Första lagutskottets utlåtande nr 26 (Utlåtande 1953:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda m. fl.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21,
vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Johansson i Stockholm
och Holmberg hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av bestämmelserna om
ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., att den som icke uppsåtligen
medverkat till att han berövats friheten, men likväl varit anhållen,
häktad eller dömd för gärning, till vilken han icke gjort sig saker, skall äga
rätt till ersättning, samt att ansökan om sådan ersättning handlägges i en
ordning där icke den beslutande instansen kan påverkas i sitt beslut av
några egna tidigare åtgärder i målet».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om skadeersättning av statsmedel i vissa fall, då straffprocessuellt
tvångsmedel eller straff kommit till användning mot någon,
som sedermera befinnes oskyldig, finnas nu upptagna i lagen den 13 april
1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Enligt 1 § första stycket kan, om någon häktats såsom misstänkt för brott
och han frikännes för brottet eller mot honom väckt åtal nedlägges eller
förundersökning avslutas utan att åtal väckes mot honom, ersättning av allmänna
medel tillerkännas honom för det intrång i friheten som förorsakats
av häktningen och, om han i samband därmed varit anhållen, av anhållandet.
Vad nu sagts om häktad gäller också den som under längre tid än ett
dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller underkastad reseförbud.

I andra stycket av 1 § stadgas, att ersättning ej må utgå, om den misstänkte
sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökning eller
lagföring eller sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning,
eller om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten
eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett,
att han varit häktad eller anhållen eller underkastad reseförbud. Ej heller
må ersättning utgå, om i annat fall än nu sagts med hänsyn till omständigheterna
ej är skäligt att ersättning gives.

Förutom då oskyldig drabbats av tvångsmedel enligt vad som angives i
1 § kan enligt 2 § ersättning utgå även om någon, som dömts till straffar 1

Ililmng till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. 1 avd. Nr 20.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

bete, fängelse eller förvandlingsstraff för böter, helt eller till någon del undergått
straffet och sedermera efter ansökan om resning eller besvär över
domvilla, meddelas dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare
straff än han redan utstått. I nu avsedda fall utgår emellertid ej ersättning,
om den dömde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom
att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han
blivit dömd till straffet.

Ersättning kan jämväl enligt enahanda grunder utgå för det fall att någon
varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest eller varit underkastad förvaring eller internering.
Bestämmelser härom ha upptagits såsom 3 §.

I första stycket av 4 § angives ersättningsrättens innebörd. Som allmän
regel gäller, att ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång
i näring samt dessutom för nödiga kostnader. Därutöver har emellertid
upptagits föreskrift, att ersättning må utgå även för lidande, om det
finnes påkallat av synnerliga skäl.

Såsom andra stycke i 4 § ha upptagits bestämmelser i fråga om överlåtelse
av rätt till ersättning enligt lagen samt om rätt för dödsbo att föra talan,
utom såvitt angår ersättning för lidande.

Beträffande ordningen för fastställande av ersättning stadgas i 5 §.

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det
mål, vari ansvarsfrågan liandlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket
ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan
hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt
ansvarsfrågan. Ansökan skall göras inom tre månader från den dag,
då sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala, eller från den
dag, då domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga
kraft. Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan
om frikännande eller nedsättning av straffet liandlägges. Har anspråk ej
framställts på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist
handlagt nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från
den dag, då domen i samma fråga vann laga kraft.

I förevarande paragraf har vidare öppnats möjlighet för sökanden att i
brottmålet endast yrka fastställelse av att förutsättningarna enligt 1 eller
2 § för rätt till ersättning föreligga och att sedermera i särskilt ärende föra
talan om beloppets bestämmande. Även domstolen har erhållit befogenhet
att hänskjuta frågan om ersättningens belopp till prövning efter särskild
ansökan. I nu avsedda fall skall ansökan om beloppets bestämmande inom
förut angiven tid av tre månader göras hos den rätt, vilken såsom första
domstol handlagt åtalet mot sökanden. I 5 § ha vidare också upptagits föreskrifter
om åklagares hörande och hans talerätt.

Under 6 och 7 §§ ha slutligen upptagits bestämmelser om rättens sammansättning
vid handläggning av särskild ansökan om ersättning, om utbetalandet
av utdömd ersättning samt om statsverkets regressrätt mot tredje
man in. in.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

Historik.

Äldre rätt.

1945 års lag trädde i kraft den 1 juli 1945. Dessförinnan funnos bestämmelser
i ämnet i lagen den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna
medel åt oskgldigt häktade eller dömde.

Enligt sistnämnda lag kunde, om någon blivit häktad men åtalet mot honom
nedlagts eller han frikänts, ersättning av allmänna medel tillerkännas
honom för det hinder eller den brist i hans näring, som han lidit genom frihetens
förlust. Detta fick dock ske allenast under förutsättning att genom
rannsakningen utretts, att det brott, varför han tilltalats, icke blivit
begånget eller att det förövats av annan än den tilltalade eller eljest icke kunde
vara begånget av honom, såframt anledning icke heller förefanns att den
tilltalade varit delaktig i brottet. Liksom enligt nu gällande lag krävdes vidare,
att den tilltalade skulle vara utan skuld även till själva häktningsåtgärden.

Förutom i fråga om förutsättningarna för rätt till ersättning skilde sig
1886 års lag från nu gällande rätt främst beträffande ordningen för prövning
av ersättningsanspråk. Ansökan om ersättning som avsågs i lagen
skulle nämligen göras hos Kungl. Maj :t och ingivas till justitiedepartementet
inom ett år från den dag då laga kraft åkommit det till grund för ansökningen
liggande domstolsbeslutet.

Ur förarbetena till 1945 års lag.

Sedan den nya rättegångsbalken antagits, avgav processlagberedningen
den 17 mars 1944 betänkande med förslag till sådana ytterligare lagstiftningsåtgärder
som erfordrades i samband med processreformens genomförande
(SOU 1944:9 och 10). Beredningen upptog däri bland annat frågan
om skadeersättning av statsmedel i fall, då straffprocessuellt tvångsmedel
eller straff kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes
oskyldig.

Beredningen framhöll, att spörsmålet om lämplig prövningsmyndighet för
ersättningsfrågor genom nya rättegångsbalken kommit i ett nytt läge. I detta
hänseende erinrades, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj :t, så gott som
uteslutande måste grunda sig på det skriftliga material, som föreligger i
protokoll och andra handlingar. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande
skulle fullständig protokollföring ej längre äga rum, och beredningen ansåg
därför sannolikt, att behovet av att komplettera utredningen genom muntlig
förhandling kornme att framträda starkare än förut. För tillgodoseende
av detta behov borde enligt beredningens uppfattning prövningen förläggas
till domstol. Beredningen framhöll, att även principiella skäl talade härför
och att en sådan ordning regelmässigt gällde i utlandet.

Som en följd av ersättningsfrågornas överflyttande till domstol borde enligt
beredningens mening prövningen i visst avseende erhålla ändrad karak -

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

tär. Enligt 1886 års lag förelåg icke någon obetingad rätt till skadestånd,
även om samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående
voro för handen. Kungl. Maj:t kunde vid sitt bedömande taga hänsyn även
till andra omständigheter. Någon motsvarande befogenhet fann beredningen
ej lämpligen böra tillerkännas domstol. Dess prövning ansågs endast böra avse
frågan, om de villkor som upptagits i lagen blivit uppfyllda. Funnes så
vara fallet, borde ersättning utdömas.

I fråga om de närmare förutsättningarna för rätt till ersättning upptog
beredningen ett tidigare framfört förslag att ersättning borde kunna givas
åt häktad, även om hans oskuld icke blivit till fullo bevisad. Beredningen
ansåg som förutsättning för ersättningsrätt böra uppställas allenast, att
misstanke om brottet uppenbart ej vidare kvarstod mot den häktade.

Från dessa och andra i betänkandet angivna utgångspunkter utarbetade
beredningen förslag till ny lag i ämnet, över detta förslag avgåvos, efter remiss,
yttranden av rikets hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och
Sveriges advokatsamfund.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter förslag till ny lag i ämnet.
Sedan lagrådet den 15 december 1944 avgivit yttrande över förslaget och
detta därefter i vissa avseenden jämkats, förelädes förslaget riksdagen till
antagande genom proposition, nr 10, vid 1945 års riksdag.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, hemställde i utlåtande
nr 19 om godkännande av förslaget med viss ändring (1 §). Denna hemställan
bifölls av riksdagen.

Beträffande frågan om att förlägga prövningen av ersättningsfrågor
till domstol framförde häradshövdingföreningen
och justitiekanslersämbetet vissa erinringar mot det remitterade förslaget.

Häradshövdingföreningen anförde i denna del följande.

Förslaget uppbäres av tanken, att för bedömande av anspråkets berättigande
en prövning av skuldfrågan skall ske och att för sådant ändamål ett
slags ny process skall äga rum. Enligt föreningens uppfattning bör ersättningsfrågan
prövas uteslutande på grundval av de förhållanden, som genom
förundersökningen och rättegången blivit kända. En muntlig domstolsförhandling,
som skulle komma att avse de omständigheter, som grundat åklagarens
eller domstolens beslut, är säkerligen icke något önskvärt. Ytterligare
må erinras, att det stora flertalet av de fall, i vilka anspråk på ersättning
göres, torde vara sådana, då någon tvekan om att rätt till ersättning föreligger
icke är för handen. Rättsförhållandet synes då liksom i alla andra
tvister kunna uppgöras utan rättegång. Enligt föreningens mening bör följaktligen
principen vara, att ansökan om ersättning skall framställas hos
administrativ myndighet.

Justitiekanslersämbetet framhöll, att ordningen med domstolsprövningen
vore förenad med vissa olägenheter. Av de skäl processlagberedningen anfört
vore det enligt ämbetets mening möjligen likväl nödvändigt att låta ersätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

ningsfrågorna avgöras av domstol. Om så skedde, syntes emellertid böra
övervägas, om icke en viss skälighetsprövning kunde vara lämplig och utan
olägenhet skulle kunna lämnas även åt domstol.

Vid lagrådsremissen erinrade föredragande departementschefen om de sålunda
anförda betänkligheterna. Med hänsyn till att tillgängligt skriftligt
material framdeles i vissa fall kunde komma att visa sig otillräckligt som
grundval för ett riktigt avgörande syntes emellertid övervägande skäl tala
för att övergå till ordningen med domstolsprövning. Härigenom vunnes även
den fördelen att ersättningsfrågan kunde upptagas redan i själva brottmålet.
Processlagberedningen hade som nämnts föreslagit, att i samband med ersättningsfrågornas
överflyttande till domstol reglerna om ersättning skulle
utformas så, att de innebure eu verklig rätt för vederbörande att under de
i lagen angivna omständigheterna erhålla ersättning. Häremot hade justitiekanslersämbetet
i sitt yttrande erinrat, att en prövning efter formella grunder
stundom skulle kunna leda till ett mindre tilltalande resultat, samt hade
anfört visst exempel härpå. Att i lag giva fullständiga regler för bedömningen
av alla dylika fall syntes med hänsyn till deras skiftande natur icke
vara möjligt. Det syntes därför alltjämt höra finnas visst utrymme för en
skälighetsprövning av omständigheterna i det särskilda fallet. En sådan skälighetsprövning
innebure icke någon främmande uppgift för domstolarna.

Utskottet anförde i fråga om ordningen för fastställande av ersättning i
huvudsak följande.

Ehuru otvivelaktigt vissa skäl kunde anföras för att bibehålla en prövning
i administrativ ordning av ifrågavarande ärenden, hade utskottet ansett övervägande
skäl tala för propositionens förslag i denna del. Det för utskottet
avgörande hade härvid varit, att domstolen, där mål om ansvar för brottet
handlagts, komme att ha ett bättre material för sitt bedömande och större
möjlighet att vid behov komplettera delta än som skulle föreligga för Kungl.
Maj :t, om den administrativa prövningen skulle bibehållas. Genom att prövningen
förlädes till domstol vunnes — såsom processlagberedningen framhållit
— också den väsentliga fördelen att ersättningsfrågan kunde avgöras
redan i själva brottmålet. En domstolsprövning med dess möjlighet till överprövning
i högre instans måste också ur rättssäkerhetssynpunkt anses mera
betryggande än eu prövning i administrativ ordning. Utskottet hade vid sitt
ställningstagande även utgått från att prövningen av dessa ersättningsärenden,
även om den förlädes till domstol, icke borde ske efter strängt formella
grunder utan under skäligt hänsynstagande till de omständigheter som kunde
föreligga i varje särskilt fall. Föredragande departementschefen hade i
propositionen också uttalat sig för att det i lagen borde finnas utrymme för
in sådan skälighetsprövning.

1 fråga om villkoren för rätt till ersättning yttrade sig
hd radshövding föreningen.

Föreningen framhöll, att rätten till ersättning åt häktad syntes bliva alltför
snävt begränsad genom kravet att misstanke mot den häktade uppenbart

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

icke finge kvarstå. I fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes tveksamt, om
något villkor av ifrågavarande art över huvud borde uppställas. Förelåge
icke sannolika skäl för åtal, borde väl presumeras, att anledning till misstanke
ej förekomme. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt
för brott, ehuru han ej kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats
som kommit till uttryck i 16 kap. 13 § strafflagen. Om efter åtal
ansvarsfrågan prövades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från
de fall då han själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersättningsrätt
endast förefinnas, om av domen eller dombokens innehåll uppenbart
framginge, att frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och
liknelser mot honom förelegat.

Departementschefen, som delade häradshövdingföreningens uppfattning,
att ersättningsrätten blivit för snävt begränsad i processlagberedningens förslag,
upptog emellertid icke i det till lagrådet remitterade förslaget vad föreningen
förordat utan föreslog i stället en bestämmelse om att grundad misstanke
skulle utesluta rätt till ersättning. I motiveringen till de särskilda bestämmelserna
i departementsförslaget anförde departementschefen beträffande
den föreslagna föreskriften i 1 § andra stycket andra punkten att ersättning
ej skulle utgå, om grundad misstanke alltjämt kvarstode eller om det
eljest med hänsyn till omständigheterna ej vore skäligt att ersättning gåves,
bland annat följande.

I detta hänseende kan som exempel nämnas, att åklagaren underlåter att
åtala enär den misstänkte finnes uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen
straffri. Om ett begånget brott finnes vara preskriberat, torde det icke heller
i allmänhet vara skäligt att ersättning utgår. Vidare må erinras om det av
justitiekanslersämbetet omnämnda fallet, att någon som häktats för mened
frikändes från ansvar därför att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget
brott om han berättat vad han visste. Härutöver kan stadgandet vinna tilllämpning,
om någon, utan att ha gjort sig skyldig till förfarande som avses
i första punkten, dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripande berättigat,
t. ex. om han uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud.

Lagrådet uttalade i förevarande avseende, att det vore uppenbart att ersättningsrätten
måste vara underkastad begränsningar, som sammanhängde
med omständigheterna i det särskilda fallet. Den skälighetsprövning, som införts
i departementsförslaget, syntes lagrådet i stort sett välgrundad. Lagrådet
tilläde härefter bland annat följande.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas kvarstående misstanke om
brott, är att märka, att det framlagda förslaget bereder sökanden en förmånligare
ställning än som skulle följa av bifall till det av processlagberedningen
uppgjorda förslaget i ämnet. Häradshövdingföreningen bar i sitt utlåtande
erinrat, att beredningens förslag måste anses innebära en alltför snäv begränsning
av ersättningsrätten, och föredragande departementschefen har
anslutit sig till denna uppfattning. När åtal väckts, borde enligt häradshövdingföreningen
rätt till ersättning frånkännas sökanden endast om av
domen eller dombokens innehåll uppenbart framginge, att frikännandet
skett, ehuru bindande omständigheter och liknelser förelegat mot honom.
Detta innebär, att mycket stark bevisning förekommit i det mål, i vilket

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

sökanden frikänts. En sådan ståndpunkt synes emellertid kunna leda till
ersättning i en omfattning, som är ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen
torde de i förevarande förslag använda ordalagen ej överensstämma
med vad häradshövdingföreningen förordat utan få anses giva ersättningsrätten
en snävare begränsning, men förslaget lämnar i allt fall rum för
osäkerhet, i vilken mån kvarstående misstanke mot sökanden skall utöva
inverkan. Enligt lagrådets mening bör en kvarstående misstanke rimligen
komma i betraktande utan att den i bevisningshänseende uppskattas till
viss grad. Det torde för övrigt vara svårt att i lag fixera särskilt mått av
bevisning, som bör föreligga för att misstanken skall utesluta rätt till ersättning.
Eftersom det oavsett närmare bestämning ligger i sakens natur,
att endast en misstanke, som är objektivt grundad, kan få betydelse, synes
stadgandet lämpligen kunna avfattas så, att ersättning ej må utgå till någon,
om misstanke kvarstår mot honom eller om med hänsyn till omständigheterna
i övrigt skäl äro däremot. Såsom framgår av denna formulering,
böra vid ansökningens prövning föreliggande omständigheter beaktas, vare
sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat sätt.

I propositionen blevo på grund av lagrådets anmärkning i 1 § andra stycket
orden »grundad misstanke» utbytta mot uttrycket »anledning till misstanke»
utan att föredragande departementschefen, enligt vad som uttalades
i propositionen, därmed avsett att göra någon ändring i sak.

Utskottet anförde.

Mot den avfattning, som ifrågavarande bestämmelse erhållit, ha inom
utskottet anförts vissa betänkligheter. Bestämmelsen skulle kunna leda till,
att en domstol för sitt avslag å framställt anspråk å ersättning komme att
åberopa att, ehuru bevisningen icke varit tillräcklig för den tilltalades fällande,
misstanke dock kvarstode mot honom. Ett sådant förfaringssätt, vilket
erbjuder viss likhet med det ur vårt rättssystem utdömda institutet att
ställa någon på framtiden, finner utskottet olämpligt. Det skulle å andra
sidan kunna tänkas, att domstolen för att undvika de antydda olägenheterna
underläte att åberopa att anledning till misstanke kvarstode, ehuru detta
varit det för domstolen avgörande skälet. Domstolen skulle i sådant fall i
stället endast meddela en allmän hänvisning till omständigheterna i ärendet.
Då emellertid kvarstående misstanke upptagits som ett till omständigheterna
i övrigt alternativt skäl, skulle detta vara ägnat att vilseleda sökanden
angående den verkliga innebörden av domstolens beslut.

Med liänsyn till vad sålunda anförts föreslog utskottet, att det ifrågavarande
villkoret »anledning till misstanke kvarstår» skulle uteslutas ur 1 §.
Det borde emellertid betonas, att utskottet med detta ändringsförslag icke
velat borttaga möjligheten för domstol att avslå en ersättningsansökan, när
omständigheterna vore sådana att anledning till misstanke måste anses
kvarstå. Syftet hade endast varit att förebygga, att domstolarna komme att
såsom domskäl åberopa nämnda förhållande.

Såsom ovan antytts erhöll 1 § den slutliga lydelsen i utskottets förslag.

Yttranden över motionen.

Utskottet har i den ordning § 40 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbetet.
Vidare har utskottet berett Föreningen Sveriges häradshövdingar, För -

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

eningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
tillfälle att yttra sig över motionen.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Motionen avstyrkes helt av samtliga remissinstanser med undantag av
statsåklagaren i Göteborg och styrelsen för advokatsamfundet, vilka delvis
uttala sig i tillstyrkande riktning.

I fråga om villkoren för rätt till ersättnFng åt häktad anför
justitiekanslersämbetet efter redogörelse för förarbetena till lagen i denna
del.

Förarbetena till lagen giva tydligt vid handen, att det var med full avsikt
och efter ingående prövning som det stadgande, mot vilket motionärerna
vända sig, fick det innehåll det har. Fortfarande torde det också vara en allmänt
omfattad mening, att den ståndpunkt lagen i princip såvitt nu närmast
är i fråga intager är riktig: ersättning skall ej givas, om objektivt sett anledning
till misstanke kvarstår. Såvitt för justitiekanslersämbetet är känt, har
lagen ej heller tillämpats på sätt som skulle motivera ett annat ställningstagande
än det som skedde år 1945. Ämbetet har sig således icke bekant, att
det skulle förhålla sig så, som i motionen uppgivits, att stadgandet i praktiken
medfört, alt domstolar ansett sig kunna behandla ansökningar om ersättning
åt oskyldigt häktad ungefär såsom om den tidigare lagen ännu vore
i kraft (och vilken såsom förutsättning för ersättning uppställde, att den häktade
icke kunnat begå det brott för vilket han tilltalats). Motionärerna ha endast
åberopat ett enda domstolsavgörande till stöd för sitt yrkande. Ämbetet
har tagit del av underrättens akt i det åsyftade ärendet och därvid inhämtat,
att domstolen till stöd för att ansökningen om ersättning ogillats anfört, att
domstolen — som beaktat vad å ömse sidor i ärendet andragits och vad i övrigt
förekommit — med hänsyn till omständigheterna icke funne skäligt, att
ersättning i förevarande avseende gåves åt sökanden, att beslutet meddelats
av samma domare och nämnd som dömt i ansvarsmålet mot sökanden samt
att beslutet överklagats av sökanden och nu är beroende på hovrättens prövning.
Det av motionärerna åberopade, icke lagakraftvunna beslutet lär icke
kunna anses utgöra giltigt skäl för ändring av lagen.

Riksåklagarämbetet anför följande.

Vad angår frågan, under vilka förutsättningar ersättning bör utgå till den
som varit häktad eller anhållen som misstänkt för brott men icke dömts för
brottet, utgör denna en del av det vidare problemet, i vilken utsträckning
ersättning bör lämnas för skada, som genom det kriminalprocessrättsliga förfarandet
åsamkas misstänkt som icke blir sakfälld för brottet. Självfallet kan
det ur åtskilliga synpunkter framstå såsom motiverat, att staten, när myndigheterna
för genomförandet av straffprocessuella eller kriminalpolitiska
syften Dingas tillgripa anhållande och häktning, skall lämna ersättning så
snart den misstänkte icke blir fälld till ansvar. Konsekvensen synes emellertid
då fordra, att man ger ersättning också i de fall, där frikännande skett
utan att den tilltalade varit berövad friheten, för såvitt förundersökningen
eller åtalet, såsom ofta är fallet, åsamkat den misstänkte ekonomisk skada
eller lidande. I det sammanhanget är bland annat frågan om en utvidgning

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

av den för närvarande mycket begränsade rätten till ersättning för rättegångskostnader
av intresse. Förvisso utgör frihetsberövande ett ytterligt allvarligt
ingrepp i den misstänktes integritet, men erfarenheten visar att mången
gång kunna andra tvångsåtgärder under förundersökningen liksom även
åtalet i och för sig vålla väl så stort lidande.

Vad motionärerna främst åsyfta är, att i de fall som avses i 1 § av 1945
års lag ersättning skall utgå även om misstanke kvarstår mot sökanden. I
lagtexten angives icke uttryckligen, vilken verkan en kvarstående misstanke
skall ha för ersättningsfrågan. Av förarbetena framgår emellertid, att ersättning
ej avses skola utgå, om anledning till misstanke kvarstår. Däremot
kräves icke — såsom i 1886 års lag — som förutsättning för ersättning full
bevisning om sökandens oskuld. I enlighet härmed synas bestämmelserna
också ha tillämpats av domstolarna.

Genom 1945 års lagstiftning genomfördes sålunda — efter ingående överväganden
om vilken verkan en kvarstående misstanke skulle äga — en i förhållande
till 1886 års lag vidgad rätt till ersättning. Enär, såvitt ämbetet har
sig bekant, de nya bestämmelserna icke i praktiken givit upphov till stötande
resultat, kan ämbetet icke finna det påkallat att, innan någon längre
tids erfarenhet vunnits om tillämpningen av dessa bestämmelser, upptaga
det föreliggande spörsmålet till förnyad utredning. Därest en utredning
emellertid anses böra komma till stånd, bör densamma enligt ämbetets mening
omfatta icke endast den av motionärerna väckta frågan utan jämväl det
större spörsmålet om ersättning över huvud åt oskyldigt misstänkt, som
genom förundersökning eller åtal vållats ekonomisk skada eller lidande.

Ämbetet ifrågasätter, om det vore lyckligt, att den regel, som enligt förarbetena
bör gälla om verkan av eu kvarstående misstanke, icke kommit
till klart uttryck i lagtexten. Efter erinran om vad som härutinnan förekom
under lagens förarbeten fortsätter ämbetet.

Enligt ämbetets mening måste det anses stå i strid med vedertagna processrättsliga
principer, att domstolen icke redovisar de skäl, varpå den enligt
förarbetena till lagstiftningen grundar sitt avgörande. De av utskottet
uttalade betänkligheterna synas icke alltför tungt vägande. I de flesta fall,
där misstanke kvarstår, torde nämligen detta förhållande klart framgå
redan av domskälen i den dom. genom vilken ansvarsfrågan avgjorts; stundom
också genom skiljaktiga meningar i ansvarsfrågan.

Statsåklagaren i Stockholm anför, att de slutsatser motionärerna ansett
sig kunna draga om domstolstillämpningen i det hänseende, varom här är
fråga, icke ha verifierats.

Statsåklagaren i Göteborg anför.

Kritiken riktar sig främst mot den skälighetsprövning som lagts i domstolarnas
hand och som inrymmer befogenhet för den prövande instansen
att avvisa ett framställt ersättningsanspråk, om det med hänsyn till omständigheterna
ej kan anses skäligt alt ersättning skulle utgå. Förarbetena
till den nuvarande lagstiftningen synas emellertid ge vid handen, att cn sådan
av omständigheterna betingad reservation rörande ersättningsrättens
omfång cj kan avvaras utan alt situationer skulle uppstå, som kunde leda
till mindre tilltalande resultat. Det torde emellertid med ett visst fog kunna
göras gällande att den rätt, som för närvarande synes tillkomma domstol
att avvisa ett ersättningsanspråk endast med en allmän hänvisning till omständigheterna
skulle kunna vara ägnad alt icke ge tillräckligt eftertryck

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

åt det — som det vill förefalla naturliga — kravet på att skälen för ett ogillande
böra komma till klart uttryck. Det måste uppenbarligen vara av största
betydelse såväl för den enskilde som för en högre rättsinstans, att det av
beslutet framgår, på vilka grunder domstolen stött sitt avgörande. Med hänsyn
härtill kan det möjligen ifrågasättas, huruvida stadgandet om skälighetsprövning
skulle behöva undergå en viss omredigering.

Statsåklagaren i Malmö erinrar om att under lagens förarbeten sådana
tall anförts, i vilka det med hänsyn till omständigheterna ej vore skäligt
att ersättning gåves. Såvitt statsåklagaren kunnat finna hade i motionen icke
anförts skäl, som motiverade en lagändring härutinnan.

Häradshövding föreningen avstyrker motionen, i vad den syftar till en vidgad
ersättningsrätt, under uttalande att föreningen hyser den uppfattningen
— vilken vore väl förenlig med vad föreningen anfört i sitt förut omförmälda
yttrande över processlagberedningens betänkande — att en kvarstående
misstanke bör vara en sådan omständighet som kan göra att det icke
är skäligt att ersättning gives, liksom fallet kan vara vid t. ex. underlätet
åtal mot en straffri eller frikännande på grund av brottspreskription, och
att förty det påtalade stadgandet är erforderligt.

Stadsdomarföreningen finner någon lagändring icke erforderlig samt uttalar
bl. a., att därest 1 § i 1945 års lag på något håll skulle tillämpas på sätt
motionärerna angiva rättelse härutinnan enklast vinnes genom ett överklagande
i högre instans.

Landsfogdeföreningen avstyrker motionärernas förslag under anförande
att gällande bestämmelser få anses väl grundade.

Landsfiskalsföreningen hyser den uppfattningen att det icke kan vara
lämpligt att låta rätten till ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl. vila på en så schablonmässig grund som föreslås i motionen. En prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall syntes vara nödvändig.

Stadsfiskalsföreningen anför bl. a. följande.

Givetvis kan man i likhet med motionärerna göra sig till tolk för en ovillkorlig
ersättningsrätt för oskyldigt häktade och dömda, men enligt föreningens
uppfattning måste en dylik regel om ersättning väcka betänkligheter ur
många synpunkter. Den omständigheten, att åklagarens talan mot en tilltalad
ogillas innebär otvivelaktigt ett frikännande, men därmed är som
regel icke sagt vilken grad av misstanke, som kvarstår mot den frikände.
Att den kvarstående misstanken blir föremål för prövning i samband med att
talan om ersättning väckts och domstolen härmed konstaterar så eller så,
kan väl näppeligen, som motionärerna vilja göra gällande, innebära att »ställa
saken på framtiden». Likartade förhållanden uppkomma, om en tilltalad
person gör gällande, att han åtalats utan att sannolika skäl förelegat, men
domstolen finner, samtidigt som talan ogillas, att sannolika skäl härför
törefunniits, utan att någon härvid kommit på tanken att göra gällande att
saken ställts på framtiden. Föreningen vill göra gällande, att därest motionärernas
förslag genomfördes, skulle för det allmänna rättsmedvetandet stötande
resultat uppkomma, då härigenom på grund av vår rättsordnings mycket
starka krav på bevisning för fällande dom tilltalad, som frikänts, men
mot vilken förelegat mycket stark bevisning, skulle ha obligatorisk rätt till
ersättning. Då för övrigt dessa frågor så sent som vid tillkomsten av 1945

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

års lagstiftning varit föremål för ingående övervägningar och åtminstone
icke motionärerna anfört några, nya synpunkter härutinnan, finnes icke
någon anledning tillstyrka den föreslagna ändringen.

Styrelsen för advokatsamfundet anför till eu början följande.

Vad angår frågan huruvida förutsättningarna för rätt till ersättning i gällande
lag äro tillfredsställande utformade eller icke, vill styrelsen i princip
uttala sin anslutning till den uppfattning som kommit till uttryck i motionen.
Det kan visserligen rent känslomässigt sett stundom framstå såsom
stötande, om ersättning lämnas även till en person, mot vilken i själva verket
ganska stark misstanke kvarstår, ehuru bevisningen icke ansetts tillräcklig
för fällande dom. Enligt styrelsens mening bör emellertid den som
icke kunnat överbevisas om att ha begått det brott, för vilket han anhållits
eller häktats, rättsligt sett betraktas och behandlas som oskyldig. I enlighet
härmed bör han också vara berättigad till ersättning, i den män icke sådana
förhållanden föreligga som omförmälas i 1 § andra stycket första punkten
lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller
dömda in. fl. Regeln i andra punkten i samma stycke bör sålunda enligt
styrelsens mening icke bibehållas, såvitt därigenom möjlighet beretts den
prövande myndigheten att vägra ersättning med den — låt vara icke öppet
uttalade — motiveringen att anledning till misstanke kvarstår. Så länge
sistnämnda regel bibeliålles i lagen föreligger alltid viss risk för att ersättning
stundom vägras, trots att de kvarstående misstankarna i verkligheten
sakna fog. Detta förhållande innebär en större olägenhet än den omständigheten
att en eller annan frikänd person erhåller ersättning, ehuru han
i verkligheten är skyldig.

Styrelsen redogör härefter för den ändring i det för riksdagen framlagda
lagförslaget som tillkom på första lagutskottets initiativ samt fortsätter.

Gällande lags ståndpunkt i denna fråga kan alltså uttryckas så, att domstolen
väl får avslå en ansökan om ersättning därför att anledning till misstanke
kvarstår, blott den icke öppet talar om att detta utgör skälet för avslag.
Den ovan refererade ändringen utgjorde otvivelaktigt ett steg i rätt riktning,
men anledning synes nu föreligga att gå vidare och ur lagen helt
utmönstra tankegången om kvarstående misstanke såsom godtagbart skäl
för avslag. Utöver vad ovan anförts kan såsom motiv för en lagändring åberopas
även det förhållandet att det icke synes helt tilltalande med en ordning,
som förbjuder domstolen att öppet redogöra för de verkliga domskälen.

Styrelsen vill sålunda förorda en utredning om sådan ändring av 1 § i 1945
års lag att kvarstående misstanke icke vidare får föranleda avslag å ansökan
om ersättning. Förmodligen kan dylik ändring icke lämpligen ernås på ett
så enkelt sätt som genom upphävande av andra punkten i paragrafens andra
stycke. I så fall torde nämligen vissa andra justeringar av paragrafens innehåll
bli erforderliga. Det är exempelvis icke styrelsens mening att ersättning
ovillkorligen bör utgå i ett sådant fall som att åklagaren underlåter atl åtala,
enär den misstänkte, ehuru övertygad om gärningen, finnes uppenbart vara
sinnessjuk och följaktligen straffri.

Beträffande frågan om vilken myndighet som bör pröva ersättningsanspråk
anföra remissinstanserna följande.

Justitiekanslersämbetet yttrar — efter redogörelse för förarbetena till lagen
i denna del — bl. a. följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

Enligt justitiekanslersämbetets uppfattning föreligger icke skäl till antagande,
att domstolarna i förevarande ersättningsärenden, vari nämnd ju
medverkar så snart ansvarsmålet avgjorts av domare med nämnd, skola
låta sig, såsom i motionen antydes, påverkas av prestigeskäl, så att de, därför
att de tidigare meddelat beslut om häktning, bliva obenägna utdöma ersättning
åt häktad. Det är att märka, alt samma domstol kan komma att
både häkta, frigiva och döma en person, och det lärer icke med fog kunna
påstås, att domstolarna vid fattandet av sina beslut i dessa frågor ej skulle
stå så fria i förhållande till tidigare avgöranden, att besluten ej bliva av det
innehåll som vederbör. Icke utan fog synes kunna hävdas, att det kan vara
till fördel icke blott för det allmänna utan också för den oskyldigt anhållne,
att den domstol, som dömt i ansvarsmålet, även avgör ersättningsfrågan. På
grund av sin ingående kännedom om alla omständigheter i ansvarsmålet
torde denna domstol vara bättre skickad att träffa ett rättvist avgörande än
en domstol som icke tagit någon befattning med ansvarsmålet. Med anledning
av påståendet i motionen, att ordningen med samma domstol i ansvarsmålet
och i ersättningsärendet kunde vara acceptabel före den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, alldenstund därförut beslut om häktning vanligen
icke meddelades av domstol, må endast erinras därom att 1945 års lag
tillkom som ett led i processreformens genomförande och att lagens forumregler
äro givna under beaktande av, bland annat, den nya rättegångsbalkens
bestämmelser om häktning.

Riksåklagarämbetet anför.

Vad beträffar de i motionen framställda anmärkningarna — att samma
domstol som handlagt straffsaken också är forum för ansökan om ersättning
— kan till en början framhållas, att denna anmärkning förlorar sin
giltighet, om lagen ändras så, att kvarstående misstanke icke får någon inverkan
på ersättningsfrågans bedömande. Även om man bibehåller nu gällande
regler kan emellertid ämbetet icke finna de av motionärerna uttalade
betänkligheterna tillräckligt vägande. Enär för häktning och för fällande
dom gälla helt olika förutsättningar, kan ett utdömande av ersättning icke
innebära något underkännande av ett tidigare häktningsbeslut. Vore det så,
skulle man med större skäl kunna hävda, att domare, som deltagit i ett
häktningsbelut, icke borde få döma i brottmålet. Fastmera kan det sägas,
att domstolen genom att frikänna den tilltalade ådagalagt sitt oberoende av
ställningstagandet i häktningsfrågan. Det är vidare att märka, att sökanden
som regel har möjlighet att bringa ersättningsfrågan under högre rätts prövning.
Ett överlämnande av prövningen till annat forum, administrativt eller
judiciellt, kommer att i olika avseenden medföra stora praktiska olägenheter.

Statsåklagaren i Stockholm anför.

Vad gäller de uttalade farhågorna att prestigehänsyn kunde komma att
spela in, synas dessa farhågor icke bärande. Jag vill erinra om att sedan
rättegångsbalken trätt i kraft domare, som meddelat häktningsbeslut, sedermera
regelmässigt i synnerlig omfattning handlagt och avdömt mål mot den
häktade utan att detta givit anledning till någon iakttagelse av att prestigehänsyn
varit bestämmande för frågan om friande eller fällande dom. Denna
anordning var föremål för överväganden i samband med förarbetena till
rättegångsbalken. Jag vill också hänvisa till det näraliggande faktum att
man ansett sig kunna godtaga att åklagare, som ställt den tilltalade under
åtal för det brott, som föranlett häktningen, för talan å del allmännas vägnar
i fråga om ersättningskravet. Detta spörsmål debatterades särskilt inom
första lagutskottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

Statsåklagare!i i Göteborg anför.

I motionen påyrkas ändring av gällande ordning för fastställande av ersättning
i syfte att den beslutande instansen ej skall i sitt beslut påverkas
av några egna tidigare åtgärder i målet. Detta yrkande berör ett principiellt
spörsmål, som i gällande lagstiftning ej synes ha fått en fullt tillfredsställande
lösning. Man torde nämligen ej böra bortse från att sådana fall kunna
inträffa, där domstolens opartiskhet kan sättas i fråga. Spörsmålet synes
förtjänt av särskild uppmärksamhet i betraktande av den diskretionära
prövningsrätt, som tillkommer den beslutande instansen. En ännu mera
betydelsefull omständighet torde vara, att regressanspråk mot den felande
kan göras gällande från det allmännas sida, om häktningen eller domen
inneburit tjänstefel. Det synes därför ur olika synpunkter kunna anföras
skäl för en sådan ändring av gällande lagstiftning att vid prövning av fråga
om ersättning ej må deltaga domare, som beslutat om häktning eller meddelat
dom, på grund varav ersättningsanspråk göres gällande.

Statsåklagaren i Malmö finner det uppenbart att med nuvarande bestämmelse
om sättet för ersättningsanspråkens prövning betydande fördelar vunnits
i förhållande till förut gällande rätt. De farhågor motionärerna hysa,
att domstol av prestigehänsyn skulle kunna tänkas ogilla ett yrkande om
ersättning, syntes ogrundade. Det syntes dessutom kunna anmärkas, att vid
åtskilliga domstolar i landet häktning beslutas av domare, som ej dömer i
eventuellt mål mot den häktade. Anledning till ändring i angivna hänseende
föreligger enligt statsåklagarens förmenande icke.

Häradshövdingf öreningen anför.

I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna intog föreningen i sitt yttrande
över processlagberedningens betänkande den ståndpunkten att ansökan
om ersättning i princip borde framställas hos administrativ myndighet.
Föreningen utgick därvid från att ersättningsfrågan skulle prövas uteslutande
på grundval av de förhållanden, som genom förundersökningen
eller rättegången blivit kända, och att de sistnämnda skulle komma att till
fullo redovisas i domsmotiveringarna och i protokollet. Då så emellertid,
enligt vad erfarenheten giver vid handen, icke är fallet, finner föreningen
nu icke skäl föreligga att tillstyrka någon ändring av den gällande ordningen.
De skäl, som varit av betydelse för genomförandet av denna, nämligen
att det skriftliga materialet kan vara otillräckligt som grundval för ett riktigt
avgörande och att det är en fördel att ersättningsfrågan kan upptagas i
själva brottmålet, synas alltjämt bärande.

Föreningen avstyrker således motionen jämväl i denna del men vill tillika
förklara, att, därest motionärernas yrkande om en vidgad ersättningsrätt
bifalles, föreningen icke vill motsätta sig att prövningen av ersättningsfrågorna
flyttas från domstol till annan myndighet.

Stadsdomarföreningen påpekar att jäv föreligger för domaren, om han i
brottmålet vidtagit någon åtgärd mot den ersättningssökande av beskaffenhet
att kunna hänföras till tjänstefel. Föreningen erinrar vidare om den
mera allmänt avfattade bestämmelsen i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, att
domare är jävig, om det föreligger särskild omständighet som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet. På grund av denna bestämmelse
liade den som varit domare i brottmålet särskild anledning att pröva, om
han icke borde överlämna handläggningen av crsätlningsärendet till annan

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

domare. Föreningen vore av den uppfattningen, att domarna äro mycket
måna om att icke handlägga något mål eller ärende, där deras opartiskhet
av någon anledning kunde sättas i fråga. I tveksamma fall föredroges alltid
utvägen att överlämna handläggningen. Tillämpningen av denna princip
stötte inom en kollegial domstol sällan på några svårigheter. Genom reglerna
om domarjäv och det sätt varpå dessa regler tillämpas vore det sålunda
väl sörjt för att ärenden om ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda handläggas med opartiskhet. Någon utredning härom vore icke erforderlig.

Landsfogdeföreningen avstyrker motionen i nu förevarande del med samma
motivering som i fråga om villkoren för rätt till ersättning.

Landsfiskals föreningen framhåller att det visserligen formellt sett kan
synas otillfredsställande att prövningen av ersättningsanspråk skall ankomma
på samma domstol, som meddelat beslut eller dom i målet, men tillägger
att detta förhållande med hänsyn till den svenska domarkårens kända oväld
icke torde utgöra tillräckligt skäl för en ändring av gällande bestämmelser.

Stadsf iskals föreningen anför följande.

Beträffande det i motionen väckta förslaget, att ansökan om ersättning
skulle handläggas i sådan ordning, att den beslutande instansen icke skulle
kunna påverkas i sitt beslut av egna tidigare åtgärder i målet, har även
denna fråga indirekt varit föremål för övervägande i samband med tillkomsten
av 1945 års lagstiftning. Härvid gällde det närmast lämpligheten av att
å åklagaren i målet lägga uppdraget å det allmännas vägnar. Tveksamheten
härutinnan skulle bestå däri, att det kanske kunde göras gällande, att han
hade personligt intresse av sakens utgång. Vid behandling av lagen i lagutskottet
ansåg detta dessa farhågor överdrivna. Detsamma kan göras gällande
i avseende å den nu väckta frågan, som närmast torde avse domstolarna.
Någon faktisk grund för det väckta förslaget torde icke föreligga. Därtill
kommer, att för den händelse någon skulle anse, att hans ersättningsfråga
icke prövats på ett tillräckligt objektivt sätt av domstolen, möjligheter
till besvär förefinnes. Däremot synes klart, att därest domare eller
åklagare förfarit felaktigt vid något beslut, som kan föranleda ersättningstalan,
vederbörande icke bör deltaga vid handläggning av ersättningsfrågan.

Styrelsen för advokatsamfundet yttrar i förevarande del följande.

Vad härefter angår frågan om vilken myndighet som bör pröva ansökan
om ersättning, synas de av motionärerna framförda synpunkterna icke
kunna frånkännas ett visst berättigande. De uttalade farhågorna förefalla
dock åtskilligt överdrivna. Det bör nämligen ihågkommas att rätten vid
prövning av ersättningsfrågan icke i och för sig har att bedöma »om häktningsåtgärden
saknat fog». Häktningen kan mycket väl ha varit befogad
men den misstänkte ändock — även enligt gällande lag — berättigad till
ersättning. När motionärerna uttala att (len nuvarande ordningen skulle
innebära att »domarens prestige väger emot den oskyldigt häktades intresse
av att erhålla ersättning», innefattar detta sålunda en snedvridning av problemställningen.
Det synes emellertid icke kunna bestridas att vad motionärerna
i denna del anfört i viss mån utgör ett skäl för att prövningen av
ersättningsfrågan borde anförtros annan myndighet än domstolen. I samma
riktning tala ock vissa andra skäl, som åberopades under förarbetena till
1945 års lag. Vad som främst föranledde lagstiftaren att förlägga prövningen

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

till domstol torde ha varit den omständigheten att en till administrativ myndighet
förlagd prövning så gott som uteslutande måste grunda sig på det i
skrift tillgängliga materialet, vilket material emellertid efter nya rättegångsbalkens
genomförande ej sällan måste kompletteras genom muntlig
förhandling. Sådan förhandling ansågs lämpligen höra äga rum inför domstol.
Styrelsen kan icke finna annat än att detta skäl alltjämt väger mycket
tungt. Ser man saken ur ersättningssökandens synpunkt torde det för övrigt
kunna starkt dragas i tvivelsmål, huruvida han har anledning att hoppas
på större tillmötesgående från administrativ myndighets än från domstols
sida.

Spörsmålet om vilken myndighet som bör handlägga ersättningsfrågan
lärer icke kunna undgå att röna viss inverkan av det sätt på vilket själva
ersättningsrätten utformas. Så länge ersättning kan vägras av det skälet att
misstanke kvarstår, är det — även om icke detta skäl uttryckligen åberopas
— mindre tilltalande att den domstol som handlagt målet skall kunna meddela
ett besiut, som kommer att uppfattas såsom en förklaring att domstolen
alltjämt misstänker vederbörande för brottet. Denna synpunkt leder närmast
till att, om de nuvarande reglerna om rätt till ersättning bibehållas, prövningen
av ersättningsfrågan borde överflyttas till administrativ myndighet,
trots de olägenheter som en sådan överflyttning onekligen skulle medföra.
Om däremot, på sätt styrelsen ovan förordat, ersättningsreglerna ändras så,
att eventuellt kvarstående misstanke icke får föranleda avslag å ansökan
om ersättning, bortfaller ett av de skäl, som kunna anföras mot prövningens
iörläggande till domstol. Ett eventuellt avslag å ansökan om ersättning kan
då icke uppfattas såom ett uttryck för alltjämt kvarstående misstanke. För
prövning av övriga, på ersättningsfrågan inverkande omständigheter synes
domstolen utgöra ett lämpligt organ.

Utskottet.

I motionen yrkas till en början sådan ändring av lagen den 13 april 1945
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl., att rätten
till ersättning endast på det sätt skall vara begränsad att den som uppsåtligen
medverkat till att friheten berövats honom icke skall erhålla ersätt -

ning. Av motiveringen till yrkandet framgår, att motionärerna därmed avsett
att stadgandet i 1 § andra stycket sista punkten skulle upphävas. Detta stadgande
innehåller, att ersättning ej må utgå, om i annat fall än förut i paragrafen
sagts med hänsyn till omständigheterna ej är skäligt att ersättning
gives. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har stadgandet tillkommit
eller ingående överväganden. I de över motionen avgivna yttrandena
uttalas allmänt den meningen, att ersättningsrätten hör vara underkastad begränsningar,
som sammanhänga med omständigheterna i det särskilda fal -

let. Det är också tydligt att, om rätten till ersättning icke vore underkastad
sådana begränsningar, situationer skulle uppstå som kunde leda till stötande
resultat. Den ståndpunkt lagen i denna fråga intager är därför enligt utskottets
mening riktig. Någon ändring av densamma i enlighet med motionärernas
förslag, såvitt nu är i fråga, bör alltså icke komma till stånd.

Motionärerna föreslå vidare sådan ändring av lagen, att ansökan om ersättning
skall handläggas i eu ordning, där icke den beslutande instansen

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

kan påverkas i sitt beslut av några egna tidigare åtgärder i målet. Genom tillkomsten
av 1945 års lag överflyttades prövningen av ersättningsfrågorna
från Kungl. Maj :t i statsrådet till domstol. Förarbetena till lagen giva icke
vid handen, att betänkligheter yppats på den punkten att just den domstol,
som meddelat dom eller beslut i ansvarsmålet, kunde komma att fälla avgörandet
i fråga om den misstänktes ersättningsanspråk. Fastmera anfördes
till stöd för att prövningen förlädes till domstol bland annat, hurusom därigenom
vunnes den väsentliga fördelen att ersättningsfrågan kunde avgöras
redan i själva brottmålet. I likhet med flertalet remissinstanser finner utskottet
att gällande ordning för ersättningsanspråkens prövning icke behöver
föranleda några olägenheter. Veterligen ha sådana ej heller försports under
den tid lagen hittills varit i tillämpning. På grund härav får utskottet
avstyrka motionärernas förslag jämväl i förevarande hänseende.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion, II: 21, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1953.

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson*, fru SjöströmBengtsson*,
herr Herbert Hermansson, fru Wallentheim och herr Franzén;

från andra kammaren: fröken Öberg, herrar Gustafsson i Borås, Skoglund
i Umeå, fröken Liljedahl, herrar Östlund, Jacobsson i Sala, Andersson
i Björkäng och Lundqvist.

''* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530560