Första lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1919:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1919 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fri rättegång m. m. ävensom en i ämnet väckt
motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Gezelius, Högberg, greve
Spens, Fagerlin, Edward Larson*, Lindqvist i Kosta, Lindley, Hederstierna,
Carlsson i Frosterud*, Leo*, Svensson i Betingetorp* och
Johanson i Gare.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 21 februari 1919 dagteeknad proposition, nr 118,
vilken hänvisats till första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l:o) Lag

om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring av
vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 1 avd. 24 käft. ( Nr 27.) 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång
till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller efter
deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för hans
eget uppehälle och för fullgörande av honom .åliggande underhållsskyldighet.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet. Fri rättegång må ej
heller beviljas den, vilkens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas
hava skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.

2 §•

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola gäldas
expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser och sådana
rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt ersättning till av parten
åberopade vittnen, såvida deras hörande i målet ej utan skäl påkallats, så ock
ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av
partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning av allmänna
medel biträda parten i rättegången.

3 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande.

4 §■

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall
åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro
sagda förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet
eller trovärdig, känd person.

5 §•

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som avlagt för

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar
advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget ei ske, såframt ej särskilda skäl
därtill äro.

Yid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

b §•

Om delgivning, som i 2 § sägs, föranstalte rätten eller dess ordförande.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som skäligen
må anses erforderliga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten
förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Lag samma vare, där
parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är av beskaffenhet, som i 1 §
andra stycket andra punkten sägs.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall
rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta honom
ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel. Är
ej sådant fall för handen, men tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet
denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §•

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång eller
om förordnande av rättegångsbiträde eller till rättegångsbiträde förordnat annan,
än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

njutande av fri rättegång i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna vad skäligen
må anses erforderligt för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna förmåner, må hovrätten
på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten
anlitat för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel.

Yad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må talan ej föras.

11 §•

Yad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av dom eller
utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta
kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas all nödig förrättningskostnad,
i den mån den ej kan av tappande parten uttagas.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens avslutande
finnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget
uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, kunna
gälda rättegångskostnad, som enligt denna lag av allmänna medel guldits, på
yrkande av kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas
ersätta statsverket sådan kostnad, såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik
ersättningsskyldighet. Talan härom må ej väckas senare än två år efter rättegångens
avslutande.

Vad nu stadgats galle ock i fråga om kostnad, som av allmänna medel
guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans anhängiggörande
skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 27.

14 g.

Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel,
skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av
allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode för det arbete,
biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande, så ock ersättning
för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej må biträde, som förordnats av rätten
eller dess ordförande, av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet.

15 §.

Vad i denna lag sägs om rättegångsbiträde äge ej tillämpning i fall, då,
enligt vad särskilt är stadgat, häktad eller vid krigs‘domstol tilltalad är berättigad
erhålla sådant biträde.

16 §.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att undersåte
i viss främmande stat, i fråga om rätt till fri rättegång skall vara likställd
med svensk medborgare.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning enligt
denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående delgivningar
och inkallelser genom rättens eller dess ordförandes försorg samt vad i övrigt
med avseende å denna lags tillämpning är att iakttaga meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

2:o) Lagom
ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, som följer:

1. I 16 kap. 10 § rättegångsbalken skola orden »som av rätten eller
Konungens befallningshavande förordnats att i rättegången biträda häktad eller
som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk» utbytas

Motion.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

mot orden »som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mål
eller ärende biträda såsom tolk».

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:

Yad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut under
rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande av rättegångsbiträde
åt mindre bemedlad part eller förordnat, att sådan förmån skall upphöra,
eller ock till rättegångsbiträde förordnat annan än part föreslagit. Vill part
klaga över beslut, som nu sagts, skall, såframt parterna därom enas eller rätten
finner skäl tillstädja det, målet vila i avbidan på utgången av partens klagan.

3. I 25 kap. 5 S rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas mot
ordet »part».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en med anledning av densamma av herr Högberg med instämmande
av herr Fagerlin inom första kammaren väckt motion, nr 157,
däri motionären hemställt, att riksdagen ville besluta,

dels att 1, 2, 3, 4, 5, 7, 9, 10 och 12 §§ i förslaget
till lag om fri rättegång, den sistnämnda paragrafen
med uteslutande av överskriften, må erhålla
följande lydelse:

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt
samt första domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och i
den omfattning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas
den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga
medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
dock ej målsägande i brottmål, där brottet är sådant, att det hör
under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare.1

Fri rättegång må ej beviljas den, vilkens talan finnes vara uppenbart
ogrundad eller grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava
skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.

1 Kursiveringen i denna och följande paragrafer har gjorts av utskottet och angiver de avvikelser
från Kungl. Maj:ts förslag, som motionen innebär.

Första lag utskottet« utlåtande År 27.

2 §.

Part, som beviljats — — — — å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

Är part berättigad till fri rättegång, må, där sådant finnes erforderligt
för behörigt anhängiggörande eller utförande av partens talan,
lämplig person förordnas att mot ersättning av allmänna medel biträda
parten i rättegången.

3 §■

För varje kommun eller territoriell församling i stad skola för fyra
år utses tre gode män att gemensamt meddela beslut om fri rättegång.
Av dessa skola en, tillika ordförande, väljas av rätten, en av kommunalstämman
eller kommunalfullmäktige eller av stadsfullmäktige samt en av
och inom fattigvårdsstyrelsen.

4 §•

Ansökan om fri rättegång----trovärdig, känd person.

Gode männens beslut över ansökningen skall skriftligen meddelas.
Varder ansökningen helt eller delvis avslagen, skola skälen därtill i beslutet
angivas.

5 §■

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller då Rätten ej sitter av
dess ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon i orten
boende, som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov
samt yrkesmässigt utövar advokatverksamhet, bör avvikelse från
förslaget ej ske^ såframt ej statsverket därigenom oskäligt betungas eller
eljest särskilta skäl därtill äro.

