Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959 (Utlåtande 1959:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1959 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.
11 §.

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig
lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå, el -

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Sveriges
lag och laga stadgar; aldrig lag
vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå, cl -

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954: 432.

I Bihang till riksdagens protokoll 1959. i) samt. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

(Nuvarande lydelse)

ler andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den,
som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed, i stället avgiva
försäkran på heder och samvete av
samma innehåll i övrigt, som sägs i
första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas
inför domstol eller inför rättens ordförande.

(Föreslagen lydelse)

ler andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol eller
inför rättens ordförande. Med
domstolens eller ordförandens tillstånd
må den, som på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende hyser
betänklighet mot att avlägga ed, i
stället avgiva försäkran på heder och
samvete av samma innehåll i övrigt,
som sägs i första stycket.

23 1

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för
förhöret, och den, där han har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, femton kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av femton kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

Är den-------för fö

§•

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, trettio kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

59 KAP.

5 §•

Strafföreläggande, som godkänts av Strafföreläggande, som godkänts
den misstänkte, skall på besvär av av den misstänkte, skall efter besvär
den som föreläggandet avser undan- undanröjas:
röj as:

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

(Nuvarande lydelse)

1. om godkännandet icke kan anses
som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer
med lag.

(Föreslagen lydelse)

1. om godkännandet icke kan anses
som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer
med lag.

Har strafföreläggande undanröjts,
må ej därefter för samma gärning
dömas till eller föreläggas svårare
straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §.

Innan någon tager säte i arbets- Innan någon tager säte i arbetsdomstolen,
skall han hava avlagt do- domstolen, skall han hava avlagt
mared eller, med Konungens till- domared eller försäkran enligt vad i
stånd, sådan försäkran på heder och 4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs.
samvete, varom i 4 kap. 11 § andra
stycket rättegångsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 471 i första kammaren
av herr Bengtsson m. fl och nr 576 i andra kammaren av herr Nelandcr
m. fl. Motionerna, vilka är likalydande, utmynnar i hemställan, att riksdagen
måtte besluta att domareden bibehålies vid sin nuvarande lydelse.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 637.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Inledning

I skrivelse den 16 april 1958, nr 191, anhöll riksdagen, under åberopande
av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 24, om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken
angivna våglängden för hämtning till förhör. I anledning av skrivelsen upprättades
på hösten 1958 inom justitiedepartementet en promemoria med förslag
till ändring av det nyssnämnda stadgandet. Över promemorian har
efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen
Sveriges stadsfiskaler. Statsåklagaren i Stockholm har vid sitt yttrande fogat
yttranden från vissa av cheferna för stadens åklagarkammare.

I propositionen behandlas, utom den nu nämnda frågan, ytterligare ett
par spörsmål rörande rättegångslagstiftningen. Ett av dessa -—- aktualiserat
av riksåklagaren i en framställning den 9 oktober 1958 — gäller ändring av
stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken om undanröjande av strafföreläggande,
som godkänts av den misstänkte, och det andra avser ordningen för
meddelande av tillstånd till domareds utbytande mot högtidlig försäkran
samt viss jämkning av edsformulärets avfattning.

A. Våglängden för hämtning till förhör
Gällande rätt m. m.

Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den som under förundersökning
i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma
kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan den plats, som utsatts
för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Utan föregående kallelse må
hämtning ske av den, som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer
från förhörsplatsen, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff
kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse
eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.

Bestämmelserna ansluter sig till de allmänna regler om förundersökningens
bedrivande, vilka upptagits i 23 kap. rättegångsbalken. I 4 § nämnda
kapitel föreskrives bl. a. att undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Enligt 6 § må under förundersökningen
förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning
av betydelse för utredningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

Närmare bestämmelser om förundersökning är meddelade i förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947. Beträffande förhör stadgas i 5 §
nämnda kungörelse att förhör skall, såvida icke därigenom förundersökningens
behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt
försvåras, hållas å tid och plats, som antages medföra minsta olägenhet
för den som skall höras. Förhör skall också i övrigt anordnas så,
att onödig tidsspillan för den hörde undvikes. Vidare föreskrives att den
som skall höras bör, där så kan ske och det ej finnes olämpligt med hänsyn
till utredningen, i god tid kallas till förhöret. Enligt 6 § skall fråga om hämtning
till förhör i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Rörande
hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att
vara misstänkt för brott stadgas vidare, att sådan hämtning bör äga rum
allenast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan åtgärd, såsom att förhöret
icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där
den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss
plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga
eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till
brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet
är av nöden.

Den med vilken förhör hålles under förundersökning äger under förutsättningar,
som närmare angives i kungörelsen den 26 september 1947 om
ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning
i brottmål, erhålla gottgörelse av allmänna medel för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan.

I propositionen lämnas å s. 6—11 en redogörelse för förarbetena till den
gällande bestämmelsen om hämtning till förhör, frågans behandling vid 1958
års A-riksdag samt den upprättade departementspromemorian och remissyttrandena
däröver.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Lindell, anförde vid lagrådsremisser »Såsom

av den förut lämnade redogörelsen framgår har den i 23 kap. 7 §
rättegångsbalken stadgade begränsningen till femton kilometer av rätten
att hämta någon till förhör medfört vissa praktiska olägenheter inom
skilda delar av landet. Vad städerna beträffar synes olägenheter främst ha
uppkommit för Stockholms del. På landsbygden har — enligt vad av departementspromemorian
framgår — svårigheter gjort sig märkbara bl. a.
i Norrland.

Olika möjligheter är länkbara, då det gäller att komma till rätta med
förevarande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas att
eu regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att förundersökningen
skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad
eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt
slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

numera stundom ganska vidsträckta områden lär det ej heller vara möjligt
att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads
område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten
efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det
torde nämligen i praktiken vara ytterst svårt — för att icke säga omöjligt
— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan
kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig
reglering.

Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i lagen
angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits att
våglängden utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså att
maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid
remissbehandlingen. En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd förbättring
av möjligheterna att effektivt bedriva förundersökningen. Även om
förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande
fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke
lämpligt att gå utöver denna gräns.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, att den i 23
kap. 7 § rättegångsbalken stadgade våglängden utsträckes från femton till
trettio kilometer.»

