Första lagutskottets utlåtande nr 27 år i955 (Utlåtande 1955:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år i955

Nr 27

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av gällande
bestämmelser rörande skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
. till lagutskott hänvisade motioner, nr 163 i första kammaren av herr
Osvald m. fl. samt nr 437 i andra kammaren av herr Hamrin m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam översyn av gällande bestämmelser rörande
skyldighet för statstjänsteman att underkasta sig läkarundersökning,
varvid syftet bör vara att skapa ökat rättsskydd för den enskilde tjänstemannen,
särskilt mot skyldigheten att underkasta sig sinnesundersökning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

I 12 § statens allmänna avlöningsreglemente 30/6 1948 (nr 436), vanligen
benämnt Saar, finnes en allmän bestämmelse, enligt vilken tjänsteman är
skyldig att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas.
Motsvarande föreskrift finnes beträffande sådana grupper av tjänstemän,
vilka icke äro underkastade Saar, i de för dessa gällande avlöningsreglementena,
t. ex. i 8 § avlöningsreglemente 30/6 1948 (nr 437) för folkskolan,
2 § 1 mom. avlöningsreglemente 9/6 1950 (nr 386) för övningslärare,
2 § 1 mom. avlöningsreglemente 27/8 1951 (nr 615) för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter in. m., 2 § 1 mom.
avlöningsreglemente 9/6 1950 (nr 385) för kyrkomusiker samt 11 § prästlönereglementet
29/6 1951 (nr 577).

De särskilda stadganden, varpå hänsyftas i avlöningsreglementena, finnas
intagna i olika kungörelser. Störst räckvidd har kungörelsen 18/7 1935 (nr
459) angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m. I denna
stadgas i 1 §, att om myndighet, tillhörande den civila statsförvaltningen,
finner att hos myndigheten anställd eller myndigheten underlydande ordinarie
tjänsteman, tjänsteman å extra stat eller extra ordinarie tjänsteman
icke på tillfredsställande sätt sköter sin tjänst, och om det synes sannolikt,
att anledningen härtill är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga,
myndigheten äger föreskriva, att tjänstemannen skall underkastas
undersökning av verksläkare eller annan läkare, som myndigheten bestäm 1

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

mer. Vidare föreskrives, att i avvaktan på utgången av undersökningen myndigheten
må, då så finnes erforderligt, meddela tjänstemannen ledighet såsom
på grund av sjukdom. För det fall att tjänstemannen åtnjuter ledighet
på grund av sjukdom, må läkarundersökning enligt samma paragraf likväl
föreskrivas, när skäl därtill äro, för att utröna, huruvida tjänstemannen av
anledning, som nyss sagts, är oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst. Beslutanderätten tillkommer beträffande tjänsteman, som är anställd
vid lokal förvaltning lydande under central chefsmyndighet, där ej
Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, nämnda chefsmyndighet, samt beträffande
chef eller ledamot av verk eller verksstyrelse och tjänsteman i statsdepartement
Kungl. Maj :t (7 §). Efter verkställd undersökning skall enligt
2 § läkaren omedelbart tillställa myndigheten intyg angående resultatet.
Vitsordar läkaren, att tjänstemannen av anledning, som nyss sagts, är oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, skall i intyget angivas,
huru lång tid erforderlig ledighet bör omfatta eller om arbetsoförmågan är
för framtiden bestående. Åberopar tjänstemannen gent emot nämnda läkarintyg
intyg av annan läkare, skall medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas
i ärendet. Myndigheten har härefter enligt vad som stadgas i 3 § att utan
dröjsmål upptaga ärendet till prövning och skall, om anledning därtill gives,
vidtaga eller, där beslutanderätt i sådant avseende ej tillkommer myndigheten,
föreslå erforderlig åtgärd för meddelande av ledighet eller avsked. Om
däremot läkarintyget eller medicinalstyrelsens utlåtande icke utvisar, att
tjänstemannen under den tid, han för läkarundersökningen åtnjutit ledighet
såsom på grund av sjukdom, varit oförmögen att på tillfredsställande sätt
sköta sin tjänst, skall han åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner, om
vilka han gått miste under ledigheten (4 §). Vägrar tjänstemannen underkasta
sig läkarundersökningen, äger myndigheten enligt 5 § tills vidare avstänga
honom från utövande av befattningen. Vid dylik avstängning skall
tjänstemannen förpliktas avstå samtliga honom tillkommande avlöningsförmåner,
såframt ej Kungl. Maj :t efter därom gjord framställning finner skäligt
annorlunda förordna. Beslut, som meddelats enligt bestämmelserna i
kungörelsen, går enligt 6 § i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.
Ersättning enligt 4 § så ock kostnaderna för läkarundersökningen bestridas,
såvitt ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, i princip från de medel, av
vilka tjänstemannens lön gäldas (9 §).

