Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u27 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Nr 27

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgad rätt att i
brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 319 i första kammaren av herrar Osvald och Sundelin och nr
409 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl., i de delar desamma
avser rätt för tilltalad att få sin talan prövad av högsta domstolen.
I övrig del, som berör resningsinstitutet, har motionerna behandlats av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
angående de ändringar av rättegångsbalken och därtill hörande författningar,
som erfordras för åstadkommande av att ansökningar om rätt att fullfölja
brottmål till högsta domstolen antingen utan inskränkning bifalles i
samtliga difforma mål samt i sådana konforma mål, i vilka de tilltalade
förnekar brottslig gärning, eller för avgörande hänskjutes till särskild domstolskommilté,
vari ingår lekmän och vari högsta domstolen är i minoritet.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser

I 54 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att talan mot hovrätts dom skall
föras genom ansökan om revision. Enligt 9 § må dock fullföljd talan i mål
som väckts vid underrätt ej, med mindre högsta domstolen meddelat parten
tillstånd därtill, komma under högsta domstolens prövning i vidare mån
•in som framgår av bestämmelserna om prövningstillstånd. Vad nu sagts
gäller ej talan, som i mål om allmänt åtal föres av riksåklagaren eller av
justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. I 10 § första stycket föreskrives,
att prövningstillstånd endast må meddelas 1. om för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, alt talan prövas av
högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha
synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga (prejudikat- och intressedispens),
eller 2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill
hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 dr 1957

skäl förekommer till talans prövning (ändringsdispens). Meddelas ej prövningstillstånd,
skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. I anledning
av talan rörande ansvar må enligt 12 § prövningstillstånd enligt andra
punkten ej meddelas tilltalad, med mindre hans talan avser brott varå straffarbete
eller avsättning kan följa eller ock annat brott och den tilltalade förklarats
straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd
med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av
befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar
ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart
i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny
minsta tid för förvaring eller internering.

Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall högsta domstolen,
som eljest ej är domför med mindre än fem ledamöter, enligt 3 kap. 6 § bestå
av endast tre ledamöter. Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida
prövningstillstånd skall meddelas, skall enligt 7 § tillstånd beviljas, om två
ledamöter är ense därom eller i fall, som avses i 54 kap. 10 § 2., någon ledamot
finner tillstånd böra meddelas.

I mål, vari högsta domstolen meddelat prövningstillstånd, skall i allmänhet
huvudförhandling hållas.

I fråga om upptagande i högsta domstolen av bevis och om domstolens
befattning i övrigt med bevisfrågan ges i rättegångsbalken vissa inskränkande
bestämmelser. Har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å
stället hållits, är enligt 35 kap. 13 § ej erforderligt att beviset upptages ånyo,
med mindre högre rätt finner det vara av betydelse för utredningen eller
ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen
må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast om synnerliga skäl är
därtill. I 55 kap. 14 § föreskrives, att om vid huvudförhandling i lägre rätt
rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
hörts inför rätten eller syn å stället hållits och avgörandet även i
högsta domstolen beror av tilltron till den bevisningen ändring icke må ske
i denna del i hovrättens dom i tvistemål eller i brottmål annat än till den
tilltalades förmån, med mindre hovrätten, ehuru beviset ej upptagits vid
huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort ändring i underrättens dom
eller ock synnerliga skäl föreligger, att bevisets värde är annat än hovrätten
antagit.

Nordisk rätt i övrigt

I norsk rätt gäller enligt lov om rettergångsmaaten att brottmål i allmänhet
kan behandlas i endast två instanser. I första instans dömer herreds -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

och byrett eller lagmansretten. Laginansretten är dock i allmänhet första
instans endast i mål rörande brott, som kan medföra mycket stränga straff.
Tilltalad, som vill angripa dom meddelad av någon av dessa instanser, kan
fullfölja talan till hoyesterett. Den där förekommande prövningen är emellertid
begränsad så till vida, att frågan huruvida den tilltalade begått den
gärning varför han dömts icke må komma under bedömande.

För Danmarks del stadgas i lov om rettens pleje att brottmål i första instans
upptages antingen av Underretten eller Landsretten. Den sistnämnda
domstolen upptager dock som första instans företrädesvis endast grövre
brottssaker. I brottmål, som handlagts vid underretten, kan med vissa undantag
klagan av den tilltalade föras i landsretten. Även bevisfrågan kan här
komma under bedömning. Landsrettens dom i mål som fullföljts dit från
underret kan i regel icke överklagas. Dock kan justitieministern undantagsvis
medgiva att talan får fullföljas till Hojesteret. I mål som handlagts av
landsretten som första instans må klagan föras till hojesteret. I de fall, vari
talan sålunda får komma under hojesterets prövning, kan den fullföljda talan
icke grundas på att bevisbedömningen är oriktig.

Enligt finsk rätt, som har ett system med tre instanser, stadgas i 30 kap.
rättegångsbalken, att ändring i hovrättens dom må sökas i högsta domstolen.
Då fråga är om dom i mål, som anhängiggjorts vid underrätten, skall den
som vill söka ändring begära fullföljdstillstånd hos högsta domstolen. Fullföljdstillstånd
må — förutom i fall som motsvaras av den i Sverige förekommande
prejudikat- och intressedispensen — meddelas endast om anledning
förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest
med hänsyn till sakens beskaffenhet skäl föreligger att upptaga målet till
prövning.

Historik

Enligt äldre rättegångsbalken ägde part som allmän regel att mot hovrättens
avgörande fullfölja talan i högsta domstolen. Genom Ing den 74 maj
1915 infördes i fullföljdsrätten vissa begränsningar. Såvitt avsåg den tilltalades
rätt att söka ändring i hovrättens slutliga utslag i dit fullföljt brottmål
innehar nyss nämnda lagstiftning, med däri vidtagna ändringar vid tiden
för nya rättegångsbalkens antagande, i huvudsak följande. Den tilltalade
fick ej söka ändring i hovrättens utslag, med mindre han blivit sakfälld
för brott, varå straffarbete eller avsättning efter lag kunde följa, eller för
annat brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter
ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under 1 500 kronor
eller blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under sistnämnda belopp
eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Menade tilltalad, som ej enligt de nn angivna bestämmelserna ägde fullfölja
talan, att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning vore av synnerlig
vikt, att hans talan prövades, ägde han söka tillstånd till talans fullföljande
(prejudikatdispens). Tillstånd härtill fick även sökas, om parten
visade, att hans fullföljande för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver
det föreliggande målet (intressedispens). Vid dispensfrågans behandling var
högsta domstolen beslutför med tre ledamöter. — 1 syfte att inför nya RB:s
ikraftträdande nedbringa högsta domstolens arbetsbalans gjordes genom
lag den 11 maj 1915 ytterligare inskränkningar i rätten att fullfölja mål till
högsta domstolen. Såvitt avsåg den tilltalades rätt att söka ändring i hovrätts
slutliga utslag i dit fullföljt brottmål, innebar sistnämnda lagstiftning,
att i huvudsak samma regler som i nya rättegångsbalken skulle gälla; dock
erfordrades ej prövningstillstånd, om den tilltalade genom utslaget blivit
dömd till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering.

I betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:31—33)
förordade processskommissionen en begränsning av fullföljdsrätten i högsta
domstolen till rättsfrågan. Hovrättens prövning av vad som skulle anses bevisat
angående de faktiska omständigheterna skulle däremot icke få dragas
under högsta domstolens bedömande. Kommissionen anförde bl. a.:

En av de viktigaste följderna av det muntliga rättegångsförfarandeis införande
måste bliva den förändrade rättsskipningsuppgift, som högsta domstolen
får. Att förutsätta en upprepning där av den förebragta muntliga bevisningen
är tydligen uteslutet. Ej heller är det tillrådligt att i högsta domstolen
anlita den utvägen för denna bevisnings förebringande, att den i de
lägre instanserna protokolleras och protokollen därefter företes i högsta
domstolen. Oavsett den menliga inverkan på förfarandet i de lägre instanserna,
som det ovillkorliga tvånget att protokollera där skulle öva, skulle
högsta domstolen därigenom otvivelaktigt ställas inför sämre förutsättningar
att pröva bevisningen än de lägre instanserna, som själva omedelbart
iakttagit de vittnen och sakkunniga, som avhörts. Någon förstärkning av
rättsskipningen skulle sålunda därmed icke vinnas.

Ett till sina huvuddrag muntligt rättegångsförfarande måste alltså medföra,
att högsta domstolens prövning begränsas till de sidor av målen, som
kunna prövas utan att muntlig bevisning där förebringas. Domstolens uppgift
blir därigenom huvudsakligen begränsad till rättsfrågan och frågan om
målets formella behandling. Högsta domstolen blir en revisionsinstans.

Ifrågavarande begränsning av högsta domstolens uppgift får emellertid
icke betraktas endast som en oundgänglig följd av munlligheten. Begränsningen
måste redan i sig anses som en fördel för rättsskipningen i dess helhet,
vilken fördel vinnes genom muntlighelens införande. Som från skilda
håll framhölls vid behandlingen av den 1915 genomförda begränsningen av
högsta domstolens arbetsbörda blir det i längden omöjligt att sammanhålla
en högsta domstol och besätta den med fullt kvalificerade krafter, om dess
uppgift skall bestå ej blott i att vara högsta vårdare av rättsenheten och
den likformiga rättstillämpningen i landet utan också i att i hela dess vidd
pröva varje mål, som hänskjutes dit. Det måste också betecknas som över -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

flödigt, att rättsskipningen erbjuder möjligheter för part att successivt av
tre olika domstolar påkalla prövning av en rättegång i hela dess omfattning.
Den styrka, grundlighet och tillförlitlighet, varmed förfarandet ej
blott i lagmansrätten1 utan ock i hovrätten utrustas enligt det här föreliggande
förslaget, synes utgöra en fullgod garanti för att rättsskipningens
säkerhet icke åsidosättes, om prövningen av sakfrågan begränsas till två
instanser. Genom en sådan begränsning vinnes också ökad möjlighet att
undgå användningen av del medlet för begränsning av högsta domstolens
arbetsbörda, som består i att avskära vissa grupper eller klasser av mål
från fullföljd dit. Högsta domstolen kan därigenom i högre grad ägna sig
åt den för rättstillståndet i landet så viktiga uppgiften att vårda rättsenheten.

