Första lagutskottets utlåtande Nr 26 (Utlåtande 1930:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag
till lag örn beräkning av lagstadgad tid.

Genom en den 21 mars 1930 dagteeknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 216, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller
sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej
motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för
slutdag.

2 §•

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa
söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed
äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj 1897
(nr 51) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående
patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)
om beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa mönster
och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid
i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 19SO. 9 sami. 1 avd. 18 haft. (Nr 26.) 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Proposi tionen.

Förslagets

särskilda

paragra fer.

1 §■

Gällande rätt.
1807 års förklaring.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa till de vid propositionen
fogade protokollen.

I den nu föreslagna lagen örn beräkning av lagstadgad tid hava sammanförts
bestämmelser örn tidsberäkning i två olika avseenden, varom för närvarande
regler meddelas i skilda författningar. 1 § i förslaget innehåller sålunda
en regel örn beräkning av längden av en i veckor, månader eller år bestämd tid,
under det att 2 § innefattar en generell regel örn att, där tiden, då en åtgärd
enligt lag eller särskild författning sist skall företagas, infaller på en sön- eller
helgdag, åtgärden får företagas å nästa söckendag.

För närvarande finnes regeln örn beräkning av en tids längd i punkt 42 i
kungl, förklaringen den 23 mars 1807 över allmänna lagens stadganden i
åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed äga gemenskap, blivit
tid efter annan särskilt förordnat. Regeln örn uppskjutande av viss åtgärd
från sön- eller helgdag till nästföljande söckendag, här nedan för korthetens
skull benämnd söndagsregeln, innehålles åter, i den mån den finnes uttalad,
förutom i form av en i vissa enstaka författningar för särskilda fall stadgad
specialbestämmelse, uti lagen den 14 juni 1901 örn beräkning av fatalietid i
visst fall.

Till innehållet i nyssberörda två lagrum vill utskottet återkomma i samband
med behandlingen av de särskilda paragraferna i det föreliggande förslaget.
Utskottet vill nu endast anmärka, att såväl punkt 42 i 1807 års förklaring som
nyssberörda 1901 års lag enligt sitt innehåll äga tillämpning allenast i de
fall, då fråga är örn tid för fullgörande av något till bevarande eller fullföljande
av talan i rättegångsärenden, m. a. o. fatalietider i vidsträckt mening.

I det nu föreliggande lagförslaget hava såväl reglerna örn beräkning av tidrymds
längd i 1 § som söndagsregeln i 2 § till sina tillämpningsområden betydligt
utvidgats i förhållande till 1807 års förklaring resp. 1901 års lag. Den i
1 § stadgade regeln göres sålunda tillämplig på alla fall, då enligt lag eller
författning tid skall räknas efter vecka, månad eller år, sålunda icke blott på
fatalietider. Huruvida densamma direkt även avser det fall, att tiden skall
räknas bakåt från viss dag, är dock en fråga, till vilken utskottet i det följande
vill återkomma. Även söndagsregeln utsträckes enligt 2 § i förslaget till att
gälla icke blott fatalietider utan alla de fall, där tid, då enligt lag eller särskild
författning åtgärd sist skall företagas, infaller på sön- eiler helgdag.
Denna paragraf är direkt tillämplig jämväl å sådana tider, som bestämmas genom
räkning bakåt.

Utskottet vill i det följande upptaga de skilda paragraferna till behandlingvar
och en för sig.

Den enda generella regel, som f. n. gäller i avseende å beräkning av längden
av en i lag stadgad tid, återfinnes, som förut nämnts, i punkt 42 i nyssnämnda
kungl, förklaring den 23 mars 1807. Lagrummet är av följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

»Vid alla de händelser, då det är uti särskilde författningar ålagt en rättssökande,
att iakttaga eller fullgöra något till bevakande och utförande av sin
talan i rättegångsärender inom utsatt tid, eller föreskrivna fatalier, av en eller
flera månader, utan att tillika finnes vara bestämt av huru många dagar månaden
skall utgöras, bör varje månad räknas till trettio dagar.»

1807 års förklaring talar sålunda endast örn de fall, då fråga är örn tid för
iakttagande av något i rätt eg ån g sär enden. Vidare avses blott sådan i månader
angiven tid, inom vilken en rättssökande skall iakttaga eller fullgöra något till
bevakande och utförande av talan eller föreskrivna fatalier. Är i sådana fall
icke angivet, av huru många dagar månaden skall utgöras, skall, enligt förklaringen,
varje månad räknas till trettio dagar. Bland de många fall, där
denna regel är tillämplig, må såsom exempel nämnas bestämmelsen i 49 § 2 mom.
i arvsskatteförordningen, att ansökan örn återfående av för mycket erlagd skatt
skall ingivas till hovrätten inom sex månader från det skatten erlagts. Nämnda
tid räknas enligt 1807 års förklaring icke till sex kalendermånader utan till 180
dagar.

Av propositionen framgår, att nämnda regel i 1807 års förklaring icke kan
sägas hava inneburit ett fastställande av vad som i detta hänseende på den tiden
var ostridigt gällande rätt. Tvärtom hade Högsta domstolen i ett rättsfall
några år tidigare enhälligt ansett en i månader bestämd tid för anhängiggörande
av talan böra räknas efter kalendern och icke efter 30-dagarsmånader. Vidare
framgår av propositionen, att i olika författningsförslag, som senare under
1800-talet framlagts, man tänkt sig ett upphävande av regeln örn den legala
30-dagarsmånaden och dess ersättande med en föreskrift örn att en i månader
bestämd tidrymd skulle räknas efter kalendern, d. v. s. från en viss dag i en
månad till den dag, som har motsvarande nummer i en annan månad. De framlagda
förslagen gåvo emellertid icke anledning till någon lagstiftningsåtgärd.

Däremot hava under tiden efter 1807 års förklaring tid efter annan undantag Undantag
stadgats från bestämmelsen örn den legala 30-dagarsmånaden. Sålunda innehål-:l80.7 ^
ler 1880 års växellag, § 90, en bestämmelse, att då förfallotid eller annan tid, ” anng
som i nämnda lag är omförmäld, skall räknas efter vecka, månad eller år, den
dag skall anses för förfallo- eller slutdag, som genom sitt namn i veckan eller
sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjar. Vidare hava
i två särskilda lagar, en av den 28 maj 1897 och en av den 10 juli 1899, motsvarande
bestämmelse stadgats med avseende å tider, som avses i de olika författningarna
om industriellt rättsskydd. Slutligen återfinnes i nya giftermålsbalkens
16 kap. 1 § en liknande bestämmelse med avseende å tider, som i nämnda
balk omförmälas.

Närmaste anledningen till det förslag örn införande av allmän kalenderberäk- Föreliggande
ning, som innefattas i det nu föreliggande förslagets 1 §, synes hava varit den förs^^sttm''
omständigheten, att i det i år framlagda och av riksdagen antagna förslaget till
lag om testamente, som skall träda i kraft den 1 januari 1931, tiden för klander
av testamente förkortats från nu gällande ett år till sex månader. Lagrådet anmärkte
vid lagförslagets granskning, att då klanderfristen enligt förslaget
skulle utgöra sex månader, beräknade icke efter kalendern utan till 180 dagar,

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

förslaget beträffande denna frist innebure en förändring av beräkningssättet,
som lätt kunde förbises och, då den nya metoden alltid ledde till kortare frist
än om kalenderberäkning tillämpades, vore ägnad att medföra rättsförlust.
Denna olägenhet undvekes, om uti ifrågavarande lagrum direkt utsädes, att
fristen vore 180 dagar. På samma sätt borde då också förfaras med avseende å
bevakningstiden. Den sålunda föreslagna avfattningen syntes icke behöva kvarstå
någon längre tid, då det, på sätt i motiven antyddes, kunde antagas, att den
fullbordade nya ärvdabalken komme att i fråga örn tidsfristers beräknande
innehålla ett stadgande av enahanda innebörd som det i 16 kap. 1 § giftermålsbalken
upptagna.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 9 januari 1930 förklarade departementschefen
sig ej vilja förorda någon ändring i den av lagberedningen föreslagna
lydelsen av ifrågavarande lagrum men meddelade, att han i anledning
av vad i ärendet förekommit föranstaltat örn en utredning, huruvida den i förklaringen
den 23 mars 1807 punkt 42 föreskrivna tidsberäkningen skulle kunna
ersättas med kalendertidsberäkning.

Utkastet till Den av departementschefen omtalade utredningen resulterade till en början
lietids1 berak- 1 ett utkast tiU >>k« om fatalietids beräknande». Detta utkast upptog som
namie. första stycke en regel motsvarande den, som återfinnes i 16 kap. 1 § giftermålsbalken,
vilken regel gavs tillämpning i allmänhet, då enligt lag eller särskild
författning tid för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål
eller i ärende, varmed efter ansökning eller annorledes domstol eller
annan myndighet tager befattning, skall räknas i månader eller år.

Yttranden Över lagutkastet, dit också överflyttades den i förenämnda 1901 års lag för
ever utkastet. fatalietider stadgade söndagsregeln, inhämtades yttranden från ett stort antal
myndigheter. Som av propositionen framgår anslöto sig så gott som samtliga
hörda myndigheter till förslaget örn att vid beräkning av fatalietid
utbyta den i 1807 års förklaring stadgade legala 30-dagarsmånaden mot kalendermånaden.
Från några håll ifrågasattes dessutom en utvidgning av lagförslagets
tillämplighetsområde till att avse icke blott fatalietider utan överhuvud
alla i lag stadgade tider. En sådan utvidgning ifrågasattes av, bl. a.,
Svea hovrätt, som t. o. m. ville gå ännu längre och föreslog, att kalenderberäkningen
skulle lagfästas även för sådana fall, där enligt avtal eller annan viljeförklaring
en tidsberäkning efter månad ifrågakommer i privaträttsliga förhållanden.

Propositionen. Vid den överarbetning av lagutkastet, som därefter inom justitiedepartementet
vidtogs, blev också regeln örn kalenderberäkning utvidgad till att gälla
överhuvud, då enligt lag eller författning tid skall räknas efter vecka, månad
eller år. Till den del regeln komme att avse avtal och viljeförklaringar ansågs
den däremot falla utom ramen för ifrågavarande lagstiftning. Den föreslagna
lagens 1 § kom sålunda att erhålla den lydelse, det nu föreliggande förslaget
innebär.

Lagrådet. Lagrådet anförde efter granskning av lagförslaget, att den i 1 § givna bestämmelsen
knappast torde kunna avse annat fall än det, att beräkningen skall
ske framåt i tiden. Huruvida det varit åsyftat, att lagen skulle reglera även

Första lagutskottets utlåtande Nr £6.

det fall, att tid skall räknas tillbaka från viss dag, framginge ej av motiven.

Det syntes dock önskvärt, att lagen gåve klarhet i nu berörda fråga, och då
enligt lagrådets mening hinder icke mötte för att principen örn kalenderberäkning
erhölle giltighet jämväl med avseende å sistnämnda fall, hemställde lagrådet,
att det i 1 § upptagna stadgandet måtte förklaras äga motsvarande tilllämpning
i detta fall. Härvid syntes någon jämkning i stadgandets avfattning
bliva erforderlig.

I anledning av lagrådets nyssberörda anmärkning anförde departements- Departechefen
sedermera vid ärendets anmälan i statsrådet, bl. a., att även örn bestäm- mentschefen
melsén i 1 § närmast toge sikte på det fall, att beräkningen skulle ske framåt
i tiden, den dock torde vara så allmänt avfattad, att den ägde tillämpning jämväl
vid beräkning bakåt. Örn kalenderberäkningens tillämplighet å dessa fall
torde likvisst någon tvekan näppeligen kunna råda, då redan nu kalendern —-och icke det i 1807 års förklaring stadgade beräkningssättet -— vore för ifrågavarande
fall gällande. Övervägande skäl syntes tala för bibehållande av
bestämmelsen, sådan den förelåge i remissförslaget.

Utskottet finner sig för sin del böra tillstyrka, att den i 1807 års för- Utskottet.
klaring stadgade regeln örn att vid beräkning av fatalietider månad skall räknas
till 30 dagar upphäves och ersättes nied den nu föreslagna regeln örn kalenderberäkning.
Enligt den allmänna uppfattningen torde med månad vanligen
förstås en efter almanackan beräknad månad. Nämnda omständighet har,
enligt vad erfarenheten visar, icke sällan medfört, att rättssökande personer
jämväl vid beräkning av fatalietider vid domstol utgått från kalendern som
den naturliga beräkningsgrunden, med påföljd att på grund av för sen inställelse
rättsförlust uppstått. Ett undanröjande av denna onekligen mycket nära
till hands liggande grund till misstag synes utskottet icke kunna annat än
hälsas med tillfredsställelse. Förberörda allmänna uppfattning örn innebörden
av begreppet månad kunde å andra sidan möjligen sägas tala emot att låta
stadgandet örn kalenderberäkning omfatta ett större tillämpningsområde än
som 1807 års förklaring avsett eller fatalietider. En sådan utvidgning skulle
m. a. o. framstå såsom onödig, då även därförutan kalenderberäkningen alltid
torde hava tillämpats utanför området för månadsregeln i 1807 års förklaring.
Utskottet har emellertid för sin del icke anledning att motsätta sig den
nya regelns utvidgande till att på sätt förslaget innebär avse alla de fall, då
enligt lag eller författning tid skall räknas efter vecka, månad eller år. Då
30-dagarsmånaden i 1807 års förklaring väl snarast har uppfattats som ett undantag
från en eljest allmänt gällande regel om månads beräknande efter kalendermånad,
förefaller det vara principiellt riktigt, att, då undantaget skall
upphävas genom ett stadgande av samma innehåll som den allmänt tilläm -pade regeln, detta stadgande uttryckligen göres tillämpligt på alla de fall,
där tidsberäkning efter månad förekommer.

Vad beträffar det av lagrådet framställda önskemålet om jämkning av 1 §
därhän, att det skulle klart framgå, att principen om kalenderberäkning skall
gälla även för det fall, att tid skall räknas tillbaka från viss dag, framgår

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

av vad utskottet nyss anfört, att enligt utskottets uppfattning tvivel knappast
kan råda om att vid sådana fall kalenderberäkningen alltid plägat tillämpas.
Det oaktat skulle det möjligen varit mest konsekvent att, på sätt lagrådet föreslagit,
företaga en sådan jämkning av stadgandet, att detsamma uttryckligen
kommit att omfatta jämväl tider, som räknas bakåt. Då emellertid ■—
även örn meningarna kunna vara delade, huruvida, på sätt departementschefen
anfört, lagrummet kan anses vara så allmänt avfattat, att det enligt
sin lydelse äger tillämpning jämväl vid beräkning bakåt — detsamma i
varje fall måste anses kunna erhålla analogisk tillämpning vid sådan beräkning,
finner utskottet sig böra tillstyrka paragrafens antagande i den föreslagna
lydelsen.

2 §. Utskottet vill härefter övergå till behandling av den föreslagna lagens 2 §,

Gällande rätt. vilken innehåller den s. k. söndagsregeln.

1901 års lag. gom förut anförts återfinnes den enda nu gällande generella söndagsregeln
i lagen den 14 juni 1901 örn beräknande av fatalietid i visst fall. Denna lag
lyder:

»Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans fullföljd
eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, varmed
efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning, sist bör företagas,
må den åtgärd företagas å nästa söckendag.»

Såväl enligt sin rubrik som enligt sitt innehåll avser således 1901 års lag
allenast fatalietider och är dessutom, beträffande ärenden, inskränkt till sådana
ärenden, varmed domstol efter ansökning eller annorledes tager befattning.

Att 1901 års lag avser allenast fatalietider sammanhänger därmed, att densamma
tillkom såsom en följd av de genomgripande ändringar i rättegångsbalken,
som genom lagen den 14 juni 1901 örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken
genomfördes framför allt beträffande reglerna örn fullföljd till högre
rätt. Genom nyssnämnda lag och dess promulgationslag upphävdes nämligen,
bl. a., de dittills gällande bestämmelserna örn söndagsregelns tillämpning på
ifrågavarande område, vilka återfunnits dels i 25 kap. 23 § rättegångsbalken
och dels i ett kungligt brev av den 17 februari 1757 och voro av innebörd, att
då tid för erläggande av vad eller ingivande av vadeinlaga infölle på sön- eller
helgdag, parten ägde att å nästa söckendag vidtaga åtgärden. Då sålunda de
nämnda bestämmelserna kommit att förfalla, ansågs ett allmänt stadgande örn
fatalietidexs förlängande genom en söndagsregel vara av nöden, och ansågs detsamma
lämpligen böra erhålla formen av en fristående lag.

Lagutkastet. Då, i anledning av lagrådets förut omnämnda erinran mot förslaget örn lagen
örn testamente, utredning igångsattes rörande ersättande av månadsberäkningen
i 1807 års förklaring med kalendertidsberäkning, upptogs i det utkast till lag
örn fatalietids beräknande, vari utredningen först resulterade, jämväl innehållet
i 1901 års lag örn beräknande av fatalietid i visst fall. Denna lags bestämmelse
fogades som ett andra stycke till huvudbestämmelsen i utkastet. Redan därvid
gavs emellertid åt söndagsregeln ett något vidgat tillämpningsområde i för -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

hållande till 1901 års lag, i det söndagsregeln enligt utkastet skulle gälla fatalietider
icke blott i sådana ärenden, varmed domstol efter ansökning eller annorledes
tager befattning, utan även i ärenden, varmed annan myndighet tager befattning.

I samband med att, såsom förut anförts, utkastets regel örn månadsberäkning Propositionen,
utvidgades till att avse icke blott fatalietider utan överhuvud all tid, som enligt
lag eller författning skall räknas efter vecka, månad eller år, blev jämväl den
i utkastet intagna söndagsregelns tillämpningsområde ytterligare utvidgat från
att blott omfatta fatalietider vid domstol eller annan myndighet till att, såsom
den föreslagna 2 § nu lyder, avse all tid, då enligt lag eller särskild författning
åtgärd sist skall företagas.

De i lagar och författningar angivna tidsbestämningar, varom i 2 § är fråga, Utskottet.
avse tid för företagande av viss åtgärd. I många fall anger lagen endast en l''Jfr'' Sld''
viss tidpunkt, före vilken åtgärden skall vidtagas eller då åtgärden senast skall
vara vidtagen. Så t. ex. stadgas i 39 § vallagen, att röstlängden senast den
30 juni varje år skall vara avsänd eller avlämnad till ordförande i valnämnd
eller magistrat, och enligt 40 § samma lag åligger det valnämndens ordförande
eller magistraten bl. a. att senast den 30 juni på visst sätt kungöra tid och ställe
för framläggande av röstlängden. Även kommunallagarna innehålla ett flertal
till kalendern knutna tidsbestämningar. I § 12 mantalsskrivningsförordningen
stadgas att besvär i fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd
skola ingivas till K. B. före den 1 juli det år, mantalsskrivningen avser. Enligt
36 § taxeringsförordningen skall självdeklaration vara avlämnad senast den
15 februari under taxeringsåret. I åtskilliga fall skola statistiska och andra
uppgifter såväl av myndigheter som av enskilda vara avlämnade senast å viss
efter kalendern bestämd dag. Och i 3 kap. 6 § nyttjanderättslagen stadgas, att
örn tid ej är utsatt för erläggande av hyra, som skall utgå i penningar, skall i
vissa fall hyran betalas senast å näst sista dagen av vart fjärdedels år. I allmänhet
är emellertid en tidsbestämning uttryckt på det sätt, att en viss tidrymd
angives, inom vilken åtgärden skall eller får vidtagas eller under vilken den
icke får företagas.

De legala tidsfristerna kunna indelas i maximifrister och minimifrister.
Egenskapen av maximifrist äger en tidrymd i alla de fall, då mellan två åtgärder
eller händelser icke får förflyta mer än viss tid. Exempel på en sådan maximifrist
erbjuda framför allt bestämmelserna örn fatalietider i egentlig mening:
fullföljd till högre rätt skall ske sist före kl. 12 å tjugonde (trettionde, fyrtiofemte)
dagen efter utslagets dag etc. Ett annat exempel är föreskriften, att
talan å ersättning för skada i följd av automobiltrafik skall anhängiggöras inom
två år från det skadan timade. Maximifristerna räknas i allmänhet framåt i
tiden från viss dag eller händelse. Det finns emellertid även exempel på maximifrister,
som räknas bakåt i tiden, m. a. o. hava den innebörd, att viss åtgärd
för att bli rättsligen giltig icke får vidtagas tidigare än vid inträdet av en viss
tidpunkt. Sålunda får enligt 2 kap. 11 § nyttjanderättslagen tillträdessyn
icke hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen. För sådana bakåträk -

Första lagutskottets utlåtande Nr 2Q.

nade maximifrister saknar emellertid söndagsregeln uppenbarligen varje betydelse.
— De framåträknade maximi fristerna utmärkas i allmänhet därav, att
deras längd bestämts nied hänsyn till den persons intresse och förhållanden,
som skall företaga en viss åtgärd. Sålunda äro exempelvis tiderna
för fullföljd till hovrätt olika långa (20, 30, 45 dagar) allt efter som
klaganden har sitt hemvist mer eller mindre långt från hovrättsstaden. Beträffande
sådana maximifrister, som samtidigt innefatta preskriptionsbestämmelser,
är dock förhållandet ett annat, i det att deras längd snarast anpassats
efter den grad, vari man velat tillgodose en till en viss prestation förpliktad
persons intresse av att efter viss tid bli förpliktelsen kvitt.

Innebörden av en minimifrist är, att den tidslängd, som skall förflyta mellan
två handlingar eller händelser, icke får understiga en viss tidrymd. En minimifrist
beskrives i allmänhet i lag så, att en åtgärd skall företagas sist å viss
dag före en tidpunkt eller en händelse. Stundom uttryckes den även så, att
skyldighet att göra något eller att tåla något icke inträder, förrän viss tid förflutit
efter ett angivet tidsmoment. Praktiska exempel på minimifrister erbjuda
rättegångsbalkens bestämmelser örn stämningstid. Där återfinnas också
exempel på de förekommande två olika sätten att uttrycka en minimifrist. Sålunda
stadgas i 11 kap. 21 § rättegångsbalken, att stämning å den, som inom
riket vistas, skall delgivas sist å åttonde (fjortonde, trettionde) dagen före inställelsedagen,
medan det i 29 § samma kapitel heter, att en svarande av visst
slag, nämligen landsting, ej är pliktig ingå i svaromål förrän å trettionde dagen
från den, då landstinget näst efter stämningens delgivning sammanträder till
lagtima möte. Andra exempel på minimifrister erbjuda de flerstädes förekommande
stadgandena örn att kallelser till sammanträden o. d. skola vara utfärdade
viss tid före sammanträdet. Minimifristerna räknas i allmänhet bakåt
från viss dag eller händelse. Exempel finnas dock på minimifrister, som
räknas framåt, m. a. o. innebära, att en åtgärd icke får företagas förrän
viss tid förflutit från viss tidpunkt. Sålunda föreskrives i 9 kap. 29 §
vattenlagen, att talan örn ändringar i givna föreskrifter om kraftöverföring
såsom ersättning för förlorad vattenkraft icke får föras, innan fem år förflutit
från det föreskrifterna meddelats eller ändrats. Tydligt är emellertid, att söndagsregeln
lika litet är tillämplig med avseende å dessa framåträknade minimifrister
som beträffande bakåträknade maximifrister. — De minimifrister, som
här äro av intresse, utmärkas därav, att fristens längd är bestämd icke med
hänsyn till den persons intresse eller förhållanden, som skall företaga en åtgärd,
utan till dens, gentemot vilken åtgärden företages. Sålunda är exempelvis
stämningstidens längd olika allteftersom svaranden bor på den plats, där
domstolen sammanträder, eller mer eller mindre avlägset från densamma.

Den i det föreliggande förslagets 2 § upptagna söndagsregeln företer, såsom
förut nämnts, den betydelsefulla utvidgningen i förhållande till 1901 års lag, att
medan sistnämnda lags söndagsregel allenast avser processuella tidsbestämmelser
och bland dem endast fatalietider i egentlig mening, den i förslagets
2 § upptagna regeln blir tillämplig på alla fall, där enligt lag eller särskild
författning åtgärd sist skall företagas å viss tid. Söndagsregeln gäller således

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

vare sig tidsbestämningen har karaktär av maxiniifrist (framåträknad) eller
minimifrist (tillbakaräknad). Beträffande maximifristerna, vid vilka tiden alltså
genom söndagsregeln förlänges, finner utskottet några befogade erinringar
mot stadgandét svårligen kunna göras. I avseende å de tillbakaräknade minimifristerna
åter kan möjligen viss tvekan råda. Emellertid har utskottet, som
tagit ett stort antal dylika fall i övervägande, funnit, att ej heller beträffande
dessa frister någon nämnvärd olägenhet av regelns tillämpning behöver befaras.
Den ur förevarande synpunkt måhända praktiskt mest betydelsefulla minimifristen,
nämligen stämningstiden örn åtta dagar i stad (R. B. 11:21), kan
sålunda visserligen komma att förkortas med en eller två eller i ytterst sällsynta
fall tre dagar, men då detta allenast gäller stämning å en i stad bosatt
svarande, torde icke med fog kunna göras gällande, att svarandens intressen
härigenom skulle obehörigt eftersättas, helst som domstolen icke lärer förmena
svaranden det uppskov för fullständigt svaromåls avgivande, varav han på
grund av stämningstidens korthet kan vara i behov. Stämningstiderna örn
fjorton dagar och däröver torde vara så rundligt tilltagna, att söndagsregelns
tillämpning på dessa icke gärna kan innebära någon praktisk olägenhet.

Ett annat exempel på minimifrist utgör bestämmelsen i 60 § utsökningslagen,
att underrättelse örn utmätning skall anses vara rätteligen gjord, därest den
sist dagen före utmätningen meddelats gäldenärens make eller husfolk. Denna
frist kommer givetvis ej att påverkas av söndagsregeln. Någon på förhand bestämd
tidpunkt för förrättningens företagande är ju här icke fastslagen, och tiden
för förrättningen måste enligt sakens natur framflyttas så långt, att den
föreskrivna tiden mellan delgivning och utmätning förflutit. Enahanda är förhållandet
med åtskilliga stadganden i huvudsakligen administrativa författningar
av innebörd, att anmälan till myndighet örn viss åtgärd skall ske viss tid
innan åtgärden får företagas.

Utom ramen för denna lagstiftning torde även falla de i 68 § köplagen givna
reglerna angående innebörden av att i ett köpeavtal tiden för vidtagande av
vissa åtgärder bestämts till början, mitten eller slutet av en månad. Dessa tidsbestämningar
måste nämligen anses utgöra allenast regler för tolkning av vissa
avtalsbestämmelser, medan den föreslagna söndagsregeln blott avser fall, då
åtgärd skall företagas inom viss tid på grund av föreskrift i lag eller särskild
författning.

Slutligen håller utskottet före, att söndagsregeln ej rimligen kan komma att
tillämpas å en sådan bestämmelse som exempelvis örn delgivning av kallelse till
sammanträde senast »dagen före», då ju därigenom fristen skulle komma att
helt bortfalla.

Utskottet finner alltså, att de betänkligheter, som framförts mot den föreslagna
söndagsregeln, sådan densamma enligt utskottets mening bör tillämpas, icke
äro av den betydelse, att man för deras skull har anledning avstå från den
väsentliga fördel, som förslaget om en allmän söndagsregel innebär.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr £6.

Då lagförslaget icke heller i övrigt föranlett till någon anmärkning, får utskottet
hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 maj 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala*,
Klefbeck, Anderson i Hägelåkra*, Schlyter, Fehr* och Fredrik Julin;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad. Lindley,
Christenson, Sjögren, Johanson i Huskvarna, Olsson i Rimforsa* och Jonsson i Risinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

l:o) av herr Lindqvist i Halmstad, som, med instämmande av herr Olsson i
Rimforsa, anfört:

»Det föreliggande lagförslaget torde närmast vara motiverat av att bestämmelserna
i 1807 års förklaring angående fatalietids beräknande vid några tillfällen
föranlett missuppfattning vad beträffar den tid, inom vilken besvär m. m. i
olika mål och ärenden skola ingivas till vederbörlig myndighet. Dessa missuppfattningar
tror justitieministern skola försvinna i och med tillämpning av
en lag sådan som den föreslagna.

För lekmannen, som har mindre förutsättningar än juristen att känna och
överblicka alla de lagar och författningar, som beröras av lagförslagets generella
bestämmelser, är det svårt att bilda sig en bestämd uppfattning, örn man
med lagen skulle kunna vinna det som åsyftas. För min del har jag icke blivit
övertygad örn att så skulle bliva förhållandet.

Efter att hava deltagit i utskottsbehandlingen och beaktat vad som där förekommit
och tillika med beaktande av vad som anförts av vissa av de myndigheter,
som yttrat sig över det utkast till lag, som varit ute på remiss, har jag
kommit till den uppfattningen, att det vore bäst, att riksdagen för i år avsloge

Första lagutskottets utlåtande Nr SO.

lagförslaget i sin helhet för att bereda Kungl. Maj :t tillfälle att på nytt pröva
hela ärendet. Hur önskvärt det än kan vara att få en lagändring till stånd
fortast möjligt, så är det ännu önskvärdare att den lagändring, som företages,
är mera klar och mindre omtvistad än den nu föreslagna.

Jag tillåter mig påminna örn, att av de myndigheter, som yttrat sig över utkastet
till lag örn fatalietids beräknande, har kammarkollegiet icke kunnat
förorda lagutkastet. Som motiv härför har anförts (prop. sid. 8) bl. a.: ’I
sak kunna* enligt kollegiets mening allvarliga invändningar resas mot förslaget.
Redan den omständigheten, att det stora flertalet fatalietider fortfarande skulle
komma att vara bestämt till 30 dagar, eller multipel därav, medan i vissa fall
fatalietid av kalendermånad skulle gälla, är föga tillfredsställande ur synpunkten
av ordning och reda i lagstiftningen. Dessutom är det ingalunda
omöjligt, att denna blandning av olika system för fatalietiders beräknande,,
helst som blandningen kan förekomma i en och samma författning och
till och med i samma paragraf, kommer att förorsaka misstag och därav
följande rättsförluster.’1 Fastighetsregisterkommissioner! har väl icke
yrkat avslag på den föreslagna lagen men ställt sig mycket tveksam.
Detsamma kan sägas om den uppfattning som kommit till uttryck från chefen
för rikets allmänna kartverk. Lantmäteristyrelsen anför för sin del bl. a.
(prop. sid. 12): ''Örn remitterade förslaget i oförändrat skick upphöjes till lag,
skulle man alltså få att röra sig med två likartade men dock något olika fatalietider,
nämligen dels en örn jämna kalendermånader och dels en vida vanligare
örn en eller flera trettiodagarsperioder. Givetvis låter det sig icke göra att i
alla de lagar och författningar, som nu upptaga en tidsbestämning av det senare
slaget, göra ändring till överensstämmelse nied remitterade förslaget.
Den omständigheten att man får att röra sig med två olika månader, trettiodagarsmånaden
och kalendermånaden, behöver väl icke i och för sig utgöra hinder
för förslagets godkännande. Emellertid synes det icke helt uteslutet, att därigenom
skulle kunna uppkomma en ny anledning till rättsförlust för enskilda.”

De synpunkter, som av kammarkollegiet framförts och föranlett dess avslagsyrkande,
’torde icke’, säges det i propositionen, ’sakna fogoch det meddelas,
att försök blivit gjorda till att omlägga de gällande 30-dagars tidsbestämningarna
till att avse kalendermånader men att det visat sig, att en
sådan omläggning svårligen låter sig genomföras. Jag har ingen anledning
att betvivla riktigheten av vad som här sagts, men det har ju icke sagts, att
svårigheterna äro oöverkomliga, och kanske skulle de låta sig övervinnas, örn
riksdagen gåve justitiedepartementet tid och tillfälle till en förnyad omprövning.

En annan fråga, som icke blivit löst, är, huruvida lagen skall reglera de
fall, att tid skall räknas tillbaka från viss tid. Lagrådet påtalade den oklarhet,
som här är tillfinnandes, och hemställde örn någon jämkning i stadgandets
avfattning. Justitieministern har icke tillmötesgått denna hemställan, då han
för sin del anser, att bestämmelsen är så allmänt avfattad, att den äger tilllämpning
jämväl vid beräkning bakåt. Utskottet iir för sin del icke lika säkert

Kurs. av reservanten.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

om stadgandets innebörd som justitieministern. Det framgår av utlåtandet,
att meningarna inom utskottet varit delade, och det heter, att det möjligen
skulle varit mest konsekvent örn det på sätt lagrådet föreslagit blivit en sådan
jämkning av stadgandet att detsamma uttryckligen kommit att omfatta jämväl
tider, som räknas bakåt. Med denna av utskottet uttalade uppfattning
kan det något förvåna, att icke ändring av 1 § blivit föreslagen. Uraktlåtenheten
kan icke bero på lagtekniska svårigheter, ty inom utskottet har förelegat
ett utkast till ändring av paragrafen. Det var kort och gott det, att* det skulle
bliva en ny sista punkt så lydande. ’Skall tiden räknas bakåt från viss tidpunkt,
åge vad nu sagts motsvarande tillämpning.’ Med ett sådant tillägg
skulle icke längre någon tvekan behöva förefinnas örn vad som är lagens mening.

Att — så långt möjligt är — full klarhet råder örn lagens tillämpningsområde,
finner jag i högsta grad önskvärt, liksom klarhet överhuvud bör utmärka all
lagstiftning. Det kan icke vara tillrådligt att överlämna allt för mycket åt
praxis och dem, som skola tillämpa lagarna. Det heter i de gamla domarreglerna:
''Domaren akte i ali lag, vad hans uppsåt var som lagen gjorde.’ Hur
kan domaren i ett fall som detta, där de som göra lagen hava olika meningar
och där avsikten är minst sagt oklar, följa denna regel?

Denna min reflexion föranledes lika mycket av 2 § i förslaget som av den
ovan av mig behandlade 1 §. Även beträffande 2 § råder, såsom av flera utskottsledamöters
reservationer framgår, mycket skilda meningar örn den omfattning,
vari den där omhandlade söndagsregeln kan komma i tillämpning.

På grund av vad jag sålunda anfört, och då jag icke kan finna, att någon
fara är å färde, örn de gamla bestämmelserna få gälla ännu ett år, har jag
ansett, att utskottet bort hemställa örn avslag på lagen i sin helhet, för att bereda
Kungl. Majit tillfälle att på nytt pröva hela ärendet och därefter för
riksdagen framlägga förslag.»

2:o) av herr ''Akerman, som anfört:

Förslagets 2 §, innehållande en väsentlig utvidgning av den i 1901 års lag
avhandlade s. k. söndagsregeln, kan jag för min del icke godkänna.

Beträffande förarbetena måste jag till en början anmärka, att bland de 123
olika myndigheter, till vilka på remiss utsänts det förberedande utkastet till
lag örn fatalietids beräknande (Bil. A. i prop. s. 22) saknas sådana sammanslutningar
som Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar
och föreningen Sveriges stadsdomare, ehuru dessa sammanslutningar måste
sägas representera en mycket stor erfarenhet just på det område, varom här
är fråga. Samma är förhållandet med representanter för handeln och bankvärlden,
vilkas hörande hade varit synnerligen påkallat med hänsyn bl. a. till
vad här nedan anföres beträffande köpingen.

Att de inkomna remissyttrandena endast undantagsvis beröra den i utkastet
intagna söndagsregeln, är helt naturligt, då ju densamma enligt sin lydelse i
utkastet knappast innebar någon nyhet i förhållande till gällande rätt. Intresset
var naturligen främst knutet till den bestämmelse i utkastet, som innebar

Första lagutskottets utlåtande Nr 26. 13

övergång från den legala 30-dagarsmånaden till kalendermånaden vid beräknande
av fatalietid.

I den lydelse, förslagets 2 § numera, efter remissyttrandenas avgivande, erhållit,
föreligger emellertid en söndagsregel av en väsentligt vidsträcktare innebörd
än den, som upptogs i det remitterade utkastet. De hörda myndigheterna
hava m. a. o. yttrat sig över ett i detta avseende sakligt sett helt annat förslag
än det som nu föreligger. Att yttrandenas värde vid sådant förhållande är
skäligen ringa för denna frågas bedömande, ligger i öppen dag. Lika klart
är, att det skulle hava varit till stort gagn att äga tillgång till sakkunniga
myndigheters och sammanslutningars yttranden just över den utvidgning av
söndagsregeln, som det nu föreliggande förslaget innehåller i förhållande till
det ursprungliga utkastet.

Denna utvidgning av söndagsregelns tillämplighetsområde -— från att avse
allenast processfatalier till att omfatta alla lagstadgade tider — är enligt min
uppfattning förenad med betänkligheter av såväl principiell som praktisk natur.

Söndagsregeln i den föreslagna 2 § är nu så avfattad, att den synes bliva tilllämplig
å såväl maximifrister (räknade framåt från viss dag) som minimifrister
(räknade bakåt från viss dag).

Vad beträffar maximifrister är ju enligt 1901 års lag söndagsregeln redan
nu tillämplig å de viktigaste av dem, nämligen å de fatalietider i egentlig mening,
som skola vid domstol iakttagas. Att såsom i det för riksdagen framlagda
förslaget skett, utvidga regeln till att avse alla maximifrister, även de
civilrättsliga, skulle möjligen kunna synas icke vara förenat med några olägenheter
ur principiell synpunkt, då ju en förlängning med en eller annan dag av
den längsta tid, som får förflyta innan en åtgärd vidtages, icke förefaller kunna
träda någons intresse för nära. Men vilka bliva i själva verket följderna av
en generell möjlighet att med tillämpning av den föreslagna söndagsregeln förlänga
alla lagstadgade maximifrister, även de civilrättsliga? Någon utredning
härom -—- lika litet som beträffande minimifristerna, till vilka jag senare återkommer
— innehåller icke den ifrågavarande propositionen, utan har denna betydelsefulla
och även ur rent lagteknisk synpunk invecklade fråga avfärdats
med följande rader (s. 19) i propositionen:

»Den från 1901 års lag till förevarande lagförslag överflyttade bestämmelsen
om verkan av fatalietids infallande å söndag har jag i anslutning till vad
flera myndigheter yrkat ansett mig böra giva en vidgad omfattning så att,
därest tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
infaller å söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden må företagas å nästa
söckendag.»

Naturligtvis kan det icke skäligen begäras, att propositionen skulle uttömmande
redogjort för alla de i gällande rätt förekommande stadgande!!, vilka
skulle komma att beröras av den utvidgade söndagsregeln. En dylik utredning
får väl för övrigt anses så gott som omöjlig att åstadkomma. Men en redogörelse
för åtminstone de viktigaste av hithörande fall hade dock bort efter vederbörliga
remisser framläggas. Då nu så icke skett, saknas enligt min mening erforderligt
reellt underlag för en prövning av den för riksdagen framlagda söndags -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

regelns blivande verkningar. Redan denna omständighet utgör enligt min uppfattning
tillräckligt skäl för att nu undanskjuta den föreslagna utvidgningen
av 1901 års lag. Men härtill kommer att redan vid en flyktig blick över gällande
lagar och författningar stadganden möta, sorn, jämförda med den nu föreslagna
söndagsregeln, äro ägnade att ingiva betänkligheter mot införandet av
denna regel, särskilt när man besinnar, att vår gällande lag helt visst gömmer
en mångfald andra, för en sådan generell söndagsregel känsliga stadganden,
vilka vid en blott flyktig granskning icke kunna uppmärksammas.

Se här ett par exempel på lagrum, som i detta sammanhang förtjäna att omnämnas.

I 68 § köplagen stadgas:

»Är tiden för vidtagande av åtgärd i avseende å godsets avlämnande eller
mottagande bestämd till början (primo) av en månad, varde åtgärden vidtagen
sist å månadens tionde dag. Med mitten (medio) av en månad förstås månadens
elfte till och med tjugonde dag samt med månadens slut (ultimo) dess återstående
dagar.

Vid köp av värdepapper skall med början av en månad förstås dess första
helgfria dag, med mitten av en månad dess femtonde dag eller, örn den infaller
å helgdag, nästa helgfria dag, och med månadens slut dess sista helgfria dag.»

Nämnda lagrum innehåller således, bland annat, att då gods skall avlämnas
eller mottagas i början, mitten eller slutet av en månad, något utrymme för en
söndagsregel icke finnes beträffande gods i allmänhet. För ett speciellt slag
av gods, nämligen värdepapper, skall emellertid söndagsregeln tillämpas, detta
dock endast i avseende å de i lagen givna tidsbestämningarna för början och
mitten av en månad, icke för slutet av en månad.

Att berörda skillnad i avseende å söndagsregelns tillämplighet å olika slag
av gods varit av lagstiftaren avsedd, är uppenbart och framgår än mera av
Alméus kommentar till köplagen, där det med avseende å detta stadgande heter,
bland annat:

»Därav att första stycket av § 68 saknar motsvarighet till vad andra stycket
innehåller angående uppskov till följd av sön- eller helgdag, kan man naturligen
icke sluta till att de åtgärder i avseende å godsets avlämnande eller
mottagande, som här avses, skulle med laga verkan kunna företagas eller påfordras
å en sådan dag. Då någon förlängning av tiden här icke medgives därför
att den sista dagen i perioden är en sön- eller helgdag, måste åtgärden i
allmänhet vidtagas å den sista helgfria dagen före utgången av den bestämda
tidrymden. Detta synes ock vara det naturliga, när vederbörande har valrätt
mellan ett flertal dagar; att den sista av dessa infaller å sön- eller helgdag,

utgör då ej giltigt skäl för anspråk på förlängning av tiden. -— -— ---—

Enligt andra stycket av förevarande paragraf har den omständigheten, att
månadens första eller femtonde dag är en söndag eller helgdag, till följd, att
åtgärden må företagas å nästa helgfria dag; däremot skall, när tiden är bestämd
till slutet (ultimo) av en månad, åtgärden vidtagas å månadens sista
helgfria dag. Jämväl härutinnan lärer stadgandet överensstämma med merkantil
uppfattning, vilken måhända förklaras därav, att örn med åtgärden
finge anstå till nästa helgfria dag, ultimo i en månad, vars sista dag är en söneller
helgdag, bleve liktydigt med primo påföljande månad.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Enligt min uppfattning blir — i motsats till vad utskottets majoritet anser —
den i det föreliggande förslagets 2 § stadgade söndagsregeln enligt sin ordalydelse
tillämplig på samtliga de i 68 § första stycket köplagen givna tidsbestämningarna.
Detta innebär, att genom den nu föreslagna generella söndagsregeln,
tillkommen från helt annan utgångspunkt, köplagens efter skandinaviskt samarbete
antagna bestämmelser om en för olika fall lämpad skillnad i tidsberäkningen
upphävas.

En annan efter skandinaviskt samarbete tillkommen lagbestämmelse, som
också beröres av den föreslagna söndagsregeln, återfinnes i 2 § i lagen dea
11 juni 1915 örn avbetalningsköp.

Redan det anförda synes tillfyllest för att ådagalägga det äventyrliga i det
nu föreslagna stadgandet. Jag vill nämna ytterligare ett exempel. Den
längsta tid, som enligt lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning
med häktad får förflyta mellan ingåendet av häktningsanmälningen
och rannsakningen, blir, därest förslagets söndagsregel kommer i tillämpning,
förlängd med en eller annan dag. Något dylikt kan dock icke lämpligen böra
möjliggöras genom en bestämmelse sådan som den föreslagna.

Här må ock erinras örn att utredning saknas angående de ekonomiska verkningarna
av söndagsregelns tillämpning på ett sådant stadgande som 158 § tullstadgan.

En fullständig utredning örn konsekvenserna i olika hänseenden av söndagsregelns
tillämplighet å hithörande frister har emellertid, som sagt, helt naturligt
icke varit möjlig vare sig för mig eller för utskottet att åstadkomma.

Örn jag nu övergår till de i lagstiftningen talrikt förekommande tninimifristerna
(de tillbakaräknade), framträda här de principiella betänkligheterna mot
söndagsregeln än starkare. Ty här skulle en allmän söndagsregel verka därhän,
att tidrymder, vilka i en mångfald olika författningar angivits som den i
ett givet fall minsta tillåtna, komme att under vissa omständigheter förkortas.
Denna betänklighet framstår desto tydligare som en minimifrists längd
regelmässigt är anpassad efter andra intressen än dem, vilka den handlande personen
företräder. Vad den praktiska sidan av saken angår, är det naturligt, att
verkningarna av söndagsregelns tillämpning på minimifrister bliva mindre
kännbara ju längre fristen är. Sålunda torde i och för sig ett minskande med
en eller annan dag av en till en månad utmätt minimifrist i allmänhet icke
medföra någon praktisk olägenhet. Men i den mån fristen är kortare ligger en
ogynnsam inverkan av dess ytterligare förkortande närmare till hands. Med
denna min uppfattning kan jag givetvis icke dela utskottets optimism beträffande
följderna av exempelvis stämningstidens förkortande genom söndagsregeln.

På grund av vad ovan anförts rörande de betänkligheter av såväl principiell
som praktisk art, som synas förenade med en söndagsregel sådan som den i propositionen
föreslagna, finner jag för min del den i förslagets 2 § utformade
söndagsregeln icke möjlig att godtaga.

Den utredning, som inom utskottet företagits rörande utländsk lagstiftning

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

på ifrågavarande område, ger även vid handen, att intet av våra grannländer
inlåtit sig på en så omfattande söndagsregel.

Hos oss har ej heller, mig veterligen, något behov av ett sådant utvidgande
av söndagsregeln som nu föreslagits, försports.

Om, såsom jag sålunda anser, söndagsregelns tillämplighetsområde icke nu
bör utvidgas, utöver vad som f. n. gäller, följer därav å andra sidan, att regeln
icke lämpligen bör hava sin plats i den nya lagen örn beräkning av lagstadgad
tid, vars huvudstadgande ju är avsett att tillämpas å tider tillhörande såväl
civilrättens som processrättens områden, utan torde den då lämpligen böra bibehållas
å sin ursprungliga plats, nämligen i 1901 års lag. Det kunde därvid
givetvis ifrågasättas, huruvida icke den där utformade söndagsregeln borde så
tillvida utvidgas, att den skulle komma att uttryckligen gälla fatalietider jämväl
i ärende, varmed annan myndighet än domstol tager befattning. Detta
skulle i så fall ske genom att efter ordet »domstol» i 1901 års lag insätta orden
»eller annan myndighet». Då emellertid 1901 års lags söndagsregel torde äga
analogisk tillämpning jämväl beträffande fatalietider av nyss nämnt slag, synes
icke heller behovet av en lagändring av angiven innebörd vara så starkt, att en
sådan åtgärd nu bör vidtagas.

På grund av de synpunkter, varåt jag här ovan givit uttryck, anser jag den
i 2 § i lagförslaget inrymda bestämmelsen böra helt utgå. Därav följer dels
att paragraf eringen i lagen bör bortfalla och dels att hänvisningen till 1901 års
lag bör ur promulgationsstadgandet försvinna.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag,

att riksdagen, med förmälan att Kungl. Maj:ts förslag icke
kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Lag

örn beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Då enligt lag eller särskild författning
tid skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för slutdag
ansedd, som genom sitt namn i
veckan eller sitt tal i månaden motsvarar
den, från vilken tidräkningen
börjas. Finnes ej motsvarande dag i
slutmånaden, varde den månadens sista
dag ansedd för slutdag.

(Herr Åkermans förslag.)

Lag

om beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

Då enligt lag eller särskild författning
tid skall räknas efter vecka,
månad eller år, varde den dag för slutdag
ansedd, som genom sitt namn i
veckan eller sitt tal i månaden motsvarar
den, från vilken tidräkningen
börjas. Finnes ej motsvarande dag i
slutmånaden, varde den månadens sista
dag ansedd för slutdag.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

2 §.

Infaller tid, då enligt lag eller särskild
författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag eller annan allmän
helgdag, må åtgärden företagas å
nästa söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt
42 i förklaringen den 23 mars 1807
över allmänna lagens stadganden i åtskilliga
rum och vad i vissa ämnen,
som därmed äga gemenskap, blivit tid
efter annan särskilt förordnat, lagen
den 28 maj 1897 (nr 51) örn beräkning
i vissa fall av tid, som avses i
förordningen angående patent och i
lagen örn skydd för varumärken, lagen
den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7) örn beräkning
i vissa fall av tid, som avses
i lagen om skydd för vissa mönster
och modeller, lagen den 14 juni 1901
(nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid
i visst fall, så ock vad i övrigt
finnes i lag eller författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall denna i stället tillämpas.

(Herr Åkermans förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den 1
juli 1930.

Genom denna lag upphäva-s punkt
42 i förklaringen den 23 mars 1807
över allmänna lagens stadganden i
åtskilliga rum och vad i vissa ämnen,
som därmed äga gemenskap, blivit tid
efter annan särskilt förordnad lagen
den 28 maj 1897 (nr 51) om beräkning
i vissa fall av tid, som avses i
förordningen angående patent och i
lagen örn skydd för varumärken, lagen
den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7) örn
beräkning i vissa fall av tid, som avses
i lagen örn skydd för vissa mönster
och modeller, så ock vad i övrigt finnes
i lag eller författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall denna i stället tillämpas.

3:o) av herrar greve Spens och Björkman, vilka förenat sig örn följande
yttrande:

»Som vi i huvudsakliga delar omfatta de synpunkter med avseende å förslagets
2 §, varåt herr Åkerman i sin reservation givit uttryck, instämma vi i
den hemställan, vari herr Åkermans reservation utmynnar.»

4:o) av herrar Larson i Lerdala och Fehr, vilka anfört:

»Förslagets 2 § är av beskaffenhet att kunna inverka på tillämpningen av
en mångfald olika lagrum icke blott av processrättslig utan även av civil-,
stats-, administrativ- och straff rättslig art. I propositionen lämnas icke till Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 avd. IS käft. (Nr 26.) 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

fredsställande utredning angående dessa verkningar. Det har icke varit möjligt
att inom utskottet åstadkomma en sådan utredning, att konsekvenserna
av det föreslagna stadgandet kunnat med trygghet överblickas eller faran
för sakliga eller formella inadvertenser avlägsnas.

På grund härav instämma vi i herr Åkermans hemställan.»

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

301464