Första lagutskottets utlåtande nr 25
Utlåtande 1950:L1u25
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av reglerna
om summa revisibilis.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 385, vilken behandlats av
första lagutskottet, ha herrar Lindberg och Hansson i Skediga hemställt,
»att riksdagen måtte företaga sådan ändring av 54 kap. rättegångsbalken,
att reglerna om summa revisibilis upphävas».
Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Gällande bestämmelser.
Genom 54 kap. 9 § rättegångsbalken har fullföljd av talan mot hovrätts
dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, gjorts
beroende av att högsta domstolen meddelat den klagande parten tillstånd till
fullföljd (prövningstillstånd), såvitt ej fråga är om talan, som i mål om
allmänt åtal föres av riksåklagaren eller av justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman. Enligt 10 § samma kapitel
må prövningstillstånd meddelas allenast på följande grunder, nämligen
1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga (s. k.
prejudikat- eller intressedispens); eller
2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit,
eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma
till talans prövning (s. k. ändringsdispens).
Ändringsdispens må dock jämlikt 12 § första stycket samma kapitel icke
meddelas part i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan
skattas i penningar, om värdet av vad parten tappat i hovrätten uppenbart
icke uppgår till 1 500 kronor.
I andra stycket av samma paragraf stadgas hinder för att erhålla ändringsdispens
i vissa brottmål. Sådant hinder föreligger för målsägande, om
icke hans talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan följa. Beträffande
tilltalad föreligger dylikt hinder, om icke talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller ock annat brott och den tilltalade
förklaras straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit
anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart
i penningar ej under 1 500 kronor eller ock blivit fälld till vite ome1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 25.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
delbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny
minsta tid för förvaring eller internering.
I 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § stadgas, att kärande respektive klagande,
som anser, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1. i
revisions- respektive besvärsinlagan bör närmare angiva de omständigheter
han åberopar till stöd härför.
I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta
domstolens prövning, skola enligt 3 kap. 6 § tre ledamöter deltaga. I 7 §
samma kapitel stadgas vidare, att om skiljaktiga meningar förekomma, huruvida
prövningstillstånd skall meddelas, tillstånd skall beviljas, om två
ledamöter äro ense därom eller, i fråga om ändringsdispens, någon ledamot
finner tillstånd böra meddelas.
Slutligen må erinras om den skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift, 150
kronor, och lika stort belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart,
som stadgas i 54 kap. 17 §. Från nedsättningsskyldighet är kronan fri, så
ock i brottmål åklagare samt tilltalad, som i målet hålles häktad. Annan tilltalad,
som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, skall vara fri från
nedsättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning
erfordras icke, om enskild motpart ej finnes. Nedsättningsskyldig part
kan enligt närmare regler i 18 §, genom att styrka fattigdom, få fullfölja
talan utan hinder av att han icke förmår fullgöra nedsättningsskyldighet.
Historik.
Beträffande frågans utveckling före nya rättegångsbalkens antagande
får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 11 till 1948 års riksdag.
Genom lag den 11 maj 1945 om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag, som trädde i kraft den 1 juni 1945, bragtes nya rättegångsbalkens
regler om begränsning i fullföljdsrätten med vissa jämkningar förskottsvis
i tillämpning. Syftet med denna åtgärd var, att till den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande åstadkomma en önskvärd minskning av högsta domstolens
arbetsbalans.
I en vid 1948 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 67, av
herr Hansson i Sltediga yrkades, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av 54 kap. 12 § rättegångsbalken, att paragrafens första stycke utgår.
Utskottet avstyrkte i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 11, bifall
till motionen. Därvid yttrade utskottet:
De nuvarande reglerna i 54 kap. rättegångsbalken om fullföljd av talan
mot hovrätts dom och beslut, då talan rör penningar eller sådant, som kan
skattas i penningar, kunna sägas innebära, att fullföljden till högsta domstolen
i dylika fall är begränsad på två sätt, nämligen dels genom reglerna
om prövningstillstånd i 10 §, dels ock genom bestämmelserna om summa
revisibilis i 12 § första stycket.
De ifrågavarande inskränkningarna i fullföljdsrätten, som tillkommit vid
olika tidpunkter, ha föranletts av nödvändgheten att begränsa högsta domstolens
arbetsbörda. Detta har möjliggjorts genom att vissa mål och ärenden
icke tillåtas komma under högsta domstolens prövning. Sedan gammalt har
emellertid i vårt land möjligheten att få sin sak prövad av Kungl. Maj:t
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
3
uppfattats som en allmän medborgerlig rättighet. De avsteg från denna
grundsats, som omständigheterna tvingat fram, ha gjorts med viss tvekan.
Ännu är omöjligt att säga i vad mån högsta domstolens arbetsbörda kan
komma att påverkas av den nya processordningen. Skulle det visa sig, att
rättegångsreformen leder till en mera avsevärd minskning av antalet mål,
som dragés under högsta domstolens prövning, och till en lindring i domstolens
arbetsbörda över huvud, bör enligt utskottets mening tagas under övervägande
om och i vad mån nu gällande begränsningar i rätten att fullfölja
talan till högsta domstolen kunna mildras.
Verkningarna av tänkbara ändringar i reglerna om begränsning av fullfölj
dsrätten kunna icke överblickas förr än rättegångsbalken varit i kraft
under så lång tid, att närmare erfarenheter vunnits av densamma. Vidare
överväganden i frågan måste därför anstå ännu någon tid.
I en vid utlåtandet fogad reservation av herr Lindberg uttalades, att utskottet
bort hemställa att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående sådan ändring av 54 kap. rättegångsbalken,
att reglerna om summa revisibilis upphävas. Till stöd härför anfördes, att
bestämmelserna om summa revisibilis innebure ett avsteg från grundsatsen,
att alla medborgare skola ha möjlighet att i sista hand få sin sak prövad
av Kungl. Maj :t. Ifrågavarande lagregler utgjorde också ett avsteg från
principen om allas likhet inför lagen. På grund av olika omständigheter
hade bestämmelserna om summa revisibilis i avsevärd grad förlorat sin fullföljdsbegränsande
betydelse under senare tid. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida dessa regler icke nu kunde avskaffas.
Vid frågans behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan, i andra
kammaren efter votering, varvid 100 röster avgåvos för utskottets förslag
och 86 för reservationen; 15 ledamöter avstodo från att rösta.
Högsta domstolens arbetsbörda m. m.
Utskottet har införskaffat vissa statistiska uppgifter rörande högsta domstolens
arbetsbörda och av hovrätterna avgjorda mål. Uppgifterna äro fogade
såsom bilagor vid utlåtandet (tabellerna i—5). De avse dels åren
1943—1947 och dels 1949. För sistnämnda år lämnas uppgifter allenast
såvitt angår mål, som handlagts enligt nya rättegångsbalken, d. v. s. sådana,
vari underrätt meddelat dom eller beslut efter den 1 januari 1948.
I högsta domstolen ha åtskilliga mål under år 1949 behandlats enligt förul
gällande rättegångsordning. Beträffande högsta domstolens arbetsbörda må
även erinras om att uppgifterna endast redovisa sådana mål, vilka genom
ordinära rättsmedel bragts under domstolens prövning, och sålunda icke
resningsansökningar och nådemål.
Arbetsbalansen i högsta domstolen, som vid utgången av år 1944 var 843
mål och ärenden, har successivt minskats. Den 15 augusti 1947 var den 617,
ett år senare 570 och den 31 maj 1949 324 mål och ärenden. Denna balans
har i årets statsverksproposition (Bil. 4, s. 10) av föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, angivits vara av normal storlek. Arbetsbalansens
nedbringande har möjliggjort en från mitten av år 1949 skeende
minskning av antalet extra revisionssekreterare, vilket tidigare ökats för ba
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
lansens avarbetande. I dessa frågor får utskottet hänvisa till ovannämnda
statsverksproposition samt statsverkspropositionerna till 1948 års riksdag
(Bil. 4, s. 12 ff.) och 1949 års riksdag (Bil. 4, s. 10 ff.).
Ytterligare må nämnas, att antalet mål, i vilka högsta domstolen under
1949 hållit huvudförhandling, uppgår till 76.
Utskottet.
Reglerna i 54 kap. rättegångsbalken innebära, att talan emot hovrätts
dom — med ett fåtal undantag — icke må komma under högsta domstolens
prövning med mindre samma domstol meddelat prövningstillstånd.
Sådant tillstånd är som ovan nämnts av två slag, s. k. prejudikat- eller
intressedispens, som meddelas om för enhetlig lagtolkning eller rättstilllämpning
är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller
om parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse
utöver det mål, varom är fråga, samt s. k. ändringsdispens, som meddelas,
om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit,
eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till
talans prövning. De i förprövningen deltagande tre justitieråden ha sålunda
i allmänhet i första hand att undersöka om anledning förekommer till ändring
i hovrättens domslut. För att prejudikat- eller intressedispens skall erhållas
erfordras att två justitieråd äro ense därom. Ändringsdispens beviljas,
om icke samtliga de i förprövningen deltagande justitieråden, d. v. s. lika
mänga som majoriteten på en avdelning i högsta domstolen, rösta däremot.
Vissa mål äro emellertid genom bestämmelserna om summa revisibilis
och däremot svarande regler beträffande brottmålen försatta i en undantagsställning.
Dessa särskilda bestämmelser avse sådana tvistemål, i vilka
talan rör penningar eller sådant som kan skattas i penningar och värdet
av vad parten lappat i hovrätten icke uppgår till 1 500 kronor; med uttrycket
summa revisibilis avses detta belopp. Beträffande nu nämnda mål meddelas
prövningstillstånd endast då förutsättningar finnas för prejudikatoch
intressedispens. Förprövningen inskränker sig på grund härav såvitt
angår dessa mål till en undersökning huruvida sådant fall föreligger.
Inskränkningarna i rätten att fullfölja talan hos högsta domstolen ha
föranletts av nödvändigheten att begränsa domstolens arbetsbörda. Reglerna
om summa revisibilis och däremot svarande regler för brottmålen ha
gällt sedan 1915. Förprövningen i övrigt infördes med nya rättegångsbalken.
Förarbetena till de 1915 införda fullfölj dsinskränkningarna utvisa, att
dessa inskränkningar väckte starka betänkligheter. Särskilt gällde detta tvistemålen.
Man erinrade om att bestämmelserna i ämnet icke överensstämde
med den uppfattning rörande parters rättigheter i fullföljdshänseende, som
hos landets befolkning allmänt gjorde sig gällande, samt att reglerna kunde
synas skapa en olikhet inför lagen. Under diskussionerna i förevarande fråga
har vidare anförts, att ett mindre penningbelopp för många parter ofta
hade större betydelse än ett högre belopp för andra.
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
5
Man kan peka på åtskilliga omständigheter, varigenom olägenheterna för
den rättssökande allmänheten av reglerna om summa revisibilis blivit mindre
än vad de voro vid dessa reglers införande år 1915. Den efterföljande tiden
har medfört åtskilliga reformer i fråga om såväl förfarandet som domstolarnas
organisation, vilka bidragit till att öka säkerheten i de lägre instansernas
avgöranden. Viktigast har härvid varit införandet av nya rättegångsbalken.
Skillnaden mellan de av reglerna om summa revisibilis berörda målen och
övriga mål har vidare blivit mindre märkbar, sedan även de senare målen
som regel blivit underkastade fullföljdsprövning. Beloppet av 1 500 kronor
har till följd av penningvärdets fall nu betydligt lägre realvärde än 1915.
Även den genom rättegångsreformen inträdda ökningen av processkostnaderna
har sannolikt bidragit till att avhålla parter från att draga tvister, som
röra mindre värden än 1 500 kronor, inför den högsta instansen.
De principiella invändningarna mot ifrågavarande undantagsregler kvarstå
emellertid. Den nuvarande ordningen med förprövning i skilda former
för olika mål har också medfört en anmärkningsvärd inveckling av reglerna
om fullföljd till högsta domstolen. När bestämmelserna om summa revisibilis
infördes, skedde detta för att bemästra ett nödläge i form av en alltför stor
arbetsbalans hos högsta domstolen, för vilket andra botemedel icke ansågos
stå till buds. Det ligger då i sakens natur, att dylika regler icke böra bibehållas
längre än som är nödvändigt.
Så länge den äldre ordningen för fullföljd av talan till högsta domstolen
gällde, var det icke möjligt att avstå från de inskränkningar i fullföljdsrätten,
som reglerna om summa revisibilis och däremot svarande regler för
brottmålen innebära. Sedan numera förprövning införts för flertalet mål,
som icke beröras av dessa regler, och rättegångsreformen även i övrigt genomförts,
är emellertid situationen en annan, över huvud kan tänkas, att
rättegångsreformen leder till en minskning av antalet mål, som dragas under
högsta domstolens prövning. Skulle så ske, bör, såsom uttalades i utskottets
utlåtande nr It till 1948 års riksdag, övervägas i vad mån gällande
begränsningar i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen kunna mildras.
I samma utlåtande framhöll utskottet, att verkningarna av tänkbara ändringar
i reglerna om begränsning av fullföljdsrätten icke kunna överblickas,
förrän rättegångsbalken varit i kraft under så lång tid, att närmare erfarenheter
vunnits av densamma. Numera föreligger i detta hänseende visst
material, för vilket utskottet ovan redogjort. Här må erinras om att arbetsbalansen
i högsta domstolen — låt vara senare än beräknat och med hjälp av
tillfälligt anställda revisionssekreterare — kunnat nedbringas till normal
storlek. Vidare föreligga vissa statistiska uppgifter för år 1949, det första år,
under vilket mål enligt nya rättegångsbalken i större utsträckning behandlats
av högsta domstolen. Detta material är emellertid icke tillräckligt. Även
under 1949 har högsta domstolen prövat åtskilliga mål enligt äldre rättegångsbalken,
och de äldre målen äro ännu ej helt avarbetade. Det är icke
heller möjligt att bygga på erfarenheterna från ett enda år. Osannolikt är
icke, att fullföljdsfrekvensen i framliden kommer att bli större än nu. Här
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
vidlag kan framhållas, att den i början av rättegångsbalkens tillämpning
skönjbara tvekan att anlita det helt omlagda förfarandet i högre instans synes
vara på väg att försvinna. Först några års erfarenheter kunna giva tillförlitliga
hållpunkter för frågans bedömande.
Det är sålunda icke klart, i vad mån ett bibehållande av reglerna om summa
revisibilis och däremot svarande fullföljdsinskränkningar för brottmålen
kan anses önskvärt ur synpunkten av intresset att begränsa högsta domstolens
arbetsbörda. Även om denna synpunkt icke kan få tillmätas avgörande
betydelse för all framtid, är det dock nödvändigt, att innan en ändring genomföres,
verkningarna därav i fråga om högsta domstolens arbetsbörda
kunna tillförlitligen bedömas. Utskottet finner sig under sådana förhållanden
icke kunna förorda vare sig den i motionerna begärda lagändringen eller
något särskilt initiativ från riksdagen i motionernas syfte. I sitt utlåtande
nr 23 till årets riksdag har emellertid utskottet i anledning av väckta motioner
förordat, att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande av
hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens praktiska tillämpning
utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser
i rättegångsbalken och dess följ dförfattningar. Därest en sådan utredning
kommer till stånd, kan den beräknas taga åtskillig tid i anspråk. Det är
sannolikt, att därunder tillräckliga erfarenheter kunna göras rörande högsta
domstolens arbetsbörda. Skulle så bli fallet, bör enligt utskottets mening
även det ifrågavarande spörsmålet upptagas till behandling.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 385, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1950.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lundgren,
Cassel, Lindgren, Göransson* och Fritiof Karlsson*;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Lindberg, Håstad, Svensson i Stenkyrka, Ekström* och fröken
Liljedahl*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Lindberg.
