Första lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1939:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 10 § i lagen
den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska
verk.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 27,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen intaget så lydande förslag
till

Lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk den 30 maj 1919.

Härigenom förordnas att 10 § lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk den 30 maj 1919 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Utan hinder av---fortlöpande dagshändelse.

5) att ett verk, som utsändes genom radio, offentligen återges genom radiomottagningsapparat.

Denna lag träder genast i kraft.

I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Sedan utskottet berett Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå,
Stim, u. p. a. och Aktiebolaget Radiotjänst tillfälle att avgiva yttrande
över motionen, hava dylika yttranden inkommit (se bilaga A och B).
Därjämte hava till utskottet inkommit skriftliga framställningar från Svenska
musikerförbundet och Riksföreningen mot Stim (se bilaga C och D).

Enligt 2 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska
verk äger författare, varmed i denna lag förstås jämväl upphovsmannen till
musikaliskt verk, uteslutande rätt att offentligen föredraga skrift eller muntligt
föredrag eller utföra musikaliskt verk samt att medelst kinematografi
offentligen framföra eller genom radio utsända sitt verk. Där ett verk överförts
på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band
eller annan till dylikt instrument hörande inrättning samt genom instrumentet
återgives, anses detta såsom föredragande eller utförande av verket.
I den författare sålunda tillkommande rätten stadgas emellertid vissa in Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 27. 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

skränkningar. 10 § i lagen föreskriver, att det utan hinder av vad i lagen
är stadgat är tillåtet bland annat att utgiven skrift offentligen föredrages
annorledes än genom uppläsning så ock offentligen uppläses av den som
icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning eller av yrkesuppläsare, där denne
icke erhåller någon ersättning eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte
anordnad av statsunderstödd folkbildningsorganisation; att utgivet musikaliskt
verk offentligen utföres, då antingen allmänheten äger utan avgift övervara
utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte eller ock den av utförandet
härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål och den
utförande icke erhåller någon ersättning; samt att ett verk genom radio utsändes
för religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning eller att ett
verks offentliga föredragande eller utförande återgives genom radio, då allmänheten
äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och detta
ej heller sker i förvärvssyfte så ock då verkets utsändande ingår i återgivande
av en fortlöpande dagshändelse.

Uti en år 1925 inom andra kammaren väckt motion, nr 177, hemställdes,
att riksdagen ville besluta sådan ändring i lagen om rätt till litterära och
musikaliska verk att all musik skulle få fritt utföras då åhörarna ägde tillträde
utan avgift. Motionen hänvisades till första lagutskottet som över densamma
inhämtade yttrande från Musikaliska akademien. Musikaliska akademien
avstyrkte bifall till motionen, därvid akademien anförde följande (se
utskottets utlåtande nr 22 år 1925): Vad motionärerna i främsta rummet
synas åsyfta är att bereda innehavare av restauranter möjlighet att utan
uppgörelse med tonsättaren tillgodogöra sig hans verk. En lagändring i dylikt
syfte anser akademien icke vara att tillstyrka. Lagstiftningen om rätt
till litterära och musikaliska verk vilar på den grundtanken, att det andliga
arbetet likasom det kroppsliga är värt sin lön. Ur de svenska tonsättarnas
synpunkt föreligger icke anledning till den ifrågasatta, ur principiell synpunkt
föga tilltalande lagändringen, och lika litet lära andra bärande skäl
kunna anföras till stöd för densamma. I den mån undantag från principen
om tonsättarens ensamrätt till sina skapelser erkännas i gällande lag, äro
dessa undantag betingade av sociala eller allmänt kulturella intressen. Undantag
av annan art synas ej heller böra ifrågakomma. Att till förmån för
en näring sådan som värdshusrörelsen — vilken i och för sig visat sig ganska
givande — offra tonsättarnas intresse synes föga rimligt. Särskilt stötande
måste en dylik anordning te sig, när man besinnar, att den skulle innebära
ett gynnande av värdshusrörelsen och där förekommande musicerande framför
den kulturellt sett långt värdefullare konsert- och operaverksamheten, vilken
ansetts vara av den betydelse för det allmänna, att den i många fall
stödes med avsevärda anslag av stat eller kommun. Det vill synas som örn
motionärerna med sitt förslag åsyftat ett gynnande även av radioverksamheten.
Icke heller härtill synes tillräcklig anledning föreligga. Nämnda verk -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

samhet torde knappast vara i behov av en förmån, som skulle innebära intrång
i den på fullt giltiga grunder vilande principen om skapande konstnärers
rätt till sina alster.

På de av Musikaliska akademien anförda skälen avstyrkte utskottet bifall
till motionen. Motionen blev av riksdagen avslagen.

Författares ensamrätt att genom radio utsända sitt verk blev genom lagändring
1931 uttryckligen fastslagen. I samband därmed genomfördes vissa
andra ändringar, bl. a. av 12 §, i lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk.

Efter tillkomsten av 1931 års lagändringar blev frågan om innehavares
av en radiomottagningsapparat befogenhet att offentligen återgiva ett verk,
som utsändes genom radio, föremål för avgörande genom två Kungl. Maj:ts
utslag den 23 december 1933, återgivna i N. J. A. 1933 s. 639 och 647.
I det ena av dessa utslag dömdes innehavarinnan av en restaurang för det
hon utan vederbörligt tillstånd från tonsättarnas sida låtit genom en med
högtalare försedd radiomottagningsapparat för restauranggästerna återgiva
utsändningen av vissa musikverk, som varit skyddade enligt lagen om rätt
till litterära och musikaliska verk. I motiveringen säges, att nämnda återgivande
måste anses såsom sådant offentligt utförande som enligt 2 § i sagda
lag är förbehållet tonsättaren. Det andra rättsfallet företedde den skiljaktigheten,
att det icke varit innehavaren av lokalen — en danslokal — som
låtit återgiva utsändningen, utan någon av besökandena hade under en danstillställning,
vid vilken musik utfördes av ett kapell, öppnat en i lokalen uppställd
radiomottagningsapparat med högtalare. Utgången i målet blev dock
densamma; i motiveringen upptages att innehavaren av lokalen hade att ansvara
för återgivande genom högtalaren. Utslagen voro icke enhälliga, två
ledamöter ville frikänna svarandena.

I utredning och förslag angående rundradion i Sverige, som blivit avgivna
1935 av tillkallade utredningsmän (Statens offentliga utredningar
1935: 10 s. 42 o. ff.; Rundradioutredningen) anföres i fråga om rundradion
och Stim:

Nu gällande lag örn rätt till litterära och musikaliska verk fastslår, att
författare och kompositörer äga med vissa i detta sammanhang relativt betydelselösa
inskränkningar uteslutande rätt att utsända sina verk genom
radio. Den svenska lagstiftningen baserar sig i detta fall på den av Sverige
biträdda Bernkonventionen, sådan den framgick efter den senaste revisionen
i Rom våren 1928. Denna konvention säger i artikel 11 bis:

1. Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk hava uteslutande rätt
att låta verken offentliggöras genom radioutsändning.

2. Det tillkommer unionsländernas inre lagstiftningar att fastställa villkoren
för utövandet av den i första stycket avsedda rätten, dock skall verkan
av sådana villkor vara strängt begränsad till det land, som uppställt de -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

samma. Dessa villkor få icke i något fall göra ingrepp i författarens eller
konstnärens personliga rätt eller i hans rätt att bekomma skälig ersättning,
som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av kompetent auktoritet.

Redan innan den sista revisionen av denna konvention ägde rum, hade tonsättarna
sammanslutit sig i stora internationella organisationer, vilka bevakade
de s. k. utförande- och radiorätterna för sina medlemmars räkning.
Svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) bildar det svenska
ledet i denna organisation och förenar inom sin ram praktiskt taget alla
svenska rättsinnehavare till musikaliska verk eller arrangemang av dylika
verk. Stim är dessutom representant i Sverige för de utländska systerföretagen
och bevakar i denna sin egenskap de otaliga radiorätter lör musikaliska
verk, som dessa inneha. Redan vid sin start hade Radiotjänst, som
presumerade, att den då gällande författarrätten beträffande det offentliga
utförandet av musikaliska verk hade sin tillämpning på radioutförandet,
slutit en överenskommelse med Stim, varigenom bolaget förvärvade rätten
att utföra de av Stim bevakade svenska och utländska musikaliska verken.

När den svenska lagstiftningen skulle revideras för att bringas i överensstämmelse
med de i Rom beslutade ändringarna i Bernkonventionen, slöto
de båda parterna, d. v. s. Radiotjänst och Stim, ett avtal örn ett obligatoriskt
skiljedomsinstitut, som automatiskt skulle träda i kraft, därest de
icke kunde enas om den avgift, som Radiotjänst skulle ha att erlägga till
Stim. Ändamålet med detta avtal var att undvika, att man för Sveriges
del skulle behöva taga i anspråk den nationella lagstiftningsrätt, som är
medgiven enligt konventionens artikel 11 bis, punkt 2.

Vid de förhandlingar, som senare under år 1931 fördes angående det
ersättningsbelopp, som Radiotjänst hade att betala till Stim, kunde de båda
parterna icke enas, varför skiljedom påkallades. Enligt det utslag, som då
fälldes och som ännu gäller, skulle Radiotjänst för uteslutanderätten att
genom svenska rundradiostationer utsända alla de musikaliska verk, till
vilka Stim ägde eller under avtalstiden kunde komma att äga sådan rätt,
till Stim erlägga en ersättning per licens och kvartal med 6 öre för högst 300
musiktimmar samt 0,28 öre för överskjutande fullt 20-tal musiktimmar;
dock skulle vid beräkningen av antalet överskjutande timmar Radiotjänst
äga att fråndraga musiktid, använd för utsändning av tonsättningar, som
icke genom den av 1931 års riksdag antagna lagen voro skyddade.---

Det är icke utredningens mening att bestrida det rättmätiga i lagens bestämmelser;
tvärtom måste dessa betraktas såsom i hög grad önskvärda och
nyttiga. Utredningen vill endast ifrågasätta, huruvida icke rundradions sociala
och kulturella betydelse något mera borde komma i beaktande vid den
skälighetsprövning, som enligt riksdagens mening uppenbarligen förutsattes.
Tankar i denna riktning ha förut varit uppe. I den proposition till 1927 års
riksdag, vari uteslutande rätt för författare att offentligen föredraga sina
verk föreslogs, anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Thyrén, att rundradiorörelsens ställning till den ifrågasatta lagändringen
förtjänade en särskild uppmärksamhet, enär denna rörelse — sådan den bedreves
— icke kunde jämställas med ett vanligt affärsföretag utan torde få
betraktas på samma sätt som en eljest under statlig kontroll utövad kulturell
verksamhet. Detta innebure icke att rundradiorörelsen borde göras
helt oberoende av författarrätten, men det kunde motivera vissa föreskrifter
i syfte att reglera förhållandet för den händelse en författare skulle vägra

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

att lämna medgivande till uppläsning av sitt verk eller därför fordrade
oskäligt hög ersättning. »Motsvarande spörsmål», heter det vidare, »möter
för övrigt jämväl med avseende på musikaliska verk. Medan sålunda rundradiorörelsen
för fyllandet av sina program knappast kan vara så beroende
av nu ifrågavarande alster av författarverksamheten, att rörelsen är helt
hänvisad till författarens godtycke, kunna de musikaliska verken i allmänhet
icke undvaras vid utsändningar för underhållning genom rundradio. Det
spörsmål synes därför vara förtjänt av ett närmare övervägande, huruvida
icke en jämkning i nu förevarande hänseende vore påkallad även i tonsättarens
utföranderätt.» Anförandet syftar, som synes, icke direkt på den nu
föreliggande frågan men belyser den i en väsentlig punkt.

Vad som närmast föranleder utredningen att framhålla dessa synpunkter,
är den rätt tunga belastning, som avgifterna till Stim utgöra på radions
musikprogram. Är 1933 uppgingo de samlade utgifterna för årets musikprogram
till 599 890 kronor. Drager man härifrån den avtalsenliga ersättningen
till Stim samma år eller 157 322 kronor, återstå 442 568 kronor, vilka således
utgöra programmets egentliga musikutgifter. Men på denna summa utgör
ersättningen till Stim en belastning av icke mindre än 35,5 %. I årets budget
beräknas musiken draga en kostnad av 610 691 kronor samt ersättningen till
Stim 169 300. Göres även här en motsvarande beräkning visar det sig, att
nämnda belastning stigit till 38,3 % av musikkostnaderna.

I belysningen av dessa siffror torde det kunna sägas, att Radiotjänsts avtal
med Stim ger de tonsättare, vilkas radiorätter tagas i anspråk för rundradions
musik- och underhållningsprogram, en väl riklig ersättning. Utredningen
vill visserligen icke taga någon direkt ställning till frågan, då ju
programledningen bör ha fullt fria händer i denna angelägenhet. Men skulle
sådana omständigheter inträda, att Stim i full utsträckning kunde göra gällande
sin faktiska monopolrält över de lagligt skyddade svenska och utländska
radiorätterna beträffande musikaliska verk, måste enligt utredningens
uppfattning statsmakterna taga i anspråk den möjlighet, som anvisas av
Bernkonventionen, och reglera förhållandena på området genom lagstiftning.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 4 juli 1936 uppdragit åt f. d. hovrättsrådet
Hj. Himmelstrand att verkställa en förberedande undersökning
rörande grunderna för en reform av gällande bestämmelser om rätt till
litterära och musikaliska verk samt därmed sammanhängande spörsmål,
har den sakkunnige 1937 överlämnat en promemoria i ämnet (Statens offentliga
utredningar 1937: 18). I denna promemoria anföres (s. 37 o. f.):

»Högtalare. Genom två den 23 december 1933 meddelade utslag har högsta
domstolen förklarat, att då radioutsändning av skyddade musikverk återgives
genom högtalare, detta återgivande är att anse såsom sådant offentligt
utförande som enligt 2 § författarlagen är tonsättaren förbehållet.

Under åberopande av dessa utslag ha författarföreningen och
föreningen Stim i skrift den 14 december 1936 hemställt, att den genom
utslagen fastställda grundsatsen måtte, genom ett förtydligande av bestämmelserna
örn radioutsändning, upphöjas till lag.

Utländsk rätt. Detta ämne har hittills endast undantagsvis gjorts till föremål
för legislativ reglering. Den polska lagen örn auktorsrätt av 1926

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

stadgar i art. 54 enligt dess lydelse i lag 1935, att ägare av högtalare eller
liknande anordningar skola, även om dessa anordningar finnas på offentliga
ställen, hava rätt att, utan särskild avgift till auktor, begagna sig av dem
för att upptaga utsändning genom radio.

En motsatt regel har givits i den österrikiska lagen av 1936. Enligt
§ 18 tredje stycket skall auktors uteslutande rätt innefatta även en
radioutsändnings användande till det utsända verkets offentliga återgivande
genom högtalare eller annan teknisk inrättning, så ock ett dylikt återgivande
utanför den plats (teater, konsertsal etc.), där uppförandet eller utförandet
äger rum. I motiven anföres: Frågan huruvida mottagaren av en radioutsändning
har rätt att använda denna på så sätt, att han genom högtalare
återgiver det utsända verket på nytt, har här besvarats nekande. Då ett
genom radio utsänt verk återgives medelst högtalare, innebär detta ett förnyat
utnyttjande, som bör vara auktor förbehållet. Att han givit tillstånd till
själva radioutsändningen innebär icke att han tillåtit sitt verks förnyade
utnyttjande genom högtalare. Även ur ekonomisk synpunkt är detta av stor
betydelse, eftersom denna art av återgivande allt mer undantränger det hittills
vanliga sättet för framförande av musik.

Bruxellesprogrammet.1 Däri föreslås, att i Bernkonventionen, art. 11 bis
första stycket, skall införas en bestämmelse, att upphovsmän till litterära och
konstnärliga verk ha uteslutande rätt att medelst högtalare eller på liknande
sätt delgiva publiken ett genom radio utsänt verk. Enligt motiven (s. 38 ff.)
är utsändande genom högtalare att anse, icke som en del av själva radioutsändningen,
utan som en fristående akt, varigenom verket delgives en nv
publik.

Aktiebolaget Radiotjänst förklarade, i yttrande till 1935 års
sakkunniga, att bolaget funne den i programmet föreslagna bestämmelsen
vara riktig.

Domstolspraxis. Under det att specialregler i lag mestadels saknas, lia
domstolarna i olika stater haft tillfälle att taga ställning till frågan. I vårt
land har, som ovan nämnts, högsta instansen genom två utslag av 1933 förklarat
musikverks återgivande genom högtalare vara beroende av tonsättarens
tillstånd. Utslagen voro dock ej enhälliga: av sex justitieråd voro två
skiljaktiga och funno särskilt tillstånd ej erforderligt.