Redan innan den nu återgivna kungörelsen givits, hade utfärdats kungörelse
22/2 1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning. Bestämmelserna i denna, vilka i sak icke
i nämnvärd mån avvika från vad som föreskrives i den redan återgivna
kungörelsen, avse lärare vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarier, småskoleseminarier, statens tekniska läroverk och statens
anstalter för blinda, samt lärare vid folk- och småskolor, fortsättningsskolor,
nomadskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, kommunala
flickskolor, kommunala anstalter för yrkesundervisning, folkhögskolor
och dövstumskolor ävensom föreståndarinnor och biträdande före -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

ståndarinnor vid statsunderstödda skolhem och arbetsstugor. Kungörelsen
gäller också lärare vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter eller barnhem,
till vilkas avlöning statsbidrag utgår enligt samma grunder som till avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor. Enligt denna kungörelse ankommer det
på rektor vid läroanstalten eller i fråga om vissa läroanstalter vederbörande
skolstyrelse (skolråd, folkskolestyrelse, styrelse för särskild läroanstalt eller,
då fråga är om nomadskolorna, nomadskolinspektören) att göra anmälan
till skolöverstyrelsen om lärare som av nu ifrågavarande anledning anses
brista i sin tjänsteutövning. Beslutanderätt såväl i fråga om läkarundersökning
som om tjänstledighet tillkommer skolöverstyrelsen. Enahanda bestämmelser
finnas meddelade beträffande lärare vid statsunderstödd lantmanna-,
lantbruks-, lanthushålls-, trädgårds- eller fruktodlingsskola i kungörelsen
27/8 1951 (nr 666) angående skyldighet för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter, trädgårdsskolor och fruktodlingsskolor
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning. Initiativet till läkarundersökning
ankommer enligt denna kungörelse på vederbörande skolstyrelse,
som äger göra anmälan till lantbruksstyrelsen. Denna har sedan i
sin lur att besluta om läkarundersökningen samt medgiva ledighet för den
som undersökes.

För präster finnas motsvarande föreskrifter i kungörelsen 25/1 1952 (nr
54) angående skyldighet för präst att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning.
Enligt denna kungörelse åvilar skyldigheten att göra anmälan vanligen
kontraktsprost, medan beslutanderätten tillagts domkapitlet. I fråga
om ärkebiskopen och biskopar har dock Kungl. Maj :t att fatta beslut om
läkarundersökning.

Bestämmelser i förevarande hänseende finnas också på det militära området.
Även där gälla i huvudsak enahanda regler som ovan återgivits. De
äro intagna i kungörelsen 21/6 1946 (nr 353) angående läkarundersökning
av viss militär och civilmilitär personal m. m. Kungörelsen äger tillämpning
å militära och civilmilitära beställningshavare på aktiv stat och övergångsstat
av lägst furirs tjänstegrad eller tjänsteklass, civilmilitär läkar- och veterinärpersonal
med arvodesanställning samt reservpersonal av lägst underofficers
tjänstegrad eller tjänsteklass. I kungörelsen har beställningshavare,
som har skälig anledning antaga, att han varaktigt icke har sådant kroppseller
själstillstånd, som erfordras för tjänstens utövande, ålagts att själv
göra anmälan därom till vederbörande myndighet. Den myndighet, som
har att besluta om läkarundersökning, är i fråga om generalspersoner Kungl.
Maj:t, i fråga om regementsofficerare och motsvarande den myndighet, som
bar att avgiva förslag vid beställningens tillsättande, samt i övrigt regementschef.
I princip skall i detta fall undersökningen utföras av förbandsläkaren.
Med hänsyn till den militära lydnadsplikten ha i denna kungörelse till skillnad
från A\ad som gäller beträffande övriga icke intagits bestämmelser om
huru skall förfaras vid vägran från tjänstemannens sida att underkasta sig
läkarundersökning.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

Beslut om läkarundersökning och om tvångstjänstledighet kan överklagas
genom besvär i vanlig ordning, i sista hand till Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förevarande bestämmelser om läkarundersökning äro att se mot bakgrund
av regeln i 14 § Saar och motsvarande bestämmelser i andra avlöningsreglementen
om att ordinarie tjänsteman är skyldig alt avgå från
tjänsten under vissa förutsättningar. För det stora flertalet statstjänstemän
stadgas härom i 6 § 2 mom. Allmänna tjänstepensionsreglementet 30/6 1947
(nr 416), att annan ordinarie tjänsteman än domare är skyldig att avgå
från tjänsten, därest han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till
följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst. Vidare föreskrives att om i fall, som
nyss sagts, den myndighet, som äger pröva frågan om tjänstemannens rätt
att komma i åtnjutande av pension, finner anledning antaga att tjänstemannen
kan tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig
att låta förflytta sig, frågan huruvida förflyttning lämpligen bör ske
skall underställas Kungl. Maj :ts prövning eller, där prövningen av nämnda
fråga enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer på myndigheten, av denna upptagas
till avgörande.

Historik m. m.

I skrivelse 11/12 1927 hemställde skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj :t om
utredning i fråga om rätt för vederbörande skolmyndighet att vid behov införskaffa
läkarintyg beträffande lärares hälsotillstånd oberoende av dennes
egen önskan. I anledning av en under hänvisning till skolöverstyrelsens framställning
väckt motion begärde 1931 års riksdag hos Kungl. Maj :t utredning,
huruvida sådan bestämmelse borde införas, som medgåve att lärare, vilken
på grund av sjukdom, vanförhet, lyte eller minskad arbetsförmåga ansåges
oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, skulle vara skyldig
att underkasta sig läkarundersökning.

På uppdrag av Kungl. Maj :t utredde skolöverstyrelsen frågan och avlämnade
8/4 1932 förslag i ämnet, varigenom möjlighet till tvångsundersökning
av lärare skulle öppnas. Under ärendets remissbehandling anförde justitiekanslersämbetet
i utlåtande (22/6 1933) bl. a. följande.

Uppfattningen om räckvidden av det rättsskydd § 36 regeringsformen lämnade
ämbetsmän, på vilka densamma vore tillämplig, hade efter dess tillkomst
modifierats. I viss utsträckning hade statsmakterna säkrat sig mot
verkningarna av nämnda paragraf genom villkor i löne- och pensionsbestämmelser.
I sådan ordning hade i stor utsträckning införts flyttningsskyldighet.

Grundlagsstadgandet avsåge att skydda vederbörande mot att genom administrativt
godtycke berövas sitt ämbete. Men stadgandet torde åtminstone
icke numera så tolkas, att detsamma skulle garantera vederbörande att bibehållas
vid ämbetet utan hänsyn till exempelvis hälsotillstånd.

Intet syntes vara att erinra mot att, om så ansåges erforderligt, genom allmän
författning föreskriva skyldighet för ämbetsman att avhålla sig från
tjänsten vid sjukdom, som medförde oförmåga till tjänstens behöriga ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

övande. Och det torde då ock vara rimligt att en sådan föreskrift kunde
kompletteras med bestämmelse, som, under erforderliga garantier för ämbetsmannen,
beredde vederbörande myndighet möjlighet att konstatera dylik
oförmåga. Bestämmelse härutinnan borde kunna göras omedelbart tilllämplig
även på redan anställda utan samband med antagande av ändrade
löne- eller andra anställningsvillkor.

Beträffande de av skolöverstyrelsen avgivna förslagen ginge justitiekanslersämbetet
till en början ut från att däri icke avsetts att införa en rätt
att under andra förutsättningar än sinnessjuklagen angåve ordna undersökning
genom vederbörandes intagande tvångsvis å sinnessjukhus.

Full ersättning för mistade löneförmåner borde lämnas lärare i alla de
fall, då den företagna prövningen icke ådagalade, att sjukdom eller lyte förelåge,
som gjorde vederbörande oförmögen att behörigen sköta sin tjänst. -—
--Det ifrågasatta förfarandet borde icke få inverka på lärarens avlöningsförmåner
i annat fall än då undersökningen utvisade, att läraren lede av
sjukdom eller lyte, som gjorde honom oförmögen att sköta sin tjänst.

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida särskild bestämmelse erfordrades
för det fall att vederbörande vägrade underkasta sig läkarundersökning.
Huvudsyftet med förslagen torde i allmänhet därförutan vinnas, enär
underlåtenhet att åtlyda meddelad föreskrift kunde medföra ansvar för
tjänstefel och myndigheten ägde befogenhet att preliminärt besluta sjukledighet
med därav följande ekonomiska konsekvenser för läraren. Då emellertid
möjligheten av vägran ej vore helt utesluten samt det ur flera synpunkter
vore olämpligt att frågans avgörande hölles öppen under oviss tid,
ansåge sig ämbetet ej böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen om skärpt
avstängningsåtgärd. —--

Slutligen ville ämbetet framhålla, att de olika beslut, som kunde meddelas
enligt förslagen, borde gå i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

Frågan förelädes 1934- års riksdag genom proposition nr 48. Enär Kungl.
Maj :t tydligen ansåg sig kunna i administrativ ordning utfärda erforderliga
bestämmelser, underställdes riksdagen formellt endast spörsmålen om lärares
avlöningsförmåner vid avstängning från utövande av lärarbefattning
i samband med läkarundersökning samt om kostnaderna för läkarundersökning.
Riksdagen biföll på hemställan av statsutskottet Kungl. Maj :ts förslag.
Statsutskottet framhöll emellertid i sitt utlåtande (nr 38), att det utgick
från att det föreslagna förfarandet för avstängning av lärare från tjänstgöring
och tvång att underkasta sig läkarundersökning komme att tillämpas
med all den varsamhet, som betingades av den ömtåliga beskaffenheten av
dessa frågor.

I anslutning till riksdagens beslut utfärdades sedermera den ovannämnda
kungörelsen 22/2 1935 (nr 52).