Vid förordnande — — — — lämplig person i sitt ställe.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som
äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge
rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Lag samma
vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är grundad
på överlåtelse av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket sägs.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

9 §•

Mot beslut — — — — må talan ej föras. Hava gode männen
lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång eller har Rättens ordförande
lämnat utan bifall ansökan om förordnande av rättegångsbiträde eller till
rättegångsbiträde förordnat annan än part föreslagit, må parten hos Rätten
påkalla ny prövning av frågan.

10 §•

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
tullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången
därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner, såframt
ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats,
att han utan intrång i de medel, som må anses nödiga för hans
eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten. Part äge ock
eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i den omfattning
nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av de med rättegången i hovrätten förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle sakna vad som må anses nödigt
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt i allo — — — — må ej talan föras.

12 § (13 § l:sta stycket i Kungl. Maj:ts förslag).

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens
avslutande finnes, utan intrång i de medel, som må anses nödiga för hans
eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kunna----senare än fem år efter rättegångens avslutande.

och dels att 14 § i samma lagförslag delas i två
paragrafer, betecknade den ena såsom 13 § och den
andra såsom 14 § på följande sätt:

13 §.

Vittnesersättning, som — — — — till vittnen i brottmål.

Förxta lagutskottets utlåtande Nr 27.

14 §.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag — — — — tillhandahållas
biträdet.

I förevarande utlåtande upptager utskottet till behandling den av
Kungl. Maj:t framlagda propositionen, allenast i vad den avser förslaget
till lag om fri rättegång. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken
kommer utskottet att framdeles avgiva särskilt utlåtande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för lagförslaget om fri
rättegång och den av motionären gjorda hemställan, får utskottet hänvisa
till propositionen och motionen, i den mån ej redogörelse därför
här nedan lämnas.

Den föreliggande kungl. propositionen har föranletts av riksdagens Utskottet,
skrivelse den 23 april 1915, vari riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder
kunde redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande
genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på
grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina
intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av detta övervägande kunde föranledas. Av de för berörda
syftes vinnande föreslagna åtgärder är främst att märka det i förevarande
proposition innefattade lagförslaget om fri rättegång. Därjämte
har emellertid Kungl. Maj:t i särskild proposition, nr 151, som hänvisats
till statsutskottet, hemställt om beviljande av nödiga medel för organiserandet
av offentliga rättshjälpsanstalter, vilka även utan samband med
rättegång skulle lämna rättsligt biträde åt mindre bemedlade.

Det nu framlagda lagförslaget om fri rättegång stöder sig i huvudsakliga
delar på ett av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga den 31 december 1917 avgivet betänkande med förslag till
lag i ämnet. De grunder, varå förslaget vilar, äro i huvudsak följande.

1. Fri rättegång såväl vid underrätt som i hovrätt och högsta
domstolen må i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till
gäldande av de med rättegången förenade kostnader eller efter deras
utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för
hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet
(1, 10 och 11 §§).

2. Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 saml. 1 avd. 24 käft. (AV 27). 2

10 Första lagutskottets utlåtande År 27.

med rättegången förenade kostnader, såsom stämpelavgift, expeditionslösen,
kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser m. m. samt
ersättning till de av den fattige parten åberopade vittnen, vilkas hörande
av rätten funnits erforderligt för målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift
medför, att denna ej kommer att utgå. Övriga kostnader, från
vilka parten befrias, skola gäldas av allmänna medel (2 § 1 mom.).

I rätten till fri rättegång ingår jämväl förmånen att, där så erfordras
för behörigt anhängiggörande eller utförande av rättegången, erhålla
lämpligt biträde på bekostnad av allmänna medel (2 § 2 mom.).

Part, som åtnjutit fri rättegång, äger jämväl rätt till fri verkställighet
av dom eller utslag i målet (12 §).

3. På ansökan av part meddelar rätten eller dess ordförande beslut
om fri rättegång (3 och 4 §§).

4. Förmånen av fri rättegång upphör, då parts förmögenhetsförhållanden
förbättrats så mycket, att han utan intrång i erforderliga
medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet
kan gälda kostnaderna för rättegången (7 §).

5. Part, som förklarats förlustig förmånen av fri rättegång, skall
förpliktas ersätta statsverket kostnad, som skolat gäldas av allmänna
medel. Är ej sådant fall för handen, skall motparten, där han tappar,
åläggas dylik ersättningsskyldighet, såvida han enligt lag är pliktig gälda
vinnande parts rättegångskostnad (8 §).

6. Har parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats
i så hög grad, att han kan återgälda kostnadernas hela belopp,
kan part, på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman i orten,
förpliktas återgälda statsverket dess kostnader för rättegången och verkställigheten,
så framt motparten ej ålagts dylik ersättningsskyldighet (13 §).

De principiella frågor, om vilka olika meningar yppats såväl under
ärendets förberedande handläggning som inom utskottet, äro väsentligen
fyra, nämligen

1) frågan om den ekonomiska ställning, vari part skall befinna sig
för att kunna komma i åtnjutande av fri rättegång,

2) frågan, i vilken utsträckning förmånen av fri rättegång må
beviljas i brottmål,

3) frågan, huruvida som villkor för rätt att erhålla fri rättegång
bör uppställas den fordran, att parts talan ej får vara uppenbart
ogrundad, det vill med andra ord säga, huruvida beviljandet av fri rättegång
bör föregås av én särskild förprövning därom, samt

Första lagutskottets utlåtande Nr ‘27.

4) frågan, huruvida part, som beviljats fri rättegång, jämväl bör
åtnjuta förmånen av fri verkställighet.

Beträffande samtliga nu nämnda frågor har i motionen hemställts
om ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Därjämte har i motionen föreslagits
dels begränsning i part enligt förslaget tillkommande förslagsrätt vid
förordnande av rättegångsbiträde (5 §), och dels förlängning av den tid,
inom vilken kronans återvinningstalan enligt 13 § skall anställas mot
den, som beviljats fri rättegång och som kommit i förbättrad ekonomisk
ställning.