Lagrådet

Lagrådet har icke funnit anledning föreligga att motsätta sig den föreslagna
ändringen men uttalat att det bör tillses att de nya bestämmelserna
tillämpas varsamt, så att det ej betraktas som en ovillkorlig regel att förhörsledaren,
oavsett de olägenheter som kan föranledas för den enskilde, äger
för förhör kalla till sig personer som befinner sig inom den ifrågavarande
utsträckta gränsen. Härom torde enligt lagrådets mening riksåklagaren
kunna giva erforderliga anvisningar (3 § andra stycket instruktionen för
riksåklagarämbetet).

B. Undanröjande av godkänt strafföreläggande
Gällande bestämmelser m. m.

I 59 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, att strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte skall, »på besvär av den som föreläggandet avser»,
undanröjas i vissa särskilt angivna fall, nämligen om godkännandet icke
kan anses såsom en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggandet
eljest ej överensstämmer med lag. Enligt 6 § samma kapitel skall den
som vill besvära sig över strafföreläggande inkomma med besvärsinlaga
till den hovrätt där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat
fullföljas. Besvär skall anföras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos den misstänkte, över hovrättens beslut
må talan icke föras.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

I anslutning till dessa bestämmelser har riksåklagarämbetet i skrivelse
den 9 oktober 1958 framhållit att situationer, där talan om undanröjande
av strafföreläggande befinnes påkallad på sådan grund, som avses i 59 kap.
5 § rättegångsbalken, visat sig uppkomma i betydande omfattning. Ofta
gäller det fall, där sådan åtalsprövning som föreskrives i 44 § 3 mom. barnavårdslagen
och 57 § lagen om nykterhetsvård icke ägt rum, därför att det
vid strafföreläggandets utfärdande icke förelegat upplysning om att den
misstänkte varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller intagen å alkoholistanstalt,
samt omständigheterna varit sådana att beivran uppenbarligen
bort underlåtas. Vidare förekommer ej sällan, att den misstänkte, sedan han
lagförts för en förseelse vid domstol å gärningsorten, av misstag delges och
godkänner ett av åklagaren i det distrikt, där han har sitt hemvist, utfärdat
strafföreläggande avseende samma förseelse. En ytterligare ej ovanlig grupp
av felaktiga strafförelägganden är de, då på grund av oriktig uppgift av den
misstänkte eller missuppfattning vid upprättande av rapport föreläggandet
utfärdats för en ej straffmyndig person. Någon gång har det även förekommit,
att en misstänkt förelagts dagsböter i stället för penningböter. Om i ett
dylikt fall straffpåföljden framstår som uppenbart för sträng, måste rättelse
ske. Det är enligt ämbetets mening angeläget, att ett rättsmedel står till
buds, varigenom oriktiga strafförelägganden utan alltför stor omgång kan
undanröjas.

I skrivelsen påpekas att i åtskilliga fall, då fel begåtts vid utfärdande av
strafföreläggande, vederbörande åklagare anfört besvär över strafföreläggandet
till förmån för den misstänkte med åberopande av förenämnda lagrum.
Det har emellertid visat sig, att frågan, huruvida åklagaren — med
hänsyn till avfattningen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken —• äger till förmån
för den misstänkte föra sådan talan, varom här är fråga, bedömts olika i
skilda avgöranden av hovrätt. Sålunda har i några fall talan upptagits och
prövats, medan i andra fall åklagare förklarats icke vara behörig att jämlikt
59 kap. 5 § rättegångsbalken föra talan om undanröjande av strafföreläggande.

Enligt ämbetets mening synes det, som om den tolkning av lagrummet
som innebär att åklagaren äger behörighet att föra sådan talan, varom här
är fråga, har avgörande skäl för sig. I detta hänseende är till en början att
beakta, att enligt 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken åklagaren äger
i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Denna bestämmelse
äger tillämpning jämväl i fråga om användande av särskilda rättsmedel.
Vad angår strafförelägganden saknas något allmänt rättsmedel. Det
särskilda rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken har tillskapats i den
misstänktes intresse. Detta rättsmedel står således icke till buds för åklagaren.
Detta har medfört, att i fall då åklagaren finner något sådant fel
vidlåda ett strafföreläggande, som avser 59 kap. 5 § rättegångsbalken, och
felet länt den misstänkte till fördel — exempelvis att den misstänkte blivit
ålagd penningböter i stället för normerade böter -—■ möjlighet saknas för
åklagaren alt åvägabringa ändring i den genom strafföreläggande! ålagda

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

bötespåföljden. När det i lagrummets text anges, att strafföreläggande
»skall på besvär av den som föreläggandet avser undanröjas», synes enligt
ämbetets mening därmed avses endast att ge uttryck åt det förhållandet, att
åklagaren icke äger till men för den misstänkte begagna rättsmedlet i fråga.
Anledning saknas att uppfatta de ifrågavarande orden så, att de skulle
åsyfta något förbud för åklagaren att med stöd av den allmänna regeln i 20
kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken anlita rättsmedlet till förmån för
den misstänkte. Ämbetet kan ej heller finna, att något rättspolitiskt skäl
föreligger för att åklagaren skulle vara betagen möjligheten att till förmån
för den misstänkte yrka undanröjande av strafföreläggande. I de fall, där
hovrätt avvisat åklagarens talan, har detta skett utan annan motivering än
att sådan talan som avses i lagrummet får föras eudast av den som straffföreläggandet
avser.

Vad angår frågan vilka utvägar som eljest står åklagaren till buds att i den
misstänktes intresse få felaktiga strafförelägganden undanröjda, erinrar
ämbetet om att möjlighet finns att anlita resningsvägen. I skrivelsen närnnes
att ämbetet i ett flertal fall sökt resning till förmån för den misstänkte
beträffande strafförelägganden i fall, där den för vilken strafföreläggande!
utfärdats icke begått gärningen eller då han ej uppnått straffmyndig ålder.
I det förra fallet — således där vederbörande ej begått gärningen — torde
emellertid rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken över huvud ej kunna
användas. Någon av de i nämnda lagrum angivna grunderna för undanröjande
av strafföreläggande torde i dylikt fall ej kunna anses föreligga.
Att använda resningsvägen innebär en betydande omgång. Vederbörande
åklagare kan icke själv söka resning utan måste via statsåklagaren göra
framställning i saken till riksåklagarämbetet, som därefter har att granska
handlingarna samt uppsätta och inge resningsansökan. Vidare blir det högsta
domstolen i stället för hovrätterna som kommer att belastas med prövningen
av dessa rutinärenden. Sistnämnda förhållande framstår naturligen
— med hänsyn till vikten av att undvika onödig arbetsbelastning för den
högsta lagskipande instansen — såsom särskilt otillfredsställande.

Enligt vad ämbetet ifrågasätter kan en annan utväg vara, att åklagaren
uppsätter och undertecknar besvärsinlagan och därefter låter den misstänkte
å inlagan teckna påskrift, att han biträder åklagarens talan. Ett sådant tillvägagångssätt
är emellertid i praktiken icke alltid användbart och erbjuder
i varje fall ofta vanskligheter.

Enligt ämbetets mening framstår det såsom angeläget, att det fastslås, att
åklagarna äger behörighet att till förmån för misstänkt föra sådan besvärstalan
som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta synes ämbetet icke
kunna ske annorledes än genom ett förtydligande av stadgandet.

Departementschefen

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen följande
:

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

»Såsom riksåklagarämbetet anfört är det uppenbarligen angeläget att tillfredsställande
möjligheter erbjudes till undanröjande av sådana felaktiga
strafförelägganden, varom i ämbetets skrivelse talas. De av ämbetet åberopade
fallen visar, att det föreligger ett praktiskt behov att åklagare här såsom
eljest i brottmål skall kunna fullfölja talan till förmån för den misstänkte.
Skäl synes visserligen kunna anföras för en tolkning av gällande
bestämmelser därhän att sådan möjlighet redan är förhanden. Det kan emellertid
icke bestridas, att den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap.
5 § rättegångsbalken är ägnad att framkalla osäkerhet beträffande stadgandets
rätta innebörd. Denna osäkerhet återspeglas i de skiljaktiga hovrättsavgörandena
i frågan. På grund av det i lagen stadgade fullföljdsförbudet
finns icke någon möjlighet att bringa frågan under högsta domstolens prövning
och därmed erhålla prejudicerande avgörande. Den rådande ovissheten
om lagens innebörd i förevarande avseende synes därför lämpligen böra
bringas ur världen genom en jämkning av lagtexten. Denna jämkning bör
ha till syfte att undanröja det hinder som med den nuvarande avfattningen
av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken må kunna anses möta mot tilllämpning
av regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket också beträffande godkända
strafförelägganden. Nämnda syfte torde enklast kunna nås genom uteslutande
av orden »av den som föreläggandet avser» i 59 kap. 5 §. Har straffföreläggande
undanröjts, får självfallet icke därefter dömas till eller föreläggas
svårare straff för samma gärning. En regel härom torde böra upptagas
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum stadgade grunder på
vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagarämbetet
angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärningen
bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.»

Lagrådet

Lagrådet anförde:

»Innebörden av 20 kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken får anses vara,
att åklagare — jämte det han förutsättes äga på vedertaget sätt i brottmål
fullfölja talan i högre rätt till men för den misstänkte — uttryckligen tillerkännes
befogenhet att fullfölja talan även till den misstänktes förmån,
därest så av omständigheterna skulle finnas påkallat.

I den gängse kommentaren till rättegångsbalken uttalas (s. 236 o. f.), att
nämnda lagrum är tillämpligt ''jämväl i fråga om användande av särskilda
rättsmedel (resning och besvär över domvilla)’. Uppenbarligen gäller dock
det sagda endast under förutsättning, att ett särskilt rättsmedel överhuvud
ställts till åklagares förfogande. Detta är fallet beträffande mål som avgjorts
i rättegångsväg. Vad åter angår strafföreläggande omnämnes i rättegångsbalken
inlet annat rättsmedel än besvär enligt 59 kap. 5 § ''av den som
föreläggandet avser’. Alt detta rättsmedel skulle stå till förfogande även
för åklagare kan i enlighet med det ovan anförda icke antagas. Denna
ståndpunkt vinner stöd av uttalanden i processlagbcredningens och process -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

kommissionens betänkanden (SOU 1938: 44 s. 586 o. f.; 1926: 32 s. 242,
244) samt i kommentaren till rättegångsbalken (s. 869).

Resningsbestämmelserna i brottmål äro ej på liknande sätt begränsade.
Där skiljes mellan resning till förmån för den tilltalade (58: 2) och resning
till men för den tilltalade (58: 3). Resning bör tydligen kunna sökas, i förra
fallet av såväl åklagare (riksåklagaren) som tilltalad, i det senare fallet av
åklagare. Utan vidare kan emellertid ej tagas för visst, att dessa bestämmelser
överhuvud äro avsedda för strafförelägganden. Resningskapitlets avfattning
tager i allmänhet klart sikte på rättegångsmål, och detta gäller icke
minst stadgandena om förfarandet, då resning beviljas (58: 7). Det finns
vidare anledning fråga, varför åklagare skulle genom resning äga söka rättelse
i strafföreläggande, när klagorätt ej tillerkänts åklagare enligt 59 kap.
5 §. Med visst fog skulle kunna sägas, att åklagare, när han utfärdar straffföreläggande,
utövar ett slags dömande verksamhet. Alldeles otänkbart vore
ej att på denna grund anse honom utesluten från att föra talan mot förelägganden
som han själv utfärdat.

Vad man än må anse i detta ämne, har i praxis antagits, att resning kan
ifrågakomma beträffande strafföreläggande, och det är framför allt på ansökan
av riksåklagaren som resning kommit till stånd. Till stöd för denna
praxis synes kunna anföras att, om än bestämmelserna i 58 kap. rättegångsbalken
enligt sin lydelse närmast äro tillämpliga på rättegångsmål, stadgandet
i § 19 regeringsformen dock förutsätter ett mera vidsträckt område för
resning och att man inom detta vidare område bör äga i större eller mindre
omfattning falla tillbaka på resningsbestämmelserna i rättegångsbalken. Det
må även anmärkas, att processkommissionen ansåg att resning skulle kunna
användas vid strafföreläggande (SOU 1926:32 s. 236, 237, 242).

Veterligen har resning i anledning av strafföreläggande sökts endast till
den bötfälldes förmån. Det förefaller också som om de i 58 kap. 3 § rättegångsbalken
angivna resningsgrunderna i här avsedda sammanhang skulle
ha ringa praktisk betydelse. Helt kan väl dock ej uteslutas, att de kunde erhålla
tillämpning, och möjligheten av att resning kan beviljas även till men
för den bötfällde bör därför ej avvisas (jfr SOU 1926: 32 s. 236—237).

När resning beviljas, brukar högsta domstolen undanröja strafföreläggandet.
Detta gäller även, då föreläggandet upptar gemensamt straff för flera
brott men resningsanledning föreligger endast beträffande ett av dessa brott.
(Se NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557.) Förfarandet i detta avseende kan sägas
ansluta sig till vad som före lagändring 1954 gällde om underställning av
strafföreläggande. Undanröjandet medför att åklagaren, om han har anledning
därtill, kan väcka åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt strafföreläggande.

För att härefter återvända till 59 kap. 5 § rättegångsbalken kan som tänkbar
förklaring till den där stadgade begränsningen — utöver vad redan antytts
— ytterligare anmärkas, att ett strafföreläggande blir gällande mot den
misstänkte först sedan han personligen godkänt det samt att klagotiden, som
omfattar en månad, räknas först från det åtgärd för verkställighet företogs

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 195t)

hos den misstänkte (48:3, 4; 59:6). Det kunde tyckas som om den bötfällde
härigenom hade goda möjligheter att själv tillvarataga sin klagorätt.
Emellertid får beaktas, att riskerna för fel och misstag äro betydligt större,
när strafföreläggande kommer till användning, än i rättegång. Vissa fel
kunna vara svåra att upptäcka för den misstänkte, såsom oriktig rättstilllämpning
eller underlåtenhet att beakta inträdd preskription. Särskilt som
blanketterna till strafföreläggande icke torde innehålla besked om den särskilda
klagorätten, kan det tänkas att den bötfällde helt förbiser denna
möjlighet. Under dessa omständigheter är det förklarligt och önskvärt, att
åklagaren, när han upptäcker att fel begåtts, söker ställa saken till rätta.

En lagändring för att främja sådana åtgärder synes emellertid vara förenad
med vanskligheter, om vilka remissprotokollet icke ger någon uppfattning
och som därför icke på den föreliggande utredningen torde kunna tillräckligt
överblickas.

Till en början må nämnas, att om resning beträffande strafföreläggande
enligt vad ovan antytts antages kunna ifrågakomma även till men för den
misstänkte, det får övervägas, om ej även klagorätt för åklagare bör medges
till men för den som strafföreläggandet avser. Första stycket i remitterade
förslaget antyder icke heller någon begränsning i detta hänseende, vilket
däremot är fallet med det tillagda sista stycket.

Då bifall till besvären alltid föranleder strafföreläggandets undanröjande
(59: 5), måste, såsom vid resning, åklagaren, om han har anledning därtill,
äga anställa åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt rättat straffföreläggande.
Det kan frågas, hur man under sådana förhållanden kan avgöra,
om besvär anförts till förmån för eller till men för den som det överklagade
strafföreläggandet avser. Samma spörsmål torde emellertid föreligga
vid resning, ehuru där i skilda paragrafer behandlas resning till förmån
för och resning till men för den misstänkte, varför en uppdelning kan
ske redan genom en hänvisning till det avsedda lagrummet. I brist på en
sådan uppdelning torde man beträffande klagan över strafföreläggande få
bedöma spörsmålet med ledning av besvärsinlagans innehåll; i många fall
förhåller det sig så, att den bötfällde aldrig borde ha straffats, och då är
det utan vidare klart att besvären äro till hans förmån.

Enligt det nya sista stycket i remissförslaget skulle, om strafföreläggande
undanröjts, ej därefter för samma gärning få dömas till eller föreläggas svårare
straff.

Stadgandet, som ansluter sig till 51 kap. 25 § rättegångsbalken, skulle
emellertid ej kunna bibehållas oförändrat, om klagan tänkes kunna föras
även till men för den som strafföreläggandet avser, något som lydelsen av
första stycket, enligt vad förut sagts, ej i och för sig utesluter. — Vore stadgandet
behövligt, borde det för övrigt redan från början ha upptagits i den
gällande lagtexten.

Framhållas må även det anmärkningsvärda i att införa ett stadgande i
detta ämne i kapitlet om domvillobesvär, när man ej har någon motsvarande
bestämmelse för det fall, att strafföreläggande undanröjes i samband med

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

att resning beviljas. Mot stadgandets avfattning kan i övrigt erinras, att
hänsyn ej tagits till det förhållandet, att strafföreläggande kan upptaga gemensamt
straff för flera gärningar och att undanröjandet måhända föranJedes
av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den
misstänkte till last.

På nu anförda skäl bör enligt lagrådets mening en ändring i förevarande
lagrum icke vidtagas utan frågan därom uppskjutas i avbidan på närmare
utredning. Måhända kunde därvid finnas tillräckligt, att åtgärder vidtogesi
syfte att på lämpligt sätt — genom åklagare eller annorledes -— hjälpa
den med föreläggandet avsedde att själv genom besvär eller ansökan om
resning tillvarataga sitt intresse. De legislativa åtgärderna kunde då kanske
inskränkas till föreskrifter i instruktion eller annan adminstrativ författning
(jfr rättegångsbalken 12: 3, 22, 24).»