Den mera vidsträckta frågan om införande av liknande bestämmelser för
statsförvaltningen i allmänhet utreddes på Kungl. Maj :ts uppdrag av allmänna
civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder, vilka
27/10 1934 överlämnade utkast till bestämmelser angående skyldighet för
befattningshavare vid den civila statsförvaltningen att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning. Efter vederbörlig remissbehandling, varunder

6 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

justitiekanslersämbetet förklarade sig icke ha någon principiell invändning
att framställa mot att föreskrift i förevarande riktning meddelades
även för andra ämbetsmän än läroverkens lärare, förelädes frågan för
1935 års riksdag genom proposition nr 153. Även vid detta tillfälle begränsades
riksdagens hörande formellt till kostnadsfrågorna. På statsutskottets
hemställan i utlåtande nr 76 bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser rörande avlöningsförmåner under tjänstledighet eller
avstängning från tjänsten i samband med läkarundersökning m. m. Med
stöd av riksdagens beslut utfärdades ovannämnda kungörelse 18/7 1935 (nr
459).

Fråga om ändring av bestämmelserna i de förut omnämnda år 1935 utfärdade
kungörelserna upptogs inom finansdepartementet i en 14/7 1943
dagtecknad promemoria, som behandlade bl. a. frågan om tvångsvis läkarundersökning
av befattningshavare. Promemorian blev föremål för remissbehandling.
I samband med tillkomsten av den förut nämnda 12 § Saar
anmärktes i prop. nr 225, varigenom förslag till Saar framlades för 1948 dr,sriksdag,
att de i de båda kungörelserna inrymda bestämmelserna om skyldighet
för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning syntes vara i behov
av viss översyn samt att frågan om utfärdande av nya bestämmelser i ämnet
vore föremål för övervägande inom finansdepartementet. Undersökningarna
ha emellertid icke föranlett nya allmänna författningsbestämmelser i ämnet.

Sedermera har skolöverstyrelsen — efter samråd med andra myndigheter
och efter förhandlingar med berörda personalorganisationer — i skrivelse
3/3 1952 till Kungl. Maj :t framlagt förslag till ny kungörelse om särskild
läkarundersökning av anställda vid vissa läroanstalter m. m., avsedd att ersätta
de tidigare kungörelserna 22/2 1935 (nr 52) och 27/8 1951 (nr 666).
Förslaget innefattar i huvudsak en överarbetning av hittills gällande bestämmelser.
Bl. a. föreslås att initiativrätten i ärenden av förevarande slag skall
vidgas, likaså att förutsättningarna för ingripande skola göras mera vidsträckta
samt att kommunikationsprincipen skall inskrivas i författningstexten.
Skolöverstyrelsen, som omnämner, att inom dess verksamhetsområde
beslut jämlikt kungörelsen 22/2 1935 (nr 52) påkallats i omkring 300
fall, därav ett 50-tal fall angått statligt anställda lärare och återstoden kommunalt
anställda, säger sig vid handläggningen av detta förhållandevis stora
antal ärenden ha vid åtskilliga tillfällen funnit angeläget, att förfarandet
m. in. reglerades på annat sätt än nu vore fallet, exempelvis vad anginge
beslutanderätten beträffande anställda vid icke statliga anstalter, rätten att
taga initiativ till läkarundersökning och utbetalande av ersättning för dylik
undersökning.

I ett yttrande över skolöverstyrelsens framställning har statskontoret uttalat,
att det enligt dess mening otvivelaktigt vore till fördel, om hithörande
spörsmål kunde upptagas till avgörande i ett sammanhang. Under vissa omständigheter
ansåg sig statskontoret dock icke vilja motsätta sig att frågan
om ändrade föreskrifter för anställda vid läroanstalter löstes för sig.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

Några bestämmelser ha ännu icke utfärdats i anledning av skolöverstyrelsens
sist omförmälda förslag.

I anledning av ett av de av motionärerna åberopade fallen framställde
herr Osvald vid 1954 års riksdag i första kammaren 17/11 1954 en interpellation
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet, vari han frågade,
om ämbets- eller tjänsteman kunde vara skyldig att underkasta sig
sinnesundersökning enligt kungörelsen 18/7 1935 (nr 459) utan att det
objektivt blivit styrkt, att han gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten, och utan att de s. k. sannolikhetsskälen för att dylika fel eller
försummelser berodde på sjukdom -— d. v. s. psykiska defekter även ui
lekmannasynpunkt vore så påtagliga, att de utgjorde orsakssammanhang
mellan missförhållande i tjänsten och sjukdom, samt om tjänstledighet
såsom för sjukdom borde meddelas utan att dessa villkor vore uppfyllda.

Statsrådet Zetterberg besvarade 15/12 1954 interpellationen och anförde
därvid bl. a. följande.

Den första frågan avser, om det måste vara styrkt att en tjänsteman gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, för att denne skall vara skyldig
att underkasta sig sinnesundersökning. Svaret härpå är, att författningen
inte uppställer något sådant krav. Det är tillräckligt att tjänstemannen inte
på ett tillfredsställande sätt sköter sin tjänst för att den myndighet, under vilken
han lyder, skall kunna ålägga honom att underkasta sig läkarundersökning,
och härvid är det inte någon skillnad mellan undersökning rörande
kroppslig sjukdom och sådan som avser psykisk sjukdom. Det är också uppenbart,
att man inte kan uppställa ett sådant krav som interpellanten ifrågasätter.
Myndigheternas skyldighet att tillse, att tjänstemännen sköter sin
tjänst tillfredsställande, och att ingripa, om så inte sker, kan ej vara begränsad
till sådana fall, då straffbart tjänstefel föreligger, utan är betydligt
mera vidsträckt. Den läkarundersökning, som det är fråga om i kungörelsen,
behöver inte ingå såsom ett led i ett domstolsförfarande i anledning av
tjänstefel. Undersökningen kan vara motiverad av att myndigheten behöver
ett underlag för att kunna bedöma, vilka åtgärder myndigheten skall vidtaga
eller föreslå överordnad myndighet. Dessa åtgärder kan t. ex. gå ut på
att uppsäga en e. o. tjänsteman eller meddela en tjänsteman sjukledighet,
utan att därför något straffrättsligt eller disciplinärt förfarande mot tjänstemannen
behöver ifrågakomma.

Interpellantens andra fråga avser, i vilken grad det för beslut om läkarundersökning
bör krävas sannolikhet lör att misskötseln av tjänsten beror på
sjukdom. Författningen talar endast om att det synes sannolikt att anledning
är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga. Myndighetens
beslut skall ju avse, huruvida eu undersökning skall verkställas eller ej. Redan
härav framgår, att man inte kan kräva att undersökningsresultatet praktiskt
taget skali vara klart, innan undersökningen beslutas. Å andra sidan
bör det''beaktas att en undersökning kan medföra personlig olägenhet och
skada för tjänstemannen, varför den ej bör åläggas honom utan tillräckligt
starka skäl. Avgörande torde få ske från fall till fall, och några allmänna
normer kan svårligen uppställas. Det är naturligtvis icke något hinder att
myndigheten anlitar medicinsk sakkunskap, då det gäller att ta ställning till
om en undersökning är befogad eller ej.

Då undersökning är beslutad, äger myndigheten, om så finnes erforder -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

ligt, meddela tjänstemannen ledighet såsom för sjukdom i avbidan på utgången
av undersökningen. Uppenbarligen kan detta i vissa fall vara starkt
påkallat av hänsyn till tjänstens krav. Interpellantens sista fråga hänför sig
till förutsättningarna härför. I fall man skulle försöka utforma några ytterligare
betingelser för sådan ledighet, utöver de i kungörelsen angivna, tror
jag att de måste bli så allmänt hållna, att de knappast skulle innebära någon
reell förbättring av kungörelsen.

Yttrandena

Över motionerna ha inhämtats yttranden från skolöverstyrelsen samt
från statstjänarkartellen inom Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och
Statstjänstemännens riksförbund (SR).

Personalorganisationerna ha tillstyrkt den av motionärerna påyrkade utredningen.

Statstjänstemännens riksförbund anför:

Detta ärende rör sådana väsentliga värden som statstjänstemännens ställning
ur rättslig synpunkt, deras självständighet och skydd mot otillbörlig
påtryckning. Det måste å ena sidan framstå såsom befogat, att staten äger
möjlighet att vidtaga åtgärder, då en tjänsteman visat sig icke på ett tillfredsställande
sätt kunna sköta sin tjänst. De nämnda författningarna medgiva
i sådant fall att läkarundersökning företages, om det är sannolikt att
anledningen till tjänstemannens bristande förmåga är att söka i bl a. sjukdom.
--— J

Mot läkarundersökning, när fråga är om kroppslig sjukdom, sjmes ingen
berättigad erinran kunna göras, varför bestämmelserna i detta avseende få
betraktas som lämpliga. Frågan om tvångsundersökning för utrönande om
sinnessjukdom föreligger måste däremot betraktas såsom betydligt allvarligare.
Behovet av ett konstaterande av sjukdomen är i detta fall givetvis
icke mindre, men åtgärden innebär å andra sidan ett så allvarligt ingripande
gentemot individen, att den största försiktighet måste iakttagas. Det är
enligt SR:s mening av väsentlig betydelse, att den enskilde tjänstemannen
icke utsättes för en dylik undersökning, med den stora påfrestning en sådan
innebär för honom, med mindre det kan med stor sannolikhet "påvisas,
att den bristande förmågan är föranledd av psykisk sjukdom. De gällande
bestämmelserna kunna även ur denna synpunkt betraktas formellt sett
uppfylla alla rimliga anspråk.

De av motionärerna påtalade förhållandena beträffande bestämmelsernas
tillämpning i de relaterade fallen synas icke desto mindre vara värda att
beaktas. Av allt att döma förefaller det — vilket också framhålles av motionärerna
— som om endast möjligheten av att psykisk sjukdom förelegat
skulle ha varit den främsta anledningen till föranstaltandet av sinnesundersökning.
Om ett frångående av författningens anda skett eller kunnat ske
med stöd av nuvarande vaga bestämmelser, måste detta väcka starka betänkligheter
och kan ur rättssäkerhetssynpunkt icke vara godtagbart.

Mycket starka skäl tala därför för motionärernas förslag om en översyn
av de nu gällande bestämmelserna i denna fråga. Det bör enligt SR:s uppfattning
övervägas att med hänsyn till ämnets principiella vikt och
ömtåliga karaktär frågan om sinnesundersökning behandlas för sig
och särskilda föreskrifter utfärdas i detta hänseende.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

Tjänstemännens centralorganisation, som instämmer i motionernas syfte,
tillstyrker för sin del den översyn av gällande bestämmelser, varom motionärerna
hemställt, och yttrar bl. a. följande:

I de i motionen refererade rättsfallen synes bestämmelserna om tvångsundersökning
av tjänstemän ha givits en så vidsträckt tolkning, att tjänsteman,
när fråga är om misskötsel, som icke föranleder åtal, är sämre skyddad
mot opåkallad tvångsundersökning än om åtal väckts mot honom för
tjänstefel. TCO delar helt motionärernas uppfattning, att ett dylikt förhållande
är orimligt och icke bör bli bestående.

Motionärerna har ifrågasatt, huruvida det över huvud taget är motiverat
att låta bestämmelserna rörande skyldighet för statstjänstemän att underkasta
sig läkarundersökning inbegripa sinnesundersökning. TCO har icke
haft möjlighet att göra de mera noggranna överväganden, som synes
nödvändiga för ett ställningstagande härtill. Härigenom skulle onekligen
skapas ett skydd mot opåkallade sinnesundersökningar men kanske
samtidigt även ett hinder för nödvändiga sådana.

För TCO:s del har ifrågavarande bestämmelser betydelse särskilt på lärarområdet.
De fall som inträffar där väcker ofta stor lokal uppmärksamhet,
och TCO finner det angeläget, att risken för opåkallade sinnesundersökningar
inom detta av allmänheten så uppmärksammade område så långt
möjligt undanröjes.

I sitt tillstyrkande yttrande anför Sveriges akademikers centralorganisation
följande.

Överväganden om förordnande om sinnesundersökning måste i fall av
den typ, som motionärerna anfört, grundas på ingående studier av ofta svårbedömbara
förhållanden av många gånger ytterst intrikat natur. .Sålunda
vill SACO framhålla, att sjukdomstillstånd av den natur, som leder till
psykisk vård, ofta kan vara mycket växlande från tid till annan. Den psykiska
ohälsan kan också ta sig uttryck i en oförmåga att sköta en viss detalj
av tjänsten under det att tjänsteutövningen i sin helhet kan ske tillfredsställande.
Denna sinnesbeskaffenhet kan vidare komma till uttryck
endast i vederbörandes förhållande till en viss person eller en viss grupp av
personer under det att hans tjänsteutövning och samarbete med all annan
personal är klanderfri. De kortfattade referat av de bägge fallen, som är
intagna i motionen, kan knappast ge en uttömmande bild av de komplexa
orsakskedjor, som har lett fram till de kritiserade åtgärderna av vederbörande
myndigheter. Vid sådant förhållande anser SACO icke det vara tillfredsställande
utrett, huruvida myndigheterna i fråga kan anses ha iakttagit
den varsamhet som 1934 års riksdag funnit böra tillämpas med hänsyn
till ärendenas ömtåliga beskaffenhet.

De refererade fallen ger emellertid SACO anledning till följande reflexioner.
I bägge fallen har förelegat intressekonflikter mellan en överordnad
och en underordnad tjänsteman. Konflikten har »lösts» genom en åtgärd av
en instans, med vilken den överordnade tjänstemannen genom sitt arbete
för övrigt haft den största intressegemenskapen. Utan att draga myndighetens
opartiskhet i de aktuella konflikterna i tvivelsmål vill SACO framhålla
alt det i ett aktuellt fall skulle kunna tänkas te sig svårt för myndigheten
att helt frigöra sig från den lojalitet, som myndigheten av allmänna
skäl måste visa sin närmaste medarbetare. SACO anser därför det vara såväl
i myndighetens som i de bägge stridande parternas intresse alt konflikter
av den typ, som aktualiserats i motionärernas referat, löses av en från myndighet
och parter helt oberoende rättsinstans. Motionärerna framhåller

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

lämpligheten att överlämna en sådan prövning av hithörande spörsmål till
allmän domstol. Det kan enligt SACO:s uppfattning diskuteras, huruvida
icke en opartiskt sammansatt nämnd, inför vilken parterna kan utveckla
sina ståndpunkter, vore lämpligare i detta sammanhang. SACO har emellertid
icke tagit ställning till hur den bästa lösningen av problemet skall ske
men finner motionärernas hemställan om en översyn av gällande bestämmelser
rörande skyldighet för statstjänsteman att underkasta sig läkarundersökning
vara befogad och tillstyrker sålunda att denna översyn kommer
till stånd.

Statstjänarkartellen framhåller, att på de områden, inom vilka dess organisationer
främst verka, några fall motsvarande de i motionerna refererade
icke kunna anföras. Redan de nämnda fallen visa emellertid enligt kartellen
att nu gällande bestämmelser icke fungera på ett tillfredsställande sätt.
Motionärernas hemställan om skyndsam översyn förefaller därför statstjänarkartellen
vara välmotiverad. Med hänsyn till frågans särskilda karaktär
synes det lämpligt att en önskad översyn icke göres beroende av ändringar
i övrigt i statstjänstemännens anställningsvillkor.

Skolöverstyrelsen, som icke direkt uttalat sig i till- eller avstyrkande riktning,
synes anse en översyn av det slag motionärerna påkallat såsom överflödig.
Med utgångspunkt från det av motionärerna berörda rättsfallet, i
vilket skolöverstyrelsen och därpå efter besvär Kungl. Maj :t meddelade beslut
under år 1950, anför överstyrelsen.

Granskning av akten synes överstyrelsen icke kunna ge stöd för uppfattningen,
att ifrågavarande bestämmelser på skolväsendets område givits annan
tolkning än den avsedda eller att de tillämpats utan den varsamhet, som
förutsatts vid deras tillkomst. Såväl i det här avhandlade fallet som vid bedömandet
av de övriga förhållandevis talrika ärenden av dylik art, som
överstyrelsen har att handlägga, beaktas självfallet just den synpunkt, som
i motionerna anges såsom viktig, nämligen att tjänstemannen ej skall utsättas
för kränkning eller belastning i arbetet genom igångsättande av undersökning
av förevarande slag. Överstyrelsens uppfattning härvidlag har
kommit till uttryck även i dess underdåniga förslag 3/3 1952 angående särskild
läkarundersökning av anställda vid vissa läroanstalter m. in.---

Det har ibland hävdats, att det vore naturligare och även mera humant
att i stället för att besluta s. k. tvångsundersökning till åtal anmäla tjänsteman,
som vid handhavande av sin tjänst uppträder så, att förutsättningarna
för dylik undersökning kan anses föreligga, överstyrelsen kan ej biträda
denna mening men anser sig böra nämna, att överstyrelsen i vissa fall, där
enligt dess åsikt tillräckliga skäl ej ansetts föreligga för bifall till framställning
om tvångsundersökning, tillkännagivit, att i första hand disciplinärt
förfarande mot tjänstemannen borde övervägas. I något fall har därefter
denna väg beträtts och målet efter besvär avgjorts av regeringsrätten.

För att skapa garantier mot opåkallade undersökningar har i motionerna
slutligen ifrågasatts att överlämna prövningen till allmän domstol. Med anledning
härav må erinras om att enligt en högsta domstolens dom 12/5
1953 (NJA 1953: 305) i mål om löneförmåner domstol äger pröva, om myndighet
haft fog för sitt beslut att i samband med förordnande om läkarundersökning,
vilket förordnande vunnit laga kraft, bevilja befattningshavare
tjänstledighet såsom för sjukdom. Därest ytterligare garantier anses
erforderliga i det av motionärerna angivna syftet, lärer frågan därom lämp -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

ligen böra beaktas vid den pågående utredningen angående kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten, i den mån
den icke behandlas av besvärssakkunniga.

Utskottet

Statstjänstemän ävensom åtskilliga andra grupper av offentliga tjänstemän
äro skyldiga att under vissa omständigheter underkasta sig läkarundersökning.
Förutsättningarna härför äro enligt vad som finnes stadgat i
särskilda kungörelser i ämnet att tjänstemannen befinnes icke på lämpligt
sätt sköta sin tjänst och att det synes sannolikt att anledningen härtill är
sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga. I samband med att
läkarundersökning beslutas kan tjänstemannen tvångsvis avstängas från
tjänstgöring. Närmare regler om sättet för handläggningen av dylika ärenden
saknas.

Motionärerna taga uteslutande sikte på de fall, då läkarundersökningen
tillkommit för att utröna tjänstemannens psykiska hälsotillstånd. Undersökningen
blir då att karakterisera som en sinnesundersökning i den mening
detta ord brukas i sinnessjuklagen. Författningarna ha i praxis huvudsakligen
kommit att tillämpas på dylika fall och endast mera sällan, då fråga
varit om kroppssjukdom. Motionärerna anmärka mot de nuvarande bestämmelserna,
att de möjliggöra sinnesundersökning i alltför vidsträckt omfattning.

Enligt utskottets mening är det oundgängligen nödvändigt, att myndigheterna
äga möjlighet att komma till rätta med fall då en tjänsteman icke sköter
sin tjänst tillfredsställande och sjukdom kan antagas vara orsaken härtill.
Bestämmelser av det slag varom här är fråga äro sålunda ofrånkomliga.
Emellertid måste de utformas på sådant sätt, att de i rimlig grad fylla de
fordringar som måste uppställas med hänsyn till tjänstemännens berättigade
anspråk på rättssäkerhet.

Vad angår själva förutsättningarna för ett ingripande kan tänkas, att
dessa — särskilt då fråga är om sinnesundersökning — skulle kunna bättre
preciseras än vad som skett i gällande bestämmelser. Det kan dock nämnas,
att skolöverstjrrelsen i sitt ovan omnämnda förslag från år 1952 närmast
önskade vidga möjligheterna för läkarundersökning.

Endast begränsade vinster i rättssäkerhetshänseende torde kunna nås enligt
den sist angivna linjen, utan att allmänna effektivitetskrav allvarligt
eftersättas. Garantier mot att den enskilde tjänstemannen utsättes för övergrepp
måste helt visst väsentligen sökas på andra vägar. Ansträngningarna
få därvid i främsta rummet inriktas på att tillgodose rättssäkerhetssynpunkterna
genom att förbättra förfarandet i ärenden av hithörande slag.

Rätten att besluta om läkarundersökning är i förevarande författningar
vanligen tillagd överordnad myndighet, exempelvis centralt verk. Bl. a. med
hänsyn till de motsättningar mellan över- och underordnade, som ej sällan
kunna föreligga i dessa ärenden, och härav föranledda prestigesynpunkter ha

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

motionärerna velat ifrågasätta, om icke beslutanderätten borde överflyttas
från den överordnade till ett utomstående opartiskt organ; i detta sammanhang
nämnes i motionerna allmän domstol. Utskottet finner ■— utan att på
detta stadium taga någon ståndpunkt till frågan om vem som skall ha att
besluta — det rimligt att olika möjligheter övervägas att föreskriva medverkan
i dessa ömtåliga ärenden av utanförstående organ.

De olägenheter, som bristen i svensk rätt på allmänna stadganden om förvaltningsförfarandet
föranleder, ha på vissa områden ansetts ur rättssäkerhetssynpunkt
särskilt betänkliga och föranlett lagstiftaren att på dessa
meddela mera utförliga regler i sådant avseende. Så har skett exempelvis
beträffande åtskilliga administrativa frihetsberövanden. Beslut om sinnesundersökning
av tjänsteman kan i många hänseenden anses vare så ingripande
för denne, att det synes vara ett naturligt krav, att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier
uppställas beträffande förfarandet. Det måste betecknas
som i hög grad otillfredsställande att det kunnat förekomma att beslut om
sinnesundersökning meddelats utan att vederbörande tjänsteman över huvud
blivit hörd. Önskvärt vore fastmera att den, som har att träffa avgörandet,
alltid får tillfälle att bilda sig en på personlig kontakt grundad uppfattning
om vederbörande och icke vara helt hänvisad till handlingarna. Skyndsamhet
kan visserligen stundom vara påkallad, men icke i alla ärenden erfordras
sådan brådska, att varje beslut enligt dessa kungörelser behöver gå i verkställighet
utan hinder av att besvär anförts.

Såsom av vad nu sagts framgår äro förbättringar i reglerna om förfarandet
påkallade. En förstärkning av den enskildes rättsäkerhetsgarantier i
dessa a\seenden, som icke syftar till annat än att förhindra missgrepp, kan
rimligtvis icke menligt inverka på myndigheternas möjligheter till ingripanden,
där sådana verkligen äro påkallade.

Som redan nämnts har en översyn av de nuvarande bestämmelserna tidigare
vid flera tillfällen varit på tal. Enligt utskottets mening bör en sådan
nu komma till stånd.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 163
och II: 437, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn av gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänsteman
att undergå läkarundersökning.

Stockholm den 21 april 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1955

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herr Ahlkvist, fru Sjöström-Bengtsson, fru
Gärde Widemar, herrar Lindgren, John Wiktor Jonsson, Herlitz, Theodor
Johansson och Ollen;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, fröken Öberg, herrar
Gezelius, Johansson i Norrfors, Hedqvist, fröken Liljedahl och herr Jacobsson
i Sala.

Reservation

av herrar Ahlkvist och Lindgren vilka anfört:

Enligt vår mening är det av väsentlig betydelse att rätten att besluta om
läkarundersökning av tjänstemän i förevarande fall och att vid behov meddela
tjänstledighet tvångsvis tillkommer vederbörande myndighet. Denna
har de bästa möjligheterna att överblicka de i varje fall inverkande omständigheterna.
Någon ändring i gällande bestämmelser i detta avseende kunna
vi icke förorda.

Redan nu gäller, att beslut av här angivna slag kunna i vanlig ordning
överklagas. Skäl tala för att beslutanderätten i dylika besvärsmål i sista
instans bör tillkomma regeringsrätten. Emellertid pågår för närvarande en
undersökning om fördelningen av besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten. Det får antagas att utredningsmannen därvid
kommer att beakta även denna grupp av besvärsmål. Det kan tilläggas, att
vad angår förfarandet i besvärsmål utredning härom pågår inom besvärssakkunniga.

De förbättringar, som kunna uppnås genom en detaljreglering av förfarandet
i första instans i ärenden av detta slag, äro enligt vår mening icke av
den storleksordning, att de kunna motivera igångsättandet av en särskild
utredning.

I anledning härav få vi hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.