Första lagutskottets utlåtande nr 24 (Utlåtande 1953:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Nr 24.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av vissa
bestämmelser i rättegångsbalken.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 59, av herr Johansson i Stockholm
m. fl. I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta aitt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av nya rättegångsbalken,
att dels friheten i bevisprövningen på så vis inskränkes, att vissa
minimianspråk på bevisning fastställes, dels häktningsförhandlingens karaktär
förändras dithän, att domaren blir förpliktad att pröva, om sannolika
skäl finns emot den mot vilken häktningsframställning gjorts, dels slutligen
att en längsta tid för en persons hållande i häkte inskrives i lagen, samt att
även i övrigt en översyn göres av nya rättegångsbalken i syfte att förbättra
den för närvarande otillfredsställande rättssäkerheten i vårt land».

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har från riksåklagarämbetet
och Svea hovrätt inhämtats yttrande över motionen, såvitt däri hemställes
om förslag till sådan ändring av rättegångsbalken att en längsta tid
för en persons hållande i häkte inskrives i lagen. Därjämte har tillfälle att
yttra sig över motionen i samma hänseende beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat av ämbetet infordrade yttranden
från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Frågan om bevisprövning.

Rättegångsbalken i 17års lag präglades av den s. k. legala bevisteorien.
Legala bevisregler återfunnos t. ex. i 17 kap. 29 §: »tu vittnen äro fullt bevis,
där i de sammanstämma. Ett vittne om själva saken gälle ej mer än för
halvt bevis». Av 17 kap. 30 § framgick, att indiciebevisning ej skulle få räknas
som fullt bevis. Vissa bevismedel frånkändes varje bevisvärde, t. ex. i
regel vittnesmål av jävig person (17 kap. 7 §), s. k. ostadigt vittnesmål och
skriftligt vittnesbörd, som ej beedigats eller vilket parterna ej tillerkänt vitsord
(17 kap. 26 §). Fri bevisprövning var däremot inrymd åt domaren hl. a.
i fråga om skriftliga bevis (17 kap. 1 §). I praxis fick den legala bevisteorien
emellertid alltmera vika för den fria bevisprövningen. Framför allt nådde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 samt. lavd. Nr 24.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

indiciebevisningen långt större inflytande än 1734 års lagstiftare avsett. Däremot
kvarstod i stort sett orubbad regeln, att vittnesmål av två ojäviga personer
skapade fullt bevis.

Nya rättegångsbalken bygger i motsats till äldre rätt på principen om fri
bevisprövning. Detta innebär såväl att någon begränsning ej uppställes i fråga
om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande, som
ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke är
bunden vid legala regler. Dessa båda synpunkter ha kommit till uttryck genom
föreskriften i 35 kap. 1 §, att rätten skall efter samvetsgrann prövning
av allt, som förekommit i målet, avgöra, vad i målet är bevisat.

Vid ifrågavarande paragraf anförde processlagberedningen bl. a. följande.

Regeln om domarens frihet vid bevisvärderingen innebär icke, att han får
grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens
värde. Hans övertygelse måste vara objektivt grundad och sålunda
stödjas på skäl, som kunna godtagas av andra förståndiga personer. Ej heller
får avgörandet grundas å totalintrycket av det föreliggande materialet.
Det åligger domaren att för sig själv och även i domskälen klarlägga de olika
grunder, på vilka han stöder sin övertygelse. Av den uppställda regeln följer,
att domaren vid bevisprövningen är begränsad till det material, som
framkommit i rättegången, och sålunda icke får på annat sätt skaffa sig
kännedom om relevanta omständigheter. Detta hindrar icke, att han tager
hänsyn till omständigheter, som äro allmänt veterliga, eller till erfarenhetssatser,
som äro kända för honom. I den män dessa erfarenhetssatser falla
utom området för allmän bildning och livserfarenhet, bör domaren icke lita
endast på sin egen sakkunskap.

Frågan om prövning av häktningsgrunderna.

Före tillkomsten av nya rättegångsbalken ägde administrativ myndighet
— länsstyrelse, landsfogde, lands- och stadsfiskal in. fl. — rätt att i första
hand besluta om häktning av för brott misstänkt person. Beträffande denna
ordning riktades från principiella synpunkter allvarlig kritik mot att en i
den enskilde medborgarens rättsställning så ingripande åtgärd som häktning
kunde beslutas av myndighet, som vanligen utgjorde den misstänktes
motpart i rättegången, och mot att häktningsbeslutet icke kom att prövas av
domstol förrän målet företogs till behandling. De västerländska processlagarna
föreskriva i regel, att häktning skall beslutas av domare. Man anser sig
härigenom vinna största möjliga säkerhet mot obefogade häktningsåtgärder.
Genom nya rättegångsbalken har svensk rätt anslutit sig till denna tanke.
Frågan om användning av straffprocessuellt frihetsberövande skall sålunda
numera hänskjutas till avgörande av domstol (24: 4) på grundval av kontradiktorisk
förhandling, vid vilken åklagaren-undersökningsledaren och den
misstänkte intaga ställningen av likaberättigade parter och den misstänkte
har möjlighet att anlita biträde av försvarare.

De allmänna förutsättningarna för häktning angivas i 24 kap. 1 §. År någon
på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa, må
han enligt denna paragrafs första stycke häktas, om med hänsyn till brot -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

tets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet. I andra stycket föreskrives, att om brottet
är ringare än i första stycket sägs men fängelse kan följa därå och den
misstänkte icke har stadigt hemvist inom riket, han må häktas, om det skäligen
kan befaras, att han avviker. Kan å brottet icke följa lindrigare straff
än straffarbete i två år, skall enligt tredje stycket häktning ske, om det ej är
uppenbart, att anledning därtill saknas. Slutligen föreskrives i fjärde stycket,
att häktning icke må ske, om det kan antagas, att den misstänkte kommer
att dömas allenast till böter eller mistning av befattning på viss tid.

Processlagberedningen framhöll i anslutning till förevarande paragraf
bl. a., att det ej torde vara möjligt att genom en fast regel närmare angiva
vad som är att anse som sannolika skäl för misstanke; frågan härom måste
bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Tydligt vore, att förefintligheten
av skäl, som leda misstanken mot viss person, ej vore tillräcklig
anledning att häkta honom. Å andra sidan behövde skälen ej vara så
starka, att en fällande dom kunde grundas därå. Men de föreliggande omständigheterna
måste vara sådana, att de vid en objektiv bedömning komme
misstanken att framstå som berättigad.

Beträffande omfattningen av den utredning som må förebringas vid häktningsförhandling
föreskrives i U § följande. Den som yrkat häktning skall
angiva de omständigheter, varå yrkandet grundas. Den anhållne och hans
försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från
förundersökningen innehålla samt parterna eljest anföra må utredning ej
förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Härtill anförde processlagberedningen.

Av vikt är, att förhandlingen begränsas till vad som är erforderligt för
häktningsfrågans bedömande. Förhandlingen bör alltså avse allenast frågan,
huruvida sannolika skäl till misstanken föreligga och om flyktfara eller annan
häktningsgrund är för handen, men får ej utvidgas till någon närmare
utredning rörande brottet. I regel bör vad vid förundersökningen förekommit
samt vad parterna anföra vara tillräckligt material för frågans bedömande.
Om särskilda skäl föranleda därtill, bör även utredningen på annat sätt kunna
förebringas, t. ex. vittnesförhör äga rum. Av särskild vikt är detta för den
misstänkte; han kan först på ett sent stadium ha erhållit kännedom om det
material åklagaren ämnar åberopa och därför ej varit i stånd att tidigare än
vid förhandlingen förebringa utredning.

Frågan om begränsning av häktningstiden in. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Inledningsvis torde här böra lämnas en redogörelse för de bestämmelser
i rättegångsbalken som avse tiden för anhållande.

Fn ligt 24 kap. 12 § har åklagaren att till rätten avlåta häktningsframställning
sist dagen efter den då beslut om anhållande meddelades; dock att, därest

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

ytterligare utredning är erforderlig för prövning av häktningsfrågan, med
framställningen må anstå sist till femte dagen efter anhållningsbeslutet. Då
häktningsframställningen inkommit till rätten, skall denna enligt 13 §, så
snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner
särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
Enligt 15 § skall förhandlingen såvitt möjligt fortgå utan avbrott,
till dess frågan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre
synnerliga skäl äro därtill, och utan den misstänktes begäran ej längre än
fyra dagar. Sedan förhandlingen avslutats, har rätten enligt 16 § att omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan. Beslutas ej häktning, skall rätten förordna,
att den anhållne omedelbart skall frigivas.

Någon bestämd maximitid för häktning förekommer icke enligt gällande
rätt. Däremot innehåller rättegångsbalken åtskilliga bestämmelser med syfte
att förebygga ett onödigt utsträckande av häktningstiden.

Då häktning beslutas, skall rätten enligt 24 kap. 18 § även, om ej åtal redan
väckts, utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas
längre än som finnes oundgängligen erforderligt. Överstiger den utsatta
tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess
åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling i häktningsfrågan
och därvid särskilt tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt
som möjligt. Finnes uppenbart, att förhandling inom nu angiven tid skulle
vara utan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanrum. Finnes
den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före
tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Har ej inom den utsatta tiden
åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av tiden
eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart
förordna, att den häktade skall frigivas (24 kap. 19 §).

Enligt 45 kap. 14 § skall huvudförhandling hållas så snart ske kan. Är den
tilltalade häktad, skall huvudförhandling alltid hållas inom en vecka från
den dag, då åtalet väcktes, om ej av särskilda skäl längre uppskov är nödvändigt.

I 46 kap. 11 § föreskrives att huvudförhandling såvitt möjligt skall fortgå
utan avbrott, till dess målet är färdigt till avgörande. Uppskov är medgivet
endast i särskilt angivna fall. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas,
så snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen
återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Om tiden för meddelande av dom i brottmål föreskrives i 30 kap. 1 § bl. a.
följande. Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd därmed; dock skall domen, om ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är
häktad, inom cn vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två
veckor.

Även i fråga om rättegången i hovrätt och högsta domstolen förekomma
särskilda stadganden med syfte att garantera en skyndsam handläggning av
sådana brottmål, vari den tilltalade är häktad. En närmare redogörelse för
dessa stadganden torde ej vara erforderlig i förevarande sammanhang.

Av intresse i förevarande sammanhang äro jämväl vissa särskilda bestämmelser
i sinnessjuklagen i fråga om sinnesundersökning i brottmål av den,
som förvaras i häkte. Enligt 42 § skall sådan undersökning verkställas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Domstol som förordnat om undersökningen,
skall skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till vederbörande
sinnessjukavdelning. Undersökningen skall verkställas utan dröjsmål och utlåtande
däröver avgivas sist inom sex veckor från det handlingarna inkommo
till avdelningen. I särskilt fall kan emellertid domstolen på framställning
av undersökningsläkaren medgiva anstånd.

Som allmän förutsättning för beslut om sinnesundersökning gäller enligt
41 a §, att den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts
att han begått densamma.

I olika sammanhang har framkommit, att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
sedan lång tid tillbaka arbetar under stora svårigheter och att
en betydande arbetsbalans uppkommit även vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 november 1952 har
chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att utreda frågan
om åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökningar i brottmål
in. in.

Yttranden.

Samtliga remissinstanser avstyrka motionärernas förslag om sådan ändring
av rättegångsbalken, att eu längsta tid för en persons hållande i häkte inskrives
i lagen.

Svea hovrätt anför bl. a. följande.

När fråga är om häktning såsom straffprocessuellt tvångsmedel, d. v. s.
frihetsberövande på grund av brott utan att full bevisning om brottet behöver
föreligga, är i en rättsstat uppenbart, att åtgärden måste i görligaste män begränsas
samt att effektiva garantier böra skapas för en sådan begränsning.

I gällande lag finnas åtskilliga bestämmelser med syfte att förebygga ett
onödigt utsträckande av häktningstiden. En del av dessa avse att påskynda
domstolsförfarandet, l. ex. genom att stadga kortare frister än eljest i sådana
mål, där den tilltalade är häktad. Med den koncentration i rättegången, som
införts genom nya rättegångsbalken, spela dock dylika bestämmelser måhända
icke den största rollen. I det normala fallet kommer nämligen större delen

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

av häktningstiden att infalla under förundersökningen och således innan
den egentliga domstolsbehandlingen börjar. De bestämmelser, som syfta till
att förkorta häktningstiden under detta skede av förfarandet, äro därför av
särskilt intresse i förevarande sammanhang. Härvid må uppmärksammas,
att den omreglering av häktningsförfarandet, som genomförts i nya rättegångsbalken,
främst innebär, att häktningsrätten numera endast utövas av
domstol samt alt domstolen har ansvaret för häktningsfrågan även under
tiden före åtalet. Om den misstänkte häktats medan förundersökningen ännu
pågår — vilket är det vanligaste — är rätten skyldig att vaka över att utredningen
bedrivs med skyndsamhet. Det må erinras om att det ankommer på
rätten att bestämma tid då åtal sist skall vara väckt samt pröva frågor om
anstånd med åtals väckande. I sådana fall, där förundersökningen icke hinner
avslutas inom viss kortare tid, har rätten skyldighet att genom häktningsförhandlingar
med viss tids mellanrum hålla sig underrättad om utredningens
gång och häktningsfrågans läge. Genom att sålunda helt lägga ansvaret för
häktningsåtgärden i judiciell myndighets hand har lagstiftaren velat skapa
säkerhet för att häktningstiden icke utsträckes längre än vad som oundgängligen
är nödvändigt.

Att fall ändå inträffa då häktningstiderna bli mycket långa har naturligen
sin grund främst i målens egen beskaffenhet. Under senare tid ha förekommit
åtskilliga exempel på mål av osedvanlig omfattning och svårighetsgrad.
Även i mindre mål erfordras ibland tidskrävande specialundersökningar.
Emellertid torde också brister på det organisatoriska planet spela en avsevärd
roll.---Det är sannolikt, att brist på åklagar- och polispersonal i

en del fall medverkat till att förlänga häktningstiderna. De åtgärder från
samhällets sida, som böra vidtagas för att förkorta häktningstiderna, måste
i första hand gå ut på att ställa erforderliga organisatoriska och personella
resurser till förfogande. Här berörda spörsmål kunna i varje fall icke lösas
genom att, i enlighet med vad motionärerna föreslagit, stadga maximitid
för häktning. En sådan bestämmelse kan överhuvud icke komma i fråga.
Såsom förut antytts måste visserligen de garantier, som erfordras till begränsande
av häktningstvånget, göras effektiva, men man kan därvid icke gå
så långt, att de intressen, som uppbära häktningsinstitutet, sättas i fara. För
att säkra straffprocessen och straffverkställigheten mot åtgärder från den
misstänktes sida måste möjlighet finnas att hålla eu misstänkt häktad under
hela den tid förfarandet pågår och intill dess en straffdom kan träda i verkställighet.
En regel om maximitid kan därför icke bli förenlig med häktningsinstitutets
syfte.

Riksåklagarämbetet anför bl. a.

Frågan om de långa utredningstiderna, varav i vissa fall som en konsekvens
följer långa häktningstider, har på senaste tiden alltmera aktualiserats. Förundersökningarna
rörande brott äro numera komplicerade och kräva därför
längre tid än förr, ett förhållande som torde vara att tillskriva bland annat
den omständigheten att brottsligheten i samband med den allmänna samhällsutvecklingen
intellektualiserats. Polis- och åklagarmyndigheterna ställas
därför numera i mycket större utsträckning än tidigare inför komplicerade
förmögenhetsbrott av typen förskingring, bedrägeri, trolöshet och ocker.
Förundersökningen i sådana mål måste, hur effektivt den än bedrives,
bli tidsödande i jämförelse med utredningen av brottstyper av mindre invecklad
beskaffenhet, såsom misshandel, dråp, stöld och rån. En annan omständighet,
som gjort utredningarna mera tidsödande än förr, är det i och
för sig tillfredsställande förhållandet att den nya rättegångsordningen ger

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

den misstänkte helt andra möjligheter än tidigare att tillvarataga sin rätt
under förundersökningen, att påkalla ytterligare utredning i särskilda hänseenden
m. m. Även om man icke kan bortse från att anförda omständigheter
medföra att förundersökningarna i grova brottmål numera genomsnittligen
kräva längre tid än förut, är det uppenbart, att åtgärder äro möjliga
och påkallade för att åvägabringa att lagföring av dem som begått brott
sker snabbare än för närvarande. Riksåklagarämbetet har övervägt vad i sådant
hänseende kan åtgöras. Eu faktor, som efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande år 1948 måste ha inverkat fördröjande på förundersökningarna
i brottmål, är den, att åklagarväsendet då icke var tillräckligt utbyggt
för att motsvara de kvalitativt och kvantitativt ökade arbetsuppgifter, som
genom rättegångsreformen tilldelades åklagarna. Bristen på personal inom
åklagarväsendet kan numera, sedan ett 60-tal aspiranter efter rättegångsreformens
genomförande antagits å den s. k. högre åklagarbanan, anses vara
i huvudsak avhjälpt. Tydligt är emellertid att viss tid måste förflyta, innan
de nyantagna åklagaraspiranterna förvärvat sådan erfarenhet och mognad
alt de bliva fullt skickade för sina uppgifter. Fördröjningen av åtalsärcndenas
behandling torde därför numera endast i mindre mån vara att tillskriva förhållandena
inom åklagarväsendet. Däremot har den bristande personaltillgången
inom kriminalpolisen medfört, att viktiga utredningar icke kunnat
inom rimlig tid igångsättas eller blivit fördröjda. Åtgärder för förstärkning
av kriminalpolisen och effektivisering av kriminalpolisverksamheten särskilt
i de största städerna äro för närvarande under förberedande.

Även om efter en utbyggnad av kriminalpolisen en effektiv utredningsapparat
slår till förfogande, kunna emellertid i enstaka mål långa häktningstider
icke alltid undvikas. Härvid är särskilt att beakta de fall då i en
omfattande brottmålsutredning den misstänkte häktats därför att det skäligen
kan befaras att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring
eller straff. Ansvaret för att häktningstiderna icke göras längre än som är
oundgängligen nödvändigt åvilar domstolen, som enligt bestämmelserna i
24 kap. rättegångsbalken har alt, i regel med två veckors mellanrum, underkasta
häktningsfrågan förnyad prövning och därvid jämväl utövar viss kontroll
över förundersökningens bedrivande. Det kan naturligen ifrågasättas,
huruvida den kontroll över häktningstiderna, som sålunda utövas från domstolarnas
sida, kan anses vara tillfyllest eller om det bör övervägas att genom
formella föreskrifter söka nedbringa häktningstiderna. Att — såsom motionärerna
föreslagit — i lagen införa en absolut fixerad längsta tid för hållande
i häkte är naturligen av praktiska skäl uteslutet. Däremot kunde möjligen
övervägas att efter mönster från utländsk rätt i lagen intaga ett stadgande
av innebörd att viss närmare angiven längsta häktningstid icke finge utan
särskild prövning överskridas. Ämbetet är för sin del tveksamt om införande
av eu sådan formell regel i syfte att nedbringa häktningstiderna i realiteten
skulle medföra avsedd verkan. Härtill kommer att de långa häktningstider,
som de senaste åren förekommit, torde vara en övergående företeelse. Enligt
ämbetets mening äro de närmast föranledda av de särskilda övergångssvårigheter,
som uppstått när det gällt alt anpassa rättegångsförfarandet efter den
nya processordningens principer. På grund av det anförda håller ämbetet
före att önskemålet om ett nedbringande av häktningstiderna skall kunna
genom eu skärpt kontroll från domstolarnas sida tillgodoses med nu gällande
lagregler.

Statsåklagaren i Stockholm vitsordar, att i vissa mål den tidrymd, varunder
en misstänkt hålles häktad, kan bli avsevärd och i några fall också

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

blivit det. Iakttagelserna härav hade emellertid redan föranlett överväganden,
hur dessa problem skulle bemästras. Det syntes här knappast kunna
bli fråga om någon lagändring, utan mera en fråga om huruvida personalresurserna
hos polis- och åklagarmyndigheterna samt vid vissa domstolar vore
tillräckliga eller ej. Statsåklagaren i Göteborg uttalar, att, såvitt han kunnat
finna, den längsta tid som förflutit från häktningsbeslutet till dess åtal väckts
för Göteborgs vidkommande utgjort tre och en halv månader. I allmänhet
uppginge ifrågavarande tid ej till mera än en eller två veckor. Vad motionärerna
anfört i denna del syntes dock förtjänt av allvarligt beaktande. Åtskilliga
skäl syntes tala för att införa en viss tidsgräns, efter vars utgång
en misstänkt ej finge hållas häktad utan särskild prövning. Statsåklagaren
i Malmö anför, att fastställande av en längsta tid för en persons hållande i
häkte ej torde kunna ifrågakomma, enär häktningstidens längd vore beroende
av arten och antalet av de brott, som måste utredas före huvudförhandlingen.

Häradshövdingföreningen anför i huvudsak följande.

Häktningstidens längd är beroende på den tid förundersökningens genomförande
tar. Det är föreningens bestämda uppfattning att det nu rådande
systemet med en domare som, fristående från undersökningsarbetet, vid
upprepade förhandlingar, i närvaro av åklagaren och den häktades offentlige
försvarare, prövar häktningsfrågan och vakar över förundersökningens
skyndsamma fullbordande, innebär den säkraste garantien för att häktningstiden
icke kommer att förlängas utöver den tid som i varje särskilt fall är
erforderlig. Då huvudförhandling, därest man vill uppehålla principen om
förhandlingens koncentration, icke kan hållas förrän förundersökningen
blivit slutförd, kan någon bestämd tid varunder någon före huvudförhandlingen
eller över huvud längst må hållas i häkte icke angivas. De åtgärder,
som må vara erforderliga för att nå ett resultat i av motionärerna angiven
riktning, synas sålunda böra syfta till att möjliggöra ett snabbare förundersökningsförfarande
i mål mot häktade. Härför erfordras emellertid ökning
av såväl åklagar- som polispersonalen.

Stadsdomarföreningen framhåller, att det med hänsyn till att användandet
av häktning som tvångsmedel i brottmål är kringgärdat med en rad bestämmelser
för tillgodoseende av rättssäkerheten knappast förefaller vara
något att vinna med att i lag uttryckligen angiva en längsta tid för häktning.
Angivandet av en sådan tid, vilken med tanke på omfattande mål ej kunde
sättas för kort, skulle kanske i stället kunna få motsatt verkan.

Landsfogdeföreningen uttalar, att införande av en absolut maximigräns
för häktningstid icke torde låta sig göra och icke heller torde vara erforderligt.
Även landsfiskalsföreningen anför, att det av olika skäl icke torde
vara möjligt att genomföra ett system, enligt vilket en viss längsta häktningstid
skulle tillämpas.

Stadsfiskalsföreningen framhåller, att de fall, då en person, medan förundersökningen
pågått, under mera avsevärd tidrymd suttit häktad, hittills såvitt
bekant varit relativt fåtaliga och huvudsakligen syntes ha förekommit
i mål angående synnerligen kvalificerade förmögenhetsbrott ävensom i mål
rörande ovanligt omfattande spioneri. Föreningen anför vidare.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

När en långvarig häktningstid förekommit beträffande personer, vilka
gjort sig skyldiga till ett större antal mycket kvalificerade förmögenhetsbrott,
synes häktningstidens längd ha berott på att den misstänkte genom
speciella kunskaper och stor erfarenhet kunnat åstadkomma så invecklade
och svårbedömbara förmögenhetsrättsliga transaktioner, att en exceptionellt
lång tid måst tagas i anspråk för att förundersökningen på ett ur rättssäkerhetssynpunkt
betryggande sätt skulle kunna fullbordas. Därest en fast begränsning
av häktningstidens längd genomfördes, skulle detta otvivelaktigt
medföra, att en välkvalificerad person hade avsevärt större möjligheter att
komma på fri fot innan utredningen avslutats än eu misstänkt, som på
grund av en mer begränsad intellektuell utrustning icke hade samma förmåga
att begå invecklade brott. En inskränkning beträffande häktningstiden
skulle sålunda i själva verket komma att verka till förmån för de mest
kvalificerade förmögenhetsbrottslingarna, som oftast kunna återfinnas bland
personer med mera omfattande kunskaper och med en till synes god ekonomisk
ställning. En bestämmelse, som uppenbart skulle gynna en viss
brottslingskategori, torde dessbättre vara främmande för svenskt rättsväsen,
och föreningen tager för sin del på det bestämdaste avstånd från en
sådan. Observeras bör i detta sammanhang, att den brottstyp, som här åsyftas,
icke bara i vårt land utan även i andra länder visat en markerad tendens
till att bliva allt vanligare.

I de fall, där längre häktningstider skulle tillämpats i spionerimål, bar
detta föranletts av samhällets intresse utav att ingen dömes innan hans sak
fullständigt blivit utredd och att givetvis häktningsskäl förelegat. Eftersom
spionerimål ofta beröra förhållanden av invecklad och svåröverskådlig karaktär,
som för sitt rätta bedömande fordra grundliga, tidskrävande utredningar,
ha självfallet relativt långa häktningstider ej helt kunnat undvikas
i dylika mål. Det synes väl knappast lämpligt, att en för spioneri misstänkt
person, beträffande vilken kan antagas, att han kommer att ådömas
ett långt frihetsstraff även om häktningstiden skulle på grund av den omfattande
utredningen utsträckas t. ex. över ett halvt år, skulle på grund av
en fix regel frigivas efter ett halvt år. Det finnes väl skäl att antaga, att han
då icke skulle finnas kvar här i riket vid tidpunkten för huvudförhandlingen.

Föreningen ansluter sig självfallet till fullo till den uppfattningen, att
varje utredning i brottmål skall bedrivas så snabbt som möjligt, men denna
synpunkts tillgodoseende kan med hänsyn till häktningsreglerna i nu gällande
rättegångsbalk ej anses vara eu lagstiftningsfråga utan är i stället
ett spörsmål av helt ekonomisk art, d. v. s. beroende av tillgången på kvalificerad
personal. 1 den män den erforderliga personalen är så begränsad,
som den tyvärr faktiskt alltjämt är, framför allt inom de större städernas
kriminalpolis, kan det dessvärre ej undvikas, att även utredningar i mindre
komplicerade brott än förut nämnda icke alltid kunna fullbordas så skyndsamt
som är önskvärt.

Advokatsamfundets stgrelse framhåller inledningsvis bl. a., att orimligt
långa häktningstider understundom förekommit, samt fortsätter.

Den lösning som motionärerna föreslagit, nämligen att i lagen inskriva
eu längsta lid för en persons hållande i häkte, är emellertid enligt styrelsens
mening icke genomförbar. Att bestämma en absolut maximitid — utan varje
möjlighet till undantag — vore orimligt. Vilken tid man än bestämmer, lärer
man vara nödsakad alt till tidsbestämmelsen anknyta en rätt för domstol att
i undantagsfall medgiva förlängning, och i så fall är det svårt att se att man

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

ur rättssäkerhetssynpunkt skulle uppnå något, som icke lika väl kan vinnas
med tillämpning av nuvarande regler.

Styrelsen är icke övertygad om alt någon ändring av rättegångsbalkens
bestämmelser i ämnet över huvud taget är erforderlig för att råda bot på de
missförhållanden som undantagsvis yppats. Det synes icke uteslutet att,
när orimligt lång häktningstid någon gång förekommit, detta delvis kan ha
berott antingen därpå att den polispersonal, som stått till förundersökningsledarens
förfogande, varit otillräcklig, eller ock därpå att förundersökningen
bedrivits på ett opraktiskt sätt, främst därutinnan att tid och krafter i
onödan slösats på detaljerad utredning av förhållanden av mindre väsentlig
betydelse. Stundom ha måhända dessa båda omständigheter samverkat.
Det har vidare åtminstone i ett uppmärksammat brottmål vid landet största
underrätt anmärkts att viss tidsutdräkt föranletts därav att rätten, sedan
åtal väckts för visst brott, underlåtit att utsätta huvudförhandling, därför
att åklagaren anmält att förundersökning påginge rörande andra brott, för
vilka den tilltalade misstänktes, samt att åtal framdeles komme att väckas
även för dessa brott.

I den mån en oriktig eller olämplig praxis tillämpas, bör det icke vara
uteslutet att genom ingripande från högre myndighet åvägabringa rättelse,
utan att någon lagändring behöver ske. En undersökning av personalbehovet
synes i samband därmed önskvärd.

Frågan om en översyn av rättegångsbalken.

Redan vid rättegångsreformcns genomförande förutsattes att det omfattande
författningsmaterialet inom viss tid skulle tarva en översyn, grundad
på de erfarenheter som framkommo vid den praktiska tillämpningen. Till
vissa önskemål i detta hänseende hade 1950 års riksdag tillfälle att taga
ståndpunkt. Dels väcktes vid denna riksdag i ämnet tre motioner, 1: 98 och
II: 118 samt II: 205, och dels gjorde riksdagens revisorer i sin till riksdagen
avgivna berättelse över den år 1949 verkställda granskningen av statsverket
vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar och pekade
därvid på skilda bestämmelser i rättegångsbalken som enligt deras
mening vore i behov av ändring. I fråga om rättegångsreformens inverkan
på den enskildes processkostnader uttalade revisorerna särskilt att erfarenheten
syntes visa, att dessa kostnader blivit större än vad som beräknats.
Detta gällde processen såväl i underrätt som framför allt i hovrätt. Enligt
uPPSift skulle de dryga hovrättskostnaderna ha föranlett en icke oväsentlig
minskning av antalet till hovrätt fullföljda mål. Revisorernas berättelse
i denna del behandlades av första lagutskottet i samband med de tre förut
nämnda motionerna. I sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 23, yttrade utskottet
med anledning av statsrevisorernas uttalanden bl. a. följande.

Av statsrevisorerna och även från andra håll har vidare anförts, att rättegångsreformen
skulle ha lett till en sådan stegring i den enskildes processkostnader,
att mången av ekonomiska skäl skulle nödgas avstå från att
väcka eller fullfölja talan. Dessa påståenden måste betecknas som väsentligt
överdrivna. Att en viss ökning av kostnaderna ägt rum är dock tydligt.
Delvis är emellertid ökningen skenbar. I motsats till vad tidigare mången

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

gång var fallet, tillerkänna nämligen domstolarna nu regelmässigt den vinnande
parten full ersättning för hans rättegångskostnader. De utdömda
rättegångskostnaderna uppgå därför ofta till högre belopp än på den äldre
rättegångsbalkens tid.

Såvitt angår underrätterna synes stegringen i processkostnaderna stanna
vid mera blygsamma belopp. Till icke oväsentlig del torde kostnadsökningen
även här bero av andra omständigheter än rättegångsreformen.

Beträffande hovrättsprocessen åter förutsattes redan före reformens genomförande,
att en viss ökning av processkostnaderna skulle inträda. Med
det muntliga förfarande, som i princip skall tillämpas även i hovrätt, är
en sådan ökning ofrånkomlig. Det är dock icke väl beställt, om överrättsprocessen
är så kostsam, att parter hellre avstå från sin rätt än taga den
ekonomiska risk som följer med ett överklagande.

Hittills vunna erfarenheter giva icke vid handen, att kostnaderna i hovrätt
ökat i sådan grad, att några allvarligare olägenheter kunna sägas ha
uppkommit. Det hör i detta sammanhang observeras, att bestämmelserna om
skyldighet för hovrätt att hålla regelbundet återkommande hovrättsting
trätt i kraft först med innevarande års ingång. Det torde kunna förväntas,
att ordningen med hovrättsting kommer att leda till eu icke obetydlig minskning
i den enskildes kostnader. Det sagda utesluter emellertid icke att en
viss uppmjukning av reglerna om skyldighet för hovrätt att hålla huvudförhandling
skulle kunna övervägas i syfte att nedbringa processkostnaderna.
Övervägas bör måhända också, om icke samhället i högre grad än vad för
närvarande är fallet borde svara för dessa kostnader, exempelvis genom ett
vidgat användande av fri rättegång.

Vad slutligen angår processen i högsta domstolen är det tydligt, att i den
mån fullföljd talan — såsom i de flesta mål synes vara fallet — icke når
längre än till tillståndsprövningen, processkostnaderna icke bliva högre än
tidigare. Om åter tillstånd till fullföljd meddelas och målet alltså kommer
upp till huvudförhandling, måste kostnaderna uppenbarligen stiga. Mera
omfattande erfarenheter av huru dessa förhållanden verka saknas dock
ännu.

Utlåtandet utmynnade i hemställan, att riksdagen i anledning av motionerna
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning måtte tillsättas för
att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens
praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda
detalj bestämmelser i rättegångsbalken och dess följ dförfattningar. Vad utskottet
sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1951 har chefen
för justitiedepartementet sedermera tillkallat sakkunniga för att verkställa
översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning och administrativa
författningar. Direktiven för de sakkunniga innefattas uti ett
anförande av statsrådet Zetterberg till statsrådsprotokollet den 25 maj 1951.
Däri hänvisades hl. a. till vad första lagutskottet anfört i motiveringen till
sitt förutnämnda utlåtande. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 7.951
års rättegångskommitté, ha ännu icke avslutat sitt arbete.

Även riksdagens revisorers år 1952 avgivna berättelse upptager iakttagelser
angående vissa rättegångskostnader. Enligt revisorerna vore det en
allmän uppfattning att stora grupper medborgare med nuvarande system på

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

grund av de dryga kostnaderna bli avskurna från möjligheten att söka sin
rätt vid domstol. Revisorerna framhålla vikten av att åtgärder vidtagas för
att genom förenklingar och på annat sätt förbilliga det processuella förfarandet.
Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 2 understrukit dessa uttalanden
av revisorerna samt vidare anfört, att det i avbidan på den översyn, som
framdeles — sedan 1951 års rättegångskommitté slutfört sitt uppdrag —
kunde komma till stånd, syntes angeläget att partiella reformer övervägdes.
Varje möjlighet att nå förenklingar i det processuella förfarandet, utan att
rättssäkerheten därmed eftersättes, borde på allt sätt tillvaratagas. Utskottet
hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet sålunda anfört i anledning av revisorernas iakttagelser. Utskottets
utlåtande har godkänts av riksdagen.

Utskottet.

Med motionen avses till en början att få till stånd en inskränkning i den
enligt rättegångsbalken gällande grundsatsen om fri bevisprövning i sådan
riktning att i lag fastställas vissa minimikrav på bevisningens styrka. Motionärerna
synas utgå från den uppfattningen att lagen genom införandet av
den fria bevisprövningen lagt i domarens hand att efter rent skönsmässiga
grunder avgöra vad i målet är bevisat. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen är denna uppfattning emellertid oriktig. Regeln om domarens
frihet vid bevisvärderingen innebär icke, att han får grunda sitt avgörande
på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Hans övertygelse
måste vara objektivt grundad och således stödjas på skäl, som kunna
godtagas av andra. Ej heller får avgörandet grundas å totalinlrycket av det
föreliggande materialet, utan det åligger domaren att för sig själv och även
i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse.

Den fria bevisprövningen utgör en av grundprinciperna i den nya rättegångsordningen,
och dess införande, som innebär förverkligandet av ett gammalt
reformkrav på bevisrättens område, har föregåtts av noggranna överväganden.
Det bör icke ifrågakomma att nu upptaga hithörande spörsmål
till förnyad prövning.

Vad beträffar motionärernas hemställan om sådan ändring i rättegångsbalken
att »häktningsförhandlingens karaktär förändras dithän, att domaren
blir förpliktad att pröva, om sannolika skäl finns emot den mot vilken
häktningsframställning gjorts» får utskottet allenast påpeka, att sådan
skyldighet för domaren föreligger redan enligt gällande rätt.

Motionärernas yrkande att en längsta tid för en persons hållande i häkte
inskrives i lagen har föranletts av att det på senare tid förekommit vissa
fall av synnerligen långa häktningstider. Uppenbarligen är det ur synpunkten
av den enskildes rättssäkerhet av utomordentlig vikt att garantier skapas
mot en utsträckning av tiden för straffprocessuella frihetsberövande!!
utöver vad som med hänsyn till ändamålet med åtgärden är oundgängligen

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

erforderligt. Det förtjänar alltså att allvarligt övervägas, vad som kan göras
för att förebygga alltför långa häktningstider. Å andra sidan kan man icke
gå så långt, att de intressen, som skola tillgodoses genom frihetsberövandet,
sättas i fara. Med hänsyn härtill kan det såsom ock samtliga remissinstanser
framhållit icke ifrågakomma att i enlighet med motionärernas förslag stadga
en bestämd maximitid för häktning. Inom utskottet har övervägts en annan,
i ett par remissyttranden anvisad möjlighet att efter mönster från utländsk
rätt i lagen intaga ett stadgande av innebörd att viss närmare angiven längsta
häktningstid icke finge utan särskild prövning överskridas. I likhet med
riksåklagarämbetet finner utskottet det tveksamt om införande av en sådan
formell regel i syfte att nedbringa häktningstiderna i realiteten skulle medföra
avsedd verkan. Utskottet kan därför icke heller förorda ett dylikt stadgande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen innehåller rättegångsbalken
ett flertal stadganden med syfte att förebygga ett onödigt utsträckande
av häktningstiden. Att märka är särskilt att i det fall då den misstänkte
häktats medan förundersökningen ännu pågår — vilket torde vara det fall
som närmast åsyftas av motionärerna — det åligger domstolen att vaka över
att utredningen bedrives med skyndsamhet. Genom skyldigheten för domstolen
att i regel minst var fjortonde dag under häktningstiden pröva att
häktningsskäl alltjämt föreligga torde i flertalet fall önskemålet om en bebegränsning
av häktningstiden kunna tillgodoses. Utskottet vid i detta sammanhang
framhålla, att högsta domstolen nyligen i ett häktningsärende fällt
ett avgörande, som torde vara ägnat att hos domstolar och åklagare inskärpa
angelägenheten av att häktningstiderna icke utsträckas längre än nödvändigt
(jfr NJA I 1952 s. 518).

Såsom en omständighet, vilken bidragit till att förlänga häktningstiderna,
har från flera håll anförts brister i fråga om den personella organisationen
inom polis- och åklagarväsendet. Riksåklagarämbetet har emellertid upplyst,
att bristen på personal inom åklagarväsendet numera, sedan ett 60-tal aspiranter
efter rättegångsreformens genomförande antagits å den s. k. högre
åklagarbanan, kunde anses vara i huvudsak avhjälpt. Däremot föreligger
inom kriminalpolisen, särskilt i de största städerna, alltjämt brist på personal,
vilket resulterat i att viktiga utredningar icke kunnat inom rimlig tid
igångsättas eller blivit fördröjda. Utskottet finner det angeläget, att tillräckliga
personella resurser ställas till förfogande, så att oskäligt långa häktningstider
icke skola behöva förekomma till följd av brister i detta hänseende.
Myndigheternas uppmärksamhet är också fäst på dessa problem.
Sålunda äro åtgärder för förstärkning av kriminalpolisen och effektivisering
av kriminalpolisverksamheten i de största städerna för närvarande under
förberedande. Vidare ha förslag till åtgärder i samma syfte i fråga om kriminalstatspolisen
nyligen framlagts för riksdagen genom propositionen nr
171.

De svårigheter som för närvarande föreligga kunna alltså enligt utskottets
mening avhjälpas utan att någon ändring behöver göras i rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Vad slutligen angår motionärernas hemställan om en översyn även i övrigt
av nya rättegångsbalken beröres i motiveringen till densamma endast ett
särskilt spörsmål. Motionärerna anföra, att många människor på grund av
de dryga kostnaderna bli avskurna från möjligheten att söka sin rätt vid
domstol. Utskottet får med anledning härav erinra om att en översyn av
rättegångsbalken och dess följdförfattningar redan pågår. Arbetet härmed
utföres av 1951 års rättegångskommitté, vars direktiv bland annat innehålla
en hänvisning till vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr 23 vid 1950 års
riksdag. Såsom framgår av den föregående redogörelsen berördes i nämnda
utlåtande jämväl frågan om rättegångsreformens verkningar med avseende å
de enskildas processkostnader. Utskottet har icke funnit anledning att frångå
sina däri gjorda uttalanden. Något ytterligare initiativ från riksdagens
sida i detta hänseende är följaktligen icke nu erforderligt.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 59, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 mars 1953.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius*, Lindblom,
Lundgren*, fru Sjöström-Bengtsson, herr Herbert Hermansson* och
fru Wallentheim; samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren*, fröken
Öberg, herr Gezelius*, fröken Liljedahl*, herrar Andersson i Björkäng och
Lundqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530907