Förmånen av fri rättegång skulle enligt de sakkunnigas förslagFattigdouiskunna
beviljas den, som icke ägde tillgång till gäldande av de medgradent1$)-rättegången förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna De™gknkun
nödiga medel till underhåll för sig och sin familj. De sakkunniga avsågo
med nämnda bestämmelse, att även personer, som ägde några, om än
med hänsyn till deras nuvarande eller framtida försörjning ringa tillgångar,
skulle kunna komma i åtnjutande av fri rättegång.

Departementschefen framhöll, att mot avfattningen av ifrågavarande DePa*tebestämmelse
från olika håll anmärkts, att bestämmelsen ej med tillräck-men sc teJc"''
lig tydlighet uttryckte, vad de sakkunnige med densamma avsett, utan
att den kunde bliva föremål för en alltför snäv tillämpning samt anförde
vidare:

»Även enligt min mening synes det önskvärt, att fattigdomsgraden angives
på sådant sätt, att därigenom tydligt framhålles, att den avgörande myndigheten
bör erhålla ett visst utrymme för skälighetsprövning, och jag har därför låtit omredigera
första stycket av paragrafen i överensstämmelse härmed.»

På lagrådets hemställan vidtogs sedermera den sakliga ändringen, Lagrådet.
att orden »för hans familjs uppehälle» utbyttes mot »för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet».

I motionen har hemställts, att då en mera begränsad skälighets- Motion.
prövning i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag syntes önsklig
och torde leda till mindre ojämnhet vid lagens tillämpning, fattigdomsgraden
måtte bestämmas på sätt de sakkunniga föreslagit med den ändring
likväl, som betingades av lagrådets hemställan i fråga om innebörden av
begreppet familj.

Då, på sätt departementschefen framhållit, de sakkunnigas avfatt- Utskottets
ning givit anledning till missuppfattning och däri inlagts en snävare be- yttrandegränsning
än därmed av de sakkunniga åsyftats, har utskottet icke funnit
anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna del och får därför
avstyrka bifall till motionen i förevarande avseende.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Fri rättegång
i brott
mål (1 §).

De sakkunniga.

Departe mentschefen -

Motion.

Utskottets

yttrande.

Förpröv ningen.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde förmånen av fri rättegång
"ej beviljas för utförande av målsägandetalan i brottmål, där brottet
vore sådant, att det hörde under allmänt åtal eller kunde efter angivelse
åtalas av allmän åklagare. Denna inskränkning i förmånen av fri rättegång
motiverades av de sakkunniga därmed, att målsäganden i dylika
fall i allmänhet torde kunna påräkna biträde av allmänna åklagaren
jämväl för utförande av sin särskilda talan.

I förevarande avseende yttrade departementschefen:

»Med anslutning till en vid betänkandet fogad reservation håller jag före,
att den mindre bemedlade partens behov av hjälp i rättegången för utförande av
målsägandetalan i brottmål av ovan berörda beskaffenhet ofta nog icke kan anses
vara nöjaktigt tillgodosett genom att tillfälle kan finnas för målsägaren att erhålla
visst biträde av åklagaren. Att i omförmälda mål utan inskränkning låta
förmånen av fri rättegång stå öppen för mindre bemedlade synes å andra sidan
icke vara att förorda. Det bör icke ifrågasättas annat än att, där brott hör under
allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, denne skall
i målet föra den ansvarstalan, som är lagligen grundad. Har allmänna åklagaren
icke funnit skäl för åtal, synes icke heller anledning förefinnas att i det föreliggande
fallet medgiva målsägaren rätt till fri rättegång för utförande av sin särskilda
talan. Däremot synes det önskvärt, att i de fall, då allmänne åklagaren
anhängiggjort ansvarstalan, en mindre bemedlad målsägare må åtnjuta förmånen
av fri rättegång för utförande av sin talan, detta med hänsyn till att de ersättningskrav,
som kunna vara förbundna med en dylik talan, ofta äro invecklade
och fördra en vidlyftig utredning. I överensstämmelse med anförda synpunkter
har lagförslaget i denna del avfattats.»

I motionen har hemställts, att då den mindre bemedlade partens
behov av hjälp i rättegången för utförande av målsägandetalan i brottmål
av ifrågavarande beskaffenhet i regel torde bliva fullt tillgodosett
genom åklagarens biträde, Kungl. Maj:ts förslag måtte ändras till överensstämmelse
med vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Utskottet anser de av departementschefen anförda skäl för den
av Kungl. Maj:t föreslagna utvidgningen av förmånen av fri rättegång
övertygande samt har vid sådant förhållande funnit motionen icke heller
i denna del böra föranleda någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom eu förutsättning för rätten att erhålla förmånen av fri rättegång
var i de sakkunnigas förslag, 1 § andra stycket, upptagen den bestämmelsen,
att partens talan ej finge vara uppenbart ogrundad. Denna
bestämmelse innebar, att beslut rörande ansökan om fri rättegång i varje
fall måste föregås av en viss saklig prövning från domarens eller rättens
sida av den föreliggande tvisten.

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 27. 13

Do sakkunniga hava, under hänvisning till förprövningens förekomst
i åtskilliga främmande processlagar, såsom motivering för bestämmelsen
anfört huvudsakligen följande:

»För den bemedlade utgjorde redan tanken på de med eu process förenade
ekonomiska uppoffringarna eu hämsko på lusten att i onödau anställa rättegång.
Skulle nu samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutinnan,
så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning
större krav än på den bemedlades, och det torde ej låta sig försvaras att sålunda
genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka frestelsen
att processa. Den antydda inskränkningen i den fria rättegången påkallades
även av skyldig hänsyn till den fattiges motparts intresse. Ty om än denne i
domen finge sig tillerkänd full ersättning för sina rättegångskostnader, så vore
denna ersättningsrätt ofta endast en rätt på papperet. Slutligen torde även den
fattiga partens eget intresse bjuda, att samhället förfore med varsamhet och irrskillning,
då det genom särskilda förmåner beredde honom lättnader vid rättegångars
utförande. I sista hand finge nämligen även den fattige själv bära ansvaret
för sina gärningar. Anställde han en uppenbart ogrundad talan, komme
han att drabbas av kostnaderna för processen.»