Den danska Hojesteret ansåg i en år 1930 meddelad dom, att såväl
radioutsändning som offentligt återgivande av sådan utsändning genom högtalare
för gästerna i en restaurang vore oberättigade utan auktors tillstånd.
Finlands högsta domstol har i dom den 6 april 1934 funnit en restauranginnehavare
icke på den grund, att han anskaffat sig radiolicens, hava
varit berättigad att offentligt medelst högtalare framföra skyddade musikaliska
kompositioner.

Vad norsk rätt beträffar, må hänvisas till ett uttalande av Knoph,
däri han gör gällande, att då en restaurang eller en danslokal monterar en
högtalare och underhåller gästerna med radioprogrammen, detta innebär
ett nytt, otillåtet, offentliggörande av radioutsändningen, klär infångas nämligen
en ny publik; förfarandet måste likställas med att restaurangen framfört
musiken på annat sätt, exempelvis genom orkester eller grammofon.

1 Ett till förberedande av en blivande konferens i Bruxelles av belgiska regeringen och
bernunionens internationella byrå utarbetat program för konferensen, innefattande förslag
till vissa ändringar i 1928 års konvention jämte motiv.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Uppfattningen i de nordiska länderna torde alltså vara enig på denna
punkt. Samma mening har omfattats av domstolarna i Amerikas förenta
stater, Belgien, England, Frankrike, Rumänien och Tjeckoslovakien. Den
tyska Reichsgericht åter har i en år 1932 meddelad dom kommit till motsatt
resultat, likaså den italienska kassationsdomstolen i en dom av 1933.

Frågan huruvida en radioutsändnings återgivande genom högtalare skall,
då det är ett skyddat verk som utsändes, vara beroende av särskilt tillstånd
från auktors sida, är alltså omstridd, och då den är av stor praktisk
betydelse, synes det vara önskvärt att den ordnas genom ett uttryckligt
stadgande i lag. Högsta domstolens i 1933 års utslag uttalade mening, att
dylikt återgivande är auktor förbehållet, synes bäst överensstämma med
sakens natur och auktorsrättens grunder, den ansluter sig till den i de övriga
nordiska länderna rådande uppfattningen och har väl framtiden för sig.
Med hänsyn därtill anser jag mig höra förorda, att denna grundsats fastslås
genom en särskild bestämmelse i författarlagen.»

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1938 hava sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning rörande revision av gällande författningar
om rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande
konst ävensom angående en ny lagstiftning om andra närstående andliga
rättigheter.

Riktlinjerna för ifrågavarande utredning äro i förenämnda bemyndigande
angivna på följande sätt: I fråga om den rätt, som bör tillerkännas upphovsmännen
till andliga alster och utövarna av konst, har den senare tidens
utveckling och ej minst de tekniska framstegen skapat flera nya problem,
vilka äro av stor vikt för den andliga kulturen överhuvud och ofta hava en
vidsträckt ekonomisk räckvidd. I utlåtande som avgivits av delegerade för
de nordiska länderna belyses, hur talrika och mångskiftande dessa problem
äro. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda på förevarande
rättsområde, kan en tillfredsställande lösning icke ernås genom en isolerad
nationell lagstiftning. Att utbygga den internationella reglering, som kommit
till stånd särskilt genom Bernkonventionen, måste för vårt lands vidkommande
framstå såsom önskvärt och förtjänt att befrämjas. Det är
emellertid tydligt, att de rättsregler som kunna tänkas bli gemensamma för
alla de till Bernunionen hörande länderna icke kunna sträcka sig längre än
till bestämmelser av mera allmän natur. I fråga om de nordiska länderna
med deras djupgående kulturella gemenskap finnas däremot förutsättningar
att i större omfattning skapa överensstämmande rättsregler på förevarande
område. Framställningar örn nordiskt samarbete för att åvägabringa en
sådan gemensam lagstiftning hava även väckts av en rad sammanslutningar
inom de olika verksamhetsgrenar, som äro berörda därav.

Det framstår alltså såsom i hög grad önskvärt att vinna utredning örn
möjligheterna lill en gemensam nordisk lagstiftning inom denna del av de
andliga rättigheternas område. Vissa förberedande arbeten för en reform
inom detta rättsområde hava redan verkställts av f. d. hovrättsrådet Him -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

melstrand. Det fortsatta arbetet torde lämpligen böra omfatta en allsidig
utredning angående de andliga rättigheter, som i detta sammanhang böra
regleras av lagstiftningen. Vid utredningsarbetet bör tillfälle beredas de sakkunniga
att samråda med personer, som företräda olika intressen eller besitta
speciell insikt och erfarenhet. De sakkunniga böra även i erforderlig
utsträckning bålla överläggningar med de representanter för övriga nordiska
länder, som kunna bliva utsedda för detta ändamål.

Genom utslag den 23 december 1933 har Högsta domstolen förklarat återgivande
genom radiohögtalare i restaurang av skyddade musikverk såsom
sådant offentligt utförande som enligt 2 § i lagen örn rätt till litterära och
musikaliska verk är tonsättaren förbehållet. Motsvarande spörsmål har av
högsta instanserna i Danmark och Finland avgjorts i samma riktning. Såsom
framgår av utskottets redogörelse synes det icke vara anledning att antaga
att den norska rätten i denna fråga skulle intaga en annan ståndpunkt.
Inom vårt land pågår en utredning genom tillkallade sakkunniga rörande
revidering av bland annat nyssnämnda lag. Vid denna utredning kommer
att till behandling upptagas den i motionen berörda frågan om förhållandet
mellan tonsättare samt personer som vid utövande av förvärvsverksamhet
atergiva musikverk som utsändas genom radio. Enligt de för utredningen
uppdragna riktlinjerna skola möjligheterna till gemensam nordisk lagstiftning
på förevarande område särskilt undersökas. De sakkunniga hava att
taga ställning till frågan om den i vårt land genom rättspraxis fastslagna
ståndpunkten bör bibehållas eller uppgivas. Därest tonsättarens upphovsmannarätt
bibehålies i sin nuvarande omfattning, kvarstå vissa praktiska
frågor rörande uttagandet av den tonsättaren tillkommande ersättningen.
Att på ett ändamålsenligt sätt lösa de svårigheter, som här kunna yppa sig,
är en uppgift för den pågående utredningen. Starka skäl hava förebragts till
stöd för påståendet att det nu praktiserade sättet för ersättningens uttagande
är mindre lämpligt. Den i motionen anvisade utvägen att i större omfatning
än hittills låta denna ersättning utgå från den centrala sändarorganisationen
för radio bör givetvis omsorgsfullt prövas.

Avgörande för utskottets ställningstagande till motionen har varit, att en
utredning rörande revision av på området gällande lag pågår under samarbete
med våra nordiska grannländer och att det i motionen berörda spörsmålet
icke lämpligen bör lösas utan hänsyn till det resultat, vartill nämnda
utredning kan komma. Utskottet får alltså hemställa,

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Wagnsson, Eskhult,
Branting, Ewerlöf, Gärde och Karl Johan Olsson;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist och Hedlund i Östersund,
fru Östlund samt herrar Ryberg, Olsson i Mellerud, Gezelius och Hansson i Vännäsby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Stims bildande.

1925 års mo
tion.

1928 års mo
tioner.

Bilaga A.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Med anledning av motionen i Andra kammaren nr 27 av herr Holmbäck,
får styrelsen för Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå,
Stim, u. p. a. vördsamt anföra följande:

Stim bildades år 1923 och började påföljande år sin egentliga verksamhet.
Vid en kongress i Berlin år 1922 hade två svenska tonsättare med hjälp
av statsmedel beretts tillfälle att bevista kongressen. Under denna gjorde
flera utländska utföranderättsorganisationer gällande, att dessa såga sig
nödsakade själva genom egna agenturer tillvarataga sina auktorsrättigheter
i Sverige, för såvitt icke de svenska auktorerna genom en nationell organisation
övertoge detta arbete.

De svenska tonsättarna hade sig nogsamt bekant, att grundandet av utföranderättsorganisationerna
i utlandet alltid hade utlöst bittra känslor hos
dem, som ekonomiskt blivit berörda av organisationernas verksamhet. Dessa
känslor hade mångenstädes tagit sig uttryck i försök att påverka allmänna
opinionen — främst genom pressen — för att därigenom åstadkomma ändring
av gällande lagar. Initiativtagarna till Stims bildande ansågo sig för
den skull böra räkna med att en intensiv kampanj mot Stim skulle bli
närmaste följden av Stims offentliga framträdande.

Säkerligen erinrar sig envar den nära nog hysteriska förföljelse i pressen,
för vilken Stim utsattes under första verksamhetsåret. Det stående motivet
var: tonsättarna få ju betalt av förlagen, för den skull innebär tonsättaraktionen
rena trakasseriet mot restauratörerna, biografägarna, konsertgivarna,
kaféinnehavarna.

- Stim hade också icke ens hunnit träda i förhandlingar med olika sammanslutningar
av »musikförbrukare» förrän två motionärer år 1925 i Riksdagen
yrkade sådan ändring i gällande lag, att restauranter, biografer och
kaféer skulle bli befriade från att erlägga avgifter för rätten att offentligt
utföra de skyddade verken. Motionen (nr 177) avslogs emellertid.

- Tre år senare, 1928, yrkades i motioner i både Första och Andra kammaren
(nr 231 resp. nr 402), att Riksdagen skulle vidtaga åtgärder till skydd
mot oskäligt uppdrivna ersättningsanspråk från Stims sida mot musikutövande
företag m. m. A/B Radiotjänst, Musiketablissementens Förening,
Folkparkernas Centralstyrelse, Sveriges Biografägareförbund, Stim och Föreningen
Svenska Tonsättare anmodades att avgiva yttrande i anledning av
dessa motioner. Samtliga de organisationer, som representerade olika arter
av musikförbrukare, tillstyrkte åtgärder från Riksdagens sida enligt motionärernas
önskemål. Under denna tid voro tidningsspalterna späckade med
angrepp mot Stim, som beskylldes för godtycke, hänsynslöshet, uppskörtning,
trakasserier samt därtill en planlös organisation, som medförde att
alla inkasserade medel åtgingo till organisationskostnader. Flertalet tidningsartiklar
och insändare finnas bevarade i Stims arkiv. De utgöra ett

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

skrämmande bevis för lättheten att skapa en vilseledande pressopinion. Det Kungl. Muutskott,
till vilket motionen hänsköts, hemställde hos Kungl. Musikaliska slytre*^fIfjs
Akademien om en utredning, vilken verkställdes av arbetsrådets ordförande, ’

auditör J. Nordin. Det synnerligen ingående och uttömmande utlåtande,
som avgavs av dåvarande preses för Akademien, hovrättspresidenten E. T.

Marks von Wurtemberg, ådagalade ovederhäftigheterna i alla de mot Stim
riktade beskyllningarna. Även dessa motioner avslogos.

Redan året därpå (1929) ingavs likväl en ny motion i Riksdagens Andral929 års mokammare
(nr 330) med krav på åtgärders vidtagande till förhindrande av li°n.
oskäligt uppdrivna anspråk på ersättning till Stim från »enskilda sammanslutningar,
företag, näringsidkare och dylika, som utöva eller låta utöva
musik». Pressen anlitades även denna gång såsom högtalare för de kritiska
rösterna. Också denna motion blev avslagen.

Att ovannämnda motioner ägde visst samband med -— första gången —-Stims bildande och första uppträdande på det ekonomiska området 1924
och med — andra och tredje gången — lagändringen 1927, torde väl numera
erkännas av envar initierad. Auktorsrättigheternas exploaterande i
Sverige föreföll vara chockerande för konservativt tänkande, och uppenbart
var, att icke ens de riksdagsmän, som motionerade till förmån för ena
eller andra gruppen musikförbrukare, hade lyckats befria sig från den gamla
åskådningen att tonsättarens rätt att ekonomiskt utnyttja sina kompositioner
bör vara inskränkt till hans möjligheter att utfå ersättning av musikförläggarna.

Under de år, som därefter gått, torde mera allmänt förståelsen för auktorsrätten
och för Stims arbetsuppgifter och verksamhet ha vaknat. Detta bevisas
bl. a. därav, att samarbetet mellan Stim och de olika större föreningar
och sammanslutningar, som representera skilda kategorier av musikförbrukare,
löpt utomordentligt friktionsfritt.

Allmänna reflexioner kring motionen.

Meningen med ovanstående korta resumé är icke att göra gällande, att Motionärens
herr Holmbäcks motion skulle vara av helt samma natur som de före-sPeciella utgående.
I visst avseende synes dock motionen vara besläktad med de tidi- 8 ngspun
gare. Det vill nämligen synas som örn motionen förorsakats av eller skulle
äga visst samband med, att Stim år 1938 ansåg sig böra utvidga sin verksamhet
till en ny grupp musikförbrukare: turisthotellen och pensionaten.

Motionären motiverar sitt förslag med att Stim nu utsträckt sina anspråk
även till pensionaten och den genomgående linjen i hela hans framställning
är just omsorgen om pensionatens intressen. Det är emellertid icke
något för pensionaten säreget att radiomusik där offentligen utföres i ekonomiskt
vinningssyfte. Så sker i en utomordentlig omfattning i restauranter,
kaféer, konditorier, i affärslokaler för reklamändamål etc. Utförandena på
pensionaten framstå vid sidan härav såsom mindre betydande. Ej heller
torde det vara allmän regel, alt pensionaten hålla sig med enbart radio
och icke grammofon. Motionärens argumentering förefaller därför att i
stora delar gå vid sidan av saken.

Ehuru alltså pensionatens förhållanden icke synas vara av väsentligt
intresse för bedömandet av frågan huruvida begagnandet av författares och
kompositörers verk i vinningssyfte skall vara fritt eller ej vid offentligt utförande
medelst radio, vill Stim likväl bidraga till att skingra vissa miss -

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

( Mot. s. 7.)1 förstånd, som motionärens framställning kan ge anledning till. Motionären
synes lia konfronterats med ett eller annat fall, av vilket motionären gjort
generaliseringar och dragit slutsatser utan hänsyn till de faktiska förhållandena.
Vi tillåta oss att senare nämna några exempel, som tyda härpå, men
önska först närmare beröra anledningen till den ökade aktiviteten från
Stims sida under senaste året, särskilt beträffande hotell och pensionat.

Klav från De större turisthotellen hade en längre tid erlagt avgifter till Stim för
’r]IthoktelIenTsina musikutföranden> da under hosten 1937 Svenska Turisthotellens RiksKiksförbund/dld)und
förklarade sig önska ingå kollektivavtal med Stim. Sedan detta
kommit till stånd, krävde Turisthotellens Riksförbund, att Stim skulle tillse,
att även de pensionatsinnehavare, som icke vore medlemmar i sagda förbund
men som begagnade musik, anmodades att reglera sitt förhållande till Stim.
1 uristhotellens Riksförbund, som ju bör äga viss sakkunskap att bedöma
storleken av rörelsen för hithörande etablissement, gav anvisning på de
hotell och pensionat, vilka borde tillskrivas samt på dessas storleksordning
och därmed avgiftsbeloppen. Stim ansåg rättvisan kräva, att ersättning för
musikutförandena erlades efter enhetliga principer av samtliga musikförbrukare.
Om Stim icke sökt tillse detta, skulle Stim med rätta kunnat beskyllas
för att visa mannamån. Stim kan fortfarande icke inse, att detta
kan betecknas som trakasseri.

(Mot. s. 11.) Motionären uttalar vissa farhågor för att en eventuell rättegång mot en
pensionatsägare skulle komma att väcka indignation och sänka aktningen
tor den svenska lagen. Motionärens ängslan hade förvisso haft ett fastare
underlag, örn det hade kunnat påvisas, att de rättegångar Stim anhängiggjort
medfört minskad respekt för lagen. Motionärens konstruktion i fråga
om det ponerade sätt, varpå en rättegång mot en pensionatsinnehavare skulle
komma att föras, måste av Stim betecknas som en fri fantasi. Stim har
hittills aldrig under de gångna 15 åren inkallat någon obekant gäst på
en restaurant, ett kafé, ett pensionat, en båt eller liknande för att påvisa,
att en överträdelse har skett. Ej heller har Stim lyssnat till angivelser från
utomstående, ehuru många sådana inkommit till Stim. Stim har f. ö. under
(Mot. s. 7.) hänvisning till vad ovan sagts svårt att förstå, huru motionären tänkt sig
denna konstruktion såsom ett argument för att just radiomusiken skall bliva
ersättningsfri.