I anledning av lagrådets uttalanden anför departementschefen i propositionen
följande:

»Den i det remitterade förslaget upptagna ändringen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken
syftar till att öppna möjlighet för åklagaren att till förmån för
den som ett strafföreläggande avser föra talan om föreläggandets undanröjande.
Enligt min mening bör en lagändring med detta begränsade syfte kunna
genomföras utan sådan ytterligare utredning som lagrådet antyder. Anledning
att i nu förevarande sammanhang överväga om klagorätt för åklagare
bör medges även till men för den som strafföreläggandet avser synes
mig ej föreligga. Några särskilda komplikationer synes ej heller uppstå i det
av lagrådet berörda fallet, att strafföreläggande upptar gemensamt straff för
flera gärningar och undanröjandet föranledes av att endast en av dessa
gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last. Lagrådet antyder
även möjligheten att frågan skulle kunna lösas genom åtgärder i syfte
att på lämpligt sätt hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv tillvarataga
sitt intresse. Jag anser det emellertid vara en riktigare ordning att åklagaren
får möjlighet att själv föranstalta om rättelse då han funnit att fel begåtts
vid utfärdande av strafföreläggande. Förslaget därom synes därför böra
genomföras.»

C. Domareedens utbytande mot högtidlig försäkran m. m.
Gällande bestämmelser

I 4 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas följande:

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar
rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra,
som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än do -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

men avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en
ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

Beträffande domareedens utbytande mot försäkran
på heder och samvete må nämnas följande.

Enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning — vilken upphävts genom tillkomsten
av religionsfrihetslagen — skulle det ankomma på Konungen att
meddela förordnande hur det skulle förfaras i fall då främmande trosbekännare
var av sådan lära som ej tillstadde edsavläggande.

I ett år 1927 avgivet betänkande (SOU 1927: 13) — vilket dock ej kom att
föranleda lagstiftning — framlade 1925 års religionsfrihetssakkunniga förslag
till lag om edgångs utbytande i vissa fall mot försäkran på heder och
samvete. I förslaget stadgades bl. a. att vägran att avlägga ed skulle prövas
av den myndighet, inför vilken eden eller försäkran skulle avgivas.

Processlagberedningens förslag till lydelse av 4 kap. 11 § rättegångsbalken
överensstämmer helt med den sedermera antagna lagen. Vad angår domareedens
ersättande mot högtidlig försäkran uttalade beredningen att med
stöd av 16 § dissenterförordningen domareeden syntes med Konungens tillstånd
kunna utbytas mot försäkran på heder och samvete. Tillstånd till utbyte
av domareed borde enligt förslaget alltid meddelas av Konungen.

I motion till 1948 års riksdag (II: 30) berördes frågan om edens utbytande
mot högtidlig försäkran. I motionen påfordrades bl. a., att regeringen borde
befrias från ärenden av detta slag.

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8/1948) uttalade första lagutskottet
bl. a. att bestämmelsen om Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
dispens från skyldigheten att avlägga domareed sannolikt tillkommit som
en garanti mot missbruk av den möjlighet till utbyte av ed som lagen öppnar.
Med den nu gällande regeln kunde nämligen förutsättas, att endast de
vilka hyste verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången hos
Kungl. Maj :t gjorde framställning om edens utbytande mot försäkran.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den historiska bakgrunden till domareedens nuvarande
formulering torde få hänvisas till den utförliga framställning
i ämnet, vilken lämnats i dissenterlagskommitténs den 21 maj 1949
avgivna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949:
20 s. 362—369).

Vid åtskilliga tillfällen under förra århundradet har förslag framkommit
om bl. a. sådan ändring av domareeden att hänvisningen till Guds lag
skulle utgå därur, senast i proposition till 1885 års riksdag. Även efter nya

14 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

rättegångsbalkens ikraftträdande har domareeden varit föremål för ändringsförslag.
Sålunda hemställdes i den förut omnämnda motionen 11:30
vid 1948 års riksdag att sådan lagändring måtte vidtagas att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av domareuppdrag, icke skulle få någon religiös
prägel. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen kom
första lagutskottet även in på innebörden av uttrycket Guds lag. I detta hänseende
anförde utskottet att däri icke torde böra inläggas annat än en förpliktelse
för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter
i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud,
som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa
normer till grund för den dömande verksamheten syntes utskottet kunna
avgivas av envar oavsett religiös uppfattning. Utskottet tillfogade att frågan
huruvida någon jämkning av edens ordalydelse i denna del vore erforderlig
kunde väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén, som år
1943 tillkallats för att verkställa utredning rörande en ny dissenterlagstiftning.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen — som tidigare
nämnts — ej någon riksdagens åtgärd. Gentemot den av utskottet hävdade
tolkningen, att uttrycket Guds lag blott åsyftade vissa allmänt humanitära
moralbud, gjordes i en vid utskottets utlåtande fogad reservation gällande
att uttrycket hänsyftade på Mose lag.

I sitt förut omnämnda betänkande med förslag till religionsfrihetslag
m. in.1 föreslog dissenterlagskommittén, att hänvisningen i domareeden till
Guds lag skulle utgå. Som motivering härför anförde kommittén bl. a. att
den innebörd som uttrycket numera finge anses äga, ej framginge klart och
otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kunde ge anledning till tvekan
och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet syntes kommittén
böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kom att
enligt vanligt språkbruk uttrycket närmast innefattade en förpliktelse för
domaren att — vid sidan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar — i sin
rättsskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade
måste orden i fråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds
existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grundad
på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt — för
en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett
otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren hade med rätta tagit hänsyn
till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till utbyte
av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete.
Det var enligt kommitténs mening lika påkallat att samma hänsyn visades
beträffande uttrycket Guds lag. Att domaren i sin gärning skulle beakta,
jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsatser,
i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde vara tillräckligt
angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i

1 Betänkandet är undertecknat av t. f. presidenten H. J. Nordenskjöld, kammarrättsrådet
Nils Bodin, riksdagsmannen Verner Hedlund, biskopen Gustaf Ljunggren, riksdagsmannen
Gust. Mosesson och professorn Gunnar Westin.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

alla domar rätt göra». Slutligen framhöll kommittén, att domareedens innehåll
givetvis ej kunde variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om
Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen
vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än hade.

Yttrande över betänkandet avgavs av över hundratalet myndigheter och
organisationer. Utom i åtta fall tillstyrktes ändringsförslaget beträffande
domareeden eller lämnades detsamma utan erinran. Bland de myndigheter,
som avstyrkte förslaget, må nämnas Svea hovrätt, som ansåg tillräckliga
skäl ej föreligga att ur eden borttaga orden Guds lag. I den proposition (nr
100) med förslag till religionsfrihetslag m. m., som på grundval av betänkandet
förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, att han ansåg, att avläggandet av eden icke
kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om
innebörden. Under framhållande av att man vid antagandet av den nya
rättegångsbalken låtit eden behålla sitt traditionella innehåll efter en varsam
modernisering av uttryckssätten fann statsrådet Zetterberg det icke
påkallat att åter ändra edens lydelse. Något förslag härom upptogs ej i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen anfört:

»I slutet av förra året medgavs åtskilliga städer att utse ett betydligt ökat
antal nämndemän i sina rådhusrätter. Denna ökning av nämndemanskåren
utgör närmast en följd av de nya regler angående rådhusrätts sammansättning
i brottmål, vilka trädde i kraft den 1 januari i år. ökningen
av antalet nämndemän har medfört att på sista tiden ett stort antal ansökningar
inkommit till Kungl. Maj :t med begäran om domareedens utbytande
mot försäkran på heder och samvete.

Enligt min mening är ifrågavarande slag av ärenden ej av sådan beskaffenhet
att de påkallar Kungl. Maj :ts prövning. Då det gäller vittne har motsvarande
befogenhet tillagts rätlen. Så synes kunna ske även med ärenden
angående utbyte av domareed. Jag kan icke finna att en överflyttning av tillståndsärendena
på rätten skulle innebära risk för missbruk av utbytesmöjligheten.
En reform av nu angivet slag ligger för övrigt i linje med strävandena
att befria Kungl. Maj:t från handläggningen av ärenden av enklare beskaffenhet.
Jag förordar alliså den ändrade ordningen, att det skall ankomma på
rätten att ge tillstånd till edens utbytande mot försäkran på heder och samvete.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga även frågan om utformningen
av domareeden och den försäkran på heder och samvete, som
kan få avgivas i stället för eden. Såsom av den föregående redogörelsen
framgår inrymmer domareeden utfästelse att döma efter Guds lag. Denna
hänvisning till Guds lag hade uteslutits redan i de av lagkommittén åren
1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk. Samma var förhållandet
med det edsformulär, som ingick i det av äldre lagberedningen år

16 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

1849 framlagda förslaget till rättegångsbalk. Så sent som 1949 föreslogs av
dissenterlagskommittén att orden skulle utgå ur edsformuläret.

Förbindelsen att döma efter Guds lag har numera ansetts endast innebära
ett åtagande från den blivande domarens sida att i sin dömande verksamhet
iakttaga allmänt humanitära moralbud. Som dissenterlagskommittén
påpekat kan det knappast göras gällande att den innebörd, som uttrycket
Guds lag sålunda anses äga, klart och otvetydigt framgår av själva ordalydelsen;
denna ger i stället anledning bade till tvekan och ovisshet om den
rätta meningen. Redan denna omständighet utgjorde ett av skälen till att
kommittén föreslog att de ifrågavarande orden skulle uteslutas ur edsformuläret.
Också för mig framstår det som otillfredsställande att i edsformuläret
användes ett uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen
ger vid handen. Särskilt betänkligt synes detta vara i sådana fall där vederbörande,
under hänvisning till sin uppfattning i religiösa frågor, fått tillstånd
att avgiva försäkran på heder och samvete i stället för ed. Hänvisningen
till Guds lag ingår nämligen även i sådan försäkran, vars lydelse är
likalydande med edens. Orden Guds lag synes därför böra utmönstras ur
formuläret. Det må framhållas, att ett borttagande av uttrycket icke kan
sägas ändra domareedens sakliga innehåll. De etiska kraven på domaien torde
med tillräcklig tydlighet framgå av ålägandet i domareeden att ''efter
bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra’.»

Lagrådet

Två av lagrådets ledamöter förklarade sig icke kunna tillstyrka det framlagda
förslaget om ändring av domareden samt anförde till stöd för sm ståndpunkt: »Vad

först angår den i domareden upptagna hänvisningen till Guds lag
avböjdes dess uteslutande så sent som 1951. I proposition nr 100/1951 med
förslag till religionsfrihetslag framhölls (s. 133), att samtliga remissinstanser,
som yttrade sig om dissenterlagskommitténs förslag till ändring i
domareden, avstyrkte förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och
Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala. Svea hovrätt, som anslöt sig
till kommitténs tolkning av uttrycket ''Guds lag’, anförde, att tillräckliga
skäl ej förelåge att ur eden borttaga detta uttryck, som ägde traditionens
helgd och som i ej ringa mån bidroge till edens högtidlighet och värde.
Juridiska fakulteten i Uppsala fann det osannolikt, att uttrycket Guds
lag’ skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden för någon, som gjort
sig underkunnig om ordens mening; nagon annans uppfattning syntes icke
förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menade att borttagande av uttrycket
''Guds lag’ icke kunde betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet erinrade för egen del, att
med den gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket Guds
lag’, enligt vilken detta uttryck syftade på ett allmänt rättsmedvetande, avläggandet
av denna ed icke kunde innebära något samvetstvång för den

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag
hade försök gjorts att omformulera domareden på ett mera genomgripande
sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942 valdes i stället
den enligt departementschefens mening lämpligare utvägen att, såsom processlagberedningen
föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll
efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste enligt departementschefen
anses alldeles opåkallat att åter ändra edens lydelse. Departementschefen
kunde icke tillstyrka kommitténs förslag därom.

Nu föreliggande remissprotokoll upptar icke några nya omständigheter,
som i och för sig kunde vara ägnade att leda till ett annat bedömande än
det som redovisades i 1951 års proposition. Någon ytterligare utredning
eller något remissförfarande har ej heller förekommit. Med hänsyn härtill
och i betraktande av de meningsmotsättningar, som framträtt, synes en
ändring icke böra genomföras, helst som man icke förvissat sig om, hur den
skulle uppfattas vid våra domstolar. Dessa äro de som närmast kunna ha
intresse av att vårda sig om traditioner på domstolsväsendets område, och
de torde även kunna uttala sig om det praktiska behovet av den ifrågasatta
ändringen. I remissförfarandet med anledning av dissenterlagskommitténs
förslag synas domstolarna ha varit företrädda endast genom två
av hovrätterna.»

