Första lagutskottets utlåtande nr 26 (Utlåtande 1945:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende.

Genom en den 2 februari 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 41, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna, vid propositionen fogade
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni
1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

(fällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser om stads förenande i judiciellt avseende med angränsande
domsaga finnas i lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och
landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Enligt 1 § i denna lag äger Kungl. Majit på framställning av stadsfullmäktige
eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra
och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad,
i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren
endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, må enligt 2 §
Kungl. Majit även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens
upphörande och stadens förenande med domsaga. Detta må dock ske
allenast under förutsättning att borgmästartjänsten är ledig. Vidare gäller
som villkor, att ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som
domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen, att statsverket övertager
stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension till innehavare av befattning
som genom rådhusrättens upphörande indrages samt att ändringen
icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.
Slutligen föreskrives, med hänsyn till gällande forumregler för tryckfrihetsmål,
att förordnande om landsrättsförläggning icke må meddelas i
fråga örn residensstad.

Innan förordnande enligt 2 § meddelas skall, såsom framgår av 3 §, fullständig
utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende å
rättsvården samt stadens förvaltning och ekonomi. Vad angår de ekonomiska

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 avd. Nr ‘IG.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

spörsmålen skall, enligt den lydelse paragrafen äger efter lagändring den 18
juli 1942, vid utredningen särskilt beaktas, huruvida och i vad mån ersättning
bör utgå till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets
egendom, vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att
bidraga till hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid
stadens förvaltning samt i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst
eller rättighet. Meddelas på grund av utredningen förordnande örn
landsrättsförläggning, skola enligt föreskrift i 5 § i samband därmed givas
erforderliga föreskrifter med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten och tingslaget.

Processlag-bcreduingrens förslag.

Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt vid huvudförhandling i allmänhet
bestå av tre lagfarna domare. I överensstämmelse härmed har förutsatts,
att de stadsdomstolar, i vilka icke sitta minst tre lagfarna ledamöter, i
samband med processreformen skola bringas att upphöra. Riksdagen framhöll
vid nya rättegångsbalkens antagande, att det sannolikt bleve erforderligt
att vidtaga åtgärder för en snabbare övergång av rättsskipningen i de
mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som med gällande
lagstiftning vore möjlig. Frågan därom borde alltså övervägas vid det fortsatta
arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens genomförande.

Under hänvisning till vad riksdagen sålunda yttrat har processlagberedningen
i ett den 17 mars 1944 avgivet betänkande med förslag till lag örn
införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 9 och 10) upptagit detta
spörsmål till behandling.

Beredningen framhåller, att för tillgodoseende av önskemålet om större
snabbhet vid indragningen av rådhusrätter först och främst krävdes möjlighet
att förordna om sådan indragning även utan att ledighet uppstått å borgmästartjänsten
i vederbörande stad. Tydligt vore, att örn rådhusrätt indroges
medan borgmästaren vöre i tjänst, statsverket borde övertaga stadens skyldigheter
i fråga om lön och pension till honom lika väl som till övriga ledamöter
i rådhusrätten samt att härigenom ökade kostnader komme att uppstå
för statsverket. Hänsyn till denna kostnadsökning borde emellertid enligt
beredningens uppfattning icke utgöra hinder för ändringens genomförande.

Härjämte erinrar beredningen, att i enlighet med den ståndpunkt, som
statsmakterna vid nya rättegångsbalkens antagande intagit till frågan om
rådhusrätternas organisation, en rådhusrätt med färre lagfarna ledamöter än
tre icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav som
efter rättegångsreformens genomförande komme att ställas på dessa domstolar.
Bestämmelsen att rådhusrätt icke finge indragas med mindre det
vöre till gagn för rättsskipningen i staden finge följaktligen anses ha förlorat
sin betydelse i fråga om de städer som avsåges i lagen. Denna bestämmelse
borde därför utgå. Dessutom borde enligt beredningens mening förbudet
mot att förordna örn landsrättsförläggning, därest ändringen skulle medföra

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

ökad ekonomisk börda för staden, utbytas mot föreskrift att staten i så
fall skulle ersätta staden den beräknade förlusten.

Beredningen uttalar vidare, att lagen borde göras tillämplig även å residensstäder.
I syfte att möjliggöra detta har beredningen föreslagit viss ändring
i tryckfrihetsförordningen. Vad angår lagens räckvidd i övrigt framhåller
beredningen, under hänvisning till de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst,
att det avgörande icke såsom nu borde vara, hur många lagfarna
ledamöter som funnes i rådhusrätten utan i stället hur många sådana ledamöter
som erfordrades för rättsskipningens och magistratsgöromålens behöriga
handhavande.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har beredningen utarbetat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 17
juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Yttranden.

över processlagberedningens förslag ha utlåtanden infordrats från rikets
hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret och flertalet länsstyrelser.
Genom länsstyrelserna ha magistraterna och stadsfullmäktige i vissa städer,
vilkas hörande kunde anses vara av särskilt intresse, erhållit tillfälle att
yttra sig i ärendet. Av denna möjlighet ha vederbörande i allmänhet begagnat
sig. Länsstyrelsen i örebro län har även inhämtat yttrande från landsfogden i
länet. Vidare föreligga yttranden från svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal
samt Sveriges advokatsamfund.

Vissa myndigheter och korporationer ha avstyrkt förslaget men i flertalet
av de inkomna yttrandena har detta tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Mot utformningen av förslaget ha emellertid framställts åtskilliga anmärkningar.
En redogörelse för innehållet i yttrandena finnes intagen å s. 8—13
i propositionen.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett på grundval av processlagberedningens förslag
upprättat lagförslag i ämnet har föredragande departementschefen, statsrådet
Bergquist anfört följande:

»Frågan om organisationen av städernas domstolsväsen har vid flera tillfällen
varit föremål för statsmakternas överväganden. I processkommissionens
år 1926 avgivna principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning
förordades, alt olikheten i judiciellt avseende mellan stad och land
i stort sett skulle upphöra och att staten skulle svara för rättsskipningens
ordnande och bekostande även i städerna. Sedermera inriktades arbetet med
processreformen främst på åstadkommande av ett ändrat förfarande. Den år
1942 antagna nya rättegångsbalken vilar på den uppfattningen att ändringar i
organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolarna
skulle bliva i stånd att uppbära det nya förfarandet. Från denna syn -

Första lagutskottets utlåtande nr 26-

punkt har ansetts, att det borde anstå med statens övertagande av rättsskipningen
i de större och medelstora städerna men att de mindre rådhusrätterna
borde bringas att upphöra. För att en sådan indragning skall kunna genomföras
utan alltför stor tidsutdräkt torde det, såsom riksdagen antytt vid
nya rättegångsbalkens antagande, vara oundgängligt att vissa ändringar vidtagas
i 1932 års lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen förutsättes i nya rättegångsbalken,
att i rådhusrätt skola finnas minst tre lagfarna ledamöter. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har i sitt yttrande över processlagberedningens
förslag om ändring av nyssnämnda lag förordat, att rådhusrätter med
blott två lagfarna ledamöter i vissa fall skulle kunna bibehållas även under
den nya rättegångsordningen. Det synes dock icke lämpligt att göra en
sådan avvikelse från den i nya rättegångsbalken fastslagna grundsatsen. En
konsekvens av denna är, att reglerna om förutsättningarna för stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende ej få innebära hinder mot indragning
av rådhusrätt som har blott en eller två lagfarna ledamöter. I likhet med beredningen
anser jag därför, att förordnande om landsrättsförläggning enligt
2 § i lagen bör kunna meddelas, där nya rättegångsbalkens föreskrift örn
sammansättningen av rådhusrätt ej är uppfylld. Att såsom styrelsen för
svenska stadsförbundet jämväl ifrågasatt bibehålla en särskild bestämmelse
om att landsrättsförläggningen skall vara till gagn för rättsskipningen synes
icke erforderligt.

I yttrandena ha erinringar även framställts mot den föreslagna utvidgningen
av 2 § i lagen till att avse jämväl sådana städer, där eventuellt tre lagfarna
ledamöter i rådhusrätten finnas ehuru detta ej kan anses motiverat med
hänsyn till arbetsbördan. I några yttranden har sålunda gjorts gällande, att
städer, som vore beredda att hålla en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter,
alltid borde få behålla egen jurisdiktion. Även detta yrkande står emellertid
i strid med den ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit. Vid behandlingen
av frågan om huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde 1931
års riksdag bland annat, att särskild rättsskipning borde bibehållas allenast i
de städer som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra
omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av
tillräcklig styrka. Vid bedömande av detta spörsmål borde enligt riksdagens
mening avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten att stad hade eller
vore beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.
Samma uppfattning uttalades, såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen, vid tillkomsten av nu ifrågavarande lag. På grund av vad sålunda
förekommit har jag icke ansett mig böra i sak förorda någon ändring
av förslaget i denna del. Bestämmelsen i fråga synes lämpligen böra utformas
så, att lagrummet blir tillämpligt beträffande stad, där göromålen
ej bereda sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Givetvis
skall vid bedömande av arbetsbördan hänsyn tagas till —- förutom egentliga
rättegångsmål och domstolsärenden — jämväl de uppgifter som åligga ägodelningsdomaren,
inskrivningsdomaren och konkursdomaren samt till ma -

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

gistratsgöromålen. För att de lagfarna ledamöterna skola kunna anses sysselsatta
med ifrågavarande göromål torde fordras, att deras huvudsakliga arbetstid
måste ägnas däråt.

Med avseende å residensstäder har i några yttranden gjorts gällande, att
frågan om sådana städers läggande under landsrätt finge anses ha tillsvidare
förfallit, enär beredningens förenämnda förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
icke upptagits vid 1944 års riksdag. I tryckfrihetsförordningen
löreskrives emellertid endast, att de tryckfrihetsmål varom här är
fråga skola upptagas vid rådhusrätt. Som jag framhållit i den till 1944 års
riksdag avlåtna propositionen (nr 246) med förslag till grundlagsändringar
i anledning av processreformen föreligger ej anledning räkna med att rådhusrätten
i någon residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet
fortfarande finnes någon stad med rådhusrätt. I den mån spörsmålet örn residensstads
förenande med domsaga kan bliva aktuellt lärer alltså det hinder
häremot, som de nuvarande forumbestämmelsema för tryckfrihetsmål utgöra,
kunna undanröjas utan grundlagsändring. Då det är självfallet att nu nämnda
hinder mot landsrättsförläggning skall beaktas så länge det alltjämt är gällande,
synes den i 2 § intagna bestämmelsen härom kunna utgå. Hindret föreligger
för övrigt även i det fall som regleras i 1 §.

Beträffande tidpunkten för en indragning av ifrågavarande rådhusrätter
har beredningen som förut nämnts föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga att
förordna om landsrättsförläggning även om borgmästartjänsten ej är ledig.
I vissa remissyttranden har häremot erinrats, att detta kunde medföra att
innehavare av stadsdomartjänster i betydligt ökad omfattning bleve överförda
till indragningsstat, något som särskilt i nuvarande läge mötte betänkligheter
från statsfinansi ella liksom mera allmänt nationalekonomiska synpunkter.
Som beredningen framhållit torde emellertid det av 1942 års riksdag
uttalade önskemålet om större snabbhet vid indragningen av rådhusrätter
icke kunna tillgodoses utan att möjligheten att förordna om landsrättsförläggning
vidgas i angiven riktning. Jag har därför funnit övervägande skäl
tala för den ståndpunkt beredningen intagit i denna del. Beträffande framgångssättet
vill jag emellertid framhålla följande.

Det kan icke vara lämpligt att omedelbart indraga alla ifrågavarande rådhusrätter.
övergången till den nya ordningen bör i stället ske successivt.
I beredningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken har
också upptagits en bestämmelse, enligt vilken rådhusrätt med blott en eller
två lagfarna ledamöter må bibehållas i sin hittillsvarande sammansättning
till dess Kungl. Maj:t förordnar annorledes. Vid bedömande av frågan, när
stad, där sysselsättning ej kan beredas minst tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten,
skall läggas under landsrätt, bör självfallet hänsyn tagas till borgmästarens
ålder, örn denne uppnått vanlig pensionsålder, kunna några betänkligheter
mot att indraga hans tjänst icke föreligga. Även örn borgmästaren
icke uppnått sådan ålder, kunna emellertid andra omständigheter, exempelvis
långvarig sjukledighet för honom, tala för att en landsrättsförläggning
utan uppskov äger runi. Tydligt är vidare, alt örn annan lämplig anställ -

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

ning kan beredas borgmästaren i statlig eller kommunal tjänst, detta innebär
ett starkt skäl att omedelbart upptaga frågan örn stadens läggande under
landsrätt. En särskild anledning därtill kan även vara, att där utom borgmästaren
annan lagfaren ledamot av rådhusrätten finnes, denne avlider eller
avgår. Vidare kan en av andra orsaker behövlig omreglering av domsagoindelningen
göra det lämpligt, att stad omedelbart lägges under landsrätt.
I övrigt måste naturligtvis vid bedömningen av frågan om stads förenande
med domsaga stort avseende fästas vid göromålens omfattning och beskaffenhet,
Jag förutsätter emellertid att, i den mån det kan ske utan olägenhet
för rättsskipningen, tillbörlig hänsyn skall tagas till lokala önskemål
rörande den lämpliga tidpunkten för landsrättsförläggning.

Med anledning av vad styrelsen för svenska stadsförbundet uttalat vill jag
i detta sammanhang framhålla, att det såsom processlagberedningen understrukit
ligger i öppen dag att i samband med stads förenande med domsaga
erforderliga anordningar skola vidtagas för tillgodoseende av snabb och lättlillgänglig
rättsvård i staden. Någon särskild bestämmelse som garanterar
genomförandet av vad som vid verkställd utredning funnits böra vidtagas
med avseende å tingsordning, tingsställe, förläggning av domarkansli o. d.
torde icke erfordras.

Beträffande den närmare utformningen av beredningens förslag i övrigt
har i några yttranden uttalats, att det borde kompletteras med en regel om
ovillkorlig rätt för innehavare av indragen befattning att av statsverket erhålla
gottgörelse ej blott för mistad inkomst i form av fast lön utan även
för förlust av dyrtidstillägg och sportler. Till stöd härför har i det yttrande
som avgivits av svenska stadsförbundets styrelse anförts, att vid tillämpning
av nuvarande bestämmelser ersättning i allmänhet lämnats för sportler men
att i vissa fall ett anspråk på sådan ersättning eller på gottgörelse för dyrtidstillägg
bedömts såsom oberättigat. Med anledning härav vill jag framhålla,
att vid tillämpning av lagen staten ansetts skyldig att utgiva ersättning
jämväl för förlust av sportler och för dyrtidstillägg, såframt någon motsvarande
förpliktelse för staden förelegat. I undantagsfall har dock ansetts,
att staten icke vore pliktig att utgiva ersättning för lönetillägg, som staden
beslutat sedan utredning om landsrättsförläggning påbörjats och då det varit
uppenbart att rådhusrätten skulle indragas. Det synes ej vara lämpligt
att utvidga statsverkets skyldighet på denna punkt. Jag vill i detta sammanhang
även nämna, att när vederbörande befattningshavare kunnat tänkas
erhålla ordinarie statstjänst eller komma att utses till kommunalborgmästare
eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat, brukat föreskrivas,
att ersättningen skulle upphöra, om befattningshavaren överginge
till dylik anställning.

Att, såsom i några yttranden blivit ifrågasatt, ålägga statsverket en ovillkorlig
skyldighet att ansvara för avlöning och pension till befattningshavare
som i samband med en landsrättsförläggning kan få sin tjänst indragen utan
att detta är en omedelbar följd av rådhusrättens upphörande, torde icke böra
ifrågakomma. I den mån staden kommer att få vidkännas lön eller pension

Första lagutskottets utlåtande nr 26. 1

lill sådan befattningshavare efter landsrättsförläggning, oaktat tjänsten skulle
kunna undvaras, kommer denna utgiftspost emellertid att inverka pä frågan,
huruvida för stadens förvaltning uppkommer besparing eller ej.

Med anledning av vad beredningen anfört rörande frågan örn skyldighet
för stad som förenäs med tingslag att erlägga lösen för andel i tingshus eller
annan tingslagets egendom har i ett av de inkomna yttrandena hemställts,
att i lagen matte införas en bestämmelse av innebörd att sådan skyldighet
icke skulle föreligga, om staden ej vore av den storleksordning att dess uppgående
i domsaga omedelbart medförde behov för denna av ytterligare lokaler
m. m. Det må erinras, att den i 5 § nu intagna bestämmelsen, enligt vilken
Kungl. Maj:t vid stads läggande under landsrätt äger förordna om stadens
rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget med hänsyn till
vad i det särskilda fallet finnes överensstämma med rättvisa och billighet,
tillkommit genom lagändring så sent som år 1942. Redan i samband med
denna lagändring förordades från vissa håll, att i lagen borde som huvudregel
angivas att staden icke skulle behöva utgiva ersättning för andel i tingshus
eller annan tingslagets egendom. Av skäl som närmare utvecklats i den
proposition i ämnet (nr 304) som nämnda år förelädes riksdagen avvisades
emellertid tanken på att i lagen uppdraga några riktlinjer för avgörandet av
ifrågavarande spörsmål. Det torde icke finnas anledning att nu frångå den
ståndpunkt som statsmakterna sålunda intagit.

Anledning att, såsom i vissa yttranden föreslagits, ålägga statsverket att ersätta
belopp som stad finnes skäligen böra utgiva för nyss angivna ändamål
torde icke föreligga. Såsom beredningen framhållit måste förutsättas, att staden
icke ålägges något sådant kapitalutlägg utan att den erhåller en motsvarande
tillgång.

Vad beredningen eljest föreslagit har synts mig lämpligt och torde böra
genomföras. I samband härmed lärer en redaktionell följdändring böra vidtagas
i 4 §. Jag har ej funnit anledning att, såsom svenska stadsförbundets
styrelse ifrågasatt, inrätta ett särskilt organ för behandling av olika frågor
som röra stads förenande med domsaga.

De nya bestämmelserna torde i överensstämmelse med vad beredningen
förordat böra träda i kraft den 1 juli 1945.»

Lagrådet har lämnat det remitterade lagförslaget utan erinran.

Till belysning av jurisdiktionsförhållandena i de mindre städerna ha inom
utskottets kansli upprättats två uppställningar, vilka såsom bilagor fogats
vid detta utlåtande. Den ena uppställningen (Bil. A.) avser städer, vilka i
judiciellt avseende äro förenade med domsaga, och den andra (Bil. B.) städer,
i vilkas rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
honom sitter allenast en lagfaren ledamot. Uppställningarna lia huvudsakligen
grundats på de uppgifter, som förekomma i 1945 års statskalender.

Enligt 1 § i gällande lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende kan Kungl. Maj:! på framställning av staden eller eljest med dess

V IskotM.

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

samtycke förordna, att staden i judiciellt avseende skall förenas med angränsande
domsaga. Även utan stadens samtycke kan emellertid Kungl. Majit
enligt 2 § i lagen under vissa förutsättningar förordna om sådan förening.
Detta kan endast ske beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam
lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast finnes en ledamot som
skall vara lagfaren. Det förutsättes tillika, att borgmästartjänsten är ledig.
Även vissa andra villkor, som avse att garantera att staden icke skall lida
något men av förlusten av den egna jurisdiktionen, skola vara uppfyllda innan
föreningen kan genomföras. På grund härav och framför allt på grund
av den nämnda förutsättningen att borgmästartjänsten skall vara ledig, har
den eftersträvade avvecklingen av de mindre städernas rådhusrätter icke
fortskridit så snabbt som ömkligt vore. Såsom framgår av den ena av de vid
utlåtandet fogade uppställningarna (Bil. B.) finnas i 31 städer ännu rådhusrätter
med mindre än tre lagfarna ledamöter. Den långsamma avvecklingen
av småstädernas rådhusrätter uppmärksammades av 1942 års riksdag, som i
samband med antagandet av nya rättegångsbalken framhöll, att det sannolikt
bleve erforderligt att vidtaga åtgärder för en snabbare övergång av rättsskipningen
i de mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som
med gällande lagstiftning vore möjlig. Frågan därom borde övervägas vid
det fortsatta arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens
genomförande.

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget har närmast
föranletts av detta uttalande av 1942 års riksdag. Enligt förslaget skall stad
och landsbygd kumla förenas i judiciellt avseende utan stadens samtycke
även i det fall att borgmästartjänsten icke är ledig. En sådan utvidgning av
Kungl. Maj ris befogenhet synes utskottet nödvändig för att nå det åsyftade
målet, och den torde — med hänsyn till de garantier som givits för alt staten
skall övertaga stadens ekonomiska förpliktelser mot borgmästare eller annan
befattningshavare vid rådhusrätten — icke kunna anses innebära något obehörigt
intrång i städernas berättigade intressen.

Förslaget innebär vidare den ändringen i förhållande till gällande lag, att
bestämmelserna i 2 § örn förening utan stads samtycke gjorts tillämpliga beträffande
alla sådana städer där göromålen ej bereda sysselsättning åt minst
tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten. I denna del äger förslaget stöd i ett
uttalande av 1931 års riksdag vid behandlingen av frågan om huvudgrunderna
för en rättegångsreform. Riksdagen anförde nämligen bland annat, att
särskild rättsskipning borde bibehållas allenast i de städer som genom sin
folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ägde
förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid
bedömande av delta spörsmål borde enligt riksdagens mening avgörande vikt
icke tillmätas den omständigheten att stad hade eller vore beredd att bestrida
kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.

De nämnda principerna kommo emellertid icke till direkt uttryck i den
lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, som antogs
vid 1932 års riksdag, och följden har blivit att de i viss utsträckning kommit

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

att sättas åt sidan. I vissa städer, där arbetsuppgifterna i magistraten och
rådhusrätten icke äro tillräckliga för att ledamöternas arbetskraft skall kunna
till fullo utnyttjas, har man därför ålagt dessa att utföra vissa andra
göromål, som icke falla inom ramen för deras tjänst i magistraten och rådhusrätten.
Sålunda har i flera städer befattningen som lagfaren rådman kombinerats
med stadsfogdetjänst och i andra därjämte med befattning som sekreterare
i stadsfullmäktige eller kommunala nämnder. I vissa städer har en
lagfaren rådman vid sidan av sin rådmanstjänst även uppdraget att vara
kronouppbördskassör, kronokamrer eller stadsombudsman.

I vissa fall kunna naturligtvis särskilda skäl tala för sådana organisationsformer.
Så synes vara förhållandet, om till exempel en mindre stad fått behålla
egen jurisdiktion därför att en lämplig domsagoorganisation eljest svårligen
kunnat vinnas. Något hinder mot att under sådana omständigheter på
nyss nämnt sätt bereda full sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten
synes icke föreligga. Att emellertid som regel godtaga på detta sätt
organiserade rådhusrätter skulle innebära ett avsteg från de nyss återgivna,
av 1931 års riksdag antagna principerna för rättsskipningen i de mindre
städerna. Dessa grundsatser äga enligt utskottets mening alltjämt giltighet
och utskottet ser därför med tillfredsställelse att de bliva lagfästa genom
det nu framlagda förslaget. Det avgörande för frågan örn stad skall
behålla egen rådhusrätt skall sålunda vara, att ett verkligt behov finnes av
en rådhusrätt med tre jurister. Grundsatsen har i förslaget intagits i 2 §
genom bestämmelsen, att förordnande om rådhusrätts upphörande må meddelas
beträffande stad, där göromålen ej bereda sysselsättning åt minst tre
lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Beträffande detta stadgande har departementschefen
i propositionen uttalat, att vid bedömande av arbetsbördan skall
givetvis hänsyn tagas till — förutom egentliga rättegångsmål och domstolsärenden
— jämväl de uppgifter som åligga ägodelningsdomaren, inskrivningsdomaren
och konkursdomaren samt till magistratsgöromålen. Utskottet,
som instämmer i vad departementschefen uttalat, anser den uttalade principen
vara av sådan vikt för lagens tillämpning, att den bör komma till klarare
uttryck i lagtexten, och föreslår därför en förtydligande jämkning av
bestämmelsens ordalydelse.

Såsom departementschefen anfört kan det icke vara lämpligt att omedelbart
indraga alla ifrågavarande rådhusrätter, utan övergången till den nya
ordningen bör ske successivt. Det bör emellertid framhållas, att i de fall då
borgmästaren åtnjutit långvarig sjukledighet eller, ehuru skyldighet att avgå
med pension icke är stadgad, uppnått vanlig pensionsålder, skäl synas föreligga
att Kungl. Maj:t efter det förslaget blivit upphöjt till lag tager initiativ
till en utredning örn rådhusrätternas upphörande. På samma sätt torde,
beträffande de allra minsta av de städer, som ännu lia egen jurisdiktion, utredning
örn förening med angränsande domsaga böra igångsättas utan avbidan
på den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det föreligger nämligen eljest
fara för all åtskilliga smärre rådhusrätter komma ali bestå efter ikraftträdandet
utan att vara i stånd att bära upp det nya förfarandet. Det torde

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

finnas skäl att antaga, att flera städer skola visa sig vara intresserade av att
i judiciellt hänseende bliva förenade med domsaga, trots att de icke tidigare
gjort någon framställning härom. Anledningen till att de underlåtit detta
torde vara en farhåga för att de i sådant fall icke skulle komma i samma
gynnsamma ekonomiska ställning, som då Konungen utan stadens samtycke
förordnar örn rådhusrättens upphörande. En behövlig omreglering av domsagoindelningen
kan även i andra än nu nämnda fall göra det lämpligt att
verkställa en judiciell förening av stad med domsaga utan att borgmästartjänsten
i staden är ledig. Ett lämpligt tillfälle för alt vidtaga en judiciell
förening av stad med angränsande domsaga kan sålunda erbjuda sig, när
häradshövdingetjänsten i domsagan är vakant.

Beträffande rådhusrätt i residensstad har departementschefen i propositionen
uttalat, att det icke förelåge någon anledning räkna med att rådhusrätt
i någon sådan stad skulle komma att upphöra utan att i länet fortfarande
funnes någon stad med rådhusrätt. I den mån spörsmålet om residensstads
förenande med domsaga kunde bliva aktuellt, torde — enligt vad
departementschefen vidare anfört — det hinder häremot som de nuvarande
forumbestämmelserna för tryckfrihetsmål utgöra kunna undanröjas utan
grundlagsändring. I tryckfrihetsförordningen föreskrives, att vissa tryckfrihetsmål
skola upptagas vid rådhusrätt, och i lagen den 9 april 1937 med
vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål stadgas, att sådant mål
skall upptagas, om den skrift som föranlett åtalet är tryckt i stad i vars
rådhusrätt skola finnas tre lagfarna ledamöter, vid den rådhusrätten, och i
annat fall vid rådhusrätten i residensstaden i det län där skriften är tryckt.
Nämnda uttalande av departementschefen synes förutsätta, att i lagen om
rättegången i tryckfrihetsmål göres sådan ändring, att om residensstaden
ej har rådhusrätt, tryckfrihetsmål skola upptagas vid annan rådhusrätt.

Enligt 4 § i förslaget åligger det länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten
eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad som
avses i 2 §, ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen. Då med beteckningen
»stad som avses i 2 §» åsyftas sådan stad, där domstols- och
magistratsgöromålen ej bereda sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst
två lagfarna ledamöter, följer härav, att i de fall, där rådhusrätten är organiserad
med tre jurister, en prövning av göromålens omfattning måste äga rum
innan anmälan kan verkställas. Då länsstyrelserna knappast kunna antagas
hava sådan kännedom örn arbetsförhållandena i dessa rådhusrätter, att de
utan särskild utredning kunna företaga en sådan prövning, synes det utskottet
lämpligare att denna utredning och prövning verkställes av Kungl. Hajd,
som ändå har att träffa det slutliga avgörandet i ärendena. Anmälan om inträffad
ledighet synes därför böra ske beträffande alla städer, i vilkas rådhusrätt,
förutom borgmästaren, ej sitta flera än två lagfarna ledamöter. Med detta
förslag kommer visserligen en och annan i och för sig onödig anmälan att göras
beträffande rådhusrätt, vars upphörande icke torde böra komma i fråga,
men olägenheterna härav torde uppvägas av den säkerhet som vinnes för att
alla de fall, där en indragning av rådhusrätten bör ske, verkligen komma under
Kungl. Maj:ts prövning, ökningen av anmälningarna blir icke heller

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

särdeles omfattande. Endast i sjutton städer — därav sex residensstäder —
äro rådhusrätterna för närvarande organiserade med tre lagfarna ledamöter.
Sedan anmälan om inträffad ledighet sålunda frigjorts från varje särskild
prövning från länsstyrelsens sida, synes anmälningsplikten lämpligen kunna
överflyttas å magistraten i staden. Utskottet föreslår att 4 § i förslaget ändras
i enlighet med vad nu angivits.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

angående ändrad lydelse av 2,3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om
stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 örn stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

2 §.

Beträffande stad, där göromålen ej Beträffande stad, där domstols- och
bereda sysselsättning åt minst tre lag- magistratsgöromålen ej bereda sysfarna
ledamöter i rådhusrätten, må selsättning åt, förutom borgmästaren,
Konungen även utan stadsfullmäkti- minst två lagfarna ledamöter i rådges
samtycke meddela förordnande husrätten, må Konungen även utan
örn rådhusrättens upphörande och stadsfullmäktiges samtycke meddela
stadens förenande med domsaga. förordnande om rådhusrättens upp hörande

och stadens förenande med
domsaga.

Har sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande
avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens
upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av
statsverket.

Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande av
tingshus eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest för stadens förvaltning,
eller nödgas .staden avstå från inkomst eller rättighet, skall, såvitt ej
utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk förmån
som herodes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan utgift och
förlust ersättas av .statsverket.

3 §.

Innan förordnande —--särskilt avse:

1. huruvida ändring---tillgänglig rättsvård,

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1942: 659-

Första lagutskottets utlåtande nr 26.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. huruvida särskild---av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet---för staden,

4. vilken myndighet---på magistraten,

5. hur mantalsskrivning---böra verkställas,

6. hur stadens---bör ordnas,

7. huruvida och---tingslagets egendom,

8. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga
till hållande av tingshus eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest
för stadens förvaltning, så ock i vilken omfattning staden nödgas avstå från
inkomst eller rättighet, samt

9. huruvida och i vilken omfattning, genom statsverkets övertagande av
staden åliggande skyldighet beträffande avlöning och pension eller eljest,
besparing eller annan ekonomisk förmån beredes staden.

Om utrednings---av Konungen.

över utredningen---till Konungen.

4 §•

Det åligger länsstyrelsen att, när
borgmästartjänsten eller tjänst såsom
lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit
ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen
göra anmälan därom hos
Konungen; och skall med tjänstens
återbesättande anstå intill dess Konungen
annorlunda förordnar.

När borgmästartjänsten eller tjänst
såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten
blivit ledig i stad, i vars rådhusrätt,
förutom borgmästaren, ej sitta
flera än två lagfarna ledamöter, åligger
det magistraten att ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungen;
och skall med tjänstens återbesättande
anstå intill dess Konungen annorlunda
förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Stockholm den 10 april 1945.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Ahlkvist, Siljeström, Olofsson och Lodenius,
fru Sjoström-Bengtsson och herr Arrhén*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Werner, Berg och Lindberg, fru
Gustafson samt herrar Rylander och Skoglund i Umeå*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

Bilaga A.

Städer, vilka i judiciellt hänseende äro förenade nied domsaga.

	Stad	Antal	Domsaga, med vilken	Antal invånare	Staden bildar	Domsagans kansliort,	Anmärk-
	i hela dom-		icke eget
Stad	sedan år	invånare staden	staden är förenad	eget	tillika tingsställe	ningar
			sagan	tingslag
Sundbyberg	1927	12 499	Sollentuna och	53 646		1	Haga
		Färentuna
Solna	1943	30 300	Södra Roslags	82 894		1	»
Djursholm	1914	6 355	9 9	82 894		1	9
Lidingö	1926	12 030	9 »	82 894		1	9
Östhammar	1368	1 248	Norra Roslags	28 439		1	östham-
						mar
Öregrund	1491	1 291	9 9	28 439		1	»	Tremansting i Öregrund
1 Katrineholm	1917	11 570	Oppunda och	54 280		1	Katrine-
		Villåttinge				holm	Tiemansting i Skänninge
Skänninge	omkring 1200	1 808	Folkungabyg- dens	35 887		1	Mjölby
Mjölby	1920	6 381	»	35 887		1	9
\| Huskvarna	1911	10 130	Tveta, Vista	57 364		1	Jönköping
			och Mo					Tingsslälle i Nässjö
! Nässjö	1914	10 990	D:o	57 364		1	9
1 Gränna	1652	1 303	D:o	57 364		1	9
\| Värnamo	1920	5 998	Östbo och	59 278		1	Värnamo
			Västbo				Vetlanda
Vetlanda	1920	4 373	Njudungs	49 732		1
Eksjö	töre 1440	7 722	Norra och	42 679		1	Eksjö
		Södra Vedbo					Tingsställe i Tranås
Tranås	1919	7 954	D:o	42 679		1	9
Ljungby	1936	5 682	Sunnerbo	37 141		1	Ljungby
! Nybro	1932	5 682	Södra Möre	38 702		1	Kalmar	Tingsställe i Nybro, ej i Kalmar
Borgholm	1816	2 011	Ölands	26 387		1	Borgholm
Ronneby	1882	5 962	östra och Me-	56 561		1	Ronneby
		delsta					Endast tre-
Simrishamn	okänt	2 843	Ingelstads och	37 000		1	Simris-
		Järrestads				hamn	mansting i Simrishamn

Hässleholm	1914	7 186	Västra Göinge	40 783		1	Hässle-
Höganäs	1936	6 595	Luggude	43 624		1	Hälsing- borg
Eslöv	1911	6 648	Frosta och	31 662	1		Eslöv
		Eslövs
Falkenberg	okänt	7 010	Hallands mel-	42 164		1	Falken-
		lersta				berg	Ej tingsställe i Kungsbac-
Kungsbacka	okänt	2 385	Hallands norra	24 685		1	Kungs- backa
ka
Mölndal	1922	16 707	Askims, Hi-	54 472		1	Göteborg
			sings och Sävedals					Tremansting
Marstrand	1200-	1 252	D:o	54 472		1	»
talet							i Marstrand

Första lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

Stad	Stad sedan år	Antal invånare i staden	Domsaga, med vilken staden är förenad	Antal invånare i hela dom-sagan	Staden bildar	Domsagans kansliort, tillika tingsställe	Anmärk- ningar
eget	icke eget
tingslag
Kungälv	okänt	3 438	Inlands	26 767		1	Kungälv
Lysekil	1903	5 272	Sunnervikens	42 531		1	Uddevalla	Ej tingsställe
								i Uddevalla,
								tremansting \|
								i Lysekil
Strömstad	1672	2 983	Norrvikens	27 647		1	Strömstad
Trollhättan	1916	19 286	Flundre, Väne	44 746		1	Troll-
			och Bjärke				hättan
Skara	okänt	7 711	Skarabygdens	28 957		1	Skara
Skövde	före 1413	14 746	Skövde	39 245	1		Skövde
Hjo	okänt	2 973	»	39 245		1		Tremansting
								i Hjo
Tidaholm	1910	5 925	Vartofta och	30 877		1	Falköping	Tingsställe
			Frökinds					endast i
								Tidaholm
Filipstad	1611	5 645	Östersysslets	32 009		1	Kristine-	Tingsställe i 1
							hamn	Filipstad
Arvika	1911	14 250	Jösse	35 459		1	Arvika
Kumla	1942	6 438	Västernärkes	47 834		1	örebro	Ej tingsställe
								i örebro
Karlskoga	1940	29 034	Nora	54 649		1	Nora	Tingsställe i 1
Arboga	1200-	5 845	Västmanlands	49 251		1	Köping	Tremansting ;
	talet		västra					i Arboga
Fagersta	1944	9 575	Västmanlands	36 794		1	Västerås	Tingsställe i \|
			mellersta					Fagersta
Säter	1642	2 179	Hedemora	47 754		1	Hedemora
Hedemora	före 1414	4 458	»	47 754		1	»
Avesta	1641	6 230	»	47 754		1		i
Ludvika	1919	7 108	Västerbergs-	36 609		1	Ludvika
			lags
Borlänge	1944	18 833	Falu	52 857		1	Falun	Tingsställe i \|
Hudiksvall	1582	7 502	Norra Hälsing-	34 792		1	Hudiksvall
			lands					1
Bollnäs	1942	4 644	Bollnäs	36 178		1	Bollnäs
Sandviken	1943	16 986	Gästriklands	46 125		1	Gävle
			östra
Sollefteå	1917	3 607	Ångerman-	27 717		1	Sollefteå
			lands meller-					i
			sta
Örnsköldsvik	1894	6 050	Ångerman-	56 259		1	Örnskölds-
			lands norra				vik
Piteå	1621	4 694	Piteå	52 556		1	Piteå
Boden	1919	9 761	Luleå	43 808		1	Boden
Haparanda	1842	2 935	Torneå	34 547		1	Haparanda	1

Första lagutskottets utlåtande nr 26: bilagor.

Bilaga B.

täder, i vilkas rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
honom sitter allenast en lagfaren ledamot.

staden

År, då 65 års

Antal ålder uppnåtts Domsaga,
Stad • . eller uppnås av me<i vllken

Stad sedan ,

är nare 1 borg.
staden mästare -

1931

1941

1955

1943

Vakant

1935

S:a inAntal
vånare
invå- i stanare
i den ■

Domsagans

Vaxholm	1652	3 002
Norrtälje	1622	5 531
Sigtuna	omkr. 1000	1 331
Enköping	1300	6 912
Torshälla	före 1317	2 106
Strängnäs	före 1336	5 825
Mariefred	1605	1 431
Trosa	okänt	1 096
Söderköping	1200- talet	2 848
Motala	1881	8 611
Vadstena	1400- talet	2 962
Växjö	före 1342	16 587
Västervik	före 1275	13 149
Vimmerby	okänt	4 165
Karlshamn	1664	10 109
Sölvesborg	före 1445	4 214
Ängelholm	före 1516	6 221
Skanör med Falsterbo	okänt	977
Laholm	okänt	2 679
Vänersborg	1642	9 363

1937

1954

1953

Vakant

1955
Vakant

1958

1956
Vakant

1958

1949

1947

1960

1958

lag-	lämpligen	dom-	och		tingsställe
farén rådman	kan förenas	sagan	dom- sagan	kansliort
*	Södra Ros-lags Mellersta Roslags Stockholms läns västra	82 894	85 896	Haga	Haga
*	18 010	23 541	Norrtälje	Norrtälje
*	20 403	21 734	Stockholm	Stockholm
Tf.	Uppsala läns södra	43 640	50 552	Uppsala	Enköping Uppsala
♦	Livgedingets	31 852	33 958	Eskilstuna	Eskilstuna Strängnäs
Vakant	»	31 852	37 677	»	D:o
*	»	31 852	33 283	»	D:o
*	Nyköpings	40 912	42 008	Nyköping	Nyköping Gnesta
*	Hammar-kinds, Ste-geborgs och Skärkinds	20 556	23 404	Söderkö- ping	Söderkö- ping
*	Aska, Dals och Bobergs	29 381	37 992	Motala	Motala
*	D:o	29 381	32 343	»	»
1956	Mellersta Värends	21 987	38 574	Växjö	Växjö
1953	Tjusts dom-saga	34 803	47 952	Gamleby	Gamleby
*	Sevede och Tunaläns	24 784	28 949	Vimmerby	Vimmerby
1963	Bräkne och Listers	43 869	53 978	Sölvesborg	Bräkne- Hoby Sölvesborg
*	D:o	43 869	48 083	»	D:o
*	Södra Åsbo och Bjäre	29 893	36 114	Ängelholm	Ängelholm
*	Oxie och Skytts Hallands södra	29 017	30 094	Malmö	Malmö
*	42 776	45 455	Halmstad	Halmstad Laholm
1970	Nordals, Sundals och Valbo eller	30 175	39 538	Väners- borg	Mellerud Tånge- landa
	Flundre, Väne och Bjärke	44 746	54 109	Trollhät- tan	Trollhät- tan

Anmärk ningar -

Residens stad Stadsnotarie

finnes

Residens stad -

* Rådhusrätten organiserad utan lagfaren rådman.

Första lagutskottets utlåtande nr 26; bilagor.

			År. då	65 års		S:a in-
	Stad		ålder uppnåtts	Domsaga,	Antal vånarn	Domsagans
	invå-	eller uppnås av	med vilken	invå- i sta-
Stad	sedan			staden	nare i den
nare i		lag-
	år	borg-	lämpligen	dom- och
	staden	mäs-	faren	kan förenas	sagan dom-	kansliort	tingsställe
			tare	rådman		sagan
Ulricehamn	okänt	6 499	1937	*	Kinds och	36 302 42 801	Ulrice-	Sven-
					Redvägs		hamn	ljunga Ulrice-
								hamn
Amål	1646	7 186	1933	*	Tossbo och	27 010 34 196	Åmål	Bengtsfors
					Vedbo			Åmål
Mariestad	1583	6 693	1956	*	Vadsbo	49 799 56 492	Mariestad	Mariestad Moholm
Falköping	okänt	9 328	Vakant	*	Vartofta och	30 877 40 205	Falköping	Tidaholm
				Frökinds
Kristine-	1642	14 455	1945	1956	östersyss-	32 009 46 464	Kristine-	Kristine-
hamn					lets		hamn Örebro	hamn Filipstad
Askersund	1643	2 198	1945	*	Västernärkes	47 834 50 032	Hallsberg Askersund

								Fjugesta
Nora	1643	3 136	1962	*	Nora	54 649 57 785	Nora	Karlskoga Nora
Lindesberg	1643	4 702	1945	*	Lindes	30 516 35 218	Lindesberg	Lindesberg
Sala	1624	8 118	1951	*	Västman-	29 665 37 783	Sala	Heby
					lands östra
Köping	före	8 700	1932	Vakant	Västman-	49 251 57 951	Köping	Kölling
1474				lands västra			Kolbäck
Skellefteå	1845	11 000	1955	1967	Västerbot-	58 695 69 695	Skellefteå	Skellefteå
					tens norra			Norsjö

Anmärk ningar -

Residens stad -

* Rådhusrätten organiserad utan lagfaren rådman.

** I kungl brev 12/a 1943 har förordnats, att rådhusrätten i Falköping skall upphöra från och med
dag, som Kungl. Majit framdeles bestämmer.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451282