PSthnavtffnS Sasom ett annat exempel på motionärens förhastade slutledningar kan
max g'' - anföras imrusom j motionen refereras ett fall, då ett litet pensionat med 8
gästrum skulle komma att erlägga 72 kronor per år i ersättning till Stim
för musik, utförd medelst radiohögtalare. Stim har icke något utföranderättsavtal
där ett enda pensionat av denna storlek betalar ens tillnärmelsevis
så stor ersättning som den av motionären angivna. Ersättning
utgår nämligen endast för säsongen och Stim känner icke till ett enda
pensionat av sådan storlek, som har säsong året Tunt. Dylika små pensionat
bedriva sin verksamhet endast en del av året, pensionaten på västkusten
och i Skåne under sommarmånaderna, pensionat i Jämtland, Härjedalen
och Dalarna under vintersäsongen. De pensionat, som bedriva sin verksamhet
under hela året, ha en helt annan storleksordning och kunna i
de flesta fall jämföras med turisthotellen. Ersättningen till Stim för ett
pensionat av den storlek motionären anfört kommer att uppgå till omkring
2% öre per gäst och dag och blir sammanlagt icke mer än 18—24 kronor 1

1 Pag.-siffrorna hänföra sig till »Bihang till riksdagens protokoll 1939. 4 sami. nr 26—27».

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

per år. Endast ofullständiga uppgifter från pensionatsinnehavarens sida
kan ha givit anledning till ett missförstånd sådant som det motionären
bygger sin framställning på.

1 anledning av motionärens konstaterande, att ersättningen till Stim i
varje fall blir en mångfald av avgiften för radiolicensen erinra vi örn att
Telegrafverket i radions begynnelse fixerade den statliga licensavgiften för
högtalare i offentlig lokal till varierande belopp, ända till 150 kronor per
år. Att denna extra avgift sedermera reducerades och till slut bortföll,
berodde enligt uppgifter från vederbörligt håll icke på att Telegrafstyrelsen
ansåg avgiften oskälig, utan uteslutande därpå, att dåvarande högtalare
överhuvudtaget icke kunde användas i större lokaler och att den höjda avgiften
för den skull aldrig kom att erläggas.

Ett nytt exempel på motionärens bristande orientering utgör påståendet, (Mot. s. 12,
att en restaurantägare icke skulle kunna inskränka sin musikunderhållning Ras^j J^usi
för gästerna till enbart radioutsändning utan att han dessutom måste varakena j^ändnödsakad
att utföra musik medelst grammofon. Det må räcka med en hän- barhet på
visning till att den restaurant, som ligger allra närmast Riksdagshuset — restaurator.
Rosengrens Källare, Salviigränd 3 — under många år bjudit gästerna musik
endast med en radioapparat. Tidigare hade restauranten tre musiker engagerade.
Motionärens förmodan är långt ifrån riktig. Hundratals restauranter,
tusentals kaféer, hotell etc. bjuda sina gäster utmärkt musik under
hela dagen endast medelst radiohögtalare och utan att begagna sig av
grammofon.

Grammofoner med förstärkningsanordning voro visserligen tidigare under
flera år vanliga på offentliga lokaler. Eftersom emellertid användningen
av grammofonen är förenad med vissa icke oväsentliga kostnader för skivor
och nålar och dessutom fordrar en viss tillsyn och arbete genom ombyte
av skivor etc., har grammofonen på offentliga lokaler numera i stor utsträckning
undanträngts av radion. Mottagningsmöjligheterna äro ju numera
så förbättrade genom radioteknikens utveckling — både i fråga om
utsändningsstationernas styrka och antal, genom mottagarnas känslighet och
högtalarnas kvalitet — att de utländska programmen i mycket stora delar
av Sverige kunna avnjutas med samma fördel som de svenska.

Motionären framhåller såsom ett alldeles särskilt skäl, för att utförandet (Mot. s. 10.)
medelst radiohögtalare bör vara fritt, svårigheten för innehavaren av ett
pensionat eller en restaurant, i vilken högtalare användes, att avgöra huruvida
verket är fritt eller icke. »Gränsen dragés av lagbestämmelser, som han
icke kan förutsättas behärska, och i många fall blir det en svårbedömbar
domstolsfråga om gränsen är överskriden eller icke» skriver motionären.

I detta sammanhang gör sig motionären f. ö. även skyldig till ett direkt Auktorsmisstag
i fråga örn lagens bestämmelser. Han skriver nämligen beträffande skyddet för
fria originalverk att »frågan, huruvida författarrättsskydd föreligger för ar-bearbetningrangerade
musikstycken, beror på graden av den nyskapande verksamhet,
arrangören utövat i fråga om stycket». Motionären synes här förväxla nyskapelse
och bearbetning. Bearbetaren har för sin bearbetning den författarrätt
(4 §), som tillkommer författaren enligt 2 §, och såsom bearbetning anses
»ett musikverks omsättning för ett eller flera instrument eller för en eller
liera sångstämmor» (3 §). En dylik bearbetning är sålunda enligt lagen alldeles
icke resultatet av en nyskapande verksamhet utan en ny form eller
instrumentation av verket.

Det vill synas som en absurditet att kräva begränsning av lagskyddet av

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

en sådan anledning som att vissa besvär vid avgörandet, huruvida ett verk
är fritt eller ej, skulle kunna uppstå för en sådan musikförbrukare, som
icke vill lojalt träffa uppgörelser i enlighet med kollektiva avtal — upprättade
i samarbete med organisationer av just samma slag musikförbrukare
— och som i stället hänvisar till önskan att återgiva endast »fria» verk,
ett begrepp, som uppenbarligen för samme musikförbrukare måste vara
ytterst diffust.

Sä % av ra- Av Radiotjänst utförda, mångåriga och noggranna statistiska utredningar
di°m“*ikei1 giva vid banden, att av den musik som utsändes i radio de fria verken endast
svjc ac. upptaga c:a 15 % av musikutsändningstiden; allt det övriga är skyddad
musik. Det förefaller uppenbart inadekvat att motivera ett förslag om upphävande
av lagskyddet för 85 % av musikutsändningarna med en önskan
om möjlighet för musikförbrukarna att utan besvär kunna offentligen framföra
resterande 15 % av utsändningstiden. Även om Radiotjänst före varje
nummer skulle annonsera huruvida detsamma fritt kan utföras eller ej så
skulle förvisso ingen restaurant, intet pensionat, kafé etc. kunna nöja sig
med endast 15 % fri radiomusik. Detta så mycket mindre som det ofta flera
dagar i sträck visat sig kunna inträffa, att intet enda fritt musikverk förekommit
i radioprogrammen. Det vore således också meningslöst att för några
enskilda näringsidkares skull vilja påbörda Radiotjänst ett så onödigt arbete.
(Mot. s. to.) Ännu egendomligare synes kravet då det stödes av en hänvisning till, att
vissa grupper auktorer, som medverka i radioprogrammen — föreläsare,
kåsörer, debattörer o. s. v. — icke haft eller ha för avsikt att gentemot
restauranter, kaféer, pensionat etc. göra sitt lagskydd gällande. Ett moraliskt
berättigat auktorsskydd kan ju icke skäligen förkastas beträffande en speciell
grupp auktorer, därför att en annan grupp kanske tillfälligtvis icke gör
skyddsbestämmelserna gällande. Dessutom synes man kunna fråga sig, örn
de auktorer, som sakna intresse för skyddet, skulle lia något att vinna genom
tillvaratagandet av sin rätt, med andra ord, örn auktorerna i fråga ha någon
publik pa sådana lokaler det bär gäller, d. v. s. örn deras verk i nämnvärd
grad utnyttjas i underhållningssyfte. Stim som i åratal haft ackvisitörer, som
berest landet och gästat både större och mindre pensionat, hotell, kaféer och
konditorier, restauranter och folkparker etc., vågar bestrida, att programpunkter,
sådana som vetenskapliga föreläsningar, litteratur- och lagkrönikor,
debatter i olika frågor annat än i rena undantagsfall återgivas på dylika
offentliga ställen. Musiken upptager mer än halva tiden av programsändningarna
och det är praktiskt taget uteslutande musiken, som kan användas
till underhållning.

(Mot. s. 10.) I sammanhang härmed anser sig Stim -—- i anledning av motionärens påpekande
av att Stim är en enskild förening, som utan kontroll fastställer
sina avgifter — böra framhålla, att samma föreställning — uppenbarligen
spridd hos många av de musikförbrukare, vilka sakna insikter i hithörande
Tillkomsten frågor — är fullständigt falsk. Samtliga kontrakt, som tecknats eller teck3''taxor”''''
nas med resl,nlrantägare, dansbancidkare, pensionatsinnehavare, biografaxor-
ägare, nöjesföreningar, körsällskap, hotellägare, tillfälliga festarrangörer etc.
lia uppgjorts efter enhetliga grunder och baserats på kollektivavtal, som efter
ingående förhandlingar med representanter för sammanslutningar inom dessa
branscher träffats mellan Stim och nämnda sammanslutningar. Ofta ha neutrala
personer i framskjuten ställning fungerat som ordförande vid förhandlingarna.
Bland dessa må nämnas framlidne justitierådet Thomasson, dåvarande
statssekreteraren Eklund, borgmästare Fant, förre riksdagsmannen

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Brännberg. Kollektivavtalen ligga därefter som den fasta grund, på vilken
kontrakten med de enskilda musikförbrukarna vila. Att Stim måste aktivt
medverka till att kontrakt motsvarande dem, som enligt dessa kollektivavtal
skola gälla med organisationernas medlemmar, träffas även med de icke
organiserade musikförbrukarna, synes åtminstone Stim självfallet.

Genom ovan relaterade förhållanden torde allt tal örn godtycke från Stims 1929 års saksida
vara bemött. Vi hänvisa också till motiven till förslagen örn ändring kunmgeutlåav
1919 års lag, avgivna år 1929 av justitiedepartementets sakkunniga. Dessa tande,
skriva (sid. 25): »De sakkunniga hava icke heller kunnat övertyga sig örn
att från den svenska tonsättarorganisationens sida utövats maktmissbruk . . .

Under sådana förhållanden lärer huvudsakliga anledningen till den på vissa
håll rådande misstämningen mot tonsättarorganisationen vara att söka däri,
att principen om tonsättarnas bestämmanderätt över det offentliga utförandet
av deras verk ej helt ingått i det allmänna medvetandet. I den mån det
går upp för den stora allmänheten att tonsättarskyddet — liksom för övrigt
auktorsskyddet i det hela — har sitt fulla berättigande såsom ägnat att i
sin mån uppmuntra och stödja en för samhället betydelsefull produktion,
som är i stort behov av sådant stöd, i samma mån torde man hava att motse
en avspänning i det nuvarande motsatsförhållandet mellan de sammanslutna
tonsättarna och de företag, i vilkas verksamhet offentlig musikutövning
ingår.»

I en anmärkning liksom i förbigående framhåller motionären, att Stim (Mot. s. 11,
icke ställts »under offentlig kontroll, vilket mycket väl skulle kunna dis- r st. 3.)
kuteras, på grund av de stora vanskligheter, som fördelningen mellan tonsättarna
av de influtna medlen måste erbjuda». Redan i motionen år 1929 metoder.
påpekades, att Stim icke var underkastad offentlig kontroll, och det har i
själva verket varit ett kärt motiv för alla dem, som vägra förstå det berättigade
i uttagande av utföranderättsersättningar, att frankt förklara, att alla
medel gå till administrationskostnader och till ett fåtal privilegierade. Att
motionären slutit sig till dessa kontrollivrare framgår av ovanstående citat,
och det är tydligt, att han icke läst de yttranden, som tidigare ingivits till
olika utskott. År 1928 verkställdes såsom redan framhållits en granskning
av Stims verksamhet. År 1929 förklarade sig Stim i yttrande till Andra kammarens
första tillfälliga utskott icke ha någonting emot en ny granskning.

Stim tillåter sig likaledes nu erbjuda första lagutskottet att på sätt, som kan
befinnas lämpligt, företaga av motionären önskade undersökningar. En
granskning kommer att visa, att motionärens påstående, att fördelningen av
de inkomna medlen till tonsättarna måste vålla stora svårigheter, icke är
vederhäftigt; de problem fördelningsarbetet kunde erbjuda och som för den
icke initierade förefalla vanskliga, äro längesedan lösta av Stim. Stim har
under alla år haft tillgång till handelstekniskt skolad personal, därjämte
musikaliskt utbildade kapaciteter och en maskinell utrustning, som torde
fylla de allra högsta anspråk. Slims arbetsmetoder lia också under årens
lopp studerats av en mångfald experter på olika områden, av vilka må
nämnas representanter för Stockholms stads statistiska kontor, Riksbanken
och Telegrafstyrelsen, olika tidningars handelstekniska experter, musikförläggare,
svenska och utländska affärsmän m. fl. Stim vågar t. o. m. tro, att
envar sorn gör sig besvär med att sätta sig in i Stims statistiska metoder,
blir tvungen att skänka Stim högsta betyg för den kontorstekniska organisationen.
Stim erbjuder sig dessutom att låta taxor och tariffer, kollektivavtal
och korrespondens bli föremål för en granskningsmans undersökning. I skri -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s.
st. 2.)

veise till Konungen den 24 februari 1939 har Stim bl. a. med anledning av
motionen själv begärt en officiell kontroll av föreningens verksamhet.

Det må på tal örn de krav på granskning, som förekommit i tidigare motioner,
påminnas om att i 1929 års motion den anmärkningen gjordes »att Stim
till väsentlig del inriktar sin verksamhet på endast vissa slag av företag, såsom
folkparker, restauranter, biografer, teatrar, rundradio, men endast i
mycket ringa utsträckning synes taga hänsyn till övriga fall, då musik ifrågakommer».
Härmed åsyftades kaféer, pensionat, hotell och liknande, som utföra
musik medelst mekaniska instrument. Det är förvisso sällsamt, att några
år senare en motion kan väckas, som går ut på att befria just dessa näringsidkare
från skyldigheten att utgiva ersättning.

Hänvisningar till utländsk rätt.

4, Motionärens framställning härvidlag är ofullständig. Den bör för det första
kompletteras med upplysningen, att i åtminstone följande länder principen
om auktors bestämmanderätt över det offentliga utförandet genom högtalare
av hans radioutsända verk erkänts utan att rättegångar behövt förås till
högsta juridiska myndighet: Australien, Brittiska Indien, Bulgarien, Estland,
Kanada, Monaco, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Sydafrikanska
Unionen. För det andra bör nämnas, att samma princip fastslagits ■—- förutom
av högsta domstolarna i de av motionären angivna länderna, Förenta
Staterna, England, Belgien, Danmark, Finland, Rumänien och Tjeckoslovakien
— för Frankrikes del av Cour d’appel den 6 december 1933, i Ungern
av Ungerns högsta domstol den 9 september 1936 samt i Holland av Hooge
Raad den 6 maj 1938.

Till de av motionären anförda domarna i motsatt riktning ävensom åberopade
polska lagstiftningen böra även vissa kommentarer göras.

Frankrike.

Det av motionären åberopade utslaget 30 mars 1936 av Tribunal correctionnel
i Saverne, vilket utslag fastställdes den 25 juni s. å. av Cour Colmar,
har icke den innebörd motionären anger. Vederbörande blev därvid frikänd
icke av principiella skäl — alltså icke därför att domstolen vägrade
»godtaga anspråk på att det skulle vara förbjudet för innehavare av radiomottagningsapparater
att återgiva radioutsändningen för allmänheten», vilket
motionären anger, — utan därför, att i detta speciella fall de subjektiva
rekvisiten för en fällande dom icke ansågos vara för handen. Cour Colmar
hänvisar också målsäganden att skadeståndsvägen göra sina krav gällande,
varav synes framgå, att domstolen tvärtom hävdar en principiell uppfattning
rakt motsatt den av motionären argumenterade. Ifrågavarande dom står alltså
icke i strid med Cour d’appel’s avgörande den 6 december 1933, genom
vilket auktorsrätten erkändes på här behandlade område.

Holland.

Motionären har förbisett, att Hollands högsta instans, Hooge Raad, den 6
maj 1938 upphävt det av motionären anförda domstolsutslaget i Rotterdam.
(Se Geistiges Eigentum, Internationale Zeitschrift för Theone lind Praxis
des Urhebarrechts und seiner Nebengebiete, herausgegeben von Mr. Dr. P. S.
Gerbrandy, o. Professor Vorsitzender der Rechtswissenschaften an der freien
Universitet, Amsterdam, Vorsitzender des holländischen Radioraad und Dr.
P. Bienstag, Amsterdam, Leiden [Holland], Band 4, häfte 1, sid. 87.) Efter -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

som sirtnämnda prejudikat är det senaste och eftersom licenstätheten i Holland
— om man medräknar innehavarna av s. k. trådradio, som är mycket
vanlig i Holland och som icke inräknas i den officiella statistiken över antalet
licenser — är ungefär lika stor som i Sverige, har denna dom ett särskilt
värde. För den skull bifogas i översättning det referat av målet, som återfinnes
i »Geistiges Eigentum», samt likaså i översättning ett sammandrag av
de argument, som framställdes av auktorsrepresentanten i huvudskriften
till Hooge Raad. (Bil. 1 och 2.)

Tyskland.