Lagrådets övriga ledamöter anförde:

»Vid tidigare prövning av frågan om den i domareden upptagna hänvisningen
till Guds lag avböjdes dess borttagande mycket bestämt. Då hänvisningen,
vars innebörd varit omtvistad, på vissa håll synes ha väckt samvetsbetänkligheter
samt edsformuläret även efter borttagandet av orden ''Guds
och’ bibehåller sin av ålder kända vördnadsbjudande stil, vilja vi emellertid
icke framställa någon invändning mot förslaget i denna del.»

Förslaget att överflytta prövningen av frågor om utbyte av domareden
mot försäkran till rätten ansåg lagrådet icke möta någon betänklighet. Lagrådet
anförde vidare:

»Avgörandet bör, om ed eller försäkran skall avläggas inför fullsutten
rätt, tillkomma denna. År det åter rättens ordförande, som skall upptaga
eden eller försäkran, bör rimligen avgörandet om utbyte av ed mot försäkran
tillkomma honom. Till jämförelse må nämnas, att i allmän underrätt
fråga om utbyte av vittnesed mot försäkring kan komma alt avgöras av en
lagfaren domare utan nämnd, när vittnet höres utom huvudförhandling eller
vid huvudförhandling i omedelbar anslutning till förberedelse.

För eu ändring av nu angiven innebörd kan icke vara tillfyllest att, såsom
föreslagits i remissprotokollet, ordet ''Konungens’ i andra stycket utbytes
mot ''rättens’. Man måste beakta att i tredje stycket de myndigheter,
som ha att taga befattning med ifrågavarande ärenden, betecknats som
''domstol’ och ''rättens ordförande’. Då det ej är rådligt att övergiva denna
terminologi men svårighet möter att införa den i remitterade förslagets
andra stycke, synes enklaste utvägen vara att överföra till andra stycket ett
stadgande om att ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordfö2
Bihang titt riksdagens protokoll 195!). 9 samt. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

rande samt därefter i samma stycke — eller möjligen såsom ett tredje stycke
—- föreskriva, att med domstolens eller ordförandens tillstånd den, som på
grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga
ed, må i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma
innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

I fråga om vissa andra fristående domstolsärenden av administrativ typ
meddelades — i anslutning till ett uttalande av det lagråd som granskade
förslaget till rättegångsbalk — i 22 § lagen om införande av nämnda balk
bestämmelser om fullföljd av talan mot underrätts beslut m. in. Föreskrifter
i detta ämne torde knappast behövas för de fall, varom nu är fråga, då
det väl kan tänkas att förhållandena utveckla sig så, att ett överklagande
aldrig blir aktuellt.

Om i enlighet med förslaget Kungl. Maj :t ej vidare skall taga befattning
med här avsedda ärenden, torde jämkning få ske i 8 § lagen den 22 juni
1928 om arbetsdomstol, vilket lagrum i samband med rättegångsreformen
anpassades till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.»

Av lagrådet förordad jämkning av 4 kap. 11 § rättegångsbalken, såvitt
angår utbytande av domareden mot försäkran, samt 8 § i lagen om arbetsdomstol
har vidtagits i propositionen.

Utskottet

Innan domare må tjänstgöra skall han avlägga ed eller försäkran. Eden
och försäkran skiljer sig till innehållet endast med avseende å de inledande
orden. Den som avlägger ed har att avge sitt domarlöfte »inför Gud den
allsmäktige och vid hans heliga ord», medan försäkringen i stället avgives
på heder och samvete. För att få avlägga försäkran i stället för ed fordras
Konungens tillstånd, som kan lämnas dem, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed.

Såväl eden som försäkran innefattar en utfästelse att efter »bästa förstånd
och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike,
och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar». I propositionen
föreslås att hänvisningen till Guds lag utmönstras ur formuläret. Detta förslag
till ändring överensstämmer med det enhälliga förslag i ämnet som år
1949 framlades av dissenterlagskommittén, vari ingick såväl representanter
för svenska kyrkan som företrädare för ett par frikyrkliga samfund. Motionärerna
motsätter sig bifall till propositionen i denna del.

Innebörden av hänvisningen till Guds lag har varit omtvistad men numera
torde allmän enighet råda därom att förbindelsen i fråga icke innebär
annat än ett åtagande att i domarverksamheten iakttaga allmänt humanitära
moralbud. Med utgångspunkt från denna uppfattning har första lagutskottet
vid sin behandling av frågan år 1948 funnit att envar, oavsett religiös
uppfattning, syntes kunna avlägga ett löfte av sådan innebörd. Emellertid
synes erfarenheten ha visat att hänvisningen till Guds lag på sina håll

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

väckt samvetsbetänkligheter. Till en del torde detta vara att tillskriva ordalagen
i formuläret, vars avfattning otvivelaktigt är ägnad att föranleda tvekan
om det rätta innehållet. För den som väl äger insikt om hänvisningens
innebörd men som icke erkänner Guds existens måste också redan den omständigheten
att hans löfte förknippas med ett uttryckligt omnämnande av
Guds namn te sig främmande. I dessa förhållanden ligger uppenbarligen en
fara för att avgivandet av domarlöftet hos vissa personer kan komma att
uppfattas som ett intrång i samvetsfriheten.

De nu angivna olägenheterna jämte den omständigheten att det måste
anses i och för sig otillfredsställande att edsformuläret i nu förevarande avseende
upptager uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen anger
synes utskottet utgöra tillräckliga skäl att företaga en jämkning av formuläret.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att hänvisningen
till Guds lag helt kan uteslutas utan att det sakliga innehållet därigenom
ändras. Ej heller torde kunna göras gällande att något av edsformulärets
egenskap att inskärpa allvaret i det avgivna löftet skulle gå förlorat genom
den föreslagna uteslutningen. Utskottet vill därför förorda propositionens
förslag i denna del liksom även förslaget att frågan om tillstånd till utbyte
av domared mot försäkran skall avgöras av domstolen eller rättens ordförande.