Departementschefen anslöt sig till eu uti ovanberörda reservation
av eu utav de sakkunniga uttalad uppfattning, att övervägande skäl talade
mot införandet av eu dylik förprövning, och att den föreslagna bestämmelsen
härom måste vara ägnad att i väsentlig mån förringa värdet
av den nya lagstiftningen, samt yttrade vidare:

»För de sakkunniga har det i första hand framstått såsom en nödvändighet
att finna ett medel för avvärjande av faran av ett ohemult processande, vilket
enligt de sakkunnigas uppfattning oundgängligen skulle bliva en följd av lagförslagets
genomförande. De sakkunnigas i berörda avseende uttalade farhågor
synas mig dock överdrivna. Det torde nämligen icke böra lämnas ur sikte, att
beträffande den stora gruppen av s. k. partprocesser, d. v. s. tvister av sådan beskaffenhet
att parterna äro i stånd att utföra sin talan utan rättegångsbiträde,
de förmåner, som enligt förslaget skulle tillkomma mindre bemedlad part utöver dem,
vartill han redan enligt gällande rätt äger tillgång, icke kunna sägas vara av sådan
betydelse, att desamma i och för sig skulle giva anledning till någon ökad processlystnad.
Vidkommande åter sådana rättegångar, däri part för sin talans behöriga
utförande är i behov av biträde i rättegången, lärer förslaget, även utan den ifrågasatta
allmänna förprövningen, lämna tillräcklig möjlighet att hämma ohemula
processer. En dylik kontrollmöjlighet innefattas däri, att parts rätt att erhålla
förordnande för lämplig person att biträda honom i rättegången gjorts beroende
av domarens eller domstolens prövning av det föreliggande behovet av biträdeshjälp.
Såväl principiella grander som praktiska skal synas mig tala emot förprövningens
införande i den tillämnade lagstiftningen. Föreliggande lagförslag
avser att utjämna den ogynnsamma ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse^
med en ekonomiskt bättre situerad befinner sig, då det gäller att genom
rättegång hävda sin rätt. Att den fattiga partens rätt att erhålla de förmåner,
som kunde medföra ett dylikt utjämnande, göres beroende av en prövning i sak

Departement
sehefen.

Motion.

Utskottets

yttrande.

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

redan vid rättegångens början, ter sig för mig så mycket mindre tilltalande, som
den bemedlade parten äger möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma
en utredning, som kan komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning
möjligen kunnat framstå såsom obefogad. Det ligger nämligen i sakens
natur, att en dylik prövning måste bliva av summarisk beskaffenhet och till följd
härav’ också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt bedömande av partens
talan vid en förprövning torde få betraktas såsom så mycket större, som det
icke är uteslutet, att förprövningens förefintlighet i och för sig kan vara ägnad
att medföra en rubbning i förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet i ett
mål, däri förprövning ägt rum. Förprövningen synes, lagd i domarens eller rättens
hand. lätt kunna giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke
för den fattige, som söker utfå sin rätt, och torde därför, såsom Svea Hovrätt
framhållit i sitt yttrande över 1916 års lagutkast, i denna form stå i strid
med vår nu gällande rättegångsordning och knappast vara förenlig med svensk
rättsåskådning.»

1 fråga om förprövningen har i motionen framhållits, att principiellt
statens bistånd borde lämnas först efter någon undersökning om
det befogade i anspråket, samt att, praktiskt sett, förprövning torde
hindra en del onödiga rättegångar och spara statskassan. Motionären
ansåge därför, att förprövningen vore nödvändig, samt hemställde
i sådant avseende om upptagande i lagen av de sakkunnigas förslag,
att fri rättegång ej skulle beviljas dem, vilkas talan funnes uppenbart
ogrundad, och att beslut om fri rättegång skulle meddelas efter viss
förprövning. Däremot kunde motionären icke ansluta sig till de sakkunnigas
förslag om förprövningens förläggande till domstolen. Förprövningen
borde i stället, enligt motionärens förmenande, lämpligen kunna överlämnas
åt gode män, tre i varje kommun eller varje territoriell församling
i stad, utsedde för viss tid, en, tillika ordförande, av rätten, en av kommunalstämman,
kommunal- eller stadsfullmäktige samt eu av och inom
fatt!gvårdsstyrelsen. Genom rättens val torde den för frågans bedömande
nödtorftiga kännedomen om lag och rättegångsförfarande bliva tillgodosett.
De av kommunen och fattigvårdsstyrelsen utsedda torde i regel
hava de kunskaper och den erfarenhet, att ett tillfredsställande avgörande
genom deras medverkan främjades. Gode männens beslut skulle avfattas
skriftligen; om ansökningen avsloges, borde skälen därtill angivas. I händelse
av avslag borde parten äga befogenhet att hos rätten påkalla ny
prövning av frågan.

Vid övervägande av spörsmålet, huruvida eu särskild förprövning
bör stadgas som förutsättning för beviljande av fri rättegång, finner utskottet
de skäl, som anförts mot införandet av en förprövning, så starka,
att utskottet icke funnit anledning att vare sig på grund av motionen

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 27. 15

eller eljest intaga eu från Kungl. Maj:ts förslag i denna del avvikande
ståndpunkt. Å ena sidan torde nämligen, pa sätt departementschefen anfört,
faran för att statsverket skulle genom uppenbart ogrundade rättegångar,
därest någon förprövning icke ägde rum, betungas med oskäliga
kostnader, i verkligheten vara ganska ringa. Och vad beträffar hänsynen
till den fattiges motpart lärer ej föreligga tillräcklig anledning antaga,
att denne genom införandet av fri rättegång skulle utsättas för ogrundade
rättegångar i högre grad än vad nu är fallet. Skulle emellertid
missbruk av den beviljade förmånen av fri rättegång komma att i något
enstaka fall ske, torde eu talan, som med stöd av den erhållna förmånen
kommit till utförande, hastigt nog kunna avdömas, så att de för statsverket
och den fattiges motpart genom eu dylik rättegång föranledda kostnader
och besvär bliva jämförelsevis obetydliga. Men å andra sidan lärer det
icke kunna förnekas, att vinnandet av det syfte, som avses med förevarande
lagstiftning, skulle i viss mån äventyras, därest den fattiga parten för att
kunna komma i åtnjutande av fri rättegång skulle vara nödsakad att låta
underkasta sin talan eu särskild förprövning. Denna för utskottet avgörande
invändning mot förprövningen vinner i styrka, där förprövningen
skulle förläggas till annat organ än domstol, vare sig till administrativ
myndighet eller, på sätt motionären föreslagit, till någon för ändamålet
särskilt tillsatt nämnd. Men mot överlämnandet till domstol av en förprövning
i den omfattning, varom här är fråga, möta, på sätt departementschefen
i anslutning till vad Svea hovrätt anfört, starka betänkligheter.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet förorda bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i denna del och således avstyrka motionen i
förevarande avseende.

[ det av de sakkunniga först utarbetade utkastet till lag om fri
rättegång hade upptagits den bestämmelsen, att där part blivit beviljad
förmånen av fri rättegång, han ägde tillgodonjuta densamma jämväl hos
överexekutor och utmätningsman för verkställighet av rättens i målet
meddelade utslag och beslut. Ifrågavarande bestämmelse upptogs emellertid
ej i de sakkunnigas förslag; dock hade i förut omnämnda reservation
en avvikande mening i denna del uttalats.

Departementschefen anslöt sig till den av reservanten intagna
ståndpunkten samt anförde till stöd härför, att, därest den fattiga part,
som beviljats fri rättegång, icke jämväl komme i åtnjutande av förmånen
att utan kostnad erhålla verkställighet å rättens dom eller utslag i
målet, han mången gång skulle bliva utan den hjälp, som förevarande
lagstiftning avsåge att bereda honom. I sammanhang härmed erinrade

Fri verkställighet

(12 §)•

De sakkunniga.

Departe icntschefen.

Lagrådet.

Departe mentschefen -

Motion.

Utskottets

yttrande.

16 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

departementschefen om gällande bestämmelser i kungl. kungörelsen den
28 november 1913 angående beräkning av arvode för exekutiv försäljning
av fast egendom in. m., enligt vilka bestämmelser arvode till vederbörande
förrättningsman skall, där auktion hållits men ej kommit till stånd,
utgå intill hälften av det belopp, som skolat gäldas, om egendomen blivit
försåld. Departementschefen framhöll härvid, att, därest lagförslagets bestämmelse
rörande fri verkställighet antoges, berörda kungl. kungörelse i
angivna hänseende borde ändras beträffande part, som vore berättigad till
fri verkställighet, samt att under nämnda förutsättning förslag om dylik
ändring komme att framläggas.

Vid granskningen av lagförslaget yttrade lagrådet i fråga om fri
verkställighet bland annat:

»Ett fullt tillfredsställande ordnande av rättsinstitutet fri verkställighet
möter, såsom framgår redan av departementschefens yttrande till förevarande
paragraf, åtskilliga svårigheter. En dylik svårighet, som näppeligen vunnit tillbörligt
beaktande i förslaget, är den, huru det skall kunna förhindras, att part,
som åtnjutit fri rättegång, vitan giltiga skäl åsamkar statsverket kostnader för
upprepade verkställighetsåtgärder. Det synes, som om partens intressen i vanliga
fall bleve tillgodosedda, om rätten till fri verkställighet begränsades _ till att
gälla allenast ett verkställighetsförsök, naturligtvis med den modifikation, som
följer därav, att domen kan lyda på betalning eller annan prestation å olika
terminer.»

Lagrådets anmärkning föranledde icke någon ändring i förslaget.
Som skäl för vidhållandet av sin tidigare intagna ståndpunkt anförde
departementschefen:

»Väl är det, vad denna anmärkning beträffar, sant, att partens intressen i
vanliga fall bleve tillgodosedda, om rätten till fri verkställighet begränsades till
att gälla allenast ett verkställighetsförsök. Men det kan enligt min mening icke
förnekas, att en sådan begränsning i många fall skulle kunna leda till olägenheter,
exempelvis för en part, som vid ett första utmätningsförsök utbekommit
valuta för en del, men icke för hela sitt anspråk. Dessutom skulle kontrollen
över inskränkningens vederbörliga iakttagande vara förenad med stora svårigheter
och föranleda ett avsevärt arbete för vederbörande exekutiva myndigheter.»

I motionen har hemställts, att, då förevarande lagstiftning icke
borde sträckas för långt och förmånen av fri verkställighet torde kunna
tillsvidare utan olägenhet undvaras, rätten till fri verkställighet icke för
närvarande måtte upptagas i lagförslaget.

Utskottet kan icke tillstyrka bifall till motionen i förevarande avseende,
utan får utskottet på de av departementschefen anförda skäl ansluta
sig till Kungl. Maj:ts förslag om bibehållandet av rätten till fri
verkställighet i dess fulla utsträckning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

I förslagets 5 § föreskrives i överensstämmelse med vad de sakkunniga
hemställt, att, där part till rättegångsbiträde föreslagit någon,
som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt
yrkesmässigt utövar advokatverksamhet, avvikelse från förslaget ej bör
ske, så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Motionären har i sin motion ansett det böra i och för en nödig
begränsning av blivande statsutgifter utmärkas, att partens förslagsrätt
vid förordnande av rättegångsbiträde må avse endast advokat i orten,
och att hans anlitande ej får föranleda oskäliga kostnader för statsverket.