Den tyska auktorslagen innehåller sedan 1910 en bestämmelse (22 § A)
cm att offentligt utförande medelst mekaniskt instrument är fritt. Denna
tillkom för att om möjligt stärka den då nya tyska grammofonindustriens
konkurrenskraft gentemot den utländska, ehuru den aldrig kom att få någon
betydelse i detta avseende. Bestämmelserna togo däremot naturligtvis icke
sikte på så moderna företeelser som begagnandet av radiomusik i offentliga
lokaler. Reichsgerichts åberopade dom av den 12 juni 1932 bygger emellertid
följdriktigt på nämnda stadgande ehuru detta icke kommer till uttryck
i domens ordalydelse. En dom i annan riktning, som skulle ha medfört, att
utförande medelst radiohögtalare varit beroende av tonsättarens medgivande,
under det att utförande med hjälp av grammofonskiva varit fritt, hade i
sina praktiska verkningar inneburit en inadvertens av samma slag som den
vilken skulle uppkomma genom en svensk lagändring enligt motionärens
förslag. Sedan några år föreligger emellertid ett förslag till ny lag på hithörande
område i Tyskland, vilket upptager liknande bestämmelser som i
Sverige beträffande användande av mekaniska instrument — 22 § A kommer
alltså enligt förslaget att upphävas — samt samma bestämmelser som i
den alltjämt gällande lagen i Österrike (Ostmark) beträffande användning
av radiohögtalare. Det torde icke heller råda något tvivel om att det nya
tyska förslaget kommer att bli antaget. I trots av 22 § A har redan utförande
av musikaliska verk medelst tonfilm gjorts beroende av tonsättarens medgivande.
Utförande medelst tonfilm och medelst radioapparat är ju i många
hänseenden jämförbara med varandra.

Italien.

I Italien är radion helt förstatligad och den italienska tonsättarorganisationen
ett statligt organ, som f. ö. förutom ersättningarna till tonsättarna inkasserar
nöjesskatten. Licens för innehav av radioapparat utgår med belopp,
som variera inom mycket vida gränser. För badortshotell står avgiften i
proportion till antalet badstolar, som företaget ställer till gästernas förfogande,
för andra hotell i proportion till antalet rum och prisernas höjd etc.
Tonsättarersättningen utgår med viss procent på samtliga dessa bruttointäkter
å radioverksamheten. Enligt meddelande från den kände auktorsjuristen
Valerio de Sanetis (brevet bifogat i fotografisk kopia och i översättning;
bil. 3 och 4) utgår emellertid i .stället för ersättning från innehavarna av
offentliga lokaler med radioanläggningar en särskild tilläggsersättning till
auktorerna med viss del av de förhöjda licensavgifter lokalinnehavarna lia
att erlägga.

Polen.

Den åberopade polska lagändringen 1935 tillkom samtidigt med att polska
slaten övertog det tidigare såsom privatföretag drivna radiobolaget. Enär på

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sand. 1 avd. Nr 27. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s. 4,
14.)

(Mot.
s. 8—9.''

grund av sociala förhållanden radioverksamheten i landet visade föga livskraft,
vidtogs den drastiska åtgärden att expropriera auktorernas tidigare av
musikförbrukarna i Polen allmänt erkända rätt för att om möjligt stimulera
till ökad användning av radiomottagare. Ifrågavarande polska bestämmelse
är sålunda icke förebildlig för svenska förhållanden.

Luxemburg.

Beträffande den åberopade domen av kassationsdomstolen i Luxemburg
vilja vi endast påpeka, att någon tonsättarorganisation icke finnes i detta
land, att ingen som helst licens för innehav av radioapparat erlägges — icke
ens av privatpersoner — att radiostationen i Luxemburg helt lever på tyska,
franska, engelska och holländska firmors reklamsändningar och att radiostationen
är en av landets allra viktigaste inkomstkällor genom de belopp,
som erläggas av firmorna i fråga.

Av vad här anförts, måste enligt vår mening den slutsatsen kunna dragas,
att intet av de fall, då genom domstolsutslag tonsättarna i utlandet vägrats
ersättning av etablissementsinnehavare för musikutföranden medelst radiohögtalare
är av betydelse vid behandlingen av hithörande problem i Sverige.

Bernkonventionen.

o. Till de synpunkter motionären framför beträffande Bernkonventionens
bestämmelser bör tilläggas, att en lagändring enligt motionärens förslag givet
står i strid med såväl Bernkonventionens anda som det föreliggande förslaget
till förtydligande av konventionens text. Bernunionen beslöt på sin tid, att
en konferens för revision av Bernkonventionen skulle äga rum i Bruxelles
år 1935. Konferensen blev emellertid upnskjuten och bar ännu icke hållits.
Till förberedande av konferensen har emellertid Bernunionens internationella
byrå i samarbete med belgiska regeringen utarbetat ett detaljerat program
för konferensen, innefattande förslag till ändringar i gällande konvention,
vilket utsänts till unionsländernas regeringar. I detta program föreslås, att i
Bernkonventionen art. 11 bis första stycket skall införas en bestämmelse,
att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk ha uteslutande rätt att
medelst högtalare eller på liknande sätt delgiva publiken ett genom radio utsänt
verk. Detta förslag, som sålunda är utarbetat av Bernunionens officiella
organ, bar delgivits samtliga de till Bernunionen anslutna länderna, utan att
från något håll hittills någon invändning riktats mot detsamma. Motionären
har underlåtit att meddela varifrån förslaget emanerar.

Gällande svensk rätt.

Motionärens påpekande, att i 1919 års lagtext — enligt hans mening —
själva ordalydelsen häntyder på att en person och icke en maskin är den
föredragande resp. utförande, synes oss visserligen ovidkommande i detta
sammanhang. Vi önska emellertid här framhålla att stadgandet i 2 § angående
återgivande av ett å mekaniskt instrument upptaget verk — vilket
stadgande av motionären i detta sammanhang åberopats — tillkom icke därför
att lagstiftaren med den allmänna regeln enligt 2 § tänkte huvudsakligast
på att en fysisk person skulle vara den utförande, utan därför att »Skandinaviska
Grammofonaktiebolaget» år 1914 hade inkommit med begäran att
i lagen skulle införas bestämmelser om att utförandet medelst mekaniska

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

instrument skulle vara fritt. Det framgår ju av såväl motiven till 1919 års
(1914) lag som av motiven år 1929 att lagstiftarna ingalunda ställde sig på
den linjen, att skyddet skulle vara begränsat till något eller några särskilda
slag av hörbargörande.

Att motionärens uppfattning icke delas av sakkunniga på åtminstone närliggande
områden framgår av följande. Vid antagandet av 1919 års lag hade
ljudfilmen ännu icke uppfunnits. Ingenting i lagtexten tydde på att ett kinematografiskt
framförande av musikverk skulle jämställas med ett utförande.

Att denna lucka fanns observerades emellertid i och med ljudfilmens framträdande
av de sakkunniga 1929, vilka också yrkade på att luckan skulle
fyllas. »Vad åter beträffar kinematografiskt framförande av musikaliskt verk
lärer detta, såsom innebärande en form av verkets offentliga framförande,
redan enligt gällande lydelse av 2 § vara beroende av tonsättaren. Ehuru således
enligt de sakkunnigas mening särskilda bestämmelser örn mimiska och
musikaliska verks offentliga utförande på kinematografisk väg strängt taget

skulle vara överflödiga, anse de sakkunniga, att......det ur enkelhetens

och tydlighetens synpunkt är lämpligt, att i lagen upptages en bestämmelse,
varigenom kinematografiskt framförande överhuvud — det må komma till
stånd genom ''stumfilm’ eller ''ljudfilm’ — göres beroende av författaren (tonsättaren).
» Härav framgår tydligt, att de sakkunniga 1929 ansågo, att lagen
skyddade jämväl framförande resp. utförande annorledes än medelst fysisk
person.

I nuvarande kontrakt av den 20 april 1931 mellan AB. Radiotjänst och (Mot. s. 5,
Stim står stadgat: »Innehavare av radiomottagningsapparat kan icke på st. 5.)
detta avtal grunda någon rätt att i förvärvssyfte utnyttja radioutsändningen Förbehåll i
av verk, som innefattas i avtalet.» Kontraktet, som f. ö. tillkom genom skilje-avtalet med
dom, varvid dåvarande överdirektören, excellensen Rickard Sandler, tunge- Radiotjänst,
rade såsom skiljedomare, kom att innehålla sagda bestämmelser, icke på
grund av att kungl, kungörelsen av den 20 juni 1924 beträffande betingelserna
för innehav av radioapparat upptog ett villkor: »under förbehåll av
enskild rätt» utan av den anledning, att en av tonsättarnas representanter
råkade vara ingeniör på det radiotekniska området, så att han i någon mån
kunde förstå och ana hur den radiotekniska utvecklingen skulle komma att
gestalta sig. Reservationen i kontraktet mellan Radiotjänst och Stim tillkom
följaktligen just med tanke på blivande användning av högtalare i offentliga
lokaler. Enär bestämmelsens innebörd diskuterades både vid de enskilda
förhandlingarna mellan parternas representanter (1930) och inför skiljedomaren
(1931), mäste man utgå ifrån, att skiljedomen tog hänsyn till framtida
möjligheter för tonsättarna att erhålla ersättning även då musikaliska
verk skulle komma att återgivas medelst radiohögtalare å offentliga lokaler.

I tidigare avtal mellan AB. Radiotjänst och Stim (tecknat 1926) fanns icke
ovan omförmälda förbehåll. Anledningen till att Stim icke tidigare hade begärt
inryckandet av bestämmelsen i kontraktet var icke den, att Stim varit
tveksam örn det berättigade i ett krav på möjlighet att inkassera ersättning
då musikverken offentligt utnyttjades medelst radiohögtalare. Det var i
stiillet samma anledning, som gjorde alt Telegrafstyrelsen — såsom förut
nämnts — sänkte licensen för innehav av radioapparat på offentlig lokal
till samma avgift som för privat innehav: högtalarna voro så tekniskt ofullkomnade,
att de icke kunde användas på offentlig lokal. Skalet utgjordes
med andra ord av exakt samma omständigheter, vilka medförde det beklagliga
förhållandet, att frågan örn användning av radiohögtalare icke berördes

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

i förarbetena till 1931 års lagändring (år 1929). Motionären anför nu detta
såsom ett indicium på att hans uppfattning i huvudfrågan är riktig. Men
motionären försummar meddela, dels att hela frågan saknade aktualitet
under dessa förarbeten, dels att Justitiedepartementets sakkunniga i sin promemoria
av år 1937 angående grunderna för en reform av lagen -—- arbetet
utfört på Kungl. Maj:ts uppdrag — förordat införandet av en bestämmelse
rakt motsatt motionärens förslag, dels slutligen att även AB. Radiotjänst biträtt
ovannämnda sakkunnigas mening.

Den enskil- Bland de villkor, som å radiolicensen äro angivna för rätt att innehava

des nytt jan-j-adiomottagningsapparat, finnas upptagna följande:

derätt till ,, , , ,

radioutsänd- *4) Innehavare av mottagnmgsapparat eller annan person, som tillätes
ningar. lyssna å mottagningsapparat, skall hemlighålla innehållet av telegraf- eller
telefonmeddelanden, som avlyssnats å apparaten, och äger icke nedskriva
sådana meddelanden eller göra något som helst bruk av innehållet i dem.
Vad nu sagts gäller icke nödsignaler och andra meddelanden, som uppenbarligen
äro avsedda för en var (allmänheten).

Det är förbjudet att genom vidarebefordran eller reproduktion kommersiellt
utnyttja det nyhetsmaterial, som medelst rundradio utsändes från
svenska rundradiostationer.

Jämlikt lagen den 30 maj 1919, S. F. S. nr 381, om rätt till litterära och
musikaliska verk med däri genom lag den 24 april 1931, S. F. S. nr 74, gjorda
ändringar är det förbjudet, att offentligen föredraga skrift eller muntligt
föredrag eller utföra musikaliskt verk, som utsändes genom radio, i annan
mån eller i annan ordning än som lagen stadgar; och är härutinnan särskilt
att märka, att till föredragande och utförande är att räkna jämväl det direkta
återgivandet genom radiomottagningsapparat.

5) Därest mottagningsapparat användes för radiounderhållning, till vilken
allmänheten äger tillträde, skall avlyssnandet av sådana telegraf- och telefonmeddelanden,
som enligt punkten 4 här ovan skola hemlighållas, i möjligaste
mån förhindras.»

Även med en lagändring enligt motionärens förslag måste sålunda en apparatinnehavare
iakttaga varsamhet med de i radio utsända program han
offentliggör.

(Mot. s. 12, Motionären anmärker på att enskilda äro betagna rätten att fritt nyttja
st. 2.) vad som genom statens försorg erbjudes allmänheten. Vid närmare eftertanke
torde emellertid envar inse det felaktiga i denna motionärens synpunkt.
Vi vilja göra en jämförelse med ett likartat och visst icke verklighetsfrämmande
fall. Hur skulle månne statsmakterna ställa sig örn en enskild person
toge sig för att låna ett antal böcker och tidskrifter från ett statsunderstött
bibliotek och därmed öppnade en utlåningsrörelse i förvärvssyfte, en s. k.
bokbar.

Det synes orimligt att tänka sig, att det förhållande, att staten eller halvstatliga
institutioner övertoge förmedlingen av vissa arbeten till allmänheten
skulle medföra, att den som utfört dessa arbeten skulle fråntagas sin
rätt till ersättning för det affärsmässiga begagnandet av desamma. Frågeställningen
synes oss i stället helt enkelt vara denna: Innebär det för en
lokalinnehavare en ekonomisk fördel att bjuda sina kunder musikunderhållning
medelst radioapparaten — ger detta honom alltså ett övertag över
den konkurrent, som icke begagnar musik? Om så är fallet, anser Slim det
vara rätt och billigt att lokalinnehavarna ersätta auktoren för den nytta

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

de draga av de utförda verken. Att dessa företagare anse sig icke blott draga
nytta och ekonomisk fördel av utan t. o. m. vara beroende av den musik
de återgiva, har kommit till uttryck bl. a. i den skrift »Riksföreningen mot
Stim» nyligen ingivit till Konungen. I denna talas enligt T. T:s referat om
»de medborgargrupper, vilka i sin verksamhet äro mer eller mindre beroende
av musikåtergivning».

Om sålunda rätten till ersättning vid offentligt utförande medelst radiohögtalare
erkännes, vill motionären icke medgiva, att lokalinnehavaren är
den part, som betalningsskyldigheten i första hand åvilar. Av motionärens (Mot. s. 11,
motivering framgår icke klart, örn han tänkt sig att A/B Radiotjänst skulle st. 3.)
inträda i pensionatsinnehavarnas, restauratörernas, kaféidkarnas m. fits ställe Ekonomiska
och att sålunda en tilläggsersättning utöver avgiften för rätten att sända konsekvenmusikverken
bör utgå. Har detta varit motionärens mening, önskar Stim ^an

anföra följande: Sannolikt måste i sådant fall radiolicenserna på ett ellerav förslaget,
annat sätt höjas, antingen genom att lokalinnehavarna erlade en väsentligt
större avgift till staten för rätten att inneha radioapparat, varigenom ett
liknande förhållande som det nuvarande för lokalinnehavarna inträder, eller
också skulla radiolicenserna överlag bliva högre. I sistnämnda fall skulle de
radioinnehavare, som icke driva sådan rörelse som kaféägare, pensionatsinnehavare
etc. komma att erlägga ersättning för dessa näringsidkare. Enahanda
skulle ju förhållandet bliva, örn beloppen skulle komma att tagas av
de s. k. överskottsmedel, som Kungl. Telegrafstyrelsen varje år redovisar till
staten. Emellertid synes motionärens resonemang -— örn detsamma kan
tolkas på angivet sätt — oriktigt. Med lika stor rätt skulle man då kunna
kräva, att A/B Radiotjänst iklädde sig skyldigheterna gentemot auktorerna,
om en kaféägare eller privatperson —- vilken som helst — toge sig för att
upptaga de utsända musikverken på grammofonskiva och driva handel med
dessa. Detta är icke en fantasifull och otänkbar konstruktion utan anknyter
direkt till inträffade händelser. Motionärens sammanfattning av sina synpunkter
i satsen: »Från de avgifter, som erläggas för radiolicenserna, bör (Mot. s. 12,
var och en, vars arbete användes i radions tjänst, få hela den ersättning, st. 3.)
som tillkommer honom, så att varje innehavare av en radiomottagningsapparat
kan låta allt, som frambringas på denna, komma till vilkens som helst
kännedom utan några inskränkningar» (kursiverat av oss) innebär med
absolut logisk konsekvens, att grammofonindustrien för fabrikationen av
grammofonskivor icke skulle komma att erlägga någon ersättning till auktorerna,
blott upptagningarna skedde direkt från högtalarna vid radioutsändningarna.

Motionären anser uppenbarligen, att tonsättarna i varje fall skulle vara (Mot. s. li,
i stånd att utkräva alla dessa belopp av A/B Radiotjänst, ty tonsättarna lia st- 3 )
i sin organisation »ett så mäktigt vapen, att icke inkomster från restauran-Redan 1929
ter, hotell och pensionat skola behövas». För att visa vapnets skärpa just i “^dom
Sverige framhåller motionären, att tonsättarna enligt den svenska lagstift- mc[1 ^Radioningen
intaga en gynnad ställning, ity att Sverige icke begagnat sig av Bern- tjänst,
konventionens medgivande att vid tvist örn storleken av arvodet för radiering
av tonsättarens verk arvodet kan bestämmas av utomstående kompetent
auktoritet. Det förtjänar återigen anmärkas, att motionärens studium av
hithörande frågor icke varit så ingående. Ilan har nämligen icke upptäckt,
alt tonsättarna i samtliga länder utom ett — Norge — intaga samma gynnade
ställning. I Norge har förunderligt nog bestämmelsen i fråga, som infördes
i Bernkonventionen vid revideringen i Rom 1928 på huvudsakligast

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

den norske representantens yrkande och därefter i norska lagen, medfört
en förbättrad ersättning till tonsättarna — alltså har den icke varit till förfång
utan till fördel för upphovsmännen— ity att den kompetenta auktoriteten
vid det enda tillfälle den anlitades utdömt högre ersättningsbelopp än
vad tonsättarna tidigare genom upplåtelse av repertoaren kontrakterat.

Men även örn för speciellt tonsättarorganisationens i Sverige del det hade
varit så gynnsamt, att ett flertal andra länder men icke Sverige hade antagit
den bestämmelse om »kompetent auktoritet» vid avgörandet av honoraren
vid radioutsändningar, vilken bestämmelse medgives av Bernkonventionen,
så har redan för länge sedan den gynnade ställning, som Stim skulle ha
kunnat intaga, upphört. Det mäktiga vapen, tonsättarna enligt motionären
lia i sin organisation vid förhandlingar med Radiotjänst, har mist sin skärpa,
ty redan 1929 — sålunda två år före lagändringen 1931 — tecknade Stim
med Radiotjänst ett skiljedomsavtal, som alltjämt är i kraft och som skall
gälla »såvitt på Föreningen beror», även för den händelse Radiotjänst skulle
»upphöra med sin verksamhet men denna fortsättas av annan institution».
Stim har sålunda av fri vilja avstått från sin gynnade ställning genom att
underkasta sig »en kompetent auktoritet», d. v. s. en skiljedomare.

En expro- Stim vågar hålla före, att Högsta Domstolens prejudikat — i anseende
priation till till att utförligt stadgande icke finnes inryckt i lagen — bör uppfattas så^nö^cshidur
^un<^a • det i lagen erkända auktorsskyddet bör i första hand omfatta offentstrin.
ligt utförande medelst sådant mekaniskt instrument, som avses med beteckningen
radiohögtalare. Skulle den ändring motionären föreslagit antagas, så
skulle ändringen innebära en expropriation av en naturlig, moraliskt-juridiskt
berättigad auktorsbefogenhet till förmån — icke för statliga, sociala, kulturella
och liknande uppgifter — utan för en viss grupp affärsmän, näringsidkare,
nöjesföretagare etc. Statligt och kommunalt understödda kulturföretag,
såsom orkesterföreningar, teatrar och Skansen skulle bli nödsakade att
finna sig i de besvärligheter och de utgifter — visserligen våldsamt överdrivna
i propagandan mot auktorsrättigheternas målsmän — som ovillkorligen
måste följa med övervakningen av auktorsrättigheternas efterlevnad,
under det att nöjesindustrien skulle komma att profitera av expropriationen.
(Mot. s. 8.) Det är anmärkningsvärt, att motionären åberopar reservanten i Högsta
Domstolen för att få stöd för sin åsikt, att eftersom besökare av kaféer och
restauranter torde lia radio i sina hem, det är onaturligt, att avgift skall
utgå av samma ställens innehavare, då deras gäster få lyssna till radio å
lokalerna i fråga. Reservanten i Högsta Domstolen utvecklar en från majoriteten
avvikande åsikt, byggd på uteslutande formella, lagtekniska — i
anslutning till 1931 års text — grunder. Han uttalar ingen som helst åsikt
örn rimligheten, det moraliskt berättigade i tonsättarkravet på ersättning
från innehavare av offentlig lokal med radiohögtalare. Tvärtom synes reservanten
— i motsats till motionären — ha räknat med, att avsikten hos
lagstiftaren varit att genom radio utsänt verks offentliggörande medelst högtalare
skulle betraktas såsom ett utförande av verket, ehuru reservanten
även i sådant fall måste finna de formella betingelserna för skadeståndsocli
straffansvar alltför svaga. Motionärens ståndpunkt är ju den rakt motsatta.
Enligt hans uppläggning av problemet borde ju lagskyddet upphävas,
även om lagtexten varit fullt klar i berörda avseende. Att under sådana förhållanden
åberopa reservationen förefaller märkligt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Allmänna konsekvenser av den föreslagna lagändringen.

I besvärsskrift^! år 1932 till Kungl. Majit i de båda prejudicerande rättegångarna
framhöll Stim:

»I själva verket har den nya konstruktionen av grammofonapparaten lett
fram till en på sådant sätt kombinerad apparat mellan grammofon och
radiomottagare, att det för lyssnaren knappast finnes någon möjlighet att
avgöra, om utförandet genom apparaten härrör sig från en grammofon eller
radio. Den nya apparaten är nämligen så konstruerad, att man genom användande
av en omskiftare eller kontaktknapp kan få apparaten att fungera
som radiomottagare eller som s. k. radiogrammofon. Denna omständighet
gör det möjligt för innehavaren av apparaten att vid en rättegång om olovligt
utförande av musikaliska verk medelst grammofon fria sig genom en
invändning, att apparaten använts såsom radiohögtalare — för såvitt utsändandet
med radiohögtalare icke skulle falla under författarlagen. Skulle
den förorättade till äventyrs kunna bevisa, att apparaten icke tjänstgjort
som radiohögtalare (genom förebringande av utredning örn att det ifrågavarande
verket icke blivit av Aktiebolaget Radiotjänst utsänt den uppgivna
dagen), kan apparatinnehavaren påstå, att han upptagit och återutsänt en
utländsk utsändningsstation. Härav följer, att tonsättare, därest den av
Kungl. Hovrätten hävdade meningen vinner gillande, står maktlös gentemot
den, som låter utföra hans verk medelst dylika kombinerade radio- och
grammofoninstrument, och bestämmelsen i § 2 sista stycket skulle då komma
att för tonsättaren innebära endast en vacker illusion. I detta sammanhang
tillåta vi oss framhålla ett i rättsligt avseende egendomligt förhållande, som
kommer att uppstå, därest Kungl. Hovrättens mening blir gällande: utförandet
av ett och samma musikaliska verk i en offentlig lokal genom en
och samma högtalare blir då i det ena fallet fritt, nämligen örn en radioutsändning
av verket återgives, men i det andra åter skyddat, nämligen om
en å grammofonskiva gjord upptagning av verket återgives. Utlörande
genom grammofon är ju förbehållet tonsättarens bestämmanderätt, under
det att utförande genom högtalare under ovan angivna förutsättning ej är
skyddat. Ett dylikt tillstånd kan icke anses tillfredsställande ur rättslig
synpunkt.

Den ovan beskrivna apparaten, populärt benämnd ’radiogrammofon’, har
blivit synnerligen spridd på offentliga lokaler, kaféer och konditorier. Den
förlust och skada, som åsamkas tonsättarna genom att de undandragas
varje möjlighet till kontroll av de utföranden, som företagas medelst de
nya mekaniska tal- eller musikinstrumenten, måste bli så mycket större, i
samma mån som den mekaniska musiken fortsätter att helt undantränga
den levande. Tonsättarens inkomst på försålda noter har sjunkit till ett
minimum, ja, för den seriösa tonsättaren har varje möjlighet att erhålla
någon inkomst på notförsäljning försvunnit, vilket till stor del torde böra
skrivas på den mekaniska och radiomusikens skuldkonto. Men även den
inkomst, som tonsättaren tidigare haft på försålda grammofonskivor, har
under senare år gått katastrofalt tillbaka. Detta kan visserligen lill en del
förklaras med en hänvisning lill den allmänna depressionen, men man torde
icke kunna förneka möjligheten av ett samband mellan de sjunkande försäljningssiffrorna
och det ökade antalet offentliga lokaler, varest musik
utföres medelst mekaniskt instrument och radiohögtalare.

Man gör sig förvisso ej skyldig till någon överdrift, om man vågar påstå,
ntt radion i en ej alltför avlägsen framtid kommer att tagas i anspråk för

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

utförande av ali populärmusik å offentliga lokaler. Högtalarapparaterna
aro redan nu så fulländade, att radion på många ställen numera kan med
framgång upptaga konkurrensen med den manuellt utförda musiken. Därest
utförande medelst mottagningsapparat och högtalare skulle bliva oberoende
av tonsättarens bestämmanderätt, skulle detta hava till följd, att innehavare
av en dylik apparat gynnades icke allenast genom att han befriades från
att ei lägga den eljest utgående ersättningen för de i förvärvssyfte företagna
utförandena av de skyddade verken, utan även genom den förmånen att
han sluppe att engagera musiker. Den som på angivet sätt i sin restaurantlokal
föranstaltar musikutförande skulle alltså endast hava att erlägga den
gängse licensavgiften av för närvarande 10 kronor per år och därmed göras
berättigad att affärsmässigt utnyttja hela den genom radio spridda musiken.
Detta skulle komma att medföra, att han för en obetydlig penning per år
skulle erhålla tillgång till 1 200—1 500 av Radiotjänsts musiktimmar per år
med musiktimme förstas här en tid av en timma, under viken endast
musik utföres. En annan restaurantinnehavare, som i en liknande lokal
låter utföra musik genom ett musikkapell, har att enligt nu gällande taxa
erlägga till Stim en årlig avgift av mellan omkring 300 kronor och omkring
200 kronor i utföranderättsavgifter. Detta förhållande ådagalägger
bättre än något annat det absurda i det tillstånd, som skulle uppstå, örn
den mening, som kommit till uttryck i ovannämnda hovrättsutslag, bleve
allmänt gällande.

Den uppfattning, som kommit till uttryck i Hovrättens utslag, måste innebära,
att innehavaren av radiomottagningsapparat resp. högtalare och ''radiogrammofon’
endast skulle stå i rättsförhållande till Aktiebolaget Radiotjänst.
Huruvida han erlagt licensavgiften eller ej synes vara utan betydelse
på sätt ovan sagts, ty ej ens en licensskolkare’, d. v. s. den, som underlåter
att erlägga licensavgiften, blir med den ovannämnda uppfattningen straffad
för olovligt utförande under angivna förhållanden. Stadgandet i K. K. den
20 juni 1924 angående rätt att innehava radiomottagningsapparat om förbehåll
av enskild rätt är under sådana förhållanden en tom fras. Tonsättaren
lämnas helt utanför saken och de rättigheter, han tillförsäkrats genom
författarrättslagen, bliva helt inhiberade i förevarande fall. Ett dylikt sakernas
tillstånd, redan i och för sig märkligt, är föga förenligt med Bernkonventionens
anda. Skulle tonsättaren resp. hans rättsinnehavare för alla
de utföranden, som äga rum med radiohögtalare, radiogrammofon etc.,
endast hava att hålla sig till Aktiebolaget Radiotjänst, så skulle detta i
praktiken medföra, att sagda bolag bleve krävt på summor, som ej kunna
anses sta i rimlig proportion till den nytta bolaget självt drager av utsändningarna.
»

Vad som utsädes vid detta tillfälle har 7 år senare ännu större aktualitet
och tyngd. Radiohögtalarna lia utvecklats till sådan fulländning, att återgivningen
ofta icke kan skiljas från musik, utförd på platsen. Det har vid
mångå tillfällen förekommit, att representanter för Stim — själva musici till
professionen — som besökt restauranter, kaféer och pensionat med trädgårdsservering
en lång stund trott sig lyssna till restaurantkapell innan de
efter sökande funnit, att musiken återgivits medelst radiohögtalare. Det
bär mången gång varit återgivning av t. o. m. danska, tyska och engelska
sändningar vid en tidpunkt, som man endast för några år sedan ansåg,
obrukbar för radiomottagning på längre distans (juli månad kl. 13—14).

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 25

Att skilja mellan radioåtergivning och grammofon är över huvud taget icke
möjligt.

Den, som använder radioapparat som underhållningsinstrument har —-som tidigare påpekats — numera väsentligt större möjligheter att välja program
än den, som har grammofon och vid underhållningen är nödsakad
att välja sina musiknummer ur ett begränsat skivförråd. En sådan ändring
av gällande lag, att utförande medelst radiohögtalare bleve fritt, skulle följaktligen
omedelbart medföra, att bestämmelsen om tonsättarens rätt till
ersättning vid offentligt utförande medelst grammofon bleve en ren fiktion.

Med stöd av sina erfarenheter vågar Stim påstå, att mången skulle vägra
medgiva, att ett konstaterat utförande hade skett medelst grammofonskiva
utan försvara sig med att någon utländsk station hade inkopplats. Grammofonerna
äro ju redan nu liksom själva radioapparaterna merendels placerade
osynligt för publiken, som endast ser högtalaranordningen. Ja, för
innehavaren av grammofon skulle det te sig som en stor orättvisa att han
skulle nödgas utgiva ersättning till Stim under det konkurrenten, som hade
radiohögtalare och därmed billigare och bättre möjligheter att bjuda sina
gäster musik, icke behövde göra detta.

Ett elektrotekniskt klargörande av förhållandet grammofon-radio visar Högtalarän
tydligare det inkonsekventa i motionärens förslag. musik etten

För nutida eleklroteknici är det allenast en lämplighetsåtgärd, om med- ''

delanden, musik, ljud överföres genom etern med »radiovågor» eller på trå- grepp,
dar medelst »radiovågor» (högfrekventa vågor), eller på trådar medelst
strömmar av det slag, som användas för vanlig telefoni (lågfrekventa strömmar),
eller medelst ett eller flera av dessa överföringsmedel efter varandra.

Det elektrotekniska arrangemanget måste givetvis vara utan betydelse för
de auktorsrättsliga frågorna. Även måste det för dessa vara utan betydelse,
om exempelvis en grammofonkonsert hörbargöres för allmänheten direkt
genom grammofonens ljudtratt eller örn den hörbargöres genom en högtalare,
förbunden med elektrisk ledning med grammofonen, eller om den elektriska
förbindelsen mellan grammofonen och högtalaren är mer eller mindre
lång eller av det ena eller andra elektrotekniska slaget.

Örn en restauratör bjuder sin publik musikunderhållning, så anser ju även
motionären, att utförandet av ett skyddat verk, t. ex. ett stycke för violin
och piano icke kan bliva fritt enbart därför att restauratören medelst en
elektrisk förstärkningsanordning gör framförandet hörbart för en större
publik än den, som kan lyssna till violinen och pianot direkt. Ej heller har
motionären avsett att skapa sådana förhållanden, att framförandet medelst
grammofonskiva av samma violinstycke genom samma förstärkare skulle
bliva fritt. Örn restauratören nu vill uppställa sin högtalare i en annan del
av sitt etablissement än där skivtallriken står, kan väl rimligen ej den därför
erforderliga förlängningen av den elektriska förbindelsen mellan högtalare
och grammofonen upphäva lagskyddet. Framförandet medelst högtalaren
förutsattes naturligtvis fortfarande ske i förvärvssyfte inför en i en eller
annan form betalande publik. Om nu restauratörens mekaniska musikinstrument
utgöres av en sammanbyggd radioapparat och grammofon, s. k.
radiogrammofon, och restauratören utan att i övrigt ändra något lägger örn
strömbrytaren, så att instrumentet fungerar som radioapparat och därvid
händelsevis får in en grammofonutsändning från Radiotjänst av samma
violinstycke, skall då framförandet därav medelst radiogrammofonen bliva
fritt, därför alt den elektriska förbindelsen mellan grammofonskiva och hög -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Televisio nen.

(Mot. s. 11,
st. 4.)

Konsekvenser
för musikerna.

(Mot. s. 3,
12 st. 2.)

Förlagsavtalets
ekonomiska
betydelse.

talare ytterligare förlängts? Det förtjänar f. ö. anmärkas, att den nyaste
metoden för radioutsändning, redan tillämpad flerstädes i vårt land, består
i överföring per telefontråd, s. k. trådradio. Vid exempelvis en utsändning
av grammofonmusik blir radioapparaten då identisk med en grammofon endast
med förlängd trådförbindelse från grammofonens pick-up till högtalaren.

