Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål,
dels ock väckt motion angående en årlig redogörelse
för nådeinstitutets handhavande.

Genom en den 15 mars 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 137, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om
personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 18 juni 1954 om personundersökning
i brottmål skall betecknas 9 § och att såsom 8 § skall införas följande
stadgande.

8 §.

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den han
därtill bemyndigar förordna, att personundersökning skall äga rum eller
läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande må ock
meddelas av högsta domstolen.

Ersättning som avses i 7 § skall, då undersökningen gjorts eller läkarintyget
anskaffats i nådeärende, bestämmas av nedre justitierevisionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
före propositionens avlämnande väckt motion nr 397 i andra kammaren av
herrar Hamrin i Jönköping och Svensson i Ljungskile.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionen.

1 liihang till riksdagens protokoll 1957. !) samt. lavd. Nr 20

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Propositionen

I samband med att vissa organisatoriska förändringar i handläggningen av
nådeärenden avses skola genomföras föreslås, att i sådant ärende chefen
för justitiedepartementet eller den han därtill bemyndigar skall äga förordna
att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt bestämmelserna
i lagen om personundersökning i brottmål.

Gällande rätt och historik

Nådeansökningar skall enligt 26 § RF avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet,
sedan högsta domstolen avgivit yttrande. I vissa ytterst fåtaliga ärenden
skall dock yttrande i stället inhämtas från regeringsrätten; från dessa
ärenden bortses i det följande, liksom också från de undantagsfall, där beslut
meddelas utan ansökan. Med hänsyn till att handläggningen av nådeärenden
kräver en föredragning för högsta domstolen, innan ansökningarna
avgöres av Kungl. Maj:t i konselj, är det för närvarande ordnat så, att dessa
ansökningar skall ingivas till nedre justitierevisionen och registreras där.
Även expedieringen av beslut i nådeärenden sker genom nedre justitierevisionen.

Högsta domstolens yttranden avgives i regel av en tremansavdelning. Nådeärendena
föredrages som förtursmål inför avdelningen av en revisionssekreterare.
Föredragningen skall ske med ledning av minnesanteckningar,
som innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna
innehåller av betydelse för den prövning, varom är fråga. Minnesanteckningarna
skall undertecknas av föredraganden och efter föredragningen förvaras
bland handlingarna i målet. Beslut om komplettering, som högsta domstolen
anser behövlig, t. ex. beslut att yttrande skall infordras från viss myndighet,
att personundersökning skall göras eller att läkarintyg enligt 4 §
lagen om personundersökning skall anskaffas, fattas av högsta domstolen
efter föredragningen. I dylikt fall föredrages ärendet på nytt sedan den
kompletterande utredningen inkommit.

Sedan högsta domstolen beslutat yttrande, skall revisionssekreteraren till
chefen för justitiedepartementet avlämna en skriftlig redogörelse över ärendets
innehåll, upptagande alla de omständigheter som kan inverka på prövningen,
åberopade lagrum och vad inom högsta domstolen förekommit vid
målets eller ärendets behandling, ävensom avlämna förteckning över sådana
mål och ärenden, uppgjord i det antal exemnlar som erfordras. Redogörelsen
utgöres regelmässigt av den promemoria som legat till grund för föredragningen
inför avdelningen jämte en förteckning över ärendena, i vilken
högsta domstolens yttranden finnes återgivna. Revisionssekreteraren skall
vidare enligt gällande arbetsordning på anmodan biträda departementschefen
med beredning av nådeärenden. Formerna härför har varierat från tid
till annan. Tidvis har endast de skriftliga redogörelserna lämnats, medan
vid andra tider även muntlig föredragning för departementschefen påkallats.

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Även vid ärendets beredning i departementet kan fråga uppkomma om
kompletterande utredning. Sådan införskaffas då genom remiss och, sedan
utredningen inkommit, redovisas denna i en tilläggspromemoria av revisionssekreteraren.
Något nytt yttrande från högsta domstolen inhämtas
icke.

Under de senare åren har antalet nådeansökningar betydligt ökat. I huvudsak
synes denna ökning kunna sättas i samband med det stigande antalet
domar i brottmål. En mera markerad ökning inträdde under år 1954
och kvarstår sedan dess. Antalet nådeansökningar uppgick 1951 till 1 268,
1952 till 1 399, 1953 till 1 358, 1954 till 1 604, 1955 till 1 673 och 1956 till
1 671.

För att underlätta föredragningen för statsråden har riksdagen från budgetåret
1955/56 anslagit medel till en tjänst i justitiedepartementet såsom
byråchef. Riksdagen förutsatte därvid att ytterligare överväganden skulle
göras rörande föredragningen av nådeärenden.

Frågan om nådeärendens handläggning föranledde en riksdagsskrivelse
den 25 maj 1955, vari riksdagen tillkännagav vissa uttalanden i ett av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott avgivet utlåtande (nr 3). Utskottet
påvisade att det icke sällan förekom att Kungl. Maj:t införskaffade
ytterligare utredning, sedan högsta domstolen avgivit sitt yttrande i ärendet.
I de fall då sålunda nytt material av betydelse tillkommit hade högsta
domstolens yttrande tydligen endast begränsat värde. Enligt utskottets mening
borde denna olägenhet undanröjas. Utskottet anförde härom.

I statsverkspropositionen förutsättes, att innehavaren av den där föreslagna,
i det föregående omnämnda byråchefstjänsten skall vidtaga erforderliga
kompletteringar av nådeärendena. Utskottet anser det lämpligt, att
den ytterligare utredning som sålunda må anses erforderlig, i regel införskaffas
redan innan ärendet föredrages i högsta domstolen. Om det — undantagsvis
— sedan högsta domstolen avgivit yttrande i ärendet, skulle
framkomma nya upplysningar, som synas kunna leda till annat bedömande
än förut, bör nytt yttrande inhämtas.

Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla angelägenheten av att
det nya materialet i nådeärendena blir allsidigt belyst. Det torde därför vara
lämpligt att i detta syfte mera regelmässigt låta offentlig myndighet eller enskild
person med närmare kännedom om den dömdes personliga föxdiållanden
yttra sig över utredning som icke förelegat i brottmålsprocessen.

Den nu ifrågasatta anordningen synes lättare kunna genomföras, därest
den eller de personer, som skulle företaga erforderliga kompletteringar, föredroge
ärendena såväl i högsta domstolen som i departementet. Därigenom
skulle man även undgå det dubbelarbete, som systemet med olika föredragande
i högsta domstolen och departementet medför, och ärendena skulle
kunna företagas till avgörande så gott som omedelbart efter det högsta
domstolen avgivit sitt yttrande.

Med hänsyn till statsrådens arbetsbörda är det önskvärt, att föredragningen
av nådeärendena för statsråden icke görcs vidlyftigare än som är nödvändigt.
Eu förutsättning härför lär vara, alt de föredragande genom ett icke
alltför kortvarigt eller sporadiskt sysslande med nådeärenden vinna sådan
erfarenhet på detta område, att vederbörande statsråd med fullt förtroende
kan lita på föredragningen. Möjligen skulle inom justitiedepartementet eller

Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

nedre justitierevisionen kunna inrättas ett fåtal särskilda tjänster som specialföredragande
i nådeärenden. Utskottet anser sig emellertid icke kunna
bedöma, huru en föredragningsorganisation enligt ovan angivna riktlinjer
i detalj bör utformas. Dessa frågor torde böra bliva föremål för närmare
överväganden inom departementet, därvid olika vägar kunna prövas. Någon
fristående utredning synes däremot knappast vara erforderlig i förevarande
hänseende.

Inom departementet har sedermera den 9 december 1955 upprättats en
promemoria angående handläggning av nådeärenden. Promemorian
syftade i första hand till en omorganisation av ärendenas beredning och föredragning
för att underlätta statsrådens behandling av ärendena och tillgodose
de av riksdagen uttalade önskemålen.

Yttranden över promemorian har avgivits av högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter samt av nedre justitierevisionen, riksåklagarämbetet,
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, statens organisationsnämnd och 1955 års domarutredning.
Fångvårdsstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden från fångvårdsdirektörerna.
Yttranden har vidare avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska
fångvårdssällskapet, föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
samt Sveriges juristförbund.

En närmare redogörelse för promemorians innehåll och för de avgivna remissyttrandena
lämnas å s. 5—8 i propositionen, till vilken utskottet får
hänvisa.

Frågan om lämplig organisation för handläggning av nådeärenden har
efter remissbehandlingen av 1955 års promemoria ytterligare beretts inom
justitiedepartementet.

Sålunda har i en den 28 september 1956 upprättad p r o in e in o r i a beräknats
den behövliga organisationen inom justitiedepartementet för föredragning
av nådeärenden, varvid förutsatts, att en sådan omorganisation
skulle medföra minskning av nedre justitierevisionens personal.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
anfört följande:

»Såsom framgår av den föregående redogörelsen har formerna för nådeärendenas
beredning undergått vissa växlingar. Under de senaste åren har
åtgärder vidtagits i syfte att rationalisera förfarandet bl. a. med hänsyn till
den ganska betydande ökningen av antalet ärenden. Det är angeläget att nu
söka fullfölja dessa strävanden.

Sedan gammalt skall ansökningar om nåd ingivas till nedre justitierevisionen,
där de registreras och beredes till föredragning. Det ankommer också
på nedre justitierevisionen att ombesörja nådebeslutens uppsättande och
expediering. Denna ordning, enligt vilken alltså nådeärendena icke ingives
till statsdepartement utan till nedre justitierevisionen, sammanhänger med
att högsta domstolens yttrande skall inhämtas över nådeansökningar, innan

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

dessa avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet — ifrån de fåtaliga ansökningar,
över vilka i stället regeringsrättens yttrande skall inhämtas, bortses i detta
sammanhang.

Det har uppenbarligen praktiska fördelar att sålunda samma tjänstemän
tillhandagår både högsta domstolen och Kungl. Maj:t i statsrådet med dessa
ärendens beredning och expediering. De nuvarande formerna för handläggningen
är emellertid också förenade med vissa olägenheter. Då ärendena
icke är tillgängliga i justitiedepartementet förr än högsta domstolen redan
avgivit yttrande, inträffar det, såsom riksdagen påtalat, i vissa fall att
högsta domstolens yttrande icke hänför sig till samma material som det
slutliga beslutet. Det kan nämligen under ärendets vidare beredning i departementet
och föredragning för vederbörande statsråd visa sig önskvärt
att införskaffa ytterligare utredningsmaterial. Något förnyat hörande av
högsta domstolen, då nytt utredningsmaterial inkommit, har icke brukat
förekomma. Det torde icke heller vara lämpligt att införa ett system med
återremisser till högsta domstolen i dylika fall. Det bör i stället tillgå så
att erforderliga kompletteringar göres redan innan ärendet föredrages för
högsta domstolen.

Även i andra hänseenden har det visat sig uppkomma olägenheter av rådande
handläggningsformer. Arbetet i nedre justitierevisionen är självfallet
organiserat för att i första hand tillgodose ämbetsverkets huvuduppgift,
att biträda högsta domstolen vid dess handläggning av rättegångsmålen.
Nådeärendena ställer andra krav än arbetet med rättegångsmålen. Utspridandet
av ärendena på ett stort antal föredragande är, då det gäller dessa
ärenden, olämpligt. Sammanförande av arbetet med nådeärendena till en
särskild föredragningsorganisation med ett begränsat antal föredragande
och under ledning av en chefstjänsteman skulle uppenbarligen vara ägnat
att underlätta statsrådens arbete med nådeärendena och alltså spara arbetstid
för dem. För högsta domstolen torde en sådan handläggning av dessa
ärenden icke vålla några svårigheter.

De förslag som upprättats i departementspromemorior i december 1955
och september 1956 innebär att handläggningen av nådeärendena skulle
överflyttas från nedre justitierevisionen till justitiedepartementet. Den förra
promemorian går dock ut på att föredragandena alltjämt skulle vara revisionssekreterare
med specialuppdrag att föredraga nådeärenden, medan i
den senare promemorian jämväl föredragandena anses böra överflyttas till
departementet. Båda förslagen förutsätter att tjänster för registrering, expediering
och skrivgöromål skall överflyttas till eller inrättas i departementet.

Då jag i samband med den senaste höstens budgetarbete haft alt ta ställning
till de organisationsförändringar som kunde föranledas av dessa förslag,
har jag kommit till den uppfattningen att man i första hand borde
pröva eu ordning som innebär den minsta förändringen i departementets
och nedre juslitierevisionens organisation. Vad det främst gäller att åstadkomma
är all ärendena sammanföres till ett litet antal specialföredragande

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

och att dessa redan från början, innan ärendena föredragits för högsta domstolen,
bedriver sitt arbete enligt de anvisningar som meddelas av byråchefen
för nådeärenden i departementet. Det bör nämligen ankomma på denne
att — enligt de allmänna principer och eventuellt erforderliga besked i speciella
fall som ges av departementschefen — besluta om de remisser, personundersökningar
eller andra åtgärder för komplettering av materialet
som kan anses erforderliga. Härigenom uppnås vad riksdagen ansett påkallat,
nämligen att materialet efter dessa kompletteringar och de ytterligare
åtgärder i sådant hänseende, som högsta domstolen kan finna anledning
föreskriva, som regel kommer att framläggas för högsta domstolen i samma
skick som vid det slutliga avgörandet. Vad riksdagen i övrigt anfört
om en allsidig belysning av materialet i nådeärenden torde därvid få beaktas.

Den omständigheten att byråchefen för nådeärenden och föredragandena
sålunda skulle komma att alltjämt tillhöra olika myndigheter torde i praktiken
icke behöva hindra ett effektivt samarbete och ett ändamålsenligt bedrivande
av arbetet. I varje fall bör, såsom nyss angivits, denna utväg prövas,
innan man eventuellt övergår till en mera genomgripande organisationsförändring.
Härtill bidrar att det icke för närvarande visat sig möjligt att
göra en överflyttning till departementet av nådeärendenas registrering och
expediering. En sådan överflyttning, som skulle omfatta en stor del avnedre
justitierevisionens kansliarbete, kräver nämligen ett ställningstagande
till den lämpliga organisationen för återstående uppgifter av samma
slag. Statens organisationsnämnd har i en den 1 mars 1956 avgiven rapport
rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga domstolarna behandlat
också nedre justitierevisionens organisation. Såsom jag anfört vid
anmälan av andra huvudtiteln i statsverkspropositionen har det icke varit
möjligt att före dess färdigställande ta ståndpunkt till de omfattande förslag
som ingår i organisationsnämndens rapport. Det fortsatta arbetet därmed
pågår inom departementet. Det har därför heller icke varit möjligt att
redan nu ta ställning till de personalfrågor som skulle uppkomma vid ett
överflyttande av nådeärendenas registrering och expediering till departementet.

För beredningen av nådeärendena gäller de allmänna bestämmelserna i
10 § regeringsformen om inhämtande av upplysningar från vederbörande
ämbetsverk. I flertalet nådeärenden spelar den nådesökandes personliga förhållanden
en väsentlig roll vid prövningen. Ofta visar det sig nödvändigt att
komplettera utredningen i ärendet i detta avseende. I vissa fall kan erforderliga
upplysningar inhämtas genom remiss till någon myndighet eller annat
organ, men för att ärendet skall kunna tillförlitligt bedömas kräves ej
sällan en mera omfattande undersökning. En lämplig form härför är personundersökning
enligt de grunder som gäller jämlikt lagen den 18 juni
1954 om personundersökning i brottmål. Personundersökningarna har visat
sig vara utomordentligt värdefulla för att få fram ett omfattande och allsidigt
material för prövningen av nådeärenden.

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Lagen om personundersökning avser brottmål, som handlägges vid domstol,
och den är efter ordalydelsen ej direkt tillämplig i nådeärenden. Uppkommer
för närvarande fråga om anordnande av personundersökning i nådeärende,
brukar högsta domstolen eller Kungl. Maj :t uppdraga åt nedre justitierevisionen
att föranstalta om personundersökning. Grunden härför synes
i viss mån oklar. Då det här kan vara fråga om en för enskilda personer
ingripande åtgärd, bör befogenheten att förordna om personundersökning
liksom inhämtande av läkarintyg i nådeärenden vara angiven i lag.
Lagen om personundersökning i brottmål bör därför kompletteras med ett
stadgande rörande nådeärenden. Som regel bör det ankomma på byråchefen
för nådeärenden att fatta beslut om personundersökning eller anskaffande
av läkarintyg. Självfallet bör dock icke föreligga något hinder för
högsta domstolen att, liksom hittills, förordna därom. Det bör lämpligen,
liksom hittills, ankomma på nedre justitierevisionen att bestämma och utbetala
ersättning till personundersökare eller läkare.

De föreslagna organisatoriska förändringarna torde lämpligen böra tilllämpas
från den 1 juli 1957, och därför bör också lagändringen träda i kraft
vid denna tidpunkt.»

Lagrådet

Det till lagrådet remitterade lagförslaget föranledde från lagrådets sida
visst uttalande, vilket har beaktats i propositionen.

Motionen

Motionens innehåll

I motion II: 397 framhålles, att nådepolitiken kommit att uppfattas som
ett viktigt kriminalpolitiskt hjälpmedel i kampen mot brottsligheten. Då
emellertid tillämpningen av detta institut innebär, att i enskilda fall lagstadganden
beslutade av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt kommer
att sättas å sido, synes det motionärerna rimligt, att riksdagen från Kungl.
Maj:t får mottaga en redogörelse för hur Kungl. Maj :t begagnat de befogenheter
nådeinstitutet ger. Motionärerna, som anser det vara praktiskt omöjligt
för riksdagen att vid granskning av statsrådsprotokollen bilda sig en klar
uppfattning om vilka principer Kungl. Maj :t följer vid sin nådegivning,
hemställer därför, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:l anhalla, att Kungl.
Maj:t ville årligen lämna riksdagen en redogörelse för nådeinstitutets handhavande».

Historik

Nådeinstitutet har på senare år vid upprepade tillfällen stått under diskussion
i riksdagen. Därvid har också kommit till uttryck önskemål om
redogörelse inför riksdagen angående nådeinstitutets
1 i 11 ä in p n i n g.

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

I en vid 1950 års riksdag av herr Herlitz väckt motion (I: 96) påtalades
sålunda som en brist, att en sammanfattande framställning saknades över
nådeinstitutets tillämpning och särskilt över de grunder, efter vilka nådefrågor
bedömdes. Med rådande system för publicering av beslut i dessa ärenden
vore det utomordentligt svårt för en icke initierad att vinna närmare
insyn i ärendenas handläggning. Motionären hemställde därför, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av en redogörelse för
nådeinstitutets tillämpning under senare tid. Redogörelsen borde, enligt vad
motionären uttalade, bl. a. taga sikte på att klarlägga de omständigheter som
vore bestämmande vid avgörandet av nådeärenden.

I sitt utlåtande (nr 12) i anledning av motionen anförde första lagutskottet
:

Det ligger i nådeinstitutets väsen att de individuella omständigheterna i
varje särskilt fall bliva utslagsgivande i en helt annan utsträckning än i
domstolsförfarandet. Även om det får förutsättas att i fråga om avgörandet
av enskilda grupper av nådeärenden vissa, relativt fast utbildade regler äro
vägledande, torde dock det stora flertalet nådefrågor bedömas efter fri skälighetsprövning.
Det synes under dessa förhållanden icke ligga inom det
möjligas gränser att lämna en ens något så när uttömmande redogörelse för
de omständigheter, som äro bestämmande vid nådeärendenas avgörande.

Visserligen vore det i och för sig möjligt att utarbeta en redogörelse i mera
begränsad omfattning över nådeinstitutets tillämpning. Arbetet härmed skulle
dock draga en icke obetydlig kostnad. Endast under förutsättning att redogörelsen
kunde beräknas bliva till väsentlig nytta ur allmän synpunkt,
funnes det därför anledning att begära alt en sådan utarbetas. Såvitt utskottet
kunnat finna skulle åtgärden icke medföra sådant gagn. Någon särskild
omständighet, som just i närvarande läge skulle göra utarbetandet av
en sådan redogörelse påkallat, synes icke föreligga.

I betraktande av att nådeinstitutet varmed utskottet här och i det följande
endast avser sådana nådeärenden, i vilka högsta domstolen avgiver
yttrande — under de senaste årtiondena otvivelaktigt erhållit en ökad betydelse,
skulle det emellertid, icke minst för lagstiftningsarbetet och den
kriminologiska forskningen, vara till gagn om en ökad insyn i hithörande
frågor kunde beredas. Den officiella statistiken lämnar redan nu vissa uppgifter
om nådeärendena. Mot denna redovisning kan dock invändas att statistiken
dels utkommer sent, dels ock är väl knapphändig. Uppgift saknas
sålunda om sådana viktiga förhållanden som de brott vid vilka nåd förekommit
samt innehållet i nådebesluten (total eller partiell nåd, av nåd meddelad
villkorlig dom in. in.). En förbättring av denna statistik vore därför
önskvärd. Tänkbart vore att kriminalstatistikutredningen kunde upptaga
dessa spörsmål till behandling. Beslut härom torde emellertid ankomma på
Kungl. Maj:t; något initiativ från riksdagens sida synes icke påkallat.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motioner vid 1955 års riksdag (I: 213 och 11: 212) begärdes en allsidig
utredning beträffande nådeinstitutet och dess uppgifter, dess handhavande
och en redovisning för riksdagen av nådegivningen. I dessa motioner framhölls
bl. a., att med hänsyn till den betydelse nådeinstitutet fått och den
lrihet den nådegivande hade vore det ett naturligt krav, att regeringen för

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1657

lolkrepresentationen redovisade, hur den utövade Konungens rätt att giva
nåd. Det föreslogs därför, att regeringen årligen skulle lämna riksdagen en
utförlig redogörelse för sin befattning med nådeärendena. För varje ärende
borde därvid enligt motionärernas mening lämpligen uppgivas innehållet i
högsta domstolens yttrande, de ytterligare utredningsåtgärder som Kungl.
Maj:t vidtagit och resultatet av ärendets prövning liksom mera generellt de
allmänna kriminalpolitiska synpunkter som varit vägledande.

Motionerna behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott
i dess ovan citerade utlåtande nr 3. Utskottet, som föreslog riksdagen
att giva Kungl. Maj :t till känna vissa i utskottsutlåtandet angivna synpunkter,
anförde beträffande förslaget om en årlig redogörelse inför riksdagen
av nådeinstitutets handhavande:

Det kan--knappast anses önskvärt, att nådegivningen, såsom i mo tionerna

I: 213 och II: 212 ifrågasatts, bindes av »något fastare regler», enär
detta skulle kunna medföra, att nådeförfarandet finge samma karaktär som
domstolsprövningen. Det skulle strida mot nådeinstitutets natur, om den
nådesökande kunde under åberopande av vissa lagregler framställa krav på
att bliva benådad. Det stora flertalet nådeärenden måste avgöras efter fri
skälighetsprövning. Liksom det är ogörligt att för denna prövning uppställa
fasta regler, torde man icke böra betrakta enstaka benådningsfall såsom
uttryck för bestämda kriminalpolitiska principer. Detta innebär även,
att en sådan årlig redogörelse för nådeärendena som föreslagits i motionerna
I: 213 och II: 212 — även om en sådan redogörelse i och för sig kunde vara
av intresse — knappast skulle kunna innehålla annat än mer eller mindre
ofullständiga uppgifter angående omständigheterna i de olika fallen. En sådan
redogörelse skulle icke vara till fyllest för en bedömning av de särskilda
fallen, och den torde icke göra det möjligt för riksdagen att följa nådeinstitutets
handhavande. I detta sammanhang må även framhållas, att konstitutionsutskottet
granskar statsrådsprotokollen i justitieärenden och därvid
bl. a. har tillgång till föredragningspromemoriorna i högsta domstolen, vilka
äro fogade vid protokollen.

Det må i detta sammanhang framhållas, att viss insyn i Kungl. Maj :ts
handhavande av nådeinstitutet beredes genom konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen. Vid flera tillfällen på senare år har beslut
eller allmän praxis i nådeärenden föranlett reservanter inom konstitutionsutskottet
att framställa yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen
eller omförmälan (konstitutionsutskottets inom. 1950: 17 s. 12,
1954: 15 s. 5 och 34, 1955: 16 s. 9 samt 1956: 8 s. 42).

Frågan om eu lämplig form för statistisk redovisnin g a v
nådeärenden har behandlats av kriminalstatistikutredningen i dess
år 1954 avgivna betänkande (SOU 1954: 35). I sitt förslag till statistik över
nådeärenden anför utredningen därvid bl. a. följande:

Det väsentliga syftet med en statistik över nådeärenden bör vara, alt belysa
hur nådeinstitutet tillämpas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till den omfattning,
i vilken nådeärendena numera förekomma, har denna fråga ej enbart
statsrättslig utan även kriminalpolitisk betydelse.

Om statistiken skall kunna lämna upplysning om nådeinstitutets användning
och betydelse, bör den behandla både de fall, då nåd beviljats, och de

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

fall. då ansökningen avslagits. Antalet av de ansökningar, som ej upptagits
till prövning, bör redovisas, men någon specificering erfordras ej för dessa
ansökningar. Övriga ansökningar böra i första hand redovisas med hänsyn
till vad som avses med dem, exempelvis i följande huvudgrupper:

1. Nåd i fråga om bötesstraff (ansökningen kan avse t. ex. fullständig befrielse
från straffet eller nedsättning av detsamma).

2. Nåd i fråga om förvandlingsstraff (ansökningen kan avse t. ex. befrielse
från straffet; villkorligt anstånd med dess verkställande; utsättande av
ny frist, inom vilken böterna skola erläggas).

3. Uppskov med verkställigheten av straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering.

4. Nåd i annat avseende i fråga om straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering, som ej börjat verkställas (ansökningen kan
avse t. ex. hel befrielse; villkorligt anstånd med verkställigheten av ådömd
påföljd; nedsättning av tiden; villkorlig dom; avräkning av häktningstid;
förklaring att villkorlig dom ej skall vara förverkad; m. in.).

5. Nåd i fråga om straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller
internering, sedan verkställigheten påbörjats (ansökningen kan avse t. ex.
nedsättning av tiden; villkorlig frigivning; villkorligt anstånd med avtjänande
av återstående påföljd; avräkning av häktningstid).

6. Ändring i föreskrifter meddelade i villkorlig dom eller vid villkorlig
frigivning.

7. Nåd i fråga om disciplinstraff.

8. Nåd i fråga om ådömt tvångsarbete.

9. Nåd i andra avseenden (ansökningen kan avse t. ex. befrielse från konfiskation,
vederlag, avsättning, suspension).

Inom grupperna 4 och 5 bör en redovisning ske efter påföljdens art (fängelse,
straffarbete, ungdomsfängelse, förvaring, internering) samt i fråga om
fängelse och straffarbete jämväl efter strafftidens längd.

En gruppering efter huvudslagen av de brott, som föranlett påföljd, för
vilken nåd sökes, bör även ske. Det kan t. ex. vara av intresse att få veta hur
många ansökningar, som avse påföljd för rattfylleribrott.

Av statistiken bör även framgå vilken instans (underrätt, hovrätt, högsta
domstolen), som slutligen dömt beträffande den straffrättsliga ipåföljden.
Därvid bör högsta domstolen räknas som dömande instans, då ansökan om
prövningstillstånd gjorts men avslagits.

Vad därefter angår innebörden av Kungl. Maj :ts beslut i nådeärendet, bör
eu redovisning ske med angivande av huruvida ansökningen avslagits, delvis
bifallits eller helt bifallits. Vidare bör en redovisning ske efter högsta
domstolens ståndpunktstagande (dels huruvida högsta domstolen helt avstyrkt
ansökningen resp. helt eller delvis tillstyrkt den, dels huruvida Kungl.
Maj:ts beslut avviker från resp. överensstämmer med högsta domstolens
hemställan). Beträffande det närmare innehållet av nådebeslutet är det av
särskilt intresse, att det klarlägges, huruvida i samband med beviljande
genom nåd av villkorlig dom och villkorlig frigivning speciella föreskrifter
lämnas. Även förekomsten av villkor för den beviljade nåden bör redovisas
så t. cx. då som villkor för befrielse från förvandlingsfängelse ställes, att
böterna betalas inom viss angiven tid.

T nådebesluten lämnas ingen upplysning om de skäl, som legat till grund
för Kungl. Maj :ts avgörande. Det ligger också i sakens natur, att nådebeslut
icke gärna kunna motiveras på ett sätt, som lämpar sig för statistisk bearbetning.
I de flesta fall är det nämligen uppenbart, att ett flertal olika omständigheter
inverkat på nådeärendets utgång utan att man kan angiva, att någon
eller några varit avgörande. Det är som regel fråga om en helhetsbedömning
av de personliga omständigheterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

En redogörelse torde även böra lämnas beträffande den omfattning, i vilken
Kungl. Maj:t, sedan högsta domstolens yttrande avgivits, inhämtat yttrande
från myndighet t. ex. genom förordnande om personundersökning.

Enligt vad utskottet inhämtat är utredningens förslag till omläggning av
den svenska kriminalstatistiken f. n. under övervägande i större sammanhang
inom 1956 års statistikkommitté, som har till uppgift att verkställa en
allmän utredning rörande den officiella statistikens omfång, utformning
och grad av centralisering.

En allmän orientering över nådeinstitutet, dess uppgifter
och dess användande gavs av chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, i ett interpellationssvar i andra kammaren den 14 maj 1954.
Interpellanten, herr Svensson i Ljungskile, hade frågat, om statsrådet ville
lämna riksdagen en redogörelse för de principer, som låg till grund för att
Kungl. Maj:t i många fall använt en kombination av frihetsstraff och villkorlig
dom vid utövandet av benådningsrätten. Vidare framställdes önskemål
om en redogörelse för den omfattning, i vilken benådningsrätten under
senare år utövats, samt för de hänsyn till domstolarnas straffutmätning, som
kraven på en god rättsvård ålade Kungl. Maj :t.

I interpellationssvaret anfördes bl. a. följande:

Nådeinstitutet är säkerligen uråldrigt. Såvitt man vet av historien, går det
lika långt tillbaka i tiden som domstolarnas verksamhet, och nådeinstitutet
användes i alla länder. Detta visar, att nåden har en självständig uppgift vid
sidan om domstolarnas verksamhet. Det bygger helt enkelt på en uråldrig
praktisk psykologi, som säger oss att man i strävandena att förmå
människorna att följa reglerna för medborgerlig samlevnad kan nå
resultat genom att arbeta på två linjer. Man kan i vissa särskilda fall samtidigt
visa stränghet och mildhet, genom att samhället på en gång i den fastställda
domen uttalar sitt ogillande av begångna brott och anger den påföljd
som lagligen bör följa, och likväl ger den dömde ett extra tillfälle att försöka
rätta sig. Härigenom kan både allmänpreventionen och individualpreventionen
tillgodoses. Så ser också domstolarna själva på nådeinstitutets uppgift.
Det förekommer sålunda, att en domare råder den dömde att söka nåd, och
därigenom få ett resultat som domaren själv funnit skäligt men som han inte
vill ge i domstolsväg. Och det förekommer vidare, att högsta domstolen i
samma sak fastställer domen men tillstyrker nåd. — Om man undersöker,
hur nådeinstitutet fungerar, skall man finna att det fyller just den nyss angivna
funktionen.

Statsrådet Zetterberg anförde också vissa synpunkter på vad som anses
vara av betydelse i nådeärendena och vad nådebesluten brukar innehålla samt
uttalade härom följande:

Först och främst måste man lägga märke till att skuldfrågan aldrig kan
prövas i nådeväg. Kungl. Maj:t kan inte i ett nådeärende ingå i någon prövning
av bevismaterialet i ett mål ulan måste utgå från den bevisbedömning,
som domstol har gjort, och det konstaterande av begångna brott, som domstolens
dom innehåller. Detta förhållande förbises ofta, både av nådesökande
och i den allmänna diskussionen. Om någon anser sig vara oskyldigt dömd,
får han söka resning i högsta domstolen; att söka nåd är meningslöst om
han vill ha skuldfrågan omprövad.

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

1 regel brukar inte heller den av domstolarna vidtagna straffmätningen
omprövas. Detta är dock inte en alldeles undantagslös regel. I vissa fall, då
högsta domstolen tillstyrkt en omedelbar straffnedsättning, har denna vidtagits.
Även i andra undantagsfall kan så ha skett. Svaret på det påstående
som herr Svensson gjort på denna punkt är alltså, att man i nådeärenden i
allmänhet inte ingår på straffmätningen i målet. Beslutens innehåll bestäms
som regel av andra synpunkter, huvudsakligen vad som har samband med
straffverkställigheten, humanitetens krav och sökandens möjligheter till
återanpassning i samhället. Och härvid kan man urskilja vissa olika grupper
av ärenden.

En betydande del av nådeärendena rör personer, som redan sitler på fångvårdsanstalt
och som har fullgjort en del av strafftiden. Ansökningen går då
i allmänhet ut på att få nedsättning av den återstående strafftiden. I ett stort
antal fall åberopas därvid de hemmavarande familjemedlemmarnas svåra
förhållanden. Här visar sig en av de största olägenheterna med frihetsstraffet.
Det drabbar många gånger oskyldiga personer mycket värre än den dömde.
En hustru med många barn kan få en mycket svår tid att hålla ihop
hemmet, när mannen sitter på anstalt. Ålderstigna föräldrar kan vara beroende
av den dömde. Sjuka och invalidiserade människor kan få stora
svårigheter under hans bortovaro. Tyvärr är sådana omständigheter så vanliga,
att det inte finns stora möjligheter att lindra de hemmavarandes börda
nådevägen. Men i vissa fall, när större delen av strafftiden fullgjorts och när
det finns särskilda förhoppningar om framtida skötsamhet, kan hänsyn
också till familjen spela in. I andra fall kan frigivning av nåd medges, då
sökanden under fängelsetiden drabbats av svår sjukdom. Även andra förhållanden
av personlig art kan här vara av betydelse. En given grupp bland
de nådesökande, som får nedsättning, är sådana som har livstidsstraff eller
synnerligen långa strafftider. Del är en mycket gammal praxis, att långtldsfångar,
som visar skötsamhet, skall ha utsikt att få någon lindring, sedan
eu betydande del av strafftiden har förflutit.

Den största gruppen av nådeansökningar och måhända också den ur flera
synpunkter viktigaste avser personer som dömts till frihetsstraff och ännu
icke påbörjat avtjänande av straffet. Den fråga som då föreligger och som
särskilt beträffande unga människor är av utomordentligt stor betydelse,
gäller om det är möjligt att undvika att dessa tas in på anstalt. Man undgår
då de direkta skadeverkningarna av anstaltsvistelsen, försörjningssvårigheter,
kontakt med andra kriminella element och inte minst anpassningssvårigheterna
vid utskrivningen. Till att börja med måste naturligtvis
övervägas, om brottets beskaffenhet över huvud taget möjliggör en benådning.
Och så gäller det frågan om den dömdes tidigare vandel och slutligen
om han låter sig rättas. På den frågan är det inte lätt att ge något svar. Det
är inte en juridisk fråga och det är inte heller någon egentlig straffmätningsfråga.
Man måste också hålla i minnet, att valet inte står mellan fängelse
och frihet från påföljd utan att en villkorlig dom kan kombineras med olika
slag av behandlingsformer, i första hand flerårig övervakning, och vidare
allt efter fallets beskaffenhet föreskrifter om bostad, arbetsanställning, alkoholistvård,
psykiatrisk vård, skadeståndsbetalningar o. s. v.

Erfarenheten har lärt oss att man i vissa fall kan komma långt på dessa
vägar, om man väljer de rätta formerna av kriminalvård i frihet. Man skall
komma ihåg att kriminalitet ej sällan sammanhänger med ett slags efterblivenhet
i personlighetsutvecklingen, en känslomässig och ibland även intellektuell
omognad. Det är därför man inte så sällan kan hoppas, att den som
begår brott skall, så att säga, växa ifrån sin kriminalitet. En vidare utveckling,
nya omständigheter, kan här ge något nytt att bygga på, som domstolen

Första lagutskottets utlåtande nr 2(> år 1957

icke kunnat beakta. I synnerhet om det hunnit gå eu längre tid sedan de
aktuella brotten begicks kan det finnas anledning att ta hänsyn till en
ändrad livsföring.

Över huvud taget är det mycket vanligt att ett bifall liil eu nådeansökan
går ut på villkorlig dom. Detta förhållande ger eu viktig upplysning om
nådeinstitutets funktion. Jag vill påpeka, att det endast är i enstaka undantagsfall
som någon helt och hållet befrias från den straffpåföljd som domstolen
bestämt. Nådeinstitutet tillämpas alltså i allmänhet på sådant sätt,
att den dömde icke slipper undan sitt ansvar. En villkorlig dom ställer ett
krav på den dömde. Sköter han sig inte, kan domen bli förverkad, och begår
han nya brott, blir den med all säkerhet förverkad. Nådebeslutet befriar
alltså inte den dömde från hans ansvar; det ger honom blott en möjlighet att
bli en sainhällsnyttig medborgare.

Utöver de nu närmare diskuterade grupperna av nådeärenden förekommer
ett stort antal sådana ärenden av andra slag. Dessa kan naturligtvis
vara av stor vikt för dem som det gäller, men i detta sammanhang är de av
mindre betydelse. Det kan vara fråga om rättelser av smärre felaktigheter i
verkställighetsförfarandet, det kan gälla avräkning av häktningstid, uppskov
med påbörjande av straffverkställighet, befrielse från arreststraff eller
skyldighet att betala böter, viten eller vederlagsbelopp. En relativt stor
grupp av ärenden avser begäran om att slippa förvandlingsstraff för böter,
stundom i förening med ett åtagande att i stället betala böterna. Under förutsättning
att rimlig ursäkt kan åberopas för försummelsen att i tid betala
böterna, brukar Kungl. Maj :t gå med på att böterna få betalas.

I fråga om den av interpellanten påtalade kombinationen av villkorlig dom
och ovillkorligt frihetsstraff uttalade statsrådet Zetterberg:

Herr Svensson synes nu mena, att det skulle föreligga något lagligt hinder
för Kungl. Maj :t att meddela beslut av detta slag på grund av att motsvarande
beslut inte kan meddelas av domstol. Denna herr Svenssons uppfattning
är fullständigt oriktig. Kungl. Maj :t är icke bunden av sådana för domstolarna
gällande legala begränsningar. Det finns sedan gammalt olika exempel
på att Kungl. Maj :t i nådeväg meddelat beslut som lagligen icke kunnat
meddelas av domstol. Så l. ex. kan domstol inte döma till tidsbestämt
straff på längre tid än It) år eller vid flera brott till 12 år. Men i nådeväg har
livstidsstraff förvandlats till straffarbete i 15 år. Även om det alltså inte
finns några dylika legala inskränkningar beträffande nådebeslutens innehåll,
så bör naturligtvis Kungl. Maj :t ålägga sig vissa begränsningar, så att
inte praktiska svårigheter uppkommer och så att nådebeslutens innehåll
över huvud taget framstår som naturligt och ändamålsenligt. Att så är fallet
härvidlag, kan lätt konstateras genom vissa jämförelser. Nådeheslut av
den typen att ett redan pågående straffavtjänande avbrytes och alt återstoden
av frihetsstraffet skall vara villkorligt, har använts sedan länge tillbaka,
även på den tiden när domstol var förhindrad att ge villkorlig dom
åt någon som under de närmaste tio åren hade avtjänat straff. Beslut av
den typen och de beslut som herr Svensson kritiserar är ju tydligen ganska
likartade. Som ytterligare jämförelse vill jag erinra om att personer, som har
undergått frihetsstraff av eu viss längd, skall efter utskrivningen slå under
till sy ii eu viss tid. De här ifrågavarande nådehesl uten innebär i praktiken
närmast, att tiden för straffet blivit kortare och tiden för den efterföljande
kontrollen längre. Det kan även erinras om alt domstol i vissa fall kan kombinera
frihetsstraff och villkorlig dom, t. ex. när domstol utan att förklara

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1951

en äldre villkorlig dom förverkad bestämmer ett kortare frihetsstraff för
ett nytillkommet brott. Det hinder i lagen, som herr Svensson åsyftar, avser
alltså icke själva kombinationen av dessa påföljder utan endast ett samtidigt
ådömande av frihetsstraff och villkorlig dom.

Skälen till att lagen om villkorlig dom innehåller ett förhud för domstol
att besluta om den här ifrågavarande kombinationen framgår inte klart av
lagens förarbeten. Det kan dock antagas att man velat förhindra att domstolarna
i samband med utbyggnaden av den villkorliga domen skulle i ett stort
antal fall förbinda villkorlig dom med korta frihetsstraff. En sådan synpunkt
inverkar emellertid icke i de nu avsedda nådeärendena. Sedan numera
bruket av villkorlig dom har vunnit en viss stadga, kan det för övrigt
övervägas att genom lagstiftning införa möjlighet för domstol att kombinera
frihetsstraff och villkorlig dom. Tidigare har det förekommit att ett förfarande,
som börjat tillämpas i nådeväg, visat sig så ändamålsenligt att det givit
upphov till ny lagstiftning. Tanken på att kombinera olika brottspåföljder
har under senare år varit uppe i den kriminalpolitiska diskussionen, och
förslag i dylik riktning överväges för närvarande av strafflagberedningen.

Statsrådet Zetterberg gjorde gällande, att eu mycket stor överensstämmelse
förelåge mellan högsta domstolens och Kungl. Maj:ts praxis i nådeärenden,
ehuru skillnaden mellan högsta domstolens yttranden och Kungl.
Maj :ts beslut ökat de senaste åren. Härom anförde statsrådet Zetterberg bl. a.
följande:

Att det över huvud taget föreligger olikheter i bedömningen mellan högsta
domstolen och regeringen är i och för sig alldeles naturligt. Det är ju uppenbart
att i sådana ärenden som dessa, där det inte är fråga om ett logiskt dömande
utan en värdering av mänskliga faktorer, olika bedömare ibland
måste komma till olika uppfattning. En fullständig överensstämmelse mellan
högsta domstolen och regeringen är alltså icke gärna möjlig, om ärendena
prövas grundligt och omsorgsfullt av båda dessa instanser. Dessutom är
avvikelserna ej sällan ganska obetydliga. Men jag vill betona att det icke
föreligger någon principiell motsättning; skiljaktigheterna hänför sig til!
bedömningen av de enskilda fallen. Möjligen kan det sägas att högsta domstolen
är något mera benägen än regeringen att avgöra ärendena i befintligt
skick. Jag har däremot ansett att om man finner tvekan föreligga eller tror
att en utredning kan ge upplysningar av betydelse, så bör man göra en utredning,
innan man slutligt beslutar i ärendet. Därför har jag i rätt många
fall tillstyrkt att personundersökning utföres eller att yttrande inhämtas
från medicinska myndigheter, skyddskonsulenter, åklagare och andra. På
denna väg har också i många fall nya upplysningar framkommit. Det har
t. ex. visat sig att sökanden behövde vård på sinnessjukhus eller att han var
verkligt allvarligt kroppsligt sjuk. Ej sällan har dylika utredningar visat att
sökanden under längre tid fört en hederlig vandel och att ett frihetsstraff
skulle vara till större skada än nytta.

Vidare vill jag beträffande högsta domstolen framhålla, att det inte är
högsta domstolen i dess helhet som avger yttranden över nådeansölmingar.
Högsta domstolen består ju av 24 justitieråd och det är bara tre i sänder,
som avger dessa yttranden, och eftersom — jag vill åter betona detta — det
här inte gäller ett dömande, några logiska deduktioner, utan en fri värdering
av personliga och mänskliga ting, är det också så, att högsta domstolens
olika ledamöter kan komma till olika resultat. Detta är alldeles självklart,
man kan säga, att det bör vara så, att det bland de 24 justitieråden också

Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

finns olika uppfattningar om hur ett nådefall skall behandlas. Högsta domstolen
är alltså inte en enda enhetlig instans. Detta måste man också komma
ihåg, när man gör denna jämförelse. Det ligger i sakens natur och innebär
inte den ringaste kritik mot högsta domstolen, tvärtom, lika litet som
jag finner det vara märkvärdigt att jag kan komma till annat resultat än
den.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till sådan ändring av lagen
om personundersökning i brottmål, att chefen för justitiedepartementet eller
den han därtill bemyndigar liksom också högsta domstolen får möjlighet
att i nådeärenden förordna om personundersökning. Samtidigt lämnas
i propositionen en redogörelse för vissa planerade organisationsändringar
i fråga om beredningen och föredragningen av nådeärenden. Avsikten är,
att dessa ärenden skall sammanföras till ett litet antal revisionssekreterare
såsom specialföredragande, vilka redan innan ärendena föredragits i högsta
domstolen skall bedriva beredningen av dessa enligt anvisningar av byråchefen
för nådeärenden i justitiedepartementet. Bl. a. förutsättes, att den
föreslagna ändringen av personundersökningslagen därvid utnyttjas på
sådant sätt, att i förekommande fall förordnande om personundersökning
regelmässigt gives av byråchefen. Den föreslagna ordningen kommer sålunda
att medföra, att det kompletterande material, som infordras i nådeärendena,
kommer att föreligga vid föredragningen i högsta domstolen.
Härigenom blir ett från riksdagens sida uttalat önskemål om att hela materialet
i nådeärenden skall komma under högsta domstolens bedömande tillgodosett.
Enligt utskottets mening medför sålunda den föreslagna organisationen
en betydande vinning i förhållande till det nu tillämpade systemet.
Möjligen skulle mot den planerade organisationsförändringen kunna invändas,
att det ter sig förval t ningsinässigt oegentligt att låta personal från
en myndighet underställas en chef knuten till en helt annan myndighet. En
dylik oregelmässighet framstår måhända som anmärkningsvärd även därigenom,
att det är tjänstemän i dömande verksamhet, som underställes förvaltningsmyndighet.
Sådana teoretiskt grundade invändningar bör emellertid
ej få förhindra en lösning, som ur andra synpunkter ter sig praktiskt
ändamålsenlig. Som departementschefen vidare uttalar framstår det även
som önskvärt, att man ej nu gör alltför stora förändringar i departementets
och nedre justitierevisionens organisation. Det synes därför enligt utskottets
mening vara anledning att åtminstone försöksvis prova det av departementschefen
skisserade systemet, innan mera genomgripande förändringar
överväges.

I samband med förevarande proposition, berörande nådeärendenas beredning
och föredragning, har utskottet även behandlat det i motion 11:397
framförda förslaget, att Kung]. Maj:t varje år skall lämna riksdagen cn redogörelse
för nådeinstitutets handhavande. Såsom framgår av den ovan läm -

16 Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

nade redogörelsen behandlades ett motionsförslag med samma innehåll av
1955 års riksdag. Sammansatt konstitutions- och första lagutskott uttalade
därvid i sitt sedermera av riksdagen godkända utlåtande, att en sådan årlig
redogörelse för nådeärendena — även om den i och för sig kunde vara av
intresse — knappast skulle kunna innehålla annat än mer eller mindre
ofullständiga uppgifter angående omständigheterna i de olika fallen. En
sådan redogörelse skulle, enligt vad vidare utsädes, icke vara till fyllest
för en bedömning av de särskilda fallen, och den torde icke heller göra
det möjligt för riksdagen att följa nådeinstitutets handhavande. Första
lagutskottet vill alltjämt ansluta sig till den av 1955 års riksdag sålunda
antagna uppfattningen. Tilläggas bör, att om man med en årlig redogörelse
för nådeinstitutet blott avser att få fylligare statistiska uppgifter om nådeärendenas
behandling, blir sådana önskemål tillgodosedda, om kriminalstatistikutredningens
förslag beträffande statistik över nådeärenden genomföres.
Detta förslag är f. n. enligt vad utskottet inhämtat föremål för övervägande
i större sammanhang inom 1956 års statistikkommitté. Om man
åter önskar genom en årlig redogörelse få till stånd en diskussion av de särskilda
fallen, kommer en sådan redogörelse, såsom det sammansatta utskottet
år 1955 framhöll, ej att kunna lämna tillräckligt material härför. Däremot
kan uppmärksammade enskilda fall bli föremål för en ingående behandling
vid konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen i justitieärenden.
Erinras må även om att såsom tidigare skett interpellationsinstitutet
kan tagas i anspråk för en allmän principdiskussion om nådepraxis.
Utskottet finner sålunda ej anledning tillstyrka motionärernas förslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 137, måtte av riksdagen
bifallas;

B) att förevarande motion, II: 397, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Sjöström-Bengtsson, herrar Domö, Lindgren,
Erik Svedberg, Ollén och Theodor Johansson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gezelius, Onsjö,
Fröding, Jacobsson i Sala, Eliasson i Stockholm och fröken Bergegren.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

B70777