Reservation
Första lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
7
Tab. 1. Till högsta domstolen inkomna och där statligt handlagda mål
åren 1943—1947.
| Revisionsmål | Civila besvärsmål | Kriminella besvärsmål | Ansökningar om | ||||
In- komna | Slutligt hand- lagda | In- komna | Slutligt hand- lagda | In- komna | Slutligt hand- lagda | In- komna | Slutligt hand- lagda | |
1943 .............. | 348 | 325 | 172 | 146 | 827 | 787 | _ |
|
1944 .............. | 377 | 252 | 202 | 186 | 986 | 931 | — | — |
1945 .............. | 343 | 313 | 181 | 190 | 696 | 764 | 515 | 339 |
1946 .............. | 76 | 290 | no | 196 | 256 | 378 | 1177 | 1072 |
1947 .............. | 92 | 233 | in | 116 | 204 | 224 | 1084 | 1062 |
Tab. 2. Av högsta domstolen avgjorda mål, i vilka ansökning om
prövningstillstånd varit bifallen, samt avslagna ansökningar
om dylikt tillstånd, år 1949.
Hovrätter | Antal avgjorda | Antal avslagna |
Svea hovrätt ...................................... | 54 | 259 |
Göta > .......................... | 18 | 92 |
Hovrätten över Skåne och Blekinge .................... | 16 | 110 |
> för Västra Sverige .......................... | 15 | 89 |
* » Nedre Norrland............. ........ | 6 | 40 |
* > övre > .......................... | 9 | 48 |
Summa | 118 | 636 |
Vattenöverdomstolen.................................... | — | — |
8
Första lagutskottets utlåtande nr 25; bilagor.
Tab. 3. Av högsta domstolen såsom tredje instans statligt prövade mål,
år 1949.
|
| Därav mål, i vilka processföremålets värde resp. | ||||
Hovrätter från vilka målen | Hela an- | under 1 500 kr. | 1 500 kr. o. däröver | ej av för- | ||
fullföljts | talet mål | Hela an- talet mål | Därav brott-mål, vari | Hela an- talet mål | Därav brott-mål, vari | mögenhets-natur eller |
Svea hovrätt.................. | 54 | 4 | 2 | 13 | _ | 1 1 37 |
| 18 | 5 | 1 | 4 | _ | 9 |
[ Hovrätten öv Skåne o. Blekinge | 16 | 5 |
| 2 | — | 9 | |
> för Västra Sverige .. | 15 | — | — | 5 | 1 | 10 f fe1 |
> » Nedre Norrland.. | 6 | 1 | 1 | — | — | 5 „ |
> > övre > | 9 | — | — | 2 | — | 7 «* |
Summa | 118 | 15 | 4 | 26 | 1 | 77 |
i Vattenöverdomstolen.......... | — | — | — | — | — | — |
Tab. 4. Vid hovrätterna slutligen avgjorda vädjade tvistemål och be
svärsmål,
år 1949.
Hovrätter | Hela antalet mål | Därav mål, | i vilka processföremålets | |
under 1500 kr. | 1500 kr. | ej av förmö-genhetsnatur | ||
Svea hovrätt......................... | 937 | 196 | 356 | 385 |
Göta * ......................... | 354 | 134 | 121 | 99 |
Hovrätten över Skåne och Blekinge ... | 351 | 97 | 151 | 103 |
> för Västra Sverige......... | 325 | 77 | 76 | 172 |
> > Nedre Norrland........ | 207 | 58 | 66 | 83 |
> > Övre » ........ | 186 | 48 | 30 | 108 |
Summa | 2 360 | 610 | 800 | 950 |
Vattenöverdomstolen ................ | 48 | 6 | 30 | 12 |
Tillsammans | 2408 | 616 | &30 | 962 |
Första lagutskottets utlåtande nr 25; bilaaor 9
■''*''*''**
M*V ;
Tab. 5. Av högsta domstolen avgjorda, i hovrätten konforma eller difforma
mål, fördelade efter fastställelse eller ändring
i högsta domstolen, år 1949.
| Tvistemål | Brottmål | ||||||
| Konforma | Difforma | Konforma | Difforma | ||||
| Fast- ställda | Ändrade | Fast- ställda | Ändrade | Fast- ställda | Ändrade | Fast- ställda | Ändrade |
Samtliga hovrätter.. | 15 | 24 | 16 | 25 | 9 | 11 | 6 | 5 |
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 25.