Vad slutligen televisionen angår har den visserligen icke gjort sin entré i
Sverige men i utlandet nått vida längre än till experimentstadiet. I februari
månad 1939 visades sålunda med stor optisk och akustisk framgång en
offentlig boxningsmatch medelst televisionssändning på tre stora biografer
i London. När televisionen blir aktuell i vårt land, vilket naturligtvis endast
är en tidsfråga, kommer den med säkerhet att handhavas av ett statligt eller
halvstatligt organ. Skulle motionärens synpunkter vinna gillande och auktorns
rättigheter bortfalla i och med att sändningar av ena eller andra slaget
företagas genom statens försorg, så skulle exempelvis televisionerade konserter,
teaterföreställningar, filmer, baletter, konstutställningar etc. kunna
återgivas för betalande publik utan att ersättning behövde utgå till vare sig
tonsättare, författare, artister, fotografer m. fl.

För varje år minskar antalet musiker, som äro anställda å restauranger.
Stallmästaregården i Solna hade endast för några år sedan 12—15 musiker
engagerade, under de senaste åren 3. Restaurant Kungsparken i Malmö hade
tidigare två stora orkestrar anställda under sommarmånaderna, numera endast
ett mindre kapell. Landsortsstädernas ledande hotell hade i sina trädgårdar
stora ensembler, som konserterade. Numera ha flera av dem endast
trio och ofia icke ens en sådan. Resten av musikunderhållningen tages via
högtalare. Svenska Musikerförbundet har också vid flera tillfällen hemställt
hos Stim att vid beräknandet av avgifterna för användning av mekaniska
instrument och radiohögtalare taga tillbörlig hänsyn till dessa omständigheter
på det att lokalinnehavare, som utbyta musiker mot sådana instrument,
icke skola komma i gynnad ställning i jämförelse med lokalinnehavare,
vilka anställa musiker för musikunderhållningen. Motionärens fria
förmodan beträffande förslagets inverkan på de exekverande musikernas
arbetstillfällen vederlägges sålunda av redan under flera år pågående utveckling.
För de restauratörer, som ännu bjuda på »levande musik» och därigenom
ikläda sig stora utgifter, måste en lagändring enligt förslaget medföra
en uppenbar orättvisa.

Tonsättarnas inkomster å försålda noter har såsom redan tidigare framhållits
praktiskt taget försvunnit. En musikförläggare, som till trycket befordrar
en romans, ett blåvér- eller ett violinstycke, kan icke räkna med att
genom notförsäljningen ens få igen sina kostnader för trycket och distributionen.
Hans enda förhoppning att så småningom få igen sina utgifter är
baserad på honom tillkommande andel av utföranderättsersättningarna. Att
han utom kostnaderna för tryck skall kunna giva tonsättaren verkliga honorar
är nu för tiden helt uteslutet. Ett orkesterverk utgives i de flesta fall av
rena ambilionsskäl. Kostnaderna bli praktiskt taget aldrig täckta ens av utföranderättsersättningarna.
Tonsättarna få ofta t. o. m. själva eller genom
sina organisationer subventionera musikförläggarna för att få sina orkesterverk
befordrade till trycket. För den skull framföras också de flesta nya
orkesterverk efter manuskript. Då det gäller dansmusik äro förhållandena
i det närmaste likartade. En eller annan succémelodi kan skänka något överskott
på notförsäljningen, men detta överskott får täcka utgifter för utgiv -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningen av alla de hundraden och åter hundraden dagsmelodier, som icke
komma på var mans mun. (BoÅ''-förläggarna ha helt andra ekonomiska förutsättningar
att betala författarna och likväl få vinst på de utgivna verken,
vilket torde sammanhänga bl. a. därmed, att radion icke kunnat taga skönlitteraturen
i sin tjänst i samma utsträckning som musiklitteraturen.) Icke
ens beträffande den s. k. populärmusiken är det numera regel att kontant
honorar betalas, möjligen någon gång ett förskott på tantiem å försålda notexemplar,
men detta stannar vid 50 eller 75 kronor. En reglering på lagstiftningens
väg av förlagsavtalet erbjuder tyvärr inga reella möjligheter att
giva tonsättaren kompensation för en inskränkning i lagskyddet. Genom den
myckenhet av musik, som just genom radiohögtalare numera distribueras
till allmänheten, har intresset för det aktiva musikutövandet i hemmen så
gått tillbaka, att en förlagsverksamhet, grundad på enbart inkomsterna från
utgivandet av noter i våra dagar är helt otänkbar. Förhållandet är nämligen
det helt motsatta, att förläggaren, för att kunna existera på sin förlagsrörelse,
är hänvisad att till stor del lita till de andelar han såsom delägare i utföranderättsersättningarna
kan erhålla, och den av motionären föreslagna lagändringen
skulle få till följd, att tonsättarens inkomster skulle minskas även
därigenom, att han åt förläggaren skulle anse det nödvändigt avstå en större
del av honom tillkommande utföranderättsersättningar, som genom den
föreslagna inskränkningen i lagskyddet totalt sett skulle komma att sjunka.

Under åren fram till 1930 gav visserligen försäljningen av grammofonskivor
i vissa fall icke föraktliga inkomster, som dock aldrig kunde komma
de »seriösa» tonsättarna till del på grund av den ytterst obetydliga försäljningen
av skivor, upptagande kulturellt syftande musikverk. Efter år 1930
har grammofonskiveförsäljningen gått katastrofalt tillbaka. Först på senaste
året har en om ock mindre ökning märkts, vilket likväl är ett direkt utslag
nv de allmänna förbättrade konjunkturerna.

För tonsättarna av symfoniska verk, kammarmusik, romanser, piano- och Förslagets
violinstycken etc. äro utföranderättsersättningarna den enda inkomsten av reUa^konse
tonsättarverksamheten, för kompositörerna av dansmusik äro utföranderätts- kvenser.
ersättningarna den huvudsakliga inkomsten. Radioprogrammen — även de
populära grammofontimmarna — innehålla väsentligt större de! »seriös»
musik i förhållande till »schlagermusiken» än motsvarande proportion mellan
»seriös» och »schlagermusik» i grammofonskiveproduktionen. Detta
betyder, att en lagändring, sådan som motionären föreslagit, skulle medföra
väsentligt större ekonomiskt förfång för de »seriösa» tonsättarna än för
»schlagerkompositörerna», som ju alltjämt skulle kunna få ersättningar för
utföranden medelst grammofonskivor på offentliga lokaler. Lagändringen
skulle med andra ord komma att verka i rakt motsatt riktning än vad lag -

stiftaren avsett med lagskyddet. Detta tillkom ju för att i första hand skänka
tonsättarna av musikverk med kulturell syftning någon inkomst på sitt arbete.
(Lagskyddet för dansmusiken infördes ju i Sverige så sent som 1927
och tillkom egentligen därför att den fria dansmusiken utövade konkurrens
gentemot den skyddade »seriösa» musiken, vilket var till skada för den
senare.) Den föreslagna ändringen skulle alltså bli av rent antikulturell natur.

Avser motionären att åstadkomma höjd ersättning till tonsättarna Iran (Mot^
Radiotjänst såsom kompensation för de uteblivna ersättningarna från innehavarna
av radioapparater på offentlig lokal, vill det synas som örn syltet
likaså hade antikulturell karaktär. Radiotjänst måste enligt Stims mening
betraktas som ett bildningsinstitut i första hand och som ett underhållnings -

12.)

11,

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s. 11.)

(Mot. s.
st. 5.)

företag i andra hand. I varje fall torde radions musikutsändningar i långt
högre grad än nöjesetablissementens och restauranternas återgivningar medelst
grammofon och radiohögtalare böra betraktas såsom kulturella insatser.
Att under sådana omständigheter överflytta vissa kostnader till Radiotjänst
synes oriktigt.

Även i annat avseende synes motionen tyda på en antikulturell inställning
Några sär- llos motionären. I motionen utsäges nämligen: »Tonsättarna ha genom Stims
skilt vilsele-verksamhet fått större inkomster än de eljest skulle erhållit». Den nakna

nmlerii/ar" sann''n»en ar> a*t Stim tillför åt den absoluta majoriteten av tonsättarna, den
mu enngar. en(ja inkomsten av deras skapande verksamhet och endast en ringa del av
vad tonsättarna rättvisligen kunde ha krav på. Mot bakgrunden av detta
faktum måste Stim tillbakavisa motionärens insinuation i ovan citerade sats,
som också utsäger att Stim genom sin verksamhet orättmätigt skulle ha
tillfört tonsättarna inkomster.

Stim vill även påpeka det i hög grad vilseledande i motionärens formulering,
att Stim »är innehavare av ett stort antal (kursiverat av oss) tonsättares
författarrätt till sina verk» samt att Stim »hade med A/B Radiojänst träffat
avtal örn utförande pr radio av vissa verk» (kursiverat av oss). I själva verket
företräder Stim praktiskt taget alla tonsättare, såväl svenska som utländska.
Avtalet med A/B Radiotjänst omfattar hela världsrepertoaren.

(Mot. s. 13.) I slutet av sin motivering för förslaget örn lagändring åberopar motionäSemester-
ren semesterlagstiftningen. »Man bör främja uppkomsten av semesterpenlagen.
sionat, som för minsta kostnad kunna giva mesta möjliga valuta» skriver
motionären. Hade det varit fråga om på statligt initiativ och med statsbidrag
tillkomna semesterpensionat, hade man möjligen kunnat förstå meningen
med hänvisningen. Men ingen äger väl en så ljusblå tro, att han
hoppas på, att någon privat företagare av välgörenhet och av ideell omtanke
örn nya skaror semesterfirare med egna uppoffringar startar sådana
pensionat. Varför skola just tonsättarna vara den part, som skall lämna sina
bidrag gratis till nya företagare, som i förhoppning om egen ekonomisk
vinst öppna nya pensionat?

(Mot. s. 9.) Motionären anser, att »den alldeles övervägande delen av allmänheten»
Allmänhetensbetraktar det som trakasseri, då Stim kräver ersättningar från pensionat
reaktion, och restaurator för utföranden medelst radioapparater. Allmänheten reagerar
förvisso snabbt och påtagligt, då den blir berörd av sådana företeelser,
som icke överensstämma med det vanemässiga. Då allmänheten reagerar
brukar i de allra flesta fall reaktionen avspeglas i tidningarnas insändareavdelningar.
Stim har sedan flera år abonnemang å Sveriges samtliga
tidningar och en egen urklippsbyrå, som registrerar allt berörande Stims
verksamhet. Samtliga de insändare, som behandlat Stim, lia på ett — säger
ett — undantag när härrört från musikförbrukare och icke från allmänheten.
Stims erfarenhet har tvärtom lärt, att just allmänheten med gillande
omfattat de principer, som Stim tagit till uppgift att omsätta i praktiken.

Av ovan anförda torde framgå, att frågan örn begränsning av lagskyddet
enligt motionärens förslag har flera sidor och skulle medföra betänkliga
konsekvenser i mer än ett avseende. I själva verket rullar förslaget upp
ett helt komplex av problem, som äro svåröverskådliga och fordra ett ingående
studium av sakkunniga. Enär en av Kungl. Majit redan tillsatt sakkunnig
kommission dock inom kort skall behandla alla de ämnen, som ha
samband med auktorsrättslagsliftningen för att åstadkomma en gemensam

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

internordisk lagstiftning på auktorsrättens område, vill det synas, som örn
man genom ett beslut att redan nu ändra lagen skulle binda och begränsa
sakkunniges uppdrag på ett sätt, som för kulturen och betydelsefulla statliga
och sociala intressen skulle vara till men och som därjämte skulle skada
det internordiska samarbetet.

Med hänvisning till ovan anförda får styrelsen för Föreningen Svenska
Tonsättares Internationella Musikbyrå, Stim, u. p. a. härmed hemställa, att
Riksdagens Första Lagutskott måtte avstyrka motionen nr 27 i Andra kammaren.

Stockholm den 14 mars 1939.

FÖRENINGEN SVENSKA TONSÄTTARES INTERNATIONELLA
MUSIKBYRÅ, STIM, U. P. A.

Kurt Atterberg.
Ordförande
(Tonsättare)

Emil Carelius.

Vice ordförande
(Musikförläggare)

Edvin Kallstenius.

(Tonsättare)

Ture Rangström.
(Tonsättare)

Georg Eliasson.
Fung. sekreterare
(Musikförläggare)

E. Ragnar Widestedt.

Eric Westberg.
Verkst, direktör
(Tonsättare)

Bilaga 1.

Sammandrag av Holländska tonsättarorganisationens inlaga till
Hooge Baad i högtalarmålet.

Den fråga, som Hooge Raad har fått att avgöra, har över hela världen
givit anledning till hård strid mellan kompositörer och kaféinnehavare.
Denna strid har i de flesta länder (Tyskland och Italien utgöra undantag)
slutat med kompositörernas seger.

Processen.

Kompositören har i och med stämningen till första rättegångstillfället
fastslagit, att han äger utföranderätten till kompositionen »Der Tsarewitsj»
och att kaféinnehavaren utan hans tillstånd i sitt kafé vid Hofplein i Rotterdam
inför den närvarande publiken offentligt utfört denna komposition
med tillhjälp av en radiomottagare och en högtalare. På dessa grunder
krävde kompositören skadestånd.

Domstolen har avvisat detta krav. Mot denna dom har vädjats.

På vilka grunder avvisade domstolen kravet?

Domen omfattar tre punkter. I punkt 1 förklarar domstolen, att kompositören
motsäger sig själv i det han till en början förklarar, att verket ej

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

blir utfört genom radioutsändningen, under det att han slutligen säger, att
utsändningen är ett offentliggörande.

Domstolen förbiser i detta yttrande att enligt auktorsrättslagens terminologi
»offentliggörande» är ett mer omfattande begrepp än »offentligt utförande».
Kompositören bar inför domstolen förklarat, att utsändningen
icke faller inom det trängre begreppet »utförande» men väl inom det mer
omfattande begreppet »offentliggörande». Domstolen misstager sig alltså,
då den förklarar, att kompositören motsäger sig själv och att hans uppfattning
strider mot Bernkonventionen och den holländska lagen. Detta misstag
är desto mer beklagligt, eftersom därigenom kompositörens förklaringar,
som från början baserades på upphovsmannarättslagens terminologi, måste
hava varit obegripliga för domstolen.

I punkt två säger domstolen, att kaféinnehavaren ej utfört eller offentliggjort
det ifrågavarande musikstycket, emedan han icke gjort annat än
att låta den i kaféet befintliga publiken lyssna till det utförande, som ägde
rum i Hilversum av orkestern och utsändningsstationen. Det behöver icke
sägas mycket om domstolens motivering. Domstolen anser, att det egentliga
utförandet av musiken ägde rum i utsändningsstationen i Hilversum av orkestern,
och att detta egentliga utförande icke kunde ha givits av kaféinnehavaren.
Därmed är givetvis icke kompositörens förklaring vederlagd.
Denne har icke gjort kaféinnehavaren ansvarig för det egentliga utförandet
i Hilversum, utan han har förklarat, att förutom det ursprungliga utförandet
i Hilversum även ett andra utförande ägt rum i Rotterdam, och att kaféinnehavaren
ju är ansvarig för detta andra utförande. Domstolen stödjer sig
på den förutsättningen att endast ett utförande ägt rum, »det egentliga offentliga
utförandet». Här är fråga örn riktigheten av denna förutsättning.

Hooge Raads dom rörande radiocentralen.

Hooge Raad har i en dom av den 3 april 1930 beträffande en radiocentral1
avgjort frågan, huruvida en radiocentral, som uppfångar radiomusik och
per telefontråd leder densamma vidare till sina abonnenter, »utför» musiken
i auktorsrättlagens mening.

Domstolen i Amsterdam ansåg distributionen icke vara ett utförande, då
radiocentralens funktion är rent teknisk och icke någon »återgivning av
kompositörens musikaliska tankar».

Vadeinlagan vände sig särskilt mot domstolens fordran att den utförande
åstadkommer en viss »konstnärlig» prestation men förlorade ur sikte, att
i radiocentralens fall det egentliga elementet för utförandet, nämligen hörbargörandet
saknas.

Örn Hooge Raad godkänt domstolens motivering hade den däremot även
avgjort kaféinnehavarens fall. Kaféinnehavaren ger lika litet som radiocentralen
en »konstnärlig» återgivning.

Hooge Raad har emellertid fullständigt frigjort sig från domstolens motivering.
Hooge Raad fastslår till en början att fakta i målet voro, att radiocentralen
uppfångar den av radioföretaget utsända musiken och för den
vidare till sina abonnenter. Hooge Raad går icke in på frågan om dessa
förfaranden resultera i ett »nytt hörbargörande» och kommer till den slutsatsen,
att denna handling icke utgör något »utförande» då genom utsänd -

1 I Holland mycket vanliga. Motsvaras i Sverige av exempelvis H. S. B.-husens centralanläggning
för radiomottagning med linjer till husets lägenheter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningen från radioföretaget envar erbjudes tillfälle att höra stycket, och
svaranden endast underlättat för sina abonnenter att begagna sig härav.

Då Hooge Raad säger, att utsändningen lämnar tillfälle för envar att
»höra» stycket, måste med »höra» förstås »göra hörbart». Sändningsstationen
åstadkommer ju icke något hörbart ljud utan etervågor, vilka av
envar, som förfogar över den härför erforderliga apparaten, kunna förvandlas
till ljud. Det sändningsstationen åstadkommer är icke musikens »hörbargörande»,
utan endast att giva andra tillfälle att göra musik hörbar. I
ett uttalande av Professor E. M. Meyers, Universitetsprofessor i Leiden, beträffande
Hooge Raads dom blir därför även detta Hooge Raads yttrande
återgivet med att genom utsändningen vem som helst erbjudes tillfälle att
»uppfånga och avlyssna den utsända musiken».

Vad betyder »utföra»?

Av domen framgår icke tydligt vad Hooge Raad menar med »utföra».
Hooge Raad säger endast, att radiocentralens förfarande icke är att »utföra»,
men lämnar icke någon definition.

I en annan Hooge Raads dom gives emellertid en definition. Där säger
nämligen Hooge Raad, att »utföra» i auktorsrättslagen har den betydelse,
som den även tillerkännes i dagliga livet, nämligen »verkets verkliga hörbargörande».

Det är f. ö. den internationellt erkända betydelsen av »utförande». I England
beskrives »performance» såsom »any accustic representation of a

work......including such a representation made by means of any mecha nical

instrument». (Messager av B. B. S. [1927] K. B. 543) och Reichsgericht

i Tyskland säger: »Ein Tonwerk wird aufgefiihrt, wenn es......zu Gehör

gebracht wird» (R. G. ll/6 1932, R. G. Z. 136, sid. 377).

Därav följer, att utsändningsstationerna såsom sådana icke ge några »utföranden».
Utsändes en konsert från en konsertlokal innebär detta ett utförande
av orkestern, sändes en konsert från en studio innebär även detta
ett utförande av orkestern (offentligt resp. icke offentligt).

Utsändningen är icke ett utförande utan ett offentliggörande.

Radiocentralerna företaga icke heller några utföranden. De göra ingenting
uppfattbart med hörseln utan underlätta endast för abonnenterna att använda
sig av den möjlighet, som erbjudes dem genom utsändningen, att göra
musiken uppfattbar för örat.

Kaféinnehavarna göra något helt annat. De förmedla icke musik som
radiocentralerna utan låta publiken höra musiken. Det är icke så att de
underlätta att musiken göres uppfattbar för örat, utan åstadkomma själva
hörbargörandet. De verkställa en omsättning i ljud.

Av vilka orsaker fråndömes en radiokonsert karaktären av ett »utförande»?

Kan man icke utan vidare godtaga Hooge Raads definition, att med utförandet
av ett musikstycke menas att detsamma göres uppfattbart för örat,
måste man lämna en bättre definition. Kaféinnehavaren kopplar på en apparat
och för därmed in musik i sitt kafé. Örn detta icke är ett utförande,
så har det åtminstone sken av ett sådant. Den som vill påstå, att detta sken
bedrar, måste kunna bevisa, att begreppet utförande utom innebörden »göra
uppfattbart för örat» eller »åstadkomma musik» också innefattar ännu ett
element och i så fall vilket element det är — som här ej är förhanden.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

De skäl, som anfördes för att visa, att ett återgivande medelst radiohögtalare
icke är något utförande, kunna sammanfattas i följande:

1) Kaféinnehavaren ger ingen egert återgivning av musikstycket utan återgiver
endast med tillhjälp av tekniska medel det utförande, som sänts från
radiostationen.

2) Kaféinnehavarens handling kan icke vara något utförande, eftersom
syftet med utsändningen uppnås först då den i kaféet befintliga publiken
hör musiken.

3) Kaféinnehavaren väljer icke de stycken, till vilka han låter gästerna
lyssna, utan är i detta avseende beroende av utsändningen.

4) Kaféinnehavarens handling kan icke vara något offentliggörande (och
därför icke heller något utförande), eftersom genom utsändningen musiken
redan är inom räckhåll för publiken.

Skälet under punkt 1 här ovan har icke uttömmande behandlats, eftersom
begreppet »återgivning» innehåller ett element, som icke finnes i »utförande».
I det ovan omnämnda uttalandet av Professor Meyers visar denne på det
fall, då ett verk kommer till utförande medelst grammofon och säger: »Den,

sorn ........återger ett utförande medelst ett dylikt tekniskt hjälpmedel,

utför själv musikstycket, även örn vid detta utförande endast teknik och
ingen konst är med i spelet». Han hänvisar därvid till artikel 13 i Bernkonventionen,
där det talas om »exécution publique» av musikverk medelst
»instruments servant å les reproduire mécaniquement».

Den omständigheten, att kaféinnehavaren beträffande sättet på vilket
utförandet skett är beroende av inspelningen, som ägt rum någon annanstans,
är alltså icke av någon vikt.

Det framgår icke tydligt av skälet under punkt 2 här ovan varför frågan
huruvida kaféinnehavaren företager ett utförande eller ej är påverkad av
den utsändandes subjektiva syfte, men även bortsett därifrån är argumentet
icke riktigt. Utsändningsstationens syfte är att låta publiken komma i
tillfälle att höra musik i bostäderna, men givetvis icke att låta kaféinnehavare
o. dyl. bli i stånd att låta spela musik offentligt och tillgodogöra sig
utsändingarna till egen fördel. Händer emellertid detta, så är det säkerligen
mot radioföretagens vilja, vilka ju alltid hållit på erkännandet av »droit
dimission» (se t. ex. Witteman i Geistiges Eigentum I, sid. 44 o. s. v.).

Domstolen har likaså förmodligen icke den utsändandes subjektiva syfte
för ögonen utan menar, att det offentliggörande, som innefattas i utsändningen,
är fullbordat först genom högtalaren, så att kaféinnehavaren alltså
endast skulle vara en fortsättning av radioutsändningsstationen. Denna bevisföring
härleder från en förvrängd uppfattning om radioutsändningsstationens
funktion. Det ljud, som förklingar hos åhörarna, framkallas icke av
utsändningsstationen utan av åhöraren, som ställer in sin mottagningsapparat
(därför är utsändningen såsom nyss anmärkts ett offentliggörande
men icke ett utförande). Hörbargörandet, omsättningen av utsändningen
i ljud, är icke utsändarens funktion utan kommer an på innehavaren av
mottagningsapparaten.

Härigenom finnes en principiell skillnad mellan radiocentralen och kaféinnehavaren.

Syftet med utsändningen är att nå lyssnarens mottagningsapparater.

Radiocentralen uppfångar utsändningen medan denna ännu icke nått målet
(mottagningsapparaterna) och påskyndar uppnåendet av detta syfte i och
med att den utan att själv åstadkomma något ljud underlättar för sina abonnenter
att kunna lyssna till utsändningen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Kaféinnehavaren omsätter utsändningen — som antingen direkt eller med
tillhjälp av en radiocentral redan uppnått sitt mål (mottagningsapparaten)
— till ljud och låter detta tona ut.

För övrigt äro alla bevisföringar, som basera sig på utsändningens syfte
mycket farliga. Härvid må endast hänvisas till den möda, det i förra seklet
kostade innan utföranderätten erkändes. På den tiden gjordes följande
resonemang: Då ett musikstycke utgivits i tryck, har det delgivits offentligheten.
Syftet med utgivningen är att publiken skall få tillfälle att höra
verket. Musikern, som framför verket offentligt, handlar icke i strid mot
auktorsrätten, enär hans handling endast har till ändamål att främja förverkligandet
av syftet med utgivningen. Dylika bevisföringar förekomma icke
längre i den auktorsrättsliga litteraturen. Man har redan länge insett, att även
om det givits offentlighet åt ett verk, fordras upphovsmannens medgivande
för varje nytt slag av utnyttjande. Det gamla resonemanget dyker nu upp
igen, i det man påstår, att kaféinnehavaren ej bryter mot auktorsrättslagen,
eftersom han endast främjar syftet med utsändningen. Örn denna
uppfattning finge bli gällande, skulle det betyda ett stort steg tillbaka i
upphovsmannarättens utveckling. (Droit d’Auteur mars 1935, sid. 26).

Vad som utsäges under punkt 3 här ovan är icke alldeles riktigt, ty kaféinnehavaren
kan alltid välja mellan ett stort antal in- och utländska utsändningar.
Dessutom är i allmänhet den utförandes fria val icke något element
i begreppet »utförande». Envar, som behöver en apparat för utförandet,
är alltid begränsad i sitt val genom skivor eller band. Ägaren av en
speldosa kan oftast utföra endast ett enda stycke.

Beviset enligt punkt A här ovan är oriktigt, ty enligt auktorsrätten är tesen
att det som redan är offentliggjort icke mer kan bringas till offentligheten,
alldeles felaktig. Exemplen ligga nära till hands. Ett skådespel eller ett musikstycke,
som utkommit i tryck, har därigenom offentliggjorts, men detta
förhindrar icke att dess uppförande resp. utförande är ett upprepat offentliggörande.
Det faktum, att alla lyssnare kunna låta den utsända musiken
bliva förnimbar i sina bostäder, utesluter alltså icke på något vis att även
kaféinnehavaren, som använder utsändningen i och för offentlig konsert,
företager ett offentliggörande. Den publik, som är inom räckhåll för utsändningsstationen,
d. v. s. den, som förfogar över en mottagningsapparat, är f. ö.
en helt annan publik än den, inför vilken kaféinnehavaren låter framföra
musiken.

Till stöd för framställningen i vadeinlagan torde även följande anföras:

1) (Italienaren Carelins argument.) Det är tänkbart, att kaféinnehavaren
tar in en station från ett land, t. ex. Ryssland eller Förenta Staterna, som
radioutsänder holländsk musik utan komponistens medgivande. Örn man
förutsätter, att kaféinnehavaren icke verkställer något utförande, skulle man
i hela landet offentligen kunna lyssna till skyddad musik av holländska kompositörer
utan att kompositörerna till denna musik på något sätt skulle
kunna hindra detta. Det synes som örn ifrågavarande uppfattning redan
på denna grund är oantagbar. Dessutom bör man tänka på att tekniken
städse blir förbättrad, så att man kan vänta sig att inom en snar framtid
kunna taga in en amerikansk utsändning lika väl som en holländsk.

2) Det torde beaktas, att en radiokonserts ekonomiska funktion är att
ersätta en konsert av musiker eller en konsert medelst grammofon eller
medelst elektriskt piano. Se Alexander Elster, die Lautsprecher-, Rundfunkund
Tonfilm-Musikfrage. Juristisclie Wochenschrift 1931, sid. 1868:

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 9 sand. I avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

»Återgivandet, som ersätter det hittills aktiva arbetet med att utöva musik,
d. v. s. ersätter en prestation, som gällde såsom självständigt utförande och
för vilket ersättning betalades, måste redan av denna uppenbara orsak, av
denna ''sociologiska funktion’ anses såsom en ny handling i återgivningen.
Det har alltid varit en felaktig början att vid bedömandet av ett rättsläge
låta sig påverkas alltför mycket av endast en teknisk nyhet. Rätten står i
mycket intimare sammanhang med det ekonomiska livet än med teknik, och
örn man vid varje teknisk nyhet ropar efter lagstiftaren visar detta, att man
är blott alltför angelägen örn att låta ny teknik giva anledning till ny lag.
Auktorsskydd kan icke utan vidare angripas därför att en teknisk apparat
blivit förbättrad. Auktorsskyddets socialekonomiska funktion kräver att nya
rättsfrågor lösas med hänsyn tagen till socialekonomiska förhållanden.»

Bilaga 2.

Referat av högtalare målet i Holland, slutligt avgjort av Hooge Rood

den 6 maj 1938.

(Översättning från Geistiges Eigentum, band 4, häfte 1, 1938, sid. 87.)

Käranden är kompositören till operetten »Tsarewitsch». Svaranden är innehavaren
av ett kafé i Rotterdam. Den senare har satt upp en radioapparat
med högtalare i sin lokal och låtit gästerna i kafélokalen den 11 september
1935 från högtalaren få lyssna till musiken till ovannämnda operett, som utsändes
av radiostationen i Hilversum. Käranden anser detta såsom ett »offentligt
utförande» i enlighet med Art. 12 i Auteurswet, för vilket hans tillstånd
på förhand skulle ha begärts. Eftersom så icke skett, stämmer han
kaféinnehavaren för intrång i auktorsrätten och kräver denne på ett skadestånd
om f 200.

Kantonrechter i Rotterdam och Arrondissementsrechtbank, Rotterdam, avvisade
kravet.

Rechtbank i Rotterdam ger följande huvudskäl för sitt beslut av den 14
april 1937, i vilket målet avvisades: »Något offentligt utförande av musikstycket
från svarandens sida ägde icke rum den 11 september 1935; operetten
blev offentligt framförd av orkestern, som spelade musiken, och av radiostationen
i Hilversum, som radierade musikutförandet. Därför måste orkestern
och radiostationen anses såsom de parter, som anordnat det offentliga
musikutförandet. Därför kan icke svaranden göras ansvarig för att ha verkställt
det offentliga utförandet. Dessutom ha endast de personer, som voro
närvarande i kaféet haft möjlighet att lyssna till musiken, och detta uppfyllde
ju syftet med utförandet.»

Hooge Raad ändrade Lower Court’s dom till kärandens förmån, och angav
följande skäl:

»Det innebär ett ''offentligt utförande’ i enlighet med Art. 12 i Auteurswet,
så snart svaranden satt upp en radioapparat med högtalare och framfört
musikverket i sin lokal, som stod öppen för publiken. Det förändrar ej saken
att musikverket förmedlats via en radioapparat, ty förmedlingen gav var

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

och en tillfälle att höra det. Om detta äger rum offentligen, är ett offentligt
utförande av detta slag, i enlighet med ordalydelsen och innebörden i Art. 12,
förbehållet auktorn, även örn själva radieringen äger rum med hans tillstånd,
ty detta innefattar icke hans tillstånd till en tredje man att utföra
verket offentligen med radioapparat.»

Bilaga h.

Översättning av brev från de Sanetis av den 31 jan. 1939.

Jag erkänner mottagandet av Eder skrivelse av den 25 ds och är glad
över att kunna tillställa Eder närslutna text över den dom av Högsta Domstolen
i vårt land som är av intresse för Eder och som berör radioutsändning
medelst högtalare i offentliga lokaler. Jag närsluter även en av mig
skriven artikel härom samt en broschyr av advokaten Carrelli, min medarbetare,
som direkt angriper denna fråga. Ni torde av denna dokumentering
kunna få full klarhet i hur problemet ligger till i Haben, vilket icke
alls ansluter sig till den lösning, som Högsta Domstolen gav däröver 1933.

Jag kan meddela Eder, att vårt radioföretag (E. I. A. R.) i praktiken betalar
till den italienska auktorsorganisationen för utförande i radio medelst
högtalare en särskild ersättning baserad på en speciell procent på de offentliga
lokalernas radiolicenser, och detta oberoende av de avgifter, som
S. I. A. E.1 erhåller för tillståndet till radioutsändning.

Högaktningsfullt
Valeria de Sanetis.

1 S. I. A. E. är den italienska utföranderättsorganisationen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga B.

AKTIEBOLAGET

RADIOTJÄNST.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Med anledning av för yttrande remitterad motion i andra kammaren, nr
27 av herr Holmbäck, om ändring av § 10 i lagen om rätt till litterära
och musikaliska verk, får styrelsen för Aktiebolaget Radiotjänst härmed —
med remissaktens återställande — anföra följande:

Motionären föreslår, att 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk skall erhålla följande lydelse:

Utan hinder av---fortlöpande dagshändelse.

5) att ett verk, som utsändes genom radio, offentligen återges genom
radiomottagningsapparat.

Med all förståelse för det syfte, som varit bestämmande för motionären,
finner styrelsen icke tidpunkten vara inne för en lösning av den av motionären
väckta frågan, enär en revidering förberedes såväl av Bernkonventionen
som av den svenska lagen om rätt till litterära och musikaliska verk,
och frågan kan erhålla sin rätta belysning först i sitt naturliga sammanhang
med hela komplexet av hithörande spörsmål.

I sitt yttrande över den »Promemoria angående grunderna för en reform
av lagstiftningen örn rätt till litterära och musikaliska verk», vilken den 15
februari 1937 avgivits av den inom Justitiedepartementet förordnade sakkunnige,
hade styrelsen tillfälle framhålla önskvärdheten av att författar -lagen nu, i vad den avser radioutsändning, underkastas en ingående omarbetning
för erhållande av klarhet och överskådlighet i alla juridiska frågor,
som beröra rundradion. Då det torde vara ofrånkomligt, att därvid
samtliga dessa frågor upptagas i ett sammanhang, kan styrelsen icke finna
det lämpligt, att de sakkunnigas utredning föregripes genom antagande i
förväg av en eller annan lösryckt detaljbestämmelse.

Det förefaller styrelsen vara så mycket mindre anledning för riksdagen
att nu antaga ett lagförslag i föreliggande fråga, som den för revidering
av Bernkonventionen planerade konferensen i Bruxelles i sinom tid får tillfälle
att upptaga till behandling bl. a. ett förslag, vilket till sitt syfte är
helt motsatt motionärens. Detta förslag, som ingår i det program för konferensen,
vilket utarbetats av den internationella Bernbyrån och belgiska regeringen,
innebär nämligen, att i Bernkonventionen införes en bestämmelse,
att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk skola ha uteslutande
rätt att medelst högtalare eller på liknande sätt delgiva publiken ett genom
radio utsänt verk. Detta förslag har även upptagits av förutnämnda sakkunnige,
vilken i sin »Promemoria angående grunderna etc.» förordar (s.
38), att den i Bruxellesprogrammet uttalade grundsatsen fastslås genom en
särskild bestämmelse i den svenska författarlagen.

Vilken ståndpunkt som än kan anses vara den riktiga synes frågan i
varje fall böra hänskjutas till de nu för revision av författarlagen tillkallade
sakkunniga.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Härutöver tillåter sig styrelsen att göra några erinringar med anledning
av motionärens reflexioner rörande de praktisk-ekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna lagändringen.

Enligt motionären finns blott en rationell lösning: »Från de avgifter» —■
framhåller han — »som erläggas för radiolicenserna, bör var och en, vars
arbete användes i radions tjänst, få hela den ersättning, som tillkommer
honom, så att varje innehavare av en radiomottagningsapparat kan låta
allt, som frambringas på denna, komma till vilkens som helst kännedom
utan några inskränkningar.»

Det framgår icke med tillräcklig klarhet vad motionären här avser. Örn
motionärens avsikt är att den ersättningsskyldighet, som i förvarande fall
åligger kafé- och pensionatsinnehavare m. fl., efter lagändringen skall påvila
rundradion, har motionären icke tagit i betraktande, att för den händelse
hans motion bifalles, tonsättaren icke längre kan framställa några
lagligt grundade anspråk på ersättning för här avsett utnyttjande av hans
verk. Följaktligen föreligger efter en lagändring ingen som helst anledning
att av radiomedel kompensera den förlust av inkomst, som lagändringen
skulle innebära för tonsättaren.

Att motionären varit inne på den tankegången, att de ersättningsbelopp,
som Stim nu erhåller av kaféer etc., hädanefter skulle erläggas av rundradion,
synes ävenledes framgå av ett uttalande på sid. 11: »Jag saknar
emellertid anledning antaga annat än att de arvoden, Radiotjänst ger (till
Stim), äro avpassade efter mottagarnas antal. I varje fall böra Radiotjänsts
honorar beräknas efter det förhållandet, att praktiskt taget hela landet till
Radiotjänst erlägger avgifter för att få lyssna på radions prestationer. De
höra icke fastställas med hänsyn till att en författare kanske även kan
erhålla inkomster från restauranger och pensionat. I att hävda denna grundsats
ha tonsättarna just genom sin organisation — — — ett så mäktigt
vapen, att icke inkomster från restauranger, hotell och pensionat skola
behövas».

Härtill vill styrelsen framhålla, att Radiotjänsts ersättning till Stim icke,
som motionären förmodar, fastställts »med hänsyn till att tonsättaren kanske
även kan erhålla inkomster från restauranger och pensionat» utan
genom skiljedom år 1931 av dåvarande överdirektören, excellensen Rickard
Sandler, i egenskap av utav bägge parterna utsedd »kompetent auktoritet»
(»6 öre per licens och kvartal för upp till 300 timmar skyddad musik samt
0,28 öre för överskjutande fullt tjugotal timmar»; genom tillmötesgående
från Stim har Radiotjänst sedermera erhållit vissa lättnader vid tillämpningen
av denna bestämmelse).

För närvarande erhåller Stim av Radiotjänst 28,48 öre per licens och år.
Då Radiotjänst för programverksamheten äger utfå högst Kr. 3: 10 av
licensavgiften, utgör sålunda Stim-ersättningen 9.2 % av Radiotjänsts licensandel.
Är 1938 uppgick denna ersättning till Stim till 333 000:— kronor,
1 vilket motsvarar 33,5 % av Radiotjänsts direkta kostnader för musikprogram
år 1938. Innevarande år beräknar Radiotjänst Stim-ersättningen
till omkring kr. 370 000:—. Det ligger i sakens natur, alt en övervägande
del av de av Stim uppburna tonsättarersättningarna går till utlandet. I detta
sammanhang förtjänar påpekas, att denna del för närvarande icke är före -

1 Häri ingår en ersättning av c:a 12 000:— kronor till författare av lagligt skyddade
sångtexter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

mål för beskattning i Sverige, medan däremot de andelar, som svenska
tonsättare erhålla från utlandet, beskattas i ett flertal andra länder.

De belopp, som Radiotjänst sålunda erlägger till Stim, äro redan av en
sådan storleksordning, att styrelsen icke anser det rimligt att tonsättarna
hos Radiotjänst söka kompensation för den minskade inkomst, som en lagändring
enligt motionärens förslag skulle medföra.

De vittgående konsekvenserna av en sådan utväg framstå med än större
tydlighet, om man tar i betraktande att storleken av de belopp, som Stim
för närvarande erhåller från kaféer, pensionat etc. för rätten att utsända
radiomusik, enligt från Stim erhållen uppgift för 1938 uppgå till c:a
200 000: — kronor.

Det ligger i öppen dag, alt en Stim-ersättning, ökad till inemot 600 000
kronor, icke kan rymmas inom ramen för Radiotjänsts nuvarande tilldelning
av licensmedel. Då följaktligen en sådan ökning måste gäldas genom
en i motsvarande grad ökad medelstilldelning, kommer en eventuell kompensation
att i sista hand betalas av de rundradions vinstmedel, som årligen
genom Telegrafstyrelsen inlevereras till statsverket.

Med stöd av det ovan anförda föreslår styrelsen, att Riksdagens Första
Lagutskott avstyrker motionen.

Stockholm den 15 mars 1939.

för STYRELSEN FÖR AKTIEBOLAGET RADIOTJÄNST
SETH LJUNGQVIST.

Carl Anders Dymling.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

SVENSKA

MUSIKERFÖRBUNDET.

Bilaga C.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Svenska Musikerförbundets Förbundsstyrelse hemställer härmed i Förbundets
6 400 medlemmars namn, att till riksdagens första lagutskott få avgiva
följande yttrande i anledning av den motion nr 27, som avgivits av herr
Å. Holmbäck i riksdagens Andra kammare. Anledningen till att Svenska
Musikerförbundet anser sig böra begära att hänsyn tages till våra synpunkter
vid behandlingen av motionen i fråga är i första rummet den, att motionären
även givit sig in på frågan hur förhållandena skulle komma att gestalta
sig för de exekverande musikerna örn lagstiftningen ändrades så att
musikutföranden medelst radiohögtalare skulle frigivas. Motionären konstaterar
t. o. m. helt kategoriskt, att »ingen restaurant som står i valet mellan
att engagera ett musikkapell eller nöja sig med radio — om nu dylika restaurator
överhuvud finnas —- kan basera den framtida verksamheten blott på
radion; den måste alltid och förmodligen som huvudsak lägga grammofonen
till grund».

I andra rummet är anledningen till denna vår vördsamma hemställan den,
att musikernas yrke under de senare åren så trängts tillbaka av de mekaniska
instrumenten — vari inbegripes även radiohögtalare — att ett lagstadgat
skydd även för musikernas prestationer varit ett önskemål av internationell
räckvidd. Musikerna i olika länder ha yrkat att erhålla en liknande
omvårdnad från staternas sida som den, för vilken tonsättarna blivit föremål,
och det vill synas som om hela andan i herr Å. Holmbäcks motion
skulle gå stick i stäv mot dessa önskemål och förhoppningar.

Motionärens ovan citerade yttrande visar hans bristande kännedom om
de verkliga förhållandena. På ett mycket stort antal badorts- och turisthotell
äro mottagningsmöjligheterna så gynnsamma, att hotellinnehavaren
är i stånd att med tillhjälp av de danska, tyska och engelska radioprogrammen
vid sidan av de svenska kunna bjuda gästerna musikunderhållning från
arla morgon till sena kväll. Det är i själva verket ingalunda så att innehavaren
av en någorlunda god radiohögtalare är hänvisad till grammofonen för
att kunna komplettera sitt behov av musik. Det förhåller sig tvärtom så, att
grammofonen på offentliga lokaler möter en så stor konkurrens i radion,
att grammofonen såsom musikinstrument på dylika ställen är på avskrivning
på grund av de möjligheter radion bjuder. I hela Skåne och på Västkusten
äro mottagningsmöjligheterna de allra bästa då det gäller utländska
radioprogram och även i turisttrakterna i övre Svealand och Norrland, varest
lokala störningar på grund av elektriska ledningar o. dyl. icke finnes, äro
möjligheterna till att avlyssna de norska och engelska programmen utomordentligt
goda.

Dessa och därmed sammanhängande problem lia beaktats även av cheferna
för kommunikations-, ecklesiastik- och justitiedepartementen, vilket

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

framgår av utdraget av protokollet över justitiedepartementets ärenden, hållet
inför Hans Majestät Konungen i statsråd på Stockholms slott den 28 oktober
1938. Chefen för justitiedepartementet yttrar ju däri i anledning av strävandena
att på hithörande rättsområden få till stånd en gemensam nordisk
lagstiftning följande: »I fråga om den rätt, som bör tillerkännas upphovsmännen
till andliga alster och utövarna av konst, har den senare tidens
utveckling och ej minst de tekniska framstegen skapat flera nya problem,
vilka äro av stor vikt för den andliga kulturen överhuvud och ofta lia vidsträckt
ekonomisk räckvidd.» Chefen för justitiedepartementet har framhållit,
att »även utövande konstnärer — skådespelare, sångare och musici
— ha i detta sammanhang framträtt med anspråk att lagskydd för deras
prestationer måtte beredas på den gemensamma nordiska lagstiftningens
väg».

Kungl. Majit har ju också biträtt chefens för justitiedepartementet hemställan
att bli bemyndigad tillkalla två sakkunniga jämte sekreterare att
inom departementet verkställa utredning rörande revision av gällande författningar
örn rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande
konst, ävensom angående ny lagstiftning om andra närstående andliga rättigheter.

Ehuru Svenska Musikerförbundet redan tidigare i underdåniga skrivelser
till Kungl. Majit berört hithörande förhållanden, må hänvisas därtill, att
speciellt radioteknikens utveckling på senare tid gått oroväckande raskt.
Den störningsfria kortvågssändningen i alla länder har ökat i utomordentlig
grad, den störningsfria distributionen av radiosändningar över telefonabonnentledningar
står inför sitt realiserande och man kan med visshet förutspå
att radiomottagning inom snar framtid överallt i vårt land kommer att
bli möjlig och att sådan kvalitet därigenom kommer att uppnås, att etablissemang
av restaurant-, kafé- och hotellkaraktär etc. komma att kunna fylla
hela sitt musikbehov med radioapparater. Skulle den av herr Holmbäck
väckta motionen bifallas, skulle detta betyda att sådana etablissemang, som
i stället för att bjuda »levande musik» bjuda underhållning genom radiohögtalare
— vilket innebär ökning av arbetslösheten bland musikerna men
utomordentlig ekonomisk fördel för etablissemangsinnehavarna — ytterligare
skulle beredas fördelen att slippa erlägga utföranderättsersättning för
de utnyttjade, skyddade musikverken. Det råder ingen tvekan därom, att
de etablissemang, som på grund av sin ringa storlek visserligen icke kunna
tänkas engagera musiker, likväl genom möjligheterna att via radio bereda
sina gäster musikalisk underhållning, just därigenom utöva en betydande
konkurrens med de större företagen, som alltjämt ehuru numera i mindre
utsträckning än förut engagera musiker. Förslaget till ändring av gällande
lag därhän, att musikutförande medelst radiohögtalare skulle bli fritt, måste
sålunda anses innebära —- örn det realiserades — en stor orätt mot sådana
etablissemang, som engagera musiker. Denna orättvisa skulle bli desto mera
upprörande som dylika etablissemang — i anseende till den spridning radiomusiken
numera erhållit —- måste anses göra en insats av musikkulturell
betydelse. De rörelser, som på senare tid på många håll väckts och underhållits
för att få medborgarna i Sverige att intressera sig för egen musikalisk
funktion, torde utgöra ett bevis för riktigheten av ovan gjorda påstående.

Verkningarna av en lagändring i enlighet med motionärens förslag, vilka
redan under nuvarande förhållanden komma att bli till betydande men för
de utövande musikerna, måste komma att bli direkt katastrofala för ton -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

konstens utövare i framtiden. Radioteknikens utveckling är måhända dold
för motionären, men Svenska Musikerförbundets ledning, som med ängslan
följer denna, vågar göra ett sådant uttalande, medveten om att bliva sannspådd.

Med hänsyn därtill få undertecknade vördsamt hemställa, att första lagutskottet
måtte avstyrka herr Å. Holmbäcks motion nr 27 i riksdagens
Andra kammare.

Stockholm den 28 februari 1939.

SVENSKA MUSIKERFÖRBUNDET.
Förbundsstyrelsen.

C. G. Lemon.
ordf.

Martin Ström.

seler.

Fallang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 27.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga D.

Till Riksdagens Första Lagutskott, Stockholm.

Med anledning av Svenska Musikerförbundets till Riksdagens Första Lagutskott
ställda yttrande av den 28 februari d. å. anhåller vördsamt undertecknade
förening, representerande ett stort antal fria näringsidkare inom
hotell-, restaurant- och cafébranschen, att få framföra följande:

Den av professor Åke Holmbäck till Riksdagens Andra Kammare avgivna
motionen, vilken närmast uppfordrat Svenska Musikerförbundet till ovannämnda
yttrande, åsyftar att befria musikåtergivning medelst radioapparat
från en betungande dubbelbeskattning och avlägsna metoder, som irriterat
allmänna rättsmedvetandet. De betänkligheter, som Svenska Musikerförbundet
i sin skrivelse andrager mot ett eventuellt bifall av professor Holmbäcks
motion, motsägas å väsentliga punkter av den praktiska erfarenheten.
Den publik, som frekventerar badorts- och turisthotellen, har beträffande
musikunderhållning anspråk, vilka åtminstone icke ännu kunna fyllas av
mekanisk musikåtergivning. Etablissement med denna ursprungsbeteckning
hålla sig därför också nära nog undantagslöst med »levande» musik, ett förhållande,
som har litet eller intet samband med avgiftssatserna för radio- och
grammofonmusiken.

Däremot äro smärre företagare inom ovan nämnda branscher av pekuniära
skäl hänvisade till mekanisk musikåtergivning. Denna kategori, som
representerar ett stort medborgarantal, arbetar merendels under svåra ekonomiska
förhållanden och tynges icke sällan över förmågan av de dryga avgifter,
som Svenska Tonsättarnas Internationella Musikbyrå (STIM) godtyckligt,
ehuru med lagens indirekta bistånd, avpressar deras verksamhet. En
rättelse av detta missförhållande synes oss utgöra en social och allmänrättslig
fråga med räckvidd långt utöver musikutövarnas facksynpunkter. En reglering
med hänsyn till sakläget är dock så mycket mera önskvärd, som musikutövarnas
intressen av förenämnda skäl i sammanhanget icke åsidosättas
eller ens beröras.

En positiv åtgärd till förmån för musikutövarna skulle väsentligt sänkta
avgifter för manuell musikåtergivning utgöra. En del smärre företag, som av
ekonomiska orsaker nödgas begränsa sig till mekanisk musikåtergivning eller
föredraga att helt avstå från musikunderhållning, kunde genom ett förbilligande
använda önskad manuell arbetskraft på området. Med negativa synpunkter
torde den kårs intressen, som Svenska Musikerförbundet företräder,
under alla förhållanden icke hjälpas ur sitt betryckta läge. De monopoltendenser,
vilka tonkonsten över huvud taget under senare år fallit offer för,
ha i praktiken redan visat sig till avgjort men för både musikutövare och
musikförbrukare.

Under hänvisning till vad ovan andragits anhålla vi vördsamt att Första
lagutskottet måtte bifalla professor Åke Holmbäcks motion nr 27 i Riksdagens
Andra Kammare.

Göteborg den 10 april 1939.

RIKSFÖRENINGEN MOT STIM.

Hj. Kjellberg. Åke Lundquist.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939
916510