Förslaget om viss ändring i reglerna för undanröjande av godkänt straffföreläggande
föranleder intet annat uttalande från utskottets sida än att
utskottet vill som sin mening framhålla, att behov att erhålla vidgade möjligheter
till rättelse av felaktiga strafförelägganden föreligger och att erforderliga
lagändringar för tillgodoseende av detta önskemål kan genomföras
i enlighet med vad departementschefen föreslagit.

Det genom propositionen framlagda förslaget till utsträckning av våglängden
för hämtning till förhör har icke givit anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 471 och II: 576
måtte bifalla förevarande proposition, nr 143.

Stockholm den 6 maj 1959

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Branting*, fru Gärde Widemar*, herrar
Per Olofsson, Lindgren, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg, Robert Johansson
och Arvidson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, fru Johansson, herrar
Onsjö, östrand, fru Boman, fru Löfqvist* och herr Edlund.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

Reservation

av herrar Lindgren, Robert Johansson, Arvidson, Onsjö, fru Boman och
herr Edlund,

vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Innan domare---(lika med utskottet)-----avlägga ed.

Såväl eden som försäkran innefattar en utfästelse att efter »bästa förstånd
och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike,
och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar». I propositionen
föreslås att hänvisningen till Guds lag utmönstras ur formuläret. Detta förslag
till ändring överensstämmer med det förslag i ämnet som år 1949 framlades
av dissenterlagskommitlén. Motionärerna motsätter sig bifall till propositionen
i denna del.

Utfästelsen i domareden att döma efter Guds lag har nära trehundraårig
hävd. Att detta uttryck äger traditionens helgd och ej i ringa mån bidrager
till edens högtidlighet och värde har Svea hovrätt givit vittnesbörd om i sitt
avstyrkande yttrande över dissenterlagskommitténs ovan omnämnda förslag.
Denna hovrättens negativa inställning delades av samtliga de övriga sju
remissinstanser, som särskilt yttrade sig över kommitténs förslag till ändring
av domareden. Vid sin prövning av kommittéförslaget år 1951 fann
också dåvarande departementschefen att det måste anses alldeles opåkallat
att ändra edens lydelse (se prop. nr 100/1951). Även riksdagen har på senare
tid haft att direkt taga ställning till den nu väckta frågan. På hemställan
av första lagutskottet i utlåtande nr 8 år 1948 avvisade riksdagen
motionsvis framställda krav i frågan. Utskottet anförde att i uttrycket Guds
lag icke torde böra inläggas annat än en förpliktelse för den blivande domaren
att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter i sin domargärning
iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den
kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa normer till grund för den
dömande verksamheten syntes utskottet kunna avgivas av envar oavsett religiös
uppfattning.

En särskild utredning med efterföljande remissförfarande har sålunda
nyligen lett fram till ståndpunkten att en ändring av edens ordalydelse icke
varit befogad. Mot denna bakgrund ställes man naturligen inför frågan
vilka skäl som nu kan motivera ett frångående av den ståndpunkt som tidigare
intagits av Kungl. Maj :t och riksdagen. Såsom anmärkts inom lagrådet
har icke framförts några nya omständigheter som är ägnade att föranleda
till annat bedömande än tidigare, ej heller har någon ytterligare utredning
eller något remissförvarande förekommit. Man saknar sålunda grundval
för en bedömning av hur den ifrågasatta ändringen skulle uppfattas vid
domstolarna, som närmast har intresse av att vårda sig om traditioner, på
domstolsväsendets område och vilka även skulle kunna yttra sig om det
praktiska behovet av ändringen. Det sagda utvisar att det saknas skäl för
utskottet att frånträda sin tidigare uppfattning.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

Utskottet vill, i likhet med vad som skett vid förutvarande prövning av
denna fråga, konstatera att utfästelsen att döma efter Guds lag med den
innebörd som uttrycket anses ha icke kan uppfattas som ett intrång i samvetsfriheten.
Det väckta förslaget kan därför icke anses uppburet av ett religionsfrihetsintresse.

På grund av det anförda kan utskottet icke förorda det genom propositionen
framlagda förslaget om ändring av domareden. Mot förslaget om att
tillstånd till utbyte av domared mot försäkran skall prövas av domstolen
eller rättens ordförande har utskottet ej någon erinran.

Förslaget om--— (lika med utskottet)---— departementschefen

föreslagit.

Det genom---(lika med utskottet) —----till erinran.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 471 och
11:576 samt med förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken — måtte för
sin del antaga detta förslag med den ändringen däri att 4
kap. 11 § erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Domare skall, innan han
tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid
hans heliga ord, att jag vill och skall
efter mitt bästa förstånd och samvete
i alla domar rätt göra, ej mindre
den fattige än den rike, och döma
efter Sveriges lag och laga stadgar;
aldrig lag vränga eller orält främja
för släktskap, svågerskap, vänskap,
avund, illvilja eller räddhåga, ej heller
för mutor och gåvor eller annan
orsak, under vad sken det vara må;
ej den saker göra, som saklös är, eller
den saklös, som saker är. Jag
skall varken förr, än domen avsäges,
eller sedan uppenbara dem, som till
rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Del -

Domare skall, innan han må
tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid
hans heliga ord, att jag vill och skall
efter mitt bästa förstånd och samvete
i alla domar rätt göra, ej mindre
den fattige än den rike, och döma
efter Guds och Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt
främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga,
ej heller för mutor och gåvor
eller annan orsak, under vad sken det
vara må; ej den saker göra, som saklös
är, eller den saklös, som saker
är. Jag skall varken förr, än domen
avsäges, eller sedan uppenbara dem,
som till rätta gå, eller andra de rådslag
rätten inom stängda dörrar hål -

4 KAP.
11 §•

må

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959

(Kungl. Maj.ds förslag) (Utskottets förslag)

ta allt vill och skall jag som en är- ler. Detta allt vill och skall jag som
lig och uppriktig domare troget hål- en ärlig och uppriktig domare troget
la.» hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Med domstolens
eller ordförandens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva
försäkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i
första stycket.

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

590824 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag