Första lagutskottets utlåtande nr 25 (Utlåtande 1954:L1u25 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Nr 25.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 200, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

l) Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 5 och 11 §§, 6 kap. 1 §, 17 kap. 5
och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§, 20 kap. 15 §, 30 kap. 6, 7 och 12 §§, 36 kap.
5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §, 50 kap. 21 och 22 §§, 51 kap. 22 §
samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 48 kap. 5 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

I tingslag
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och förekommer i
målet ej anledning, att målsägande
finnes, eller hålles syn å stället utom
huvudförhandling, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller utom ansvar för
sådant brott även enskilt anspråk i
anledning av brottet, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som anförts
vid åtalets väckande icke ifråga -

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1948: 453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS
1547: 616.

t Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 25.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.

Häradshövdingen fördele---

(Föreslagen lydelse.)

kommer för gärningen och ej heller
sedermera finnes böra ådömas. Hålles
syn å stället utom huvudförhandling,
vare häradsrätten ock domför
med tre i nämnden.

--------inom nämnden.

11 §.

Rådhusrätt vare — —----—-

— — — nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare.
Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling
och syn å stället rådhusrätt
domför med en lagfaren domare.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som anförts
vid åtalets väckande icke ifrågakommer
för gärningen och ej heller
sedermera finnes böra ådömas.

6 KAP.

Protokoll skall-------

Över handläggning--------

Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt
gärningen, må i sådant mål i stället
för protokoll föras anteckningar en -

§•

----mål särskilt.

-----heller protokoll.

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ligt de närmare föreskrifter, som gärningen, må i sådant mål i stället
meddelas av Konungen. för protokoll föras anteckningar en ligt

de närmare föreskrifter, som
meddelas av Konungen.

17 KAP.

Handläggas i----—----

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,
såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga
och finnes med hänsyn till utredningen
lämpligt, att dessa frågor avgöras
var för sig, må på kärandens
begäran särskild dom givas över
skyldigheten att fullgöra.

Då särskild

§•

----den talan.

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,
såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga
och finnes med hänsyn till utredningen
lämpligt, att dessa frågor avgöras
var för sig, må på parts begäran
särskild dom givas över skyldigheten
att fullgöra; mot kärandens
bestridande må sådan dom ej givas
med mindre synnerliga skäl äro därtill.

----laga kraft.

9 §■

Innan dom-------—

Då huvudförhandling — —---

Vad nu-----------

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan,
överläggning hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom
att domen hålles tillgänglig å rättens
kansli. Underrättelse om tiden för
meddelandet skall senast dagen förut
avsändas till parterna och anslås å en
för allmänheten tillgänglig plats i
kansliet.

Avkunnande av-----— -

--stadgar därom.

— —- domens meddelande.

— muntlig förberedelse.

av fullföljdshänvisning.

19 KAP.
1 §•

Laga domstol
Är, då---

- -— sig, behörig.
--uppehåller sig.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.)

Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, om denna
med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Har allmänt

(Föreslagen lydelse.)

Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, eller
rätten i den ort, där den misstänkte
mera varaktigt uppehåller sig, om
rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

§•

Har, sedan stämning delgivits den
misstänkte, ändring inträtt i förhållande,
sotm betingat domstolens behörighet,
vare domstolen ändock behörig.

---förordnar annat.

20 KAP.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av
åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte
åklagaren, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om vittne
är stadgat.

Höres målsäganden i anledning av
åklagarens talan, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om
vittne är stadgat.

30 KAP.

Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt
gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

§•

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt
gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Innan dom---- ----— —

Då huvudförhandling-----

Avgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom att domen
hålles tillgänglig å rättens kansli.
Underrättelse om tiden för meddelandet
skall senast dagen förut avsändas
till parterna och anslås å en
för allmänheten tillgänglig plats i
kansliet.

Avkunnande av —----- —

§•

stadgar därom.

----domens meddelande.

---av fullföljdshänvisning.

Beslut under rättegången, mot vilket
talan ej må föras särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Vad nu
sagts gälle ock beslut, varigenom rätten
avvisat ombud, biträde eller försvarare
eller utlåtit sig angående ersättning
eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part, eller angående
häktning eller åtgärd, som avses i 25
-—28 kap., eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller
till biträde eller försvarare utsett annan,
än part föreslagit. Rätten äge,
när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller
annan att förete skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av
att det icke äger laga kraft.

Är särskild--— -------

§•

Beslut under rättegången, mot vilket
talan ej må föras särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Vad nu
sagts gälle ock beslut, varigenom rätten
avvisat ombud, biträde eller försvarare
eller utlåtit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller angående
ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part, eller angående
häktning eller åtgärd, som avses i 25
—28 kap., eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller
till biträde eller försvarare utsett annan,
än part föreslagit. Rätten äge,
när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller
annan att förete skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av
att det icke äger laga kraft.

---den gällande.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

36 KAP.

Ämbets- eller tjänsteman — — -—
Ej heller må advokat, läkare, barnmorska
eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna
deras ställning förtrotts dem eller
de i samband därmed erfarit, med
mindre det är i lag medgivet eller
den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde---

Utan hinder--------

Om tystnadsplikt---—--

§•

— — — iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare,
barnmorska eller deras biträden
höras angående något, som på
grund av denna deras ställning förtrotts
dem eller de i samband därmed
erfarit, med mindre det är i lag medgivet
eller den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

----- -— må yppas.

- —--två år.

--särskilt stadgat.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver tjugu. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall
ock den påföljden föreläggas den
misstänkte till godkännande. Är fråga
om flera brott, må föreläggande ej
givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
om den misstänkte är under aderton
år och ej heller om anledning förekommer,
att målsägande finnes.

4 §.

Godkänner den misstänkte straffföreläggande,
som avser böter ome -

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall
ock den påföljden föreläggas den
misstänkte till godkännande. Är fråga
om flera brott, må föreläggande ej
givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
om anledning förekommer, att målsägande
finnes.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

delbart i penningar till högre belopp
än etthundra kronor, skall föreläggandet
underställas prövning av den
rätt, som år behörig att upptaga åtal
för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen
till rätten överlämna föreläggandet
jämte utskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen,
om sådan ägt rum, samt övriga
handlingar i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet
den misstänkte eller annan böra
höras, åge rätten förordna därom på
sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med
lag och år det förelagda straffet ej
uppenbart för högt eller för lågt,
skall rätten fastställa föreläggandet;
är straffet uppenbart för högt, må det
nedsättas. 1 annat fall skall föreläggandet
undanröjas. Mot rättens beslut
må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts
av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte,
gälle som dom, vilken vunnit
laga kraft.

4 §•

Strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, gälle som dom,
vilken vunnit laga kraft.

49 KAP.

4 §•

Talan mot--------—---om rätten

1. avvisat ombud —----------eller försvarare;

2. ogillat tredje — —--------i rättegången;

3. förelagt part — — — — — — eller besiktning;

4. utlåtit sig angående ådömande----vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning 5. utlåtit sig angående ersättning

eller förskott till biträde, försvarare, eller förskott av allmänna medel till
vittne, sakkunnig eller annan, som ej målsägande eller angående ersättning
är part eller intervenient; eller förskott till biträde, försvarare,

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

vittne, sakkunnig eller annan, som
ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i--------- 25—28 kap.; eller

7. avslagit begäran------------part föreslagit.

Särskild talan-------—----rätteligen gjorts.

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge — — ------

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan
fullföljts, uppenbart icke till
femhundra kronor, må målet avgöras
utan huvudförhandling, om ej båda
parterna begärt sådan förhandling.

Vid beräkning av värdet må hänsyn
icke tagas till rättegångskostnad eller
till ränta, som upplupit efter talans
väckande.

Mål, vari---------

För prövning----— - — —--

---är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan
fullföljts, uppenbart icke till
ettusenfemhundra kronor, må målet
avgöras utan huvudförhandling, om
ej båda parterna begärt sådan förhandling.
Vid beräkning av värdet må
hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter
talans väckande,
ej erfordras.

-----ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall
avgöras utan huvudförhandling, skola,
om det erfordras, parterna erhålla
tillfälle att skriftligen utveckla sin
talan.

Utan hinder — —------

Har hovrätten beslutat, att mål
skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna
redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

----äga rum.

51 KAP.
22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall
avgöras utan huvudförhandling, skola,
om det erfordras, parterna erhålla
tillfälle att skriftligen utveckla sin
talan.

Utan hinder-------

Har hovrätten beslutat, att mål
skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna
redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

--äga rum.

Första lagutskottets utlåtande nr 2ö.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

59 KAP.
5 §.

Strafföreläggande, som fastställts
av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte,
skall på besvär av den som
föreläggandet avser undanröjas:

1. om godkännandet

2. om vid------

3. om föreläggandet

Strafföreläggande, som godkänts av
den misstänkte, skall på besvär av
den som föreläggandet avser undanröjas: -

— giltig viljeförklaring;
- ogiltigt; eller
--med lag.

Denna lag träder i kraft den i juli
195i; dock skall även därefter äldre
lag gälla i fråga om underställning av
strafföreläggande, som godkänts före
lagens ikraftträdande.

2) L a g

om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472)-

Härigenom förordnas, att 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

51 §.

Avvisas ej---------

Vid avgörandet skall häradsrätt
städse vara domför med tre i nämnden
samt rådhusrätt äga den sammansättning
som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven för domförhet
vid huvudförhandling.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock
upptagas av rätten i den ort där brot -

- ---genom beslut.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken
stadgas därom att rådhusrätt vid huvudförhandling
i vissa brottmål är
domför med en lagfaren domare äger
ej tillämpning i mål som avses i denna
paragraf.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas
av rätten i den ort där brottet

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tet förövades eller av den rätt där
den misstänkte skall svara i tvistemål
i allmänhet, om rätten med hänsyn
till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner synnerliga
skäl föranleda därtill.

förövades, den rätt där den misstänkte
skall svara i tvistemål i allmänhet
eller rätten i den ort där den misstänkte
mera varaktigt uppehåller sig,
om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner synnerliga skäl
föranleda därtill.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1954.

3) L a g

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vad i denna lag är stadgat om vittne
skall även gälla sakkunnig som
icke nämnts av rätten samt målsägande
som, utan att vara part, höres i
anledning av åklagarens talan.

§•

Vad i denna lag är stadgat om vittne
skall även gälla sakkunnig som
icke nämnts av rätten samt målsägande
som höres i anledning av åklagarens
talan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

4) Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om
lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, dels att 9 och 34 §§ lagen den 20 december 1946
om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 38 § samma lag skall
upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

Anteckning om föreläggande som
rätten meddelat part i annat fall än
enligt 4 § skall införas i den i 38 §
omförmålda boken; underrättelse om
föreläggandet skall samtidigt genom
rättens försorg avsändas till parten.

34 §.

Talan mot---------i hovrätten.

Har i — — — — — —-----— i hovrätten.

Angående klagan------------------motsvarande tillämpning.

Ej må--— — —----------till rättegång.

Anteckning om meddelande av utslag
eller av beslut, mot vilket talan
må omedelbart föras, skall införas i
den i 38 § omförmålda boken.

38 §.

För anteckning om förelägganden,
utslag och beslut i de fall ovan stadgats
skall vid allmän underrätt finnas
bok, som utan särskild begäran
skall vara tillgänglig för allmänheten.

Då föreläggande, utslag eller beslut,
varom anteckning skall ske, meddelas,
skall senast samma dag anteckningen
införas i boken.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
195/i.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Underrättelse om föreläggande som
rätten meddelat part i annat fall än
enligt 4 § skall genom rättens försorg
genast avsändas till parten.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

5) L a g

angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §•

Underrätt vare-----------lagfaren domare.

Vid annan---------ärendet angår

adoption, vårdnaden —---------andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt lagen om förmynderskap,
dock ej fråga om inskrivning eller
överflyttning av förmynderskap eller
godmanskap eller föreläggande, som
avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 § eller
9 kap. 3, 4 eller 10 §, eller entledigande
av god man, då uppdraget slutförts
eller, i fall som avses i 11 kap. 3 § eller
4 § 1—5, den för vilken gode mannen
förordnats begär hans entledigande; 3.

förvaltning enligt lagen om testamente
eller lagen om boutredning
och arvskifte;

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt föräldrabalken, dock ej
fråga om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller god man i
annat fall än då ärendet är tvistigt
och ej heller fråga om inskrivning
eller överflyttning av förmynderskap
eller godmanskap eller föreläggande,
som avses i H kap. 10 §, 15 kap. 11 §
eller 16 kap. 3, 4 eller 10 § föräldrabalken; -

3. förvaltning enligt lagen om testamente
eller lagen om boutredning
och arvskifte, dock ej fråga om avträdande
av egendom till förvaltning
av boutredningsman eller förordnande
av boutredningsman i annat fall
än då ärendet år tvistigt;

4. nedsättning av---------till fusion;

5. förvaltning av----------i sparbank;

6. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts;

6. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts och ärendet år
tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till---—--. — .

9. dödande av förkommen handling.

Skall i — — --------överförmyndares beslut.

ägofred; eller

Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950: 602

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §•

Ärenden angående äktenskapsförord,
bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning,
åtgärder som avses
i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen
om testamente, avhandlingar om
lösöreköp och kallelse å okända borgenärer
skola, om ej i arbetsordning
eller eljest annat bestämts, i underrätt
handläggas av den som har att
upptaga inskrivningsärenden.

Ärenden angående äktenskapsförord,
bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenska
psskatt, testamentsbevakning,
åtgärder som avses i 9 kap. lagen
om arv och 8 kap. lagen om testamente,
avhandlingar om lösöreköp
och kallelse å okända borgenärer skola,
om ej i arbetsordning eller eljest
annat bestämts, i underrätt handläggas
av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

6) L a g

om ändrad lydelse av 15 kap, 4 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 4 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

15 KAP.
4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten
i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket,
höre målet till rätten i den ort,
där mannen och kvinnan senast haft
gemensamt hemvist eller, om de ej
här haft sådant, där kärandens hemvist
är. Skall talan föras mot såväl
mannen som kvinnan, vare den rätt
behörig, där båda eller endera har sitt
hemvist eller, om ingendera här har
sådant, där de senast haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol,
efter vad nu är sagt, upptages

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

målet av Stockholms rådstuvurätt. målet av Stockholms rådstuvurätt.

Har ena maken väckt talan mot andra
maken vid behörig domstol, äge
denne städse till gemensam handläggning
väcka talan i äktenskapsmål
mot den förre vid samma domstol.

Vilja båda-----------dem bägge.

Fråga om — ------------är anhängigt.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
195b.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 534 av herr Larsson, Nils Theodor, in. fl. och
nr 535 av fru Gärde Widemar m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 684 av herr Ericsson i Näs m. fl. och
nr 685 av herr Fröding m. fl.

Motionerna 1:534 och 11:684, vilka är likalydande, utmynnar i hemställan,
»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr
200 måtte besluta, att den föreslagna utvidgningen av behörigheten för tremansnämnd
i häradsrätt respektive ensamdomare i rådhusrätt ej skall gälla,
då muntlig bevisning upptages.

I motionerna I: 535 och II: 685, vilka är likalydande, föreslås, att till mål,
som i rådhusrätt må handläggas såsom enmansbrottmål, hänföres förutom
mål rörande brott, å vilka svårare straff än böter icke kan följa, jämväl
mål rörande brott, å vilka kan följa svårare straff än böter men där böter
ingår i straffsatsen, sistnämnda mal dock endast därest svårare straff än
böter varken ifrågakommer med hänsyn till vad som anförts vid åtalets väckande
eller sedermera anses böra ådömas samt därest bevisning genom hörande
av vittne eller sakkunnig icke skall äga rum. För att bibehålla överensstämmelsen
i behörighet mellan rådhusrätt med ensamdomare och häradsrätt
med allenast tre i nämnden föreslås vidare, att motsvarande ändring göres
beträffande häradsrätt. Motionärerna hemställer därför, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte besluta, att utvidgningen av behörigheten
för häradsrätt med tre ledamöter i nämnden och för rådhusrätt med
en lagfaren domare skall bestämmas på angivet sätt samt att vederbörande
utskott måtte föreslå erforderliga ändringar i lagtexten.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen. I fråga om skälen för motionärernas yrkanden
hänvisas till motionerna.

Inledning.

I skrivelse den 16 maj 1950, nr 224, anhöll riksdagen att en utredning
måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den
nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga
ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdlörfattningar.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1951
tillkallades den 31 i samma månad särskilda sakkunniga för att verkställa
en sådan utredning. De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års
rättegångskommitté, har hittills avgivit flera förslag, av vilka två redan behandlats
av riksdagen (jfr prop. nr 75/1952 och 29/1953).

I ett den 10 augusti 1953 avgivet betänkande med förslag till vissa ändringar
i rättegångsbalken in. in. (SOU 1953: 26) har kommittén behandlat
följande spörsmål: strafföreläggande, behandlingen av mindre brottmål vid
underrätt, måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, vistelseforum i
brottmål, tystnadsplikt för tandläkare, målsägandes rätt till ersättning av
allmänna medel, vissa frågor angående meddelande och expedierande av
dom eller beslut, vissa frågor om lösenskyldighet, vissa frågor om domförheten
i domstolsärenden och vissa frågor rörande nämndemän.

Över detta betänkande har efter remiss utlåtanden avgivits av samtliga
hovrätter, Stockholms rådhusrätt, riksåklagarämbetet, statskontoret, medicinalstyrelsen,
svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges
advokatsamfund.

Vidare har kommittén avgivit bl. a. följande två promemorior (stencilerade),
nämligen den 14 oktober 1952 angående ändrade bestämmelser om
mellandom och den 27 november 1952 angående forum för genkäromål i
äktenskapsmål. Över förstnämnda promemoria har utlåtanden avgivits av
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare
samt Sveriges advokatsamfund. Utlåtanden över den andra promemorian
har avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund.

I propositionen upptages till behandling vissa av de i betänkandet ävensom
de i promemoriorna berörda frågorna.

Bland de särskilda förslagen må nämnas, att institutet strafföreläggande

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

förordas få ett vidgat tillämpningsområde. Genom strafföreläggande skall
sålunda kunna åläggas högst fyrtio dagsböter mot nu tjugu. Strafföreläggande
skall vidare kunna användas även om den misstänkte är under aderton
år.

Behörigheten för rådhusrätt med en lagfaren ledamot föreslås vidgad på
det sättet, att rådhusrätt med denna sammansättning skall äga pröva mål
om ansvar även för sådant brott, i vars straffsats ingår utom böter också
svårare straff men som i det särskilda fallet ej förskyller dylikt svårare
straff. Ensamdomaren blir enligt förslaget tillika behörig att pröva enskilt
anspråk i anledning av brottet.

Uppgår i tvistemål tvisteföremålets värde ej till 500 kronor, kan hovrätt
under vissa förutsättningar avgöra målet utan huvudförhandling. Gränsen
föreslås i stället skola gå vid 1 500 kronor.

Propositionen innehåller vidare bl. a. förslag om ökade möjligheter att
upptaga brottmål vid domstol i ort där den misstänkte vistas. Målsägandes
rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för inställelse föreslås bli
vidgad.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1954.

Strafföreläggande.

Gällande rätt.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger åklagare, när allmänt åtal skall
äga rum för brott, varå allenast böter kan följa — dock ej normerade böter —
att, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det
straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse dagsböter
utöver tjugu. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan
sådan påföljd, skall även denna påföljd föreläggas den misstänkte till
godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas,
med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej
användas, om den misstänkte är under aderton år och ej heller om anledning
förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den misstänkte straffföreläggande,
som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än
etthundra kronor, skall föreläggandet enligt 4 § underställas rättens prövning.
Jämlikt 5 § gäller strafföreläggande, som fastställts av rätten eller,
då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, såsom lagakraftvunnen
dom.

I instruktionerna för riksåklagarämbetet och statsåklagarna har upptagits
vissa föreskrifter om tillsyn över hur bestämmelserna om strafföreläggande
handhas. I

I propositionen upptages å s. 23—31 en översiktlig redogörelse för vad
kommittébetänkandet och yttrandena däröver innehåller angående institutet
strafföreläggande.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Departementschefen.

Vid lagrådsreniissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, följande.

»Vid införandet av institutet strafföreläggande genom den nya rättegångsbalken
var den ledande synpunkten, att det skulle få användas endast för
de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats bör enligt kommitténs
mening ej nu frångås och från denna utgångspunkt har kommittémajoriteten
ej funnit sig böra förorda någon annan jämkning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande än ett slopande av förbudet mot institutets användande
beträffande underåriga.

Med hänsyn till de allmänna synpunkter, åt vilka jag nyss givit uttryck,
delar jag kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej bör komma
till användning i andra fall än då fråga är om vad som kan betecknas
som ordningsförseelser. Med denna uppfattning kan jag ej förorda att institutets
tillämpningsområde, såsom vissa remissinstanser föreslagit, utsträckes
till att gälla även brott, som kan medföra frihetsstraff. Ej heller är jag beredd
att i detta sammanhang upptaga frågan om att låta strafföreläggande
bli tillämpligt på gärningar som förskyller normerade böter.

Däremot synes man, utan att därigenom utvidgning sker till andra lagöverträdelser
än sådana som kan betecknas som ordningsförseelser, kunna
något höja det antal dagsböter som kan åläggas genom strafföreläggande.
Enligt vad i ärendet framkommit ligger det gängse utmätta straffet för vissa
ordningsförseelser över tjugu dagsböter, och vid sammanträffande av flera
ordningsförseelser bör ej sällan antalet dagsböter bestämmas till mer än
tjugu. Jag förordar därför, i likhet med reservanten inom kommittén och
åtskilliga remissinstanser, att gränsen för tillämpningsområdet höjes till
fyrtio dagsböter.»

Departementschefen diskuterade därefter frågan om underställning och
uttalade beträffande strafförelägganden avseende böter omedelbart i penningar,
att med hänsyn till de förhållandevis låga bötesstraff, som kunde ådömas
omedelbart i penningar, tvekan icke behövde råda att anförtro åklagarna
uppgiften att meddela strafföreläggande utan att detta behövde underställas
domstolen. Ej heller syntes det påkallat med underställning då i enlighet
med vad förut förordats genom strafföreläggande ålades dagsböter till ett
antal mellan tjugu och fyrtio. Departementschefen fann därför bestämmelserna
om underställning kunna utgå.

Departementschefen anförde vidare.

»Mot kommitténs av remissinstanserna utan meningsskiljaktighet tillstyrkta
förslag att strafföreläggande skall få användas även när den misstänkte
är under aderton år har jag intet att erinra. Att såsom eu remissmyndighet
ifrågasatt för dessa fall kräva godkännande av föreläggandet av den underåriges
vårdnadshavare eller förmyndare torde ej vara påkallat.

I övrigt är jag ej beredd att nu förorda jämkningar i reglerna om straffföreläggande.

De bär förordade reformerna kräver upphävande av stadgandena i 48

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 1 avd. Nr 25.

18 Första lagutskottets utlåtande nr 25.

kap. 4 § rättegångsbalken samt ändring av bestämmelserna i 48 kap. 1 och
5 §§ samt 59 kap. 5 § samma balk. För att undvika lucka i kapitlets paragrafföljd
torde ändringarna böra genomföras på det sättet att bestämmelserna
i 5 § i sin nya lydelse överflyttas till 4 § och 5 § upphäves.»

Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.

Gällande rätt.

I 1 kap. rättegångsbalken behandlas bl. a. frågorna om underrätts domförhet.

För häradsrätt är enligt 4 § huvudregeln att häradshövdingen dömer med
nämnd. Häradsrätt är dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan
huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället. Enligt 5 § skall i nämnd sitta minst sju och högst
nio. Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och förekommer i målet ej anledning, att målsägande finnes, eller
hålles syn å stället utom huvudförhandling, är dock häradsrätten domför
med tre i nämnden.

I 11 § behandlas frågan om rådhusrätts domförhet. Såvitt angår brottmålen
gäller därvid, att rådhusrätt är domför med tre lagfarna domare; fler
än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I mål om ansvar för brott, varå
kan följa straff arbetare i två år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av
en lagfaren domare och nämnd. Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället, är rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Det sist sagda
gäller även i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Enligt
12 § skall i nämnd i rådhusrätt sitta minst sju och högst nio.

Protokoll skall enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken föras för varje mål särskilt.
Härifrån gives dock den undantagsregeln att om målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och den tilltalade
erkänt gärningen, i sådant mål anteckningar enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Kungl. Maj :t, må föras i stället för protokoll.

Bestämmelser om dom och beslut i brottmål återfinnes i 30 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § sker rättens avgörande av saken i brottmål genom
dom och annat rättens avgörande genom beslut; beslut, varigenom rätten
annorledes än genom dom skiljer saken från sig, är slutligt beslut. Kapitlets
5 § stadgar, att dom skall avfattas skriftligen, och föreskriver vad domen
skall angiva. I 6 § stadgas härifrån det undantaget, att om mål rör
allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och
den tilltalade har erkänt gärningen, domen må utfärdas i förenklad form;
närmare bestämmelser därom skall meddelas av Kungl. Maj:t. Enligt 8 §

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

skall dom uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet. Vad i 5 och 8 §§ är stadgat om dom skall enligt 10 §
tillämpas även å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. För
beslut, som ej är slutligt, gäller däremot andra regler.

Enligt 6 § militära rättegångslagen gäller med avseende å rättegången i
militära mål i tillämpliga delar, där ej i samma lag eller eljest är särskilt
stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet; disciplinstraff skall
därvid anses lika med böter. Härav följer, att om annat stadgande ej finnes,
häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren
ledamot, därest målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa
svårare straff än disciplinstraff, och i målet ej förekommer anledning att
målsägande finnes. Detta är också vad som gäller i militära mål, som handlägges
av underrätt såsom första instans. Däremot finns i 51 § andra stycket
och 52 § tredje stycket särskilda stadganden om underrätts domförhet i de
fall, då talan mot beslut i disciplinmål fullföljts till underrätt. Dessa stadganden
innebär, att rådhusrätt i dylika andrainstansmål alltid skall bestå
av minst tre ledamöter, medan häradsrätt i dessa mål är domför med tre
i nämnden i de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, men har att
följa allmänna domförhetsregler när åklagaren för talan; i sistnämnda fall
är häradsrätten således domför med tre i nämnden endast vid bagatellförseelser.

Å s. 34—44 lämnas en översiktlig redogörelse för kommitténs ändringsförslag
angående domförhetsreglerna vid behandlingen av mindre brottmål
och för de yttranden som berör denna fråga. Vad kommittén föreslagit
angående behandlingen av militära brottmål redovisas å s. 89 i propositionen.

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen.

»Vid vissa domstolar har uppkommit en avsevärd arbetsbalans, som haft
till följd att en betydande försening uppstått i fråga om målens handläggning
och avgörande. Främst gäller detta vissa av de större rådhusrätterna.
För att avhjälpa detta mycket olyckliga förhållande är olika utvägar tänkbara.
En möjlighet är att vidtaga sådana anordningar, att domstolarna med
oförändrad personalorganisation kan avgöra ett större antal mål än för närvarande.
Kommitténs förslag om vidgad behörighet för ensamdomare i rådhusrätt
vid handläggning av brottmål innebär ett förslag till lösning i denna
riktning.

Enligt gällande rätt är rådhusrätt domför med olika sammansättning allt
efter målets art. Huvudregeln är att i rätten skall sitta tre lagfarna domare.
Vid behandling av mål om grövre brott skall dock rätten bestå av en
lagfaren domare och nämnd. I de lindrigaste brottmålen åter, då endast bötesstraff
kan ifrågakomma, är rådhusrätt domför med en lagfaren domare.

Första lagutskottets utlåtande nr 2-5.

Gränsdragningen mellan behörigheten för dessa olika fall är i första hand
knuten till den straffskala som gäller för den åtalade gärningen. Straffskalorna
är i många fall vida och detta leder till att rätten ofta nog måste ha
den sammansättning, som är avsedd för de svåra eller medelsvåra brottmålen,
ehuru gärningen i det särskilda fallet är relativt bagatellartad. Allmän
enighet råder i ärendet om att bland de mål, som vid rådhusrätterna nu
handlägges av tre lagfarna ledamöter, finns ett betydande antal, som utan
olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdomare.