Processkommissionen har därför ansett det vara en oomtvistlig vinst för
rättsskipningen i stort sett, att högsta domstolen i huvudsak begränsas till
att bliva en revisionsinstans över hovrätterna.

De inskränkningar i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, som
innefattades i 1915 års lagstiftning, hava tillkommit i syfte att åvägabringa
en av trängande behov påkallad minskning i högsta domstolens arbetsbörda.
Ur denna synpunkt bör otvivelaktigt också bedömas frågan, huruvida motsvarande
bestämmelser skola upptagas i en ny rättegångsordning. Visserligen
kan del ej utan fog sägas, att genom möjligheten till en prövning i
två instanser tillräckligt sörjts för en betryggande behandling av de mindre
brottmålen. Men även i fråga om dessa mål är det ur rättsenhetens synpunkt
önskvärt, att tillgång beredes till en prövning i högsta domstolen,
och med hänsyn till den i vårt land härskande uppfattningen av värdet av
en sådan prövning lär det ej böra sättas i fråga att utesluta dessa mål från
fullföljd till högsta domstolen, med mindre sådant påkallas av tvingande
hänsyn till domstolens arbetsbörda. Otvivelaktigt kommer sakfrågans undandragande
från högsta domstolens prövning alt medföra en begränsning
av tillströmningen av mål till domstolen, liksom handläggningen av målen
bör bliva mindre tidsödande. Hur stor den sålunda uppkommande arbelsbesparingen
kan bliva och om den kommer att motsvara verkningarna av de
1915 införda lagbestämmelserna, låter sig ej på förhand beräknas, men åtminstone
för brottmålens del måste de nya grundsatserna antagas komma
att innebära eu betydande lättnad i domstolens arbetsbörda. Erfarenheten
visar nämligen, alt i brottmål sakfrågan i regel är den dominerande, under
det alt mer sällan rättsliga spörsmål av invecklad art förekomma. Med hänsyn
härtill antager processkommissionen, att behov ej skall föreligga av
bestämmelser, som utesluta vissa brottmål från fullföljd till högsta domstolen.

Vad beträffar förfarandet i revisionsmål uppstår den frågan, huruvida
detsamma liksom i underrätten och hovrätten skall gestaltas såsom eu muntlig
parisförhandling eller om domstolen i likhet med vad nu är fallet skall
avgöra målet på grundval av de mellan parterna växlade skrifterna och övriga
handlingar. Under det alt för de lägre instansernas del tvekan ej gärna
kan råda om att den muntliga förhandlingen förtjänar företrädet, ställer
sig saken i viss man annorlunda med avseende å förfarandet i högsta domstolen.

Vid bedömande av denna fråga kan ej förbises revisionsmålens säregna

i Enligt kommissionens förslag skulle underrätterna hn denna benämning.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 19.77

karaktär. Det muntliga förfarandets företräde framför det skriftliga hänför
sig väsentligen till de större möjligheter för ett fullständigt belysande och
riktigt bedömande av de faktiska omständigheterna i en rättegång, som detta
förfarande erbjuder. Men där, såsom i revisionsmålen, domstolens prövning
är begränsad till rättsliga spörsmål, äro fördelarna av ett muntligt förfarande
ej lika framträdande. För utvecklandet av rättsliga synpunkter kan
en skriftlig framställning vara ett lika tjänligt medel som ett muntligt anförande.
Och ur synpunkten av förfarandets billighet måste det vara önskvärt
att ej betunga parterna med kostnad för inställelse personligen eller
genom ombud i andra fall, än då en muntlig förhandling är av omständigheterna
påkallad. För högsta domstolen innebär ett skriftligt förfarande
en tidsbesparing, som givetvis är i hög grad eftersträvansvärd.

Av dessa skäl anser processkommissionen det skriftliga förfarandet böra
i regel tillerkännas företrädet i revisionsmål.

I yttrande över processkommissionens betänkande uttalade lagrådet bl. a.:

Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag
anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin uppfattning att
ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga
och påkallade. Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det
kan vara rätt lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten,
eller om icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd
att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda
faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida
denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller
om den icke heller borde förklaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl
gåve anledning till avvikelse. På den nu till vidare undersökning förordade
vägen synes man kunna vinna att högsta domstolen befrias från sådana bevisprövningsuppgifter,
för vilka den till följd av rättegångssättet icke blir
i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar blir
obunden av hinderliga och i vissa fall svårbestämbara kompetensgränser.
Mot densamma kan visserligen anföras att den icke kan förväntas i samma
omfattning som kommissionens linje leda till minskning i domstolens arbetsbörda.
I

I sistnämnda hänseende förordade lagrådet emellertid bibehållande av de
genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsbegränsningarna. Fn ledamot
av lagrådet ifrågasatte, huruvida ej för både brottmål och tvistemål borde
stadgas, att nya bevis i regel ej finge gälla. Fn annan ledamot ansåg, att
fullföljdsrätten borde i princip begränsas till rättsfrågan. Till undvikande
av att domstolen i dess helhet alltför mycket upptoges av en tidsödande
prövning av ett ändringsyrkandes berättigande borde enligt denne ledamot
frågan, om klagandens talan vore av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen
upptagas till prövning, avgöras av en särskild avdelning, sammansatt
som den dåvarande dispensavdelningen.

I proposition till 1931 års riksdag (nr 80) angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform anslöt sig departementschefen till de allmänna syn -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

punkter, som utvecklats av lagrådet, samt yttrade vidare, att utöver de åtgärder
som vidtagits år 1915 ytterligare anordningar för nedbringande av
högsta domstolens arbetsbalans redan vore påkallade och att behovet därav
bleve än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen;
de invecklade och omtåliga spörsmål, som sammanhängde med
denna fråga, borde under det fortsatta lagstiftningsarbetet ingående undersökas.

På hemställan av särskilda utskottet (utlåtande 1/1931) biträdde riksdagen
propositionen i nu berörda delar.

I betänkande med förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) yttrade
processlagberedningen, som i förslaget upptog i huvudsak samma regler
som nu gällande lag, bl. a. följande:

Även om någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske i fullföljdsrätten,
ligger det i sakens natur, att högsta domstolens prövning av dit fullföljda
mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål.
Högsta domstolens uppgift i instansordningen är i synnerhet att tillvarataga
rättsenheten, och domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av
utomordentlig vikt såsom vägledande för rättsskipningen. Vad bevisprövningen
angår, har denna i regel icke samma allmänna betydelse. Härtill
kommer, att om man bortser från skriftliga bevis, bevisningens förebringande
genom omedelbart upptagande av densamma beträffande högsta domstolen
är förenat med stora svårigheter, särskilt ur kostnadssynpunkt. Beredningen
har på denna grund i sitt förslag upptagit den bestämmelsen, att
bevis genom vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller syn å
stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen, med mindre synnerliga
skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens betydelse för bevisprövningen
följer emellertid härav, att högsta domstolen i regel icke bör
ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om ej synnerliga skäl föreligga,
att detta är annat än den lägre rätten antagit.---

Även om vad beredningen sålunda föreslår kan antagas leda till någon
nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de fullföljda målen till
minskning i högsta domstolens arbete, torde dock ej enbart på denna väg
kunna nås det åsyftade resultatet. Härför äro med visshet även andra åtgärder
erforderliga. Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten,
som upptagits i 1915 års lagstiftning, är beredningen av samma uppfattning
som lagrådet, att dessa böra i princip bibehållas.----

De svårigheter, som---möta vid att — i vidare mån än som redan

skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av---om ständigheter,

som omedelbart hänföra sig till den fullföljda talan eller målets
beskaffenhet, ha bibragt beredningen den uppfattningen, att de fullföljdsbegränsningar,
som nu kunna komma i fråga, böra givas en mera
allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett målets beskaffenhet.
Även med denna utgångspunkt inställa sig olika alternativ till övervägande.
En utväg, som varit under diskussion redan i samband med 1915
års lagstiftning, är att fullföljdsrätten göres beroende av det i hovrätten
träffade avgörandets karaktär. Är detta avgörande samstämmigt med underrättens,
tillätes ej fullföljd; i annat fall står det parten Öppet att fullfölja.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Det är hovrättsavgörandets egenskap av konformt eller difformt i förhållande
till underrättens, som är bestämmande. Till grund för denna tanke
ligger, att ett hovrättens konforma avgörande innebär större garanti för ett
riktigt bedömande än ett difformt avgörande, varav följer, att behovet av
fullföljd är mindre vid de konforma än vid de difforma avgörandena. Detta
förhållande bestyrkes också i viss mån av rättsstatistiken. Ändring i de konforma
mål, som fullföljas till högsta domstolen, förekommer i mindre antal
fall än i de difforma. Av en inom beredningen utarbetad sammanställning
för mål, avgjorda av högsta domstolen under åren 1915—34, med undantag
för 1919 och 1920, framgår, att ändringsprocenten i medeltal utgjort för
konforma mål: revisionsmål 15,3, civila besvärsmål 17,1 och kriminella besvärsmål
15,1 samt för difforma mål: revisionsmål 30,7, civila besvärsmål
32,0 och kriminella besvärsmål 24,7. Beträffande relationen mellan de till
högsta domstolen fullföljda konforma och difforma målen är att anteckna,
att de konforma målen under de nyss angivna åren uppgått till i medeltal
för år: revisionsmål 348, civila besvärsmål 88 och kriminella besvärsmål
295, samt att motsvarande siffror för de difforma målen äro 216, 32 och
102. Uteslutas de konforma målen från fullföljd, skulle därigenom antalet
fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av det nuvarande
antalet. Anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv.

Den s. k. konformitetsprincipen innebär som grund för fullföljdsbegränsning
helt visst stora fördelar. Mot densamma talar framför allt den även
i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det må antagas,
att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna kommer att
nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen,
att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas till grund
för en så ingripande åtgärd som målets uteslutande från fullföljd. Tydligt
är, att denna princip i sin tillämpning måste kompletteras med ett dispensförfarande,
som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är av vikt med
hänsyn till enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen har
övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen liggande
tanken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller mindre
utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare och
efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till användning
vid fullföljdsreglernas utformning. Beredningen har därvid stannat
vid det uppslag, som antytts av en av lagrådets ledamöter, syftande till
att i varje fullföljt mål högsta domstolens prövning skall bero av särskilt
tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt föreslår innebär i
huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning,
med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen
av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter.
Prövningstillstånd må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna.
Som sådana upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
det är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller
parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver
det föreliggande målet, och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet
skäl förekomma till sådan prövning. Den första grunden motsvarar den
nuvarande prejudikat- och intressedispensen, och den andra äger sin mot -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 9

svårighet i ändringsdispensen. Frågan, om prövningstillstånd skall meddelas,
beror enligt sistnämnda grund i första hand på den större eller mindre
utsikten för parten att erhålla ändring i hovrättens dom, vare sig av den anledningen
att hovrättens rättstillämpning är oriktig eller på grund av att
ett felbedömande föreligger i fråga om bevisningen. Vad angår bevisningen
kommer härvid i beaktande, att tidigare förebragt muntlig bevisning allenast
i undantagsfall får upptagas ånyo i högsta domstolen och att i tvistemål
nya omständigheter och bevis i regel ej få åberopas. Ehuru sålunda enligt
den ifrågavarande grunden meddelandet av prövningstillstånd i första
hand beror av utsikten till ändring i hovrättens avgörande, uteslutas dock icke
sådana fall, då en prövning från högsta domstolens sida kan anses påkallad
av andra skäl, såsom då stora meningsskiljaktigheter förekommit i de lägre
instanserna eller, såsom i grövre brottmål, målets utgång är av synnerlig
vikt ur allmän eller enskild synpunkt.---

För effektiviteten av den sålunda föreslagna anordningen, i vad den beröi
mål, som ej drabbas av nu gällande fullföljdsbegränsningar, är i första hand
avgörande, i vilken utsträckning prövningstillstånd kan beräknas komma
att meddelas. Vid en sådan beräkning kan ledning i visst mål hämtas ur
den nu föreliggande ändringsprocenten uti de från hovrätten fullföljda
målen. Såsom redan påvisats ställer sig denna olika för konforma och difforma
mål; för de konforma målen eller omkring två tredjedelar av det
sammanlagda antalet mål är den i medeltal 15—17 procent och för de dif -forma omkring dubbelt så stor. Beräknad på sammanlagda antalet fullföljda
mål uppgår alltså ändringsprocenten i konforma mål till omkring
10 och i difforma mål likaledes till omkring 10 eller för båda grupperna tillsammans
till 20. Såsom redan framhållits hör emellertid antagas, att prövningstillstånd
kommer att meddelas i större utsträckning än som motsvaras
av ändringsprocenten, vartill komma fall då tillstånd meddelas enbart på
grund av avgörandets betydelse utöver det föreliggande målet ''1 ages hänsyn
även till dessa omständigheter, torde man höra räkna med att prövningstillstånd
kan komma att beviljas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda
mål.

För bedömande av den arbetsbörda, som enligt beredningens förslag uppkommer
för högsta domstolen, måste beaktas såväl den arbetskraft, som
tages i anspråk för tillståndsprövningen, som den, som erfordras för målets
fortsatta behandling. Tillståndsprövningen omfattar alla från hovrätten
fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund för densamma ligger parternas
skriftväxling, som enligt förslaget tillika utgör förberedelse av målet
i högsta domstolen för de fall, då prövningstillstånd meddelas. Härtill komma
protokoll och handlingar från målets behandling i de lägre domstolarna.
Beredningens förslag utgår ifrån att detta material, i vad det är av betydelse
för tillståndsprövningen, föredrages av revisionssekreterare. I de fall, då
fråga är om prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet, förutsättes
en materiell prövning. I regel torde denna icke taga i anspråk samma
tid som vid ett slutligt avgörande av målet. I förhållande till prövningen
vid måls avgörande ligger ock en väsentlig arbetsbesparing däri, att högsta
domstolen vid tillståndsprövningen är domför med tre ledamöter. Med ganska
stor sannolikhet torde man kunna utgå ifrån att den arbetsbelastning,
som tillståndsprövningen medför, ej kommer att uppgå till hälften av högsta
domstolens hela arbetskapacitet.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

I de fall, då tillstånd beviljas, kunna för målets fortsatta behandling olika
alternativ komma i fråga, antingen målets handläggning vid huvudförhandling
eller avgörande på handlingarna.

I propositionen framhölls, att det skulle innebära en brist på följdriktighet,
om i en rättegångsordning, som byggde på muntlig partsframställning
som allmän princip, denna förhandlingsform skulle helt utestängas från
högsta instansen. Ej heller kunde i fråga om högsta instansen parternas
kostnader tilläggas samma betydelse som beträffande förfarandet i mellaninstansen.
En kostnadsökning vore ofrånkomlig, om man ville i högsta instans
skapa ett förfarande, som erbjöde tillräckliga garantier för rättsskipningens
säkerhet och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet
ledamöter i högsta domstolen. Även utskottet ansåg, att muntlig förhandling
i högsta domstolen i regel borde äga rum.

Enligt beredningens uppfattning har denna fråga i viss mån kommit i
annat läge genom förslaget om prövningstillstånd. Enligt detta kommer
en materiell prövning att äga rum av flertalet fullföljda mål. Denna prövning
sker på handlingarna. Vägras tillstånd, innebär detta i själva verket,
att skäl till ändring i hovrättens avgörande ej förekommer. De mål, som
kvarstå, sedan denna utgallring skett, äro i allmänhet sådana, i vilka en avvikelse
från hovrättens avgörande kan komma i fråga. Att i dessa mål muntlig
förhandling är av stor betydelse och detta såväl då den fullföljda talan
angår rättsfrågan som då den avser bevisningen torde vara obestridligt.
Genom anordningen med prövningstillstånd uppdrages alltså en naturlig
gräns mellan de fall, då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna
och de fall då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Klart är,
att stort avseende måste fästas vid de särskilda förhandlingsformernas
inverkan på högsta domstolens arbetsbörda. Skulle införande av muntlig
förhandling i högsta domstolen medföra, att högsta domstolens ledamotsantal
måste utökas, ligger häri ett starkt skäl mot detta förhandlingssätt. Med
de föreslagna anordningarna torde dock någon fara i detta hänseende icke
kunna anses föreligga. De mål, i vilka tillstånd meddelas, utgöra allenast
en mindre del av antalet fullföljda mål, och det torde, särskilt med de begränsningar,
som förslaget innehåller i fråga om upptagande av bevisning
i högsta domstolen, kunna beräknas, att för muntlig förhandling i dessa
mål tiden skall visa sig tillräcklig. Beredningen föreslår alltså, att huvudförhandling
skall med några mindre undantag äga rum i samtliga mål, i
vilka tillstånd meddelas.

I specialinotivering till ö4 kap. 10 § anförde processlagberedningen rörande
möjligheten att meddela ändringsdispens bl. a. följande:

\ id bedömande av utsikterna till ändring av hovrättens avgörande måste
hänsyn tagas till de bestämmelser, som gälla rörande förfarandet i H. D.
och domstolens möjlighet att vidtaga sådan ändring. Beaktas bör sålunda,

att----muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, må upptagas

ånyo i H. D., allenast om synnerliga skäl föranleda därtill.---Härmed

hör sammanställas föreskriften---att då i lägre rätt upptagits muntlig

bevisning, H. D. i regel ej får göra ändring i hovrättens dom i tvistemål eller
i brottmål annat än till den tilltalades förmån, såvitt avgörandet beror
av tilltron till den upptagna bevisningen. Av dessa regler följer, att prov -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

ningstillstånd i allmänhet icke bör meddelas, då avgörandet beror av en
värdering av muntlig bevisning. Förutom i de fall, då det finnes anledning
till antagande, att hovrättens dom eller slutliga beslut kommer att ändras,
bör prövningstillstånd kunna beviljas, då ett viktigt allmänt eller enskilt
intresse påkallar, att talan prövas av H. D. Detta kan inträffa t. ex. då
starkt delade meningar yppats i de lägre instanserna eller målet är av stor
social betydelse, liksom då målet rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller då en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande
brott.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna, i vad de avser utvidgning av rätten att i brottmål
fullfölja talan till högsta domstolen eller inrättandet av en särskild domstolskommitté
för avgörande av ansökningar om sådan fullföljd, från riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för västra
Sverige, nedre justitierevisionen och 1951 års rättegång skommitté. Därjämte
har utskottet berett Sveriges advokatsamfund tillfälle att yttra sig
över angivna delar av motionerna.

De båda hovrätterna, justitierevisionen samt rättegångskommittén avstyrker
helt motionärernas förslag. Riksåklagarämbetet och advokatsamfundet
ställer sig icke avvisande till att undersökning göres av möjligheterna
till reformer av annan eller mera begränsad räckvidd än i motionerna föreslås.

Motionärernas förslag om en utvidgning av fullföljdsrätten
har ingående diskuterats av remissinstanserna.

Beträffande antalet under åren 1948—1956 gjorda ansökningar om prövningstillstånd
och i vilken utsträckning tillstånd beviljats har justitierevisionen
lämnat i följande tablå intagna uppgifter, därvid för jämförelsens
skull medtagits även tvistemål.

Ansökningar om prövningstillstånd enligt nya rättegångsbalken
Tvistemål Brottmål

Avgjorda därav bifallna Avgjorda därav bifallna

1948	40	3	115	4
1949	322	52	228	17
1950	387	85	389	28
1951	362	101	386	20
1952	328	59	381	15
1958	256	57	386	20
1954	362	51	440	11
1955	318	50	457	19
1956	386	71	530	21

12 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Flera av remissinstanserna har framhållit att den låga frekvensen avmeddelade
prövningstillstånd finge ses mot bakgrunden av regleringen av
rättegångsförfarandet i de olika instanserna och främst i högsta domstolen,
särskilt de restriktiva reglerna om förnyad bevisupptagning i högsta instansen.

Advokatsamfundet anför att även om högsta domstolen icke, såsom processkommissionen
föreslog, gjorts till en ren revisionsinstans med uppgift
att pröva allenast rättsfrågor, det dock icke varit lagstiftarens mening att
högsta domstolen skulle i stor utsträckning tagas i anspråk såsom bevisupptagande
och bevisprövande instans. Regeln i 35 kap. 13 § andra stycket
rättegångsbalken innebure, att om det gjordes gällande att anledning funnes
att antaga att värdet av förebragt bevisning vore ett annat än hovrätten funnit,
förnyad bevisupptagning ändock finge ske, endast om stark anledning
till sådant antagande förelåge. Även då det gällde införande av ny bevisning
torde lagstiftaren ha utgått ifrån att högsta domstolen, oaktat för
brottmålens vidkommande något direkt förbud icke uppställts, dock hade
anledning att oftare än lägre rätt ställa sig avvisande. Det är uppenbart att
högsta domstolen vid prövning av ansökningar om prövningstillstånd måste
taga hänsyn till dessa regler. Det kunde nämligen icke vara någon mening
i att bevilja prövningstillstånd, om prövningen ändock på grund av nämnda
regler måste resultera i att ändringsyrkandet ogillades. Det sagda innebure
att viss restriktivitet vid dispensprövningen vore en naturlig följd av rättegångsbalkens
regler om förfarandet i högsta domstolen.

Enligt vad justitierevisionen anför torde anledningen till den konstaterade
återhållsamheten vid beviljande av prövningstillstånd främst vara att
söka i det muntliga rättegångsförfarandets natur. Härvidlag måste beaktas
innehållet i 35 kap. 13 § rättegångsbalken. Den bevisning, som kunde bli
föremål för högsta domstolens bedömning, vore i de allra flesta fall uppteckningar
av den bevisning, som förebragts i de lägre instanserna, och ett
så beskaffat material torde sällan kunna ge högsta domstolen möjlighet till
en säkrare bevisvärdering än den hovrätt, som dömt i målet. Men även om
detta lagrum, trots de skäl som kunde anföras för dess bibehållande i oförändrat
skick, skulle ändras, så att förnyat upptagande av bevisning skulle
kunna ske i högsta domstolen i betydligt ökad omfattning, torde härigenom
sällan ges möjlighet till en säkrare bedömning än den som skett i hovrätten.
Då vittnesförhör hölles i högsta domstolen hade avsevärd tid förflutit från
de händelser, om vilka vittnena hade att uttala sig, och vittnena hade vanligen
varit underkastade upprepade tidigare förhör, nämligen under förundersökningen,
vid underrätten och i hovrätten. Det vore en allmän erfarenhet,
att vittnesutsagor, som avgivas under sådana förhållanden, äga
en mindre grad av tillförlitlighet än de tidigare utsagorna.

Rättegång skommittén anför:

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Att i en rättegångsordning, vilken bygger på muntlighet, omedelbarhet
och fri bevisprövning, på ett tillfredsställande sätt bestämma tredje instansens
ställning och uppgift är såsom under förarbetena till RB framhållits
förenat med särskilda svårigheter, som knappast låta sig helt övervinnas.
Om dessa svårigheter vittna såväl de många olika lösningar, vilka främmande
processlagar erbjuda, som de skilda förslag, vilka framkommo under
förarbetena till RB.

Spörsmålet huru reglerna om fullföljd till den högsta instansen skola
utformas hänger också intimt samman med domstolsorganisationen i övrigt
— frågorna om antalet domstolsinstanser, de skilda instansernas sammansättning
och uppgifter o. s. v. Vad gäller domstolsorganisationen innehar
RB:s tillkomst icke någon genomgripande reform. Mot en mera vittgående
omläggning av organisationen ansågs bl. a. tala, att lämpligheten av en sådan
omläggning alltid måste te sig som skäligen oviss, innan erfarenhet vunnits
rörande de nya arbetsuppgifter, som komme att åvila domstolarna efter
processreformen.

Om orsakerna till att prövningstillstånd kommit att beviljas i så mycket
mindre utsträckning än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens genomförande
uttalar riksåklagarämbetet, att den närmast till hands liggande förklaringen
väl vore att den nya rättegångsordningen medfört så mycket bättre
garantier för att hovrätternas avgörande bleve materiellt riktiga att det helt
enkelt icke funnits anledning till ändring i andra fall än dem, där prövningstillstånd
meddelats. Liknande synpunkter framföres av hovrätten för
västra Sverige, som också tillägger att domarna numera skrives på ett sådant
sätt att de ofta ger tillräcklig ledning vid bedömandet av bevisningen.

Påståendet i motionerna att hovrätterna i realiteten kommit att fungera
som sista instans i brottmål och att någon enhetlig praxis därför icke kan
erhållas har föranlett uttalanden från flera remissinstansers sida.

Justitierevisionen har framhållit, att i ett stort antal brottmål — även
sådana som fullföljts till högsta domstolen — utgången av målet vore beroende
på bevisvärdering. Det vore uppenbart, att bedömandet av dessa mål
ej kunde ge vägledning för underinstansernas praxis. Så vore mestadels
förhållandet även i det betydande antal mål, där avgörandet beror på en
skälighetsbedömning och avser t. ex. straffmätning. Betydelse ur rättsenhetens
synpunkt kunde därför huvudsakligen tillkomma endast högsta domstolens
avgöranden i sådana rättsfrågor, för vilkas avgörande vägledning
saknades i tidigare praxis. Behovet av att dylika frågor komme under högsta
domstolens prövning hade tillgodosetts i rättegångsbalken genom regeln
om prejudikatdispens. Av vad som inledningsvis anförts i motionerna syntes
det, som om motionärerna knappast hade någon anmärkning att andraga
mot tillämpningen av denna regel. Anledning förelåge ej heller till antagande
att denna bestämmelse tillämpades mer restriktivt än som förutsatts
vid rättegångsbalkens tillkomst eller som följde av bestämmelsens avlattning.
Revisionen har härefter beträffande de mål, vari fråga kunde bli om

14 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

ändringsdispens, redogjort för innebörden av dispensprövningen i högsta
domstolen. Revisionen yttrar härom:

Varje ansökan om prövningstillstånd i dylika mål föranleder från föredragandens
sida genomgång av underinstansernas hela aktmaterial i målet
och därpå upprättande av en föredragningspromemoria, vari innehållet i
de till högsta domstolen ingivna handlingarna jämte vad i målet enligt akterna
tidigare förekommit — i ordnat och samlat skick — intages, allt under
förutsättning att materialet med hänsyn till sökandens yrkande fortfarande
är av betydelse. Ur promemorian sker föredragning inför tre justitieråd,
sedan dessa i förväg erhållit del av bl. a. underinstansernas domar i
målet. Ett av de i prövningen deltagande justitieråden kontrollerar bl. a.,
att föredraganden icke förbigått något av vad klaganden anfört som skäl för
sitt ändringssökande. Går målet sedan icke vidare till huvudförhandling,
är högsta domstolens behandling av målet avslutad, och den utmynnar i ett
beslut om att prövningstillstånd ej meddelas. Såsom här torde ha framgått,
föranleder en dispensansökan en ingående behandling av målet, och föredragningen
för prövning av frågan om fullföljdstillstånd kan därför taga
lång tid. Till belysning av det nu sagda må nämnas — för att taga ett i den
offentliga debatten uppmärksammat mål -— att föredragningen i det s. k.
Helander-målet pågick tio dagar. Nedre revisionen har ansett angeläget
understryka det förhållandet att dispensprövningen innefattar en ingående
behandling av målet, emedan den gängse formuleringen av beslutet om avslag
å ansökningar »Kungi. Maj :t finner ej skäl meddela prövningstillstånd»
kan giva anledning till och stundom även verkligen synes ha föranlett den
missuppfattningen, att beslutet icke föregåtts av en grundlig prövning av
saken.

Det är i detta sammanhang även angeläget framhålla, att enligt 3 kap.
7 § rättegångsbalken för avslag å dispensansökning kräves att samtliga tre
i prövningen deltagande justitieråd äro ense om att skäl ej föreligga till
ändring av hovrättens domslut.

Hovrätten för västra Sverige anser med hänsyn till den grundliga
prövning ett mål får vid avgörandet av frågan om prövningstillstånd och
till omröstningsregeln, att det skapats tillräckligt starka garantier för att
prövningstillstånd verkligen meddelas, då anledning till ändring förekommer.

Advokatsamfundet uttalar:

Fullföljdsrätten till högsta domstolen under den gamla rättegångsordningens
tid innebar en rätt att få handlingarnas innehåll prövat av minst
fyra, i praktiken vanligen fem, justitieråd. Numera innebär fullföljdsrätten
en rätt att få handlingarnas innehåll prövat av i första hand tre justitieråd.
Skillnaden i fråga om antalet domare är givetvis icke oväsentlig men uppväges
i viss mån därav att s. k. ändringsdispens kan beviljas av ett justitieråd.
Om man säger att de flesta tilltalade icke få sin sak »prövad» av högsta
domstolen, är detta således — ehuru formellt riktigt uttryckt — en sanning
med modifikation. Även dispensprövningen innebär nämligen en, om ock
i vissa fall begränsad, saklig prövning av målet.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 15

Riksåklagarämbetet anför, att reglerna i 54 kap. 10 och 12 §§ innebär att
i de flesta mål en materiell förprövning skall äga rum i högsta domstolen.
Ämbetet uttalar vidare:

Givetvis måste prövningen, huruvida anledning till ändring föreligger,
ske med beaktande av bestämmelserna om förfarandet i högsta domstolen.
Av dessa bestämmelser är den i RB 35: 13 av särskild betydelse. Enligt detta
lagrum får muntlig bevisning, som upptagits i lägre rätt, upptagas ånyo
i högsta domstolen allenast om synnerliga skäl äro därtill. Bestämmelserna
i RB 54: 14 ha däremot ingen betydelse för de mål, som avses i motionerna.
Föreskriften i 54: 14, att högsta domstolen i regel icke äger frångå det bevisresultat,
som framgått av en omedelbar bevisupptagning i lägre rätt, med
mindre synnerliga skäl föreligga att bevisets värde är annat än hovrätten
antagit, gäller nämligen icke i brottmål i fråga om ändring, som är till den
tilltalades förmån. Sådan ändring kan alltså ske utan att tidigare förebragt
muntlig bevisning upptages ånyo och utan att högsta domstolen är bunden
av några begränsningar i bevisprövningen.

