Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 (Utlåtande 1963:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

De i propositionen framlagda förslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 8 §§, 8 kap.
4, 6, 7 och 8 §§, 33 kap. 24 §, 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.
3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4, 9 och 14 §§ rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta
mål behandlas under dagen eller
kräver ett måls handläggning mera
än en dag, skall sammanträdet pågå
under erforderligt antal helgfria dagar
i följd. Kan handläggningen av
visst mål beräknas taga i anspråk
mera än två dagar må, om det kan
ske utan olägenhet, avbrott i hand -

§•

Till huvudförhandling må ej utan
synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas
bliva slutförda under en tid av
sex timmar. Hinner huvudförhandling
icke slutföras samma dag som
den påbörjats, skall sammanträdet
pågå under erforderligt antal helgfria
dagar i följd; om det kan ske utan
olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet
pågår, äga rum under högst två söckendagar
i veckan eller, om särskilda

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 15 § SFS 1956: 587 och beträffande 4 kap. 6 § SFS
1954: 234.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 and. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

läggningen, så länge sammanträdet skäl föranleda därtill, högst tre söc pågår,

äga rum under högst två söc- kendagar i veckan.

kendagar i veckan eller, om särskilda

skäl föranleda därtill, högst tre söc kendagar

i veckan.

Om den — —------förordnar Konungen.

3 KAP.

Högsta domstolen — •—- —- — ---

Att i högsta domstolen talan i visst
fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap.
8 §•

§•

--från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst
fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse eller annat samfundets
organ, stadgas i 8 kap. 8 §.

4 KAP.

Valbar till nämndeman är man eller
kvinna, som inom kommunen äger
rösträtt vid val av fullmäktige och
där har sitt hemvist samt fyllt tjugufem
år, dock ej den som är i konkurstillstånd
eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning.
Lagfaren domare, befattningshavare
vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som
eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må----— —-----

§•

Valbar till nämndeman är man eller
kvinna, som inom kommunen äger
rösträtt vid val av fullmäktige och där
har sitt hemvist samt fyllt tjugufem
men ej sjuttio år, dock ej den som är
i konkurstillstånd. Lagfaren domare,
befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den
som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara
nämndeman.

sex år.

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock
äge han avgå efter två år. Visar
nämndeman giltigt hinder, må rätten
även tidigare entlediga honom. Nämndeman,
som fyllt sextio år, äge ock
avgå ur nämnden. Upphör nämndeman
att vara valbar, vare uppdraget
förfallet; dock må den som uppnått
sjuttio års ålder utan hinder därav
tjänstgöra vid fortsatt behandling av
mål, i vars handläggning han förut
deltagit.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 ar 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

Vid utövande —- — — ■—----

Verksamhet som advokat må icke
bedrivas under form av aktiebolag
eller i bolag med annan än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse
medgiver undantag.

Det åligger--------

Tillsyn över — — — —■ — —--

Justitiekanslern äge att hos styrelsen
påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är
behörig att vara advokat.

Advokat, som i sin verksamhet
uppsåtligen gör orätt eller som eljest
förfar oredligt, skall av advokatsamfundets
styrelse uteslutas ur samfundet.
Äro omständigheterna mildrande,
äge styrelsen i stället tilldela honom
varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,
som åvila honom som advokat,
äge styrelsen meddela honom varning
eller erinran. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må styrelsen
utesluta honom ur samfundet.

Upphör advokat att vara svensk
medborgare eller flyttar han ur riket
eller inträder beträffande advokat sådan
omständighet, att han enligt 2 §
andra eller tredje stycket icke må antagas
till ledamot av samfundet, vare
han skyldig att genast utträda; gör
han det ej, förordne styrelsen om
hans uteslutning.

-----— — god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke
bedrivas under form av aktiebolag.
Ej heller må sådan verksamhet bedrivas
i bolag med annan än advokat,
med mindre advokatsamfundets
styrelse medgiver undantag.
------honom tillhör.

§•

denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen
eller, i den mån så bestämts i
stadgarna, hos annat samfundets organ
påkalla åtgärd mot advokat, som
åsidosätter sin plikt eller ej längre är
behörig att vara advokat.

§•

Advokat, som i sin verksamhet
uppsåtligen gör orätt eller som eljest
förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet.
Äro omständigheterna
mildrande, må i stället varning
tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,
som åvila honom som advokat,
må varning eller erinran meddelas
honom. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må han uteslutas
ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts,
varning eller erinran prövas av samfundets
styrelse eller, i den mån så
bestämts i stadgarna, av annat samfundets
organ.

Upphör advokat att vara svensk
medborgare eller inträder beträffande
honom sådan omständighet, att
han enligt 2 § andra eller tredje stycket
icke må antagas till ledamot av
samfundet, vare han skyldig att genast
utträda; gör han det ej, förordne
styrelsen om hans uteslutning.
Samma lag vare, om advokat flyttar
ur riket och styrelsen ej medgiver, att
han må kvarstå såsom ledamot av
samfundet.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Styrelsen äge förordna, att beslut,
varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit
någons ansökan om inträde i
samfundet eller uteslutit någon därur,
må han föra talan mot beslutet.
Mot styrelsens beslut i fråga, som avses
i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall--------• —

(Föreslagen lydelse)

1 beslut, varigenom någon uteslutits
ur samfundet, må förordnas, att
beslutet genast skall gå i verkställighet.

§•

Har inträde i advokatsamfundet
vägrats någon eller har någon uteslutits
därur, må han föra talan mot
beslutet. Då det organ inom samfundet,
som äger vidtaga åtgärd enligt
7 §, meddelat beslut i fråga som där
avses, må talan mot beslutet föras av
justitiekanslern.

-----— ---högsta domstolen.

33 KAP.
24 §.

Underrätt förordne erforderligt antal
stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. Förordnande
meddelas för visst kalenderår
eller del därav och må, om skäl
äro därtill, av rätten återkallas.
Stämningsmän skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan
försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsmän.

Förteckning å--------

Underrätt förordne erforderligt antal
stämningsmän att, då de därför
anlitas, verkställa delgivning. Förordnande
meddelas för viss tid eller
tills vidare och må, om skäl äro därtill,
av rätten återkallas. Rätten skall
årligen pröva förordnandets bestånd.
Stämningsmän skall, då han första
gången förordnas, inför rätten avlägga
ed, att han redligt och utan försumlighet
skall uträtta de delgivningsärenden,
som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande
stämningsmän.
------rättens kansli.

50 KAP.

I vadeinlagan — —-----

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
vadeinlagan uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill
käranden eljest, att vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten
eller syn å stället skall hållas, skall
han angiva det i vadeinlagan jämte
skälen därtill. I vadeinlagan skall kä -

§•

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva
de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att förnyat
förhör med vittne eller sakkunnig eller
part under sanningsförsäkran
skall äga rum eller förnyad syn å
stället skall hållas, skall han angiva
det i vadeinlagan jämte skälen där -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

randen ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall — —------

(Föreslagen lydelse)

till. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

—----—---hans ombud.

Genmälet skall---— —- — -— —

Vill svaranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
genmälet uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall
han angiva det i genmälet jämte skälen
därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall —------

vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid genmälet.
Vill svaranden, att förnyat förhör
med vittne eller sakkunnig eller part
under sanningsförsäkran skall äga
rum eller förnyad syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i genmälet
jämte skälen därtill. I genmälet
skall svaranden ock angiva, om han
vill, att motparten skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i
hovrätten.

-------hans ombud.

I vadeinlagan
Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid vadeinlagan. Vill käranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
skall höras inför rätten eller
syn å stället skall hållas, skall han
angiva det i vadeinlagan jämte skälen
därtill. I vadeinlagan skall käranden
ock angiva, om han vill, att målsägande
eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling
i hovrätten.

Är den -—- —----------

Vadeinlagan skall------

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.
Vill käranden, att förnyat förhör med
vittne eller sakkunnig skall äga rum
eller förnyad syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan
skall käranden ock angiva, om
han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

--—--—--det angivas.

-----— — hans ombud.

51 KAP.
4 §.

9 §.

Genmälet skall —-----—-----—---vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som Svaranden skall i genmälet uppgicj
tidigare förebragts, skall han i gen- va de bevis han vill åberopa och vad

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

målet uppgiva beviset och vad han
vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid genmälet. Vill svaranden
eljest, att vittne eller sakkunnig
skall höras inför rätten eller syn å
stället skall hållas, skall han angiva
det i genmälet jämte skälen därtill.
I genmälet skall svaranden ock angiva,
om han vill, att målsägande eller
den tilltalade skall infinna sig personligen
vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall---------

(Föreslagen lydelse)

han vill styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid genmälet.
Vill svaranden, att förnyat förhör
med vittne eller sakkunnig skall äga
ram eller förnyad syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i genmälet
jämte skälen därtill. I genmälet
skall svaranden ock angiva, om han
vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.
-------hans försvarare.

I besvärsinlagan
Vill klaganden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad
han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall-----

klaganden yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--------hans ombud.

52 KAP.
3 §•

Förklaringen skall-----

Vill förklar anden åberopa bevis,
som ej tidigare förebragts, skall han
i förklaringen uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. Skriftligt
bevis skall i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall------

§•

—- —- -------- vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

------- hans försvarare.

55 KAP.

I revisionsinlagan------—

Anser käranden — —-------

Vill käranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och
vad han vill styrka därmed. I tvistemål
skall käranden uppgiva anledningen
till att beviset ej tidigare förebragts.
Åberopar käranden skrift -

§•

--------käranden yrkar.

— -—------— stöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan
uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. I tvistemål skall käranden,
om beviset ej tidigare förebragts,
uppgiva anledningen härtill. Åberopar
käranden skriftligt bevis, som ej

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ligt bevis skall det i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.
I revisionsinlagau skall käranden
ock angiva, om han vill, att
motparten eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.

Är i —---------—

Revisionsinlagan skall —-----

(Föreslagen lydelse)

tidigare förebragts, skall det i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
revisionsinlagan. I revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han
vill, att motparten eller i brottmål
målsägande eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling
i högsta domstolen.

---—----det angivas.

--_ —-----hans ombud.

9 §•

Genmälet skall-------

Vill svaranden åberopa bevis, som
ej tidigare förebragts, skall han i
genmälet uppgiva beviset och vad han
vill styrka därmed. I tvistemål skall
svaranden uppgiva anledningen till
att beviset ej" tidigare förebragts.
Åberopar svaranden skriftligt bevis,
skall det i huvudskrift eller styrkt
avskrift fogas vid genmälet. I genmälet
skall svaranden ock angiva,
om han vill, att motparten eller i
brottmål målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall —• —-------

----— — --—■ ■— vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva
de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis.
I tvistemål skall svaranden, om
beviset ej tidigare förebragts, uppgiva
anledningen härtill. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, som ej tidigare
förebragts, skall det i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid
genmälet. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i
högsta domstolen.

_______ hans försvarare.

56 KAP.

4 §.

I besvärsinlagan — -— -----------klaganden yrkar.

Anser klaganden----------------s*öd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som Klaganden skall i besvärsinlagan
ej tidigare förebragts, skall han i be- uppgiva de bevis han vill åberopa
svärsinlagan uppgiva beviset och vad och vad han vill styrka med varje särhan
vill styrka därmed. Skriftligt be- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej
vis skall i huvudskrift eller styrkt av- tidigare förebragts, skall i huvudskrift
fogas vid besvärsinlagan. skrift eller styrkt avskrift fogas vid

besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall —----—----------- hans ombud.

9 §.

Förklaringen skall-----------------anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, Förklaranden skall i förklaringen
som ej tidigare förebragts, skall han uppgiva de bevis han vill åberopa och
i förklaringen uppgiva beviset och vad han vill styrka med varje särvad
han vill styrka därmed. Skrift- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej
ligt bevis skall i huvudskrift eller tidigare förebragts, skall i huvud -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

(Nuvarande lydelse)

styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall-----

(Föreslagen lydelse)

skrift eller styrkt avskrift fogas vid
förklaringen.

------- hans försvarare.

Vad i detta kapitel är stadgat äge
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär mot beslut av advokatsamfundets
styrelse; i dylikt mål gälle dock
följande avvikelser:

1. Den som---------

2. Om ej----------

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen
att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid
yttra sig.

§•

Vad i detta kapitel är stadgat äge
motsvarande tillämpning i fråga om
besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt
mål gälle dock följande avvikelser: -------ej

tillämpning.

--—---högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ
inom advokatsamfundet, som meddelat
beslutet, att inkomma med
skriftlig förklaring och att, då part
höres muntligen, därvid yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Utan hinder av vad som stadgas i 4 kap. 8 § äger den som vid lagens
ikraftträdande är vald till nämndeman att även efter fyllda sjuttio år fullgöra
uppdraget till valperiodens slut.

Föres talan mot dom eller beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande,
skall vad i äldre lag är stadgat om skyldighet för parterna att lämna
bevisuppgift i den högre rätten fortfarande äga tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

2) Lag

om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts skall
ofördröjligen skriftligen delgivas den
mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet
skall innehålla underrättelse om
vad denne har att iakttaga om han
vill klaga över beslutet.

Om protokoll i ersättningsmål äger
vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.
Beslut varigenom ersättningsskyldighet
ålagts skall skriftligen
delgivas den ersättningsskyldige.
Beslutet skall innehålla underrättelse
om vad denne har att iakttaga om
han vill klaga över beslutet.

§•

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts jämte,
där auditören avgivit yttrande
och ej biträtt beslutet, besked härom
skall ofördröjligen skriftligen
delgivas den mot vilken beslutet riktar
sig. Beslutet skall innehålla underrättelse
om vad denne har att iakttaga
om han vill klaga över beslutet.

§•

Om protokoll i ersättningsmål äger
vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.
Beslut varigenom ersättningsskyldighet
ålagts jämte, där
auditören ej biträtt beslutet, besked
härom skall skriftligen delgivas den
ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla
underrättelse om vad denne
har att iakttaga om han vill klaga
över beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika ändringar i rättegångsbalken. Främst med
hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka förordas en viss utvidgning
av möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling. Enligt förslaget
införes vidare en övre åldersgräns om 70 år för valbarhet till nämndeman;
dessutom upphäves villkoret att den som är omhändertagen av fattigvården
för varaktig försörjning ej är valbar till nämndeman. Reglerna om
fl Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

advokatväsendet föreslås ändrade bland annat så, att den disciplinära
bestraffningsrätt, som nu tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall
genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat organ
inom samfundet. Därjämte öppnas enligt propositionen möjlighet för
underrätt att förordna stämningsman för längre tid än ett år, med skyldighet
dock för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd. Slutligen förordas
att part vid fullföljd av talan skall i den högre instansen lämna en
mera fullständig bevisuppgift än som för närvarande krävs enligt rättegångsbalkens
bestämmelser.

Enligt föreslagen ändring i militära rättegångslagen skall person, som
ålagts disciplinstraff eller ersättningsskyldighet, i förekommande fall upplysas
om att auditören icke biträtt beslutet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

I. Avbrott i huvudförhandling m. m.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 oktober 1962 dagtecknad
promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 kap. 15 § rättegångsbalken, över promemorian har efter remiss yttranden
avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden från statsåldagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Redogörelse för innehållet i ovan nämnda departementspromemoria samt
för avgivna remissyttranden lämnas i propositionen å s. 13—18.

Gällande bestämmelser m. m.

I 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att underrätt ej må
utan synnerliga skäl till huvudförhandling på samma dag utsätta flera mål,
än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner ej
alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver ett måls handläggning
mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal
helgfria dagar i följd. Kan handläggningen av visst mål beräknas taga i anspråk
mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar
i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar
i veckan.

Reglerna i 1 kap. 15 § första stycket blir genom hänvisningar i 50 kap.
15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § tillämpliga även på förfarandet i hovrätt
och högsta domstolen.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 ur 1963

Närmare stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43
kap. såvitt avser tvistemål och i 46 kap. beträffande mål, vari allmänt åtal
föres. Rörande övriga brottmål ges bestämmelser i 47 kap., väsentligen genom
hänvisningar till 46 kap. Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § (jfr 47
kap. 24 §) skall huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål, utan annat
avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första
stycket, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till
avgörande. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas — d. v. s. uppskov
får meddelas — endast under vissa i första styckena av 43 kap. 11 § och av
46 kap. 11 § särskilt angivna förutsättningar. Om huvudförhandlingen uppskjutes,
skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske. Har uppskov
meddelats, kan den vidare handläggningen bli antingen en fortsatt huvudförhandling
eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas närmare i andra
styckena av sistnämnda båda paragrafer. Skillnaden mellan fortsatt och ny
huvudförhandling framgår av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §.

Bestämmelserna i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § är, såvitt här är i fråga,
tillämpliga jämväl på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (se
50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 §).

I departementspromemorian lämnas en redogörelse för tidigare reformkrav
rörande reglerna om avbrott i huvudförhandling. Av denna redogörelse
må här endast återges följande. Vid 1962 års vårriksdag framlades
en proposition (nr 63), vari lördagarna under april och maj föreslogs bli —
i likhet med lördagarna under juni, juli, augusti och september — jämställda
med s. k. bankfridagar. Därefter väcktes vid samma riksdag två likalydande
motioner (I: 562 och II: 676) med hemställan att riksdagen med anledning
av propositionen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att riksdagen snarast
måtte föreläggas förslag till sådan ändring av 1 kap. 15 § att huvudförhandling
vid allmän underrätt icke behövde hållas på lördag. I motionerna
framhölls bl. a. angelägenheten av att bestämmelserna i 1 kap. 15 § anpassades
till lagstiftningen om sommarlördagars likställande med bankfridagar.
Vidare anfördes:

Om det icke anses lämpligt, att ordet »helgfria» gives sådan innebörd, att
de s. k. bankfridagarna undantagas, kan frågan såsom i propositionen antytts
lösas genom att möjligheten till avbrott i huvudförhandling utsträckes
till alla huvudförhandlingar, som sträcka sig över mer än en dag. För eu sådan
lösning tala även andra skäl av praktisk art. Särskilt då en huvudförhandling
oförutsett förlänges kan det många gånger vara svårt att samla alla
medverkande till just nästa dag, och även lokalsvårigheter kunna förekomma.
En något större rörelsefrihet för domstolarna är därför önskvärd.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 16 alt utskottet anslöt sig
till uppfattningen, att olika skäl talade för eu ändring av reglerna i 1 kap.
15 § i överensstämmelse med motionernas syfte. Problemet kunde enligt utskottet
dock kräva viss utredning. Någon ändring borde därför icke genomföras
i det då förevarande sammanhanget. Utskottet hänvisade också till att
frågan var under behandling i justitiedepartementet. På grund härav ansåg

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

utskottet något initiativ i frågan icke böra tagas från riksdagens sida. Utskottet
hemställde således att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (Rskr nr 111).

Det skall tilläggas att efter lagstiftning, som trätt i kraft den 1 april 1962,
lördagarna under månaderna april—september är likställda med bankfridagar
(SFS 1962: 53—56).

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt det framlagda förslaget
till ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid remiss
till lagrådet av förevarande förslag, såvitt nu är i fråga, följande:

Om ej alla till viss huvudförhandlingsdag utsatta mål hinner behandlas
under dagen, skall enligt 1 kap. 15 § rättegångsbalken sammanträdet pågå
under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I ovanligt tidskrävande mål
tinnes dock möjlighet att göra undantag härifrån. Då handläggningen av
ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får nämligen jämlikt
samma lagrum avbrott i huvudförhandlingen äga rum, såframt det kan ske
utan olägenhet. Avbrott får emellertid i regel icke ske med mera än två
söckendagar i veckan. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan dock avbrott
i tre söckendagar per vecka ifrågakomma.

Under dessa regler faller till en början den situationen, att något eller några
av de till viss dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagen. I
denna situation, där fråga ej är om att sörja för behovet av koncentration
i rättegången, bör det till vinnande av en smidigare ordning än den nuvarande
överlåtas åt domstolen att med beaktande av omständigheterna i det
föreliggande fallet bestämma, om huvudförhandlingen, såsom för närvarande
är stadgat, skall pabörjas nästföljande söckendag eller om den skall inställas
och utsättas till senare dag. Det förslag härom, som framlagts i promemorian
och gillats av samtliga remissorgan, kan jag alltså biträda.

Under 1 kap. 15 § rättegångsbalken faller också den situationen, att huvudförhandlingen
väl hunnit påbörjas men icke slutföras den dag, till vilken
målet utsatts. Vid regleringen av denna situation kräver intresset av koncentration
i rättegången beaktande. För att i önskvärd utsträckning tillgodose
detta intresse bör framgent liksom hittills huvudregeln vara, att förhandlingen
skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i promemorian och tillstyrkts av remissorganen
bör emellertid den möjlighet att göra kortare avbrott, som nu finnes
i de särskilt tidskrävande målen, stå till buds jämväl i andra mål, där
huvudförhandlingen icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

En sådan jämkning av nuvarande ordning förefaller nämligen önskvärd med
hänsyn till den utveckling mot fria lördagar, som ägt rum och fortfarande
äger rum i samhället. Den förordade jämkningen gör det dessutom möjligt
att undvika en del praktiska olägenheter, som en alltför std tidsreglering lätt
skapar på förevarande område. Det torde icke behöva befaras, att denna utvidgning
av avbrottsregelns tillämplighetsområde skall leda till missbruk.
Fördelarna med en koncentrerad rättegång är numera så allmänt erkända,
att avbrott i huvudförhandlingen med all sannolikhet icke kommer att göras
i onödan.

Den i några remissvar berörda frågan om den systematiska behandlingen
av avbrotts- och uppskovsreglerna var föremål för övervägande så sent som
vid 1956 års ändringar av dessa regler. Jag är icke beredd att nu taga upp
frågan till förnyad prövning.

II. Valbarhet till nämndeman

I ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande angående underrätterna (SOU
1961:6) har stadsdomstolsutredningen behandlat åtskilliga frågor av skilda
slag. Utredningen har jämte annat föreslagit ändrade bestämmelser om
valbarhet till nämndeman. Yttranden över betänkandet i den del, som omfattar
bl. a. nämnda förslag, har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, alla hovrätter, lagberedningen, samtliga rådhusrätter
och magistrater (för rådhusrätt och magistrat samfällt användes i det
följande endast benämningen rådhusrätt), kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste
stadsfogdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga,
1951 års rättegångskommitté, utredningen om hovrätternas domförhet,
1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års
polisutredning, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Svenska exekutionsmännens
riksförbund, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, Stockholms
stads handels- och sjöfartsnämnd, dispascliörcrna i Stockholm och Göteborg
samt Stockholms nämndemannaförening. Riksåklagarämbetet har bifogat
yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna har överlämnat yttranden bl. a. från ett
stort antal kommunala nämnder och beslutande organ. Tillfälle att yttra sig
har berclts Föreningen Sveriges landsfogdar, handelskammaren i Göteborg
och Stockholms borgerskap, vilka emellertid ej inkommit med yttranden.

I propositionen lämnas å s. 21—24 en närmare redogörelse för stadsdom -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

stolsutredningens betänkande i hithörande delar samt för avgivna remissyttranden.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 kap. 5—10 §§ rättegångsbalken ges föreskrifter om val av nämndemän
vid de allmänna underrätterna m. m. Enligt 5 § skall rätten, om till ett
tingslag hör mer än en kommun, fördela antalet nämndemän mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse
minst en nämndeman. Val förrättas av kommunens fullmäktige. Villkoren
för valbarhet till nämndeman upptages i 6 §. Valbar är man eller kvinna,
som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt
hemvist samt fyllt 25 år. Den som är i konkurstillstånd eller omhändertagen
av allmänna fattigvården för varaktig försörjning är dock icke valbar. Dessutom
gäller att den som tillhör vissa yrkesgrupper med anknytning till domstolsväsendet
— lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan
inför rätta — icke är behörig att vara nämndeman. Annan än den, som
fyllt 60 år eller eljest uppger giltigt hinder, får ej vägra att mottaga nämndemansuppdrag.
Den som avgått ur nämnden är ej skyldig att åter inträda
förrän efter sex år. Enligt 7 § skall klagan över nämndemansval föras hos
rätten. I 8 § stadgas att nämndeman väljes för sex år. Han äger dock avgå
efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, kan rätten även tidigare entlediga
honom. Nämndeman, som fyllt 60 år, äger också avgå ur nämnden.
Upphör nämndeman att vara valbar, är uppdraget förfallet. Någon skyldighet
för nämndeman att avgå vid viss ålder har icke föreskrivits. Jämlikt 9 §
är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått men alltjämt är valbar,
skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess rätten underrättats om
att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Slutligen föreskrives i
10 § att, om nämndeman är av jäv hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir
från rättens sammanträde och annan nämndeman icke kan infinna sig
utan tidsutdräkt, till tjänstgöring i nämnden kan kallas någon som är valbar
till nämndeman för domkretsen.

Beträffande vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän gäller
särskilda valbestämmelser. Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen må vattenrättsnämndeman
ej ha uppnått 65 års ålder. I övrigt skall om valbarhet till vattenrättsnämndeman
vad som stadgats om nämndeman vid häradsrätt äga
motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65 års ålder må utan hinder
därav tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning som vattenrättsnämndeman.
I 4 § av samma kapitel stadgas bl. a. att vattenrättsnämndeman
utses för sex år. Har vattenrättsnämndemän upphört att vara valbar,
skall nytt val äga rum. Liknande bestämmelser gäller i fråga om ägodelningsnämndemän
(se 21 kap. 2, 3 och 5 §§ i jorddelningslagen).

Med anledning av hänvisningen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken till reglerna
om rösträtt vid val av fullmäktige inom kommunen må nämnas, att dessa

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

regler är upptagna i 6 § 1953 års kommunallag och 6 § 1957 års kommunallag
för Stockholm. Dylik rösträtt tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven
svensk medborgare, som senast under nästföregående kalenderår
uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelserna om valbarhet
och behörighet till riksdagsman (§§ 9, 19 och 26 riksdagsordningen)
samt om valbarhet till fullmäktige för kommun (7 § kommunallagen och
7 § kommunallagen för Stockholm). Någon övre åldersgräns för valbarhet
till sådana uppdrag finnes icke föreskriven. Ej heller gäller här som diskvalifikationsgrund,
att vederbörande är omhändertagen av allmänna fattigvården
för varaktig försörjning. Konkurstillstånd utgör däremot diskvalifikationsgrund
även beträffande dessa uppdrag.

I fråga om den historiska bakgrunden till 4 kap. 6 § rättegångsbalken må
nämnas, att detta lagrum vid balkens utfärdande år 1942 hade en annan lydelse
än den nuvarande. Som allmän förutsättning för valbarhet till nämndeman
uppställdes i den ursprungliga lydelsen, att vederbörande ägde rösträtt
på kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige. Vid tiden för
stadgandets tillkomst innebar detta bl. a. att från valbarhet uteslöts den,
som var försatt i konkurs eller omhändertagen av allmänna fattigvården för
varaktig försörjning. I remiss till lagrådet år 1947 (prop. nr 188) anförde
dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att sagda
regel, som då gällde även för andra kommunala förtroendeuppdrag, tydligen
alltjämt borde bibehållas. Emellertid hade genom lagändring den 1 juni
1945 konkurs- och fattigvårdsstreclcen upphävts såsom diskvalifikationsgrunder
för kommunal rösträtt. Det var enligt departementschefen därför ej
längre tillräckligt att på förevarande punkt hänvisa till rösträttsreglerna,
utan uttrycklig föreskrift måste meddelas om att behörighet att vara nämndeman
ej* tillkom den, som var i konkurstillstånd eller omhändertagen av
allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Departementschefen föreslog
eu ändring av paragrafen i överensstämmelse härmed. Förslaget antogs
sedermera av 1947 års riksdag.

Det må i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande framhållas,
att såsom villkor för att inneha uppdrag som kommunalfullmäktig eller
stadsfullmäktig tidigare gällde, att vederbörande icke var omhändertagen av
allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Detta villkor avskaffades
emellertid samtidigt med genomförandet av kommunallagen år 1953.

Yttrandena

Av utredningen framlagt förslag om införande av eu övre åldersgräns på
70 år för valbarhet till nämndeman har vunnit anslutning hos flertalet av
de remissinstanser som behandlat denna fråga.

Vidare har det av utredningen föreslagna slopandet av det för valbarhet
till nämndeman nu gällande villkoret, att vederbörande icke är av allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, vid remissbehandlingen
så gott som undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (II: 358) om
införande av en övre åldersgräns för nämndemän. I utlåtande med anledning
av motionen anförde första lagutskottet (utlåtande nr 7) att utskottet
anslöt sig till den i motionen uttalade uppfattningen, att vissa tungt vägande
skäl talade för införande av en övre åldersgräns för nämndemän. Emellertid
hade utskottet inhämtat, att en proposition var under utarbetande, vari
hland annat stadsdomstolsutredningens förslag i frågan skulle behandlas.
Utskottet ansåg därför något initiativ i det rådande läget icke böra tagas
fiån riksdagens sida utan hemställde, att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen:

Rättegångsbalken föreskriver icke någon övre åldersgräns för behörighet
såsom nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Stadsdomstolsutredningen,
som behandlat frågan om en sådan gräns, har funnit det mindre tillfredsställande,
att nämndeman i allmän underrätt skall sköta domarsysslor ännu
vid en ålder, som avsevärt överstiger den ålder av 67 år, då lagfaren domare
är skyldig att avgå från sin tjänst. Utredningen har därför föreslagit att en
övxe åldersgräns om 70 år införes för underrätternas nämndemän. Förslaget
innebär dels att den som fyllt 70 år icke kan väljas till nämndeman, dels
ock att nämndeman, som under löpande mandatperiod uppnår denna ålder,
är skyldig att frånträda uppdraget.

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda
skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till
nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden
icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre
skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja
nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,
att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss
till nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att
vara i stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra
med nämndemansuppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden
är så lång som sex år. I likhet med flertalet remissorgan vill jag därför
förorda utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän
i allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats farhågor
för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna uppbringas
inom lägre aldersskikt. Dessa farhagor förefaller emellertid överdrivna. Det
kan förtjäna framhållas, att den väsentliga höjning av nämndemans arvode,
som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än förut ekonomiskt kompensera
yrkesverksamma personer, som tjänstgör såsom nämndemän.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissorgan anser jag ålders -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

gränsen lämpligen böra sättas vid 70 år. Sant är, att en lägre åldersgräns
gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän. Detta är
emellertid motiverat med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka
vattendomstolar och ägodelningsrätter arbetar.

Liksom flertalet remissorgan ansluter jag mig till utredningens förslag, att
nämndemansuppdraget skall förfalla, om nämndeman under löpande mandatperiod
uppnår den övre åldersgränsen. En sådan ordning överensstämmer
med vad som för närvarande gäller i fråga om vattenrättsnämndemän
och ägodelningsnämndemän. Att låta nämndeman, som under pågående mandatperiod
uppnår 70 års ålder, kvarsitta mandatperioden ut, skulle minska
värdet med åldersgränsen och dessutom leda till mindre önskvärda ojämnheter,
i det att en nämndeman skulle nödgas avgå strax efter det han fyllt 70
år, medan en annan skulle få kvarsitta till dess han närmar sig 76 års ålder.

Då nämndemansuppdraget förfaller av den anledningen att vederbörande
uppnår den övre åldersgränsen, bör han likväl, såsom utredningen föreslagit,
vara behörig att tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom nämndeman
tagit befattning. En sådan regel motsvarar vad som gäller för ägodelningsnämndemän
och vattenrättsnämndemän.

För att mildra övergången till den nya ordningen bör den som vid lagändringens
ikraftträdande är vald till nämndeman äga fullgöra uppdraget till
mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år. Utredningens
förslag härom kan jag alltså biträda.

För valbarhet till nämndeman gäller för närvarande bl. a. det villkoret, att
vederbörande icke får vara omhändertagen av allmänna fattigvården för
varaktig försörjning. Allmän enighet synes råda om att detta villkor, som
torde vara utan praktisk betydelse och saknar motsvarighet i fråga om åtskilliga
andra förtroendeuppdrag, bör upphävas. Jag delar denna uppfattning
och tillstyrker alltså det förslag härom, som utredningen framlagt.

De ändringar, som här förordats, berör 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
men återverkar på andra håll i lagstiftningen, i den mån där hänvisas
till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt (se
t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 21 kap. 2 § jorddelningslagen och 98 § militära
rättegångslagen).

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet

Inledning

I skrivelse den 29 augusti 1962 har Sveriges advokatsamfund framlagt
förslag dels till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, dels till lag
om ändrad lydelse av 26 och 38 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen,
dels ock till nya stadgar för samfundet.

Over framställningen har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, offentlighetskommittén,
Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare
och Sveriges landsfogdar samt Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden av statsåklagare i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Till grund för framställningen ligger ett utförligt, tryckt betänkande, avgivet
den 13 november 1961 av en inom samfundet utsedd stadgekommitté.
Efter det att olika organ inom samfundet yttrat sig över de av kommittén
framlagda förslagen till ändringar i berörda lagar och till nya stadgar, godkände
samfundet vid årsmöte i maj 1962 — frånsett en obetydlig jämkning
i ett stadgande —- de båda lagförslagen samt antog, med erforderlig kvalificerad
majoritet, förslaget till stadgar med vissa ändringar.

De av samfundet framlagda lagförslagen innefattar en tämligen omfattande
revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. I förevarande
sammanhang må nämnas att sådan ändring av rättegångsbalken förordas
att den på advokatsamfundets styrelse ankommande uppgiften att
vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat skall genom bestämmelse
i samfundets stadgar kunna överflyttas till annat samfundets organ,
i förslagen benämnt disciplinnämnden. Vidare föreslås de ändringarna av
rättegångsbalken att möjligheten till dispens från förbudet att bedriva advokatverksamhet
i aktiebolagsform upphäves och att skyldigheten att utträda
ur samfundet vid flyttning ur riket modifieras.

