med ett år.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till ''

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas som följer.

Svenskt medborgarskap förvärvas
genom födsel av

1. barn i äktenskap, vars fader är
svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,
av vars föräldrar endast modern är
svensk medborgare, om fadern ej har
medborgarskap i någon stat eller
om barnet icke genom födseln förvärvar
faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare.

Hittebarn som anträffas här i riket
dess annat utrönes.

§■

Svenskt medborgarskap förvärvas
vid födelsen av

1. barn i äktenskap, vars fader är
svensk medborgare;

2. här i riket fött barn i äktenskap,
av vars föräldrar endast modern är
svensk medborgare, om fadern ej har
medborgarskap i någon stat eller
om barnet icke vid födelsen förvärvar
faderns medborgarskap;

3. barn utom äktenskap, vars moder
är svensk medborgare.

anses såsom svensk medborgare intill

2 §•

Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna, blir före äktenskapet
fött barn till makarna svensk medborgare, om det är ogift och ej fyllt aderton
år.

3 §•

Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt
tjuguett år men innan han fyllt tjugutvå
år, hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker, att
han skulle förlora sitt utländska

Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt
tjuguett år men innan han fyllt tjugutre
år, hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker, att
han skulle förlora sitt utländska

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

medborgarskap genom att förvärva medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år. fyllt aderton år.

Då riket är i krig, äger vad i första stycket är stadgat icke tillämpning å
den som är medborgare i fientlig stat eller som där ägt medborgarskap men
förlorat det utan att förvärva medborgarskap i annan stat.

Har någon, som genom födseln varit
svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket intill aderton års
ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,
återvinner han, om han sedan
två år har hemvist i riket, medborgarskapet
genom att hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
härom. Den som är utländsk medborgare
återvinner dock icke svenskt
medborgarskap, med mindre han
styrker, att han därigenom skulle förlora
det utländska medborgarskapet.

Har någon, som vid födelsen blivit
svensk och oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket intill aderton års
ålder, förlorat sitt svenska medborgarskap,
återvinner han, om han sedan
två år har hemvist i riket, medborgarskapet
genom att hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
härom. Den som är utländsk medborgare
återvinner dock icke svenskt
medborgarskap, med mindre han
styrker, att han därigenom skulle förlora
det utländska medborgarskapet.

5 §.

Blir utländsk man svensk medborgare enligt 3 eller 4 §, medför detta
svenskt medborgarskap jämväl för hans ogifta barn i äktenskap, som har
hemvist här i riket och ej fyllt aderton år. Vad nu sagts gäller dock icke
barn, som efter äktenskapets återgång eller äktenskapsskillnad eller under
hemskillnad står under moderns vårdnad.

Vad i första stycket är stadgat om att barn i äktenskap förvärvar medborgarskap
tillsammans med fadern skall äga motsvarande tillämpning

1. å förhållandet mellan barn utom äktenskap och modern, om ej fadern
är utlänning och har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som är änka;

3. å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, vars äktenskap eljest
är upplöst eller som är hemskild, om barnet står under moderns vårdnad.

6 §•

Konungen äger på ansökan till Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (natu- svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som ralisera) utlänning som

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

1. fyllt aderton år;

2. sedan minst sju år har hemvist
här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket
att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap eller är
sökanden gift med svensk medborgare
eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandens förhållanden särskilda
skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket under punkterna i, 2 och 4
stadgade villkoren icke äro uppfyllda.
Om synnerligen starka skäl tala
därför, må avvikelse ske från villkoret
under punkt 3. Är sökanden
dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare, må även om annat särskilt
skäl ej föreligger avvikelse ske
från det under punkt 2 angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har utländskt medborgarskap, ej detta i och med
sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den utländska statens
regering eller annan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande
stadgas, att sökanden inför den länsstyrelse Konungen bestämmer
inom viss tid styrker att dylikt medgivande lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf upptages till svensk medborgare, bestämmer
Konungen, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens
ogifta barn under aderton år.

(Utskottets förslag:)

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i
riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.

Finnes det medföra gagn för riket
att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut
ägt svenskt medborgarskap eller är
sökanden gift med svensk medborgare
eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandens förhållanden särskilda
skäl för dennes upptagande
till svensk medborgare, må naturalisation
beviljas, även om de i första
stycket stadgade villkoren icke äro
uppfyllda. Är sökanden dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, må
även om annat särskilt skäl ej föreligger
avvikelse ske från det under
punkt 2 angivna villkoret.

7 §•

Svenskt medborgarskap förloras av Svenskt medborgarskap förloras av

1. den som förvärvar utländskt 1. den som förvärvar utländskt

medborgarskap och möjliggjort för- medborgarskap efter ansökan eller
värvet genom att ansöka därom el- uttryckligt samtycke;
ler eljest uttryckligen samtycka därtill; -

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

2. den som förvärvar utländskt
medborgarskap genom att inträda i
allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,
som blir utländsk medborgare genom
att någon av föräldrarna, som
ej är utan del i vårdnaden om barnet,
på sätt ovan i paragrafen avses
förvärvar utländskt medborgarskap,
dock icke om den andre är svensk
medborgare och har del i vårdnaden;

4. ogift barn under aderton år, som
blir utländsk medborgare genom att
föräldrarna ingå äktenskap med varandra;
har barnet hemvist här i riket,
inträder dock förlust av svenskt
medborgarskap endast om barnet
flyttar ur riket innan det fyllt aderton
år.

(Utskottets förslag:)

2. den som förvärvar utländskt
medborgarskap genom att inträda i
allmän tjänst i annan stat;

3. ogift barn under aderton år,
som blir utländsk medborgare genom
att utländskt medborgarskap,
på sätt avses ovan i paragrafen, förvärvas
av föräldrarna, om de hava
vårdnaden om barnet, eller av endera,
om han antingen ensam har vårdnaden
eller har vårdnaden tillsammans
med den andre och denne icke
är svensk medborgare;

8 §•

Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet
med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller
tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock Konungen medgiva
att medborgarskapet bibehålies.

När någon enligt första stycket förlorar svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap även för hans barn, som förvärvat
medborgarskapet till följd av att han varit svensk medborgare.

9 §•

Konungen må på ansökan befria den som är eller önskar bliva utländsk
medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden ej redan utländsk
medborgare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom
viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

10 §.

Konungen äger, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller Norge,
förordna om tillämpning av en eller flera av bestämmelserna under a)—c)
här nedan. Med fördragsslutande stat avses i dessa bestämmelser den eller

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

de stater, med vilka Sverige ingått avtal om tillämpning av bestämmelsen
i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första a) Vid tillämpning av 1 § första

stycket punkt 2 samt 3 § likställes stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födsel i fördragsslutande stat med födelse i fördragsslutande stat med
födsel här i riket. födelse här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande stat som

1. förvärvat medborgarskapet på annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i riket; samt

4. icke under denna tid dömts till frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrlcobokförd skriftligen anmäla sin önskan härom. Vid sådant
förvärv av medborgarskap skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

c) Den som förlorat svenskt medborgarskap och därefter oavbrutet varit
medborgare i fördragsslutande stat, återvinner svenskt medborgarskap genom
att, efter det han tagit hemvist här i riket, hos länsstyrelsen i det
län där han är kvrkobokförd skriftligen anmäla sin önskan härom. Vid
sådant förvärv av medborgarskap skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

11 §■

När någon gör anmälan enligt 3, 4 eller 10 §, åligger det länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida på grund av anmälningen svenskt medborgarskap
förvärvats eller ej.

Vill någon erhålla förklaring att han är svensk medborgare, må han göra
ansökan därom hos Konungen, som efter regeringsrättens hörande äger
meddela sådan förklaring; dock må härvid icke prövas fråga som avses i
första stycket.

12 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

13 §.

Den som fyllt aderton år äger utan hinder av att han står under annans
vårdnad själv göra ansökan eller anmälan enligt denna lag.

Anmälan må cj göras genom förmyndare eller vårdnadshavare.

4 llihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sam.11 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

14 §.

Närmare bestämmelser angående ansökan enligt 6 § och den utredning,
som erfordras för prövningen av sådan ansökan, ävensom de föreskrifter,
som eljest finnas erforderliga för denna lags tillämpning, meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

15 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap med undantag av 13 §
första stycket; och skall, när någon blir svensk medborgare enligt nämnda
stadgande, vad i 5 § nya lagen är för där avsedda fall föreskrivet äga tilllämpning,
dock att villkoret om hemvist här i riket ej skall gälla.

16 §.

Före lagens ikraftträdande här i riket fött barn i äktenskap, av vars
föräldrar endast modern vid dess födelse var svensk medborgare, förvärvar
svenskt medborgarskap vid ikraftträdandet, om barnet ej fyllt aderton
år och icke är eller varit medborgare i någon stat.

17 §.

Den som fyller tjugutvå år under Den som fyller tjugutvå år under
år 1951 äger göra anmälan enligt 3 § år 1951 äger göra anmälan enligt 3 §
intill utgången av nämnda år. intill utgången av år 1952.

18 §.

Kvinna, som jämlikt äldre lag förlorat svenskt medborgarskap till följd
av att hon ingått äktenskap med utländsk man eller att hennes make blivit
utländsk medborgare, men som med tillämpning av nya lagen skulle hava
förblivit svensk medborgare, återvinner svenskt medborgarskap genom att
i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen meddelar anmäla sin
önskan härom. Sådan anmälan må dock ej göras senare än den 31 december
1955.

19 §.

För kvinna, som fyller tjugutvå år under något av åren 1951—1953 och
som vid uppnåendet av denna ålder är eller varit gift, inträder förlust av
svenskt medborgarskap under de i 8 § stadgade förutsättningarna först med
utgången av år 1953.

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

20 §.

Bestämmelse i traktat, som Sverige ingått med främmande stat och som
vid denna lags ikraftträdande är gällande, skall lända till efterrättelse, ändå
att den står i strid mot vad i lagen är stadgat.

B) att motionerna 1:488 och 11:383, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom utskottets hemställan under
A) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV BYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Olofsson, Lodenius, Lundgren,
Lindblom, Cassel, Lindgren och John Wiktor Jonsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Lindberg, Landgren, Håstad, fru Gärde Widemar och herr Andersson
i Björkäng.