Såtillvida föreligger måhända dock en rent faktisk begränsning i bevisprövningen
som högsta domstolen i fall, där avgörandet beror av tilltron
till muntlig bevisning, endast i undantagsfall torde frångå hovrättens bevisvärdering
utan att den muntliga bevisningen har upptagits ånyo. Och en
dylik förnyad upptagning skall ju såsom framgår av 35: 13 endast ske om
synnerliga skäl äro därtill. Fall synas därför kunna tänkas, där högsta domstolen
med hänsyn till regeln i 35: 13 finner sig böra vägra prövningstillstånd
utan att de i prövningen deltagande justitieråden på det skriftliga
materialet kunnat bilda sig en absolut övertygelse om hållbarheten av hovrättens
avgörande. Däremot torde man kunna utgå från att prövningstillstånd
alltid meddelas, om högsta domstolen av det föreliggande materialet
får ett positivt intryck av att hovrättens bevisbedömning är oriktig.

Betydelsen av regeln i 35: 13 torde emellertid icke vara alltför stor. Det
är nämligen icke något tvivel om att värdet av muntlig bevisning försämras
ju längre man kommer från den ursprungliga utsagan. Sedan parter och
vittnen hörts först vid förundersökningen och sedan i två instanser, äro de
i många fall så fixerade i sina ståndpunkter, att ett förnyat hörande i högsta
domstolen knappast ökar möjligheten till ett riktigt bedömande av skuldfrågan.
Ofta är det därför tydligt, att ett förnyat upptagande av den muntliga
bevisningen icke skulle kunna påverka målets avgörande.

Riksåklagarämbetet uttalar vidare att av det anförda torde framgå, att
det icke ens när det gällde bevisfrågor kunde vara riktigt att, som motionärerna
säger, hovrätterna i praktiken fungerade som sista instans i brottmål.
Vad rättsfrågorna beträffade funnes uppenbarligen ännu mindre fog för
ett sådant påstående. Även i fråga om sådana fall, där rättsfrågan icke vore
av den kvalificerade beskaffenhet varom stadgades i 54 kap. 10 § 1. rättegångsbalken,
torde det — bortsett från de rena bötesmålen — icke kunna
göras gällande annat än alt prövningstillstånd alltid meddelades, när riktigheten
av hovrättens rättstillämpning framstode som tveksam. Därest
rättegångsbalkens regler om prövningstillstånd tillämpades som de varit

16 Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

avsedda — och så vore såvitt ämbetet kunnat bedöma fallet — syntes sålunda
betryggande garantier föreligga för att huvudförhandling komme till stånd
i de fall, när en sådan fyllde något förnuftigt ändamål, d. v. s. så snart man
hade anledning att räkna med att målets upptagande till huvudförhandling
i högsta domstolen skulle kunna leda till friande dom.

Rörande de i motionerna framförda förslagen anför Advokatsamfundet:

Syftet med motionärernas förslag är att få till stånd sådana lagändringar
att brottmål, i vilka talan fullföljes av den tilltalade, i betydligt större utsträckning
än nu skulle bli föremål för huvudförhandling i högsta domstolen.
Härigenom skulle garantierna för ett riktigt bedömande förstärkas.
Bakom motionärernas förslag torde emellertid också ligga den uppfattningen
att den tilltalade efter en sådan reform skulle i flera fall än nu vinna
ändring i bovrättens dom. Man kan då fråga sig i vad mån denna uppfattning
är sakligt motiverad.

Om man skulle genomföra en reform i föreslagen riktning utan att samtidigt
ändra reglerna om förfarandet och särskilt om bevisningen, skulle
resultatet regelmässigt bli att högsta domstolen i sakfrågan alltjämt hade
att grunda sin dom på bevisningen sådan den återgivits i handlingarna. Att
högsta domstolen på detta material skulle göra ändring i hovrättens bevisvärdering
skulle säkerligen bli en utomordentligt sällsynt företeelse. Högsta
domstolen måste nämligen vara ytterligt försiktig med att utan förnyad bevisupptagning
värdera den muntliga bevisningen annorlunda än den instans
gjort, som haft tillfälle att själv omedelbart upptaga bevisningen. Man har
därför anledning antaga att i sådana fall, där avgörandet beror på bevisvärderingen,
reformen knappast skulle få annan betydelse än att högsta
domstolen skulle tvingas att hålla ett icke ringa antal arbetskrävande men
praktiskt taget meningslösa huvudförhandlingar.

Skulle reformen återigen kombineras med vidgad rätt för högsta domstolen
att upptaga muntlig bevisning och dylik bevisupptagning kanske till
och med göras till regel, är det naturligtvis tänkbart att detta skulle leda
till en något ökad ändringsprocent. Huruvida en sådan utveckling skulle
innebära att resultaten bleve riktigare, kan däremot diskuteras, ty man
måste komma ihåg att värdet av muntlig bevisning blir lägre ju längre tid
som förflyter innan bevisningen upptages. Sistnämnda förhållande kan för
övrigt mycket väl tänkas föranleda att högsta domstolen även efter förnyad
bevisupptagning endast sällan skulle göra ändring i hovrättens bevisvärdering.

Vad styrelsen anfört i de två närmast föregående styckena har tagit sikte
på de fall där fullföljden gäller en bevisfråga. Nu torde det emellertid förhålla
sig så att fullföljden i ett mycket stort antal fall, möjligen de flesta,
allenast avser påföljden och sålunda gäller sådana frågor som huruvida det
bör dömas till straff eller annan påföljd, längre eller kortare frihetsstraff,
frihetsstraff eller böter, villkorlig dom eller icke, avsättning eller icke o. s. v.
Det är självfallet utomordentligt svårt att veta i vad mån en ökning av antalet
huvudförhandlingar i dessa fall verkligen skulle leda till att högsta
domstolen i flera fall än nu bestämde påföljden annorlunda än vad hovrätten
gjort, men styrelsen finner det icke uteslutet att så skulle bli fallet.

Beträffande frågan huruvida högsta domstolens nuvarande praxis vid

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

beviljande av prövningstillstånd är alltför restriktiv är det uppenbarligen
omöjligt att utan noggrann kännedom om omständigheterna i varje särskilt
mål fälla ett bestämt omdöme, men styrelsen är benägen att så till vida instämma
med motionärerna, att fall förekommit där det onekligen väckt förvåning
att prövningstillstånd icke beviljats. Styrelsen åsyftar härvid särskilt
vissa fall där frågan uteslutande eller väsentligen gällt påföljden.

Styrelsen finner det därför motiverat att söka utreda i vad mån det kan
vara praktiskt genomförbart att bereda i hovrätten dömda tilltalade vidgad
möjlighet att få målet prövat efter huvudförhandling i högsta domstolen.
Under hänvisning till vad styrelsen förut anfört måste styrelsen emellertid
bestämt avstyrka en reform i den riktningen att högsta domstolen i ökad
omfattning skulle tagas i anspråk såsom bevisupptagande och bevisprövande
instans. Förutom de skäl som styrelsen redan antytt tala även organisatoriska
skäl och hänsynen till kostnaderna alldeles bestämt mot en sådan
lösning. En reform bör i stället enligt styrelsens mening taga sikte på att
bereda de dömda ökad möjlighet att få rättsfrågan, däribland frågan om
påföljden, belyst vid huvudförhandling i högsta domstolen. Det är ock i
dessa hänseenden som behovet av enhetlig praxis starkast framträder; enhetlighet
i bevisbedömningen är däremot något som aldrig kan framtvingas,
såvida man icke vill återgå till någon form av legal bevisteori.

Av det nu sagda följer att styrelsen icke kan tillstyrka motionärernas
förslag om ovillkorlig fullföljdsrätt i sådana mål, i vilka den tilltalade förnekar
brottslig gärning. Men icke heller den s. k. konformitetsprincipen
är lämplig som utgångspunkt för regler om fullföljdsrätten. Motionärernas
förslag i det avseendet skulle leda till att den ovillkorliga fullföljdsrätten
i difforma mål komine att omfatta även rena bevisfrågor, medan i konforma
mål någon utvidgning av möjligheterna att få rättsfrågan, inklusive
frågan om påföljden, prövad efter huvudförhandling i högsta domstolen
icke skulle inträda. En utredning av hithörande spörsmål bör därför göras
förutsättningslös och sålunda bl. a. även innefatta frågan huruvida icke tiden
skulle vara inne att realisera processkommissionens tanke att förvandla
högsta domstolen till en ren revisionsinstans. I samband därmed måste emel ■
lertid också vissa frågor om förbättring av hovrättsprocessen övervägas.
Om hovrätterna skola utgöra sista instans i bevisfrågor, synes det sålunda
angeläget att sörja för en mera kvalificerad sammansättning av hovrättsavdelningarna
än den som nu ofta förekommer. Enligt styrelsens uppfattning
är det icke rimligt att — såsom nu i stor utsträckning sker — de ordinarie
hovrättsdomarna tagas i anspråk för andra uppgifter än att sköta sina
domarämbeten, medan rättsskipningen i hovrätterna till betydande del utövas
av yngre jurister, som ännu icke vunnit ordinarie domartjänst.

Rättegångskommittén uttalar i sitt yttrande:

Med hänsyn till det samband spörsmålet om fullföljden till högsta domstolen
---har såväl med rättegångsförfarandet i övrigt som med hela

domstolsorganisationen, synes det kommittén icke välbetänkt att, därest
ändringar i gällande ordning anses böra ske, särskilt utreda enbart frågan
om rätten att fullfölja brottmål till högsta domstolen. I varje fall synes
det uteslutet att begränsa en sådan utredning till de förslag som framförts

1 motionerna, detta så mycket mera som vägande invändningar kunna göras
mot dessa förslag.

2 — llihang till riksdagens protokoll 1057. 0 samt. 1 avd. Nr 27

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

Förslaget att ansökningar om rätt att fullfölja brottmål till högsta domstolen
utan inskränkning skola bifallas i samtliga s. k. difforma mål är,
såsom i motionerna anmärkts, icke nytt, utan en liknande lösning har under
förarbetena till RB varit föremål för överväganden. Såsom processlagberedningen
framhållit synes emellertid målets karaktär av difformt eller konformt
vara en alltför osäker omständighet för att läggas till grund för utformningen
av fullföljdsreglerna.

Att såsom i motionerna vidare förordats införa obegränsad fullföljdsrätt
i mål, i vilka den tilltalade förnekar brottslig gärning, skulle sannolikt ej
få åsyftad verkan, om icke samtidigt ändringar genomfördes i gällande bestämmelser
om upptagande av muntlig bevisning i högsta domstolen, något
som motionärerna emellertid ej föreslagit. Med hänsyn till att värdet av
muntlig bevisning blir lägre ju längre tid som förflyter innan den upptages,
torde det för övrigt kunna ifrågasättas, om vidgade möjligheter att i högsta
domstolen upptaga sådan bevisning skulle leda till säkrare och riktigare avgöranden
än gällande ordning möjliggör.

Justitierevisionen har fäst uppmärksamheten på att vid övervägande av
en reform om utvidgad rätt till fullföljd i främsta rummet torde böra beaktas,
att en ökning av justitierådens antal, åtminstone om den skedde i
nämnvärd omfattning, vore förenad med allvarliga olägenheter. Följden
härav bleve, att ändring av fullföljdsreglerna ej finge ske på sådant sätt att
den medförde mera väsentlig ökning av domstolens arbetsbörda. Revisionen
fortsätter:

Ur denna synpunkt kan beträffande det av motionärerna framlagda förslaget
om utvidgad fullföljdsrätt anföras, att antalet brottmål med difforma
domar icke är obetydligt och att de brottmål, i vilka den tilltalade — åtminstone
i första hand eller i fråga om delar av åtalet — förnekar brottslig
handling, äro synnerligen vanliga. Dessutom äro de mål, i vilka den tilltalade
helt eller delvis förnekar brottslighet, ofta de till omfånget mest betydande.
Det torde sålunda i mål rörande serier av brott endast undantagvis
förekomma, att icke i någon del av målet föreligger ett nekande.

Enligt en inom nedre revisionen verkställd undersökning för en godtyckligt
vald tidsperiod, tiden den 1 januari—den 30 juni 1954, ha i 225 fullföljda
brottmål domarna varit konforma i 162 fall, difforma i 63. Av de
yrkanden, som i dessa mål framställts av 228 tilltalade, ha 143 avsett helt
frikännande och 11 delvis frikännande.

Av vad sålunda anförts framgår att reformen skulle föranleda en så betydande
ökning av högsta domstolens arbetsbörda att antalet justitieråd
skulle behöva väsentligt ökas. Även underinstansernas arbetsbelastning
skulle säkerligen bli större, enär en tilltalads vetskap om rätten att i händelse
han nekar få fullfölja talan till högsta domstolen skulle utgöra ett
incitament för honom att i underinstanserna intaga denna position.

Motionärernas förslag till utvidgad fullföljdsrätt finner nedre revisionen
därför icke vara antagbart.

Nedre revisionen vill tillägga, att ett bifall enbart till yrkandet om fullföljdsrätt
utan inskränkning i de difforma brottmålen skulle framstå som
en föga lycklig utväg. Anledningen till difformitet är visst icke alltid, att

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 19

underinstanserna funnit målet tveksamt. I många, kanske de flesta fall, är
anledningen, att ny bevisning förebragts i hovrätten. Att i sådana fall högsta
domstolen endast på grund av difformiteten skulle vara nödsakad upptaga
målet vore ingen tillfredsställande ordning.

Riksåklagarämbetet anför:

Helt allmänt må beträffande de i motionerna framförda synpunkterna
framhållas, att det förefaller ytterligt tvivelaktigt, om det över huvud taget
kan vara något önskvärt att operera med fullt genomfört treinstans-system
i bevisfrågor. Ett dylikt system innebär en enorm belastning för de i rättegången
uppträdande, såväl parter som vittnen. Viktigast är emellertid att,
såsom ovan framhållits, säkerheten för en riktig bedömning av bevismaterialet
minskas ju längre man kommer från den ursprungliga utsagan. Utvecklingen
torde också gå mot ett tvåinstans-system å bevisfrågor.

Enligt ämbetets mening pekar det nu anförda närmast i riktning mot en
sådan lösning av problemet, att åtgärder vidtagas för att stärka hovrätternas
ställning. Åtskilliga utvägar stå härvid till buds. Bland annat kan övervägas
att, såsom processkommissionen och dåvarande justitieministern Gärde i
propositionen nr 80 till 1931 års riksdag förordade, i en eller annan form
tillföra hovrätterna ett lekmannaelement i grövre brottmål. Tänkbart vore
också att föreskriva ökad skyldighet för hovrätterna att ånyo upptaga i
underrätten förebragt muntlig bevisning.

Även om enligt ämbetets mening någon mera vägande anmärkning ur
rättssäkerhetssynpunkt knappast kan riktas mot det nuvarande systemet,
är det emellertid uppenbarligen av vikt, att allmänheten ej har den uppfattningen,
att det brister härutinnan. Tilltron till rättsskipningen är icke mindre
viktig än den faktiska rättssäkerheten. Denna synpunkt gör sig med
särskild styrka gällande i sådana fall, när en person, som av underrätt med
nämnd befunnits icke övertygad om brott, på samma bevisning fälies till
ansvar av hovrätten. Ämbetet vill därför icke ställa sig avvisande till tanken,
att i sådana difforma mål, där den tilltalade frikänts i underrätt men dömts
i hovrätt, han skall ha en obetingad rätt att få sin sak prövad av högsta
domstolen. Givetvis bör en sådan utsträckning av prövningsrätten icke gälla
de rena bötesmålen utan endast mål av den allvarligare beskaffenhet, som
avses i RB 54: 12 andra stycket. För bötesmålen liksom för andra mål, för
vilka denna obetingade prövningsrätt icke skall gälla, bör dispensförfarandet
bibehållas. Skulle man — något som ämbetet har vissa sympatier för
— införa ett lekmannaelement i hovrätterna, bli dock skälen för den ifrågasatta
ändringen av fullföljdsreglerna i fråga om difforma mål mindre starka.

En reform av nyss angiven innebörd torde icke behöva föranleda någon
alltför stor ökning av högsta domstolens arbetsbelastning. Av statistiska
centralbyråns berättelser över domstolarnas och de exekutiva myndigheternas
verksamhet åren 1951—1952 (s. 20) framgår, att hela antalet mål, i
vilka tilltalad som av underrätten frikänts av hovrätten fällts till ansvar,
för vart och ett av åren uppgått till respektive 77 och 85. För åren 1953 och
1954 utgjorde motsvarande tal (enligt ännu ej publicerade siffror) 108 och
115. Det är emellertid att märka dels att icke alla difforma mål av nu angivet
slag kunna beräknas bli fullföljda till högsta domstolen och dels att i
siffrorna ingå såväl bötesmål som mål, vari enligt nu gällande regler prov -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

ningstillstånd beviljats. Att beakta är i detta sammanhang vidare, att den
genom reformen ökade tiden för huvudförhandlingar i någon mån torde
kompenseras genom att föredragningen på dispensavdelning faller bort i
fråga om dessa mål. För ett definitivt ställningstagande till den ökning
av arbetsbördan, som kan beräknas bli följden, om de ifrågasatta reglerna
införas, måste dock en närmare kartläggning ske av de nu angivna difforma
målen.

Därest en regel om obetingad rätt till huvudförhandling i de nu angivna
difforma målen införes, aktualiseras frågan i vilken omfattning tidigare
förebragt muntlig bevisning kan beräknas komma att bli upptagen på nytt i
dessa mål. Som förut framhållits gäller enligt RB 35: 13, att dylik bevisning
får upptagas på nytt i högsta domstolen allenast om synnerliga skäl äro därtill.
För att huvudförhandlingen skall få någon mening, torde det emellertid
bli nödvändigt att anse sådana synnerliga skäl föreligga, så snart avgörandet
beror på tilltron till den muntliga bevisningen. Fn regel om obligatorisk huvudförhandling
i difforma mål torde därför komma att medföra, att muntlig
bevisning i relativt stor amfattning måste upptagas på nytt i högsta domstolen.

Däremot kan ämbetet icke gå så långt som till att i likhet med motionärerna
förorda en obetingad prövningsrätt jämväl i alla de konforma brottmål,
vari den tilltalade förnekar brottslig gärning. Om alla sådana mål skulle
gå till huvudförhandling skulle detta medföra en fullkomligt orimlig ökning
av högsta domstolens arbetsbörda utan att man därmed skulle vinna
någdt väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är nämligen ett väl känt
förhållande, att vaneförbrytare praktiskt taget aldrig erkänna, om icke bevisningen
är sådan, att det framstår som helt meningslöst att neka, och
att de i stor utsträckning till det yttersta utnyttja alla möjligheter till fullföljd.
Med den av motionärerna förordade regeln skulle man därför ha att
räkna med en mängd onödiga huvudförhandlingar, vilkas enda resultat
skulle bli ett uppskov med straffverkställigheten. Följden skulle bli, att man
bleve nödsakad att avsevärt öka ledamotsantalet i högsta domstolen. Olägenheterna
härav behöva icke närmare utvecklas.

Sammanfattningsvis uttalar ämbetet, att ämbetet alltså icke vill ställa
sig avvisande till tanken, att i sådana difforma mål, där den tilltalade frikänts
i underrätt men dömts i hovrätt, han skulle ha en obetingad rätt att
få sin sak prövad av högsta domstolen, förutsatt målet vore av den allvarliga
beskaffenhet, som avsåges i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att den i motionerna angivna
statistiken från åren 1915—1934 icke motsvarade nuvarande förhållanden.
Hovrätten fortsätter:

Genom det mera uttömmande processmaterial, som efter sistnämnda tidpunkt
i regel torde komma under hovrättens bedömande, särskilt i fall,
då huvudförhandling hållits i hovrätten, torde rättssäkerhetsgarantierna för
hovrätternas avgöranden ha vuxit betydligt. Enligt här gjorda undersökningar
ligger ändringsprocenten i samtliga fullföljda mål och ärenden från
rikets hovrätter åren 1952—1955 något under 9 procent. Vidare torde motionärerna
i väsentlig mån ha misstolkat innebörden av att underrätt och

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 21

hovrätt i vissa avgöranden komma till olika slut. Difformiteten torde ofta
bero på att ifrågavarande mål i hovrätten tillförts nytt — kanske avgörande
material. I dylika fall kan utgången under inga omständigheter fattas såsom
belägg för att hovrättens difforma avgöranden skulle vara mindre tillförlitliga
än de konforma avgörandena, och därmed faller också huvudskälet för att
utan inskränkning meddela prövningstillstånd i dessa mål. En lörprövning av
de difforma målen, som i så fall finge företagas å prövningsavdelning, i syfte
att utröna huruvida difformiteten beror på nytt material eller olika bedömning
av det från början föreliggande materialet torde bliva mycket vansklig
och i vart fall medföra ungefär samma arbete som en fullständig prövning
av målet. Att beträffande konforma mål göra någon skillnad i fullföljdshänseende
mellan sådana mål, i vilka de tilltalade förneka brottslig gärning,
och sådana mål, i vilka de väl erkänna, vad åklagaren fört dem till last,
men önska klaga över de ådömda påföljderna, är enligt hovrättens mening
ej motiverat. I ett grovt brottmål kan avgörandet av påföljd vara minst lika
betydelsefullt för den tilltalade som bedömandet av skuldfrågan i ett lindrigt
brottmål. Vidare synes det ej klart framgå hur förslagsställarna tänkt sig
fullföljdsrätten i sådana konforma mål, vari de tilltalade erkänt viss eller
vissa brottsliga handlingar men förnekat andra.

En i och för sig tänkbar utväg alt vidga utrymmet för ändringsdispenser
i den av motionärerna önskade riktningen vore att något uppmjuka ovannämnda
mycket restriktiva regel i 35 kap. 13 § rättegångsbalken beträffande
möjligheterna till förnyad bevisupptagning i högsta domstolen. Vägande
invändningar kunna dock resas häremot. En upprepad bevisning är i regel
sämre än den som kan förebringas i lägre instans. Längre tid har förflutit,
sedan vittnen och parter gjort sina iakttagelser. Handläggningen och de
lägre domstolarnas avgöranden kunna ha påverkat deras minne av vad de
iakttagit och betydelsefulla vittnen kanske ej längre kunna höras. Vidare
kan man ej underlåta att taga hänsyn till att ett upprepande av den muntliga
bevisningen i högsta instans i regel är förenat med avsevärda kostnader
för parterna och besvär för dem som skola höras.

Redan med nu gällande fullföljdsregler tenderar antalet icke avgjorda
mål och ärenden i högsta domstolen att öka. Sålunda uppgick balansen, som
den 30 juni ett vart av åren 1949—1952 var omkring 350 mål och ärenden,
den 30 juni 1953 till 493, den 30 juni 1954 till 551, den 30 juni 1955 till 577
och den 30 juni 1956 till 628. Då en reform i den i motionerna önskade riktningen
sannolikt skulle medföra en mycket kraftig ökning av antalet till
högsta domstolen fullföljda brottmål, skulle en dylik reform förutsätta antingen
en betydande utvidgning av högsta domstolen eller ock en minskning
av dess arbetsbörda i andra hänseenden. Förstnämnda alternativ ha statsmakterna
flera gånger tidigare förkastat.

Till förslaget att inrätta en särskild d o in s t o 1 s k o m m i 11 é för
avgörande av ansökningar om prövningstillstånd ställer sig samtliga remissorgan
avvisande.

Advokatsamfundet anför i denna del:

Såsom skäl mot den nuvarande ordningen ha motionärerna icke anfört
annat än att den ur principiell synpunkt skulle vara »föga tilltalande» samt

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

att högsta domstolens »dubbla funktion» skulle vara »förvirrande». Vad
motionärerna därmed åsyftat har icke närmare utvecklats.

Mot den nu gällande ordningen kan möjligen invändas att den kan vara
ägnad att hos allmänheten uppväcka misstankar om att hänsynstagande till
den vid viss tidpunkt föreliggande arbetsbördan i högsta domstolen kan påverka
dispensärendenas bedömande. Det är naturligtvis icke bra, om en klagande
tror att ett avslag på hans ansökan om dispens berott på att högsta
domstolen icke ansåg sig ha tid att pröva målet. Vidare kan mot högsta
domstolens befattning med dispensärendena invändas att, när dispens beviljats,
den därpå följande huvudförhandlingen för åtskilliga domstolsledamöter
och för många advokater ter sig som en föga njutbar muntlig upprepning
av vad som redan anförts i dispensärendet.

Dessa olägenheter skulle — åtminstone i huvudsak — undanröjas, om dispensprövningen
anförtroddes åt en särskild domstolskommitté.

Mot förslaget att inrätta en sådan domstolskommitté tala emellertid å
andra sidan synnerligen starka skäl.

Till en början får man icke glömma bort att den nuvarande dispensprövningen
dock innebär att målet, om ock med viss begränsning, blir i sak
prövat av högsta domstolen. Denna prövning kan aldrig ersättas av prövning
i en kommitté, vars uppgift skulle vara att avgöra om målet över huvud taget
finge komma under högsta domstolens ögon. Att inrätta en sådan kommitté
vore att tillskapa en slags fjärde instans, eller rättare en ny tredje instans
med högsta domstolen som fjärde, och med betydligt mindre kvalificerad
sammansättning än de nuvarande dispensavdelningarna. Den nya instansen
skulle i väsentligt lägre grad än en dispensavdelning inom högsta domstolen
vara ägnad att vaka över rättsenheten, delvis redan på grund av den föreslagna
sammansättningen och delvis på den grund att man med hänsyn
till det stora antalet ansökningar om prövningstillstånd måste räkna med
att kommittén skulle bli nödsakad att arbeta på flera avdelningar bestående
av olika ledamöter. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle den föreslagna reformen
innebära en klar försämring. Man måste allvarligen befara att resultatet
av kommitténs arbete skulle bli tämligen slumpartat, och sannolikt
skulle kommittén icke behöva vara i verksamhet många år, förrän starka
röster höjdes för dess avskaffande.

Då styrelsen utan minsta tvekan finner skälen mot inrättande av en särskild
domstolskommitté tyngre vägande än de skäl som möjligen kunna
anföras för förslaget i denna del, avstyrker styrelsen motionärernas förslag
i detta hänseende.

Delvis samma eller liknande synpunkter anföres av de övriga remissorganen.
Dessutom har framhållits att den omständigheten att prövningen uteslutande
grundade sig på skriftligt material gjorde lekmannamedverkan
föga lämplig, enär lekmannen i allmänhet hade sämre förutsättningar än
den kvalificerade juristen att tillgodogöra sig dylikt material.

Justitierevisionen har också till behandling upptagit det i motionerna
framförda påståendet att det ur principiell synpunkt tedde sig föga tilltalande
att en domstol, till vars prövning ett mål hänskjutits, själv finge av -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957 23

göra, huruvida målet verkligen finge upptagas till prövning. Revisionen anför
härom:

Vad den principiella frågan angår, torde böra framhållas, att det nuvarande
systemet bör ses ur den synpunkten att en nödvändig begränsning
av måltillströmningen till högsta instansen lämpligen bör åstadkommas
därigenom, att endast talan som enligt denna instans’ rättstillämpning har
tillräckliga skäl för sig tillätes komma under prövning. Sett ur den synpunkten
är det naturligt, att högsta domstolen själv avgör frågor om prövningstillstånd.

Den av motionärerna åberopade, ovan angivna principiella synpunkten
saknar likväl icke helt fog. Även om lekmannainslaget i en kommitté av
den art motionärerna föreslagit kan tänkas motverka misstro mot rättsskipningen,
föranledd av bristande kunskap om förfarandet och rättstilllämpningen,
motiverar detta och vad motionärerna ur principiell synpunkt
invänt dock icke en reform, som enligt nedre revisionens mening ur andra
synpunkter är förenad med stora olägenheter.

Utskottet

Genom förevarande motioner aktualiseras spörsmålet om regleringen av
fullföljden i brottmål till högsta domstolen. Frågan om utformningen av
reglerna om fullföljd över huvud till den högsta dömande instansen är i avgörande
grad beroende på vilken ställning denna instans givits i vårt lands
domstolsväsen. Den reglering av fullföljdsrätten, som skedde i samband
med processreformen, bygger i stor utsträckning på att tyngdpunkten i
högsta domstolens funktion ansetts vara dess uppgift att tillgodose rättsenheten
vid bedömningen av rättsliga spörsmål, medan dess verksamhet som
bevisupptagande och bevisprövande instans icke bedömts vara av samma
betydelse. Visserligen har, såsom den föregående redogörelsen visat, rätten
att fullfölja talan icke begränsats till att avse allenast rättsfrågor utan denna
rätt är, frånsett bagatellmål, i princip utan inskränkning. Reglerna om
prövningstillstånd medför emellertid att handläggningen i högsta domstolen
gestaltar sig olika alltefter prövningstillstånd beviljas eller icke. Sker så
icke stannar handläggningen vid det förfarande, som avser bedömningen
av frågan om prövningstillstånd skall beviljas. Även denna prövning, som
utföres av högsta domstolen med en sammansättning av tre ledamöter och
vilken sker på handlingarna, innefattar en förhållandevis ingående bedömning
av sakfrågan i målet. Särskilt är detta fallet vid prövning av ansökningar
om prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2. rättegångsbalken (s. k.
ändringsdispens). Härvid måste nämligen bedömas huruvida skäl föreligger
till ändring i hovrättens dom eller huruvida eljest med hänsyn till omständigheterna
i målet skäl förekommer till talans prövning. Fullföljdsreglerna
och deras tillämpning måste också ses mot bakgrunden av att i enlig -

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

het med de allmänna övervägandena rörande högsta domstolens ställning
dennas funktion som bevisupptagande och bevisprövande instans väsentligen
inskränkts genom de regler, för vilka ovan redogjorts. Dessa inskränkningar
måste givetvis i fall, då målets avgörande är beroende av en värdering
av muntlig bevisning, verka i restriktiv riktning vid dispensprövningen.

Såsom påtalas i motionerna gjordes under förarbetena till processreformen
en beräkning av i vilken omfattning prövningstillstånd kunde komma
att beviljas enligt den nya ordningen. Processlagberedningen bedömde med
utgångspunkt från tidigare konstaterad ändringsprocent, att prövningstillstånd
kunde beräknas bli beviljat i omkring 30 procent av samtliga fullföljda
mål. De uppgifter, som av nedre justitierevisionen lämnats i föreliggande
ärende, utvisar emellertid, att under den tid den nya processordningen
varit i tillämpning prövningstillstånd meddelats i betydligt mindre
omfattning än vad som antagits. I särskild grad är så förhållandet beträffande
brottmålen.

Motionärerna har i motiveringen för sin hemställan fäst uppmärksamheten
på den mycket låga frekvensen av medgivna tillstånd och ansett det
vara ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att härigenom — såsom det uttryckes
— hovrätterna i realiteten kommit att fungera som sista instans i
brottmål, något som säges innebära att enhetlig praxis icke kan erhållas,
enär hovrätterna tillämpar sinsemellan delvis olikartade bedömningssätt.
Motionärerna har vidare anfört att det ur principiell synpunkt måste te
sig föga tilltalande att en domstol, till vilkens prövning ett mål hänskjutits,
själv skall få avgöra, huruvida målet verkligen skall upptagas till prövning.

En säker bedömning av frågan huruvida rådande praxis vid tillståndsprövningen
låter sig väl förena med vad som avsetts med de gällande fullföljdsreglerna
låter sig givetvis icke göra utan att kännedom erhålles rörande
omständigheterna i de mål, vari prövningstillstånd sökts. Till den hittillsvarande
tillämpningen kan emellertid knytas några allmänna reflektioner.
Det bör till en början beaktas, att processreformen medförde en genomgripande
omgestaltning av rättegångsförfarandet i samtliga instanser, innebärande
ett vidsträckt genomförande av principerna om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration i handläggningen. Ingen torde väl numera kunna
göra gällande annat än att reformen inneburit väsentliga förbättringar av
rättsskipningen. I den mån härigenom bättre garantier skapats för en riktig
bedömning i de lägre instanserna torde också behovet av fullföljd till högsta
instans i motsvarande mån ha minskat. Särskilt torde behov av fullföljd
mången gång icke ha förelegat i sådana fall, däri avgörandet berott av bevisbedömning.
Beträffande sådan bedömning kan för övrigt en prövning i
högsta domstolen icke få någon nämnvärd betydelse ur synpunkten av
önskemålet att erhålla enhetlig praxis, något som motionärerna icke synes
ha i tillräcklig mån beaktat. Detsamma kan också sägas i viss mån gälla

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

sådana frågor, som för sitt avgörande kräver en skälighetsbedömning. Även
i betraktande av dessa förhållanden och av de gällande begränsningarna i
högsta domstolens funktion som bevisupptagande och bevisprövande instans
kan det dock finnas anledning att ställa sig frågande inför att prövningstillstånd
beviljats i en omfattning som så väsentligt avviker från vad
som antagits under förarbetena till processreformen. De beräkningar som
då gjordes grundades emellertid på äldre statistiskt material rörande ändringsprocenten
i fullföljda konforma och difforma mål och någon mera
säker bedömning kunde givetvis icke göras, särskilt som också närmare
kännedom saknades rörande i vilken mån det nya processförfarandet skulle
komma att verka till större säkerhet i rättsskipningen. Bristande överensstämmelse
mellan den faktiska tillståndsgivningen och dessa beräkningar
kan därför icke utan vidare tagas till intäkt för antagande att fullföljdsreglerna
i praxis erhållit en mera restriktiv tillämpning än som avsetts. I
anledning av vad som i motionerna uttalas därom att i praktiken hovrätterna
kommit att fungera som sista instans i brottmål, vill utskottet erinra
om att prövningen i högsta domstolen av ansökningar om ändringsdispens
— såsom framgår bl. a. av vad nedre justitierevisionen anfört — innefattar
en ingående behandling av målet, låt vara endast på handlingarna. Med hänsyn
härtill och till att för avslag av dylik ansökan erfordras att alla de tre
deltagande justitieråden är ense om att skäl ej föreligger till ändring i hovrättens
dom synes ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna göras några
vägande erinringar mot det nuvarande systemet eller dess tillämpning.

Emellertid kan ur andra synpunkter en i och för sig mycket begränsad
tillståndsgivning tänkas ge upphov till allvarliga olägenheter. Det kan icke
förnekas att, i den mån härigenom hos de rättssökande uppväckes den tron
att tillståndsprövningen sker under hänsynstagande till den hos domstolen
vid varje tid föreliggande arbetsbelastningen, tilltron till rättsskipningen
kan allvarligt äventyras. En sådan uppfattning kan göra sig gällande så
mycket lättare som kanske kännedom ofta saknas om den ingående granskning
ett mål erhåller vid tillståndsprövningen i högsta domstolen. Även om
utskottet saknar underlag för bedömande huruvida fara verkligen föreligger
för en utveckling som här antytts, är det utskottet angeläget att framhålla
att tendenser i sådan riktning måste följas med uppmärksamhet. Utskottet
vill icke heller ställa sig främmande till tanken att det kan befinnas
önskvärt att i en framtid skapa något vidgad möjlighet till prövningstillstånds
erhållande. En undersökning i sådant syfte måste emellertid bli
mycket vittutseende, ej endast så till vida att även tvistemålen därvid bör
komma i åtanke. Frågan om fnllföljdsrcglcrnas utformning hänger också
samman med domstolsorganisationen i dess helhet. Vid genomförande av
processreformen lämnades reformåtgärder berörande domstolsorganisationen
i princip å sido, i den mån de icke nödvändigtvis måste vidtagas för att

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1957

sätta domstolarna i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Anledningen
till att frågan om en mera vittgående omläggning av domstolsorganisationen
sköts på framtiden var att det ansågs att en sådan omläggning
alltid komme att te sig skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits
rörande domstolarnas nya arbetsuppgifter. Sedermera har i enlighet med
vad som förutsattes vid rättegångsbalkens tillkomst påbörjats reformarbete
avseende rådhusrätternas och häradsrätternas organisation. Först sedan
därmed sammanhängande frågor erhållit en slutgiltig lösning synes tiden
vara inne att närmare överväga behovet av reformer rörande överrätternas
organisation. Därvid kan också bli tillfälle att återkomma till frågan huruvida
anledning finnes att revidera reglerna om fullföljd till den högsta instansen.
Under dessa förhållanden synes en reform i det av motionärerna
angivna syftet att bereda tilltalade i brottmål större möjligheter att erhålla
prövningstillstånd f. n. icke böra övervägas, såframt icke det rådande systemet
medför allvarliga olägenheter. Sådana har, såvitt utskottet har sig
bekant, ej försports. Det bör i detta sammanhang också framhållas, att den
av motionärerna föreslagna anordningen bygger på den s. k. konformitetsprincipen,
vilken efter ingående överväganden vid förarbetena till processreformen
förkastades såsom varande en alltför osäker grundval för fullföljdsreglernas
utformning.

I motionerna upptages såsom ett alternativ införandet av en anordning,
innebärande att å en särskild domstolskommitté skulle ankomma att pröva
ansökningar om prövningstillstånd. I en sådan kommitté skulle ingå lekmän
och högsta domstolen vara i minoritet. Utskottet kan icke förorda ett sådant
förslag. Även om genom en dylik anordning skulle undanröjas olägenheter
av det slag som förut berörts, kan emellertid ur andra synpunkter häremot
resas vägande invändningar. Utom att ytterligare ett slags instans skulle tillskapas,
en omständighet om vars värde för rättsskipningen stor tvekan kan
råda, är det utom tvivel att högsta domstolens handläggning av dispensfrågor,
vilken såsom ovan berörts innefattar en ingående sakprövning, icke
kan ersättas av prövning i en kommitté av föreslagen sammansättning, vars
enda uppgift skulle vara att avgöra om prövning över huvud finge ske i
högsta domstolen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 319 och II: 409 i vad de avser
rätt att fullfölja brottmål till högsta domstolen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Första lagutskottets utlåtande nr 27 dr 1057

Stockholm den 30 april 1957

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom*, fru SjöströmBengtsson,
fru Gärde Widemar, herrar Domö*, Lindgren, fru XVallentheim
och herr Theodor Johansson*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist*, fru Boman, herrar
Onsjö, Larsson i Stockholm, Fröding, Jacobsson i Sala och Lundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.