Beträffande förslaget till nya stadgar må i detta sammanhang nämnas att
det innehåller bl. a. ändrade regler om utövningen av samfundets högsta
beslutande myndighet. Medan denna nu tillkommer de enskilda samfundsledamöterna,
som vid 1963 års ingång var 1 173 till antalet, direkt å allmänt
möte, skall den enligt förslaget utövas av fullmäktige, valda avdelningsvis
etter vissa grunder till ett antal, som beräknas till omkring 55. Vad särskilt
angår den förut berörda disciplinnämnden föreskrives i stadgeförslaget, att
fullmäktige skall välja en sådan nämnd, och meddelas däri närmare bestämmelser
om nämndens sammansättning, arbetsuppgifter, beslutförhet
och verksamhetsformer.

Beträffande advokatsamfundets förslag, såvitt det avser ovan berörda
trågor, får utskottet hänvisa till i propositionen å s. 30—33 respektive 39—
40 lämnade redogörelser.

Gällande rätt

I fråga om utövningen av den disciplinära myndigheten
inom advokatsamfundet gäller följande: Enligt 8 kap. 6 §
rättegångsbalken utövas tillsynen över advokatväsendet av advokatsamfundets
styrelse. Justitiekanslern äger enligt samma lagrum hos styrelsen påkalla
åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller icke längre är be -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

hörig att vara advokat. I 8 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken stadgas,
att advokatsamfundets styrelse skall ur samfundet utesluta advokat, som i
sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt; då omständigheterna
är mildrande, må dock styrelsen i stället tilldela honom varning.
Åsidosätter advokat eljest de plikter, som åvilar honom som advokat,
äger styrelsen enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken meddela
honom varning eller erinran. År i sådant fall omständigheterna synnerligen
försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet. I tredje stycket
av sistnämnda paragraf stadgas skyldighet för advokat, vars behörighet
upphört, att genast utträda ur samfundet; gör han det ej skall styrelsen
utesluta honom. Jämlikt 8 kap. 7 § sista stycket rättegångsbalken äger styrelsen
förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet genast
skall gå i verkställighet. I 8 kap. 8 § rättegångsbalken regleras rätten
att överklaga beslut, som meddelats av advokatsamfundets styrelse. Har
styrelsen avslagit någons ansökan om inträde i samfundet eller uteslutit
någon därur, äger han föra talan mot beslutet genom besvär till högsta
domstolen. Mot beslut i fråga, som avses i 7 § samma kapitel, äger justitiekanslern
föra talan likaledes genom besvär till högsta domstolen. Enligt
56 kap. 14 § rättegångsbalken äger bestämmelserna om besvär mot
hovrätts beslut motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av
advokatsamfundets styrelse. I dylikt mål gäller dock enligt samma lagrum
vissa avvikelser. Bland annat uppställes i lagrummet den särbestämmelsen,
att tillfälle skall lämnas advokatsamfundets styrelse att inkomma
med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Beträffande formen för bedrivande av advokatverksamhet
stadgas i 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att sådan
verksamhet icke må bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag med
annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Vad slutligen angår verkan av advokats flyttning ur riket
gäller enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken att advokat,
som flyttar ur riket, är skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han
det ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning.

Remissyttrandena

I de avgivna yttrandena har förslaget att inrätta en disciplinnämnd tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. I yttrandena
återfinnes till stor del samma synpunkter som de, åt vilka samfundets
stadgekommitté givit uttryck i sitt betänkande. Ej heller förslagen om ändring
av bestämmelserna om formen för bedrivande av advokatverksamhet
och om verkan av advokats flyttning ur riket har föranlett någon erinran
från remissorganens sida.

Närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena, såvitt de berör
förslaget att inrätta en disciplinnämnd, lämnas i propositionen å s.
33—36.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen i fråga om
inrättandet av en disciplinnämnd: Advokatsamfundets stadgekommitté
har på ett ingående sätt redogjort för styrelsens omfattande arbetsbörda
och den betydande stegringen däri under årens lopp, icke minst
efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Jag saknar
all anledning att ifrågasätta riktigheten av samfundets uttalande i framställningen
till Kungl. Maj :t, att arbetsbördan blivit så betungande, att
den endast med avsevärda svårigheter kunnat bemästras. Den viktigaste
orsaken till den inträdda ökningen är att söka i disciplinärendena, och det
är därför naturligt, att samfundet ansett sig kunna vinna den behövliga
lättnaden genom en förändrad ordning för handläggningen av dessa ärenden.
Förslaget härutinnan innebär, att den disciplinära verksamheten uppdelas,
så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen över advokatväsendet,
i första hand prövar alla disciplinärenden men till en särskild nämnd,
disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i vilka styrelsen finner disciplinär
åtgärd kunna ifrågakomma. Styrelsen befrias alltså främst från den
delen av sina disciplinära uppgifter, som består i vidtagandet av åtgärd
mot advokat. Då det är denna del, som framför allt är tyngande och tidsödande,
avses erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda skola vinnas genom
denna reform.

Inrättandet av en disciplinnämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser, varvid ett par, justitiekanslersämbetet och
hovrätten för Nedre Norrland, såsom en förutsättning för tillstyrkandet
framhållit, att den nya ordningen icke får medföra någon försämring med
avseende å fullgörandet av tillsynsskyldigheten och den disciplinära verksamheten,
en förutsättning som dessa myndigheter ansett uppfylld. Även
jag vill i princip ansluta mig till förslaget, som synes ägnat att bereda styrelsen
nödig arbetslättnad utan att menligt inverka på dess hittillsvarande
ställning i samfundet eller det behöriga fullgörandet av samfundets disciplinära
uppgift.

Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar framställts beträffande
formuleringen av regeln om den inbördes kompetensen mellan styrelsen och
disciplinnämnden samt rörande nämndens sammansättning och beslutförhet
liksom ock i fråga om reglerna för omröstningen i nämnden. Dessa anmärkningar
hänför sig emellertid till stadgeförslaget. Jag vill här nämna, att innan
Irågan om fastställelse av stadgarna blir föremål för avgörande tillfälle bör
beredas samfundet att yttra sig över de erinringar remissinstanserna framställt
beträffande stadgeförslaget. Med hänsyn härtill ingår jag icke nu på de
spörsmål anmärkningarna rör utan torde få återkomma till dem vid anmälan
framdeles för Kungl. Maj :t av fråga om fastställelse av samfundets stadgar.

Vad angår den lagtekniska behandlingen av förslaget om inrättande av en
disciplinnämnd får jag erinra om att samfundets styrelse i 8 kap. 7 § rättegångsbalken
anges som det organ, vilket har att pröva fråga om disciplinär

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 7963

påföljd för advokat. För att denna uppgift skall kunna överflyttas å en
disciplinnämnd fordras tydligen ändring i en eller annan form av berörda
föreskrift. Vid prövning av de olika utvägar som härutinnan står till buds,
bland dem den av samfundet föreslagna att lämna 7 § oförändrad i förevarande
hänseende och i en särskild paragraf i slutet av 8 kapitlet upptaga
nödiga bestämmelser i ämnet, har befunnits, att en reglering av frågan direkt
i 7 § är möjlig att åvägabringa, därest man, såsom jag förordat, nu begränsar
sig till mera partiella reformer på advokatväsendets område. Denna lagtekniska
lösning har också synts mig, om än icke helt fri från invändningar,
dock förenad med mindre olägenheter än andra övervägda alternativ. Förslaget
innebär, att i de nuvarande båda första styckena i 7 §, där det talas
om att »styrelsen» under vissa förutsättningar skall kunna utesluta advokat
eller tilldela honom varning eller erinran, lämnas öppet vem ifrågavarande
befogenhet tillkommer men i ett nytt tredje stycke anges, att fråga om uteslutning,
varning eller erinran prövas av advokatsamfundets styrelse eller, i
den mån så bestämts i samfundets stadgar, av annat samfundets organ. Det
må framhållas, att genom denna avfattning klargöres, att det åsyftade organet,
d. v. s. disciplinnämnden, icke skall i allo utan blott i den mån så
bestämts i stadgarna överta den styrelsen åliggande disciplinära uppgiften.

Vissa andra ändringar är påkallade av nämndens inrättande. Dessa berör
7 § sista stycket och 8 § i 8 kap. samt 56 kap. 14 § rättegångsbalken, varjämte
en följdändring erfordras i 3 kap. 2 §.

I 7 § sista stycket stadgas nu, att styrelsen äger förordna, att beslut, varigenom
någon uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. Den
befogenhet styrelsen sålunda äger skall styrelsen alltjämt behålla, såvitt angår
beslut om uteslutning som styrelsen meddelar. Även framgent skall det
tillkomma styrelsen att utesluta advokat, som ej längre är behörig att vara
advokat men icke själv utträder ur samfundet. Befogenheten att förordna
om omedelbar verkställighet skall emellertid också tillkomma disciplinnämnden,
när denna på disciplinär grund beslutat om uteslutning. Ordalagen
i berörda stycke i 7 § har därför jämkats.

I 8 § första punkten regleras besvärsrälten dels för den som sökt inträde i
samfundet men fått ansökan avslagen och dels för advokat som uteslutits
ur samfundet, vare sig grunden härtill är underlätet utträde eller indisciplinärt
handlingssätt. Klagorätten anges i stadgandet avse beslut, som meddelats
av advokatsamfundets styrelse. Om disciplinnämnd inrättas, bör dess beslut
om uteslutning kunna överklagas av den som drabbats därav. 8 § första
punkten föreslås därför så omformulerad, att stadgandet skall kunna tilllämpas
oberoende av om beslut som där avses meddelats av styrelsen eller
disciplinnämnden. Vad angår 8 § andra punkten stadgas däri, alt justitiekanslern
äger föra talan mot styrelsens beslut i fråga som avses i 7 §. Även
i denna punkt av 8 § anges sålunda styrelsen såsom beslutande organ. Efter
inrättande av en disciplinnämnd kommer beslut, som avses i 7 §, att meddelas
av nämnden, om saken liänskjutits till denna, och eljest av styrelsen. Redan
med hänsyn härtill behöver 8 § andra punkten omarbetas. Vidare för -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963

håller det sig så, att enligt samfundets förslag justitiekanslerns rätt att
klaga till högsta domstolen icke skall avse sådant beslut av styrelsen, vari
denna finner disciplinär åtgärd icke kunna ifrågakomma och därför ej hänskjuter
saken till disciplinnämnden. Vid missnöje med dylikt beslut skall
justitiekanslern i stället äga vända sig till disciplinnämnden och påkalla
åtgärd av nämnden, med rätt för honom att fullfölja talan mot dess beslut
i saken. Till denna förändring av justitiekanslerns klagorätt bör hänsyn
också tagas vid utformningen av 8 § andra punkten. I anslutning till ändringen
av 8 § bör stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken undergå
jämkning.

Enligt 14 § i 56 kap. rättegångsbalken, vilket kapitel handlar om besvär
till högsta domstolen mot beslut av hovrätt, skall vad i kapitlet är stadgat
äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokatsamfundets
styrelse. I dylikt mål skall dock vissa avvikelser gälla. Bland
annat skall tillfälle lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig. I sitt förslag till ändringar
i rättegångsbalken har samfundet upptagit en bestämmelse, att vad i
56 kap. 14 § om styrelsen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å
disciplinnämnden. Detta innebär bl. a., att det är nämnden — och icke styrelsen
— som skall avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot
beslut av nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt
lämpligheten härav och under uttalande, att styrelsen i ärenden som hänskjutits
till nämnden närmast får en åklagarställning, förordat sådan ändring
av förslaget, att det skall ankomma på styrelsen och icke på nämnden
att avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot nämndens beslut.
Det synes mig emellertid knappast riktigt att anse styrelsen vanligen
intaga åklagarställning i de ärenden styrelsen hänskjutit till nämnden. Jag
vill härvid — jämväl med anledning av vad juristförbundet anfört i sitt remissvar
— erinra om att stadgekommittén i sitt betänkande talat om en dylik
åklagarställning allenast för en helt ringa grupp av ärenden, nämligen sådana,
där styrelsen själv mot en advokat riktar anmärkningar av den art,
att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Härvid åsyftas framför allt de fall, då
hänskjutandet till nämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit
vid eu räkenskapsgranskning. I det stora flertalet av disciplinnämnden avgjorda
ärenden torde det däremot te sig tämligen främmande att uppfatta
styrelsen såsom mer eller mindre likställd med en åklagare. Med hänsyn till
vad sålunda anförts har jag funnit mig böra i sak godtaga samfundets förslag.
I formellt avseende har jag ansett de behövliga ändringarna böra göras
i 56 kap. 14 § rättegångsbalken.

Beträffande formen för bedrivande av advokatverksamhet
anförde departementschefen: Jag biträder samfundets förslag att
borttaga möjligheten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet
i aktiebolags form. Såsom stadgekommittén framhållit, är det knappast
möjligt att för eftergivande av förbudet i visst fall åberopa skäl, som ej lika
väl kan åberopas i flertalet andra fall. Enligt vad jag inhämtat finnes icke
nu någon advokat, som driver sin rörelse i aktiebolags form.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Vad slutligen angår frågan om verkan av advokats flyttning
ur riket anförde departementschefen: Jag delar samfundets uppfattning
att advokats skyldighet att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket
icke bör vara ovillkorlig. Möjlighet att kvarstå såsom ledamot av samfundet
bör sålunda finnas exempelvis för advokat, som utflyttar ur riket för
att fullgöra ett uppdrag för någon internationell organisation. Jag föreslår
därför sådan ändring av 8 kap. 7 § rättegångsbalken, att styrelsen skall kunna
medge undantag från utträdesplikten.

Lagrådet

Beträffande förevarande del av det framlagda förslaget uttalade lagrådet
i fråga om justitiekanslerns rätt att påkalla åtgärd mot advokat bl. a. följande: Beträffande

justitiekanslerns initiativrätt synes tanken vara den, att han
bos styrelsen skall påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sina plikter,
och att han, först om styrelsen finner disciplinär åtgärd ej ifrågakomma
och därför ej hänskjuter saken till disciplinnämnden, i stället äger vända
sig till nämnden och påkalla åtgärd av denna. Rätten för justitiekanslern
att vända sig till nämnden torde lämpligen böra komma till uttryck i stadgandet
i 6 § andra stycket, i synnerhet som fall torde kunna tänkas, då
justitiekanslern ej har anledning att först hänvända sig till styrelsen, exempelvis
om han är missnöjd med styrelsens beslut att lämna anmälan, som
gjorts av enskild, utan åtgärd.

Lagrådet föreslår därför ett tillägg i 6 § andra stycket så att däri kommer
att stadgas, att justitiekanslern äger att hos styrelsen eller, i den mån
så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot
advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

I övrigt föranledde förslaget i denna del icke något uttalande av lagrådet.

I det nu framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken har
vad lagrådet enligt ovan anfört beaktats.

IV. Förordnande av stämningsmän

Sedan rådmannen W. von Schéele i Stockholm i skrivelse den 15 januari
1962 väckt fråga om ändring av rättegångsbalkens regel om förordnande av
stämningsmän, har inom justitiedepartementet upprättats en den 6 november
1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad
lydelse av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, i vilket lagrum bestämmelser i ämnet
är meddelade.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,
rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Uppsala, Umeå och Östersund, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga,

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Askims och Mölndals domsaga, Gällivare domsaga och Torna och Bara domsaga,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Redogörelse för innehållet i förenämnda departementspromemoria och
i angivna yttranden lämnas i proposition å s. 42—48.

Gällande rätt m. m.

Enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken åligger det underrätt att förordna
erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa delgivning.
Förordnande skall enligt samma lagrum meddelas för visst kalenderår
eller del därav. Om skäl är därtill, må förordnande av rätten återkallas.
Fjärdingsman skall utan särskilt förordnande vara stämningsmän. Förteckning
å dem som är förordnade till stämningsmän skall finnas anslagen
å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

En närmare redogörelse för förarbetena till gällande stadgande om tidsbegränsning
av stämningsmannaförordnanden lämnas i departementspromemorian.
Här må i korthet rörande dessa förarbeten endast anmärkas följande.
Bestämmelser av enahanda innehåll som de nyssnämnda fanns intagna
i den äldre rättegångsbalken, 11 kap. 37 § i den lydelse denna paragraf
erhöll genom lag den 1 mars 1935. Dessförinnan upptog den äldre rättegångsbalken
icke någon bestämmelse om att förordnande av stämningsmän
skulle meddelas för viss tid, utan det torde ha varit vanligt att förordnandena
meddelades för livstiden. Införandet av tidsbegränsningen ägde samband
med det bevisvärde, som i nyssnämnda lag tillerkändes intyg av stämningsman
om delgivning. I proposition (nr 5) till 1935 års riksdag med förslag
till nämnda lag uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet sålunda,
att det icke behövde möta betänkligheter mot att låta intyg av allenast
en stämningsmän gälla som fullt bevis om delgivning, blott domstolarna
sattes i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen
än som då skedde. I ändamål att möjliggöra en dylik kontroll ansåg sig
departementschefen böra i främsta rummet förorda att stämningsmannauppdraget
inskränktes till viss kortare tid. I ett inom departementet upprättat
lagutkast, som efter remissbehandling lagts till grund för propositionen,
hade i detta hänseende föreslagits att förordnandena skulle avse
visst kalenderår eller del därav. En sådan bestämmelse fann departementschefen
också ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. Mot förslaget i denna
del hade, enligt vad som framhölls i propositionen, från en del remissmyndigheters
sida riktats erinringar, huvudsakligen motiverade därav att
förfarandet med årligen återkommande förordnanden ansetts omständligt
och dyrbart. Vad sålunda anförts innefattade enligt departementschefens
mening dock icke tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget.
Vid lagrådsgranskningen av departementschefens förslag lämnades den förordade
bestämmelsen om begränsning av stämningsmannaförordnande till
visst kalenderår eller del därav utan erinran av lagrådets flesta ledamöter.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

En ledamot av lagrådet hemställde emellertid i särskilt yttrande, att den
berörda bestämmelsen skulle utgå, och framhöll därvid att den i alltför hög
grad skulle orsaka underrätterna besvär utan motsvarande nytta och att
den ej heller kunde anses innefatta en nödvändig förutsättning för genomförandet
av förslaget i övrigt. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap
bibehölls, där så ej lämpligen borde ske, ansåg samme ledamot
kunna vinnas genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet
för domstolen att återkalla förordnande. Detta yttrande föranledde
icke departementschefen att frångå förslaget. Riksdagen antog lagförslaget
med den utformning det erhållit i propositionen. Bestämmelsen om stämningsmannauppdragets
inskränkande till viss tid överfördes sedermera oförändrad
till nya rättegångsbalken.

I den inledningsvis berörda skrivelsen har rådmannen von Schéele ifrågasatt
om icke förutsättningar nu föreligger för en lagändring av innebörd
att stämningsmannaförordnanden i fortsättningen må kunna meddelas utan
tidsbegräsning. I skrivelsen framhålles bl. a. att de årligen återkommande
stämningsmannaförordnandena vid Stockholms rådhusrätt föranleder ett
högst avsevärt arbete, som skulle kunna inbesparas, om bestämmelsen om
tidsbegränsning upphävdes.

Yttrandena

Uti departementspromemorian framlagt förslag att stämningsman skulle
kunna förordnas för längre tid än ett år, med skyldighet dock för rätten att
årligen pröva förordnandets bestånd, har i princip tillstyrkts eller lämnats,
utan erinran av flertalet remissinstanser.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen bl. a. följande: Underrätt

skall enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erforderligt
antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa delgivning.
Sådant förordnande får enligt samma lagrum endast meddelas för visst kalenderår
eller del därav. Härav följer, att underrätt har att årligen utfärda
nya stämningsmannaförordnanden. Nytt förordnande meddelas vanligen
dem som förut varit förordnade till stämningsmän. I praktiken innebär sålunda
förfarandet regelmässigt att givna stämningsmannauppdrag förlänges
på ett år i sänder, ehuru nytt förordnande måste utfärdas för varje förlängningsperiod.
Det årligen återkommande arbetet med utfärdande av nya
stämningsmannaförordnanden tager för de större underrätternas del en icke
helt obetydlig tid i anspråk. Det är därför naturligt, att man från domstolshåll
tagit upp frågan om sådan ändring av nuvarande ordning, att detta
arbete väsentligen besparas domstolarna.

Den nu föreskrivna tidsbegränsningen av stämningsmannaförordnande

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

har till syfte att åvägabringa en återkommande prövning huruvida den som
erhållit förordnande såsom stämningsman även fortsättningsvis bör inneha
dylikt uppdrag. En sådan kontroll kan icke lämpligen undvaras. Däremot
kan ifrågasättas, om icke kontrollen skulle kunna på tillfredsställande sätt
utövas utan att nya förordnanden, på sina håll till stort antal, skall behöva
år efter år utfärdas.

I promemorian har förslag framlagts om sådan ändring av 33 kap. 24 §
rättegångsbalken att underrätt icke skall behöva begränsa stämningsmannaförordnande
till visst kalenderår eller del därav utan kunna meddela dylikt
förordnande även för längre tid än nu sagts eller tills vidare, dock med skyldighet
för underrätten att årligen pröva beståndet av meddelat förordnande.
Vad sålunda föreslagits har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissorganen. Även för egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.
Dess genomförande är ägnat att medföra en viss arbetsbesparing för
domstolarna utan att den på detta område erforderliga kontrollen eftersättes.

Den föreslagna lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1963,
så att de nya reglerna kan tillämpas, när underrätterna i slutet av innevarande
år meddelar förordnanden av stämningsmän för tiden efter årets utgång.

V. Bevisuppgift i överrätt m. m.

Rätte gångskommittén har den 6 juni 1961 överlämnat en promemoria
(stencilerad) angående protokollföring av utsagor m. m. I promemorian har
jämväl framlagts vissa förslag rörande bevisuppgift i fullföljdsinlaga till
överrätt. Yttranden över denna promemoria har efter remiss avgivits av
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt, utredningen om hovrätternas domförhet, trafikmålskommittén,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund
och Domstolarnas kanslipersonalförening. Av riksåklagarämbetet har överlämnats
yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande rätt

Huvudregeln om anteckning av utsagor i protokoll finns i 6 kap. 6 § rättegångsbalken.
Paragrafen har följande lydelse:

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan,
i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt
vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan
antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare
sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Enligt 9 § i nämnda kapitel äger rätten förordna att utsaga av part, målsägande,
vittne eller sakkunnig i stället för att antecknas i protokollet skall
upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg.

Jämlikt 11 § protokollskungörelsen skall stenogram och fonogram över utsaga
som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken återges i vanlig skrift,
när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller
part eller annan begär avskrift.

I rättegångsbalkens 50 kap. ges bestämmelser angående vadetalan i tvistemål.
Vill vadekäranden åberopa bevis, som ej förebragts tidigare, skall han
enligt 4 § i vadeinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt
bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill
käranden eljest att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han ange det
i vadeinlagan jämte skälen därtill. Motsvarande regler gäller enligt 9 § för
vadesvaranden i tvistemål med avseende på innehållet i genmälet.

Vad nu sagts om vadeinlaga och genmäle i tvistemål gäller även brottmål
(51 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken).

I besvärsinlaga till hovrätt skall klaganden enligt 52 kap. 3 §, om han vill
åberopa bevis som ej förebragts tidigare, uppge beviset och vad han vill
styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid besvärsinlagan. Jämlikt 8 § i samma kapitel har förklaranden att iakttaga
motsvarande regler.

Enligt 55 kap. 4 § rättegångsbalken skall revisionskärande, därest han vill
åberopa tidigare icke förebragt bevis, i revisionsinlagan uppge beviset och
vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall käranden uppge anledningen
till att beviset ej förebragts tidigare. Åberopar käranden skriftligt bevis, skall
det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. Samma föreskrift
gäller jämlikt kapitlets 9 § för revision ssvaranden i fråga om genmälet.

I fråga om besvärsinlaga och förklaring i högsta domstolen gäller enligt
56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken motsvarande regler som i besvärsförfarandet
i hovrätt.

För vissa förarbeten samt för innehållet i en till rättegångskonunittén överlämnad
framställning av presidenterna i rikets hovrätter om utredning
rörande domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor m. m. ävensom
för rättegångskominitténs överväganden i förevarande ämne lämnas redogörelse
i propositionen å s. 51—53.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser delar av rättegångskommittén uttalad
uppfattning, att de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för domstol att
föra protokoll icke bör ändras. Några remissinstanser förordar dock att
spörsmålet utredes ytterligare. Av kommittén framlagt förslag till ändring
av reglerna om bevisuppgift i fullföljdsinlaga och genmäle, varigenom skulle
införas skyldighet för part att i nämnda rättegångsskrifter lämna uppgift
om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen, har tämligen
genomgående tillstyrkts eller i princip lämnats utan erinran.

Närmare redogörelse för avgivna yttranden lämnas i propositionen s. 54—
56, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a.
följande:

Rättegångskommittén, i vars uppdrag ingått att undersöka möjligheterna
att inskränka protokolleringsskyldigheten, har icke ansett någon begränsning
därav böra ske och kommitténs ståndpunkt härutinnan har gillats
av det stora flertalet remissorgan. Med detta utrednings- och remissresultat
vill det förefalla som om reglerna om själva protokolleringsskyldigheten
skulle lämna föga utrymme för några rationaliseringsåtgärder. Jag
har icke för avsikt att i förevarande ärende närmare ingå härpå men vill
dock till belysning av det sagda framhålla, att bevisutsagor, som i och för
sig omfattas av protokolleringsskyldigheten, kan — i stället för att antecknas
i protokoll —- upptagas fonetiskt och att denna utväg anlitas i mycket
vidsträckt omfattning av våra domstolar. Med denna upptagningsmetod blir
själva upptagningen knappast något arbetskrävande eller eljest tyngande
moment.

