Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 (Utlåtande 1959:L1u25 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Nr 25

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom dels ock i ämnet
väckta motioner ävensom motioner om vissa åtgärder
i syfte att bekämpa brottsligheten.

Genom en den 10 april 1959 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom1
skola införas tre nya paragrafer, betecknade 1 a, 14 a och 24 a §§, av nedan
angiven lydelse, dels ock att 13 § 1 mom., 16, 18 och 19 §§ samt 22—24 §§
nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Om det för den dömdes tillrättaförande
eller av hänsyn till den allmänna
laglydnaden finnes påkallat, må
jämte villkorlig dom enligt 1 § dagsböter,
högst etthundratjugu, ådömas
ovillkorligt såsom särskilt straff för
samma brott som den villkorliga domen
avser.

I fall som nu avses må den sammanlagda
påföljden, beräknad enligt
de grunder som angivas i 4 kap. 6 §
strafflagen, icke överskrida det för
brottet stadgade högsta straffet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 18 § 1958: 12 samt beträffande 19, 22 och 24 §§ 1946: 860.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 avd. Nr 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

1 mom. Varder den------sålunda övertygats.

Då i fall som ovan sägs anstånd Då i fall som ovan sägs anstånd
förklaras förverkat, skall gemensamt förklaras förverkat, skall gemensamt
straff för de brott som äro i fråga straff för de brott som äro i fråga
ådömas i enlighet med vad därom är ådömas i enlighet med vad därom är
stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då stadgat. Vad nu sagts gälle ock, då
anstånd som beviljats med verkstäl- anstånd som beviljats med verkställande
av straff förklaras skola avse lande av straff förklaras skola avse
jämväl annat brott. jämväl annat brott. Ändå att gemen samt

straff ådömes, skall verkställighet
ske av bötesstraff, som ålagts
jämlikt 1 a §.

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom
meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta
annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolen, såframt särskilda
omständigheter föranleda därtill,
förordna att den dömde skall på
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på vidare förordnande.

Den som sålunda omhåndertages
må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må
dock domstolen genom nytt beslut
förordna att han skall kvarhållas ytterligare
högst en vecka. Efter prövotidens
utgång må den omhändertagne
ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den
som är under aderton år.

16 §.

Åtgärd enligt------samtidigt förlänges.

Anstånd må — —----prövotidens utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras Kan anstånd ej längre förklaras
förverkat, vare straff förfallet. förverkat, vare annat straff än böter

som ådömts jämlikt 1 a § förfallet.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 8.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11
eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet ej är
förenat med övervakning, av den
domstol som först avgjort det mål
vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Ärendet må,
där det finnes lämpligt, hånskjutas
till rätten; och skall så alltid ske, då
anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd eller
anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Framställning om åtgärd jämlikt
11 eller 12 § göres av allmän åklagare,
av övervakare eller annan, som
enligt särskilt meddelade bestämmelser
har befattning med övervakningen,
eller ock av den dömde. Sådan
fråga må jämväl väckas av myn -

Ärende om åtgärd jämlikt 11 eller
12 § eller angående omhändertagande
enligt 14 a § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet
ej är förenat med övervakning, av
den domstol som först avgjort det mål
vari den villkorliga domen meddelats.

I rättens ställe må sådant ärende
upptagas av övervakningsnämnd,
varom i 25 § förmäles. Finner nämnden,
att omhändertagande enligt 14
a § bör ske eller att anståndet bör
förklaras förverkat, skall dock ärendet
hänskjutas till rätten; och må
jämväl eljest så ske, när det finnes
lämpligt.

Om rättens sammansättning vid behandling
av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål. Finnes ärendet ej lämpligen
böra anstå till allmänt ting eller
allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare,
såframt ej anstånd finnes böra
förklaras förverkat eller ock ärendet
tidigare handlagts av övervakningsnämnd
och avser annat än omhändertagande
enligt 14 a §.

§•

Framställning om åtgärd jämlikt
11 eller 12 § eller angående omhändertagande
enligt 14 a § göres av
allmän åklagare, av övervakare eller
annan, som enligt särskilt meddelade
bestämmelser har befattning med
övervakningen, eller ock av den döm -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

(Gällande lydelse)

dighet som jämlikt 18 § äger upptaga
ärendet.

I ärende, som här avses, skall tillfälle
lämnas den dömde att yttra sig,
där fråga ej är allenast om upphörande
av övervakning eller av skyldighet
enligt 8 §, samt yttrande jämväl
inhämtas från övervakaren. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Innan beslut meddelas om förverkande
av anstånd med straffs ådömande,
skall tillfälle beredas allmän åklagare
eller enskild målsägande som i målet
yrkat ansvar att utföra talan om bestämmande
av ansvar för det brott
som avsetts med den villkorliga domen.

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 §
sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §
må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt
11 eller 12 § må, därest beslutet
icke innefattar att anstånd förklaras
förverkat, endast den villkorligt dömde
föra talan.

Den som--------av

Beslut som jämlikt 12 eller 14 §
meddelas i fråga om övervakning,
skyldighet enligt 8 § eller prövotidens
förlängning skall, där ej annorlunda
förordnas, omedelbart lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

de. Sådan fråga må jämväl väckas av
myndighet som jämlikt 18 § äger
upptaga ärendet.

I ärende angående åtgärd jämlikt
11 eller 12 § skall tillfälle lämnas den
dömde att yttra sig, där fråga ej är
allenast om upphörande av övervakning
eller av skyldighet enligt 8 §,
samt yttrande jämväl inhämtas från
övervakaren. Begär den dömde att
bliva muntligen hörd, skall tillfälle
därtill beredas honom. Innan beslut
meddelas om förverkande av anstånd
med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild
målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan om bestämmande av
ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.

§•

Rättens avgörande av ärende angående
åtgärd jämlikt 9, 11, 12 eller
14 a § sker genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 §
må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt
11, 12 eller 14 a § må, därest beslutet
icke innefattar att anstånd förklaras
förverkat, endast den villkorligt
dömde föra talan,
beslutet.

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Vill den-------mottager förklaringen.

Förklaring, som------förklaringen avser.

Förklaring enligt denna paragraf
inbegriper jämväl böter, som må hava
ådömts jämlikt 1 a §.

24 a §.

Ådömes med stöd av 2 eller 3 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän
disciplinstraff i stället för böter som
avses i 1 a §, skall vad ovan i 13 §
1 mom., 16 § och 24 § stadgas om sådana
böter äga motsvarande tillämpning
beträffande disciplinstraffet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960. Vad i nya lagen är stadgat
om ådömande jämte villkorlig dom av särskilt bötesstraff eller disciplinstraff
skall dock ej gälla i fråga om brott, som förövats före nya lagens ikraftträdande.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nr 472 i första kammaren av
herrar Sveningsson och Alexanderson samt nr 577 i andra kammaren av
herr Munktell m. fl.

Motionerna, vilka är likalydande, utmynnar i hemställan att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget med den ändringen
däri att sista stycket i 14 a § utgår.

Utskottet har vidare i anslutning till propositionen behandlat följande
fem inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren,

nr 13 av herrar Sveningsson och Ringaby samt

nr 36 av herr Aastrup m. fl.,

inom andra kammaren

nr 11 av herr Fröding m. fl.,

nr 49 av herr Ohlin m. fl. och

nr 424 av herrar Gustavsson i Alvesta och Fälldin.

I motionerna I: 13 och II: 11, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte antaga följande

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Förslag

till

ändrad lydelse av 4 kap. 1 § första stycket strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 § första stycket strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse.

1 §•

Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad
brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För
brott som finnes böra förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte
straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Jämte villkorlig
dom må ock, oavsett om brotten äro ett eller flera, om skäl därtill äro, dömas
till dagsböter, vare sig böter äro stadgade för ifrågavarande brott eller
ej.

I fråga om--- — i 7 § stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

De likalydande motionerna I: 36 och II: 49 utmynnar i hemställan

1. att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om erforderliga åtgärder
i syfte att begränsa institutets åtalseftergift till de fall där en betryggande
tillsyn i form av skyddsuppfostran eller på annat sätt kan beredas den
brottslige;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t i avvaktan på genomförandet
av strafflagberedningens förslag begär sådan ändring i lagen om villkorlig
dom,

a) att den av beredningen föreslagna kombinationen av villkorlig dom
med böter kan förverkligas,

b) att övervakningsdomstol i enlighet med beredningens förslag får besluta
om tagande i förvar under kortare tid av en villkorligt dömd som under
prövotiden återfallit i brottslighet;

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till sådan
ändring i RB att beivran av felparkering kan ske genom omedelbart
åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet;

4. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om snabbutredning
av förutsättningarna för genomförande av en i motionerna föreslagen
domstolsreform syftande till en snabbare domstolshandläggning av vissa
brott samt att förslag härom förelägges 1960 års riksdag;

5. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om snabbutredning
av förutsättningarna för en försöksvis förstärkning av de kriminalpolitiska
och socialvårdande institutionerna i en stad, förslagsvis Västerås.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

[ motionen 11:424 hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en
skyndsam utredning i syfte att få fram förslag för att dels begränsa tilllämpningen
av den villkorliga domen och av åtalseftergift dels kombinera
ett frihetsstraff med böter som måste erläggas.

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna I: 13 och II: 11, I: 36 och II: 49 samt II: 424
från riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, 1951 års råttegångskommitté och
Svea hovrätt. Därjämte har Stockholms barnavårdsnämnd, Västerås barnavårdsnämnd,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Polisförbundet och Föreningen
Sveriges Polismästare beretts tillfälle att avgiva yttranden. Riksåklagarämbetet
har vid sitt yttrande fogat till ämbetet inkomna yttranden
från åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö ävensom från
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Föreningen Sveriges landsfiskaler.

I det följande upptages under särskilda rubriker en redogörelse för de genom
propositionen och motionerna väckta olika frågorna.

Åtalseftergift

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänna regler om åtalseftergift upptages i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.
Åtal må sålunda enligt detta stadgande eftergivas av åklagaren 1) om å
brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den
misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt eller 2) om brottet
förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott
eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det
är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn
till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Såvitt avser brott begångna av personer, vilka vid brottet ej fyllt 18 år,
meddelas särskilda bestämmelser i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av
åtal mot vissa underåriga. Denna lag ger möjlighet till åtalseftergift utöver
vad som följer av de allmänna reglerna i rättegångsbalken och avser brott,
varå kan följa svårare straff än böter. Enligt 2 § må eftergift av åtal äga
rum, om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir
föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas
att härigenom vad som är lämpligast för hans tillrättaförande vidtages, eller
om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna
laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt. Frågan om eftergift av åtal
enligt denna lag skall prövas av statsåklagare efter hörande, utom i de fall

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

då brottet är ringa, av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas. I detta yttrande skall enligt uttrycklig föreskrift anges om
nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige
samt om enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara till
fyllest för hans tillrättaförande. Eftergift av åtal må återkallas om skäl
därtill föreligger ur allmän synpunkt.

De åtgärder som av barnavårdsnämnd kan vidtagas enligt lagen den 6
juni 1924 om samhällets barnavård m. in. är förmaning och varning, anvisande
av arbete, bostad och utbildning, eventuellt å anstalt upprättad till
stöd för hemuppfostran — samtliga dessa åtgärder kan förenas med övervakning
— samt olika former av skyddsuppfostran såsom utackordering i
enskilt hem eller intagning i ungdomsvårdsskola.

Principen att de yngsta lagöverträdarna skall omhändertagas och behandlas
inom socialvården i stället för inom fångvården kommer för de
fall, som leder till åtal, till uttryck i lagen den 30 december 1952 med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Enligt 2 § får nämligen
den som ej fyllt 18 år icke dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring,
om ej särskilda skäl föreligger. Om den tilltalade är i sådan ålder att
skyddsuppfostran kan förekomma må domstolarna enligt 1 § i stället för
att döma till frihetsstraff efter hörande av barnavårdsnämnd överlämna
åt nämnden att vidtaga åtgärd för den tilltalades omhändertagande för
skyddsuppfostran.

Frågan om en begränsning av tillämpningen av åtalseftergift behandlades
vid 1958 års B-riksdag. Motioner i detta ämne (I: B 193 och II: B 250)
föranledde ej annan åtgärd från riksdagens sida än att riksdagen på hemställan
av allmänna beredningsutskottet (utlåtande nr B 4) i skrivelse till
Kung''1. Maj:t gav till känna vissa i utlåtandet anförda synpunkter. I utlåtandet
underströks huvudsakligen behovet av snara åtgärder för att förstärka
socialvårdens och polisens resurser.

På senaste tid har riksåklagarämbetet och socialstgrelsen i samråd vidtagit
vissa åtgärder som berör handhavandet av åtalseftergiftsinstitutet.
Sålunda har ämbetet i en till rikets åklagare ställd cirkulärskrivelse nr 88
den 24 februari 1959 angående handläggning av åtalseftergiftsärenden enligt
1944 års lag framhållit angelägenheten av att åklagare i varje särskilt
fall noga överväger om de åtgärder barnavårdsnämnd förklarat sig ämna
vidtaga kan anses tillräckliga. I cirkuläret belyser ämbetet på grundval av
statistiskt material åtalseftergiftsinstitutets tillämpning samt uttalar, att tillgängliga
sifferuppgifter torde utvisa att på sina håll barnavårdsnämnderna
icke vidtager tillräckliga åtgärder för de ungas tillrättaförande. Härefter diskuterar
ämbetet frågan om vad från åklagarnas sida kan göras i denna situation,
därvid ämbetet anför bl. a. följande:

Bristen på platser på ungdomsvårdsskolorna — vilken medfört att plats
i tillräcklig utsträckning icke ens kan beredas dem som barnavårdsnämnderna
för närvarande anse behöva sådan vård — gör visserligen att i dagens
läge någon ökning av omhändertaganden för intagning å ungdomsvårds -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

skola faktiskt icke kan genomföras. Belysande för den aktuella platsbristen
på ungdomsvårdsskolorna är, att under år 1958 häktning av ungdomar
i åldern under 18 år enbart i Stockholm, Göteborg och Malmö beslöts i 213
fall (avseende 178 ungdomar) samt att, enligt till"ämbetet inkomna meddelanden,
under samma år ovillkorligt frihetsstraff i 45 fall av domstolar i
första instans ådömdes ungdomar i åldern under 18 år. Tendensen förefaller
vara stigande. Antalet exspektanter till platser på ungdomsvårdsskolor
för manligt klientel i åldern över 15 år uppgick den 1 februari 1959 till
139. Om det alltså icke för närvarande är möjligt att i ökad utsträckning få
ungdomar intagna på ungdomsvårdsskolorna, borde det emellertid i vissa
fall finnas möjlighet att vid omhändertagande för skvddsuppfostran genom
barnavårdsnämndens försorg placera den unge på annan anstalt eller
i enskilt hem.

Ett omhändertagande för skyddsuppfostran kan icke alltid vara erforderligt,
utan i åtskilliga åtalseftergiftsfall torde det vara tillräckligt att
övervakning ordnas över den unge, i mån av behov kompletterad med lämpliga
föreskrifter. Om barnavårdsnämnden uppger att den själv avser att
ställa den unge under tillsyn, kan det i regel ej finnas anledning för åklagaren
att anställa åtal för att Oa villkorlig dom få till stånd övervakning;
med hänsyn till kriminalvårdens bristande resurser kan det generellt ej
göras gällande, att övervakning genom villkorlig dom är effektivare än tillsyn
av barnavårdsnämnden. Beaktas bör dock att en villkorlig dom kan
kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning; en sådan föreskrift
kan ej meddelas i samband med tillsyn av barnavårdsnämnd. Har å andra
sidan barnavårdsnämnden icke funnit påkallat med övervakning men finner
åklagaren tillsyn nödvändig, torde anledning föreligga att anställa åtal
för att erforderliga åtgärder skola komma till stånd. Härvid ifrågakommer
framför allt övervakning med föreskrifter enligt lagen om villkorlig dom.

Del av riksåklagarämbetet åberopade siffermaterialet, som fogats vid cirkuläret,
framgår av följande tabell:

1957

Åtalseftergifter enligt 19ii års lag

	Antal	Åtal	Åtals-	Skydds-	över-	Varning	VI i %	VI i
	prövade		efter-	upp-	vakn.	el. ingen	av III	av I
	fall		gifter	fostran	el. likn. åtg.
					åtg.
	I	II	III	IV	V	VI
Stockholm......	. 994	458	536	66	222	248	46	25
Stockholms 1.. . .	. 423	70	353	34	149	170	48	40
Uppsala 1.......	. 53	11	42	—	8	34	81	64
Uppsala........	69	15	54	8	14	32	59	46
Södermani. 1.. . .	. 142	20	122	10	47	65	53	46
Eskilstuna......	. 70	21	49	9	15	25	51	36
Östergötlands 1..	. 137	37	100	7	34	59	59	43
Norrköping.....	. 93	24	69	11	29	29	42	31
Linköping......	. 95	15	80	15	19	46	58	48
Jönköpings 1.. ..	188	31	157	14	57	86	55	46
Kronobergs 1....	. 68	10	58	10	16	32	55	47
Kalmar 1.......	. 181	61	120	9	42	69	58	38

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

	Antal	Åtal	Åtals-
	prövade		efter-
	fall		gifter
	I	II	III
Gotlands 1......	. 52	12	40
Blekinge 1......	. 181	72	109
Kristianstads 1. .	. 148	30	118
Malmöhus 1.....	. 235	73	162
Malmö.........	. 313	122	191
Hälsingborg ....	. 137	68	69
Hallands 1......	. 154	47	107
Göteborgs o.
Bohus 1......	. 191	47	144
Göteborg.......	. 468	139	329
Älvsborgs 1.....	. 208	64	144
Borås..........	. 88	24	64
Skaraborgs 1. ...	. 152	43	109
Värmlands 1. . . .	. 235	96	139
Örebro 1........	. 147	18	129
Örebro.........	. 67	5	62
Västmanl. 1.....	. 109	32	77
Västerås........	. 65	2	63
Kopparbergs 1...	. 174	44	130
Gävleborgs 1. . ..	. 201	59	142
Gävle..........	. 70	35	35
Västernorrl. 1. ..	. 179	53	126
Jämtlands 1.....	. 80	18	62
Västerbottens 1..	. 178	30	148
Norrbottens 1. ..	. 209	50	159
Summa 6 554	1 956	4 598

Skydds-	över-	Varning	VI i %	VI i Si
upp-	vakn.	el. ingen	av III	av I
fostran	el. likn. åtg.
	åtg.
IV	V	VI
1	15	24	60	46
17	17	75	69	41
16	26	76	64	51
18	59	85	52	36
28	31	132	69	42
13	22	34	49	25
13	30	64	60	42
10	35	99	69	52
49	123	157	48	34
5	57	82	57	39
20	36	8	13	9
6	45	58	53	38
13	67	59	42	25
10	37	82	64	56
7	34	21	34	31
4	29	44	57	40
6	26	31	49	48
15	33	82	63	47
6	35	101	71	50
1	7	27	77	39
10	41	75	59	42
4	17	41	66	51
1	55	92	62	52
13	40	106	67	51
479	1 569	2 550	55,5	38,9

Socialstyrelsen har i nr 111 av publikationsserien Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor, vilket utsänts i februari 1959, erinrat landets barnavårdsnämnder
om betydelsen av att effektivisera sin verksamhet i fråga om
behandlingen av unga lagöverträdare. I anvisningarna framhåller socialstyrelsen
bl. a. vikten av att ingripande sker utan dröjsmål och betonar att barnavårdsnämnderna
i regel icke bör avvakta åklagarmyndighets respektive
domstols ställningstagande innan de vidtar lämpliga åtgärder för de ungas
tillrättaförande. Med åberopande främst av det av riksåklagarämbetet framlagda
härovan redovisade siffermaterialet konstaterar socialstyrelsen, att
barnavårdsnämnderna i stor utsträckning i samband med ärenden rörande
åtalseftergift ingripit endast med varning och att det också förekommit att
nämnderna helt underlåtit att vidtaga tillrättaförande åtgärder. I anslutning
härtill uttalar socialstyrelsen följande:

Socialstyrelsen vill i anslutning till vad sålunda framkommit rörande
praxis hos vissa nämnder anföra följande. Syftet med förfarandet att överlämna
till barnavårdsnämnd att ingripa mot unga lagöverträdare är, att
positiva, brottsförebyggande åtgärder skall sättas i stället för straff. Varje
sådan lagöverträdare i uppväxtåldern skall med andra ord genom de barnavårdande
organens insatser ges den för honom mest lämpade behand -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

lingen. Den avgörande synpunkten för barnavårdsnämnden måste därför
i varje enskilt fall alltid vara denna: vilka åtgärder kan bedömas vara de
lämpligaste för att komma till rätta med den unges asocialitet? Vid en sådan
bedömning torde man komma fram till att en varning framstår som en
tillräcklig och befogad åtgärd endast i sådana fall, där den unge av okynne
eller obetänksamhet vid något enstaka tillfälle gjort sig skyldig till exempelvis
snatteri eller mindre skadegörelse och där omständigheterna pekar
på att han i stort sett är väl anpassad och att han lever i en miljö gentemot
vilken ingen mera allvarlig erinran kan riktas. I andra fall däremot, där
utredningen visar, att vanarten är mera utpräglad och fixerad och/eller där
miljöförhållandena är klart otillfredsställande, är i regel andra, betydligt
mera ingripande åtgärder erforderliga. Vid sådan mera allvarlig vanart bör
barnavårdsnämnden först överväga huruvida omhändertagande för skyddsuppfostran
behöver ske. Om så ej bedömes erforderligt, bör sådana''förebyggande
åtgärder väljas, som efter noggrann prövning anses vara till
fyllest för den unges tillrättaförande. Det kan sålunda inte vara tillfredsställande
att, såsom nu stundom sker, upprepade lagöverträdelser t. ex.
stölder, skadegörelser etc. begångna av en underårig, som hör till nämndens
klientel, ej föranleder annan reaktion från barnavårdsnämndens sida än
en eller flera varningar, enstaka samtal med den unge eller hans föräldrar
o. s. v. Inte heller kan det anses vara förenligt med god barnavård att barnavårdsnämnden
vid enstaka lagöverträdelser, som ej kan betecknas som
bagatellförseelser, underlåter att vidtaga energiska åtgärder i de fall, där
nämnden har kännedom om att den unges miljö måste betecknas som klart
olämplig.

Rörande åtgärder i sådana fall där plats ej omedelbart kan beredas den
omhändertagne vid ungdomsvårdsskola anför styrelsen följande:

I de fall, där barnavårdsnämnd beslutat att för skyddsuppfostran omhänderta
den underårige och efter ansökan därom erhållit plats för honom
å ungdomsvårdsskola, kan i många fall beslutet om intagning icke verkställas
förrän efter en vis tid på grund av den nuvarande platsbristen vid
ungdomsvårdsskolorna. I sådana fall är det av vikt att barnavårdsnämnderna
söker tillfälligt placera den omhändertagne i annan miljö än den,
från vilken han genom beslutet skall skiljas, eller, om detta visar sig omöjligt,
ägnar den omhändertagnes förhållanden en ingående uppmärksamhet
genom en intensiv övervakning eller på annat lämpligt sätt söker få den
omhändertagne under kontroll och ledning. Styrelsen vill erinra barnavårdsnämnderna
om att ansvaret för omhändertagen, som här avses, helt
vilar på nämnden till dess intagning i skolan kan ske. Att, såsom nu stundom
sker, lämna den som enligt beslut skall omhändertagas för skyddsuppfostran
vind för våg, till dess placering i bestämd vårdform kan ske, är
klart olämpligt och strider mot grunderna för barnavårdslagen.

1 detta sammanhang vill styrelsen uppmana barnavårdsnämnderna alt
intensifiera sina ansträngningar att söka få fram lämpliga enskilda hem,
villiga att la hand om missanpassade barn och ungdomar. I många fall är
det utsikter att dylik vård i stället för anstaltsvård skall tillrättaföra den
omhändertagne. En förutsättning för att här avsedda enskilda hem skall
kunna förmås all ställa sig till förfogande och alt deras ansträngningar med
de barn och ungdomar, som anförtros åt dem, skall kunna leda till ett gott
resultat är emellertid som regel, att tillräcklig ekonomisk ersättning lämnas
för vården och att barnavårdsnämnderna, eventuellt genom en särskilt för
uppdra get utsedd tillsynsman, slöder hemmen genom fortlöpande personlig
rådgivning och på annat säl!.

Forsla lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

De utfärdade anvisningarna avslutas med följande sammanfattning:

Den stigande ungdomsbrottsligheten ställer ökade krav på barnavårdsnämndernas
insatser. Det gäller både att förhindra att barn och ungdom
får växa upp under förhållanden, som kan leda till en ogynnsam utveckling,
och att söka tillrättaföra dem som genom kriminalitet eller annan asocialitet
visat sig missanpassade. Endast om barnavårdsnämnderna är beredda
till snabba, energiska och effektiva åtgärder kan de nuvarande svårigheterna
bemästras, ökade insatser är också en förutsättning för att barnavårdsnämndernas
arbete i denna del skall omfatlas med förtroende såväl
av övriga samhälleliga organ, som är verksamma på området, som av allmänheten.

Remissyttranden

En så långtgående begränsning i fråga om meddelande av åtalseftergift
som åsyftas i motionerna I: 36 och II: 49 anser sig riksåklagarämbetet icke
kunna förorda. Ämbetet anser emellertid att en tillräcklig utbyggnad av
ungdomsvårdsskolorna — däri inbegripet inrättandet av utredningshem -—
ofördröjligen bör ske ocli att barnavårdsnämndernas åtgärder mot unga lagöverträdare,
som icke anses behöva intagas å anstalt, bör effektiviseras
och intensifieras. Inledningsvis lämnar ämbetet i sitt yttrande en kortfattad
redogörelse för den nuvarande omfattningen av åtalseftergifterna enligt
1944 års lag och för de åtgärder, som i åtalseftergiftsfallen vidtages med
lagöverträdarna. Ämbetet anför härom:

Av en hos ämbetet gjord sammanställning rörande de åtalseftergiftsärenden
som under år 1957 handlades enligt 1944 års lag framgår, att åtalsprövning
enligt lagen skedde i närmare 6 600 fall. I omkring 30 procent av dessa
ledde prövningen till att åtal beslöts. Vilka påföljder, som i dessa fall ådömdes
av domstolarna, är med hänsyn till den bristfälliga svenska kriminalstatistiken
icke möjligt att utröna. Det kan dock antagas, att flertalet av de
åtalade — av vilka åtskilliga torde ha gjort sig skyldiga till trafikbrott —
dömdes till böter. I övrigt torde ha förekommit sådana reaktionsformer som
villkorlig dom och överlämnande till barnavårdsnämnd att omhändertaga
den dömde för skyddsuppfostran samt i viss utsträckning även fängelse och,
när den åtalade vid tiden för lagföringen fyllt 18 år, ungdomsfängelse.