Vidkommande den av motionären ifrågasatta begränsningen av förslagsrätten
till »advokat i orten», torde — frånsett vissa svårigheter med
avseende å ett dylikt stadgandes praktiska tillämpning — icke någon som
helst anledning för domstol föreligga att avvika från parts förslag endast på
grund av den omständigheten, att den föreslagne icke är boende i orten.
Och vad beträffar motionärens förslag, att anlitande av en viss advokat icke
bör få föranleda oskäliga kostnader för statsverket, innehåller lagförslaget
redan nu bestämmelser till förhindrande härav så till vida, som ett oskäligt
betungande för statsverket uppenbarligen kan för domstolen utgöra
ett särskilt skäl att avvika från förslaget. Utskottet får alltså avstyrka
bifall till motionen.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde på yrkande av kronans ombudsman
efter rättegångens avslutande den part, som åtnjutit fri rättegång,
förpliktas ersätta statsverket kostnad, varifrån han varit befriad,
såvida partens förmögenhetsförhållanden efter rättegångens avslutande i
så hög grad förbättrats, att han kunde återgälda kostnadens hela belopp.
Talan härom skulle ej få väckas senare än fem år från rättegångens avslutande.

I fråga om detta stadgande yttrade departementschefen:

»Lämpligheten av att på dylikt sätt på grund av den lämnade förmånen
tillskapa ett gäldförhållande mellan statsverket och den, som åtnjutit fri rättegång,
kan emellertid ifrågasättas. Särskilt i de fall, då de kostnader, som av
statsverket guldits, uppgå till mera avsevärda belopp, kan skulden för den mindre
bemedlade lätt komma att kännas såsom ett tryckande hot vid hans strävan att
förbättra sina villkor. Med hänsyn särskilt till det fall att vederbörande part
just genom erhållande av fri rättegång vunnit något av större förmögen hets värde,
har jag dock icke ansett mig äga tillräcklig anledning att helt frångå de sakkunnigas
förslag i detta avseende, men föreslår, att den tid, inom vilken kronans
återvinningstalan skall anställas, bestämmes till allenast två år efter rättegångens
avslutande.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 1 avd. 24 Käft. (Nr 27.) 3

Parts förslagsrätt

vid förordnande
av
rättegångsbiträde
(5 §).

Motion.

Utskottets

yttrande.

Framtida
återbetalning
av
statsverkets
kostnader
(13 §).

De sakkunniga.

Departe mentschefen.

Motion.

Utskottets

yttrande.

Övriga
delar av
lagförslaget,

Utskottets

hemställan.

18 Törsta lagutskottets utlåtande Nr 27.

I motionen har hemställts, att, då en anordning med gäldförhållande
mellan statsverket och den, som åtnjöte fri rättegång, syntes
hava fog för sig och en förkortning av preskriptionstiden under vad de
sakkunniga föreslagit ingalunda vore behövlig, den av de sakkunniga
föreslagna preskriptionstiden måtte bibehållas.

Då, på sätt departementschefen framhållit, lämpligheten överhuvud
taget av ett gäldförhållande av föreliggande beskaffenhet kan ifrågasättas,
finner utskottet förevarande motion i denna del icke böra föranleda ändring
i Kungl. Maj:ts förslag.

Icke heller mot innehållet i övriga delar av lagförslaget om fri
rättegång har utskottet haft något att erinra.

På grund av vad sålunda anförts och då utskottet icke haft någon
anmärkning att framställa mot avfattningen av de särskilda bestämmelserna
i nämnda lagförslag, får utskottet hemställa, .

1) att riksdagen må antaga ifrågavarande lag om
fri rättegång; samt

2) att den i ämnet väckta motionen må anses

. besvarad genom vad utskottet under 1) hemställt.

Stockholm den 12 maj 1919.

På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

1) av herr Pettersson i Södertälje mot viss del av motiveringen.

2) av herrar Gezelius, Högberg, greve Spens och Fagerlin, vilka anfört:

Ehuru vi uti samtliga i utskottets betänkande angivna principiella
frågor, om vilka olika meningar inom utskottet yppats, hava en från
utskottets flertal avvikande åsikt, anse vi oss under hänvisning i övrigt
till utskottsbetänkandets upplysningar här böra närmare utveckla vår
uppfattning endast beträffande huvudfrågan eller frågan, huruvida beviljandet
av fri rättegång bör föregås av särskild prövning jämte den därmed
sammanhängande frågan om förordnande av rättegångsbiträde.

De stater, vilka infört fri rättshjälp åt fattiga, hava merendels
såsom villkor för rättshjälpens beviljande i sina lagar stadgat, att sökandens
talau ej är uppenbart ogrundad. Denna omständighet utgör,
såsom de sakkunniga också påpekat, ett tydligt vittnesbörd om
behovet av att hindra missbruk av ifrågavarande förmån. Att söka förebygga
ett sådant missbruk ligger i rättsordningens och den fattiges intresse
och kräves även av hänsyn till motparten och till statsverkets
kostnader. Tillstånd till fri rättegångs åtnjutande fordrar därför en viss
prövning, som emellertid endast må avse att utesluta påtagliga missbruk
och icke får utövas så, att den blir till hinder för den fattige att åtnjuta
den hjälp, som kan erfordras för att han må ernå vad honom med rätta
tillkommer.

Utskottet, som i anslutning till departementschefens anförande förklarat
övervägande skäl tala mot införande av förprövning, har ej heller
kunnat undgå att godkänna densamma i visst fall, nämligen då partens
rätt att erhålla förordnande för lämplig person att biträda honom gjorts
beroende av domstolens eller domarens prövning av det föreliggande behovet
av biträdeshjälp.

Beträffande själva handhavandet av förprövningen har den i motionen
anvisade utvägen synts oss böra anlitas.

Av vår uppfattning beträffande förprövningen följer, att vi anse
förmånen för parten att av allmänna medel skola gäldas kostnaden för
inkallelser av vittnen, bör liksom i fråga om ersättning till sådana inskränkas
till att avse de vittnen, vilkas hörande prövas för målets utredning
erforderligt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vid utövandet av befogenheten att förordna rättegångsbiträde skall
domstolen och dess ordförande självfallet beakta, att part erhåller lämplig
och med hänsyn till behovet fullt kompetent hjälp och att nödig
hänsyn därvid tages till partens intresse och uttalade önskemål. Där
målets beskaffenhet det fordrar och sådant utan oskälig kostnad kan ske,
bör till biträde förordnas någon, som avlagt för utövande av domareämbete
föreskrivna kunskapsprov; och bör därvid företrädesvis anlitas någon,
som vid underdomstol eller å advokatkontor förvärvat praktisk erfarenhet.
Att genom tvingande allmängiltiga bestämmelser binda domstolen och
dess ordförande vid fullgörande av denna deras befogenhet synes emellertid
icke tillrådligt, rörhållandena äro jämväl på ifrågavarande område
synnerligen växlande. Inom avsevärda områden saknas juridiskt
utbildade yrkesmässiga advokater och den rättssökande allmänhetens behov
tillgodoses tämligen undantagslöst av andra biträden, som åtnjuta dess
förtroende.

På grund av vad vi anfört få vi hemställa,

att Riksdagen, med . tillkännagivande, att det i
propositionen framlagda förslag till lag om fri rättegång
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av propositionen och den i ämnet
väckta motionen för sin del antaga följande förslag till

Lag

om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring
av vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande,
förordnas som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 21

för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal
eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej
beviljas målsägande. Fri rättegång må ej heller beviljas den, vilkens
talan finnes vara uppenbart ogrundad eller1) grundar sig på överlåtelse, som
kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.

2 §•

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av
stämpelavgift i målet och njute tillika den förmån, att av allmänna medel
skola gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och
sådant rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse
av och ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande
prövas för målets utredning erforderligt, så ock ersättning till tjänsteman
för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt — — — biträda parten i rättegången.

3 §.

Beslut om fri rättegång meddelas av en för sådant ändamål inom
varje kommun utsedd nämnd, bestående av en ordförande, förordnad av
allmänna underrätten, samt två ledamöter, av vilka en utses av den myndighet,
som utövar kommunens beslutanderätt, och en av och inom fattigvårdsstyrelsen.

4 §.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen hos
nämnden i den kommun, där sökanden har sitt hemvist, och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet;
äro sagda förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt genom offentlig
myndighet eller trovärdig, känd person.

5 §•

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande; och skall därvid nödig hänsyn tagas till partens förslag.

D Kursiveringen i denna och följande paragrafer angiver avvikelser från utskottets
förslag.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

6 §•

Om delgivning och inkallelser, som i 2 § sägs, föranstalte rätten
eller dess ordförande.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som
äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge
rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Lag samma
vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är grundad på
överlåtelse av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.

8 §•

När rätten från sig-----vinnande parts rättegångs kostnad.

9 §■

Mot beslut — — — — må talan ej föras. Har den i 3 § omförmälda
nämnd lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång eller har rättens
ordförande lämnat utan bifall ansökan om förordnande av rättegångsbiträde
eller till rättegångsbiträde förordnat annan än part föreslagit, må parten hos
rätten påkalla ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången
därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner, såframt
ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats,
att han utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget
uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten. Part äge ock eljest
i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i den omfattning nu
sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives, styrker, att han icke äger tillgång
till gäldande av de med rättegången i hovrätten förenade kostnader
eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Där hovrätt i allo----allmänna medel.

Vad i 1 § andra stycket---— — samt i 3, 6, 7 och 8 §§ är

stadgat skall äga motsvarande tilllämpning med avseende å fri rättegång
i hovrätt.

Mot hovrätts beslut — —--må talan ej föras.

11 §•

Vad i 10 §--— — — fullföljas hos Konungen.

Allmänna bestämmelser.

12 § (13 § lista stycket i utskottets förslag).

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens
avslutande finnes utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget
uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kunna — — — — fem år efter rättegångens avslutande.

13 § (14 § lista stycket i utskottets förslag).

Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som
stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

14 § (2:dra och 3:dje styckena i utskottets förslag).

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode för det
arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande,
så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej må
biträdet av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet*
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall
utan avgift tillhandahållas biträdet.

15 §.

Vad i denna lag--sådant biträde.

24 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

16 §.

Under förutsättning---med svensk medborgare.

17 §.

Närmare föreskrifter — — — meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

3) av herr Hederstierna, som anfört:

Att staten lämnar den fattige, som till följd av brist på medel
icke själv kan vid domstol göra sin rätt gällande, den lättnad och den
hjälp, som erfordras för att han må erhålla sin rätt, är tydligen fullkomligt
i sin ordning. Det är en plikt, som åligger staten såsom rättsstat.
Å andra sidan bör staten icke lämna detta sitt bistånd i sådana fall, då
den fattige uppenbarligen icke har någon rätt. Staten bör icke lägga
hvende under processlystnaden och använda sina medel till ändamål,
som ingalunda äro värda uppmuntran, och den bör i dylika fall förvägra
sin hjälp icke minst av hänsyn till motparten, som eljest, oaktat han
har rätten på sin sida, skulle kunna med statens understöd trakasseras
med den ena rättegången efter den andra utan att hava utsikt till att
någonsin erhålla gottgörelse för sina till följd därav iråkade utgifter. Det
måste därför åligga staten att, innan den lämnar hjälp, undersöka, huruvida
den ifrågavarande talan uppenbarligen är ogrundad. En sådan förprövning
bör icke överlämnas åt domstol eller rätten. På sätt departementschefen
yttrat vid ifrågavarande ärendes föredragning i statsrådet, synes
förprövningen, lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva an
ledning till en känsla av rättssäkerhet och godtycke för den fattige, som
söker utfå sin rätt, och torde därför, såsom Svea Hovrätt framhållit i sitt
yttrande över 1916 års lagutkast, i denna form stå i strid med vår nu
gällande rättegångsordning och knappast vara förenlig med svensk rättsåskådning.

Ett av en motionär i frågan väckt förslag att överlämna förprövningen
åt en för varje kommun utsedd nämnd synes icke tillfredsställande.
En dylik nämnd skulle i de flesta fall komma att sakna den
juridiska sakkunskap, som är erforderlig, och lärer det därjämte böra

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

överlämnas åt en statens myndighet att i dylika frågor å statens vägnar
besluta. I sådant avseende synas länsstyrelserna vara de lämpligaste.
Genom sina underordnade organ, landsfogdarne, landsfiskalerna samt magistraterna
och de sistnämndas tjänstemän kunna de lättast inhämta nödiga
upplysningar och uti landssekreterarne äga de den juridiska sakkunskap,
som är erforderlig. Av de sakkunniga gjord erinran att en sådan anordning
skulle medföra omgång och tidsutdräkt torde sakna fog, då en
framställning till länsstyrelsen icke lärer taga merg tid än en ansökan
hos domaren och denne senare saknar de underordnade myndigheter, som
stå länsstyrelserna till buds. Avgörandet huruvida rättegångsbiträde
skulle förordnas eller icke samt frågan huruvida parten jämväl under
rättegångens fortgång borde få åtnjuta de honom beviljade förmånerna
skulle tydligen jämväl överlämnas åt länsstyrelserna, vilka lätt genom de
vid rättegångssam man trädena närvarande åklagarna kunde erhålla kännedom,
därest under desamma erhölles nya upplysningar, som vore ägnade
att ställa partens talan i ny dager.

På grundvalen av dessa principer och med hänsynstagande till vad
i andra avseenden anförts uti den i ämnet väckta motionen har jag utarbetat
ett förslag till lag om fri rättegång. Jag får på grund härav
hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring av
vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mal heviljas den, som icke ä^er tillgång
till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller efter
deras utgivande skulle sakna nödiga1 medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

1 Kursiveringen i denna och följande paragrafer angiver avvikelserna från utskottets förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 11)19. 9 sand. 1. avd. 24 käft. (Nr 27.) 4

26 Första lagutskottets utlåtande ''Nr 27.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande.
Fri rättegång må ej häller beviljas den, vilkens talan finnes vara uppenbart
ogrundad eller grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte
att därmed vinna sådan förmån.

2 §.

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den förman att av allmänna medel skola gäldas
expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser och sådana
rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt ersättning till av parten
åberopade vittnen, såvida deras hörande i målet ej utan skäl påkallats, så ock
ersättning till tjänstemän för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten
kostnad.

3 §•

Beslut om fri rättegång medddelas efter inhämtnade av nödiga upplysningar
utav Kungl. Maj:ts befallning ishav ande i det län, där sökanden har sitt hemvist.
Samme Kungl. Maj:ts befaUningshavande äge ock att vidtaga de övriga åtgärder
ao länsstyrelse, som i denna lag omförmälas.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skiiftlig, på heder och samvete avgiven uppgift ä sökandens förmögenbetsvillkor
och omfanget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda
förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet
eller trovärdig, känd person.

■

5 §•

Rättegångsbiträde förordnas av Kungl. Maj:ts befaUningshavande. Har
part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som avlagt för utövande av domareämbete
föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar advokatverksamhet,
bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §.

Om delgivning, som i 2 § sägs, föranstalte efter vederbörlig prövning Kungl.
Maj:ts befaUningshavande.

Första lagutskottets utlåtande i\> 27.

7 §.

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som äro
nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna för rättegången, äge Kungl. Muj:ts befallningshavande
förordna, att förmanen av fri rättegång skall upphöre. Lag
samma vare. där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är av beskaL
fenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall
rätten uppå yrkande av Kungl. Muj:ts befallningshavande pröva, huruvida parten
må på grund av förhållanden, som inträtt efter beviljandet av förmånen utav fri
rättegång eller därvid ej varit kända förplikta honom, ersätta statsverket kostnad
som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel. År ej sådant fall för handen
men tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet denne ålagd där han
enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §•

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

O c er övriga beslut, som av Kungl. l\Iaj:ts befallningshavande på grund av
denna lag meddelas, må klagan föras inom tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgat.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Bär part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
tull hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes tillgodonjuta
de i 2 § första stycket omförmälda förmåner, såframt ej under tiden

5artens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i
e medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten.
Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i den
omfattning nu sagts, där Kungl. May.is befallningshavande uppå ansökan, som i
4 § omförmäles, finner sådant fall för handen, då jämlikt 1 § sådan förmån må
beviljas.

Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av
part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna förmåner, må hovrätten
på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat
för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel.

Vad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och b §§ är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må talan ej föras.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av dom
eller utslag i målet befriad frän honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta
kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas all nödig
förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande parten uttagas.

diar på grund av vad nu stadgats statsverket haft att vidkännas förrättningskostnad.
akola bestämmelserna i första stycket icke äga tillämpning i fråga om nytt
försök till verkställighet av domen eller utslaget i den del förrättningen avsåg.

Allmänna bestämmelser.

13 §•

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens avslutande
finnes utan inirång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, kunna gälda rättegångskostnad,
som enligt denna lag av allmänna medel guldits, på yrkande av kronans
ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket
sådan kostnad, såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet.
Talan härom må ej väckas senare än fem år efter rättegångens avslutande.

14 §.

Vittnesersättning. som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel,
skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigad till ersättning av
allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode för det arbete, biträdet
nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande, så ock ei sättning
för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej må biträdet av parten förbehålla
sig ytterligare ersättning; har sadant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.
15 §.

Vad i denaa lag sägs odi rättegåDgsbiträde äge ej tillämpning i fall, då,
enligt vad särskilt är stadgat, häktad eller vid krigsdomstol tilltalad är berättigad
erhålla sådant biträde.

16 §.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att undersåte
i viss främmande stat i fråga om rätt till fri rättegång skall vara likställd
med svensk medborgare.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning enligt
denna lag till tjänstemän och i ättegångsbiträden ävensom angående delgivningar
och inkallelse genom Kungl. May.ts befallningshavandes försorg samt vad i övrigt
med avseende å denna lags tillämpning är att iakttaga meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.