Vad som däremot emellanåt kräver åtskilligt arbete är utskriften av fonogrammen.
Det är därför naturligt, att utskriftsskyldigheten under senare
tid kommit att stå i blickpunkten för rationaliseringssträvanden på protokoilsgöromålens
område. Medan det ursprungligen ålåg domstolen att alltid
låta utskriva fonogram — liksom för övrigt även stenogram — över bevisutsagor
oberoende av om något aktuellt behov därav förelåg, har utskriftsskyldigheten
— jämsides med andra reformer i syfte att lätta protokollsarbetet
- i olika etapper modifierats, så att fonogram och stenogram
för närvarande icke behöver återges i vanlig skrift i andra fall än då rätten
eller, vid fullföljd av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller
annan begär avskrift. I den stora mängden av mål, som icke fullföljes till
högre instans, torde därför numera i regel icke någon utskrift av fonogram
eller stenogram ske. Att man sålunda redan nått ganska långt i strävandena
att begränsa utskrittsarbetet, hindrar icke, att man låter sig angeläget vara
att ytterligare nedbringa detta arbete, så långt möjlighet därtill erbjuder sig.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

En viss ytterligare reduktion av utskriftsarbetet synes ligga inom räckhåll,
om skyldigheten att lämna bevisuppgift i överinstans utformas något
annorlunda än för närvarande. När högre rätt skall taga ställning till frågan,
om eller i vad mån utskrift av fonogram eller stenogram skall infordras
från underinstansen, är det uppenbarligen av värde för överrätten att
veta, huruvida eller i vilken utsträckning parterna i överrättsprocessen vill
åberopa bevisupptagning, som skett i lägre instans. Likväl finnes för närvarande
icke någon skyldighet stadgad för parterna att lämna uppgift härutinnan.
Följden härav kan lätt bli, att överrätten ser sig nödsakad att för
säkerhets skull rekvirera utskrift av samtliga bevisutsagor, som upptagits
i lägre rätt. På så sätt kan stundom utskrift komma att ske av utsagor, som
icke längre har aktualitet i målet. Bland annat för att förebygga detta bör
parterna vara pliktiga att i fullföljdsinlaga och genmäle uppge all den bevisning,
som de önskar åberopa i överinstansen. Det förslag härom, som
rättegångskommittén framlagt och som tämligen allmänt godtagits av remissorganen,
kan jag alltså i princip biträda. Även om en sådan reform
icke kan väntas medföra någon betydande reduktion av utskriftsarbetet,
bör man likväl ej förspilla något tillfälle till rationalisering av protokollsgöromålen.
Onödigt utskriftsarbete kan därigenom förebyggas exempelvis i
det icke helt sällsynta fall, då en part ej vill i överrätt åberopa ett i lägre instans
avgivet vittnesmål, därför att detta visat sig icke ha det värde parten
förväntat sig. Detsamma gäller för det fall, att den i underinstans avgivna
bevisutsagan hänför sig till del av målet som icke har aktualitet i
överinstansen. Med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 16 § andra stycket
rättegångsbalken lärer däremot utskrift av vittnesmål icke utan vidare
kunna undvaras, när vittne skall höras på nytt i överinstansen.

Även andra måhända än mer vägande skäl än önskemålet att i ytterligare
någon mån nedbringa utskriftsarbetet talar för en reform i här angiven
riktning. En skyldighet för part att i fullföljdsinlaga och genmäle lämna
uppgift om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis är ägnad att bättre än nuvarande
ordning klarlägga processläget i överinstansen. Härmed vinnes bl. a. ökade
möjligheter för part att säkert bedöma behovet av motbevisning och för
överrätten att planlägga förhandlingen i målet och annat domstolen åvilande
arbete.

Införande av skyldighet för part att i fullföljdsinlaga eller genmäle lämna
fullständig bevisuppgift föranleder ändringar i 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap.
4 och 9 §§, 52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§.
Vid lagtextens utformning bör vissa påpekanden, som gjorts under remissbehandlingen,
beaktas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. Föres talan mot
dom eller beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, bör äldre lags
regler om skyldighet för parterna att lämna bevisuppgift i den högre rätten
fortfarande tillämpas.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen

I skrivelse den 10 december 1960 har riksdagens militieombudsman hos
Kungl. Maj :t väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen. Över
denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges
auditörer och Sveriges advokatsamfund, överbefälhavaren har bifogat yttranden
från de tre försvarsgrenscheferna.

Redogörelse för nämnda skrivelse lämnas i propositionen å s. 59—60.

Gällande rätt

I 20 § militära rättegångslagen stadgas alt auditör är jämte den bestraffningsberättigade
ansvarig för beslut, som denne fattar på tillstyrkan av auditören.
Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § angivna undantag —
yttrande av auditören inhämtas, innan disciplinstraff ålägges; även eljest
skall, innan beslut meddelas i disciplinmål, yttrande av auditören inhämtas,
om det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt och
kan ske utan olägenhet. Jämlikt 41 § i lagen skall över bestraffningsberättigad
befattningshavares handläggning av diesciplinmål i princip föras protokoll,
vari antecknas auditörens yttrande och den bestraffningsberättigades
beslut. Slutligt beslut i disciplinmål skall enligt 13 § militära rättsvårdskungörelsen
underskrivas av den bestraffningsberättigade och, där auditörens
yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Kontrasignation erfordras
dock ej, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet till
alla delar överensstämmer med yttrandet. Om auditören icke biträder beslutet,
skall detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen.
I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disciplinmål, varigenom
disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts,
ofördröj ligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet
skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga, om han
vill klaga över beslutet.

Beträffande ersättningsmål stadgas i 62 § militära rättegångslagen att,
innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens yttrande skall inhämtas angående
frågan om förhandenvaron av sådan skyldighet och om ersättningens
belopp. I 63 § samma lag föreskrives att beträffande protokoll i ersättningsmål
skall vad i lagens 41 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beslut,
varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall skriftligen delges den
ersättningsskyldige. Det skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas
vid klagan över beslut. I 23 § militära rättsvårdskungörelsen ges föreskrifter
— av enahanda innehåll som i kungörelsens 13 § — rörande kontrasignation
av auditören i ersättningsmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Yttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget,
att vid delgivning av beslut i disciplinmål enligt 42 § militära rättegångslagen
den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande fall bör underrättas
om att auditören icke biträtt beslutet.

Närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen å s.
60—62.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen: 42 § militära
rättegångslagen innehåller bestämmelser, som syftar till att sätta den
i disciplinmål lagförde i tillfälle att bedöma, huruvida skäl till fullföljd föreligger,
och att tillförsäkra honom kännedom om tid och sätt för fullföljd
av talan i målet. I detta lagrum stadgas nämligen, att beslut i disciplinmål,
varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet
ålagts, ofördröjligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar
sig samt att beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att
iakttaga, om han vill klaga över beslutet. Liknande bestämmelser är för ersättningsmålens
del meddelade i 63 § militära rättegångslagen.

Riksdagens militieombudsman har förordat sådant tillägg till 42 § militära
rättegångslagen, att om auditör uttalat skiljaktig mening, den dömde jämväl
skall få besked härom. I anslutning hårtill har militieombudsmannen framfört
tanken på en liknande komplettering av 63 § militära rättegångslagen.
De sålunda föreslagna eller ifrågasatta reformerna har vunnit tämligen allmän
anslutning från remissorganens sida. Med hänsyn till de av militieombudsmannen
närmare berörda särdrag, som gällande rätts behandling av
disciplin- och ersättningsmålen uppvisar i förhållande till annan rättskipning,
anser jag också för egen del motiverat, att den i disciplin- eller ersättningsmål
dömde får besked om en för fullföljdsfrågans bedömande så betydelsefull
omständighet som att auditören haft annan mening än den beslutande.
Jag förordar därför, att en sådan ordning införes. Detta kan lämpligen
ske i form av tillägg till 42 och 63 §§ militära rättegångslagen, i vilka
närliggande frågor regleras.

Lagrådet

Utöver vad ovan antecknats under III har förevarande lagförslag icke föranlett
något uttalande av lagrådet.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 156, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 3 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Nyström, Arvidson, Erik
Svedberg, fröken Mattson, herrar Hilding och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, Fröding och fröken
Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630644