En väg att nå en önskvärd utvidgning av ensamdomarens behörighet är att
jämka vissa straffbestämmelser på sådant sätt att de brott, som endast skall
medföra böter, i flera fall än för närvarande särskiljes från brott, som bör
kunna medföra strängare straff. Möjligheterna att åstadkomma sådana
jämkningar torde dock vara begränsade. För utformningen av straffbestämmelserna
måste nämligen även andra synpunkter än de processrättsliga
vara vägledande. En genomgång av straffbestämmelser ur nu angivna synpunkt
skulle kräva ett mycket vidlyftigt arbete. Härtill kommer, att det
torde vara olämpligt att på strafflagens område vidtaga sådana jämkningar
i nuvarande läge, då förslag till brottsbalk är under arbete och kan väntas
inom en nära framtid bli framlagt för riksdagen. Å andra sidan vill jag
understryka angelägenheten av att vid utformningen av straffbestämmelser
även de processrättsliga konsekvenserna uppmärksammas och vinna beaktande
i den mån så kan ske utan att olägenheter ur annan synpunkt uppkommer.

Utvidgningen av ensamdomares behörighet torde därför, såsom också
kommitténs förslag innebär, böra ske på det sättet att nya kategorier av
brottmål inbegripes däri. Då behörighetsområdet nu omfattar samtliga brott,
som kan förskylla endast böter, måste utvidgningen innebära att inom ensamdomarens
behörighetsområde kommer att falla även brott, för vilka kan
ådömas svårare straff än böter. I likhet med kommittén anser jag emellertid
att ensamdomarens behörighet i varje fall ej bör omfatta ådömande av
frihetsstraff. Med hänsyn härtill kan ensamdomaren ej givas behörighet
i alla mål rörande brott, på vilka utom böter även svårare straff kan följa.
Ett särskiljande måste ske och att finna en lämplig form härför erbjuder
vissa svårigheter.

I anslutning härtill vill jag framhålla, att invändningar ej kan resas mot
att domstol, i vilken utom den lagfarne domaren deltager lekmän, har behörighet
att ådöma frihetsstraff. En möjlighet att undgå de med särskiljandet
förenade svårigheterna vore därför att låta lekmän medverka även i de
mindre brottmålen. Denna fråga synes mig dock ej lämpligen kunna upptagas
i detta sammanhang. En utvidgning av behörigheten för den nuvarande
sjumannanämnden till de mål varom nu är fråga kan knappast vara
ägnad att befordra den ökning av domstolens kapacitet, som är grunden
till den nu ifrågasatta reformen. Och tillskapandet av en mindre nämnd
aktualiserar hela frågan om rådhusrätternas organisation, en fråga som

Första lagutskottets utlåtande nr 25. 21

lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang och närmast i anslutning
till en utredning om rådhusrätternas förstatligande.

Kommittén har löst spörsmålet om särskiljandet på det sättet att det skall
ankomma på domaren att före huvudförhandlingen verkställa en förhandsprövning
av målet. Häremot har i flertalet av yttrandena från dem som
företräder partssynpunkterna framförts bestämda erinringar. Dessa remissinstanser
har i stället förordat att det skulle ankomma på åklagaren
att pröva, huruvida med hänsyn till brottets svårhetsgrad målet skulle handläggas
av ensamdomare eller av fullsutten rätt.

För egen del anser jag att betänkligheter kan anföras mot att domaren
skall göra en förhandsprövning som tager sikte på utgången i målet. Härvid
är visserligen att märka att förhandsprövningen ej skall avse frågorna,
huruvida den tilltalade begått den gärning åklagaren lägger honom till last
eller om åklagarens beskrivning av händelseförloppet överensstämmer med
vad som verkligen skett. Vid förhandsprövningen har domaren att utan vidare
utgå från att vad åklagaren anför om gärningen och dess rättsliga bedömning
är riktigt. Förhandsprövningen har allenast att taga sikte på det
straff den tilltalade med utgångspunkt från vad åklagaren anfört kan väntas
bli ådömd. Men även om förhandsprövningen har denna begränsade omfattning,
kan man enligt min mening ej bortse från risken att domaren vid
prövningen kan komma att binda sig för viss utgång. Och detta sker pa ett
material, som ej skall ligga till grund för domen. Man kan ej heller bortse
från att den av kommittén föreslagna ordningen kan leda till att förundersökningsprotokollet
kommer att erhålla ökad betydelse. En förhandsprövning
av domaren av den art som kommittén tänkt sig bör därför såvitt möjligt
undvikas.»

Efter att ha till närmare granskning upptagit ett förslag att förhandsprövningen
skulle ankomma på åklagaren fortsatte departementschefen.

»Jag finner att förslaget att överlämna förhandsprövningen till åklagaren
icke innebär någon godtagbar lösning. Det torde icke kunna undvikas att
låta förhandsprövningen ankomma på rätten. Strävandena får i stället inriktas
på att i möjligaste mån undgå de olägenheter, som kan vara förenade
därmed.

Vad som man därvid bör söka nå fram till är, att förhandsprövningen blir
för rätten så enkel som möjligt, för att rätten ej skall komma in på någon
närmare prövning av målet. Med hänsyn härtill bör gränsen för ensamdomarens
behörighet gå vid en lätt skönjbar linje. Tvekan kan ej råda om att ur
denna synpunkt det är att föredraga att behörighetsgränsen går mellan böter
och svårare straff än vid visst bestämt bötesstraff. I anslutning härtill vill
jag framhålla att enligt min mening ej heller ur andra synpunkter hinder
kan anses föreligga mot en sådan gränsdragning. Den gäller redan nu vid de
rena bötesbrotten och den gällde även för de förutvarande polisdomstolarna.
Härtill kommer, att om man, såsom jag i det följande vill förorda, vill låta
åklagarna ge domstolen eu upplysning om sin uppfattning i straffmätnings -

Första lagutskottets utlåtande nr 2ö.

Irågan, det är att beakta, att det torde vara väl förenligt med våra traditioner
att åklagaren anger, huruvida han anser gärningen förskylla frihetsstraff
eller ej. Däremot torde det vara mer främmande för gängse uppfattning
att åklagaren ger anvisning om storleken av det bötesstraff som hör
ådömas.

Även om jag av skäl som i det föregående angivits ej är beredd förorda
en ordning, varigenom åklagarens uttalande i straffmätningsfrågan gives en
utslagsgivande betydelse för ensamdomarens behörighet, torde likväl hans
uppfattning böra komma till uttryck och tjäna till vägledning för domarens
prövning. Genom att åklagaren anger sin uppfattning i straffmätningsfrågan
underlättas rättens förhandsprövning. Det står rätten fritt att av parterna
eller eljest på lämpligt sätt inhämta de kompletterande upplysningar som
kan finnas behövliga för frågans bedömande. I praktiken torde dock vad
åklagaren angivit i stämningen som regel bli avgörande; något studium av
förundersökningsprotokoll för bedömande av behörigheten är då obehövligt.
Jag anser därför att åklagaren i sådana fall, då den nu avsedda behörighetsfrågan
kan uppkomma, bör i stämningsansökningen angiva, huruvida
brottet enligt hans mening förskyller endast böter, och även i övrigt på
begäran lämna rätten erforderliga upplysningar. Föreskrifter härom kan i
den män de finnes erforderliga utfärdas i administrativ ordning.

För att den här avsedda reformen skall få önskvärd effekt torde vara erforderligt
att ensamdomare tillägges behörighet att pröva jämväl förd talan
om enskilt anspråk i anledning av brottet. Mot den av kommittén föreslagna
begränsningen av behörigheten — till anspråk vars belopp ej överstiger 500
kronor —- har under remissbehandlingen framförts så vägande erinringar
att jag ej kan ansluta mig till den. Jag förordar i stället att behörigheten
skall gälla enskilt anspråk utan begränsning. Från huvudregeln, att rådhusrätt
är domför med tre lagfarna domare eller, såvitt avser grova brottmål,
med en lagfaren domare och nämnd, får jag under hänvisning till vad förut
anförts alltså förorda en undantagsregel av det innehållet, att om brottmål
rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet,
rådhusrätt skall vara domför med en lagfaren domare samt att vad nu
sagts skall gälla även för det fall att i straffsatsen tillika ingår svårare
straff än böter men med hänsyn till åtalet sådant straff ej ifrågakommer
för gärningen.

En motsvarande reform för häradsrätternas del får antagas vara av vida
mindre praktisk betydelse. Dock synes övervägande skäl tala för att genomföra
eu liknande ordning även vid dem, därvid dock ensamdomare bör motsvaras
av rätt bestående av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det
torde nämligen vara önskvärt att på ett område som det förevarande en gemensam
gränsdragning gäller för de båda typerna allmänna underdomstolar.
Och utan praktisk betydelse blir reformen ej. Bl. a. vinnes, att på de
s. k. tremanstingen kan upptagas ett betydligt större antal mål än för när -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

varande och vidare torde genom reformen öppnas en möjlighet att i större
omfattning än för närvarande använda sammanträden med endast tre nämndemän.

I anslutning till de nu förordade reformerna vill jag understryka att,
såsom flera remissinstanser framhållit, frågan om ett mål lämpligen bör
handläggas av ett större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det
straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning
är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer
omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar.
Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas
av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde
knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av
mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för domstolen
att ha den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet
bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För
iakttagandet av detta erfordras viss förhandsprövning av rätten. Denna ligger
emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning, som behandlats
i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara
fullsutten, trots att rätten enligt lagen är behörig med en domare, torde
nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen varit
mycket omfattande, att vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning påkallas
i mera betydande utsträckning eller att målet är invecklat, t. ex. gäller
ansvar för olaga fiske på område med oklara äganderättsförhållanden. Även
den omständigheten att målet i förväg väckt synnerlig uppmärksamhet kan
i vissa fall vara ett skäl att det företages inför fullsutten rätt. Den förhandsprövning
rätten sålunda har att företaga är jämförlig med den prövning
som sker, då i tvistemål fråga uppkommer om att medgiva huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen. Det torde vara lämpligt att i administrativ
ordning meddelas en erinran om att domstolen bör beakta huruvida
mål av den art, varom här är fråga, med hänsyn till vidlyftighet eller
svår beskaffenhet icke bör prövas av fullsutten rätt, ehuru ensamdomare
respektive domare med tremansnämnd är behörig därtill.

Kommittén har under denna punkt även upptagit frågan om utvidgning
av möjligheterna att använda systemet att föra anteckningar i stället
för protokoll samt att utfärda domar i förenklad form. Remissinstanserna
har i princip anslutit sig till kommitténs förslag och ej heller jag har
någon principiell erinran mot detsamma. Med den utvidgning av kompetensen
för domstol med enklare sammansättning, som mitt förslag utgör i förhållande
till kommitténs, synes i allt väsentligt grunden ha bortfallit för
den av ett par remissinstanser gjorda invändningen mot att stadgandena
i de hänseenden varom nu är fråga anknutits till domförhetsreglerna.

Vad i detta avsnitt föreslagits föranleder ändringar i 1 kap. 5 och 11 §§,
6 kap. 1 § samt 30 kap. 0 § rättegångsbalken.»

I specialmotiveringen anförde departementschefen angående militära mål.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

»Med hänsyn till den utvidgning av behörigheten för domstol med enklare
sammansättning som det av mig förordade förslaget innebär i förhållande
till kommittéförslaget synes skäl ej föreligga att i militära mål inskränka
behörigheten för domstol med sådan sammansättning. Tvärtom synes utan
olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt behörigheten, då fråga är om mål som
domstolen handlägger i första instans, kunna utvidgas till att avse alla mål,
i vilka med hänsyn till åtalet svårare straff än disciplinstraff ej ifrågakommer.
Det straff det här gäller utgöres antingen av disciplinbot eller arrest.
Erfarenheten visar, att frihetsberövandet i de fall, då straffet bestämmes
till arrest, oftast avser ett mycket begränsat antal dagar. För häradsrätternas
del vinnes ock genom en sådan utvidgning av behörigheten att dessa
mål kan bli behandlade vid de tremansting som hålles under häradsrättens
sommarferier och att alltså målen kan bli avgjorda snabbare. Om däremot
domstolen handlägger militärt mål som andra instans, torde i likhet med
vad nu gäller, denna ej böra bestå av ensamdomare. I dessa fall bör därför
i rådhusrätt sitta tre ledamöter, även om svårare straff än disciplinstraff
ej ifrågakommer. Häradsrätt består även i den lägre sammansättningen av
en lagfaren domare jämte tre nämndemän. Denna sammansättning synes
mig tillräckligt kvalificerad jämväl då häradsrätten handlägger militärt mål
som överinstans. Om häradsrätt blir behörig med tre i nämnden även då
den som andra instans prövar mål, vari ej ifrågakommer svårare straff än
disciplinstraff, tillgodoses ock önskemålet om att dessa mål skall kunna
behandlas skyndsamt.

Jag förordar alltså, att häradsrätt i mål, vari med hänsyn till åtalet svårare
straff än disciplinstraff ej ifrågakommer, städse skall vara domför med
tre i nämnden och att rådhusrätt skall vara domför med en ledamot, då den
handlägger sådant mål som första instans, men att den såsom andra instans
vid prövning även av dylikt mål skall bestå av tre lagfarna ledamöter. För
genomförande härav erfordras allenast den lagändringen att det nuvarande
andra stycket i 51 § ersättes med ett stycke av den lydelse 52 § tredje stycket
nu har.

I anslutning härtill vill jag emellertid betona, att omständigheterna kan
vara sådana, att rätten lämpligen bör ha den mera kvalificerade sammansättningen,
även om behörighet föreligger för ensamdomare respektive en
lagfaren domare med tremansnämnd.»

Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt.

Gällande rätt.

I princip skall alla vädjade mål i hovrätt, tvistemål såväl som brottmål,
avgöras efter huvudförhandling. Undantag ges emellertid från denna grundläggande
regel.

För tvistemålens del stadgas sålunda i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, att
hovrätten äger utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om vade -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

talan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.
Rör målet endast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och
uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till 500 kronor,
må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan
förhandling. Vidare stadgas, att mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen,
må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om
hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras.

I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap.
21 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum äger hovrätten utan huvudförhandling
företaga mål till avgörande, om talan av åklagaren föres allenast
till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts
av motparten. Om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller
dömts till böter eller fällts till vite och om anledning ej förekommer till
ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras
utan huvudförhandling, dock att om talan föres även om annat än ansvar
den ytterligare förutsättningen tillkommer, att denna talan enligt 50 kap.
21 § må prövas utan huvudförhandling.

För såväl tvistemål som brottmål gäller enligt 50 kap. 22 § respektive
51 kap. 22 §, att då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,
parterna skall, om det erfordras, erhålla tillfälle att skriftligen
utveckla sin talan. Utan hinder av tidigare beslut äger hovrätten förordna,
att huvudförhandling skall äga rum.

Reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling modifieras väsentligt
av förbudet i vissa fall enligt de s. k. tilltrosparagraferna, 50 kap. 23 §
och 51 kap. 23 §, att ändra underrätts dom utan att vittnen in. fl. höres på
nytt.

Kommitténs förslag i denna del och yttrandena däröver redovisas å s.
50—56 i propositionen.

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen redogjorde föredragande departementschefen för två
av kommittén framlagda förslag om utvidgning av möjligheterna att avgöra
mål utan huvudförhandling i hovrätt och uttalade härom.

»Det ena ändringsförslaget avser den förut nämnda för tvistemålen gällande
värdegränsen, vilken föreslås höjd från 5Ö0 kronor till 1 500 kronor.
Genom den försämring av penningvärdet, som inträffat sedan denna undantagsregel
utformades, har den fått en mera begränsad räckvidd än vad som
från början avsetts. Förslaget innebär i stort sett endast att regeln återfår
det reella innehåll som den avsetts skola ha. Mot förslaget, som hörda myndigheter
och sammanslutningar undantagslöst biträtt, har jag intet att
erinra.

Den andra av kommittén föreslagna ändringen är att dispositiva mål
skall kunna avgöras utan huvudförhandling, därest båda parterna begär det
och hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras. Grund -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

tanken bakom förslaget är att parternas kostnader för hovrättsprocessen är
så höga att man bör öppna möjlighet att utan huvudförhandling avgöra mål,
vari sådan är onödig, även i andra fall än då så enligt nu gällande ordning
kan ske.»

Departementschefen förklarade sig emellertid icke kunna utesluta, att det
senare ändringsförslaget kunde medföra måls avgörande på handlingarna
även i fall, då huvudförhandling vore behövlig. Dessa risker för en olämplig
utveckling fann departementschefen väga tyngre än behovet av ökad
möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling, och departementschefen
förklarade sig därför ej beredd förorda någon ändring i gällande ordning
i det hänseende varom vore fråga.

I annat avseende fann emellertid departementschefen viss ändring böra
vidtagas i hovrättsproceduren och anförde härom.

»I likhet med kommittén anser jag att man bör något stärka garantien för
att parterna, då mål skall avgöras på handlingarna, får tillfälle att skriftligen
utveckla sin talan. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom att de
i ämnet nu meddelade bestämmelserna, att parterna, då hovrätten beslutat
att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skall, om det erfordras, erhålla
tillfälle skriftligen utveckla sin talan, utbytes mot stadganden av det
innehållet, att det i angivna fall skall, om det ej är uppenbart att parterna
slutfört sin talan, lämnas dem tillfälle därtill.

De i detta avsnitt förordade reformerna föranleder ändringar i 50 kap. 21
och 22 §§ samt 51 kap. 22 § rättegångsbalken.»

Yistelseforum i brottmål.

Gällande rätt.

I 19 kap. rättegångsbalken regleras frågan om forum i brottmål.
Huvudregeln angives i 1 § första stycket, där det heter, att laga domstol i
brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Förövades brottet å orter
under skilda domstolar, äger de lika behörighet. I tredje stycket stadgas,
att åtal för brott även må upptagas av den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, om denna med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, äger enligt 7 § den förra domstolen, om synnerliga skäl är därtill,
på framställning av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den
senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen är
gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Enligt 12 § äger vad i kapitlet stadgas motsvarande tillämpning i fråga
om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

De allmänna fora i tvistemål behandlas i 10 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.
Enligt 1 § är laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den
ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

riket, anses den orten som hans hemvist. I vissa fall bestämmes det allmänna
forum av svarandens uppehållsort eller av hans senaste hemvist eller
uppehållsort. I 15 § stadgas, att om, sedan stämning delgivits svaranden,
ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, den skall
vara utan verkan.

Beträffande militära brottmål finnes i 73 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 en supplerande forumregel vid sidan av den allmänna
hänvisningen till förbandsforum. Enligt nämnda lagrum må sålunda
åtal i dylika mål även upptagas av rätten i den ort där brottet förövades
eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,
om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

En översiktlig redogörelse för vad kommittén föreslagit i denna del och
för vad remissinstanserna yttrat däröver återfinnes å s. 60—63 i propositionen.

Departementschefen.

»Huvudregeln beträffande forum i brottmål är att åtal för brott skall upptagas
av rätten i den ort, där brottet förövades. Såsom ett alternativt forum
anvisar rättegångsbalken emellertid även den domstol, vid vilken den misstänkte
skall svara i tvistemål i allmänhet. Förutsättning för att åtal skall
få väckas vid denna domstol är dock att rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Sistnämnda
forumregel har tillkommit främst i syfte att i fall, då så ur andra synpunkter
lämpligen kan ske, bereda den misstänkte den lättnad som det innebär
att svara vid hemortens domstol. Genom hänvisningen till bestämmelsen
om forum i tvistemål i allmänhet blir mantalsskrivningsorten avgörande
för vilken domstol den alternativa regeln kommer att avse. Av vad i detta
lagstiftningsärende förekommit framgår, att — med hänsyn till att den
misstänktes faktiska vistelseort ofta nog ej sammanfaller med hans mantalsskrivningsort
— bestämmelsen ej möjliggör att bereda den misstänkte
den lättnad som åsyftats med bestämmelsen. Jag delar därför i princip
kommitténs uppfattning, som också vunnit samtliga remissinstansers gillande,
att möjlighet bör öppnas att väcka åtal även vid rätten i den ort, där
den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Kommitténs förslag innebär, att behörigheten för rätten i den ort, där den
misstänkte har sitt hemvist eller med andra ord är mantalsskriven, skall
utbytas mot behörighet för rätten i den misstänktes uppehållsort. Såsom
framgår av vad hovrätten för Västra Sverige uttalat torde emellertid skäl
finnas för att bibehålla möjligheten att väcka åtal även vid domstolen i
den misstänktes mantalsskrivningsort. Jag förordar därför att den nuvarande
regeln om alternativt forum bibehålies och att ett tillägg göres av den
innebörden att talan kan väckas även vid domstolen i den ort, där den misstänkte
mera stadigvarande uppehåller sig. Förutsättningen härför bör vara
att rätten finner att detta lämpligen kan ske. De omständigheter, som skall

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

ligga till grund för denna bedömning, är desamma som gäller vid prövning
av frågan huruvida talan må väckas vid domstol i hemvistorten.

Även om den misstänkte, sedan åtal blivit väckt vid domstolen i uppehållsorten
och stämning delgivits honom, lämnar orten, torde nämnda domstol
böra vara behörig att fortsätta handläggningen av målet. Åtskilliga
skäl kan åberopas härför. Det är överhuvudtaget olämpligt, att målet icke
skulle kunna fortsätta vid den domstol som påbörjat dess behandling, och
dessutom kan den domstol, vid vilken åtalet väckts, vara särskilt lämpad
med hänsyn till i målet erforderlig utredning om den misstänktes personliga
förhållanden. Jag biträder alltså kommitténs förslag om införande i 19 kap.
rättegångsbalken av en regel av det innehållet, att om, sedan stämning delgivits
den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens
behörighet, denna ändock skall vara behörig.

Såsom kommittén föreslagit torde en motsvarande jämkning som den i
det föregående förordade böra vidtagas även i fråga om forumreglerna i
militära rättegångslagen.

Vad i förevarande avsnitt förordats föranleder ändringar i 19 kap. 1 och
7 §§ rättegångsbalken samt 73 § militära rättegångslagen.»

Tystnadsplikt för tandläkare.

Gällande rätt.

Omfattningen av den allmänna vittnesplikten är i vissa fall begränsad.
Bestämmelser härom är upptagna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta
lagrums andra stycke stadgas bl. a., att läkare, barnmorska eller deras biträden
ej må höras angående något, som på grund av denna deras ställning
förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag
medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker
därtill. Enligt fjärde stycket gäller dock ej denna begränsning av vittnesplikten
i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.

I anslutning härtill må anmärkas, att 60 § allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 stadgar, att läkare ej må yppa vad honom i denna
hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara
vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att
denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i hans skyldighet att
verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara
enligt gällande författningar och instruktioner.

Kommittén.

Efter att ha erinrat ©m att allmänna tandläkarinstruktionen den 18 maj
1951 i 5 § innehåller ett stadgande om tystnadsplikt för tandläkare av
samma innebörd som allmänna läkarinstruktionens motsvarande föreskrift
för läkare, har kommittén anfört, att de skäl, som varit bestämmande för
att rättsligen reglera läkarnas tystnadsplikt, kunde åberopas även beträf -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

lande tandläkare. Med hänsyn härtill föresloge kommittén, att den för läkare
i 36 kap. 5 § stadgade tystnadsplikten skulle gälla även för tandläkare.

Yttrandena.

Förslaget i denna del har tillstyrkts av samtliga hörda myndigheter och
sammanslutningar.

Departementschefen.

»I likhet med kommittén och samtliga remissinstanser anser jag den begränsning
i vittnesplikten, som enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken gäller
för läkare och hans biträden, bör utsträckas att avse även tandläkare och
de biträden han har.»

Målsägande» rätt till ersättning av allmänna medel.

Gällande rätt.

Målsägande är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget,
eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Enligt 20 kap. 8 §
första stycket rättegångsbalken kan målsäganden fara ansvarstalan för
brott, som hör under allmänt åtal, allenast om han angivit brottet och åklagaren
beslutat, att åtal ej skall äga rum. Om åklagaren väckt talan, äger
målsäganden enligt andra stycket biträda åtalet. Han må även i högre rätt
fullfölja talan.

I 22 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att talan mot den misstänkte
eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband
med åtal för brottet. Målsägandens talan om enskilt anspråk kan i mål
om allmänt åtal föras på två olika sätt; antingen kan åklagaren å målsägandens
vägnar utföra dennes talan eller också kan målsäganden själv
utföra sin talan. Om det först nämnda tillvägagångssättet stadgas i 22 kap.
2 §. Enligt detta lagrum är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott,
som hör under allmänt åtal, skyldig att på målsägandens begäran i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan
ske utan olägenhet och anspråket ej finnes obefogat.

Enligt 36 kap. 1 § kan i brottmål målsäganden ej höras som vittne, även
om han icke för talan i målet. Av 20 kap. 14 §, jämförd med 11 kap. 5 §,
framgår emellertid, att i mål om allmänt åtal målsäganden, vare sig han
för talan eller ej, ofta skall inställa sig vid huvudförhandlingen för att höras.
Vid huvudförhandling i underätt eller hovrätt skall han sålunda infinna sig
personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta domstolen är han skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Biträder
målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han
höras i anledning av åklagarens talan, skall rätten enligt 45 kap. 15 § första
stycket kalla honom till huvudförhandlingen. Skall målsäganden infinna sig
personligen, förelägger rätten honom vite.

Enligt 20 kap. 15 § äger målsäganden rätt till ersättning och förskott en -

30 Första lagutskottets utlåtande nr 25.

ligt vad om vittne är stadgat, om han höres i anledning av åklagarens talan
och han icke biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. I 3 § lagen
den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fL
föreskrives, att vad i lagen är stadgat om vittne skall gälla även målsägande
som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.

Frågan om tolkningen av 20 kap. 15 § rättegångsbalken har varit föremål
för viss tveksamhet. Det har hävdats, att rätt till ersättning vore utesluten,
så snart målsäganden vore part i målet. Å andra sidan har gjorts
gällande, att målsäganden, ehuru han i måiet för talan om enskilt anspråk,.
Jikväl vore bibehållen vid sin ersättningsrätt, därest åklagaren enligt 22
kap. 2 § utförde denna målsägande^ talan. Sedan processnämnden anslutit
sig till sistnämnda uppfattning, torde domstolarna genomgående tillämpa
stadgandet i enlighet därmed. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens
talan, torde sålunda tillerkännas ersättning icke blott i det fall då han
icke är part utan även i det fall då hans talan om enskilt anspråk föres av
åklagaren.

Propositionen upptar å s. 66—69 en översiktlig redogörelse för kommitténs
ändringsförslag i denna del och för de yttranden som avgivits däröver.

Departementschefen.

»Målsägandens utsaga är i brottmål ofta en värdefull upplysningskälla. På
grund härav gäller också att målsäganden är skyldig infinna sig personligen,
om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Denna målsägandens skyldighet att inställa sig grundar sig på det allmännas
intresse av fullständig utredning i brottmål. Frågan om målsägandens
rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse är emellertid engällande
ordning icke enbart beroende av att han höres i anledning av
åklagarens talan. Även om så är fallet, är han nämligen icke ersättningsberättigad,
därest han biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren.
Härvid ar att märka, att enligt gällande praxis målsäganden ej är berövad
ersattningsrätten i de fall då åklagaren på tjänstens vägnar utför hans talan
om enskilt anspråk. Någon fast praxis finns ej och lärer ej heller kunna
åstadkommas i fråga om de förutsättningar under vilka åklagaren åtar sig
att föra målsägandens talan. En följd härav är att målsägandens rätt till
ersättning för inställelsen i betydande utsträckning beror av tillfälligheter.

Denna ordning måste anses otillfredsställande. Bortsett härifrån finns _

med hänsyn till att inställelsen, då målsäganden höres i anledning av åklagalens
talan, innebär tillgodoseende av ett allmänt intresse — grund för att
i dylikt fan städse giva målsäganden rätt till ersättning. Förutsättningen
härfor bör självfallet vara att, på sätt kommittén närmare utvecklat, målsägande^
personliga inställelse verkligen föranletts av att han skall höras i
anledning av åklagarens talan.

Såsom Göta hovrätt påpekat äger målsägande ej föra särskild talan mot
sådant ersättningsbeslut varom nu är fråga, då han är part. Emellertid bör,

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

såsom förut anförts, målsägande^ rätt till ersättning för inställelsen gälla,
oavsett om han för talan i målet. Denna fråga bör därför ej heller inverka
på rätten att föra särskild talan. Erforderliga jämkningar bör alltså vidtagas
i reglerna härom.

Vad nu förordats föranleder ändringar i 20 kap. 15 §, 30 kap. 12 § och
49 kap. 4 § rättegångsbalken samt 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl.

Viss kostnad kommer att genom reformen åsamkas statsverket. Denna,
som skall bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget:
Ersättning åt domare, vittnen och parter, är ej av den storlek att den påverkar
anslagets beräkning.»

Yissa frågor om expedierande av dom eller beslut.

Gällande rätt.

I gällande lagstiftning återfinnes vissa bestämmelser om underrättelse och
anslag om meddelande av dom eller beslut. Sålunda skall enligt 17 kap.
9 § fjärde stycket rättegångsbalken, om tvistemål icke avgöres efter huvudförhandling
eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, underrättelse
om tiden för meddelande av dom senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens karfsli. Vad sålunda
stadgats om dom skall enligt 12 § första stycket samma kapitel äga
motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Likaså skall enligt 30
kap. 7 § tredje stycket och 10 § första stycket, då brottmål avgöres utan
huvudförhandling, underrättelse om tiden för meddelande av dom eller
slutligt beslut avsändas och anslås på samma sätt.

I första instans i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande motsvaras
rättegångsbalkens nu återgivna stadgande om anslag av bestämmelsen
i 38 § lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild
begäran skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteckning i boken skall ske
dels enligt 9 § om vissa förelägganden, som rätten meddelar part medan
målet är under behandling vid rätten, och dels enligt 34 § sista stycket om
meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må omedelbart föras,
och anteckningen skall enligt 38 § göras senast samma dag som föreläggande,
utslag eller beslut meddelas. Underrättelse om föreläggande enligt 9 §
skall enligt särskilt stadgande i lagrummet avsändas till parten samtidigt
med att anteckning sker i boken. Däremot gäller beträffande utslag eller
slutligt beslut i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande det allmänna
stadgandet i rättegångsbalken om underrättelser till parterna.

A s. 71—73 i propositionen lämnas en översiktlig redogörelse för kommitténs
ändringsförslag i denna del och yttrandena däröver.

Departementschefen.

»Då mål —• tvistemål eller brottmål — avgöres och det ej sker efter huvudförhandling
eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, skall se -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

nast dagen förut underrättelse om tiden för domens meddelande avsändas
till parterna och anslås i rättens kansli. Såsom kommittén framhållit utgör
denna föreskrift stundom hinder för att mål avgöres så snabbt, som eljest
skulle kunnat ske och som ibland är önskvärt. Någon olägenhet torde ej
uppkomma om meddelandet avsändes först samma dag som domen eller det
slutliga beslutet meddelas. Genom en sådan ändring vinnes — utom ökad
möjlighet att snabbt avgöra brådskande mål — att större enhetlighet uppnås
med den ordning som gäller för ärenden och lagsökningsmål. Någon verklig
uppgift synes systemet att i rättens kansli anslå underrättelsen om tiden för
avgörandet knappast fylla. Föreskrifterna om anslag torde därför såsom
kommittén förordat kunna utan olägenhet upphävas. Denna reform torde
lämpligen böra utsträckas att gälla även lagsökningsmålen, i vilka anslag
nu skall ske beträffande dels vissa förelägganden och dels meddelande av
utslag och beslut.

Vad i detta avsnitt förordats föranleder ändringar i 17 kap. 9 § och 30
kap. 7 § rättegångsbalken samt i lagsökningslagen.»

Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden.

Gällande rätt.

I lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden meddelas
bestämmelser i 1 § om vilka frågor som är att hänföra till ärenden.
Regler om rättens domförhet vid handläggning av ärenden återfinns i 6
och 7 §§.

Dessa regler innebär, att underrätt vid handläggning av ärende i regel
är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.
Flera undantag från denna huvudregel finns emellertid. Undantagen gäller
icke handläggning, som är av formell eller förberedande natur; i dylika
fall är rätten alltid domför med en domare. Vid den sakliga prövningen
däremot av vissa i 6 § andra stycket uppräknade ärenden kxäves för domförhet
i häradsrätt nämnd och i rådhusrätt tre ledamöter. Till dessa ärenden
hör bl. a. de som angår adoption, vårdnaden om barn, förordnande eller
entledigande av förmyndare och god man enligt föräldrabalken med vissa
undantag, förvaltning enligt boutredningslagen, förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörandet av särskilt uppdrag i andra
fall än förut i paragrafen sagts samt dödande av förkommen handling.

Härutöver må nämnas, att enligt 7 § vissa ärenden — bl. a. de angående
bouppteckning — skall handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

Å s. 74—76 i propositionen lämnas en översiktlig redogörelse för vad
kommittén föreslagit i denna del och för yttrandena däröver.

Departementschefen.

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen.

»Kommittén har föreslagit viss utvidgning av ensamdomarens behörighet

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

vid handläggning av domstolsärenden. Utvidgningen avser ärenden angående
dels förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man enligt
föräldx-abalken, dels förordnande eller entledigande av god man i vissa
andra fall eller av någon som har att fullgöra särskilt uppdrag, t. ex. god
man enligt lagen om allmänna arvsfonden, god man för förvaltning av
samfälld egendom och skiftesman vid arvskifte, och dels avträdande av
egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande av sådan. Från
ensamdomarens kompetens skall ärendet dock undantagas om det är tvistigt
eller om det eljest finnes lämpligt att rätten är fullsutten.

I princip biträder jag detta kommitténs förslag. Då dessa ärenden ej är
tvistiga är de nämligen regelmässigt av enkel beskaffenhet. Härtill kommer
på sätt kommittén anfört att vissa av dem har samband med andra mål eller
ärenden som nu kan prövas av ensamdomare; ur arbetssynpunkt är önskvärt
att båda ärendena kan avgöras i ett sammanhang. I andra fall åter är
ärendena av brådskande natur. Kan icke ensamdomare slutligen avgöra
ärendet erfordras ej sällan interimistiskt förordnande i avvaktan på att
rätt med behörig sammansättning skall sammanträda. En sådan ordning är
självfallet tyngande.

Genomförandet av vad jag nu förordat påkallar ändring i lagen om handläggning
av domstolsärenden.»

I specialmotiveringen anfördes följande.

»I samband med förordade ändringar torde den redaktionella jämkningen
böra vidtagas att nu förekommande hänvisningar till lagen om förmynderskap
utbytes mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i föräldrabalken.

Bland de i 7 § lagen om handläggning av domstolsärenden angivna ärendena
omnämnes icke ärenden angående kvarlåtenskapsskatt. Då lagen om
handläggning av domstolsärenden tillkom, fanns icke kvarlåtenskapsskatt;
denna infördes först genom en förordning den 26 juli 1947, och vid tillkomsten
av förordningen gjordes icke någon ändring i 7 § ärendelagen.
Enligt 31 § protokollskungörelsen skall vid underrätt föras bouppteckningsprotokoll
över ärenden angående bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt,
testamentsbevakning, åtgärder som avses i 9 kap. lagen om arv och
8 kap. lagen om testamente, äktenskapsförord, avhandlingar om lösöreköp
och kallelse å okända borgenärer. Samtliga de i sistnämnda paragraf uppräknade
ärendena med undantag av ärenden angående kvarlåtenskapsskatt
angives även i 7 § ärendelagen.

På sätt kommittén föreslagit bör bland de i detta lagrum uppräknade
ärendena upptagas även de angående kvarlåtenskapsskatt.»

Mellandom.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken äger domstol befogenhet att
uppdela ctl och samma mål på skilda avgöranden. Sålunda kan jämlikt
it Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 sarnl. 1 avd. Nr 25.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

17 kap. 4 §, då till gemensam handläggning är förenade flera käromål som
i förhållande till varandra är fristående, särskild dom, s. k. deldom, meddelas
rörande något av dem; sådan dom kan även förekomma beträffande
viss kvantitativt bestämd del av ett och samma käromål. Ett annat slag av
särskild dom är s. k. mellandom, varom stadgas i 17 kap. 5 §. Mellandom
innebär avgörande av visst käromål, av vars prövning annat i samma rättegång
handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett käromål,
vilken är av betydelse för prövningen av käromålet i övrigt.

Jämlikt 17 kap. 5 § första stycket kan rätten meddela mellandom, då i en
rättegång handlägges såväl talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, som talan, vars prövning beror därav. Mellandomen
avser då den förstnämnda talan. Mellandom kan även meddelas, då
prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som handlägges
i samma rättegång. I sådant fall kan mellandom givas över sistnämnda
talan. Rätten äger i de fall som nu nämnts att, oberoende av parts yrkande,
efter lämplighetshänsyn pröva, huruvida mellandom bör meddelas.

I 17 kap. 5 § andra stycket omnämnes ett tredje fall där mellandom kan
meddelas. Detta fall föreligger, när i ett mål, vari talan föres om fullgörelse,
såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga.
Mellandom kan då givas över skyldigheten att fullgöra, därest det med hänsyn
till utredningen finnes lämpligt, att dessa frågor avgöres var för sig.
Såsom en ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom fordras
i detta fall, att käranden framställer begäran därom.

Enligt 17 kap. 5 § sista stycket äger rätten, då mellandom givits, förordna,
att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

För behandling av sådan del av saken, i fråga om vilken mellandom må
meddelas, kan rätten enligt 42 kap. 13 § utsätta särskilt sammanträde för
muntlig förberedelse. Vidare kan rätten jämlikt 42 kap. 20 § första stycket
utsätta särskild huvudförhandling, oaktat förberedelsen av målet i övrigt
ej avslutats.

Å s. 80—82 i propositionen lämnas en översiktlig redogörelse för kommitténs
ändringsförslag i denna del och för de yttranden som avgivits däröver.

Departementschefen.

»I mål, vari talan föres om fullgörelse och i vilket såväl skyldigheten att
fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga, kan mellandom avseende skyldigheten
att fullgöra meddelas endast i det fall att käranden så begärt. Kommittén
har förordat införande av en rätt även för svaranden att i detta fall
framställa begäran om mellandom. Svarandens rätt skall enligt förslaget
dock vara mera begränsad än kärandens, då på svarandens begäran och mot
kärandens bestridande mellandom ej skall få användas med mindre synnerliga
skäl är därtill.

Otvivelaktigt finns fall i vilka det måste anses rimligt att även svaranden

Första lagutskottets utlåtande nr 2b.

har rätt att hemställa att mellandom meddelas beträffande frågan, huruvida
skyldighet att fullgöra föreligger. Detta torde gälla i främsta rummet den
situationen då det framstår som åtminstone i hög grad tveksamt, om fullgörelseskyldighet
över huvud föreligger, samt utredningen beträffande fullgörelsens
storlek kan väntas bli vidlyftig och käranden ej kan anses solvent
för den ersättning för rättegångskostnader, som vid ett ogillande av käromålet
kan bli tillerkänd svaranden.

Samtidigt bör emellertid beaktas, att medgivande av en rätt för svaranden
att i fall varom nu är fråga påkalla mellandom kan utnyttjas på obehörigt
sätt och till men för käranden. Meddelandet av mellandom och särskild
fullföljd mot denna k,m medföra att målets slutliga avgörande fördröjes.
Det kan därför ej uteslutas att stundom svarandens begäran om mellandom
bottnar i en önskan att förhala avgörandet. Han kan ha ett intresse därav ur
flera synpunkter. Sålunda kan han vinna uppskov med den prestation, som
målet avser. Det bör också beaktas att genom dröjsmålet kärandens möjligheter
att förebringa bevisning i återstående del av målet kan försvåras.

Med hänsyn till att det städse ankommer på rätten att pröva huruvida
mellandom lämpligen kan givas finnes emellertid en möjlighet att beakta
de olägenheter som en mellandom skulle medföra för käranden. Jag är därför
beredd förorda införandet av en rätt för svaranden att påkalla mellandom.
Dock vill jag understryka, att begäran om mellandom, som gjorts av
svaranden men bestritts av käranden, icke bör bifallas med mindre synnerliga
skäl därför föreligger. Uttrycklig bestämmelse härom torde såsom kommittén
föreslagit böra upptagas i lagtexten.

Genomförandet av den nu förordade reformen påkallar ändring i 17 kap.
5 § rättegångsbalken.»

Forum för genkäromål i äktenskapsmål.

Gällande rätt.

I 14 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om förening av
tvistemål. I 14 kap. 3 § stadgas, att om svaranden vill till gemensam handläggning
väcka talan mot käranden angående samma sak eller sak, som har
gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot
kärandens, och det sker före huvudförhandlingen, skola målen handläggas
i eu rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.
I 14 kap. 7 § angives de allmänna förutsättningarna för förening
av mål enligt de föregående paragraferna. Sålunda föreskrives, alt mål ej
må förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig
samt för målen samma rättegångsform är tillämplig.

För att underlätta förening av genkäromål med huvudkäromål har i 10
kap. 14 § andra stycket stadgats, att genkäromål skall upptagas av den
rätt, som upptagit huvudkäromålet. Detta stadgandes tillämplighet är emellertid
i vissa fall begränsad. Sålunda angives i 10 kap. 17 § första stycket,
att rätten ej på grund av vad i 10 kap. stadgas är behörig att upptaga vissa
angivna grupper mål, däribland äktenskapsmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Äktenskapsmål är enligt 15 kap. 1 § giftermålsbalken mål, däri tvisten är
huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, samt mål
om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Bestämmelser
om forum i dylika mål är upptagna i 4 § samma kapitel.

Å s. 84 och 85 i propositionen lämnas en översiktlig redogörelse för kommitténs
förslag i denna del och yttrandena däröver.

Departementschefen.

»Har två makar hemvist å olika orter och lyder dessa under skilda domstolar,
blir i äktenskapsmål forum i regel för den ene maken vid en domstol
och för den andre vid en annan. Om emellertid den ene maken instämt äktenskapsmål
mot den andre till en domstol och om även denne vill väcka
talan i äktenskapsmål mot den förre, bör såsom kommittén uttalat sistnämnda
mål kunna upptagas vid samma domstol. Frågan huruvida gällande rätt
giver möjlighet härtill har i praxis besvarats olika. En förtydligande lagregel
torde därför böra införas. Då forumfrågan beträffande äktenskapsmål är uttömmande
reglerad i 15 kap. giftermålsbalken synes förtydligandet lämpligen
böra ske på det sättet att till 15 kap. 4 § första stycket nämnda balk
fogas en ny punkt av innehåll, att om ena maken väckt talan mot andra
maken vid behörig domstol, denne städse skall äga till gemensam handläggning
väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.»

Lagrådet.

Vid ärendets behandling i lagrådet framställdes vissa erinringar mot det
till lagrådet remitterade förslaget. Dessa erinringar har beaktats i propositionen.

Utskottet.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade översikten över det förevarande
lagärendets tillkomsthistoria begärde riksdagen år 1950 en utredning
för att med beaktande av dittills vunna erfarenheter av den nya processordningens
praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar
i skilda detalj bestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar.
I det utlåtande från första lagutskottet (nr 23), som låg till grund för riksdagens
begäran, betonades starkt att det icke kunde komma i fråga att rucka
på de grundläggande principerna för den nya processordningen utan endast
att revidera smärre detaljer. I anslutning härtill framhöll utskottet, att såvitt
anginge bestämmelser reglerande det processuella förfarandet, den största
försiktighet och återhållsamhet måste iakttagas vid en revision, då nämligen
de olika stadgandena stode i sådant nära samband med varandra, att
även en till synes obetydlig ändring kunde få vittgående, icke önskvärda
konsekvenser. Utskottet upptog vidare i sitt utlåtande till granskning skilda

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

ändringsförslag som från olika håll framförts och angav vissa riktlinjer för
en blivande utredning.

I förevarande proposition framlägges nu sådana ändringsförslag på skilda
områden av processrätten, vartill den alltjämt pågående utredningen givit
anledning. De flesta av de framlagda förslagen rör isolerade detalj spörsmål,
men vissa föreslagna ändringar, som här nedan skall närmare upptagas, rör
även vid frågor av mera principiell natur.

Det är naturligt att man vid sina strävanden att genom detaljreformer
i processordningen förenkla och förbilliga rättegångsförfarandet upptagit till
övervägande att utvidga användningen av institutet strafföreläggande. Genom
en reform i denna riktning avlastas arbete från domstolarna och även
i viss mån från åklagarna, då dessa slipper inställa sig inför rätta. När
utskottet i sitt förutberörda utlåtande vid 1950 års riksdag övervägde olika
förslag till ändringar i rättegångsbalken, behandlade utskottet även denna
fråga. Utskottet fann därvid särskilt böra övervägas, om icke institutets begränsning
till personer, som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas.
Vidare ansåg utskottet vissa skäl tala för att utvidga institutets tillämpningsområde
även till brott, där fängelse visserligen inginge i latituden men sällan
eller aldrig ådömdes. Det framhölls dock i utlåtandet, att inom utskottet
anförts betänkligheter mot en sådan lösning.

Det i propositionen framlagda förslaget överensstämmer så till vida med
de av utskottet tidigare skisserade ändringarna, att 18-årsgränsen borttages.
Härigenom vinnes, att de unga personer varom här är fråga kan undgå lagföring
inför domstol, då de begår bagatellartade förseelser. Den nuvarande
ordningen har för sådana fall icke tett sig rimlig, då den kunnat ge intryck
av att man genom domstolsförfarandet önskade åstadkomma ett mera ingripande
förfarande för underåriga än för vuxna. Det har visserligen mot
ett slopande av 18-årsgränsen invänts, att det vore risk för att underåriga
ej kunde bedöma innebörden av dem förelagda strafförelägganden. Med hänsyn
till den enkla beskaffenhet av de förseelser varom här är fråga bör emellertid
dessa farhågor icke överdrivas.

I propositionen föreslås vidare, att strafföreläggande i framtiden skall få
avse högst fyrtio dagsböter i stället för såsom för närvarande högst tjugu.
Däremot tillbakavisas tanken att använda strafföreläggande även vid brott,
varå kan följa fängelse. Vid övervägande av i dessa hänseenden lämpliga
begränsningar av strafföreläggandeinstitutet bör man, såsom klargöres i propositionen,
fasthålla att strafföreläggande ger mindre starka garantier än ett
domstolsförfarande för ett objektivt riktigt avgörande, då processmaterialet
icke framlägges vid ett kontradiktoriskt förfarande. Ehuru strafföreläggande
utmärkt väl lämpar sig för användning vid förseelser av så enkel beskaffenhet,
att bedömandet kan ske mera schematiskt, kan det därför innebära
vissa risker att eftergiva kravet på domstolsprövning i mål, vars bedömande
fordrar hänsynstagande till ett vidare faktumkomplex. Utskottet
delar därför departementschefens uppfattning, att strafföreläggande endast

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

bör användas vid egentliga ordningsförseelser, och detta ställningstagande
synes föranleda, att strafföreläggande ej bör ifrågakomma vid brott, som kan
medföra frihetsstraff. Däremot torde några betänkligheter ej behöva möta
mot det i propositionen framlagda förslaget att höja gränsen för det antal
dagsböter, som må åläggas i strafföreläggandets form. Den förebragta utredningen
synes nämligen ge vid handen, att för vissa ordningsförseelser
straffet regelmässigt ligger över tjugu dagsböter. Även för sådana förseelser
bör strafföreläggande lämpligen kunna komma till användning och en förskjutning
av gränsen till fyrtio dagsböter bör ej möta betänkligheter.

Under avsnittet »Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt» föreslås
i propositionen ändringar i gällande domförhetsregler för såväl häradsrätt
som rådhusrätt. Enligt gällande rätt är häradsrätt domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare, då målet endast rör ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter. I propositionen föreslås,
att underrätterna i denna mindre sammansättning skall äga handlägga även
andra brottmål, såframt i det särskilda fallet svårare straff än böter ej finnes
ifrågakomna. Därjämte föreslås den ändringen av gällande bestämmelser,
att underrätterna skall i denna sammansättning även äga pröva enskilt
anspråk i anledning av brottet. De i anledning av propositionen väckta motionerna
berör alla det avsnitt varom nu är fråga. Motionärerna delar uppfattningen,
att en utvidgning av underrätternas behörighet i deras mindre
kvalificerade sammansättning bör komma till stånd, men i motionerna påtalas,
att enligt det av departementschefen förordade förslaget skulle i rådhusrätterna
bevisprövning i alltför stor utsträckning komma att överföras
å ensamdomare. Motionärerna önskar därför modifiera de föreslagna domförhetsreglerna
på så sätt, att domare med tremansnämnd respektive ensamdomare
ej skall äga handlägga mål, där på visst sätt angiven bevisning upptages.
I motionerna I: 535 och II: 685 avses, att mål sålunda skall undantagas
från handläggning av domare med tremansnämnd respektive ensamdomare,
då vittne eller sakkunnig höres, medan enligt motionerna I: 534
och II: 684 allt upptagande av muntlig bevisning bör tillerkännas sådan
verkan. Av motiveringen i motionerna I: 534 och II: 684 framgår, att motionärerna
med uttrycket muntlig bevisning avser, att även hörandet av en
målsägande skall kvalificera ett mål för handläggning i fullsutten rätt.

Det torde råda allmän enighet om att det bland de mål som enligt gällande
domförhetsregler i rådhusrätt måste handläggas av tremansrätt finnes
ett stort antal av så enkel beskaffenhet, att de väl lämpar sig för handläggning
av ensamdomare. Av denna typ är exempelvis ofta enklare mål om
olovlig spritinförsel. Även vissa trafikförseelser är otvivelaktigt så bagatellartade,
att de kan överföras å ensamdomare. Det kan därför uppfattas såsom
en onödig omgång, när i rådhusrätt tre jurister nödgas deltaga i avgörandet
av mål av denna typ. Såsom framhållits i propositionen orsakas dessa
förhållanden av de vida straffskalorna. Vid sidan av det så gott som undantagslöst
använda bötesstraffet har nämligen i straffskalorna för många

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

enkla förseelser upptagits även frihetsstraff. Detta har uppenbarligen skett
med hänsyn till möjligen uppkommande särfall, men dessa har icke bestämts
genom något särskilt rekvisit. Det är med hänsyn till det anförda naturligt,
att man upptagit till övervägande att ändra domförhetsreglerna på så sätt,
att i rådhusrätt ensamdomare får rätt att handlägga mål om ansvar för brott,
varå kan följa även urbota straff.

I sitt förutnämnda utlåtande år 1950 upptog utskottet även frågan om
omvandling av vissa tremansmål till ensamdomarbrottmål. I detta hänseende
uttalade utskottet, att det vore tveksamt, huruvida någon ändring borde
göras i reglerna om stadsdomstolarnas sammansättning. I vart fall, förklarade
utskottet vidare, borde ensamdomare ej äga ådöma frihetsstraff. Att
utskottet sålunda oaktat skälen för en utvidgning av ensamdomarkompetensen
stannade i tveksamhet förklaras av det vanskliga i att på ett lämpligt
sätt avgränsa ensamdomarens kompetens. Såsom utskottet ytterligare framhöll,
får det nämligen anses uteslutet att ge ensamdomare behörighet att utdöma
frihetsstraff, och därest man önskar utvidga behörigheten för ensamdomare,
ställes man därför inför svårigheterna att finna en domförhetsregel,
efter vilken man kan sortera målen om ansvar för sådana brott, varå
kan följa såväl böter som frihetsstraff. Då i propositionen anvisas den lösningen,
att ensamdomare skall äga handlägga alla sådana mål, om i det särskilda
fallet svårare straff än böter ej ifrågakommer, erfordras därför en
förprövning från domarens sida, varigenom denne gör klart för sig huruvida
det finnes anledning att ifrågasätta svårare straff än böter eller ej. Såsom
framhålles i propositionen möter betänkligheter mot en domförhetsregel,
som förutsätter sådan förprövning av målet. Det torde dock såsom departementschefen
uttalar i allmänhet lätt kunna skönjas, huruvida frihetsstraff
kan ifrågasättas för en åtalad gärning eller ej, och utskottet finner
därför, att de betänkligheter, som i nu förevarande hänseende kan anföras
mot den föreslagna lagregeln, bör kunna skjutas åsido.

Med hänsyn till det starka ingrepp i en persons liv som göres genom en
dom å frihetsstraff och till den allvarliga förkastelsedom över ett handlingssätt
som samhället därigenom uttalar har det varit naturligt att kräva att en
sådan dom alltid skall framgå som ett resultat av flera personers sinsemellan
jämförda uppfattningar och värderingar. Det bör emellertid framhållas
— såsom skett i ett flertal remissyttranden — att man genom en gränsdragning
efter de hållpunkter som markeras av högre eller lägre straff icke skiljer
de mål som är svårare att bedöma från de i detta hänseende lättare. Den
frågan uppställer sig därför huruvida man även efter sådana grunder bör
begränsa tremansnämndens respektive ensamdomarens kompetens. Vad som
i sådant avseende framför annat är ägnat att inge betänkligheter är att å
ensamdomare överföra bevisprövning. En i rättegångsbalken antagen grundsats
är nämligen att bevisprövning bör åvila antingen ett juristkollegium
eller juristdomare jämte nämnd. Denna grundsats har klart uttryckts i propositionen
nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.
Efter att där ha nämnt, att förslag framställts om rådhus -

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

rättens organisation som enmansdomstol, fortsatte departementschefen (s.
128): Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas
som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen
ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och
grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess
resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och
samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag
är eljest alltför stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna,
som underrättens bevisningsresultat äger, framstår i än högre grad
vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största
möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma,
torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av
nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten.

De sålunda utvecklade principerna, vilka ej föranledde erinran från riksdagen,
ligger till grund för den senare antagna rättegångsbalken. Det kan ej
göras gällande, att man gjort avsteg härifrån genom den regel som f. n. medger,
att vissa brottmål handlägges av ensamdomare. Visserligen grundas
denna domförhetsregel endast på brottets typiska svårhetsgrad utan att direkt
beakta huruvida bevisprövning förekommer eller ej. Men genom att behörigheten
för ensamdomare är så snävt begränsad som f. n. är fallet, kommer
ensamdomare att så gott som uteslutande handlägga mål av typen ordningsförseelser
där regelmässigt bevisning ej förekommer. Antages emellertid
den i propositionen föreslagna domförhetsregeln kommer mål i helt annan
utsträckning och av helt annan beskaffenhet att kunna avdömas av ensamdomare.
Beträffande den kvantitativa fördelningen av målen mellan tremansrätt
och ensamdomare innebär den föreslagna reformen en så fullständig
omvandling, att en sakkunnig remissinstans (stadsdomarna) beräknat,
att över 90 procent av de nuvarande tredomarbrottmålen skulle kunna komma
att handläggas av ensamdomare. Och vad angår beskaffenheten av de
överförda målen kommer bland dem att finnas åtskilliga angående brott,
vars bedömande typiskt sett är förenad med vansklig bevisprövning. Bland
sådana måltyper utgöres den största av trafikmålen. Vidare må nämnas mål
angående lindrigare misshandel och om tukt och sedlighet sårande gärning.
I sådana mål uppkommer ofta bevisfrågor av ytterligt svårbedömbar natur,
såsom när i ett misshandelsmål prövningen gäller, huruvida rätt till nödvärn
förelegat eller överskridits, eller när i ett mål om sedlighetsbrott fråga
uppkommer om tilltron till ett barns utsaga. Men i de flesta fall kan dessa
brott sonas med böter och enligt den föreslagna lagregeln kommer de i sådana
fall att i rådhusrätt kunna dömas av ensamdomare.

Det är uppenbart, att de påtalade konsekvenserna av den föreslagna domförhetsregeln
icke låter sig förena med den angivna grundsatsen, att bevisprövning
bör ankomma på flera domare. Det understrykes emellertid i
propositionen, att den förordade behörighetsregeln icke utgör hinder för
att domstolen bar mer kvalificerad sammansättning, och det framhålles,
att denna möjlighet bör utnyttjas så snart detta påkallas av särskilda för -

Första lagutskottets utlåtande nr 25. 41

hållanden. Bland omständigheter, som sålunda gör en mera kvalificerad
sammansättning av rätten lämplig nämnes i propositionen, att i målet förekommer
omfattande bevisvärdering, att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar
eller att målet är vidlyftigt. Departementschefen uttalar sig även
för att i administrativ ordning erinra domstolarna om att beakta, huruvida
mål av här ifrågavarande art med hänsyn till sådana särskilda förhållanden
icke bör prövas av fullsutten rätt, oaktat ensamdomare respektive domare
med tremansnämnd är behörig att upptaga målet. Även om de omständigheter
vinner beaktande som enligt departementschefen sålunda bör kvalificera
ett mål för handläggning av fullsutten rätt, vill det emellertid för
rådhusrätternas del synas som om enligt förslaget bevisprövning skulle i
alltför stor utsträcknig överföras å ensamdomare. Det förhållandet, att ett
mål innehåller bevisprövning skall nämligen enligt propositionen medföia
dess överförande till fullsutten rätt först då bevisvärderingen blir omfattande.
Det använda uttryckssättet ger närmast vid handen, att endast då i
målet Jiöres ett större antal vittnen erfordras, att det upptages av tremansdomstol.
Av de grundprinciper för bevisprövning, vilka kommit till uttryck
i det återgivna departementschefsuttalandet från år 1931 bör emellertid
för rådhusrätternas del följa, att ett mål skall handläggas av fullsutten rätt
i alla de fall, då sanningsprövningen i målet kan sägas innefatta ett vägande
mot varandra av sinsemellan stridiga utsagor. Utskottet vill understryka,
att en reform av ifrågavarande slag icke får medföra, att dessa grundsatser
frångås utan att mål med egentlig bevisprövning alltjämt kommer
att i rådhusrätt handläggas av fullsutten rätt. För häradsrätternas del synes
däremot hinder ej behöva möta mot att anförtro sådan egentlig bevisprövning
åt domare med tremansnämnd, ehuru dock den av departementschefen
angivna begränsningen alltid bör gälla, att mål med mera omfattande
bevisvärdering upptages av domare med stor nämnd.

Enligt den mening varåt utskottet härmed givit uttryck skulle tillämpningen
av den i lagtext fixerade domförhetsregeln komma att avsevärt inskränkas.
Den bristande överensstämmelsen mellan lagens ordalydelse och
dess sålunda angivna, närmare innebörd kan leda till tveksamhet om
vad som faktiskt gäller och det är att befara att domförhetsreglerna
kommer att tillämpas högst olika i skilda domstolar. En sådan löslighet
i regelsystemet medför även svårigheter att fastslå, när en ensamdomare
överskridit sin kompetens i den utsträckning, att missbruket kan
beivras. Allvarliga betänkligheter möter således mot att tillskapa en domförhetsregel
som här föreslås och samtidigt genom allmänna uttalanden förklara,
att denna ej är avsedd att tillämpas i den utsträckning den enligt
sin avfattning äger.

Det ovan förda resonemanget leder närmast till att man såsom motionärerna
föreslår hör i lagtexten föreskriva, att ensamdomare ej äger upptaga
bevisning. Ej heller motionärernas lösning synes emellertid invändningsfri.
Sålunda synes eu domförhotsregel med det innehåll som föreslagits
i motionerna med nödvändighet bil invecklad till sin konstruktion och
alltför stel i tillämpningen.

42 Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Utskottet finner således ej heller den av motionärerna anvisade lösningen
tillfredsställande och anser sig kunna instämma i det av departementschefen
gjorda uttalandet, att de förhållanden som bör kvalificera ett mål
för fullsutten rätt är så växlande från fall till fall, att det knappast låter
sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Utskottet, som år
19o0 ställde sig tveksamt inför tanken att utvidga ensamdomarkompetensen,
finner sig därför böra dra den slutsatsen, att den närmare utredningen
om möjligheterna till sådan utvidgning visar, att det icke låter sig göra att
pa ett tillfredsställande sätt avgränsa de mål, som i och för sig lämpar sig
för handläggning av ensamdomare.

Det må tilläggas, att om man alltjämt vill upprätthålla den principen,
att egentlig bevisprövning bör förbehållas fullsutten rätt den praktiska vinningen
av en reform skulle bli ringa. Ty även om de tredomarbrottmål, vari
vittnesbevisning ej förekommer, kan vara många till antalet, torde de dock
i en rådhusrätt upptaga allenast en så ringa del av den totala handläggningstiden
i fullsutten rätt, att föga arbetsbesparing vore vunnen med allenast
sådana måls överförande till ensamdomare. Att å andra sidan gå längre
och överföra även mål innefattande egentlig bevisprövning till ensamdomare
anser utskottet på anförda skäl icke böra komma i fråga. Det kan ytterligare
framhallas, att den avsevärda utvidgning av ensamdomarkompetensen,
som föreslås genomförd för brottmålens del, bjärt kontrasterar mot den
återhållsamhet, som departementschefen funnit anledning iakttaga, då han
övervägt att till ensamdomare överföra handläggningen av vissa domstolsärenden,
som f. n. måste handläggas av fullsutten rätt. Vid remissbehandlingen
av kommittébetänkandet väcktes i några yttranden förslag om att
till ensamdomare överföra vissa grupper av ärenden, såsom angående adoption
och dödande av förkommen handling i de fall då dessa ärenden ej
vore tvistiga. Departementschefen tillbakavisar emellertid i propositionen
dessa förslag med uttalandet, att dessa ärenden, även då tvist ej föreligger,
ej sällan är av ömtålig natur och finner på grund härav liksom av andra
skäl, att sådana ärenden alltjämt bör avgöras i fullsutten rätt. Utskottet
delar departementschefens sålunda uttalade mening men det är enligt utskottets
mening uppenbart, att de anförda skälen för en mer kvalificerad
bedömning med än större styrka gör sig gällande i fråga om många av de
brottmål som i propositionen föreslås överförda till ensamdomare.

Utskottet delar den såväl i propositionen som i motionerna framförda
uppfattningen, att den överensstämmelse i behörighet, som f. n. upprätthålles
mellan ensamdomare i rådhusrätt och tremansnämnd i häradsrätt
bör bibehållas. Det är emellertid anledning att framhålla, att enligt det
framlagda förslaget kan härigenom de ojämförligt flesta brottmålen i häradsrätt
komma att handläggas med tre i stället för med sju man i nämnden.
Detta kommer att medföra, att det i stor utsträckning blir omöjligt att
i nämnden erhålla den person- och ortskännedom, som alltid betraktats som
ett av häradsnämndens värdefullaste bidrag till rättsskipningen.

Vad sålunda anförts ger vid handen att allvarliga betänkligheter möter

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

mot det framlagda förslaget om utvidgning av behörigheten för tremansnämnd
respektive ensamdomare. Det är emellertid givet, att det i sista
hand blir en avvägningsfråga, huruvida man är beredd att acceptera de påvisade
olägenheterna i hopp om att därigenom kunna verksamt bidraga
till avhjälpandet av brister inom rättegångsväsendet. I propositionen göres
gällande, att en omvandling av tredomarbrottmål till ensamdomarbrottmål
är nödvändig för att avarbeta de avsevärda arbetsbalanser, som uppkommit
i vissa domstolar, främst några större rådhusrätter. Någon utredning angående
i vilken utsträckning sådana förhållanden föreligger lämnas emellertid
ej i propositionen och utskottet hyser viss tveksamhet om behovet av
en reform. Det bör emellertid framför allt understrykas, att även om på något
håll — såsom främst torde vara förhållandet i Stockholms rådhusrätt
—- uppkommit en avsevärd arbetsbalans, får detta icke tagas till intäkt för
en lagstiftning, som för heka landet medför en försämring av gällande ordning.
Med hänsyn till det anförda framstår behovet av en reform icke som
så angeläget, att utskottet kan tillstyrka det framlagda förslaget.

Utskottet vill i detta sammanhang ytterligare tillägga, att de betänkligheter
mot en reform av domförhetsreglerna som ovan anförts i stort sett är
en följd av att man för rådhusrätternas del ställes inför alternativet ensamdomare
eller juristkollegium. De spörsmål som här dryftats skulle komma
i ett annat läge, om man även i de mindre brottmålen sätter lekmän vid
sidan av den ensamme juristdomaren. Denna tanke är icke ny utan som
framgår av det ovan citerade uttalandet i propositionen till 1931 års riksdag
ansåg dåvarande departementschefen, att en minskning av det lagfarna
elementet i rådhusrättsorganisationen förutsatte införande av lekmannanämnd.
I nu förevarande proposition framhålles, att frågan om ökat lekmannainflytande
i rådhusrätterna bör upptagas i ett större sammanhang,
nämligen i anslutning till en utredning om förstatligande av dessa. Det är
tydligt, att en utredning härom kommer att i hela dess vidd ta upp frågan
om rådhusrätternas framtida organisation och i samband därmed även ompröva
spörsmålet om lekmannainflytandet i städernas rättsskipning. Utskottet,
som anser sig ha anledning anta, att en sådan utredning kommer
att inom en snar framtid igångsättas, ser häri ytterligare ett skäl att ej f. n.
genomföra en reform som i så hög grad berör organisationen av rådhusrätterna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka de föreslagna
ändringarna i 1 kap. 5 och 11 §§ rättegångsbalken. Vid denna prövning
bör även 51 § militära rättegångslagen bibehållas oförändrad.

I propositionen föreslås under detta avsnitt regler, som i större utsträckning
än de nu gällande möjliggör att föra anteckningar i stället för protokoll
och att utfärda domar i förenklad form. Förutsättningarna härför anknyter
i den framlagda lagtexten till att underrätten är domför i sin mindre
kvalificerade sammansättning. I denna utformning kommer de föreslagna
reglerna därför att förfalla vid avslag å propositionen i denna del. Det synes
emellertid önskvärt med en reform i den avsedda riktningen och betänklig -

44 Första lagutskottets utlåtande nr 25.

heter synes ej heller behöva möta mot att möjligheterna till s. k. tabelldom
ges ungefärligen det utrymme, som i propositionen synes ha varit avsett.
Det bör således övervägas att i mål rörande allenast ansvar för brott tillåta
användande av tabelldom, då den tilltalade erkänt gärningen och svårare
straff än böter ej ådömes.

I 1950 års utskottsutlåtande diskuterades utförligt frågan om måls avgörande
på handlingarna i hovrätt. Utskottet framhöll därvid, att ett ökat
utrymme för skriftligt förfarande i hovrätt skulle vara ett verksamt medel
för nedbringande av rättegångskostnaderna, men det underströks samtidigt,
att det måste bestämt fasthållas vid att hovrättsprocessen i princip skulle
vara muntlig. Utskottet granskade därefter möjligheterna till olika begränsade
undantag från denna huvudregel. Vid det utredningsarbete som
sedermera bedrivits inom rättegångskommittén har de sålunda skisserade
ändringsförslagen vidare utvecklats och det har för olika fall övervägts att
låta mål i hovrätt avgöras på handlingarna. Kommittén stannade emellertid
för att endast i två olika avseenden föreslå uppmjukningar av muntlighetsprincipen.
Dels förordades en förskjutning från 500 till 1 500 kronor av
den för tvistemålen gällande värdegräns, som omfattar de mål, vilka må avgöras
utan huvudförhandling, därest ej båda parter motsätter sig detta.
Dels föreslogs, att dispositiva tvistemål skulle få på båda parternas begäran
avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten funne uppenbart, att sådan
ej erfordrades. Departementschefen, som ej haft något att erinra mot det
förstnämnda förslaget, har emellertid ej ansett sig böra biträda den senare
av kommittén förordade reformen.

Sasom utskottet år 1950 framhöll synes en höjning av 500-kronorsgränsen
motiverad. Om denna regel skall återfå det innehåll den till följd av penningvärdets
fall förlorat, bör gränsen förskjutas till något över 1 000 kronor.
Betänkligheter torde emellertid ej behöva möta mot den av departementschefen
föreslagna gränsdragningen vid 1 500 kronor.

Utskottet ställde sig ar 1950 välvilligt till ytterligare uppmjukningar av
muntlighetskravet i hovrätt. Till stöd för ett sådant ståndpunktstagande
kan anföras att det otvivelaktigt finns vissa mål, som med lika stor säkerhet
för ett riktigt avgörande skulle kunna avgöras på handlingarna, varigenom
de enskilda parternas processkostnader skulle komma att avsevärt
nedbringas. Den av kommittén verkställda utredningen synes emellertid ge
vid handen, att det är förenat med stora vanskligheter att efter objektiva
normer avgränsa dessa mål. Det kan då synas, som om det av kommittén
föreslagna stadgandet skulle på ett naturligt sätt utskilja åtminstone de
mest utpräglade av de fall där huvudförhandling skulle innebära en onödigt
kostsam och för parterna tyngande procedur. Som departementschefen utvecklar,
kan det emellertid befaras, att de garantier mot missbruk av skriftlighet,
vilka kommittén uppställer, ej är fullt tillfredsställande. Det är sålunda
antagligt, att parterna skall vara benägna att i större utsträckning
önska målets avgörande på handlingarna än som är sakligt befogat. Då det

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

vidare kan befaras, att hovrätten ej alltid har fullgod möjlighet att på handlingarna
bedöma, om huvudförhandling är erforderlig, kan det ej uteslutas,
att även den garanti, som ligger i kravet på hovrättens godkännande av
skriftlig procedur, kan komma att brista.

Utskottet finner sig därför böra instämma i departementschefens slutsats,
att behovet av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke
kan anses vara så stort att det väger tyngre än de risker för en olämplig
utveckling som är förbundna med den ifrågasatta regeln.

De ändringsförslag, som i övrigt framlagts i propositionen, har icke givit
anledning till någon erinran från utskottets sida.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i de genom propositionen framlagda
förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om
ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472) ävensom med avslag å motionerna
I: 534 och II: 684 samt I: 535 och II: 685 — måtte för sin
del antaga

1. följande förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 1
kap. 5 och 11 §§, 6 kap. 1 §, 17 kap.
5 och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§,20 kap.
15 §, 30 kap. 6, 7 och 12 §§, 36 kap.
5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §,
50 kap. 21 och 22 §§, 51 kap. 22 §
samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 48 kap.
5 § samma balk skall upphöra att
gälla.

1 KAP.

5 §■

I tingslag — ---deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 §
1947: G16.

Härigenom förordnas, dels att 17
kap. 5 och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§,
20 kap. 15 §, 30 kap. 7 och 12 §§, 36
kap. 5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap.
4 §, 50 kap. 21 och 22 §§, 51 kap.
22 § samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att 48
kap. 5 § samma balk skall upphöra
att gälla.

SFS 1948: 453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller utom ansvar
för sådant brott även enskilt anspråk
i anledning av brottet, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som anförts
vid åtalets väckande icke ifrågakommer
för gärningen och ej heller
sedermera finnes böra ådömas. Hålles
syn å stället utom huvudförhandling,
vare häradsrätten ock domför
med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele---

inom nämnden.

11 §•

Rådhusrätt vare---nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Rör
mål allenast ansvar för brott, varå
icke kan följa svårare straff än böter,
eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling
och syn å stället rådhusrätt
domför med en lagfaren domare.
Vad nu sagts skall ock gälla
för det fall att i straffsatsen tillika
ingår svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som
anförts vid åtalets väckande icke
ifrågakommer för gärningen och ej
heller sedermera finnes böra ådömas.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 KAP.

1 §•

Protokoll skall —--mål sär skilt.

över handläggning---heller

protokoll.

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt
gärningen, må i sådant mål i stället
för protokoll föras anteckningar enligt
de närmare föreskrifter, som
meddelas av Konungen.

17 KAP.

5 §•

Handläggas i------den talan.

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen
lämpligt, att dessa frågor avgöras var för sig, må på parts begäran särskild
dom givas över skyldigheten att fullgöra; mot kärandens bestridande må sådan
dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då särskild------ — laga kraft.

9 §.

Innan dom---—--stadgar därom.

Då huvudförhandling---— domens meddelande.

Vad nu--—--— muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till
parterna.

Avkunnande av — — -— av fullföljdshänvisning.

19 KAP.

1 §■

Laga domstol — —----sig, behörig.

Är, då --------uppehåller sig.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara
i tvistemål i allmänhet eller rätten i den ort, där den misstänkte mera
varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner det lämpligt.

7 §•

Har, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet, vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt — —---förordnar annat.

20 KAP.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

30 KAP.

6§.

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt
gärningen, må domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts
dom, må ock utfärdas i förenklad
form. Närmare bestämmelser därom
meddelas av Konungen.

7 §.

Innan dom-------stadgar därom.

Då huvudförhandling--— domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas.

Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli.
Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas
till parterna.

Avkunnande av---av fullföljdshänvisning.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

12 §.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten
avvisat ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående
ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part, eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25 —
28 kap., eller bestämt, att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller
till biträde eller försvarare utsett annan, än part föreslagit. Rätten äge, när
skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan
att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning,
förordna, att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke
äger laga kraft.

Är särskild---- den gällande.

36 KAP.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman----iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska eller deras biträden
höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts
dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet
eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde----må yppas.

Utan hinder---två år.

Om tystnadsplikt---särskilt stadgat.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock
ej normerade böter, äge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande
förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Ej må strafföreläggande avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, skall oek
den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. Är fråga om
flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för
alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, om anledning förekommer, att målsägande
finnes.

4 §.

Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken
vunnit laga kraft.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 1 avd. Nr 25.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

49 KAP.

4 §.

Talan mot — — — om rätten.

1. avvisat ombud---eller försvarare;

2. ogillat tredje —--i rättegången;

3. förelagt part — ---eller besiktning;

4. utlåtit sig angående ådömande---vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i---- 25—28 kap.; eller

7. avslagit begäran —---part föreslagit.

Särskild talan-------rätteligen gjorts.

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge---är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till ettusenfemhundra
kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda
parterna begärt sadan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn
icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans
väckande.

Mål, vari---ej erfordras.

För prövning----ej erforderlig.

22 §.

Har hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

Utan hinder--- — äga rum.

51 KAP.

22 §.

Har hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

Utan hinder — — — äga rum.

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

59 KAP.

5 §.

Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall på besvär av
den som föreläggandet avser undanröjas:

1. om godkännandet — —• -—- giltig viljeförklaring;

2. om vid — — —- ogiltigt; eller

3. om föreläggandet---med lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954; dock skall även därefter äldre
lag gälla i fråga om underställning av strafföreläggande, som godkänts
före lagens ikraftträdande.

2. följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 51 och 73 §§
militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 51 och
73 §£ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

51 §.

Avvisas ej----— — •—

--- — genom beslut.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken
stadgas därom att rådhusrätt vid huvudförhandling
jf vissa brottmål är
domför med en lagfaren domare äger
ej tillämpning i mål som avses i
denna paragraf.

(Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 73 § militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472):

Härigenom förordnas, att 73 § militära
rättegångslagen den 30 juni
1948 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet
förövades, den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet
eller rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

3. de här ovan intagna förslagen till dels lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl., dels lag angående
ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag), dels
lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden,
dels ock lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Stockholm den 13 maj 1954.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, fru SjöströmBengtsson,
herr Björnberg, fru Gärde Widemar, herrar Lindgren* och
Franzén*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gustafsson i Borås, Andersson
i Björkäng*, Jacobsson i Sala, fru Löfqvist, fru Eriksson i Stockholm, herrar
Fröding och Lundqvist.

Reservation

av herrar Ahlkvist, Lindgren, Andersson i Björkäng, fru Löfqvist, fru
Eriksson i Stockholm och herr Lundqvist, vilka

a) ansett att utskottets utlåtande, såvitt avser avsnittet »Behandlingen av
mindre brottmål vid underrätt», bort ha följande lydelse:

»Under avsnittet---(lika med utskottet)---fullsutten rätt.

Enligt samstämmig uppfattning finns bland de mål, som gäller ansvar
för gärningar vars straffskala upptager utom böter även svårare straff och
som alltså enligt gällande domförhetsregler i rådhusrätt måste prövas av
rätt med kvalificerad sammansättning, ett betydande antal som utan olägenhet
kan handläggas av ensamdomare. Likaså råder enighet om att en *

Ej närvarande vid uttåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 25. 53

samdomare ej bör äga behörighet att ådöma frihetsstraff. Såsom departementschefen
framhållit måste därför, om en utvidgning av ensamdomares
behörighet skall genomföras, ett särskiljande ske från fall till fall och härför
erfordras en förhandsprövning.

Departementschefen har ingående behandlat frågan om denna förhandsprövning.
En väsentlig förutsättning för att undvika de olägenheter som
kan vara förbundna med en sådan prövning anges vara att gränsen för ensamdomarens
behörighet går mellan ådömande av böter och ådömande av
frihetsstraff. Utskottet finner i och för sig ej anledning till erinran mot vad
propositionen innehåller om förhandsprövningen och anser alltså, att vid
en utvidgning av ensamdomarens behörighet denna bör omfatta ådömande
av böter till obegränsade belopp men ej ådömande av svårare straff än böter.

För avgörandet av frågan om en utvidgning av ensamdomarens behörighet
lämpligen kan ske är emellertid av betydelse även andra omständigheter
än storleken av det straff som man kan anförtro åt ensamdomare att
ådöma. Dessa omständigheter är främst huruvida det är lämpligt och ur
rättssäkerhetssynpunkt betryggande att ensamdomare upptager och prövar
bevisning eller avgör rättsfrågor av mera invecklad och svårbedömbar natur.
Av uttalanden i propositionen framgår, att enligt departementschefens
mening mål, vari påkallas vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning i mera
betydande utsträckning, och mål, som är invecklat, icke bör handläggas
av ensamdomare. På sätt redan i det föregående antytts har i de i anledning
av propositionen väckta motionerna starkt betonats att ensamdomare
ej bör äga upptaga bevisning.

Utskottet vill framhålla att rättegångsbalken vilar på den principen att
vid prövning av bevisning rätten skall bestå av flera lagfarna domare eller
ock en lagfaren domare jämte nämnd. Denna princip har dock ej upprätthållits
undantagslöst. Sålunda föreligger för rådhusrätt med en lagfaren
domare för närvarande behörighet att pröva mål om ansvar för brott, varå
ej kan följa svårare straff än böter, oavsett hur omfattande bevisning som
förekommer i målet. Såvitt angår tvistemålen ger förarbetena till rättegångsbalken
vid handen, att hinder ej möter mot att till huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen — då såväl häradsrätt som rådhusrätt
är domför med en lagfaren ledamot — utsätta mål, som kräver bevisning,
blott denna icke är mera vidlyftig.

De i motionerna framförda förslagen att vid en utsträckning av ensamdomares
behörighet genom uttryckliga förbud för honom att upptaga bevisning
helt eller av visst slag trygga upprätthållandet av grundprincipen, att
bevisning bör prövas av mer än en domare, är alltså väsentligt snävare än
den ordning som i likartade fall nu gäller. Utskottet anser sig därför ej kunna
biträda nämnda förslag och detta så mycket mindre som de endast tager
sikte på den ena av de två viktigaste omständigheterna som kan påkalla
att ett mål ej bör handläggas av ensamdomare, nämligen att prövning av
bevisning förekommer. Förslagen i motionerna anvisar ingen väg att lösa

54 Första lagutskottets utlåtande nr 25.

det lika viktiga problemet hur man skall säkerställa att en svårbedömbar
och invecklad rättsfråga kommer att prövas av mer än en domare.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att frågorna, huruvida
bevisningen är av den omfattning och rättsfrågan av den invecklade karaktär
att prövningen bör ankomma på mer än en domare, växlar från fall till
fall på sådant sätt, att det knappast är möjligt att låta dem komma till
uttryck i en lagregel. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid en utvidgning
av ensamdomares behörighet anförtro åt domaren att från fall till fall
tillse att de grundläggande principerna att mera vidlyftig bevisning och svårare
rättsfrågor prövas av rätt i vilken sitter mer än en domare följes. Propositionens
lagförslag har också den utformningen, att utan hinder av att
målet faller under ensamdomares behörighet, även domstol med mer kvalificerad
sammansättning äger upptaga detsamma. Enligt utskottets mening
kan med förtroende uppdragas åt domaren att i enlighet med rättegångsbalkens
grundläggande principer bestämma huruvida visst mål skall handläggas
av ensamdomare eller av rätt med mer kvalificerad sammansättning.
Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att sådan bestämmanderätt redan
enligt gällande ordning föreligger då det gäller att avgöra huruvida tvistemål
lämpligen kan handläggas vid huvudförhandling i omedelbart samband med
förberedelsen och sålunda indirekt om målet skall prövas av en eller flera
domare. Ehuru avsikten är att sådan huvudförhandling skall få förekomma
endast under vissa betingelser, innehåller lagen intet om dessa utan ger
domaren formell möjlighet att utsätta vilket tvistemål som helst till omedelbar
huvudförhandling under den enda förutsättningen att parterna det medgiver.
Erfarenheten torde emellertid visa att denna förutsättning knappast
är en garanti för att målet hänskjutes till rätt med flera domare. Bestämmelsen
om parternas medgivande torde nämligen oftast verka i motsatt riktning
därigenom att parterna utan tillräckliga skäl begär omedelbar huvudförhandling
och tvingar domaren att för att rätt tillämpa lagstiftningen gå
emot deras önskemål. Så som förfarandet i brottmålen är uppbyggt uppkommer
svårighet av denna art i regel icke i de fall varom nu är fråga.

Till stöd lör sin ståndpunkt att bestämmanderätten i fråga om domstolens
sammansättning i förevarande fall utan olägenhet kan tillerkännas
domaren vill utskottet också hänvisa till att lagrådet vid sin granskning
av förslaget lämnat nämnda princip helt utan erinran. Lagrådets uppfattning
i frågor av denna art bör uppenbarligen tillmätas stor betydelse.
Lagrådet har nämligen alldeles särskilda förutsättningar att bedöma huruvida
en viss ordning på en punkt i rättegångsförfarandet är ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet, som anser förslaget
om utvidgning av behörigheten för ensamdomare i rådhusrätt böra leda
till en önskvärd effcktivisering av rådhusrätternas arbete, sig böra tillstyrka
förslaget.

Efter detta ståndpunktstagande finner utskottet ej anledning till erinran
mot förslaget till en motsvarande utvidgning av behörigheten för härads -

Första tagutskottets utlåtande nr 25.

rätt med tre i nämnden och ej heller mot förslaget till jämkning av 51 §
militära rättegångslagen.

Mot förslaget till utvidgning av möjligheterna att använda systemet att
föra anteckningar i stället för protokoll samt att utfärda domar i förenklad
form har utskottet ej funnit anledning till erinran.»

h) funnit att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:534 och
11:684 samt 1:535 och 11:685, bifalla förevarande proposition,
nr 200.

Innehållsförteckning.

Sill.

Inledning .................................................... 15

Strafföreläggande ............................................ 16

Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.................. 18

Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt ................ 24

Vistelseforum i brottmål ...................................... 26

Tystnadsplikt för tandläkare .................................. 28

Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel .............. 29

Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut................ 31

Vissa frågor om domförlieten i domstolsärenden ................ 32

Mellandom .................................................. 33

Forum för genkäromål i äktenskapsmål ........................ 35

Lagrådet .................................................... 36

1''tskottet .................................................... 36

Reservation .................................................. 52