Kritiken mot tillämpningen av 1944 års lag lärer emellertid icke avse de
fall, där åtal beslutas och domstol sålunda fastställer påföljden, utan dem,
i vilka åtal eftergives. Intresset knyter sig därför främst till frågan, vad som
skedde med de lagöverträdare — i runt tal 4 600 — som sluppo åtal. Enligt
av barnavårdsnämnderna till åklagarna lämnade uppgifter skulle av dessa i
runda tal 10 procent omhändertagas för skyddsuppfostran och 35 procent
underkastas övervakning eller liknande åtgärd, medan i 55 procent av fallen
den unge icke skulle bli föremål för någon åtgärd eller också endast tilldelas
varning.

Av de lagöverträdare, som omhändertogos för skyddsuppfostran, torde
flertalet ha intagits å eller i vart fall ansetts böra intagas å ungdomsvårdsskola,
ehuru de måhända ej i önskvärd utsträckning kunnat beredas plats
å sådan skola. Att åtalseftergift sker i syfte, att den unge — när anstaltsbehandling
finnes erforderlig — omhändertages å ungdomsvårdsskola, torde
helt överensstämma med lagstiftarnas intentioner. Enligt gällande lagstiftning
skall nämligen anstaltsbehandling av de yngsta lagöverträdarna i princip
ske icke å fångvårdens utan å barnavårdens institutioner.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 195!)

Sedan ämbetet härefter mera ingående berört grunderna för 1952 års tag
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig kommer ämbetet
in på frågan om orsakerna till det uppkomna läget:

Som bekant bär emellertid socialvården icke på långt när tillförts de resurser,
som — bland annat med hänsyn till den betydande utökningen under
senare åt av åldersklasserna mellan 15 och 18 år — varit erforderliga
för att de yngsta lagöverträdarna skulle i åsyftad utsträckning kunna omhändertagas
å ungdomsvårdsskolorna. Läget är i själva verket sådant, att
1952 års lag till följd av de bristande resurserna håller på att sättas ur kraft.
Till belysning härav må nämnas, att under år 1958 ungdomar i åldern under
18 år i 45 fall dömdes till ovillkorligt frihetsstraff av domstolar i första
instans. Motsvarande siffra för de båda första månaderna under innevarande
år fram till den 20 februari är 17, och någon fallande tendens härutinnan
torde icke kunna påräknas förrän socialvårdens resurser bli tillräckligt utbyMgda.
Ämbetet, som fått sig ålagt att pröva, huruvida domar varigenom
ungdomar under 18 år dömts till frihetsstraff skola överklagas, bär också
på grund av den antydda utvecklingen övervägt att bos Kungl. Maj:t hemställa,
att 1952 års lag tills vidare sättes ur kraft; nämnda prövning av
ämbetet framstår nämligen under nuvarande förhållanden såsom skäligen
meningslös. Ämbetet har emellertid icke velat göra någon sådan framställning
i förhoppning om att ungdomsvårdsskolornas resurser skulle provisoriskt
förstärkas. En sådan förstärkning — ehuru enligt ämbetets mening ej
av tillräcklig omfattning — har också numera beslutats av statsmakterna,
och förslag om en ytterligare utbyggnad av skolorna lär komma att föreläggas
innevarande års riksdag.

De bristande resurserna vid ungdomsvårdsskolorna kunna ha bidragit till
att antalet av dem, som år 1957 i samband med åtalseftergift omhändertogos
för skyddsuppfostran, var förhållandevis så lågt som 10 procent av samtliga,
som fingo åtalseftergift; motsvarande procenttal för första halvåret 1958 var
12,5. Vetskapen om svårigheten att få de omhändertagna placerade på ungdomsvårdsskola
kan nämligen — där sådan placering framstått som önskvärd
— ha inverkat på barnavårdsnämndernas benägenhet att hesluta
skyddsuppfostran. Det må i detta sammanhang nämnas, att antalet exspektanter
till platser på ungdomsvårdsskolorna för manligt klientel i åldern över
15 år den 1 februari 1959 uppgick till 139. Någon ökning av omhändertaganden
för intagning å ungdomsvårdsskola kan med hänsyn härtill i dagens
läge beklagliglvis icke genomföras. 1 denna situation bör enligt ämbetets mening
möjligheten att vid omhändertagande för skyddsuppfostran genom
barnavårdsnämndens försorg placera den unge på annan anstalt eller i enskilt
hem ägnas skärpt uppmärksamhet. Härom har ämbetet erinrat i ett
cirkulär, som i dagarna kommer att utsändas till rikets åklagare och vari
dessa uppmanas att vid åtalseftergiftsprövning enligt 1944 års lag noga överväga,
huruvida barnavårdsnämndens åtgärder kunna anses tillräckliga för

den unges tillrättaförande. Cirkuläret-------har utarbetats efter samråd

med socialstyrelsen, som samtidigt utsänder ett nummer i sin publikation
»Råd och anvisningar i social vårdsfrågor». I detta nummer, vari anläggas
vissa synpunkter på barnavårdsnämndernas befattning med unga lagöverträdare,
har ämbetets cirkulär intagits såsom bilaga.

I flertalet åtalseftergiftsfall är det icke behövligt med omhändertagande
för skyddsuppfostran, utan det är ofta tillräckligt alt övervakning ordnas
(iver den unge, varvid övervakningen i mån av behov bör kompletteras med
lämpliga föreskrifter. Av vad tidigare anförts framgår ock, all 35 procent av
dem som år 1957 erhöllo åtalseftergift enligt 1944 års lag blevo föremål för

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

övervakning eller liknande åtgärd. Om barnavårdsnämnden uppger till åklagaren
att nämnden avser att ställa den unge under tillsyn, kan det i regel ej
heller finnas anledning för åklagaren att anställa åtal för att via villkorlig
dom få till stånd övervakning. Med hänsyn till kriminalvårdens bristande
resurser kan det nämligen ej generellt göras gällande, att övervakning genom
villkorlig dom är effektivare än tillsyn av barnavårdsnämnden.---

Den kritik, som riktas mot åtalseftergiftsinstitutet, torde emellertid i huvudsak
avse de fall, där den unge i samband med åtalseftergiften icke blir
föremål för någon åtgärd alls av barnavårdsnämnden eller nämnden nöjer
sig med att tilldela honom en varning. Antalet sådana fall utgjorde år 1957
omkring 55 procent av samtliga, som erhöllo åtalseftergift enligt 1944 års
lag. Denna siffra kan vid första påseendet förefalla orimligt hög. Det bör
emellertid uppmärksammas, att åtalseftergifterna i betydande utsträckning
avse fall, där brottsligheten är ringa. Den utredning som strafflagberedningen
gjort angående åtalseftergifterna år 1949 samt de uppgifter som föreligga
om brottslighetens utveckling därefter gör det dock berättigat att
utgå från att i de nämnda 55 procenten även måste ingå åtskilliga fall av så
allvarlig brottslighet att det icke varit befogat att stanna vid övervakning
eller ingen åtgärd alls.

Det nu sagda bestyrkes av andra omständigheter. Av ämbetets sammanställning
över de år 1957 meddelade åtalseftergifterna framgår nämligen,
att stora variationer föreligga mellan barnavårdsnämndernas åtgärder inom
de olika länen och städerna; andelen fall med enbart varning eller ingen åtgärd
varierar mellan 13 och 81 procent. Till variationerna kan visserligen
ha bidragit att brottslighetens art varit olika inom de olika länen och städerna,
och den omständigheten att andelen fall med varning eller ingen åtgärd
är stor i vissa distrikt kan i viss utsträckning bero på att i dessa distrikt
åtal i allvarligare fall skett i större omfattning än på andra håll. Detta
kan dock ej utgöra en tillräcklig förklaring, utan en bidragande orsak är helt
säkert, att barnavårdsnämnderna på sina håll icke vidtaga tillräckliga åtgärder.
Även detta spörsmål har uppmärksammats i det av ämbetet tidigare omnämnda
cirkuläret.

Såsom framgår av det anförda anser ämbetet, att kritiken mot åtalseftergifterna
enligt 1944 års lag är i viss mån berättigad. Till följd av statsmakternas
underlåtenhet att i erforderlig grad bygga ut ungdomsvårdsskolorna
kunna sedan lång tid åtskilliga av de yngre lagöverträdare, som i samband
med åtalseftergift omhändertagas för skyddsuppfostran, antingen icke alls
beredas den anstaltsbehandling, som de äro i trängande behov av, eller också
sättes denna behandling in alltför sent. Detta medför, att dessa ungdomar
i stor utsträckning fortsätta att kriminalisera sig, vilket ej blott är till stor
och kanske obotlig skada för dem själva utan även innebär betydande fara
för att andra ungdomar dragas med i brottslig verksamhet. För att råda bot
på de värsta riskerna härvidlag ha de rättsvårdande myndigheterna nödgats
i stigande omfattning tillgripa häktning av ungdomar i åldern under 18 år.
Belysande härför är, att under år 1958 häktning av ungdomar i denna ålder
enbart i Stockholm, Göteborg och Malmö beslöts i 213 fall (avseende 178
ungdomar). Fn annan följd av de bristande anstaltsresurserna inom socialvården
är — såsom tidigare anmärkts — att lagöverträdare under 18 år numera
i stegrad takt dömas till ovillkorliga frihetsstraff och intagas å fångvårdens
anstalter, där de icke kunna beredas en för dem lika lämpad behandling
som å ungdomsvårdsskolorna.---Det är att hoppas, att den

provisoriska förstärkning av ungdomsvårdsskolorna, som i enlighet med tidigare
fattade beslut nu pågår, och den ytterligare utbyggnad, som väntas bli
beslutad vid årets riksdag, skola bli så omfattande, att nämnda missförhål -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

landen kunna inom rimlig tid avhjälpas. Ämbetet vågar även hysa den förhoppningen,
att beslut nu skall fattas också om sådana övervaknings- eller
utredningshem, som ämbetet föreslog redan år 1951;---

Såsom ämbetet tidigare antytt synes emellertid kritik med fog kunna
riktas även mot barnavårdsnämnderna för det sätt, på vilket dessa — eller
i varje fall en stor del av dem — handlägga frågor om åtgärder mot de
yngsta lagöverträdarna. Ämbetet avser här de fall, då de unga icke bli omhändertagna
på ungdomsvårdsskola. Det är uppenbarligen, för att systemet
med åtalseftergifter enligt 1944 års lag skall fungera på åsyftat sätt, av den
största vikt att barnavårdsnämnderna verkligen ingripa med de åtgärder,
som äro nödvändiga för att tillrättaföra de unga. Ämbetet är härvidlag
av den meningen, att det både för de unga själva och ur allmän synpunkt
är bättre, att ingripandet sker på ett tidigt stadium, varvid det i regel torde
kunna begränsas till relativt lindriga åtgärder, än att det dröjer så länge,
att den unge bar hunnit fixeras i sin brottslighet och ingen annan möjlighet
återstår än att taga in honom på anstalt. Det är visserligen sant, att ett stort
antal av de fall, som komma till bedömande enligt 1944 års lag, avse mycket
lindrig brottslighet och att något ingripande från barnavårdsnämndens sida
därför ofta icke är påkallat. Som ämbetet tidigare framhållit kan det emellertid
icke antagas, att dessa fall äro av sådan omfattning att — såsom
skett i de under år 1957 behandlade ärendena enligt 1944 års lag — åtgärder
från barnavårdsnämndernas sida skulle kunna underlåtas beträffande fler
än hälften av dem, som erhålla åtalseftergift. Sålunda synes övervakning
böra anordnas i vidare omfattning än nu sker. Något av det väsentligaste,
som i dagens situation kan göras för att förbättra behandlingen av de yngsta
lagöverträdarna — vilka svara för en mycket betydande del av den sammanlagda
brottsligheten — är därför enligt ämbetets åsikt att barnavårdsnämnderna
och de åklagare, som handlägga åtalsärenden enligt 1944 års lag, i
samråd tillse att ungdomar, som beviljas åtalseftergift jämlikt denna lag,
vid behov bli föremål för effektiva åtgärder, ägnade att föra dem till rätta.
Det är i detta syfte som ämbetets förut omnämnda cirkulär och socialstyrelsens
samtidigt upprättade råd och anvisningar rörande barnavårdsnämndernas
befattning med unga lagöverträdare ha utarbetats.

Enligt socialstyrelsens mening är det uppenbart, att det alltjämt föreligger
behov av att kunna anlita möjligheten till åtalseftergift för underåriga,
som begått ringare brott, även om svårare straff än böter kan följa å brottet,
och socialstyrelsen anser sig därför inte kunna tillstyrka en skärpning
av institutet åtalseftergift i en så långtgående riktning som motionernas utformning
på denna punkt leder till. Styrelsen anför vidare:

Syftet med den föreslagna skärpningen torde emellertid huvudsakligen
gälla brott av svårare beskaffenhet, och i denna del synes motionen innebära
krav på betryggande tillsyn såsom ovillkorlig förutsättning för åtalseftergift
mot underårig. Härav skulle följa att åtalseftergift inte skulle få
medges i fall av sådan allvarligare brottslighet, som inte är förbunden med
vanart eller där vanarten trots allt befinnes vara så godartad, att ingripande
enligt baranavårdslagen bedömes kunna begränsas, exempelvis till föreskrift
om lämplig sysselsättning utan övervakning. Om den ådagalagda brottsligheten
inte utgör utslag av sådan vanart, alt strängare åtgärder enligt barnavårdslagen
är befogade, kan inte heller domstol i händelse av åtal anlita den
i 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
stadgade möjligheten att överlämna till barnavårdsnämnd att omhänderta
den tilltalade för skyddsuppfoslran, utan den enda utvägen för domstolen

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1951)

måste då tydligen bli — bortsett från bötesbrott — att tillgripa villkorlig
dom. Enligt styrelsens mening är det emellertid i många dylika fall önskvärt
att man även framdeles har möjlighet att undvika lagföring av den
unge lagöverträdaren. Såsom exempel på ett sådant fall må nämnas, att en
underårig, som i alla hänseenden tidigare visat sig skötsam, under påverkan
av äldre, asocialt inriktade ungdomar blivit tillfälligt indragen i en stöldturné.

1 detta sammanhang vill styrelsen med anledning av uttalandet i motionen
11:49, att man med införandet av åtalseftergift inte avsåg att ersätta
kriminalvård med barnavård, erinra om att man med 1944 års lag klart
åsyftade att inte ställa unga lagöverträdare inför domstol utan tvingande
skäl utan faktiskt avsåg att i stället överlämna dem till barnavårdsnämnd
för tillsyn, vård eller uppfostran. Gentemot vad i motionen anförts utgjorde
lagen ett av de första leden i statsmakternas strävan att undan för undan
överflytta ansvaret för behandlingen av kriminellt belastad ungdom från kriminalvården
till socialvårdens organ.

Med del anförda har socialstyrelsen inte velat göra gällande att institutet
eftergift av åtal för underåriga inte skulle vidlådas av vissa brister, men
dessa är enligt styrelsens mening mera att söka i tillämpningen av lagen än
i lagens konstruktion. Bristerna synes främst sammanhänga med att barnavårdsnämnderna
inte i erforderlig utsträckning gör de ingripanden som är
påkallade i sådana fall, då åtalseftergift kan komma i fråga. Styrelsen, som
i likhet med motionärerna anser det vara av största vikt, att tillräckliga och
effektiva åtgärder vidtages gentemot unga lagöverträdare, har också ansett
det erforderligt att erinra landets barnavårdsnämnder om vikten av att effektivisera
sin verksamhet på detta område. Detta har skett senast genom
publikationsserien Råd och anvisningar i soeialvårdsfrågor, där styrelsen i
nr 111, februari 1959 efter samråd med riksåklagarämbetet behandlat frågan
om barnavårdsnämndernas befattning med unga lagöverträdare. Samtidigt
har riksåklagarämbetet i cirkulärskrivelse uppmanat de åklagare, som
har att verkställa prövning av ärenden om åtalseftergift, att innan beslut
meddelas om åtalseftergift överväga, huruvida barnavårdsnämndernas åtgärder
är tillräckliga för de ungas tillrättaförande. I nämnda cirkulärskrivelse
anföres vidare, att om barnavårdsnämnd inte funnit övervakning påkallad
men åklagaren finner tillsyn nödvändig, anledning torde föreligga att
anställa åtal för att möjliggöra att erforderliga åtgärder skall komma till
stånd. Styrelsen kommer att kontinuerligt följa barnavårdsnämndernas åtgöranden
i denna del och att i mån av behov genom ytterligare upplysningsverksamhet
ge barnavårdsnämnderna erforderlig vägledning på området. °

Socialstyrelsen kan helt ansluta sig till det i motionen uttalade önskemålel
av en utbyggnad av familjevården för de unga lagöverträdare, som för
längre eller kortare tid behöver skiljas från sin miljö. I sina här tidigare
nämnda råd och anvisningar har styrelsen sålunda uppmanat barnavårdsnämnderna
att intensifiera sina ansträngningar att söka få fram lämpliga
enskilda hem, villiga att la hand om missanpassade barn och ungdomar. Styrelsen
vill därjämte erinra om de anordningar, som träffats av länens barnavårdsförbund,
allmänna barnhuset och landstingen i avsikt att biträda
barnavårdsnämnderna med fosterbarnsplacering jämväl av missanpassade
underåriga, omhändertagna för skyddsuppfostran. Eu särskild befattning,
barnavårdsombud, med huvudsaklig uppgift att anskaffa fosterhem främst
åt barnavårdsnämnder som saknar tjänstemän och att tillhandagå barnavårdsnämnderna
vid placering av barn i fosterhem har sålunda inrättats i
ett flertal län, för närvarande i tjugo län. Utöver denna organisation disponerar
socialstyrelsen en tjänst för anskaffning av enskilda hem för visst
till ungdomsvårdsskolorna anmält klientel.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 17

Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar den uppfattningen att åtalseftérgiftsinstitutet
i stort sett tillämpats på avsett sätt. De av motionärerna förordade
ändringarna i lagstiftning och praxis synes enligt nämndens mening
icke vara påkallade. Nämnden framhåller i detta sammanhang att ett realiserande
av motionärernas intentioner i praktiken skulle leda till den konsekvensen,
att ett stort antal unga, som begått ringare brott — sålunda de
som för närvarande statistiskt redovisas som »ej-åtgärds»- och övervakningsfall
— i strid med lagstiftningens uppenbara avsikt skulle komma att
lagforas, ehuru enligt vad erfarenheten utvisar en mycket stor del av denna
brottslingsgrupp låter föra sig till rätta med nu tillämpade metoder, varjämte
domstolsväsendet, som redan nu arbetar under svårartad press, skulle
komma att utan synbara fördelar tillföras ytterligare ett stort antal mål.
Nämnden konstaterar vidare att i vart fall i den allmänna debatten kring
ungdomsfrågorna förekommit uttalanden av innebörd att åtalseftergiftsinstitutet
kommit att missbrukas genom en allt vidlyftigare användning, vilket
i sin tur förmodas vara en av orsakerna till ungdomsbrottslighetens stegring.
Nämnden finner det därför vara av intresse att se hur användningen
av institutet utvecklat sig under en tioårsperiod och lämnar därför i följande
tabell uppgifter om antal åtal och åtalseftergifter i riket åren 1948—
1957.

År	Åtal	Åtalsettergifter	Antal	S:a
Antal	%	Antal	%	%
1948.. ........	623	28,8	1542	71,2	2165	100
1949..........	817	34,1	1582	65,9	2 399	100
1950..........	814	32,7	1677	67,3	2 491	100
1951..........	1042	31,8	2 237	68,2	3 279	100
1952..........	993	29,4	2 380	70,6	3 373	100
1953..........	1016	29,5	2 427	70,5	3 443	100
1954..........	933	24,1	2 938	75,9	3 871	100
1955..........	1179	27,7	3 073	72,3	4 252	100
1956..........	1328	27,2	3 560	72,8	4 888	100
1957..........	1956	29,8	4 598	70,1	6 554	100

I anslutning till denna tabell anför nämnden följande:

Såsom framgår av tabellen är förhållandet mellan antalet åtal och åtalseftergifter
tämligen lika under hela tidsperioden. Variationerna mellan olika
år äro ganska små. För Stockholms del gäller också, att relativa andelen
åtalseftergifter företett endast obetydliga variationer. I allmänhet har den
emellertid legat på en avsevärt lägre nivå än för riket i övrigt (senaste femårsperiod
cirka 55 % mot för riket i dess helhet cirka 72 %), vilket måhända
låter sig förklaras med större andel grövre kriminalitetsyttringar hos det
yngsta brottslingsklientelet i Stockholm. Av tillgängliga uppgifter angående
antalet åtal och åtalseftergifter under nämnda tidsperiod kan alltså icke erhållas
stöd åt uppfattningen om en allt vidare användning av detta institut
eller om en ändrad praxis i dess tillämpning. Uppenbart är också, att varje
anledning saknas till antagandet, att åklagarna, som har att besluta om
åtalseftergift, inför den växande ungdomsbrottsligheten skulle ha mildrat
bedömningen vid åtalsprövningen. Snarare torde man på åklagarhåll de se2
Bihang till riksdagens protokoll 1959. it samt. 1 avd. Nr 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

naste åren ha varit benägen att öka antalet åtal bland annat för att via domstolarna
söka kunna åvägabringa intagning på ungdomsvårdsskola.

Ganska klart är emellertid, att det som främst är av betydelse för bedömningen
av åtalseftergiftsinstitutet som kriminalpolitiskt instrument icke låter
sig fångas upp genom siffror över antalet åtal och åtalseftergifter. En
riktig belysning härav kan man endast erhålla genom undersökning av vad
som händer med de ungdomar, som får åtalseftergift d. v. s. vilka åtgärder
som vidtagas och vilken effekt dessa få. Av största intresse i detta sammanhang
är den undersökning beträffande återfallsbrottsligheten vid olika reaktionsformer,
som redovisats i en bilaga till strafflagberedningens betänkande
med förslag till skyddslag (SOU 1956: 55). Det framgår av denna bland
annat att 71 % av 1 204 manliga förstagångsbrottslingar, som meddelats
åtalseftergift år 1949, inom en femårsperiod därefter ej återfallit i brott.
Motsvarande procenttal för 198 kvinnliga ungdomar utgjorde 84. I detta
sammanhang må också nämnas en av socialvårdscliefen K. G. Gullberg i
Uppsala företagen och i tidskriften Barnavård och ungdomsskydd (nr 1/
1958) omnämnd undersökning i fråga om de åtalseftergiftsärenden, vilka
handlagts av stadens barnavårdsnämnd sedan institutets införande år 1944.
Det framgår också av denna undersökning att återfallsfrekvensen varit låg
(17 %). Föreliggande material utvisar sålunda ett i jämförelse med andra
reaktionsformer gynnsamt utfall av åtalseftergiftsinstitutet.

Till belysning av arten av de åtgärder som vidtages av barnavårdsnämnderna
redovisar nämnden följande statistiska uppgifter avseende tillämpningen
av åtalseftergiftslagen under år 1957:

Stockholms stad	antal %	Riket i övrigt	antal	/O
skyddsuppfostran......	.... 66 12,3	skyddsuppfostran......	.... 413	10,2
övervakning ..........	.... 222 41,4	övervakning ..........	.... 1347	33,2
varning ..............	.... 22 4,1	varning ..............	.... 1634	40,2
»ej åtgärd»............	.... 226 42,2	*ej åtgärd#............	.... 668	16,4

S:a 536 100,0 S:a 4 062 100.0

Nämnden kommenterar förestående siffermaterial på följande sätt:

Det mest iögonfallande vid en jämförelse mellan Stockholm och riket i
övrigt är Stockholms ringa användning av »varning». Tillämpningen i Stockholm
sammanhänger i detta fall med att barnavårdsnämnden erfarenhetsmässigt
funnit den formella varningen i barnavårdslagens mening ha relativt
ringa betydelse, i synnerhet som den unge vid åtalseftergiftsbeslutets
meddelande av åklagaren brukar tilldelas varning. I samband med utredningarna
i åtalseftergiftsärendena klargöres emellertid alltid för den unge
allvaret i hans situation och riskerna av upprepad lagöverträdelse. Det kan
också nämnas alt barnavårdsnämnden i en hel del enskilda fall har kontakt
med åklagaren vid bedömning av ärendena. Om man vid en jämförelse
mellan Stockholm och riket i övrigt för ihop besluten om varning med »ej
åtgärd», finner man att det procentuella antalet sådana ärenden utgör 46 %
i Stockholm mot 56 % i landet i övrigt. Av jämförelsen framgår vidare att
skyddsuppfostran tillämpas i något större utsträckning i Stockholm, samt
att Stockholm har ett ganska väsentligt större antal beslut om övervakning
än riket i övrigt.

Huruvida det relativt stora antalet ärenden, som rubriceras med »varning»
eller »ingen åtgärd» kan tyda på en från barnavårdsnämndernas sida
alltför optimistisk bedömning av möjligheterna att i denna form tillrättaföra
den unge, är självklart omöjligt att bedöma genom siffermaterialet. Ser

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

man siffrorna i belysning av de tidigare nämnda undersökningarna angående
återfall beträffande ungdomar som meddelats åtalseftergift — i fråga
om förstagångsbrottslingar visades att 70—80 % icke återkomma — behöver
emellertid uppgifterna om andelen av antalet ärenden av karaktären
varning eller ingen åtgärd icke vara oroväckande.

Gentemot de uppgifter angående tillämpningen av åtalseftergiftslagen som
åberopats av riksåklagarämbetet och jämväl fogats till ovan redovisade av
socialstyrelsen till bl. a. barnavårdsnämnderna i februari 1959 utsända råd
och anvisningar framhåller nämnden att dessa uppgifter ger en mycket
ofullständig bild av det verkliga läget sedan åtalseftergift beslutats. Nämnden
anför:

En betydande felkälla utgör sålunda det förhållandet, att uppgifterna beträffande
barnavårdsnämndens åtgärder bygga på de uppgifter, som äro
kända för åklagarna och vilka hänföra sig till tidpunkten för barnavårdsnämndens
avlämnande av yttrande i ärendena. Följden härav blir att de av
barnavårdsnämnderna efter denna tidpunkt vidtagna åtgärderna över huvud
ej redovisas, även där de ha ett uppenbart samband med de omständigheter,
som föranlett åklagarens ingripande. I många fall, där det icke visat
sig möjligt att under utredningstiden på ett tillfredsställande sätt ordna
med bostad och arbete åt den unge, tillgripes sålunda senare övervakning.

Fn annan mycket betydande felkälla berör just de ovannämnda »ingen
åtgärds»-ärendena. I Stockholm behandlas i själva verket samtliga från åklagarmyndigheterna
inkomna ärenden beträffande åtalseftergift ur utrednings-
och behandlingssynpunkt såsom anmälningar enligt § 17 barnavårdslagen.
I princip innebär detta att ärendet ej avskrives förrän förhållandena
för den unge såvitt möjligt ordnats på ett ur ungdomsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt. Detta betyder, att under utredningstiden och såväl före
som efter avgivandet av yttrande till åklagaren det i många ärenden vidtages
ett omfattande kurativt stödarbete i form av bostads- och arbetsanskaffning
etc. Kontakt sökes också regelmässigt med den unges föräldrar. När
den unges levnadsförhållande på så sätt ordnats upp, saknas ofta anledning
till formell åtgärd enligt barnavårdslagen, och ärendet kommer sålunda att
rubriceras som »ingen åtgärds»-ärende. Det synes vara på sin plats att understryka
detta även med hänsyn till att i motionerna 1:36 och 11:49 uttalas
att alltför ringa krav städas på de åtgärder, som komma i fråga för
den unges tillrättaförande.

Nämnden betonar att föreliggande problem främst måste tillskrivas det
faktum att ungdomsvårdsskoleorganisationen icke byggts ut i takt med ungdomskullarnas
och ungdomsbrottslighetens ökning, varigenom barnavårdsnämnderna
i stor omfattning ställts utan möjlighet att tillämpa den av lagstiftaren
avsedda vårdformen. Sedan nämnden härefter erinrat om de åtgärder
som vidtagits för att öka resurserna inom den kommunala barnaoch
ungdomsvården uttalar nämnden sammanfattningsvis slutligen följande: Det

omfattande förebyggande arbete, som hittills utförts och som självfallet
har bidragit till att minska trycket på ungdomsvårdsskoleorganisationen,
spolieras emellertid till viss grad, så länge det icke är möjligt att snabbt
åvägabringa ungdomsvårdsskoleplacering för de fall, där denna omhändertagandeform
ovillkorligen erfordras. No rådande förhållanden äro såväl ur
samhällets som de enskilda ungdomarnas synpunkt oförsvarbara. Utifrån

2Ö

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

den bedömning av situationen som här skett är det mest angelägna i dagens
läge att genom tillräcklig utbyggnad av ungdomsvårdsskoleorganisationen
ge barnavårdsnämnderna möjligheter att på ett riktigt sätt fullgöra sina
skyldigheter enligt barnavårdslagen. Kärnpunkten när det gäller att komma
till rätta med behandlingen av de yngsta lagöverträdarna ligger sålunda
icke i ändring av åtalseftergiftslagen eller dess tillämpning. Det centrala
problemet, som måste lösas, är en ökning av de reella behandfingsresurserna.
Den i dagarna avlämnade propositionen om utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
innebär utifrån denna synpunkt ett betydelsefullt steg till en bättring
av situationen. Huruvida den föreslagna utbyggnaden kommer att vara
till fyllest för att i fråga om platsantal, differentiering och vårdens kvalitet
i övrigt rätta till den rådande bristen inom den nuvarande vårdorganisationen
låter sig ännu ej bedömas. Det förefaller emellertid av tillgängliga uppgifter
om propositionens innehåll som om ytterligare förstärkningar i en
del hänseenden skulle erfordras. Särskilt gäller delta i fråga om plats- och
ditferentieringsresurserna för flickklientelet, icke minst för de äldre skolflickorna,
där läget tid efter annan tett sig närmast katastrofalt.

Svea hovrätt avstyrker den av motionärerna avsedda begränsningen av
åtalseftergift. Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande åtalseftergift
och grunderna för angivna lagstiftning anför hovrätten följande:

Hovrätten anser, att de överväganden som sålunda legat till grund för
1944 års lag äro riktiga, liksom att lagens utformning väsentligen är god.
Motionärerna synas icke heller hava något i princip att invända mot institutet
åtalseftergift, eftersom det i de två likalydande motionerna blott begäres
en begränsning av åtalseftergifterna till de fall, där en betryggande
tillsyn i form av skyddsuppfostran eller på annat sätt kan beredas den
brottslige, samt det i den tredje motionen (11:424) hemställes om utredning
i syfte att få fram förslag för att begränsa tillämpningen av åtalseftergift.
Den i de förstnämnda motionerna yrkade begränsningen överensstämmer
emellertid så nära med de förutsättningar för åtalseftergift, vilka redan
gälla enligt 2 § i lagen för de fall där brottet ej är ringa, att det i vart fall
icke är behövligt att genomföra den påyrkade begränsningen i form av en
ändring i lagen.

Motionärerna hava givetvis rätt i sitt påpekande, att avsikten med införandet
av åtalseftergift icke varit, att personer i de aktuella åldrarna skulle
tillåtas begå ett visst antal brott, innan de bliva föremål för samhällsingripanden.
Den omständigheten att ungdomar efter åtalseftergift ofta icke omhändertagas
på det sätt varav de äro i behov är uppenbarligen en faktor av
betydelse för brottslighetens ansvällning. Detta missförhållande torde emellertid
mera sammanhänga med socialvårdens hittillsvarande brist på resurser
än med åtalseftergifterna i och för sig. Om emellertid den otillräckliga
kapaciteten hos socialvården skulle ge anledning till en omedelbar minskning
av åtalseftergifterna och sålunda i stället åtal väcktes, skulle dessa åtal
i regel leda antingen till villkorlig dom med övervakning eller till överlämnande
till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran, eftersom jämlikt lagen
den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
den som ej fyllt 18 år icke må dömas till fängelse, straffarbete eller
förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill. De påföljder som sålunda skulle
föija på åtalen måste emellertid — särskilt som ett förverkande av villkorlig
dom vid fortsatt brottslighet i de flesta fall skulle leda till överlämnande
för skyddsuppfostran — anses likvärdiga eller helt enkelt identiska med dem
som stå till buds vid åtalseftergift. Intet är sålunda ur påföljdssynpunkt

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

vunnet med ett åtal, i synnerhet som det efter domstolens överlämnande av
den unge för skyddsuppfostran till barnavårdsnämnden står denna fritt att
efter eget gottfinnande föranstalta om skyddsuppfostran eller att underlåta
detta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det angeläget att utredning
skyndsamt företages angående tillämpningen av institutet åtalseftergift samt
angående vilka åtgärder som bör tillgripas för undanröjande av de missförhållanden
som kan föreligga i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser
om eftergift av åtal mot vissa underåriga. I föreningens yttrande
kommer emellertid i flera sammanhang den uppfattningen till uttryck att
det uppkomna läget främst har sin grund i de bristande resurser som ställts
till socialvårdens förfogande. Föreningen understryker därför vikten av att
ungdomsvårdsskoleorganisationen utbygges och att utredningshem inrättas.

Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker motionerna i vad gäller åtgärder
för begränsning av åtalseftergift. Denna inställning motiverar föreningen
på följande sätt:

Styrelsen delar motionärernas uppfattning att institutet åtalseftergift fått
en alltför vidsträckt användning. En begränsning synes sålunda påkallad.
Styrelsen kan dock icke dela herr Ohlins in. fl. uppfattning att begränsningen
skall ske på det sättet, att åtalseftergift endast skall få förekomma där
en betryggande tillsyn i form av skyddsuppfostran eller på annat sätt kan
beredas. En på föreslaget sätt genomförd begränsning skulle nämligen kunna
leda till att åtalseftergift icke fick tillämpas i de lindrigaste fallen, där
annan åtgärd än den varning som åtalseftergiften innebär icke synes erforderlig.
Styrelsen anser det lämpligare att riksåklagaren meddelar statsåklagarna
anvisningar om en mera restriktiv tillämpning av institutet åtalseftergift.

I likhet med övriga remissinstanser framhåller Sveriges Advokatsamfund
att det nuvarande läget beror på socialvårdens bristande resurser. Då man
inaste räkna med att det kan dröja avsevärd tid innan denna brist blir avhjälpt,
finner samfundet naturligt att fråga väckes om en begränsning —
åtminstone tills vidare — av institutet åtalseftergift. Samfundet har därför
ingen erinran mot motionärernas yrkande på denna punkt; dock att frågans
behandling kräver beaktande av bl. a. den omständigheten att en begränsning
av antalet åtalseftergifter leder till en ökning av antalet åtal mot minderåriga.

Begränsning av villkorlig dom

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om villkorlig dom meddelas i lagen den 22 juni 1959 om
villkorlig dom. Villkorlig dom kan ifrågakomma vid brott, som förskyller
frihetsstraff dock ej högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två
år. Såsom förutsättning lör villkorlig dom anges i 1 § att det med hänsyn
särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

skall finnas skälig anledning antaga att han utan att undergå straff skall
avhålla sig från att ånyo begå brott. Villkorlig dom må dock ej meddelas där
det av hänsyn till den allmäna laglydnaden är påkallat att den brottslige
undergår straff. Vidare gäller att villkorlig dom må meddelas allenast om
synnerliga skäl föranleder därtill därest den tilltalade under de fem åren
närmast före brottet fått villkorlig dom, undergått frihetsstraff, frånsett
förvandlingsstraff för böter, eller blivit föremål för skyddsåtgärd.

Angående utformningen av den villkorliga domen enligt strafflagberedningens
år 1956 framlagda förslag se följande avsnitt.

Remissyttranden

Riksåklagarämbetet, som icke vill bestrida att den villkorliga domen
kommit att användas alltför onyanserat, finner emellertid att problemet
här är att åstadkomma en effektivisering av kriminalvården i frihet, så att
denna både för brottslingen själv och för allmänheten framträder som en
verklig brottsreaktion. Då förslag i denna riktning framlagts av strafflagberedningen
och nu överväges av Kungl. Maj :t i samband med den pågående
strafflagsreformen finner ämbetet någon ytterligare utredning härom icke
påkallad.

Liknande synpunkter framlägges av Svea hovrätt, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges Advokatsamfund. Hovrätten och advokatsamfundet
erinrar därjämte om den nuvarande överbeläggningen inom anstaltsväsendet.

Kombination av villkorlig dom och böter

Gällande rätt

För närvarande gäller som huvudregel att en tilltalad i samma mål kan
ådömas endast ett allmänt straff. Från denna regel göres undantag endast
i några få och mycket begränsade fall. Vid sammanträffande av flera brott
kan sålunda enligt 4 kap. 1 § strafflagen för brott, som finnes förskylla
böter, bötesstraff ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl
föranleder därtill; normerade böter och böter som ej får förvandlas skall enligt
2 § särskilda böteslagen alltid ådömas för sig. I vissa fall kan också 4 kap.
3 § strafflagen leda till att skilda straff ådömes vid flerfaldig brottslighet.
Vidare stadgas i 8 § lagen om disciplinstraff för krigsmän att för brott som
finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffar, sådant
straff ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga brott, om särskilda
skäl föranleder därtill.

En kombination av skilda påföljder är härjämte möjlig i fall då avsättning
eller suspension skall ådömas. Sådant straff ådömes enligt de i 25 kap.
strafflagen givna reglerna i vissa fall vid sidan av annat straff. Har någon
för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, skall
straffen enligt 4 kap. 7 § strafflagen ådömas jämte varandra.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

1 den mån gällande bestämmelser medger, att böter eller disciplinstraff
ådömes särskilt för något av flera brott, kan sådan påföljd också åläggas
jämte villkorlig dom för brottsligheten i övrigt.

Strafflagberedningen

I strafflagberedningens förslag motsvaras den nuvarande villkorliga domen
av flera olika påföljder. Sålunda har såsom självständiga påföljder upptagits
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen om
nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vård;
vård i någon av dessa former kan för närvarande under vissa förutsättningar
anordnas i anslutning till villkorlig dom. Härutöver föreslår emellertid
beredningen att den villkorliga domen uppdelas i två väsentligt olika påföljder,
av vilka den ena får behålla namnet villkorlig dom och den andra
kallas skyddstillsyn. Villkorlig dom och skyddstillsyn har i förslaget konstruerats
som självständiga påföljder, och de innebär alltså icke såsom den
nuvarande villkorliga domen något anstånd med ådömande av straff eller
med verkställighet av ådömt straff; under vissa förutsättningar skall dock
villkorlig dom eller skyddstillsyn kunna undanröjas och ersättas av annan
påföljd. Den villkorliga domen skall enligt förslaget icke vara förenad med
övervakning och ej heller skall några särskilda föreskrifter kunna meddelas
den dömde, dock med undantag för föreskrifter om skadeståndsbetalning.
Sådana fall, i vilka övervakning jämte särskilda föreskrifter eller enbart
övervakning finnes erforderlig, har hänförts till skyddstillsyn.

Beredningens förslag bygger på den nuvarande huvudregeln, att vid bestämmande
av påföljd för brott endast ett allmänt straff får ådömas. Förslaget
medger emellertid mera vittgående undantag från denna regel än som
nu kan ske. Ett av dessa undantag hänför sig till möjligheten att för ett
och samma brottsliga förfarande ådöma böter som komplement till annan
påföljd. Enligt förslaget skall sålunda dagsböter kunna ådömas jämte
fängelse — nuvarande fängelse och straffarbete har i förslaget sammanslagits
till en enhetlig påföljd, benämnd fängelse — villkorlig dom eller skyddstillsyn.

När beredningen upptagit tanken att för ett och samma brottsliga förfarande
skall kunna dömas till böter som komplement till annan påföljd, har
meningen icke varit att på denna väg konfiskera eller förebygga vinning
av brott. Syftet har i stället varit att göra brottspåföljderna så verksamma
och ändamålsenliga som möjligt. Beredningen har kommit till den uppfattningen,
att särskilt en kombination av villkorlig dom och böter eller av
skyddstillsyn och böter skulle erbjuda påtagliga kriminalpolitiska fördelar.
Möjligheterna att kombinera böter med dessa andra påföljder är enligt förslaget
icke begränsade till vissa brott eller särskilda brottstyper. Ej heller
är det någon förutsättning, att brottet eller något av brotten är belagt med
böter.

Beredningen framhåller, att domstolen vid valet mellan villkorlig dom
och annan påföljd är skyldig att taga tillbörlig hänsyn till de allmänpreven -

24 Första lagutskottets utlåtande nr 25 är 1859

tiva skäl, som kan tala mot villkorlig dom, och att dylika skäl måste .ges
större utrymme vid vissa brottstyper än vid andra. En utväg att förläna
samhällets reaktion mot brottslingen sådan skärpa att den är tillfyllest ur
allmän synpunkt erbjuder vid flerfaldig brottslighet möjligheten att döma
till böter för något av brotten. Bötespåföljden är, rätt använd, väl ägnad
att tillgodose allmänpreventiva önskemål om en skärpning av reaktionen
mot den som erhåller villkorlig dom. En sådan skärpning kan för övrigt,
uttalar beredningen, vara önskvärd också ur individualpreventiv synpunkt.
Den tankeställare som böter vid sidan av den villkorliga domen innebär kan
mången gång Vara nyttig även beträffande det godartade klientel för vilket
villkorlig dom enligt beredningens förslag är avsedd. De kriminalpolitiska
fördelarna av att kunna ådöma böter jämte villkorlig dom är så stora, att
möjligheterna härtill bör vidgas så att denna påföljdskombination kan användas
även då den tilltalade begått endast ett brott och oberoende av om
brottet är belagt med böter eller ej. Beredningen pekar på att en sådan kombinationsmöjlighet
införts i norsk rätt och att förslag i samma riktning framlagts
i Danmark.

Enligt förslaget skall, såsom nyss antytts, både allmänpreventiva och individualpreventiva
hänsyn kunna åberopas för att ådöma böter vid sidan av
villkorlig dom. Förutsättningarna härför är sålunda uppfyllda, så snart en
skärpning av reaktionen mot brottet är önskvärd ur allmän synpunkt eller
för den dömdes tillrättaförande. Men även andra hänsyn kan spela in, säger
beredningen. Som exempel anföres, att om av två medverkande till ett brott
den ene får villkorlig dom och den andre, som i mindre mån bidragit till
det brottsliga resultatet, dömes till böter, det kan vara lämpligt att sådan
påföljd ådömes även den förre så att också han underkastas en omedelbart
kännbar reaktion.

Beträffande skyddstillsynen uttalar beredningen, att denna påföljd regelmässigt
är en mera ingripande åtgärd än villkorlig dom och därför alltid
torde få en större allmänpreventiv verkan än sådan dom. I de fall då kriminalvården
i frihet blir av ingripande art genom särskilda föreskrifter som
meddelats för den dömdes tillrättaförande, torde det i regel varken vara behövligt
eller lämpligt att skärpa reaktionen genom att utdöma böter vid
sidan av skyddstillsyn. Föreskrifter skall emellertid meddelas allenast om
de är individualpreventivt motiverade. Det kan på grund härav icke sällan
inträffa, att skyddstillsynen ej ingriper så starkt i den dömdes livsföring och
att den därför blir föga kännbar. I dylika fall kan det stundom föreligga
ett behov av att skärpa reaktionen mot den dömde. Liksom vid villkorlig
dom bör därför böter kunna åläggas, och det även om endast ett brott är
begånget och oberoende av om detta är belagt med böter.

Enligt beredningen bör vid bedömandet av lämpligheten att ådöma böter
vid sidan av villkorlig dom eller skyddstillsyn beaktas, om den tilltalade förpliktas
ersätta genom brottet uppkommen skada. Genom att i sådant fall
föreskrifter meddelas om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsbetalningen
kan den samlade reaktionen erhålla sådan skärpa, att böter icke be -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

höver tillgripas. Det bör också tillses, att den tilltalades betalningsförmåga
icke genom böter belastas på sådant sätt, att målsägandens utsikter att få
sin skada ersatt äventyras.

Böterna skall enligt förslaget ådömas i dagsböter. Bestämmandet av böternas
storlek skall ske med ledning av det syfte som föranleder domstolen
att döma till böter. Är, såsom i regel torde bli fallet, avsikten att av allmänpreventiva
eller individualpreventiva skäl skärpa reaktionen, får böterna
utmätas på sådant sätt att de kan anses innefatta en tillräcklig skärpning.
Frågan om böternas storlek får emellertid icke ses isolerad som om det gällde
att ådöma böter såsom ensam påföljd. Domstolen måste tillse att den villkorliga
domen eller skyddstillsynen och de vid sidan därav ådömda böterna
tillsammans bildar en lämplig reaktion, som icke står i disproportion till de
brottsliga gärningarnas svårhet.

Vanliga regler om verkställighet av böter skall enligt förslaget gälla för de
böter som här avses. Den omständigheten huruvida böterna behörigen erlägges
skall vara utan inverkan på den villkorliga domen eller skyddstillsynen,
och böterna skall icke vara avhängiga av beståndet av den villkorliga
domen eller skyddstillsynen utan följa de allmänna bestämmelserna om preskription
av böter. Skulle den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjas
på grund av att den dömde begått nytt brott eller av annan anledning,
påverkas alltså icke böterna. Vid bestämmande av annan påföljd för det
eller de brott, som den villkorliga domen eller skyddstillsynen avsett, bör
hänsyn tagas till de redan utdömda böterna.

Strafflagberedningen uttalar, att reglerna i 2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff
för krigsmän medför att domstolen, om målet handlägges som militärt
mål, beträffande krigsman får möjlighet att i stället för böter ålägga
disciplinstraff jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Över strafflagberedningens slutbetänkande har remissyttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Den föreslagna möjligheten
att kombinera villkorlig dom eller skyddstillsyn med böter har allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En redogörelse för remissyttrandena
i denna del återfinnes å s. It—14 i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lindell, följande:

»Brottsligheten har under 1950-talet visat en oroande tendens till ökning.
Det är med hänsyn härtill av störsla vikt att alla möjligheter tillvaratages
för att göra brottsbekämpandet effektivare än för närvarande.

Tydligt är att kampen mot brottsligheten måste föras på många områden
och på många olika sätl. Det är nödvändigt att anpassa åtgärderna efter olika
brottsföreteelser och olika slag av brotlsklientel. Av stor betydelse härvidlag
är kriminalvården i frihet. Alltjämt är väl frihetsförlust genom omhändertagande
på anstalt den viktigaste reaktionen mot mera allvarlig brottslighet.
Domstolarna har emellertid i väsentlig omfattning kunnat ersätta fri -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

hetsstraff med andra åtgärder för brottslingens tillrättaförande, framför allt
villkorlig dom. Nuförtiden synes omkring 40 procent av alla i första instans
för straffregisterbrott dömda personer erhålla villkorlig dom. Till denna
utveckling torde ha medverkat en växande insikt hos domstolarna om de
nackdelar som är förbundna med omhändertagande i anstalt. Den gällande
lagen om villkorlig dom ger också vissa möjligheter att åstadkomma en
verklig kriminalvård i frihet, varigenom lagöverträdaren kan tillrättaföras.

I olika sammanhang har likväl farhågor framförts att villkorlig dom kommit
att brukas i alltför stor omfattning. Att villkorlig dom stundom meddelats
i fall, där de förutsättningar för sådan dom som har avseende på lagöverträdarens
individuella förhållanden sedermera visar sig icke hålla, kan
givetvis ej förnekas. Så tycks dock icke ha skett alltför ofta. Av de siffror
som strafflagberedningen redovisar angående återfall i brott efter villkorlig
dom framgår, att risken för att villkorligt dömda med övervakning skall
återfalla under en observationstid av fem år är knappt 25 procent; för villkorligt
dömda som ej ställts under övervakning torde motsvarande procenttal
vara väsentligt lägre. Detta kan givetvis icke tolkas så att i ungefär vart
fjärde fall villkorlig dom egentligen icke borde ha meddelats. För det första
kan orsakerna till återfallet vara att söka i omständigheter som icke kunnat
förutses vid tiden för den villkorliga domen. Men vidare användes villkorlig
dom, enligt min mening med rätta, i viss utsträckning i fall där prognosen
icke bedömes såsom gynnsam men där det kan antagas, att den behandling
som kan anordnas genom en villkorlig dom är den bästa av de påföljder
som står till buds. Återfallssiffrorna ger emellertid anledning till övervägande
om icke kriminalvården i frihet kan effektiviseras.

Det har också stundom ifrågasatts, om icke villkorlig dom brukats i en
utsträckning som inverkat menligt på den allmänna laglydnaden. Att bilda
sig en säker uppfattning i denna fråga ställer sig mycket svårt. Vi vet alltför
litet om vilka faktorer som driver människor till brott och vilka som
verkar avhållande. Det torde dock icke kunna uteslutas, att en alltför vidsträckt
tillämpning av sådan villkorlig dom, som ej medför något för den
dömde kännbart ingripande och därför närmast är en villkorlig påföljdseftergift,
kan föranleda andra människor och icke minst unga personer att
begå brott i förhoppning att de — i händelse av upptäckt — icke skall
drabbas av någon påtaglig samhällsreaktion. I den mån den villkorliga
domen verkligen medför en behandling med effektiv övervakning och mer
eller mindre ingripande föreskrifter samt uppfattningen härom tränger igenom
hos allmänheten, torde däremot risken för en sådan inverkan på den
allmänna laglydnaden vara betydligt mindre.

Strafflagberedningen har föreslagit olika åtgärder i syfte att göra villkorlig
dom till en effektivare påföljd än nu. Bl. a. har i förslaget den nuvarande
villkorliga domen delats upp i två påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn,
och i samband därmed föreslås en omfattande organisatorisk förstärkning
av kriminalvården i frihet. Till en så genomgripande reform som här
avses är jag icke beredd att nu taga ställning, utan härmed torde få anstå

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

till det slutliga övervägandet av det av beredningen föreslagna påföljdssystemet.
Jag vill dock framhålla, att en organisatorisk utbyggnad av kriminalvården
i frihet sedan länge pågår. Sålunda har skyddskonsulentorganisationen
efter hand väsentligt förstärkts under de 15 år som gått sedan den
nu gällande lagen om villkorlig dom trädde i kraft, och vid årets riksdag
har i enlighet med förslag i statsverkspropositionen anvisats medel för en
ytterligare utökning.

Beredningen har i angivna syfte även föreslagit andra åtgärder, däribland
möjligheten att förena villkorlig dom och skyddstillsyn med böter. Tanken
att införa en sådan kombinationsmöjlighet, som förekommer i utländsk
lagstiftning, har under remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. Även
riksdagen har redan visat intresse för en reform i denna riktning. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1958: B 4 uttalade sålunda allmänna beredningsutskottet,
att förslaget att kombinera villkorlig dom med böter syntes
vara väl avvägt.

Enligt min mening talar goda skäl för att denna kombinationsmöjlighet
införlivas med svensk rätt. Till den motivering strafflagberedningen givit för
förslaget kan jag i huvudsak ansluta mig. Syftet med den villkorliga domen
har framför allt varit att i möjligaste mån förhindra att lagöverträdare kommer
i kontakt med fängelsemiljön. Därav behöver emellertid icke följa att
den som uppfyller förutsättningarna för villkorlig dom skall befrias från
varje ingripande. Det torde stundom med hänsyn till den dömde själv vara
önskvärt, att han icke bara underkastas en prövotid utan även drabbas av en
omedelbart kännbar samhällsreaktion. Även av andra skäl kan det vara
påkallat att samhället mera eftertryckligt reagerar mot brottsligheten. Enligt
lagen om villkorlig dom skall hänsyn tagas till de allmänpreventiva synpunkterna;
villkorlig dom får icke meddelas om det av hänsyn till den allmänna
laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. Valet kommer
då att stå mellan villkorlig dom och ovillkorligt straff. I de fall, där
villkorlig dom ur resocialiseringssynpunkt framstår som den bästa åtgärd
som kan vidtagas, synes det emellertid kunna vara till fördel, om möjlighet
finnes att skärpa samhällets ingripande, så att allmänpreventiva synpunkter
tillgodoses, utan att man fördenskull behöver avstå från att meddela villkorlig
dom. Någon nämnvärd utökning av tillämpningsområdet för villkorlig
dom torde härigenom icke komma att ske; ett visst utrymme för användning
av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde dock finnas
vid sådana brottstyper, som föranleder korta frihetsstraff men där villkorlig
dom för närvarande anses utesluten av allmänpreventiva skäl. Ådömandet
av ovillkorliga böter i därför lämpade fall synes likväl vara ägnat att
motverka den risk som det nuvarande bruket av villkorlig dom kan innebära
för den allmänna laglydnaden.

Redan enligt gällande lag kan böter i vissa fall ådömas jämte villkorlig
dom. Om någon skall dömas för flera brott, kan nämligen enligt 4 kap. 1 §
strafflagen särskilt bötesstraff bestämmas för brott som finnes förskylla
böter jämte det att annan påföljd bestämmes för brottsligheten i övrigt. Kan

28 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

enligt denna bestämmelse böter ådömas jämte en villkorlig dom, tillgodoses
i viss utsträckning det syfte man vill nå med den av strafflagberedningen
föreslagna påföljdskombinationen. Bestämmelsen har emellertid en, begränsad
räckvidd. Det krävs nämligen, att gärningsmannen har begått flera
brott och att något av dem är sådant att det i och för sig icke skulle föranleda
annat än bötesstraff.

Då möjligheten att döma till böter jämte villkorlig dom synes vara värdefull
ur kriminalpolitisk synpunkt och utan större svårigheter kunna införlivas
med nuvarande påföljdssystem, vill jag förorda att erforderliga lagändringar
i sådant syfte nu vidtages utan avbidan på den stora strafflagsrevisionen.
Självfallet får man inte göra sig några överdrivna föreställningar
om verkan i kampen mot brottsligheten av en reform av denna begränsade
räckvidd, men den bör i sin mån kunna fylla en funktion i strävandena
att motverka brottsligheten.

Användningsområdet för ifrågavarande påföljdskombination bör icke inskränkas
till vissa brott eller brottstyper. För att tillgodose syftet med reformen
bör möjligheten att döma till böter vara oberoende av brottets art.
Det finnes icke heller någon anledning att begränsa tillämpningen till sådana
brott, där straffskalan innehåller böter. Böter bör kunna ådömas även
vid sidan av villkorlig dom som avser brott, på vilket enligt straffskalan
endast kan följa frihetsstraff. De böter som på detta sätt ådömes jämte
villkorlig dom utgör påföljd för samma brott, som den villkorliga domen
avser.

Den nu förordade reformen torde komma att få betydelse främst i fråga
om brottslingar över 18 år. För de yngre lagöverträdare, som omfattas av
1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, synes nämligen villkorlig
dom icke förekomma i någon större utsträckning. Som även strafflagberedningen
framhållit torde dock en kombination av villkorlig dom och
böter stundom vara lämplig jämväl för ungdomar under 18 år med egna
inkomster.

Med hänsyn till att gällande rätt bygger på den principen att eu tilltalad,
vare sig han begått ett eller flera brott, endast skall dömas till en straffrättslig
påföljd, förutsättes för att en systematiskt fullt tillfredsställande
lagstiftning skall erhållas att en omfattande omarbetning vidtages. En sådan
omarbetning skulle emellertid nu föra för långt. I avbidan på den genomgripande
reformering av påföljdssystemet som kan väntas på grundval
av strafflagberedningens förslag torde därför som ett provisorium i lagen
om villkorlig dom få infogas en särskild paragraf, 1 a §, med den erforderliga
huvudbestämmelsen.

Detta stadgande bör i enlighet med vad jag tidigare anfört innehålla, att
böter får ådömas jämte villkorlig dom om det för den dömdes tillrättaförande
eller eljest finnes påkallat. Formuleringen innebär, att såväl individualpreventiva
som allmänpreventiva synpunkter skall beaktas. Frågan
huruvida böter skall ådömas kommer alltså att utgöra ett led i övervägan -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

dena, om villkorlig dom är den lämpligaste åtgärden ur resocialiseringssynpunkt
och om sådan dom med hänsyn till den allmänna laglydnaden är en
tillräcklig samhällsreaktion. Några närmare regler härutöver om när böter
skall ådömas torde icke behöva upptagas i lagtexten. Jag vill dock anföra
vissa synpunkter på detta spörsmål.

Om i den villkorliga domen särskilda föreskrifter meddelas för att främja
den villkorligt dömdes tillrättaförande, kan domen innebära en mycket kännbar
reaktion för honom. I sådana fall torde det finnas mindre anledning än
eljest att ådöma böter vid sidan av den villkorliga domen. Det bör givetvis
också beaktas, att ett bötesstraff kan inverka menligt på de resocialiseringsätgärder
som vidtages i samband med den villkorliga domen. Särskild uppmärksamhet
kräver fall, där skadestånd ålagts den dömde, varvid det ofta
är lämpligt att giva föreskrifter om tid och sätt för betalning av skadeståndet.
Det är då angeläget, att icke målsägandens möjligheter att utfå sitt
skadestånd försvåras av att domstolen ådömer kompletterande böter. Ett
annat fall, i vilket skäl talar mot att den här föreslagna bestämmelsen tilllämpas,
är när domstolen finner att enligt 4 kap. 1 § strafflagen för något
av flera brott särskilt bötesstraff skall ådömas.

Villkorlig dom kan nu meddelas även beträffande ett ådömt bötesstraff
— förutsatt likväl att frihetsstraff ingår i straffskalan för brottet — och
ett villkorligt anstånd med ådömande av straff kan avse brott för vilket om
straff skulle ha bestämts detta hade stannat vid böter. Något formellt hinder
att ådöma ovillkorliga böter vid sidan av en sådan villkorlig dom har icke
uppställts i den föreslagna bestämmelsen. Det torde även utan uttrycklig
bestämmelse stå klart, att möjligheten att ådöma kompletterande böter i
allmänhet ej bör utnyttjas i dylika fall.

Böter av det slag varom här är fråga torde böra ådömas i dagsböter. Därvid
lår dagsbotens belopp bestämmas enligt de allmänna reglerna i 2 kap.
b § strafflagen. Vad detta lagrum innehåller därom att antalet dagsböter
skall bestämmas efter brottets beskaffenhet, kan emellertid icke utan vidare
tillämpas i fall som nu avses. För att den samlade reaktionen mot den tilltalades
brottslighet skall bli lämpligt avvägd, måste domstolen vid fastställandet
av dagsbotsantalet taga hänsyn till att villkorlig dom samtidigt ådömes.
Detta får anses med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna
lagtexten, när däri stadgas alt böterna ådömes såsom särskilt straff för samma
brott som den villkorliga domen avser. Högsta antalet dagsböter torde
kunna fastställas till 120, och detta maximum bör gälla även då böterna
ådömes jämte en villkorlig dom för flera brott. Avser det villkorliga anståndet
verkställighet av ett i domen utsatt straff, får beaktas att antalet
dagsböter icke bestämmes så högt att — enligt de grunder som anges i 4
kap. 6 § strafflagen — det för brottet stadgade maximistraffet överskrides.
Uttrycklig bestämmelse härom torde böra meddelas.

Å böter som ådömes med stöd av den föreslagna nya bestämmelsen bör
tillämpas de regler som eljest gäller för verkställighet av bötesstraff. Det
kan icke vara lämpligt att härvidlag lägga några särskilda förpliktelser på

30 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

de organ som handhar övervakningen av de villkorligt dömda. Bestämmelserna
i lagen om verkställighet av bötesstraff och förordningen angående indrivning
och redovisning av böter skall alltså iakttagas. Vid övervägande huruvida
hinder mot förvandling möter enligt 8 § nämnda lag får observeras,
att bötesstraff enligt den föreslagna 1 a § ej ålagts med tillämpning av 4
kap. 1 § strafflagen även om den villkorliga domen avser flera brott. Förvandlas
böterna till frihetsstraff, får enligt vanliga regler bedömas om verkställigheten
av förvandlingsstraffet skall villkorligt anstå. Huruvida bristande
betalning av böterna bör leda till förverkande av den villkorliga dom,
jämte vilken böterna ådömts, prövas jämlikt 13 § 3 mom. lagen om villkorlig
dom, som stadgar att villkorligt anstånd kan förklaras förverkat om den
dömde ålägges förvandlingsstraff för böter.

I enlighet med den ståndpunkt jag här intagit bör det särskilda bötesstraff
som ådömts jämte en villkorlig dom icke påverkas av att det villkorliga
anståndet förklaras förverkat; verkställigheten av böterna bör alltså
oberoende därav fortgå. En konsekvens härav är också, att böterna
icke skall ingå i gemensamt straff som enligt 13 § 1 mom. lagen om villkorlig
dom i vissa fall skall bestämmas, när anståndet förklaras förverkat
eller förklaras skola avse jämväl annat brott. En uttrycklig bestämmelse
härom torde böra upptagas i nyssnämnda lagrum. Icke heller bör den omständigheten,
att det villkorliga anståndet ej kan förklaras förverkat och att
straff för brottet enligt 16 § lagen om villkorlig dom i anledning därav
skall vara förfallet, medföra att böter som ådömts jämte den villkorliga
domen bortfaller. Böterna bör preskriberas enligt reglerna i 5 kap. 20 § andra
stycket strafflagen. Med denna konstruktion av det särskilda bötesstraffet
bör uppenbarligen, då villkorligt anstånd med ådömande av straff förklaras
förverkat enligt 12 § lagen om villkorlig dom eller enligt 13 § 1
eller 3 mom. samma lag, vid bestämmande av straff för brottet hänsyn
tagas till det tidigare ådömda bötesstraffet. Liksom när böter ådömes
jämte en villkorlig dom med utsatt straff skall domstolen alltså även i denna
situation tillse, att den samlade reaktionen mot brottet blir lämpligt avvägd
och att det för brottet stadgade straffmaximum icke överskrides. Detta
får anses framgå av det föreslagna andra stycket i 1 a §.

Enligt 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse och 2 § lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt kan ungdomsfängelse eller förvaring i
vissa fall då villkorligt anstånd förklaras förverkat ådömas för det brott som
avsetts med den villkorliga domen. I sådant fall skall domstolen förordna,
att ungdomsfängelset eller förvaringen träder i stället för böter som ådömts
jämte den villkorliga domen. Detta får anses följa omedelbart av nämnda
paragrafer och framgår i vart fall vid en jämförelse med 20 § ungdomsfängelselagen
och 13 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

I 24 § lagen om villkorlig dom meddelas bestämmelser om nöjdförklaring.
Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, börjar prövotiden
löpa med den övervakning och de föreskrifter som kan ha bestämts. Har

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 31

talan fullföljts, skall den fullföljda talan anses återkallad i de delar som
nöjdförklaringen avser. Beträffande bötesstraff finnes för närvarande icke
några bestämmelser om nöjdförklaring. När det gäller böter som enligt den
föreslagna 1 a § ådömts jämte villkorlig dom måste det emellertid anses
olämpligt, att talan beträffande dem skulle kunna föras av den dömde i fall
då han avgivit nöjdförklaring i vad han erhållit villkorlig dom. Böterna
ingår i den totala påföljden och domen bör i förevarande avseende ses
som en helhet. Avges nöjdförklaring beträffande den villkorliga domen, bör
därmed följa att talan icke heller kan föras i fråga om bötesstraffet. Att
sträcka verkningarna av nöjdförklaringen längre än så torde icke böra övervägas
i detta sammanhang. För verkställbarheten av bötesstraffet bör därför
även i nu angivet fall gälla bestämmelserna i 22 § förordningen om utsökningslagens
införande.

Strafflagberedningen har uttalat att, när den tilltalade är krigsman och
målet handlägges som militärt mål, det kan vara att föredraga att villkorlig
dom förenas med disciplinstraff i stället för med böter. Jag delar uppfattningen
att detta stundom kan vara lämpligt. Såsom beredningen uttalat får
2 och 3 §§ lagen om disciplinstraff för krigsmän anses öppna möjlighet att
även i sådant fall döma till disciplinstraff i stället för böter. Vad i lagen om
villkorlig dom föreslagits beträffande böter som ådömes jämlikt 1 a § bör
i tillämpliga delar gälla även disciplinstraff som ålägges jämte villkorlig
dom. Då särskild bestämmelse härom torde erfordras, synes lämpligen i
sistnämnda lag böra införas en ny paragraf, 2i a §, av innehåll att, om med
stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän disciplinstraff ådömes
i stället för böter jämlikt 1 a §, vad i 13 § 1 mom, 16 § och 24 § lagen
om villkorlig dom stadgas om sådana böter skall äga motsvarande tillämpning
beträffande disciplinstraffet.

Särskilda bestämmelser angående registreringen av domar varigenom böter
eller disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom torde icke vara påkallade.
Den villkorliga domen skall alltid antecknas i allmänna straffregistret.
Därest bötesstraffet uppgår till 60 dagsböter eller mer, kommer emellertid
enligt 1 § 1. straffregisterlagen — om 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
tillämpats — anteckning att ske även av bötesstraffet. Någon olägenhet härav
torde icke uppkomma. Av 57 § kungörelsen den 19 november 1948 angående
den militära rättsvården torde, utan att paragrafen ändras, följa att
såval den villkorliga domen som ett därjämte ådömt disciplinstraff skall antecknas
i militära slraffregistret.

Införande av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff
eller disciplinstraff synes icke nödvändiggöra någon ändring av
rättegångsbalkens regler om omröstning till dom, 29 kap. 2—4 §§. Frågan
huruvida böter eller disciplinstraff skall ådömas torde i detta sammanhang
bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande förordnande om
övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter vid villkorlig dom.

Några särskilda övergångsbestämmelser i anslutning till ikraftträdandet
av de nu föreslagna lagändringarna synes icke erforderliga. Då möjlighe -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

ten att kombinera villkorlig dom och böter ej får utnyttjas så, att den för
brottet stadgade straffskalan överskrides, och då denna kombinationsmöjlighet
kan öka förutsättningarna för den tilltalade att komma i åtnjutande
av villkorlig dom, lärer några invändningar icke kunna resas mot att tilllämpa
de nya bestämmelserna även på brott, som begåtts före ikraftträdandet.
»

Lagrådet

Lagrådet anförde:

»Vad först angår den föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom
med böter, innebär denna ett så långt gående avsteg från principen i det gällande
påföljdssystemet att, såsom departementschefen framhållit, en systematiskt
fullt tillfredsställande lagstiftning knappast kan erhållas utan en
genomgripande omarbetning av systemet. En sadan omarbetning äi för närvarande
föremål för statsmakternas prövning på grundval av strafflagberedningens
skyddslagsförslag, men då detta förslag är mycket omfattande och
delvis behandlar synnerligen tveksamma frågor torde det säkerligen dröja
ännu några år innan definitiv ny lagstiftning om påföljdssystemet kan träda
i kraft. Hinder bör därför icke anses föreligga att provisoriskt införa den föreslagna
påföljdskombinationen, eftersom denna är ägnad att tillgodose ett
säkerligen såväl ur allmänpreventiva som även i åtskilliga fall ur individualpreventiva
synpunkter föreliggande behov av en skärpning av samhällets
reaktion mot brottslingar, vilka erhålla villkorlig dom.

Lagrådet vill i samband härmed såsom sin bestämda mening uttala, att
därest nu — såsom ett provisorium — i lagen om villkorlig dom införes ett
stadgande om böter vid sidan av sådan dom, detta icke i och för sig bör leda
till ändrad praxis i fråga om tillämpningsområdet för villkorlig dom, när det
gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt ådömas korta frihetsstraff.
I detta hänseende finnes anledning att ställa sig avvaktande i avbidan
på den slutliga reformen rörande påföljdssystemet. Vad särskilt angår
rattfylleribrotten är alt märka, att trafiknykterhetslagstiftningen för närvarande
är föremål för en allsidig översyn. Att i anledning av det nu föreslagna
stadgandet om kompletterande böter ändra praxis i fråga om användningen
av villkorlig dom för rattfylleribrotten kan innebära ett icke
önskvärt föregripande av utredningen om lämpliga reaktionsformer beträffande
dessa brott.

Beträffande formuleringen av den föreslagna huvudbestämmelsen, 1 a §,
bör, såsom departementschefen antytt, därav framgå att såväl individualpreventiva
som allmänpreventiva synpunkter skola beaktas vid prövning av
frågan huruvida i det särskilda fallet böter böra ådömas jämte den villkorliga
domen. Böter av det slag varom här är fråga lära emellertid ha sin
största betydelse såsom allmänpreventivt medel vid brottsbekämpandet. Detta
torde böra tydligare markeras i lagtexten, vilket kan ske genom att allmänpreventionen
omnämnes före individualpreventionen och med samma ordalag
som i 1 §. Lagrådet får därför hemställa, att ingressen till 1 a § första

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

stycket gives lydelsen »Om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller för den dömdes tillrättaförande finnes påkallat». Fortsättningen av första
stycket skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet om texten efter
uttrycket »enligt 1 §» omredigerades så att den finge avfattningen »dagsböter,
högst etthundratjugu, ådömas ovillkorligt såsom särskilt straff för samma
brott som den villkorliga domen avser». Lagrådet förordar att lagtexten
jämkas i enlighet härmed.

I 1 a § andra stycket upptager förslaget en uttrycklig bestämmelse, vars
innebörd enligt departementschefen är att, då det villkorliga anståndet avser
verkställighet av ett i domen utsatt straff, antalet dagsböter icke får bestämmas
så högt att det för brottet stadgade maximistraffet överskrides. Meningen
är alltså, att böterna och det straff som bestämts i den villkorliga
domen skola, om de sammanräknas med tillämpning av 4 kap. 6 § strafflagen,
rymmas inom den för brottet stadgade straffskalan. De praktiska
olägenheterna av att domstolarna behöva uträkna förvandlingsstraff för att
undvika överskridande av straffmaximum torde icke bli av större betydelse,
då väl straff sällan utmätes nära maximum.

Förslaget upptager icke någon bestämmelse som med avseende å de kompletterande
böterna reglerar det fall att visst straffminimum stadgats för det
brott, beträffande vilket den villkorliga domen meddelats. För sådant fall
måste emellertid gälla, att straffminimum icke får underskridas vid utmätandet
av det straff som avses med det villkorliga anståndet, och att således,
om detta straff bestämmes till det i den tillämpade straffbestämmelsen
stadgade minimum, det kompletterande bötesstraffet kommer att ligga ovanför
detta minimum. Detta torde emellertid tillräckligt tydligt framgå av 1 §.
Lagrådet finner alltså icke någon uttrycklig bestämmelse härom erforderlig.

I anslutning härtill må anmärkas, att stadgandet i 5 § första stycket lagen
om villkorlig dom, att i domen skall fastställas en prövotid av tre år eller,
om den tilltalade dömts till allenast böter, två år, måste även efter den föreslagna
lagändringens geni mförande, utan att det särskilt angives i lagtexten,
tolkas därhän att prövotiden i alla de fall då det villkorliga anståndet
avser straffs ådömande skall bestämmas till tre år. Stadgandet i 12 §
sista stycket samma lag att vid förverkande av villkorligt anstånd straff
skall bestämmas för brottet, där det ej skett i den villkorliga domen, skall
självfallet tolkas så att enligt 1 a § ådömda böter lämnas å sido. Det må i
samband härmed framhållas, att det i 6 kap. 1 § tredje stycket och 30 kap.
6 § rättegångsbalken förekommande uttrycket »om svårare straff än böter
ej ådömes» icke kan tolkas såsom avseende fall då tilltalad erhåller villkorligt
anstånd med straffs ådömande och därjämte ådömes kompletterande
böter.

I fråga om det föreslagna tillägget till 24 §, eidigt vilket nöjdförklaring
beträffande villkorlig dom inbegriper jämväl böter, som må ha ådömts jämlikt
lag, anser sig lagrådet böra erinra om att enligt avgörande av högsta
domstolen (N. J. A. 1957 s. 272) missuppfattning från den dömdes sida beträffande
nöjdförklarings inverkan å fullföljdsrätten kan föranleda att för!t
Itihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 avd. Nr 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

klaringen anses sakna giltighet. Avsevärd risk torde föreligga för att villkorligt
dömd person, som jämväl ådömts kompletterande böter, kommer
att liysa den missuppfattningen att av honom avgiven nöjdförklaring endast
avser den villkorliga domen men icke böterna. Det är således av vikt att, då
påföljdskombinationen användes, den som har att upptaga nöjdförklaring
förvissar sig om att den dömde känner till och förstår innehållet i förevarande
stadgande innan förklaringen avgives.

Departementschefen har enligt remissprotokollet uttalat, att införandet
av möjligheten att jämte villkorlig dom döma till särskilt bötesstraff eller
disciplinstraff icke syntes nödvändiggöra någon ändring av rättegångsbalkens
regler om omröstning till dom, 29 kap. 2—4 §§. Frågan huruvida kompletterande
straff skall ådömas torde, enligt departementschefens mening,
i detta sammanhang bli att avgöra på samma sätt som nu gäller beträffande
förordnande om övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter
vid villkorlig dom. Lagrådet vill erinra om att, då det gäller avgöranden av
sist angiven art, olika meningar angående omröstningsreglernas innebörd
yppats i domstolspraxis och doktrin (se SvJT 1954 rf s. 23 och 1956 s.
495—497). Den nu föreslagna påföljdskombinationen torde medföra särskilda
svårigheter vid omröstningsreglernas tillämpning. Att märka är bl. a.
att, försåvitt dessa regler skulle på vanligt sätt tillämpas när fråga är om
villkorligt anstånd med verkställande av straff, domstolens ledamöter hade
att i första hand taga ställning till straffmätningen och därefter till frågan
om villkorlig dom. När påföljdskombinationen skall komma till användnng
kunna emellertid, formellt sett, straffen icke bestämmas förrän det blivit
avgjort att villkorlig dom skall meddelas. Med hänsyn till de svårigheter som
sålunda och i övrigt äro att emotse, därest på nu förevarande område domstolarna
hade att hålla sig enbart till gällande omröstningsregler. finner
lagrådet sig böra förorda, att dessa frågor snarast upptagas till särskild utredning,
förslagsvis genom 1951 års rättegångskommitté. Därest särbestämmelser
härvid finnas erforderliga, synes böra övervägas, huruvida ej dessa,
i betraktande av den förevarande lagstiftningens provisoriska karaktär, kunna
upptagas i lagen om villkorlig dom (jfr 4 § lagen om införande av nya
rättegångsbalken). Ändring i detta avseende i rättegångsbalkens omröstningsregler
torde för sådant fall ifrågakomma först i samband med den
fullständiga reformen av påföljdssystemet (jfr det av strafflagberedningen
härom framställda ändringsförslaget).»

I anledning av departementschefens uttalande att några särskilda övergångsbestämmelser
icke erfordrades uttalade lagrådet, att det skulle regelmässigt
strida mot den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen
att tillämpa de nya bestämmelserna om kombination av böter eller
disciplinstraff och villkorlig dom på brott, som begåtts före ikraftträdandet.
Lagrådet anförde vidare:

»De av departementschefen åsyftade fall, då nya lagen skulle leda till
lindrigare resultat än gällande rätt, synas sakna praktisk betydelse. Lagrådet
hemställer därför om tilläggande av en övergångsbestämmelse av innehåll
att vad i nya lagen är stadgat om ådömande jämte villkorlig dom av

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

särskilt bötesstraff eller disciplinstraff ej skall gälla i fråga om brott, som
förövats före nya lagens ikraftträdande.

För det fall att någon anses böra dömas villkorligt för flera brott, av vilka
något eller några förövats före och annat eller andra efter ikraftträdandet,
torde av allmänna regler följa, att domstolen med hänsyn till den brottslighet
som förövats efter ikraftträdandet är oförhindrad att, om så finnes
erforderligt, ådöma jämväl ovillkorligt bötes- eller disciplinstraff enligt
nya lagen.»

Lagrådets yttrande har i propositionen föranlett följande uttalande från
departementschefens sida:

»Med anledning av vad lagrådet uttalat om tillämpningsområdet för villkorlig
dom vill jag erinra om mitt uttalande i remissprotokollet, att den
föreslagna möjligheten att kombinera villkorlig dom och böter icke torde
komma att innebära någon nämnvärd utökning av användningen av villkorlig
dom. När det gäller brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt
ådömes korta, ovillkorliga frihetsstraff, finnes därför ej anledning räkna
med att förslaget kommer att föranleda någon större ändring i rättstillämpningen.
I gränsfall torde dock förutsättningarna att tillämpa villkorlig dom
i viss mån utökas, om förslaget genomföres.

Lydelsen av 1 a § torde böra ändras så, att även den allmänpreventiva synpunkten
uttryckligen angives i lagtexten. Därjämte torde avfattningen av denna
paragraf få redaktionellt jämkas på sätt lagrådet förordat. Ehuru enligt
min mening den i 5 § strafflagens promulgationslag angivna grundsatsen i
vissa fall skulle leda till att den föreslagna påföljdskombinationen kunde
tillämpas även å brott begångna före den nya lagens ikraftträdande, vill jag
icke heller motsätta mig den av lagrådet föreslagna övergångsbestämmelsen.»

Remissyttranden över motionerna

Riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, Svea hovrätt, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges Advokatsamfund har förordat att möjlighet
att kombinera villkorlig dom och böter införes utan avvaktande av den slutliga
behandlingen av strafflagberedningens förslag i övrigt. Föreningen Sveriges
stadsdomare förklarar sig icke ha något att erinra mot en sådan lagändring
att det blir möjligt att kombinera villkorlig dom med böter men
håller före att en sådan reform icke kan förväntas få någon större betydelse
i nu rådande allvarliga läge. Flertalet av de remissinstanser som yttrat
sig i frågan har framfört vissa erinringar av såväl saklig som formell innebörd
mot utformningen i motionerna I: 13 och II: 11 av reglerna om denna
kombinationsmöjlighet.

Tagande i förvar av villkorligt dömd

Gällande rätt

Lagen om villkorlig dom innehåller icke några bestämmelser om omhändertagande
av den villkorligt dömde. Därest han utan att därigenom begå
brott åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom,

36 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

kan domstolen enligt 12 § förordna om övervakning om den dömde ej redan
står under övervakning, meddela föreskrift enligt 8 §, förordna om förlängning
av prövotiden, besluta att varning skall tilldelas den dömde eller förklara
anståndet förverkat. Har domstolen tillsatt övervakningsnämnd, kan
nämnden vidtaga sådan åtgärd, dock ej förklara anståndet förverkat. Föreskrifter
enligt 8 § kan avse den dömdes utbildning, arbetsanställning, vistelseort,
bostad eller användande av fritid; vidare kan det åläggas honom att
avhålla sig från bruk av rusdrycker, att underkasta sig behandling å sjukhus,
vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller annan anstalt och att underkasta
sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.
Om det finnes lämpligt kan också föreskrivas, att den dömde bör
på tid och sätt som anges i domen söka fullgöra skadeståndsskyldighet på
grund av brottet. Om den dömde gör sig skyldig till nytt brott, kan domstolen
enligt 14 §, om anståndet icke förklaras förverkat, meddela ändrade bestämmelser
i enlighet med 12 §.

Beträffande de föreskrifter för den villkorligt dömde som här nämnts gäller,
att något tvångsvis genomförande ej kan ske; det förutsättes att den
dömde frivilligt medverkar. Han är emellertid underkastad det hotet, att i
annat fall åtgärder vidtages enligt 12 §, varvid förverkande av anståndet kan
komma i fråga. Det enda tvångsingripande som lagen medger är att domstol
eller övervakningsnämnd kan erhålla handräckning av polismyndighet för
den dömdes inställande inför domstolen eller nämnden.

Lagens ståndpunkt är vidare den att under prövotidens gång ny föreskrift
enligt 8 § endast får meddelas om den dömde misskött sig. Har föreskrift
i visst hänseende meddelats redan i domen, kan den föreskriften emellertid
ändras eller upphävas så snart anledning förekommer därtill.

Vid andra former av kriminalvård i frihet än villkorlig dom finnes vissa
möjligheter till tillfälligt omhändertagande. I 16 § lagen om villkorlig frigivning
stadgas sålunda att, om fråga uppkommer om förverkande av villkorligt
medgiven frihet, fångvårdsstyrelsen kan, såframt omständigheterna föranleder
därtill, besluta att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan på vidare
förordnande. Liknande bestämmelser upptages i 17 § ungdomsfängelselagen
och 12 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Endast
i lagen om villkorlig frigivning har fastställts en längsta tid för omhändertagandet;
den omhändertagne skall lösgivas, såvida beslut om den villkorligt
medgivna frihetens förverkande ej har meddelats inom en vecka efter
det han tagits i förvar.

Strafflagberedningen

Strafflagberedningen har i sitt förslag om skyddstillsyn — som i princip
innebär kriminalvård i frihet — upptagit en bestämmelse, enligt vilken den
dömde kan tillfälligt omhändertagas på lämpligt sätt. Sådant omhändertagande
skall kunna ske, om det med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning
eller eljest finnes erforderligt för hans tillrättaförande. Det må nämnas,
att beredningens förslag, vilket medger att föreskrifter meddelas vid

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 195!)

skyddstillsyn i huvudsak i samma omfattning som enligt 8 § lagen om villkorlig
dom, ej för meddelande av nya föreskrifter under prövotiden förutsätter
att den dömde misskött sig.

Beredningen anför att den nuvarande möjligheten att taga villkorligt frigivna
i förvar visat sig vara av stort värde. I samband med att den frigivne
tagits i förvar, har tillsynsmannen eller skyddskonsulenten fått tillfälle att
tala den omhändertagne till rätta och ordna upp hans förhållanden. Detta
har i allmänhet lett till att förverkande av den villkorligt medgivna friheten
kunnat undvikas och att kriminalvården i frihet kunnat fortsätta. Beredningen
uttalar vidare följande:

Det är enligt strafflagberedningens mening en brist, att de organ som har
tillsyn över de villkorligt dömdas behandling icke äger någon liknande möjlighet
att ingripa, när en akut risk föreligger för återfall i brott eller för annan
misskötsamhet från den dömdes sida. Om en villkorligt dömd bryter
mot meddelade föreskrifter och undandrager sig övervakning genom att byta
vistelseort, kan skyddskonsidenten visserligen få honom efterspanad genom
polisens försorg. Polismyndigheten äger dock icke befogenhet att återföra
den dömde eller att kvarhålla honom och därigenom förhindra, att han avviker
på nytt. Detta har visat sig medföra svårigheter för tillsynsorganen att
i dylika fall få kontakt med den dömde.

Ett tillfälligt omhändertagande kan emellertid vara ändamålsenligt ur behandlingssynpunkt,
även om den dömde icke har brutit mot meddelade föreskrifter
eller eljest visat bristande skötsamhet. Utan att detta är fallet kan
han nämligen ha kommit i ett sådant orostillstånd att med hänsyn till hans
sinnesförfattning en allvarlig risk föreligger för ny brottslighet.

Särskilt i fråga om unga personer kan enligt beredningen en kort tids omhändertagande,
varunder övervakningsorganen får tillfälle att påverka den
dömde, vara ägnat att återställa hans sinnesjämvikt och undanröja risken
för ny kriminalitet.

Beredningen framhåller att åtgärden skall vara individualpreventivt motiverad
och att den icke får tillgripas enbart i syfte att skärpa påföljden mot
den dömde.

Omhändertagandet avses i regel skola vara högst en vecka. För att den
dömde skall kunna kvarhållas längre tid förutsättes synnerliga skäl. Genom
nytt beslut kan då förordnas, att han skall kvarhållas ytterligare högst en
vecka. Något formellt hinder föreligger enligt förslaget icke mot att omhändertagande
sker flera gånger under prövotiden. Om ett upprepat omhändertagande
blir aktuellt, torde emellertid ofta förutsättningar saknas för fortsatt
kriminalvård i frihet, och skyddstillsynen bör då i stället utbytas mot
annan påföljd.

Enligt förslaget skall skyddstillsynen handhas av lokala tillsynsnämnder,
vilka skall ha att meddela erforderliga föreskrifter. Det är också på sådan
nämnd det skall ankomma alt besluta om tillfälligt omhändertagande. Över
beslut om omhändertagande får den dömde föra talan genom besvär hos hovrätt;
beslutet skall dock genast lända till efterrättelse, om ej nämnden eller
hovrätten annorlunda förordnar.

Beträffande verkställigheten av beslut om omhändertagande upptager för -

38 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

slaget ett stadgande om att polismyndighet skall lämna handräckning för
den dömdes omhändertagande. Omhändertagandet torde enligt beredningen
i regel komma att ske i polisarrester, liksom nu sker när villkorligt frigivna
tages i förvar. Beredningen anmärker, att den allmänna standarden hos polisarresterna
visserligen icke är god, men anser att en placering där i allmänhet
kan godtagas med hänsyn till den korta tid som den dömde får kvarhållas.
Dessutom pekar beredningen på att en väsentlig förbättring av polisarresternas
beskaffenhet och utrustning kan förväntas efter ett genomförande
av polisarrestutredningens förslag (se nu lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. samt i anslutning därtill utfärdade
författningar). Om den dömde är under 21 år torde enligt beredningen
stundom kunna utverkas, att han under tiden för omhändertagandet placeras
på någon barnavårdande institution.

Särskilda framställningar till Kungl. Maj:t om omedelbar lagstiftning i
fråga om tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömd har gjorts i skrivelse
den 8 februari 1958 av Göteborgs rådhusrätt och den 7 januari 1959
av övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt. För innehållet i dessa
framställningar samt för remissyttrandena över strafflagberedningens förslag
redogöres å s. 23—25 i propositionen.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen följande:

»Möjligheterna för de organ, som har att öva tillsyn över de villkorligt
dömda, att ingripa med erforderliga åtgärder är för närvarande i viktiga
hänseenden begränsade. En svårighet som särskilt framhållits i framställningarna
från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden vid Stockholms
rådhusrätt föreligger däri, att något tvångsvis omhändertagande icke
kan ske av villkorligt dömd som undandrar sig övervakning genom att byta
vistelseort. Han kan visserligen efterspanas, men om han anträffas kan han
icke kvarhållas. Härigenom blir möjligheterna för övervakningsorganen att
verkställa tillförlitlig utredning av den dömdes förhållanden försvårade. I
och för sig torde i dessa fall ofta föreligga anledning att förklara det villkorliga
anståndet förverkat, men någon säker grund för ett beslut om förverkande
eller om andra åtgärder enligt 12 § lagen om villkorlig dom kan ej
erhållas.

Avsaknaden av en rätt att för en kortare tid tvångsvis omhänderta villkorligt
dömda har gjort sig märkbar även i situationer, där full utredning
kunnat erhållas om den dömdes förhållanden. Missköter sig den dömde, kan
varning tilldelas honom och föreskrifter meddelas i olika avseenden. Som
yttersta utväg kan det villkorliga anståndet förklaras förverkat. Det är emellertid
tydligt, att förverkande — om man bortser från de fall då den dömde
begått nytt brott — många gånger framstår som en alltför drastisk åtgärd.
Det visar sig också att beslut om förverkande utan samband med lagföring
för nytt brott är mycket sällsynta. Detta kan icke bero på att skäl till förverkande
endast sällan föreligger. I riktig känsla av att ett syfte med den

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

villkorliga domen är att utan att den dömde intages i fångvårdsanstalt förebygga
att han begår nya brott, torde emellertid övervakare, skyddskonsulenter
och övervakningsdomstolar söka komma till rätta med svårigheterna
genom mindre ingripande åtgärder än förverkande. Dessa strävanden skulle
helt säkert stundom främjas, om den dömde kunde på lämpligt sätt omhändertagas
för att övervakningsorganen skall få tillfälle att ordna upp
hans förhållanden och hjälpa honom till rätta.

Bland de förslag som strafflagberedningen framlagt i syfte att göra kriminalvården
i frihet effektivare än för närvarande ingår även införande
av en bestämmelse som möjliggör ett omhändertagande av den dömde på
kort tid, högst två veckor. Detta förslag har allmänt godtagits av remissmyndigheterna,
och angelägenheten av en sådan bestämmelse understrykes
starkt i framställningarna från Göteborgs rådhusrätt och övervakningsnämnden
vid Stockholms rådhusrätt.

En icke oväsentlig förbättring av möjligheterna att komma till rätta med
de svårigheter, som enligt det förut anförda möter de övervakande organen,
synes vara att vinna genom beredningens förslag. Detta torde utan större
svårigheter kunna genomföras inom ramen för den nuvarande lagen om
villkorlig dom. Jag vill därför förorda att — i avbidan på den omfattande
strafflagsrevision som förestår —- i nämnda lag upptages bestämmelser om
tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda.

Enligt beredningens förslag skall bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande
endast gälla beträffande dem som dömts till skyddstillsyn, d. v. s.
närmast motsvarande de villkorligt dömda som nu ställes under övervakning.
Att förslaget begränsats på detta sätt, torde framför allt sammanhänga
med att den av beredningen föreslagna villkorliga domen icke såsom
den nuvarande är förbunden med någon allmän skötsamhetsregel; förverkande
av villkorlig dom skall enligt förslaget — med visst undantag — endast
kunna ske när den dömde begått nytt brott. Då det nu gäller att i den
nuvarande lagen om villkorlig dom upptaga en bestämmelse om tillfälligt
omhändertagande, finnes enligt min mening icke någon anledning att inskränka
regelns tillämpning till de fall där den villkorligt dömde står under
övervakning. Det ligger emellertid i sakens natur alt bestämmelsens praktiska
betydelse i huvudsak kommer alt begränsas till dessa fall. Däremot
synes omhändertagande ej böra ifrågakomma beträffande den som erhållit
villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

I fråga om tillämpningen i övrigt av stadgandet om omhändertagande
innehåller beredningens förslag som förutsättning, att omhändertagandet
med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning eller eljest skall finnas erforderligt
för hans tillrättaförande. Det förutsättes i och för sig icke, att
den dömde åsidosatt särskild föreskrift eller annat som åligger honom i anledning
av domen till skyddstillsyn. Förslaget upptager icke heller någon
sådan förutsättning för alt nya föreskrifter skall kunna meddelas. Enligt
den nu gällande lagen om villkorlig dom gäller däremot i princip, alt ingripande
mot den dömde med andra åtgärder än som bestämts i domen

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

förutsätter att han i något avseende misskött sig under prövotiden. Även
om goda skäl kan anföras för beredningens förslag, torde det ej finnas anledning
att vid den begränsade reform som nu föreslås frångå den ståndpunkt
gällande lag intar. Tillfälligt omhändertagande av den dömde bör
alltså ifrågakomma endast i fall, då han åsidosatt något som åligger honom
till följd av den villkorliga domen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört,
är emellertid ett väsentligt syfte med den föreslagna bestämmelsen att
de övervakande organen skall sättas i tillfälle att utreda den dömdes förhållanden.
Av denna anledning kan man för ett omhändertagande icke kräva
att fullständig utredning om hans misskötsamhet föreligger. Efter förebild
av vad som enligt 16 § lagen om villkorlig frigivning gäller beträffande
tagande i förvar av villkorligt frigivna hör i stället anges, att omhändertagande
får ske om fråga uppkommit att förklara anståndet förverkat eller
vidtaga annan åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Beslut om omhändertagande
bör då kunna fattas utan att den dömde — såsom eljest är
föreskrivet när åtgärder vidtages mot honom — får tillfälle att yttra sig.
I annat fall skulle uppenbarligen syftet med omhändertagandet, som ytterst
är att undanröja en mer eller mindre akut risk för nya brott, i stor utsträckning
förfelas.

Ett huvudfall då beslut om omhändertagande är påkallat är det, då den
dömde icke upprätthåller förbindelse med sin övervakare och denne icke
har någon kännedom om var den dömde befinner sig. Det kan emellertid
icke vara påkallat att i alla sådana fall gå så långt som till ett omhändertagande.
Ofta torde nämligen tillräckliga upplysningar föreligga för att den
dömdes vistelseort skall kunna utrönas genom skyddskonsulentorganisationen
och erforderliga åtgärder därefter vidtagas; och även om så ej är fallet,
kan det måhända vara tillräckligt att efterlysning sker genom polismyndighetens
försorg. Förhållandena kan också vara sådana, att det ej är skäl
att misstänka att den dömde på annat sätt än genom bristande kontakt
med övervakaren åsidosätter sina skyldigheter. Ett omhändertagande kan
i sådana fall kanske komma att spoliera en ordnad tillvaro som den dömde
byggt upp. Har beslut meddelats om omhändertagande, bör för övrigt den
verkställande myndigheten, om det visar sig att den dömdes förhållanden
är gynnsammare än vad den beslutande myndigheten kunnat utgå från och
ett genomförande av beslutet sannolikt skulle få olyckliga konsekvenser,
kunna inhämta medgivande från den beslutande myndigheten att verkställigheten
icke skall genomföras. Erfarenheterna från tillämpningen av
bestämmelserna om villkorligt frigivnas tagande i förvar lär ge vid handen,
att de verkställande myndigheterna i detta hänseende handlar med humanitet
och omdöme.

Omhändertagande bör emellertid kunna beslutas även i andra fall än då
den dömde uppehåller sig å okänd ort. Om den dömde förfaller till dagdrivarliv
eller på annat sätt för ett oordentligt levnadssätt, som innebär
en överhängande risk för att han återfaller i brott, bör han kunna omhändertagas
i avbidan på resultatet av en utredning om vilka åtgärder som

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 195!)

skall vidtagas. Sker ingripandet i tid, kan man härigenom måhända förebygga
en utveckling som skulle leda till fortsatt brottslighet. Med anledning
av de exempel övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt i sin
framställning givit på fall då ett omhändertagande kan vara motiverat, vill
jag understryka att enligt vad förut anförts en förutsättning för ingripande
alltid måste vara att den dömde åsidosatt någon av sina skyldigheter.
De i 6, 8 och 10 §§ lagen om villkorlig dom givna bestämmelserna om den
dömdes åligganden är emellertid så avfattade, att den angivna förutsättningen
i praktiken icke torde utesluta omhändertagande i fall där sådant
verkligen är påkallat.

För att ange att omhändertagande icke får beslutas blott och bart av det
skälet att den dömde missköter sig, torde i lagtexten böra utsägas att omhändertagandet
skall vara föranlett av särskilda omständigheter. Genom
att förverkande nämnes i första hand bland åtgärder som är under övervägande
markeras också, att omhändertagande icke bör ifrågakomma när
den dömdes åsidosättande av sina skyldigheter är av mindre betydelse. Omhändertagande
bör alltså ske endast i kvalificerade fall. I regel torde omhändertagande
icke heller böra komma i fråga, när det villkorliga anståndet
avser verkställigheten av ett ådömt bötesstraff och brottet alltså icke
har bedömts vara av den allvarliga art att det förskyller ett frihetsberövande.
Någon mera betydande frekvens av omhändertaganden torde man
med hänsyn till det anförda icke behöva räkna med. Redan förhandenvaron
av denna möjlighet torde emellertid komma att ge en gynnsam effekt i övervakningsarbetet.

Därest den dömde misstänkes ha begått nytt brott bör han, om hans vistelseort
ej är känd, efterspanas och omhändertagas i den ordning som rättegångsbalken
föreskriver. Omhändertagande enligt den nu föreslagna regeln
synes icke heller eljest böra grundas på att den dömde begått nytt brott. Hinder
bör dock icke möta mot sådant omhändertagande, om det i samband med
brottsutredningen — vilken kanske gäller brott som icke föranleder svårare
straff än böter — framkommer andra missförhållanden som kan motivera
att åtgärd vidtages enligt 12 § lagen om villkorlig dom.

Såsom slrafflagberedningen uttalat torde verkställigheten av omhändertagandet
i regel få ske genom polismyndighets försorg. Den myndighet som
beslutat omhändertagande får hos polismyndigheten begära, att den dömde
efterspanas och omhändertages i avbidan på vidare beslut. Begäran får riktas
till polismyndigheten i den dömdes hemort eller i annan ort där man har
anledning räkna med alt han kan spåras. Villkorligt frigivna som tages i
förvar hålles för närvarande regelmässigt i polisarrester; undantagsvis låter
fångvårdsstyrelsen flytta den omhändertagne till fångvårdsanstalt. När det
gäller omhändertagande enligt det nu föreslagna stadgandet, torde också den
omhändertagne i regel få placeras i polisarrest. I anledning av vad några remissmyndigheter
anmärkt beträffande polisarresternas beskaffenhet vill jag
nämna, att eu förbättring av arresternas standard torde kunna förväntas
sedan lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

in. fl. jämte därtill anknytande författningar trätt i kraft den 1 juli 1958. De
i häkteslagen givna reglerna blir enligt 11 § i lagen i tillämpliga delar gällande
också beträffande dem som omhändertages med stöd av den nu föreslagna
regeln. I detta sammanhang bör — såsom strafflagberedningen understrukit
— beaktas att om ett tillfälligt omhändertagande icke kommer
till stånd, ofta ingen annan utväg återstår än att tillgripa åtgärder som är
långt mera ingripande mot den dömde. Då emellertid ett omhändertagande
i polisarresl synes böra undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna, vill
jag förorda att den föreslagna bestämmelsen icke göres tillämplig å dem
som är under 18 år. Jag vill därvid erinra om att i proposition (nr 88) till
årets riksdag föreslagits uppförande vid flera ungdomsvårdsskolor av mottagningsavdelningar,
avsedda i första hand för ett effektivt omhändertagande
av kriminell ungdom under 18 år.

Omhändertagande som här avses bör kunna ske endast under kort tid.
Förvar av villkorligt frigivna får icke avse längre tid än en vecka. Såsom huvudregel
torde samma tid böra iakttagas i fråga om omhändertagande av
villkorligt dömda. I likhet med strafflagberedningen är jag emellertid beredd
att förorda att förlängning av omhändertagandet skall kunna ske med
ytterligare en vecka, om synnerliga skäl föranleder därtill. Behov av förlängning
torde stundom föreligga för att den dömdes förhållanden skall kunna
ordnas. De angivna tiderna innebär givetvis icke att den dömde alltid skall
kvarhållas en vecka eller två veckor. Omedelbart efter det den dömde omhändertagits
bör vederbörande skyddskonsulent påbörja utredning om vad
som bör göras. Ärendets handläggning bör påskyndas så mycket som möjligt.
Den myndighet som beslutat omhändertagandet bör så snart den finner
anledning saknas att längre kvarhålla den dömde besluta att han skall
släppas.

I beslut om omhändertagande bör den polismyndighet, som omhändertar
den dömde, uppmanas att omedelbart därom underrätta såväl den beslutande
myndigheten som vederbörande skyddskonsulent. Till ledning för den
verkställande myndigheten bör vidare av beslutet framgå, att den dömde får
kvarhållas högst en vecka, såvida icke tiden genom nytt beslut förlänges
med ytterligare högst en vecka.

Verkställighet av beslut om omhändertagande bör endast kunna ske så
länge prövotiden löper. Har prövotiden gått till ända utan att den dömde
anträffats, skall beslutet om omhändertagande alltså vara förfallet.

Erforderliga lagregler angående omhändertagande varom nu är fråga torde
lämpligen böra upptagas i en ny paragraf i lagen om villkorlig dom, betecknad
74 a §. Därutöver påkallas jämkningar och kompletteringar av 18,
19, 22 och 23 §§.

Enligt 18 § lagen om villkorlig dom skall ärende angående åtgärd enligt
12 § handläggas av övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under
övervakning, av den domstol som först dömt i det mål vari den villkorliga
domen meddelats. I rättens ställe kan sådant ärende handläggas av övervakningsnämnd;
beslut om förverkande av det villkorliga anståndet kan

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

dock endast fattas av domstol, övervakningsnämnden vid Stockholms rådhusrätt
har föreslagit alt — jämte domstol — övervakningsnämnd skall få
behörighet att besluta om tillfälligt omhändertagande. Enligt strafflagberedningens
förslag skall beslut om omhändertagande ankomma på sådan tillsynsnämnd
som enligt förslaget skall handha skyddstillsynen.

Goda skäl talar onekligen för att ett så kvalificerat organ som den föreslagna
tillsynsnämnden får besluta om omhändertagande. Utan tvekan uppfyller
också flera av de nu verksamma övervakningsnämnderna de krav som
bör uppställas på organ som skall besluta i sådan fråga. Någon garanti för
att alla de övervakningsnämnder som för närvarande existerar — enligt uppgift
av strafflagberedningen fanns år 1955 nämnder, till antalet 11, vid 16
domstolar och sedermera har tillkommit övervakningsnämnden vid Stockholms
rådhusrätt — har sådana kvalifikationer, att de bör få besluta om
frihetsberövande, erbjuder dock icke de i 25 § lagen om villkorlig dom givna
bestämmelserna om övervakningsnämnds sammansättning. Med hänsyn härtill
bör för närvarande behörigheten att meddela beslut om omhändertagande
endast tillkomma domstol.

Det är dock uppenbart, att å ort där övervakningsnämnd är i verksamhet
anledning till omhändertagande enligt 14 a § i främsta rummet torde framkomma
vid nämndens handläggning av övervakningsärende, där fråga föreligger
om åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom. Finner nämnden därvid
att den dömde bör omhändertagas, får nämnden — liksom när fråga uppkommer
om förverkande — hänskjuta ärendet till domstolen. Beslutar domstolen
omhändertagande, torde detta icke alltid behöva leda till att den fortsatta
handläggningen av ärendet sker hos domstolen. Inkommer meddelande
att den dömde omhändertagits, bör domstolen nämligen, sedan erforderlig
utredning rörande den dömdes förhållanden skett, kunna låta övervakningsnämnden
pröva frågan vilka åtgärder som skall vidtagas. — Fråga om
omhändertagande bör kunna väckas icke bara av övervakningsnämnd utan
även av personer som enligt 19 § lagen om villkorlig dom nu äger påkalla alt
åtgärd enligt 12 § vidtages. Domstol som avses i 18 § bör också vara oförhindrad
att utan framställning upptaga sådan fråga.

Beslut i ärenden om omhändertagande måste kunna fattas snabbt. På
grund härav bör 18 § lagen om villkorlig dom ges sådan utformning att en
lagfaren domare kan besluta i brådskande fall, även om ärendet tidigare
handlagts av övervakningsnämnd. Behörigheten för ensamdomare torde även
få omfatta beslut om förlängning av tiden för omhändertagandet och om
dess hävande. Beträffande den fortsatta handläggningen av ärendet blir —
om domstolen icke hänskjuter ärendet till övervakningsnämnd — de domförhetsregler
som nu gäller för ärenden enligt 12 § alt tillämpa.

I fråga om handläggningen i övrigt av ärenden om omhändertagande enligt
14 a § kan det såsom redan nämnts icke fordras, att den dömde får tillfälle
att yllra sig. Omhändertagandet kan vara motiverat främst av att man
vill få tag i den dömde, men även i andra fall — den dömde har kanske,
trots att vissa åtgärder enligt 12 § vidtagits, icke ändrat sin livsföring —

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

bör beslut kunna fattas utan hans hörande. När den dömde sedermera omhändertagits
och fråga alltså är, huruvida förverkande eller annan åtgärd
skall beslutas, skall däremot reglerna i 19 § lagen om villkorlig dom angående
hörande tillämpas. Även om den dömde ej begär att bli muntligen hörd,
torde det i fall som här avses i regel vara lämpligt, att han personligen inställes
inför domstolen eller övervakningsnämnden.

Domstolens avgörande av ärende angående omhändertagande bör ske
genom beslut. Liksom när det gäller beslut om åtgärd enligt 12 § bör endast
den dömde äga föra talan mot beslutet. Bestämmelserna i 22 § lagen
om villkorlig dom bör ändras i enlighet härmed. Därjämte bör i 23 § stadgas,
att beslut om omhändertagande skall lända till efterrättelse omedelbart,
om ej annorlunda förordnas. Denna regel, som är nödvändig för att
syftet med omhändertagandet skall kunna tillgodoses, medför att klagorätten
i allmänhet icke torde få någon inverkan på det aktuella omhändertagandet
med hänsyn till dess korta varaktighet. Enligt 19 § andra stycket
lagen om införande av nya rättegångsbalken blir emellertid den omhändertagne
vid fullföljd av talan och eljest att anse som häktad. Anför den omhändertagne
besvär mot beslutet, föreligger därför möjlighet för hovrätten
att, om skäl härtill förekommer, omedelbart förordna att han skall försättas
på fri fot. I den mån de särskilda bestämmelserna i lagen om villkorlig
dom icke föranleder till annat, skall enligt sistnämnda lagrum vad
i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål i tillämpliga delar gälla
i fråga om ärenden om omhändertagande.

Utöver de nu förordade lagreglerna angående omhändertagande torde erfordras
vissa tillämpningsföreskrifter. Sådana föreskrifter kan utfärdas av
Kungl. Maj:t med stöd av 28 § lagen om villkorlig dom.

Då den föreslagna lagstiftningen, som kan sägas avse verkställigheten av
meddelade villkorliga domar, närmast syftar till att undvika ett för den
dömde mera kännbart ingripande, synes hinder ej möta att göra lagstiftningen
tillämplig även i fråga om villkorliga domar som meddelats före
ikraftträdandet eller att grunda omhändertagande på förhållande som
hänför sig till tiden dessförinnan. Några särskilda övergångsregler är således
ej behövliga.»

Lagrådet

Lagrådet har tillstyrkt förslaget med undantag av det i sista stycket av
14 a § upptagna stadgandet, varom lagrådet yttrat:

»Det huvudsakliga syftet med att möjliggöra ett tillfälligt omhändertagande
av en villkorligt dömd är att övervakningsorganen genom ett sådant
ingripande skola bli i tillfälle att, när akut risk föreligger för återfall i brott
eller för annan misskötsamhet från den dömdes sida, söka förebygga en utveckling
mot fortsatt brottslighet. Genom dylika ingripanden kommer säkerligen
i många fall ett förverkande av villkorligt anstånd att kunna undvikas.
Det synes lagrådet uppenbart att åtgärder av nu omförmäld art kunna vara
särskilt påkallade i fråga om villkorligt dömda i åldern 15—17 år, låt vara

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

att dessas antal lär vara ganska ringa. Det torde föreligga påtagligt stor risk
för att dessa yngre lagöverträdare skola konnna på avvägar, när de undandragit
sig övervakning. Ofta lära de i sådana fall ha kommit under inflytande
av äldre kamrater, som påverka dem i negativ riktning. Vidare torde
möjligheten att genom uppfostrande behandling tillrättaföra lagöverträdare
i nu angiven ålder vara större än då fråga är om kriminella som äro över
18 år. Såsom departementschefen påpekat bör självfallet när det gäller de
yngsta lagöverträdarna omhändertagande i polisarrest såvitt möjligt undvikas,
i varje fall när omhändertagandet icke kan begränsas till en eller annan
dag och särskilt innan den väntade förbättringen av polisarresternas
beskaffenhet och utrustning hunnit genomföras. Emellertid torde, såsom
strafflagberedningen uttalat, i ömmande fall placering av den omhändertagne
på någon barnavårdande institution kunna utverkas. På de skäl som
nu anförts finner lagrådet, att övervakningsorganen icke böra betagas möjlighet
att, när så finnes erforderligt och lämpligt, föranstalta om tillfälligt
omhändertagande jämväl av villkorligt dömda som äro under 18 år.
Bedömandet av huruvida undantagsbestämmelse i nu omförmält hänseende
beträffande dessa lagöverträdare är lämplig bör i varje fall anstå i avbidan
på den slutliga utformningen av reglerna för samhällets behandling av de
unga lagöverträdarna. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer
lagrådet, att sista stycket av den föreslagna 14 a § får utgå.»

I anledning av vad lagrådet uttalat anför departementschefen i propositionen: »Även

om vissa skäl kan anföras för att göra den föreslagna bestämmelsen
om tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömd tillämplig å lagöverträdare
under 18 år, är jag icke beredd att i detta avseende frångå den
ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Innan det
närmare överväges att införa möjlighet till sådant omhändertagande även
beträffande det yngre klientelet, torde i varje fall erfarenheterna av den
utav mig förordade bestämmelsens tillämpning böra avvaktas.»

Remissyttranden över motionerna

Förslaget att införa möjlighet att under prövotiden taga villkorligt dömd i
förvar under kortare tid biträdes av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen och
Svea hovrätt; dock att ämbetet och hovrätten anser att reglerna på detta område
bör utformas i enlighet med strafflagberedningens förslag, enligt vilket
omhändertagandet icke förutsätter att den villkorligt dömde återfallit
i brottslighet.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som förordar en undersökning av möjligheten
att skyndsamt förverkliga strafflagberedningens förslag om villkorlig
dom och om skyddstillsyn, anför i sitt yttrande följande:

Emot straff lagberedningens förslag att den som dömts till skyddstillsyn
skulle kunna omhändertagas högst två veckor framställde styrelsen i sitt yttrande
ingen erinran. Det bör emellertid beaktas, att detta omhändertagande
av straff lagberedningen var avsett som ett i kriminalvården i frihet ingående

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1950

led, närmast avsett att i en för den dömde kritisk situation förhindra återfall
i brott. I herr Ohlins m. fi. motion förordas tagande i förvar av en villkorligt
dömd, som under prövotiden återfallit i brottslighet.

Styrelsen anser det angeläget att en person, som kommit in i brottsliga vanor,
genom ett snabbt omhändertagande förhindras att fortsätta sin brottsliga
verksamhet. Härvid torde ofla häktning vara den lämpligaste ågärden. Även
beträffande unga lagöverträdare kan en sådan åtgärd i undantagsfall vara
påkallad. Styrelsen kan sålunda icke instämma i uttalandet i herr Ohlins
m. fl. motion, att häktningar av mycket unga lagöverträdare skulle vara ur
korrigerande synpunkt mycket olyckliga. Styrelsen har för övrigt svårt att
tänka sig att ett omhändertagande enligt motionärernas förslag skulle för
den omhändertagne te sig väsentligt annorlunda än en häktning.

Det väsentliga i hithörande fråga är enligt styrelsens uppfattning en genomgripande
upprustning av de materiella resurserna, så att det blir möjligt
att utan dröjsmål omhänderta ungdom, som kommit in i brottsliga vanor.
Om delta omhändertagande sedan kallas häktning, intagande på utredningshem
eller något annat torde ur brottsbekämpande synpunkt vara
tämligen likgiltigt.

Av det ovan anförda torde framgå, att det ur brottsbekämpande synpunkt
icke torde vara av något större värde att i avvaktan på förverkligandet av
strafflagberedningens förslag sätta i kraft skyddslagens bestämmelse i den
mycket begränsade utsträckning, som motionärerna föreslå. Styrelsen anser
det emellertid värt att närmare undersöka, om icke de av motionärerna
åsyftade fördelarna skulle kunna vinnas, därest en mera betydelsefull del
av skyddslagsförslaget förverkligades. Styrelsen syftar härmed, på skyddslagens
bestämmelser om uppdelning av den nuvarande villkorliga domen i
två skilda institut villkorlig dom och skyddstillsyn, om utbyggnad av kriminalvården
i frihet och om möjlighet att låta kriminalvård i frihet inledas
med högst två månaders intagning i tillsynsanstalt. Givetvis skulle ikraftträdandet
även avse de av motionärerna berörda delarna av skyddslagsförslaget.
Styrelsen är väl medveten om att svårigheter, såväl ur lagteknisk
som ur organisatorisk synpunkt, är förknippade med ett förverkligande av
styrelsens förslag. Att även betydande ekonomiska resurser erfordras är uppenbart.
Styrelsen vill härvidlag blott peka på kostnaderna för tillsynsanstalternas
inrättande. Å andra sidan anser styrelsen läget så allvarligt att ovan
berörda svårigheter måste övervinnas, om någon verklig förbättring i rådande
läge skall kunna ernås.

I avstyrkande riktning uttalar sig Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund. Såsom skäl för sin ståndpunkt åberopar häradshövdingef
öreningen följ ande:

Det framgår ej klart huruvida motionärerna med sitt förslag åsyfta att
omhändertagandet såsom beredningen torde ha avsett främst skall utgöra
ett led i behandlingen av den dömde eller skall vara ett processuellt tvångsmedel.
Med hänsyn till att såsom förutsättning för omhändertagande allenast
angivits att den dömde återfallit i brottslighet kan antagas att det senare
är fallet. Föreningen vill ifrågasätta om ej vid sådant förhållande
det av motionärerna åsyftade stadgandet bör erhalla sin plats bland bestämmelserna
om häktning i 24 kap. rättegångsbalken. Såvitt fråga är om
det ungdomsklientel, beträffande vilket de s. k. utredningshemmen aro avsedda
att komma till användning, synes frågan aktualiseras i samband
med inrättande av dylika hem för tillfälligt omhändertagande av ungdomliga
lagöverträdare.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 47

Föreningen finner sig med hänsyn till vad ovan anförts icke kunna tillstyrka
vad motionärerna under förevarande punkt hemställt.

Advokatsamfundet anför:

När motionärerna föreslår att övervakningsdomslol i enlighet med strafflagberedningens
förslag skall få besluta att en villkorligt dömd, som under
prövotiden återfallit i brottslighet, skall tagas i förvar, är det icke höjt över
varje tvivel vilken bestämmelse i beredningens förslag som motionärerna
åsyftar. Styrelsen har trott sig böra uppfatta motionerna så, att de åsyftar
beredningens förslag att tillsynsnämnd under vissa förutsättningar, vilka
dock icke innebär något krav på att vederbörande begått nytt brott, skall
äga förordna om omhändertagande av den som ådömts skyddstillsyn (4 kap.
12 § i förslaget till skyddslag). Någon befogenhet för myndighet att taga en
villkorligt dömd, som återfallit i brottslighet, i förvar har strafflagberedningen
nämligen icke föreslagit.

Styrelsen gör delta påpekande i första hand därför att styrelsen förmenar
att, om beredningens förslag i nämnda hänseende i enlighet med motionärernas
uppfattning redan nu skall förverkligas, det icke gärna kan komma i
fråga annat än att begränsa tillämpningen till att avse allenast sådana fall
av villkorlig dom, som i skyddslagsförslaget motsvaras av påföljden skyddstillsyn,
d. v. s. sådana fall, där den villkorliga domen förenats med övervakning
och särskilda föreskrifter eller med enbart övervakning.

Den av strafflagberedningen föreslagna nyheten att en person, som ådömts
skyddstillsyn, under vissa förutsättningar skall kunna för en kortare tid —
en eller högst två veckor — »på lämpligt sätt» omhändertagas, har styrelsen
i sitt yttrande äver skyddslagsförslaget betecknat såsom i hög grad diskutabel.
Vad som föranlett styrelsen till detta ställningstagande är, bortsett
från en allmän olust inför tanken på nya och ur rättssäkerhetssynpunkt
tvivelaktiga bestämmelser om frihetsberövande, framförallt den omständigheten
att beredningen icke kunnat anvisa annan väg för förslagets praktiska
genomförande än att vederbörande skulle insättas i polisarrest. Med tanke
på att dessa förvaringslokaler i allmänhet är föga lämpade för ändamålet
kan det starkt betvivlas att insättande i polisarrest skulle utgöra ett omhändertagande
»på lämpligt sätt». Då det alltjämt är en öppen fråga huruvida
denna nya form för frihetsberövande kommer att införlivas med svensk
rätt, vore det enligt styrelsens uppfattning icke välbetänkt att nu genomföra
strafflagberedningens förslag i detta hänseende.

Polisbötessystem beträffande parkeringsförseelser

Gällande rätt m. in.

Enligt gällande rätt finnes icke någon form för beivran av förseelse genom
omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet. I processkommissionens
betänkande diskuterades nämnda fråga kortfattat i kapitlet
om strafföreläggande. Därvid förutsattes alt motsvarande institut som
det för den svenska rätten ifrågasatta redan existerade i vissa främmande
länder. Det nämndes vidare att erfarenheterna av straffföreläggande i utlandet
varit övervägande gynnsamma och att tillämpningsområdet på vissa håll
utvidgats. Processkommissionen ansåg strafföreläggande böra införas i svensk
rätt och fann det ej böra möta betänkligheter att låta åklagare utfärda före -

48 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

läggande. Man diskuterade ej alternativet med polismyndighets handhavande
av institutet. Ej heller i processlagberedningens förslag övervägdes möjligheten
att låta polismyndighet utfärda strafföreläggande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 pågår f. n.
genom av chefen för inrikesdepartementet tillkallade sakkunniga (polisverksamhetsutredningen)
en utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att
effektivisera polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m.
Inom utredningen har frågan om införandet av rätt för polisen att utdöma
och upptaga böter aktualiserats och frågan har diskuterats av utredningen
både internt och vid överläggningar med representanter för polismyndigheter
och polispersonal i ett antal större städer. Det har därvid visat sig att
åsikterna varit delade i frågan huruvida polisen bör erhålla rätt att förelägga
böter. Enighet har emellertid förelegat så till vida att det ansetts önskvärt
med en förenkling av det nuvarande systemet för rapportering och handläggning
av bötesförseelser. Inom utredningen har det införskaffade materialet
sammanställts i en promemoria, i vilken uttalas, att utredningen ansett
frågan vara av sådan betydelse att den synes böra närmare utredas.
Promemorian har överlämnats till chefen för inrikesdepartementet och därefter
tillställts justitiedepartementet, där spörsmålet om ärendets fortsatta
handläggning för närvarande överväges.

I en vid 1958 års B-riksdag väckt motion (II: B 189) upptogs bl. a. frågan
om införande av polisbötessystem. Första lagutskottet gjorde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr B 13) i anledning av motionen följande uttalanden: I

motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem,
d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande
av böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något
skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat
med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis
sikte på mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt
synes betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det
att härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis-och åklagarmyndigheterna.
Från flera håll har också uttalats önskemål om en
undersökning huruvida detta system skulle kunna införas i vårt land. Även
utskottet anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge
undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning
och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet
eller beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma
kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda, i
mycket stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets
användning enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära
en väsentlig lättnad.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut upptagits i detta utlåtande,
har polisverksamhetsutredningen utfört viss förberedande utredning av förevarande
spörsmål och i en till chefen för inrikesdepartementet överlämnad
promemoria uttalat, att frågan enligt utredningens mening vore av den vikt
att den syntes böra närmare övervägas. Enligt vad utskottet inhämtat har
denna promemoria därefter överlämnats till chefen för justitiedepartemen -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

tet, och inom detta överväges f. n. huru ärendet i fortsättningen skall handläggas.
Då alltså frågan är under övervägande hos Kungl. Maj :t, anser utskottet
icke erforderligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

Remissyttranden

Riksåklagarämbetet anser alt, då utredning om införande av s. k. polisbötessystem
torde komma att ske inom justitiedepartementet, någon hemställan
härom från riksdagens sida icke är erforderlig. Ämbetet konstaterar
vidare att det ej är möjligt att avgöra om ett polisbötessystem lämpligen kan
införas hos oss innan resultatet av en utredning föreligger. Behovet av en
utredning som grundval för ett ställningstagande till frågan understrykes
jämväl av Svea hovrätt och Föreningen Sveriges polismästare, därvid hovrätten
likaledes erinrar om att det önskade resultatet icke kan, såsom motionärerna
föreslagit, ernås allenast genom en ändring i rättegångsbalken.

Tillstyrkande yttranden har avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och
Svenska polisförbundet.

I avstyrkande riktning uttalar sig 1951 års rältegångskommitté, som under
erinran om att frågan om polisbötessystem utredes inom justitiedepartementet
anför följande:

En sådan form för bötesåläggande skulle närmast komma till användning
i många fall där för närvarande strafföreläggande utfärdas. Vid utformningen
av institutet strafföreläggande har beaktats att detta måste anses
ge mindre goda garantier för ett objektivt riktigt avgörande än ett domstolsförfarande.
Strafföreläggande har därför fått relativt begränsat användningsområde.
Än större försiktighet är av nöden om polisman skall berättigas
att direkt ålägga böter. Kommittén ifrågasätter om över huvud åläggande
av böter utgör en lämplig polisuppgift. I varje fall kan det icke gärna
ifrågakomma att införa ett polisbötessystem för vissa särskilda förseelser
utan att avvakta resultatet av den pågående utredningen.

Att införa ett polisbötessystem för felparkering, såsom i motionerna påyrkas,
torde vara förenat med speciella svårigheter. Felparkering, som innefattar
förseelse mot lokala parkeringsbestämmelser, straffas med böter direkt
i penningar, medan sådan felparkering som avses 49 § vägtrafikförordningen
bestraffas med dagsböter. Vid åläggande av böter direkt genom
polisman kunna uppenbarligen endast penningböter ifrågakomma. Gränsdragningen
mellan de fall av felparkering som skola medföra penningböter
och de som skola bestraffas med dagsböter skulle ofta kunna vålla den enskilde
polismannen svårigheter. En annan svårighet föreligger däri att det
av polismannen direkt ålagda straffet självfallet måste riktas mot viss person
samt att det endast mera sällan torde kunna omedelbart klarläggas vem
som vid tillfället fört och parkerat bilen och alltså är ansvarig för parkeringen.
Parkeringsförseelser synas sålunda föga lämpade för beivran genom
ett polisbötessystem. De svårigheter som uppkomma redan vid ett polisbötessystem,
som begränsas till enbart parkeringsförseelser, äro så stora att
det måste anses nödvändigt att även såvitt avser dessa förseelser avvakta den
pågående utredningens resultat.

4 Bihang till riksdagens protokoll li)M. samt. 1 avd. Nr 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Snabbare domstolsbehandling

Gällande bestämmelser

Såsom en allmän princip gäller att den med det processuella förfarandet
sammanhängande verksamheten skall bedrivas så att rättegångsmålen avgöres
så snabbt ske kan. Denna princip kommer flerstädes till uttryck i lagstiftningen
både såvitt gäller av polisen, åklagarna och domstolarna beroende
åtgärder. Härutöver har för vissa speciella grupper av mål meddelats
särskilda regler avsedda att av olika skäl garantera en särskild skyndsam
behandling. Sådana speciella bestämmelser gäller beträffande häktade och
militära mål. Vidare skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt
enligt lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande
brott av underårig. Avser målet person som ej fyllt 18 år och är det fråga
om brott varå straffarbete kan följa skall med en viss obetydlig avvikelse
de tidsfrister som gälla för häktade iakttagas.

Straffprocessförfarandel inledes genom förundersökning, som skall igångsättas
så snart anledning förekommer att brott, som hör under allmänt åtal,
förövats. Denna åtgärd ankommer enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken på
polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polismyndighet
och är saken ej av enkel bestraffenhet, skall ledningen enligt angivna
lagrum övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Förenämnda § erhöll sin nuvarande lydelse genom en år 1957 antagen
lagändring. I anslutning härtill uttalade departementschefen i proposition
nr 9 följande:

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt
gällande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat.
Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersökningsledare
har i tillämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av
de sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand,
har alltsedan rättegångsbalkens tillkomst polismyndigheten lett förundersökningen
av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit
skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt
angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen att
söka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen.
Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott
med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen.

Vad som framkommer vid förundersökningen av betydelse för utredningen
skall redovisas i ett protokoll. Härom stadgas i 23 kap. 21 § rättegångsbalken.
Protokoll är dock icke erforderligt i mindre mål där i stället kortfattade
anteckningar över det väsentliga kan föras. Enligt stadgande i förundersökningskungörelsen
kan dylika kortfattade anteckningar föras, om
brottet kan antagas ej förskylla svårare straff än böter samt förundersökningen
är av mindre omfattning.

Domstolsförfarandet inledes genom att åtal väckes. Detta sker enligt
huvudregeln genom att åklagaren gör ansökan om stämning hos rätten.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Rätten kan emellertid i den omfattning som finnes lämplig, uppdraga åt
åklagaren att själv utfärda stämning. I motiven till nu angivna regel i 45
kap. 1 § rättegångsbalken anförde processlagberedningen, efter att ha erinrat
om att åklagare enligt äldre rättegångsordning utan särskilt förordnande
varit berättigad att utförda stämning, följande:

I det förfarande, som nu föreslås, måste det ankomma på rätten att besluta
om de åtgärder, som efter stämningens utfärdande erfordras för målets
beredande och att bestämma tid för huvudförhandlingen. Med hänsyn
härtill synes det ej lämpligt att bibehålla en allmän befogenhet för åklagaren
att utfärda stämning. Emellertid skulle det medföra alltför stor omgång
att kräva rättens medverkan för utfärdande av stämning i alla mål. Särskilt
framträder detta, då åklagaren i omedelbar anslutning till förhör med den
misstänkte kan utfärda stämning och delgiva den. På grund härav bör rätten
i den omfattning, som finnes lämplig, kunna uppdraga åt åklagaren att
själv utfärda stämning. Sådan befogenhet kan tilläggas åklagaren t. ex. beträffande
alla ordningsförseelser eller beträffande vissa andra grupper av
brott, då den misstänkte erkänt gärningen eller det eljest finnes anledning
antaga, att förberedande åtgärder ej erfordras. Rätten kan härvid närmare
bestämma åklagarens befogenhet. I mera omfattande mål och särskilt mål
rörande häktad bör stämning i regel givas av rätten.

Remissyttranden

Riksåklagarämbetet, Svea hovrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare
tillstyrker att frågan om snabbare handläggning av vissa brottmål göres
till föremål för närmare utredning.

Riksåklagarämbetet framhåller att starka skäl kan åberopas för genomförande
av en snabbare handläggning och anför bl. a. följande:

Det är ur kriminalpolitisk synpunkt av stor vikt att samhällets reaktion på
brott sättes in så snabbt som möjligt. Erfarenheten ger vid handen att —
åtminstone vid något grövre brottslighet — den tid, som förflyter mellan
brottets upptäckt och dess beivrande, är mycket pressande för brottslingen
själv och att han under denna tid ofta hegår nya brott. Men en lång tidsutdräkt
i detta hänseende innebär också vissa vådor för den allmänna laglydnaden,
i det att sambandet mellan brott och brottsreaktion icke blir lika
skönjbar för allmänheten. Tidsutdräkten är vådlig även ur rättssäkerhetssynpunkt.
Detta gäller framför allt i sådana fall, där utredningen om brottet
till väsentlig del bygger på utsagor av vittnen. Det ligger i sakens natur,
att ju längre tid som förflyter från brottet desto grumligare blir vittnenas
minnesbild av det händelseförlopp, som de ha iakttagit.

Ett ytterligare syfte med motionärernas förslag i förevarande del är att
därigenom åstadkomma en arbetsbesparing för de rättsvårande organen. En
sådan besparing skulle uppenbarligen vara av värde icke blott ur ekonomiska
synpunkter. De arbetsuppgifter, som åvila nämnda organ, äro delvis mycket
kvalificerade. På de enskilda befattningshavarna måste därför ställas
stora krav i fråga om kunnighet och omdöme. Med hänsyn härtill kan rekryteringen
av personalen icke ulan olägenheter vidgas alltför mycket; risk
föreligger eljest för eu kvalitativ försämring av personalen. Av denna anledning
bör man enligt ämbetets mening i största möjliga utsträckning söka
bemästra den växande arbetsbördan genom rationaliseringsåtgärder — t. ex.
genom utvidgade möjligheter för åklagarna alt meddela strafföreläggande
och eventuellt genom införande av polisbötessystem i stället för genom
personalutvidgningar.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 dr 1959

När del gäller att — utan personalutvidgningar, som dock i dagens läge i
viss utsträckning äro motiverade — åstadkomma en snabbare handläggning
av vissa brottmål, äro två vägar möjliga. Den ena är att ge vissa
grupper av mål förtur. Ämbetet vill dock icke förorda, att man beträder
denna väg i större utsträckning än som redan har skett. Praktiskt taget i
fråga om varje grupp av mål kunna skäl anföras för att ge just den gruppen
förtursrätt. Det kan exempelvis erinras om den stora gruppen av trafikmål,
där vittnesbevisning i stor utsträckning förekommer och där domstolens avgörande
ofta lägges till grund för körkortsindragning med de kännbara verkningar,
som eu sådan kan ha för den dömde. Systemet med förtursrätt
måste oundvikligen leda till att handläggningen av mål, som icke skola tagas
med förtur, ytterligare förskjutes, och man bör enligt ämbetets mening
härvidlag vara återhållsam.

Den andra av ämbetet åsyftade vägen för all åstadkomma en snabbare
handläggning är att vidtaga organisatoriska förändringar, och del synes
närmast vara här som motionärernas förslag kommer in. Den av dem framförda
tanken synes nämligen skilja sig från tidigare liknande förslag därutinnan,
att vissa erkända mål skulle handläggas av särskilda domstolsavdelningar,
som enbart skulle syssla med dessa mål.

Huruvida denna väg är framkomlig kan enligt ämbetets mening icke avgöras
utan en mycket grundlig undersökning. Vad som vållar särskilda svårigheter
härvidlag är, att problemet berör tre olika inom rättsvården verksamma
personalgrupper, som särskilt i storstäderna organisatoriskt äro skilda
från varandra, nämligen polisen, åklagarna och domstolspersonalen.
Med hänsyn till mängden av ärenden i de större städerna har det där visat
sig vara svårt att tekniskt ordna samarbetet framför allt mellan polis- och
åklagarmyndigheterna. I en eventuell utredning av frågan måste därför —
förutom representanter för nämnda tre personalgrupper — även organisationsteknisk
expertis deltaga.

Även om det i nuvarande läge är svårt att utan en ingående utredning bilda
sig någon uppfattning om det praktiska värdet av samt möjligheten att
genomföra den av motionärerna framförda tanken — som jämväl enligt deras
mening förutsätter en utredning — vill ämbetet likväl anföra vissa synpunkter
på frågan.

Till en början är därvid att säga, att det av motionärerna förordade systemet
måste begränsas till de största domstolarna. Endast vid dessa finnas
nämligen sådana resurser att, såsom systemet förutsätter, för ifrågavarande
mål särskilda domstolsavdelningar och speciella åklagare kunna avdelas.

Vad angår de mål, som skulle handläggas i den av motionärerna förordade
ordningen, synes det icke lämpligt att — med de av motionärerna föreslagna
inskränkningarna — begränsa sig till erkända mål. Den snabbare
handläggningen bör i stället avse alla mål, i vilka ett fullständigt utredningsmaterial
föreligger redan efter den första polisutredningen. Denna situation
är ofta för handen exempelvis vid gatumisshandel, hemfridsbrott
och vissa former av sexuella övergrepp även om något erkännade icke föreligger.

De nuvarande reglerna om polisens och åklagarmyndighetens befogenhet
att kvarhålla för brott misstänkta personer torde i många fall icke tillåta,
att den misstänkte kvarhålles så länge, alt åtalsbeslut hinner fattas och
stämning för brottet delgivas honom, innan han slappes. Personer, som begå
sådana brott som här komma i fråga, gripas mycket ofta på kvällar och nätter,
och det torde av praktiska skäl icke vara möjligt att anordna nattjänstgöring
för åklagarna. En lösning av problemet kan möjligen erbjudas genom
att polisen kallar den misstänkte till fortsatt förhör påföljande dag, för att

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1951)

Iteslul skall hinna fattas i åtalsfrågan och stämning delgivas den misstänkte
när han på nytt inställer sig.

Efter den ändring av 23 kap. 3 § rättegångsbalken, som trädde i kraft den
1 januari 1958, är det i de större städerna vanligt förekommande, att polisen
ute på de olika distrikten helt ombesörjer förundersökningar om brott
och att åklagaren alltså kopplas in först sedan undersökningsförfarandet avslutats.
Även denna omständighet innebär en svårighet i förevarande sammanhang,
som dock måhända kan lösas på samma sätt som nyss antytts på
tal om kvarhållningsrätten.

Slutligen må nämnas, att det med hänsyn till återfallsregler och vissa bestämmelser
om särskild åtalsprövning i stor utsträckning är nödvändigt att,
innan åtal beslutas, inhämta uppgifter ur det allmänna straffregistret och
vissa andra register. Den pågående utredningen om brottsregistreringen torde
dock komma att leda till att de härav föranledda svårigheterna kunna
övervinnas.

I sitt yttrande anför Svea hovrätt följande:

Hovrätten anser, liksom motionärerna, att det är nödvändigt att nedbringa
den långa tid, som nu ofta förflyter mellan brott och påföljd. Tidsutdräkten
beror emellertid till stor del på att ansvällningen av brottsligheten och stegringen
i övrigt av den arbetsbörda som åvilar domstolar, åklagare och polis
icke mötts med erforderlig förstärkning av dessa organ. Det "är ej att förvänta
att andra åtgärder skola bliva särskilt verksamma, när det gäller att
nedbringa ifrågavarande tidsutdräkt.

Med den av motionärerna föreslagna rationaliseringen torde icke heller
mycket vara att vinna utom möjligen i de största städerna, där tillströmningen
av här ifrågavarande slag av mål är så stor, att ett någorlunda betydande
antal kan snabbehandlas på det sätt motionärerna tänkt sig. En del av
motionärernas förslag torde i dessa städer kunna genomföras med inre organisatoriska
åtgärder av olika slag. Därest icke personalförstärkningar samtidigt
vidtagas, måste emellertid beaktas risken för att ett privilegierande
av vissa grupper av mål kan komma att medföra att väntetiden för de övriga
blir längre.

Då det emellertid är tänkbart att bl. a. minskade krav på förundersökningsprotokollens
omfattning och andra rationaliseringsåtgärder skulle kunna
leda till större snabbhet, finner hovrätten det motiverat att anordna eu
utredning av möjligheterna till snabbare förfarande vid beivrande av brott.

Föreningen Sveriges stadsdomare delar den i motionerna framförda uppfattningen
att den avsedda reformen icke kan genomföras utan en förstärkning
av den dömande personalen och av polisen men anser att lösningarna
av berörda frågor torde vara att söka efter delvis andra linjer än motionärerna
tänkt sig. Föreningen finner det sålunda icke givet att de ökade resurserna,
såsom motionärerna föreslår, främst skall inriktas på de erkända
målen, då det torde finnas andra grupper av mål, där en snabbare behandling
är angelägnare.

Sveriges advokatsamfund anser det icke möjligt att utan eu närmare utredning
laga ställning till de olika spörsmål som beröres i motionerna i denna
del. Samfundet uttalar vidare följande:

För det fall att en dylik utredning kommer till stånd vill styrelsen emellertid
utrycka det önskemålet att densamma anförtros någon av de kommittéer
som redan är sysselsatta med frågor rörande domstolsväsendet, så att
vi icke får ytterligare eu kommitté på detta område. Närmast till hands synes
ligga alt anförtro utredningen åt 1951 års rättegångskonnnitté.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner någon särskild utredning av
förutsättningarna för genomförande av den av motionärerna föreslagna
domstolsreformen icke vara påkallad och ifrågasätter om icke situationen
beträffande de rättsvårdande organen för närvarande är sådan att, även om
någon mindre vinning skulle kunna vara att ernå genom en ännu ej utnyttjad
rationaliseringsmöjlighet, den väsentliga anledningen till föreliggande
svårigheter är att tillskriva bristande personella och materiella resurser för
dessa organ. Föreningen åberopar till stöd för sin ståndpunkt att systemet
med särskilda förtursavdelningar endast skulle kunna ifrågakomma vid de
större rådhusrätterna och att det icke torde finnas något hinder att där organisera
arbetet enligt av motionärerna angivna riktlinjer. Vidare synes det
enligt föreningen vara möjligt att även utan lagändring förenkla och förkorta
förundersökningsprotokollen i erkända brottmål.

1951 års rättegångskommitté ställer sig avvisande till den föreslagna domstolsreformen
och anför bl. a. följande:

Den av motionärerna skisserade utvägen att inrätta särskilda förtursavdelningar
för vissa erkända mål är uppenbarligen icke praktiskt genomförbar
annat än i de allra största städerna. Även mot den föreslagna särbehandlingen
av vissa slags mål vill kommittén resa bestämda invändningar.
De erkända mål av relativt enkelt slag, som enligt förslaget skulle bli föremål
för sådan behandling, äro de som vålla domstolarna minst arbete. Något
behov av att tillskapa en särskild ordning för handläggning av sådana mål
kan med hänsyn härtill icke föreligga. Avgränsningen redan på förberedelsestadiet
av vissa mål såsom erkända bleve ingalunda klar. Följden av att vissa
mål beredes förtur enbart av den anledningen att de erkänts, skulle lätt kunna
bli att andra, måhända angelägnare mål bleve eftersatta. För övrigt kan
ifrågasättas huruvida det över huvud kan anses befogat att bereda förtur
åt just erkända mål. I princip torde vara riktigare att bedöma frågan om
förtur efter de åtalade gärningarnas svårighetsgrad, såsom nu sker beträffande
häktade och likställda. Helt allmänt kan dessutom sägas att i mål med
vittnesbevisning — i regel icke s. k. erkända mål — huvudförhandlingar bör
hållas så snart som möjligt och inom sådan tid att vittnena alltjämt ha en
ogrumlad minnesbild av händelseförloppet. De föreslagna åtgärderna synas
sålunda föga ägnade att befordra en snabbare handläggning av sådana mål
där skyndsamhet i avgörandet är särskilt påkallad.

Viss försöksverksamhet

I rubricerade fråga förklarar motionärerna, att de bristande resurserna
inom kriminalvården gör det svårt att få närmare uppfattning om det nuvarande
reaktionssystemets verkningar. I anslutning härtill anföres i motionerna
I: 36 och II: 49:

Detta är en avsevärd nackdel som försvårar den effektivisering och förnyelse
av behandlingsmetoderna som systemet bör genomgå för att bli så ändamålsenligt
som möjligt.

En möjlighet att utan större tidsutdräkt kunna studera hur ett system i
»full tillämpning» fungerar och vilka resultat det ger kunde man dock få,
om statsmakterna ställde de medel till förfogande som erfordras för att man

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

inom ett begränsat område skulle kunna tillämpa hela raden av de förebyggande
och beivrande åtgärder som systemet inrymmer.

Ett förslag i den riktningen framfördes på sin tid av den s. k. Ungdomsvårdskommittén
men avsåg då endast förebyggande åtgärder. Som lämpligt
område pekade kommittén på Västerås, som med sin karaktär av snabbt expanderande
industristad och sitt relativt stora inslag av ungdom i befolkningen
även skulle kunna ifrågakomma för här föreslaget syfte.

I försöket skulle ingå en planenlig samordning mellan förebyggande åtgärder
i form av t. ex. vidgat stöd till ungdomsföreningar och andra fritidssysselsättande
organ. Den rättsvårdande verksamheten skulle ges gynnsamma
arbetsformer. Specialutbildning av krafter inom poliskårerna för tjänstgöring
bl. a. som kvarterspolis och ungdomspolis, inrättandet av en särskild
ungdomsavdelning inom rådhusrätten, anordnande av kvälls- och nattpatruller
inom barnavården skulle verka i åsyftad riktning.

Övervakare skulle utbildas och utnyttjas på ett sådant sätt att den villkorliga
domen bleve förenad med en effektiv tillsyn. Dessutom borde en
central förmedling av fosterhem i och utanför staden organiseras upp och ett
effektivt samarbete mellan skola och barnavårdsnämnd åstadkommas.

Remissyttranden

Riksåklagarämbetet förklarar sig icke kunna tillstyrka att statsmedel anslås
till ifrågavarande experimentverksamhet innan de svåraste bristerna i
kriminalvårdens och socialvårdens resurser avhjälpts. I anslutning härtill
anmärker ämbetet att det åsyftade experimentet ej i dagens läge är helt genomförbart.
Den omständigheten i och för sig att en ung lagöverträdare, som
anses böra behandlas i ungdomsvårdsskola, är från Västerås kan enligt ämbetet
nämligen icke få ge honom någon företrädesrätt till intagning å sådan
skola. Även Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker motionärernas förslag
i denna del.

Sveriges advokatsamfund uttalar att ett förslag, som åsyftar att det kriminalrättsliga
reaktionssystemet skall få — såsom motionärerna uttrycker saken
— träda i »full tillämpning» åtminstone någonstans i landet, icke gärna
kan avstyrkas. Samfundet har därför intet att erinra mot motionärernas förslag.

Barnavårdsnämnden i Västerås framhåller att nämnden i princip är positivt
inställd till en medverkan i av motionärerna skisserad försöksverksamhet
benämnd »kontrollgrupp Västerås» men att en sådan försöksverksamhet
får något värde endast under förutsättning att ekonomiska resurser och
kvalificerad personal kan ställas till förfogande i erforderlig omfattning.
Nämnden förutsätter därför, att de kostnader, som direkt sammanhänger
med försöksverksamheten, täckes av statsmedel. Nämnden anför bl. a. följande: När

motionärerna antyder några arbetsuppgifter, som skulle ankomma
på »kontrollgrupp Västerås», ger de egentligen endast uttryck för vad man
på kommunalt håll länge känt behov av men ej kommit att genomföra i förlitan
på åtgärder på riksplanet. Läget är emellertid nu sådant att kommunerna
ej längre synes kunna avvakta statliga åtgärder utan tvingas angripa
problemen rent lokalt. För stadens del kan nämnas, att — oberoende av
ifrågavarande remiss ett sammanträde hållits med representanter för

56 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

drätselkammaren, rätts-, åklagar- och polisväsendet, skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
m. fl. angående lokala åtgärder för att komma till rätta med
de med ungdomsasocialiteten sammanhängande problemen såväl i fråga om
förebyggande åtgärder som ingripanden vid begångna brott m. m. Därvid berördes
i huvudsak samma problemställningar som i motionen. Det uppdrogs
även åt barnavårdsnämnden att kalla representanter från berörda institutioner
till ett samarbetsorgan för vidare behandling av frågorna. Ärendet är
högaktuellt hos nämnden.

Den förstärkning av de kriminalpolitiska och socialvårdande institutionerna
i Västerås, som ifrågasättes i motionerna, innefattar enligt socialstyrelsen
i allt väsentligt sådana åtgärder, som redan vidtagits eller planerats på ungdomskriminalitetens
område på skilda håll i landet, och så till vida kan
socialstyrelsen tillstyrka förslaget på denna punkt, som styrelsen med tillfredsställelse
hälsar alla positiva åtgärder från de enskilda kommunernas
sida för att komma till rätta med de allvarliga problem, som ungdomskriminaliteten
erbjuder.

Svea hovrätt anser sig icke ha att i förevarande sammanhang ingå på de
av motionärerna berörda socialvårdsproblemen utan inskränker sitt utlåtande
till att avse förslaget om en särskild ungdomsavdelning inom rådhusrätten.
Härom anför hovrätten:

Genom reglerna i 4 § lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelsei
om mål rörande brott av underårig torde vara sörjt för att rådhusrätten har
en lämplig sammansättning vid avgörande av mål mot sådana unga tilltalade
som där avses. Något ytterligare torde icke vara att vinna genom att
organisera en särskild avdelning för sådana mål inom domstolen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar tillstyrker med vissa reservationer
att den begärda utredningen kommer till stånd samt anför:

Föreningen finner det vara ett lockande och intressant uppslag att man
genom att för ett lokalt begränsat område anslå medel för effektivering av
socialvård och rättsvård i brottsbekämpande syfte söker skapa underlag fölen
mera tillförlitlig bedömning av verkan av olika behandlingsmetoder m. m.
För förslagets realiserande torde erfordras en samverkan mellan vederbörande
statliga och kommunala myndigheter och en beredvillighet hos de senare
att bidraga till kostnaderna för den tänkta upprustningen av de rättsvårdande
organen. Vid anslående av medel för ändamalet bör beaktas storleksordningen
av de kostnader, som skulle uppkomma om motsvarande åtgärder
skulle genomföras för hela landet. Försöksorganisationen bör m. a. o.
ei få draga så stora kostnader att det med hänsyn därtill kan anses falla
utanför ramen för vad som med generell giltighet kan praktiskt realiseras.
Det torde knappast kunna förutsättas att man genom försöksorganisationen
skall inom kort tid nå resultat av större värde, varför det kan ifragasättas
om ej med uppslagets realiserande bör anstå till efter genomförande av de
ganska vittgående reformer i fråga om reaktionssystemet, vartill straff -lagberedningens förslag till skyddslag kan väntas leda.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Utskottet

Inledning

Förevarande ärende utgör ännu ett inlägg i den särskilt på senare år livliga
debatten rörande brottslighetens utbredning och bekämpande. Den
allmänna bakgrunden är den starkt stegrade kriminaliteten framför allt i
de yngre åldersgrupperna. Motionerna 1:36 och 11:49 berör inledningsvis
vissa i den förda debatten framkomna synpunkter rörande orsakerna till den
tilltagande kriminaliteten. I denna fråga har i debatten hänvisats till bl. a.
förskjutningen i bosättningsförhållandena från landsbygd till stad, den
starka ökningen av de yngre åldersgrupperna, den stigande levnadstandarden
med därav följande ökade tillgreppsmöjligheter, det tilltagande alkoholmissbruket
i de yngre åldrarna och de bristfälliga hemförhållandena. Att
lämna ett entydigt svar på den i sistnämnda motioner uppställda frågan om
orsakerna till den ökande brottsligheten är självfallet icke möjligt. Uppenbarligen
är förklaringen att söka i en mångfald olika samverkande faktorer.
Det synes utan vidare stå klart att kriminalitetens orsaker — i den mån de
på vetenskaplig väg låter sig fastställas — icke kan erhålla den eftersträvade
belysningen utan en intensifierad forskningsinsats. Att i nuvarande läge
göra mera bestämda uttalanden angående olika faktorers större eller mindre
orsaksandel synes varken möjligt eller lämpligt. Utskottet vill i detta sammanhang
under hänvisning till ett av statsministern i andra kammaren den
2 december 1958 avgivet interpellationssvar anmärka, att delade meningar
icke råder om behovet av ökad forskning rörande brottslighetens orsaker.
Såsom målsättning på detta område angavs i interpellationssvaret initierandet
av ett forskningsprogram på bred front. Enligt vad utskottet inhämtat
har de första åtgärderna för realiserande av det uppställda programmet
nyligen vidtagits inom forskningsrådsorganisationen.

Utvecklingen av brottsligheten är sådan att det kräves mera direkt ingripande
åtgärder från samhällets sida. Detta förhållande har också uppmärksammats
och föranlett ett omfattande utredningsarbete, avseende huvudsakligen
åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. I detta
avseende vill utskottet hänvisa till den redogörelse angående pågående utredningar
som lämnats i allmänna beredningsutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr B 4/1958 över motioner om åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande.

Ärendet avser åtskilliga framförda förslag om åtgärder i syfte att effektivisera
kampen mot brottsligheten. Förslagen är i vissa delar gemensamma
för flera motioner. Den föreliggande propositionen behandlar likaledes frågor
i vilka förslag väckts genom de i ärendet behandlade motionerna. I de
likalydande motionerna I: 36 och II: 49 har pekats på den roll som utformningen
av reaklionssystemet givits i den allmänna debatten. Motionärerna
har understrukit att de samhällsorgan som har funktioner vid brottslighetens
beivrande utrustats med otillräckliga resurser och att det därför icke va -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

rit möjligt att i önskvärd utsträckning konstatera effekten av de åtgärder
som inrymmes i reaktionssystemet. Motionärerna har under antagande att
resurserna kommer att förbli otillräckliga under ytterligare avsevärd tid såsom
sin mening framhållit, att man måste göra de anpassningar i reaktionssystemet
som den föreliggande bristsituationen kräver. Emellertid betonar
motionärerna att de icke avser att revidera tidigare principiella ställningstaganden
utan att anpassa samhällets åtgärder efter det faktiska läget.

Den omförmälda bristsituationen är sedan flera år ett påtagligt faktum.
Såsom framhålles såväl av motionärerna som i tidigare förd debatt är detta
förhållande särskilt framträdande i fråga om tillgången på platser vid ungdomsvårdsskolorna,
tillgången till s. k. utredningshem samt polisens personella
resurser. Läget i dessa avseenden har också varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet bl. a. vid behandlingen under senhösten 1958 av beredningsutskottets
ovannämnda utlåtande. I detta underströks starkt behovet
av snara åtgärder för att dels upprusta ungdomsvårdsskolorna, så att
väntetiden eliminerades, vårdtiden blev tillräckligt lång och behovet av vård
på specialavdelningar tillgodosågs, dels bereda möjligheter att i utredningshem
omhändertaga unga lagöverträdare, vilkas brott var under utredning,
eller ungdomar, som väntade på att erhålla plats på ungdomsvårdsskola, och
dels förstärka polisens resurser så att dess möjligheter att förebygga och
upptäcka brott ökades. Utskottet vill här endast erinra om att frågan om
behovet av platser på ungdomsvårdsskolorna och av mottagningsavdelningar
för s. k. utredningsfall nyligen varit under riksdagens bedömande i samband
med behandlingen av propositionen nr 88 angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.

I anledning av vad motionärerna anfört rörande en anpassning av reaktionssystemet
till den föreliggande bristsituationen vill utskottet göra följande
uttalande. Även om det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan anpassning
utan att revidera de grundläggande principerna för reaktionssystemet,
skulle ändringar i systemet av denna natur kunna medföra mindre
önskvärda verkningar. Den naturliga vägen att komma till rätta med situationen
måste självfallet vara att inrikta krafterna på att avhjälpa bristerna
i fråga om samhällets resurser. En anpassning av systemet efter en rådande
bristsituation skulle kunna föra till att ett mindre tillfredsställande läge åtminstone
i viss utsträckning konserverades genom att behovet av åtgärder
på skilda områden efter en anpassning skulle bli mindre framträdande. Det
måste över huvud taget ifrågasättas om den åsyftade anpassningen kan
åstadkommas utan att rubba de principer, varpå det nuvarande reaktionssystemet
är uppbyggt. Under alla förhållanden måste utrymmet för en anpassning,
som icke skall komma i konflikt med angivna principer, vara
mycket begränsat.

Det är givetvis av största vikt att samhället i det uppkomna läget vidtager
effektiva åtgärder i brottsbekämpande syfte. Även om den av motionärerna
föreslagna vägen att anpassa reaktionssystemet efter de bristande resur -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

serna såsom ovan utvecklats måste erbjuda begränsade möjligheter är det
likväl en angelägen uppgift alt arbeta på sådaua reformer, som vid sidan
av den ofrånkomliga upprustningen av resurserna kan bidraga till en effektivisering
av rättsvården. Från dessa utgångspunkter skall utskottet i det
följande till bedömning upptaga de framförda förslagen till åtgärder.

Begränsning av åtalseftergift

I motionerna I: 36 och II: 49 samt II: 424 åsyftas eu begränsning av tilllämpningen
av institutet åtalseftergift. Den ifrågasatta begränsningen torde
avse tillämpningen av 1944 års lag. Enligt denna lag må åtalseftergift äga
rum om underårig, som vid brottet icke fyllt 18 år, omhändertages för
skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller
utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. En ytterligare
förutsättning är att genom sådan behandling det med skäl kan
antagas att den lämpligaste åtgärden för den unges tillrättaförande vidtages.
Åtal kan också efterges i sådant fall där hrotlet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande. Det i motionerna 1:36 och 11:49
framställda yrkandet är så utformat att åtalseftergiften skulle begränsas till
de fall där en betryggande tillsyn i form av skyddsuppfostran eller på annat
sätt kunde beredas den brottslige.

Uppenbarligen kan det såsom åtskilliga remissinstanser framhållit icke
ifrågakomma att såsom en ovillkorlig förutsättning för åtalseftergift uppställa
krav på åtgärder av den art motionärerna anger även vid ringa brott
som skett av okynne eller förhastande. Reformåtgärder av en sådan räckvidd
torde ej heller ha åsyftats av motionärerna. Avsikten med den föreslagna
skärpningen synes närmast gälla brott av svårare beskaffenhet. Enligt motionärernas
uppfattning ställes i vissa fall för närvarande alltför ringa krav
på de åtgärder som kommer i fråga för den brottsliges tillrättaförande.

Såväl utformningen av 1944 års lag som dess motiv utmärker att lagens
grundtanke är att lagföring och straff skall ersättas med andra reaktionsformer,
som är bättre ägnade att tillrättaföra den unge lagöverträdaren. Avsikten
är sålunda icke att lämna brottet utan påföljd utan att i kriminalvårdens
ställe sätta åtgärder inom socialvårdens ram. Såsom framgår av det
sagda uppställer lagen samma förutsättningar för meddelande av åtalseftergift
som motionärernas förslag innefattar.

Från motionärernas sida såväl som från remissorganen har ifrågasatts
huruvida icke åtalseftergifter meddelas utan att barnavårdsnämnderna —
såsom lagen avsett — företager tillräckligt ingripande åtgärder för de ungas
tillrättaförande. Till belysning av denna fråga har riksåklagarämbetet, socialstyrelsen
och Stockholms barnavårdsnämnd hänfört sig till visst siffermaterial
(redovisat i det föregående), vari anges frekvensen av åtalseftergifter
enligt 1944 års lag och redovisas de åtgärder som barnavårdsnämnderna
vid tidpunkten för åklagarens beslut om åtalseftergift vidtagit eller avser
att vidtaga. På grundval av de framlagda uppgifterna har riksåklagarämbetet
i sitt remissyttrande funnit det kunna antagas, att bland de för år 1957

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

redovisade fallen, beträffande vilka angivits att endast varning eller ingen
åtgärd vidtagits — 55,5 procent av totala antalet meddelade åtalseftergifter
— måste ingå åtskilliga fall av så allvarlig brottslighet att det icke varit
befogat att stanna vid övervakning eller ingen åtgärd alls. Socialstyrelsen har
i sitt yttrande anfört liknande synpunkter.

Det sålunda uppmärksammade förhållandet har föranlett riksåklagarämbetet
och socialstyrelsen att på senaste tid i samråd företaga vissa åtgärder.
Såsom framgår av en i det föregående lämnad redogörelse har från dessa
myndigheter under februari månad 1959 utgått cirkulär till åklagarna och
barnavårdsnämnderna angående tillämpningen av åtalseftergiftsinstitutet.
För åklagarna har därigenom framhållits angelägenheten av att åklagare i
varje särskilt fall noga överväger, om de åtgärder barnavårdsnämnd förklarat
sig ämna vidtaga kan anses tillräckliga. Barnavårdsnämnderna har erinrats
om vikten av att effektivisera sin verksamhet i fråga om behandlingen
av unga lagöverträdare, därvid särskilt understrukits betydelsen av att ingripande
sker utan dröjsmål och att åtgärdernas art väljes efter noggrann
prövning av vad som kan erfordras för de ungas tillrättaförande.

Stockholms barnavårdsnämnd, som är av den uppfattningen att åtalseftergiftsinstitutet
i stort sett tillämpats på avsett sätt, har framhållit att de sifferuppgifter,
varpå riksåklagarämbetet och socialstyrelsen grundat sina slutsatser,
ger en ofullständig bild av det verkliga läget sedan åtalseftergift beslutats.
Nämnden har därvid åberopat att barnavårdsnämnderna i många fall
efter tidpunkten för avlämnande av yttrande till åklagaren ingriper med olika
åtgärder såsom övervakning, bostads- och arbetsanskaffning. Sådana åtgärder
redovisas emellertid ej i ifrågavarande statistik, även där de har ett
uppenbart samband med de omständigheter, som föranlett åklagarens ingripande.
Enligt nämnden är förklaringen härtill den att statistiken bygger på
de uppgifter som är kända för åklagaren då åtalseftergiftsbeslutet fattas.
Vad nämnden sålunda anfört ger utskottet anledning att framhålla angelägenheten
av att barnavårdsnämnderna, om de avser att vidtaga åtgärder i
visst fall, anger detta i sina yttranden till åklagaren, så att det kan komma
under bedömande vid åklagarens prövning.

Ehuru utskottet funnit de i ärendet framkomna uppgifterna om tillämpningen
av åtalseftergiftsinstitutet icke tillåta några säkra slutsatser, synes
det dock, bl. a. med hänsyn till vad som kan utläsas om de betydande variationerna
mellan barnavårdsnämndernas åtgärder inom olika län och städer,
finnas visst fog för den uppfattningen att de åtgärder som av lagstiftaren
vid åtalseftergift avsetts träda i stället för lagföring och straff i vissa fall
icke blivit tillräckligt ingripande.

Det får givetvis icke förekomma att åtalseftergift meddelas vid allvarligare
brottslighet, utan att vederbörande blir föremål för en efter den ådagalagda
kriminaliteten och vårdbehovet avpassad reaktion. I den mån så sker står
det icke i överensstämmelse med lagens innehåll. Påtalade missförhållanden
i detta avseende kan icke motivera en ändring av de i lagen uppställda förutsättningarna
för åtalseftergift, vilka såsom tidigare anmärkts står i god över -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1950

ensstämmelse med den av motionärerna eftersträvade begränsningen av
åtalseftergiftsfallen. Vad som i första hand synes kunna komma i fråga är
i stället en skärpt kontroll över lagens tillämpning. Riksåklagaren, som enligt
sin instruktion skall lia tillsyn över åklagarnas verksamhet, har enligt
uttrycklig föreskrift att ägna särskild uppmärksamhet åt tillämpningen av
gällande bestämmelser om åtalseftergift. En i denna ordning effektiv kontroll
över att åtalseftergift icke meddelas mera belastade kriminella ungdomar,
utan att erforderliga åtgärder vidtages från barnavårdsnämndernas
sida, måste särskilt i nuvarande läge vara betydelsefull och vid sidan av den
uppsikt socialstyrelsen har att utöva i fråga om barnavårdsnämndernas
verksamhet innebära garantier för en riktig lagtillämpning.

Vad från riksåklagarämbetets och socialstyrelsens sida nu senast åtgjorts
kan anses utgöra ett viktigt led i denna kontrollverksamhet, men utskottet
vill understryka att kontrollen över alt åklagarna och barnavårdsnämnderna
tillfredsställande fullgör sina uppgifter måste för att bli effektiv ytterligare
intensifieras genom en fortlöpande och ingående granskning av lagtillämpningen.
Detta är en väsentlig förutsättning för att systemet skall fungera
i enlighet med lagstiftarens intentioner. Utskottet förväntar att dessa
synpunkter vinner beaktande.

I flera remissyttranden har givits uttryck för den uppfattningen att de
påtalade missförhållandena har sin yttersta orsak i den av utskottet i annat
sammanhang berörda bristsituationen beträffande socialvårdens resurser.
Att här föreligger ett samband finner utskottet sannolikt. Det torde nämligen
icke kunna undgås att åklagarna och barnavårdsnämnderna vid sin berörda
verksamhet låter sig påverkas av det förhållandet att anstaltsbehandling som
bör ifrågakomma icke kan komma till stånd på grund av bristen på platser
vid ungdomsvårdsskolorna. I detta sammanhang måste också uppmärksammas
att åtal gentemot de unga lagöverträdare, varom här är fråga, i regel
skulle föranleda antingen villkorlig dom med övervakning eller överlämnande
till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran jämlikt 1952 års lag, enligt
vilken underårig som ej fyllt 18 år kan dömas till frihetsstraff endast i
särskilda fall av svår och upprepad brottslighet. Ett ökat antal åtal skulle därför
i princip icke medföra andra påföljder än dem som ifrågakommer vid
åtalseftergift. Erfarenheterna från detta område befäster intrycket av att en
snabb upprustning av resurserna är ofrånkomlig. Att upprustningen i första
hand inriktas på en sådan utbyggnad av ungdomsvårdsskoleorganisationen
att behovet av anstaltsbehandling av det gravare klientelet kan tillgodoses
under beaktande av grundprincipen om differentiering av vårdformerna
finner utskottet naturligt. Men nuvarande besvärande läge i fråga om
platstillgång och vetskapen om att åldersgruppen 16—18 år ökar fram till
år 1962 gör antagligt att trycket på ungdomsvårdskolorna under de närmaste
åren kommer att vara mycket stark. Det synes därför angeläget att
andra vårdformer än anstaltsbehandling begagnas i största möjliga utsträckning.
Åtminstone för det mindre grava klientelet torde en ökad användning
av vård i enskilt hem kunna komma i fråga. Detta skulle enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

utskottets uppfattning erbjuda en möjlighet att utan längre tidsutdräkt lätta
trycket på ungdomsvårdsskoleorganisationen.

Av det förestående torde framgå av grundtankarna bakom 1944 års reform
icke kan realiseras med mindre det finnes tillräckliga vårdresurser och
att man, med en sådan anpassning av åtalseftergiftsinstitutet att det tilllämpas
endast i den utsträckning som de bristande resurserna medger, riskerar
att göra vittgående avsteg från en gång antagna grundläggande principer
för de unga lagöverträdarnas behandling. Så till vida har det otillfredsställande
läget i fråga om resurserna redan medfört en »anpassning»,
att ett stigande antal ungdomar under 18 häktas, ådömes ovillkorligt frihetsstraff
och intages i fångvårdsanstalter, som icke kan bereda dem den lämpliga
behandlingen. Motionärernas förslag synes kunna leda till en fortsatt
utveckling i denna riktning. Med hänsyn till de starka betänkligheter som
man måste hysa inför dessa konsekvenser finner utskottet, att motionerna i
denna del icke bör föranleda annat initativ från riksdagens sida än att här
ovan upptagna synpunkter i skrivelse gives Kungl. Maj :t till känna.

Begränsning av villkorlig dom

Fråga om begränsning av tillämpningen av den villkorliga domen har
väckts i motionen II: 424 på det sätt att däri begärts utredning i syfte att få
fram förslag till en sådan begränsning. Motionärerna anser att denna domsform
visserligen fyller en mycket viktig uppgift men förmenar, att en viss
återhållsamhet bör övervägas med hänsyn till den stigande brottsligheten.

Den nuvarande villkorliga domen föreslås i strafflagberedningens år 1956
framlagda slutbetänkande ersatt med ett mera nyanserat system för kriminalvård
i frihet, innefattande bl. a. en mera kvalificerad vårdform, benämnd
skyddstillsyn, och avsedd för de fall då mera ingripande åtgärder erfordras.
Så kan t. ex. i skyddstillsynen ingå viss tids anstaltsbehandling och omhändertagande
även i övrigt ske av den dömde. Beredningens förslag i denna
del innebär vidare att övervakningen över den dömde förstärkes. Utskottet
vill i detta sammanhang också hänvisa till de på beredningens slutbetänkande
byggdå förslag till en effektivisering av den nuvarande villkorliga domen
som framlagts genom den i detta utlåtande under följande avsnitt behandlade
propositionen.

Genom vad sålunda förekommit har det syfte som uppbär motionen väsentligen
tillgodosetts, och utskottet anser därför att någon utredning enligt
motionsyrkandet icke är påkallad.

Kombination av villkorlig dom och böter samt tagande i förvar av villkorligt
dömd

Genom den förevarande propositionen föreslås ändringar i lagen om villkorlig
dom. Förslaget innebär införande av dels möjlighet att kombinera
villkorlig dom med ovillkorligt bötesstraff, dels befogenhet för domstol att
tillfälligt omhändertaga den, som erhållit villkorlig dom men som håller sig
undan eller eljest missköter sig. I nu angivna hänseenden har förslag jämväl
väckts i motionerna I: 13 och II: 11, I: 36 och II: 49 samt II: 424.

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 63

De genom propositionen föreslagna lagstiftningsåtgärderna bygger på de
föi slag som framförts att strafflagberedningen i dess slutbetänkande om
påföljdssystemet. Dessa frågor har tidigare varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen. I samband härmed har genom olika uttalanden givits
uttryck för en positiv inställning till den nu föreslagna reformen såsom
ett led i strävandena att i brottsbekämpande syfte öka effekten av påföljdssystemet.
Enligt utskottets uppfattning synes de föreslagna lagändringarna
verksamt kunna bidraga till att göra kriminalvården i frihet effektivare, och
det måste därför i nuvarande läge vara värdefullt att denna delreform av
påföljdssystemet genomföres utan avbidan å det pågående arbetet på en reformering
av systemet i dess helhet.

Vid remissen till lagrådet har departementschefen uttalat att användningsområdet
för ifrågavarande påföljdskombination icke bör inskränkas
till vissa brott eller brottstyper. Departementschefen har därjämte förklarat,
att reformen icke torde komma att medföra någon nämnvärd utökning av
tillämpningsområdet för villkorlig dom; ett visst utrymme för användning
av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde dock finnas vid sådana
brottstyper, som föranleder korta frihetsstraff men där villkorlig dom
för närvarande anses utesluten av allmänpreventiva skäl.

Beträffande frågan om tillämpningsområdet för villkorlig dom, därest
den föreslagna påföljdskombinationen genomföres, har lagrådet såsom sin
bestämda mening uttalat, att reformen icke i och för sig bör leda till ändrad
praxis i fråga om brottstyper för vilka för närvarande regelmässigt
ådömes korta frihetsstraff. Enligt lagrådet finnes anledning att ställa sig avvaktande
i avbidan på den slutliga reformen rörande påföljdssystemet.
Vad särskilt angår rattfylleribrotten finner lagrådet under hänvisning till
att trafiknykterhetslagstiftningen är föremål för en allsidig översyn alt en
ändring av praxis kunde innebära ett icke önskvärt föregripande av utredningens
resultat.

I anledning av vad lagrådet sålunda anfört har departementschefen erinrat
om sitt uttalande att den föreslagna kombinationsmöjligheten icke
torde komma att innebära någon nämnvärd utökning av användningen av
villkorlig dom samt tillagt att det därför när det gäller brottstyper för vilka
för närvarande ådömes korta ovillkorliga frihetsstraff ej finnes anledning
räkna med att förslaget kommer alt föranleda någon större ändring i rättstillämpningen.
I gränsfall torde dock enligt departementschefens mening
förutsättningarna att tillämpa villkorlig dom i viss mån utökas.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att utskottet tidigare uttalat
sig för all kombination av villkorlig dom och böter bör kunna komma till
användning vid trafiknykterhetsbrott fse utskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr It! år 1957). I direktiven för den pågående översynen har också
anförts att det numera syntes kunna övervägas om icke vid sådana brott
mera differentierade reaktionsformer skulle kunna användas i större utsträckning,
därvid framhållits att möjligheten till kombination av villkorlig
dom och böter syntes kunna vara av särskilt värde. Utskottet, som icke
tinner anledning att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i förevarande

64 Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

fråga, vill instämma i departementschefens nyss återgivna uttalanden rörande
användningsområdet för den föreslagna påföljdskoinbinationen och
utvecklingen av rättstillämpningen efter reformens genomförande.

Möjligheten att tillfälligt omhändertaga villkorligt dömd skall enligt förslaget
icke få användas beträffande dem som är under 18 år. I lagförslaget
har en särskild undantagsbestämmelse upptagits härom. Såsom skäl härför
bär i propositionen angivits att ett omhändertagande i polisarrest synes böra
undvikas i fråga om de yngsta lagöverträdarna.

I motionerna I: 472 och II: 577 har, med åberopande bl. a. av att lagrådet
motsatt sig ett undantagande av de yngsta lagöverträdarna, hemställts, att
bestämmelsen i fråga måtte utgå.

Det närmaste syftet med den föreslagna reformen är att ge övervakningsorganen
möjlighet att undanröja en mer eller mindre akut risk för återfall
i brott genom att under tiden för omhändertagandet ordna den villkorligt
dömdes förhållanden och hjälpa honom till rätta. Det synes antagligt att
man härigenom i många fall skulle kunna bryta en farlig utveckling mot
fortsatt brottslighet och undvika för den dömde långt mera kännbara ingripanden.
Denna reform, varav behov visat sig föreligga på det praktiska fältet
och för vilken även talar gynnsamma erfarenheter av ett liknande institut
i fråga om villkorligt frigivna, synes vara lika värdefull vid behandlingen
av sådana lagöverträdare, vilka erhållit villkorlig dom men icke uppnått 18
års ålder, som av övriga villkorligt dömda. Även om de villkorligt dömda i
åldern 15—17 år utgör en relativt liten grupp, synes därför icke svårigheten
att på tillfredsställande sätt placera de omhändertagna av denna kategori
böra få stå hindrande i vägen för en i och för sig önskvärd reform. Det
är därför angeläget att undersöka, om icke de principiella betänkligheter
som kan resas mot att göra den nya bestämmelsen tillämplig även på sistnämnda
kategori kan undanröjas.

Enighet torde råda om att ett omhändertagande i polisarrest av de yngsta
lagöverträdarna såvitt möjligt bör undvikas. I det ifrågavarande nya stadgandet,
14 a §, angives att den dömde skall omhändertagas på lämpligt sätt.
Redan denna utformning av lagtexten synes giva anvisning om att en bedömning
av lämpligheten av sättet för omhändertagandet skall äga rum i
varje särskilt fall. Att kraven härvid måste ställas högre när det gäller att
placera det yngre klientelet är självfallet. Skulle bestämmelsen om omhändertagandet
tillämpas på de villkorligt dömda i åldern 15—17 år bleve det
i regel nödvändigt att ha andra placeringsmöjligheter än polisarresterna,
vilka i varje fall i sitt nuvarande skick i allmänhet icke torde uppfylla de
krav som måste ställas för att sättet för omhändertagandet skall anses lämpligt.
1 princip skulle därför ordningen vara den, att plats å någon barnavårdande
institution i första hand bör utverkas när fråga uppkommer att omhändertaga
villkorligt dömda i ifrågavarande åldersgrupper. Med hänsyn
till att antalet fall av omhändertagande inom denna grupp, som i och för sig
är relativt liten, måste antagas bli förhållandevis obetydligt, torde detta så
gott som undantagslöst kunna utverkas. Detta förutsätter emellertid att

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

domstolen i förekommande fall tager kontakt med vederbörande barnavårdsorgan.
För att säkerställa att den nu angivna ordningen kommer att tillämpas
när omhändertagande av villkorligt dömd i åldern 15—17 år blir aktuellt
bör erforderliga bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t i tillämpningsföreskrifter
till lagen. Såsom departementschefen erinrat kan tillämpningsföreskrifter
utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av 28 § lagen om villkorlig
dom.

Med åberopande av det anförda får utskottet förorda, att riksdagen antager
det genom propositionen framlagda lagförslaget med den ändringen att
sista stycket av 14 a § utgår.

Polisbötessystem beträffande parkcringsförseelser

Såsom framgår av den föregående redogörelsen behandlades den i motionerna
1:36 och 11:49 framförda frågan om införande av polisbötessystem
av 1958 års B-riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr B 13) ansåg
första lagutskottet skäl föreligga att närmare utreda denna fråga, och
utskottet uttalade särskilt att införande av ett sådant system beträffande
parkeringsförseelserna skulle medföra en väsentlig lättnad från arbetsekonomisk
synpunkt. Eftersom frågan om en utredning i detta ämne redan var
föremål för prövning hos Kungl. Maj :t fann utskottet icke erforderligt med
något initiativ från riksdagens sida. Utskottet har nu inhämtat att en utredningsman
inom justitiedepartementet utsetts att verkställa en undersökning
av möjligheterna att åstadkomma en förenkling av handläggningen av
mindre brottmål. I undersökningen ingår också frågan om införande av polisbötessystem.

Genom nämnda undersökning har visserligen arbetet på den i motionerna
eftersträvade reformen inletts, men under hänvisning till vad utskottet
tidigare anfört om angelägenheten av en sådan reform synes det kunna ifrågasättas,
om icke den i undersökningen ingående delfrågan om polisbötessystem
vid parkeringsförseelser bör behandlas med förtur och utan avbidan
å resultatet av undersökningen i övrigt. Utskottet vill därför förorda, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver uttryck för denna uppfattning.

Snabbare domstolsbehandling

I motionerna I: 36 och 11:49 framförcs önskemål om en snabbutredning
av förutsättningarna för genomförande av vissa reformer beträffande domstols-
och åklagarväsendet för att åstadkomma en snabbare handläggning
av vissa brottmål. Motionärernas huvudsyfte är att ernå en sådan ordning
att samhällets reaktion följer snabbare på brottet. Detta mål skulle enligt
motionärerna kunna uppnås genom olika reformer avseende processförfarandet.

Vad gäller domstolsväsendet innebär motionärernas förslag tillskapande
av en förtursordning för mål om erkända brott, som kan föranleda frihetsstraff,
med den begränsningen att grövre brott med ett straffminimum av
5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 avd. Nr 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 195S

två års frihetsstraff undantages. De erkända målen skulle enligt den skisserade
ordningen handläggas av en särskild förtursavdelning inom domstolen.
Härigenom skulle enligt motionärernas mening en så betydande avlastning
kunna ske av arbetsbördan inom domstolen i övrigt att en snabbare
avarbetning och behandling av mål över hela linjen skulle möjliggöras.

Motionärernas förslag synes endast kunna få aktualitet för de större domstolar
som är organiserade på flera avdelningar. Det innebär till en början
att det övervägande flertalet domstolar icke skulle beröras av förslaget. I
fråga om det mindre antal domstolar som omfattar flera avdelningar kan
det förhållandet att en viss grupp mål överflyttas från en avdelning till en
annan icke rimligen medföra att förutsättningarna för avarbetandet av domstolens
totala arbetsmängd förbättras, eftersom den effektiva handläggningstiden
för varje särskilt mål i båda fallen i princip måste antagas vara densamma.
Den tidsvinst som skulle uppkomma beträffande handläggningen
av de erkända mål som förslaget innefattar, om en viss avdelning skulle
sysselsättas enbart med dessa mål, kunde endast erhållas på bekostnad av
övriga mål, vilkas handläggning i motsvarande mån måste försenas. En sådan
konsekvens synes utskottet betänklig, eftersom den skyndsamma handläggningen
från rättssäkerhetssynpunkt är mera eftersträvansvärd beträffande
de mål som inrymmes i gruppen övriga mål. I dylika mål blir vittnesbevisning
i regel nödvändig, och sådan bevisupptagning bör uppenbarligen
äga rum så snart som möjligt. Även om domstolarna tillföres personalförstärkningar
för att lätta det på många håll mycket ansträngda arbetsläget
kan därför en särskild förtursordning för de av motionärerna åsyftade målen
icke vara att tillråda. Över huvud taget torde försiktighet vara påkallad
vid tillskapande av nya regler om förtur. En i det föregående lämnad redogörelse
utvisar, att förtur gäller för mål mot unga lagöverträdare och vissa
andra målgrupper, beträffande vilka behov av en skyndsam handläggning
ansetts särskilt angelägen. Uppenbarligen kan en utökning av det antal mål,
som skall behandlas med förtur, leda till att ändamålet med nu gällande bestämmelser
om förtur förfelas och därför måste i detta avseende iakttagas
restriktivitet.

I fråga om åklagarväsendet framföres i motionerna vissa förslag som enligt
motionärernas uppfattning skulle bereda möjlighet att förverkliga den
ovan behandlade förtursordningen för vissa mål. Då utskottet redan ställt
sig avvisande till nämnda förturssystem saknas anledning att ingå i närmare
bedömning av de förändringar i fråga om åklagarnas verksamhet som
skulle betingas av den av motionärerna åsyftade domstolsreformen. Utskottet
vill dock framhålla att, därest åklagarväsendet tillföres personella förstärkningar,
det av motionärerna i denna del ifrågasatta förfarandet i väsentliga
delar kan praktiseras redan inom ramen för gällande bestämmelser.
Ett flertal remissorgan har ställt sig positiva till motionärernas utredningsyrkande
eller i varje fall ansett det föreligga svårigheter att utan en
närmare undersökning uttala sig om möjligheterna att genom rationalise -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

ringsåtgärder åstadkomma ett snabbare förfarande. Utskottet vill i anledning
härav erinra om den i närmast föregående avsnitt berörda undersökningen,
som syftar till att åstadkomma en förenklad handläggning av mindre
brottmål. Det synes lämpligt att resultatet av denna undersökning tills
vidare avvaktas.

Viss försöksverksamhet

Såsom den tidigare redogörelsen utvisar åsyftas i motionerna 1: 36 och
11:49 en snabbutredning om förutsättningarna för att inom ett begränsat
område bereda möjlighet att tillämpa samtliga förebyggande och beivrande
åtgärder som inrymmes i nuvarande system för behandling av asocial och
kriminell ungdom. Enligt motionärerna skulle i försöksverksamheten ingå
en planenlig samordning mellan förebyggande åtgärder i form av t. ex. vidgat
stöd till ungdomsföreningar och andra fritidssysselsättande organ.
Såsom exempel på andra åtgärder nämner motionärerna inrättande av
kvarters- och ungdomspolis samt nattpatruller inom barnavården, förstärkning
av övervakarorganisationen och en ökad användning av fosterhem.

Utskottet har inledningsvis berört svårigheterna att bilda sig en uppfattning
om orsakerna till den tilltagande kriminaliteten. Utskottet har likaledes
konstaterat föreliggande brister i fråga om kriminalvårdens resurser.
Att sistnämnda förhållande försvårat möjligheterna att erhålla kännedom
om systemets betydelse såsom en faktor för resocialisering av missanpassad
ungdom är ovedersägligt. Såsom motionärerna anför är detta en nackdel,
som försvårar den effektivisering och förnyelse av behandlingsmetoderna
som systemet bör genomgå för att bli så ändamålsenligt som möjligt.

Det är givetvis önsvärt att kriminalvårdens resurser förstärkes över hela
fältet, så att systemet överallt kunde tillämpas i enlighet med vad som varit
avsett. En sådan förstärkning skulle kräva en betydande kapitalinsats
icke enbart från statens utan även från kommunernas sida, och det torde
därför icke kunna förväntas att den föreliggande bristsituationen kommer
att hävas inom de närmaste åren. I den mån ett genomförande av motionärernas
förslag skulle kunna stimulera till en snabbare upprustning skulle
redan detta innebära en betydande vinst. Men värdet av ett sådant försök
skulle framför allt ligga däri, att man till en rimlig kostnad och utan alltför
långt dröjsmål skulle beredas möjlighet att utröna effekten av olika
ifrågakommande åtgärder och behandlingsformer. Utskottet föreställer sig
att kostnaden för den ifrågasatta försöksverksamheten skulle utgöra endast
en mycket liten bråkdel av vad kriminaliteten årligen kostar samhället.

Såsom framgår av den ovan intagna sammanställningen av remissyttranden
har motionärernas förslag avstyrkts i riksåklagarämbetets och Föreningen
Sveriges stadsdomares yttranden. Föreningen har ej åberopat några skäl
för sin ståndpunkt, medan däremot riksåklagarämbetet ansett sig icke kunna
tillstyrka, att statsmedel anslås för ändamålet så länge som tillräckliga me -

68 Första lagutskottets utlåtande nr 25 ur 1959

del icke kan utverkas för att bota de svåraste bristerna i kriminalvårdens
och socialvårdens resurser. Vid utskottsbehandlingen har riksåklagaren inför
utskottet förklarat sig vara intresserad av ifrågavarande projekt samt
uppgivit, att hans negativa ståndpunkt enbart varit beroende av en bedömning
av den statsfinansiella situationen, därvid han utom till de bristande
resurserna hänvisat till svårigheterna att få framlagda förslag om en förbättrad
kriminalstatistik genomförda.

Flertalet remissinstanser har uttryckt sig positivt rörande projektet, och
ej heller har förslaget i stort vid remissbehandlingen mött några erinringar
av principiell natur. De erfarenheter som det skisserade programmet skulle
kunna ge torde icke kunna erhållas genom någon nu pågående undersökning.
Den som nyligen igångsatts av 1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar
tar endast sikte på att klarlägga orsakerna till ungdomsbrottsligheten.
Att det vid sidan härav skulle vara av stort värde att genom
den ifrågasatta försöksverksamheten skapa förutsättningar för en undersökning
av utfallet av olika kriminalpolitiska åtgärder framstår som uppenbart.
Utskottet vill därför förorda att en utredning kommer till stånd
för utrönande av möjligheterna att realisera motionärernas tanke.

Fn av utredningens första uppgifter måste bli att utvälja ett lämpligt område
för försöksverksamheten. Det synes härvid ligga nära till hands att
rikta uppmärksamheten mot någon av rikets större städer, där de med ungdomsbrottsligheten
förknippade problemen är särskilt brännande. Härefter
bör omfattningen av de förstärkande åtgärder som kan komma att bli erforderliga
liksom beräkning av kostnaderna härför bli föremål för undersökning.
Dessa frågor blir givetvis avhängiga av de tillgängliga resurserna
på den plats som utväljes för verksamheten. Principen bör härvid vara att
brister i fråga om de kriminalpolitiska resurserna avhjälpes, så att samtliga
åtgärder inom gällande reaktionssystem kan tillämpas enligt lagstiftarens
intentioner och systemet fungera fullt tillfredsställande. Vad gäller de förebyggande
åtgärderna bör beaktas vikten av att detta arbete inriktas även å
den ungdom, som icke uppnått den straffrättsliga myndighetsåldern. Utskottet
vill framhålla att den avsedda förstärkningen givetvis icke får vinnas
genom att den normala standarden i fråga om behandlingsmöjligheter försämras
för det klientel, som icke tillhör det med försöksverksamheten avsedda
området. Av de tillgängliga platserna på ungdomsvårdsskolorna får
sålunda exempelvis ej tagas i anspråk ett proportionsvis större antal för områdets
del. Vid utredningen bör samråd äga rum med vederbörande kommunala
myndigheter, varvid även uppkommande finansieringsspörsmål torde
behandlas. Utredningen synes jämväl böra behandla frågan huru verksamhetens
resultat skall säkerställas.

Utskottets hemställan

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 472 och
II: 577 och med förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra företagas i det genom propositionen framlagda för -

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

slaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen däri att 14 a § erhåller följande
lydelse:

(Kungl. Maj. ts förslag) (Utskottets förslag)

14 a §.

Uppkommer sedan villkorlig dom meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta annan åtgärd, varom stadgas i
12 §, må domstolen, såframt särskilda omständigheter föranleda därtill, förordna
att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare
förordnande.

Den som sålunda omliändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock domstolen genom nytt beslut förordna
att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens
utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den
som är under aderton år.

B. att motionerna I: 13 och II: 11, 1:36 och 11:49 samt
II: 424, i vad de avser frågan om kombination av villkorlig
dom och böter samt tagande i förvar av villkorligt dömd,
måtte anses besvarade genom vad utskottet under A. här
ovan hemställt;

C. att riksdagen i anledning av motionerna I: 36 och II: 49
samt II: 424 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet här ovan anfört under rubriken »Begränsning
av åtalseftergift»;

D. att riksdagen i anledning av motionerna I: 36 och II: 49
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
här ovan anfört under rubriken »Polisbötessystem beträffande
parkeringsförseelser»;

E. att riksdagen i anledning av motionerna I: 36 och II: 49
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
förutsättningarna att på viss plats åstadkomma en försöksvis
förstärkning av de kriminalvårdande och socialvårdande
institutionerna;

F. alt motionerna I: 36 och II: 49 samt II: 424, i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet under A—E här ovan
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1959

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindgren, Per-Olof Hanson,
Erik Svedberg, Robert Johansson, fröken Mattson och herr Arvidson;

från andra kammaren: herr Rylander, fru Johansson, herrar Östrand,
Fröding, fru Löfqvist, herr Edlund, fröken Bergegren och herr Fälldin.

Reservation

av herrar Branting, Lindgren, Erik Svedberg, fröken Mattson, fru Johansson,
fru Löfqvist och fröken Bergegren, vilka ansett, att utskottets yttrande
under rubriken »Kombination av villkorlig dom och böter samt tagande i
förvar av villkorligt dömd» bort ha följande lydelse:

»Genom den---(lika med utskottet)---samt II: 424.

De genom---(lika med utskottet)---dess helhet.

Vid remissen---(lika med utskottet)----allmänpreventiva

skäl.

Beträffande frågan------(lika med utskottet)---utredningens

resultat.

I anledning ----(lika med utskottet) — ---mån utökas.

I detta---(lika med utskottet)---reformens genomförande.

Möjligheten att---(lika med utskottet)---yngsta lagöverträ darna.

I motionerna 1:472 och 11:577 begäres att propositionens undantagsbestämmelse
beträffande de yngsta lagöverträdarna skall utgå. Motionärerna
anför bl. a. att det enligt deras mening är särskilt påkallat att möjligheten
till omhändertagande finnes beträffande villkorligt dömda i åldern
15—17 år, eftersom ett sådant ingripande torde vara »mera kännbart» i
angivna åldrar än då det gäller kriminella över 18 år. I motionerna åberopas
vidare att lagrådet motsatt sig den i propositionen föreslagna undantagsbestämmelsen
och att varken strafflagberedningen eller någon av de
över dess förslag hörda remissinstanserna ifrågasatt en dylik begränsning.

Vad först angår strafflagberedningens förslag vill utskottet anmärka att
den däri upptagna bestämmelsen om omhändertagande endast skall gälla
beträffande dem som dömts till skyddstillsyn. Då den som är under 18 år
enligt beredningens förslag ej må dömas till skyddstillsyn, med mindre denna
påföljd av särskilda skäl finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen,
innefattar förslaget sålunda en begränsning beträffande dem som är
under 18 år och motionärernas hänvisning till strafflagberedningen och de
över förslaget hörda remissinstanserna kan därför icke åberopas såsom
stöd för motionärernas ståndpunkt i denna fråga.

Då departementschefen förordat ifrågavarande undantagsbestämmelse
har han utgått från att den omhändertagne i regel får placeras i polisarrest.
Enighet torde råda om att ett omhändertagande i polisarrest av de yngsta

Första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959

lagöverträdarna såvitt möjligt bör undvikas. Lagrådet och motionärerna har
emellertid uttalat att innan den väntade förbättringen av polisarresterna
hunnit genomföras i ömmande fall placering av den omhändertagne på någon
barnavårdande institution torde kunna utverkas. Utskottet finner för
sin del att en realistisk bedömning av barnavårdens resurser närmast ger
vid banden att det icke annat än undantagsvis skulle bli möjligt att inom
barnavården erhålla plats för ifrågavarande klientel. Följden skulle därför
bli att omhändertagandet av villkorligt dömda i åldern 15—17 år i regel
finge ske i polisarrest. En sådan konsekvens, som mindre väl låter sig förena
med den antagna principen att ungdom i åldern under 18 år skall omhändertagas
inom socialvården, kan enligt utskottets mening icke anses försvarlig».

och vilka ansett att utskottet bort under A) hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 472 och II: 577
måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
om villkorlig dom.

590787 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag