Första lagutskottets utlåtande nr 24 (Utlåtande 1945:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1945 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 186 i första kammaren av herr Karl Johan Olsson och nr 175
i andra kammaren av herr Olsson i Mellerud. I motionerna, vilka äro likalydande,
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid måtte upptagas till
utredning i samband med utredningen om en revision av strafflagen för krigsmakten.

Gällande bestämmelser.

Till en början vill utskottet i korthet redogöra för den militära jurisdiktionen
i fredstid enligt gällande bestämmelser.

I de fem första kapitlen (1—29 §§) av lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
om krigsdomstolar och rättegången därstädes angivas de skilda slag av krigsdomstolar,
som under freds- och krigstid skola finnas eller kunna bliva inrättade,
samt meddelas tillika regler örn dessa domstolars sammansättning.

Enligt nämnda lagbestämmelser skola under normala fredliga förhållanden
såsom underdomstolar vid krigsmakten fungera krigsrätter med två civila
och två militära ledamöter. Vid regemente eller därmed likställt truppförband
(kår) av armén, kustartilleriet och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt
samt vid en var av flottans stationer stationskrigsrätt.
Beträffande andra avdelningar av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat,
att Konungen äger antingen inrätta särskild krigsrätt för en eller
flera sådana avdelningar eller ock bestämma att dylik avdelning skall lyda
under viss regements- eller stationskrigsrätt.

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare
och auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av
Konungen för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Krigsdomare
skall hava fullgjort vad som föreskrives för att nyttjas i domarämbete
och i sådana värv hava ådagalagt insikt och erfarenhet. Till krigsdomare
skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underätt. Samtliga
nuvarande krigsdomare äro förordnade till 1945 års utgång samt innehava
krigsdomartjänsten vid sidan av befattning såsom häradshövding, borgmästare,
rådman eller assessor i rådhusrätt samt i ett fall såsom juris proBihang
till riksdagens protokoll 101/5. 9 sami. 1 avel. Nr 24.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

Nessör. Samme person må anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter.
Såsom ställföreträdare för krigsdomare må förordnas vice krigsdomare.

Auditör vid regements- och stationskrigsrätt skall utnämnas av Konungen
och kan förordnas att tjänstgöra även vid särskild krigsrätt, om ej särskilt
förordnad auditör där erfordras. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas
vid flera krigsrätter. Samtliga auditörsbefattningama äro tillsatta tills
vidare. Ställföreträdare för auditör, vice auditör, må förordnas, då så anses
erforderligt. För behörighet att vara auditör eller vice auditör krävas samma
kvalifikationer som för behörighet att utöva domarämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänstegrad,
förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller av
Konungen för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flaggman.
Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänsteklass skola
städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot underofficer eller någon
av manskapet tjänstgöra en officer och en underofficer.

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför, ändå att krigsdomaren
ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå allenast
fråga om ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom, som skadats
eller förlorats. Vid handläggning av dylika s. k. undersöknings- eller
persedelmål kan krigsrätten följaktligen utgöras av auditören såsom ordförande
samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara officerare av
kaptens grad.

Regements- och stationskrigsrättema samt de särskilda krigsrätterna lyda
under krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild avdelning
av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner
såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Konungen för
tre år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där anföras mot
krigsrätternas utslag och mot befälhavares beslut i disciplinmål, samt upptager
därjämte såsom första instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra
tjänstefel av ledamöter i krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den
disciplinära bestraffningsrätten och vad därmed äger samband.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans är i 20 § regeringsformen
föreskrivet, att de mål, som från krigsdomstolama dragas under
Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och
avgöras samt att tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill
utser och förordnar, böra med domarejäv och ansvar, och utan särskilt
arvode, sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta.

Allmän åklagare är vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol
överkrigsfiskal. I fråga om åtal mot officerare av högre grad skall dock även
talan vid krigsrätt föras av överkrigsfiskal. Krigsfiskaler förordnas av Konungen.

De mål som höra till krigsdomstolama äro i stort sett sådana
som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i viss
utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke skett i tjänsten men

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

likväl äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda kunna ifrågakomma,
äro till större delen behandlade i strafflagen för krigsmakten den 23
oktober 1914 (nr 324).

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, i fråga om vilka endast
militärpersoner kunna vara gärningsmän och vilka icke äga direkt motsvarighet
i allmänna strafflagen. Hit höra exempelvis rymning och olovligt undanhållande
från krigstjänst, olydnad mot förman, missbruk av förmanskap,
försummelser under vakttjänst samt överhuvud taget överträdelser av speciella
militära tjänsteplikter. Till militära brott i denna inskränktare betydelse
höra även sådan handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna
falla utom det egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva
disciplinen inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt
och ordning, såsom klagan utan skälig anledning mot förman över förnärmelse
i tjänsten, hållande av sammankomster för rådplägning i vissa ämnen,
varigenom brött mot krigslydnaden kan föranledas m. m. I strafflagen för
krigsmakten upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda även
i allmänna lagen, såsom misshandel, ärekränkning och vissa former av skadegörelse.
Då sådana brott begås av militär personal, ha de ansetts under
vissa förhållanden, på grund av gärningsmannens tjänsteställning eller de
speciellt militära intressen, som genom förbrytelserna sättas på spel, erhålla
en sådan särskild karaktär, att de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte
dessa s. k. militärt kvalificerade brott finnas slutligen i den militära strafflagen
omnämnda vissa brott, beträffande vilka strängare bestraffning än enligt
allmän lag icke befunnits motiverad av gärningsmannens egenskap av
krigsman och vilkas upptagande i lagen huvudsakligen dikterats av praktiska
skäl, nämligen önskvärdheten att åstadkomma enklare regler rörande
krigsdomstolarnas kompetens. I några fall har dock beträffande sistberörda
slag av brott, jämte det hänvisning till den allmänna lagens straffbestämmelse
givits, föreskrift lämnats därom, att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

Jämlikt bestämmelse i lagen örn krigsdomstolar äga dessa ock att i dithörande
mal döma i fråga örn skadestånd. Skadeståndstalan kan föras även då
yrkande om ansvar icke i samband därmed framställes.

På krigsdomstolarna ankommer vidare i ej ringa utsträckning att verkställa
undersökning för utrönande av den ekonomiska ansvarigheten, då krigsmakten
tillhörig egendom skadats eller förkommit. De ifrågavarande undersökningsförrättningarna
kunna vara av synnerligen växlande art allt efter beskaffenheten
och omfattningen av den materielskada eller förlust som är föremål
för undersökningen, exempelvis skada som uppkommit vid manövrering
av krigsmaktens automobiler, fartyg eller flygplan, skada å byggnader
och inventarier i följd av eldsolycka samt skada å eller förlust av vapen,
persedlar och dylikt i alla de fall, da ej genom den av vederbörande befälhavare
föranstaltade förberedande undersökningen kunnat utrönas, hur skadan
eller förlusten uppkommit eller huruvida någon kan anses ersättningsskyldig
för densamma. Undersökningsmålen innefatta ej blott en utredning rörande

Första lagutskottets utlåtande nr 2å.

inträffad skada eller förlast utan de kunna utveckla sig till en rättegång i
egentlig mening, därest under förrättningen krigsfiskal eller annan som disatt
att bevaka kronans rätt framställer yrkande örn ersättning utan att i
sammanhang därmed väcka ansvarstalan.

I disciplinmål tillkommer enligt strafflagen för krigsmakten bestraffningsrätt
militär befälhavare. Till disciplinmål räknas enligt 185 § denna lag
mål angående överträdelser av nämnda lag, då dessa överträdelser efter i
paragrafen angivna lagrum kunna försonas med arreststrafl''. Så är förhållandet
med t. ex. rymning och olovligt undanhållande, vägran eller underlåtenhet
att fullgöra förmans befallning, persedelförseelse, förargelseväckande
beteende och fylleri samt i allmänhet vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Den militära rättsskipningens handhavande
kan följaktligen, vad angår första instansen, sägas vara fördelad
mellan krigsdomstolarna och de befälhavare åt vilka bestraffningsrätt är
anförtrodd. Dessa äro såsom regel endast chefer för regementen och likställda
förband eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer m. fl.
av minst regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes
befälhavaren av auditören vid den krigsrätt som har att upptaga
mål från den ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren
ålägger disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande
av auditören rörande tillämpligt lagrum och vilket straff, som bör åläggas.
Auditören blir jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han
icke antecknat reservation till protokollet. I händelse ett straffbeslut blivit
i nu nämnda ordning meddelat, kan därefter någon ansvarstalan vid domstol
icke väckas av vare sig åklagare eller målsägande. Den dömde står däremot
öppet att hos krigshovrätten anföra besvär emot beslutet. Ålagt disciplinstraff
skall emellertid genast verkställas utan hinder av anförda besvär.

Militär befälhavare har icke endast bestraffningsrätt utan även i viss begränsad
utsträckning rätt att ålägga ersättningsskyldighet. Enligt
lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga
ersättningsskyldighet må genom beslut av vissa högre militära befälhavare
ersättningsskyldighet till kronan åläggas för förlust av eller skada å egendom,
som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt ersättningsbeloppet
ej överstiger etthundra kronor.

Beträffande de militära målens anhängiggörande äro föreskrifter
meddelade såväl i strafflagen för krigsmakten som i lagen om lcrigsdomstolar;
bestämmelserna avse i den förra lagen disciplinmål, i den senare mål
som under alla förhållanden skola behandlas vid krigsdomstol. Någon reell
skillnad mellan anhängiggörandet i ena och andra fallet förefinnes dock ej.
Vederbörande befälhavare får i första hand befattning med samtliga målen.
Förmän och överordnade äro enligt gällande tjänstgöringsreglementen pliktiga
att anmäla av underordnade i eller utom tjänsten begångna fel eller
försummelser som kommit till deras kännedom. Enligt nyssnämnda båda
lagar skall jämväl anmälan av åklagare och målsägande rörande brott och
förseelser ske hos den brottsliges befälhavare. Närmare utredning örn brottet

Första lagutskottets utlåtande nr 24. 0

åvägabringas genom förhör, viel armén de s. k. majorsförhören, och det ankommer
därefter på den med disciplinär bestraffningsrätt utrustade befälhavaren
att avgöra, örn målet är av disciplinmåls natur eller icke. I förra
fallet kan såsom förut sagts disciplinstraff åläggas av befälhavaren. Finner
emellertid befälhavaren att påföljden bör bli strängare än arreststraff, har
han att överlämna målet till krigsdomstol. Detsamma gäller, då tillräcklig
utredning icke kunnat vinnas örn brottets beskaffenhet. I det senare fallet
eller då målet ej är sådant att det kan avgöras i disciplinär väg, skall det
städse av befälhavaren remitteras till domstol. Detta sker genom resolution
å förhörsprotokollet samt handlingarnas överlämnande till krigsdomaren.
Denne har att efter samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för
krigsrättens sammanträde. Sedan detta skett, skall befälhavaren kalla auditören
och de militära ledamöterna till sammanträdet samt tillika med underrättelse
härom överlämna handlingarna i målet till åklagaren, som i sin
tur har att inkalla den tilltalade, därest denne är på fri fot ävensom målsägande,
om sådan finnes. Åklagaren skall därjämte verkställa- den ytterligare
utredning som kan vara erforderlig.

Beträffande rättegångsordningen vid krigsdomstolarna — vari inbegripes
ej blott själva domstolsförfarandet utan även rättsmedlen — gälla i allt väsentligt
samma regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande
författningar tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även i fråga
om verkställighet av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag
lända till efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära
komplettering eller avvikelse från allmänna regler, ha upptagits i lagen om
krigsdomstolar allenast i den mån detta befunnits nödigt eller lämpligt med
hänsyn till militära förhållanden eller den speciella domstolsorganisationen.

Tidigare framställningar och förslag rörande krigsdomstolarnas

avskaffande.

Den militära rättegångslagen, för vars huvudsakliga innehåll i det föregående
redogjorts, grundar sig på ett förslag, upprättat av en kommitté som
år 1901 tillsattes för revision av då gällande strafflag för krigsmakten den
7 oktober 1881 samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868. Syftet med denna revision var att anpassa nämnda
författningar efter förhållandena vid en krigsmakt bestående av värnpliktiga.
I skrivelse (nr 121) till Kungl. Maj:t uttalade 1901 års riksdag vissa
synpunkter och önskemål, som enligt riksdagens mening borde beaktas vid
revisionen. Därvid framkastades även den frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar
fortfarande borde bibehållas eller de mål, som handlades av dessa,
skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna domstolarna, särskilt
rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav förslag till strafflag för krigsmakten och
till lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, behandlade i motiveringen
till förslagen nyssnämnda fråga örn behovet av särskilda krigsdom -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

stolar och påpekade, alt specialdomstolar i brottmål i allmänhet blivit avskaffade
men att undantag gjorts för krigsdomstolarna. På grunder, som
kommittén närmare utvecklade i sitt betänkande, ansåg kommittén, att särskilda
krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas.

I proposition (nr 67) till 1908 års riksdag framlades, jämte kommitténs
strafflagsförslag i delvis omarbetat skick, ett förslag till lag om ändring i
vissa delar av 1868 års förordning om krigsdomstolar, vari upptogos till behandling
allenast sådana delar av kommitténs förslag som direkt sammanhängde
med strafflagsförslaget men icke frågan om de militära domstolarnas
organisation. Förslagen blevo emellertid icke av riksdagen godtagna, väl närmast
av den anledning att spörsmålet om rättegångsväsendets ordnande icke
i dess helhet förelagts riksdagen i samband med strafflagstiftningen.

Sedan de av kommittén avgivna förslagen gjorts till föremål för förnyad
omarbetning, blevo de genom proposition (nr 57) förelagda 1914 års senare
riksdag. I anledning av propositionen väcktes av herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping motion (nr 200) i andra kammaren med hemställan att
riksdagen måtte antingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen
om ifrågavarande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid
och de militära brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt
allmän strafflag och avdömande av de allmänna domstolarna, eller, om detta
ej kunde då bifallas, avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt
förslag till en sådan lagstiftning som av motionärerna förordats. I motionen
upptogos till bemötande de av 1901 års kommitté anförda skälen mot
krigsdomstolarnas avskaffande samt uppdrogos tillika vissa grundlinjer för
en reform av sådan innebörd.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22), bland annat, att en så
genomgripande förändring i fråga örn de militära målens behandling i första
instans som i motionen avsåges borde — därest den vid en närmare prövning
kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband med den
förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och de förändringar
i de allmänna domstolarnas organisation som därav måste bliva en
följd. Motionen avslogs av riksdagen, som däremot i huvudsak antog de genom
propositionen framlagda lagförslagen.

Vid 1919 års riksdag blev frågan om krigslagstiftningens upphävande ånyo
föremål för behandling i anledning av motioner, i första kammaren (nr 71)
av herr Lindhagen och i andra kammaren (nr 263) av herrar Vennerström
m. fl. I båda motionerna hade frågan sammankopplats med det jämväl motionsvis
väckta spörsmålet örn försvarsväsendets avveckling. Motionerna avslogos
under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevisionen.

Vid riksdagen nästföljande år väcktes dels motion i första kammaren (nr
147) av herr Lindhagen om upphävande av krigsdomstolarna och dels motion
i andra kammaren (nr 250) av herr Vennerström örn upphävande av all krigslagstiftning.

Beträffande den förstnämnda frågan avlät riksdagen — i överensstämmelse
med hemställan av första lagutskottet i utlåtande (nr 24) — en skrivelse

Första lagutskottets utlåtande nr 21. 1

(nr 227) till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Majit ville, efter verkställd
utredning huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtandet
anförde utskottet beträffande denna fråga bland annat följande:

Utskottet finner det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag anförda
skäl för uppskov med frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande ej längre
äga giltighet. Det har nämligen visat sig, att reformen av vårt rättegångsväsen
och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas organisation
kommer att låta längre vänta på sig än år 1914 kunde förutses.
Någon anledning att i avvaktan på nämnda reforms genomförande låta behandlingen
av nu ifrågavarande spörsmål anstå synes vid sådant förhållande
utskottet ej vara för handen.

Utskottet anser ett system med särskilda krigsdomstolar ej vara förenligt
med principen om medborgarnas likhet inför lagen. Då vidare enligt
utskottets uppfattning blotta förefintligheten av särskilda domstolar
för behandling av brott enligt strafflagen för krigsmakten är ägnad att
hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba den tillit till att rättsskipningen
handhaves lika mot alla, som måste anses vara en oundgänglig
förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden väl fylla sitt ändamål,
och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande krigsmakten icke
kan anses av förhållandenas egen natur oundgängligen nödvändig, är det
enligt utskottets mening av vikt, att Sverige, i likhet med de övriga skandinaviska
länderna, skrider till avskaffande av den särskilda militära jurisdiktionen.

Krigslagstiftningskommittén har väl anfört, att de militära malen för
sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda militära
insikter och militär erfarenhet, och att man av den civile domaren
svårligen kunde fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till samarbete
med militära bisittare skulle vara i stånd att förskaffa sig den kännedom
om de militära förhållandena, som borde fordras av en domare i krigsrättsmål.
Utskottet vill häremot erinra, att det i många andra mål och
ärenden torde erfordras en lika liög grad av fackkunskap som i de militära
målen, utan att det därför ansetts nödigt att för sådana mål inrätta särskilda
domstolar. Och det synes svårt att förstå, varför ett riktigt bedömande
av ett militärt mål skulle för en domare erbjuda större svårigheter
än ett annat på vissa speciella förhållanden grundat mål. Skulle en speciell
militär fackkunskap anses i vissa fall ej kunna undvaras, står den utvägen
till buds att, på sätt i danska lagen bestämts, berättiga domstolarna
att för sådana fall med sig adjungera en eller flera sakkunniga ledamöter,
militärer eller andra. Utskottet vill också erinra därom, att i vart land för
närvarande är föreskrivet, att rådhusrätterna i vissa fall, där särskild fackkunskap
ansetts erforderlig, skola förstärkas av sakkunniga ledamöter (så i
handelsmål, vissa patentmål och vissa sjörättsmål).

Krigslagstiftningskommittén yttrar vidare, att de allmänna domstolarna,
även örn de förstärktes med militära bisittare, ej borde anlitas för behandling
av militära mål. Som stöd för denna mening anför kommittén skäl
av dels praktisk, dels humanitär art. Kommittén yttrar sålunda till en
början, att med den nuvarande organisationen av våra underrätter, och
då särskilt häradsrätterna, en handläggning därstädes av krigsrättsmalen
skulle verka hindrande för den militära tjänstgöringen, varjämte den
snabbhet, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd, icke syntes
kunna uppnås. Härtill kan först anmärkas, att ett inställande för domstol
ej är mera betungande för en militär än en annan medborgare, och

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

att för övrigt elen militära tjänstgöringen i stort sett uppenbarligen ej
hindras därigenom, att en eller annan militär, som gjort sig skyldig till
brott, nödgas inställa sig för domstol. Det är vidare svårt att inse, varför
ej målens handläggning kan ske lika snabbt vid en rådhusrätt som inför
krigsrätt, då rådhusrätterna alltid hava sammanträden minst en och ofta
två eller flera gånger i veckan, varjämte extra sessioner vid behov kunna
anordnas. Vad angår häradsrätterna, där handläggningen av krigsrättsmålen
onekligen stöter pä vissa svårigheter, är att märka, dels att endast
ett fåtal garnisonsorter äro belägna inom häradsrätts domvärjo och dels
att genom lag den 7 maj 1918 möjliggjorts att vid häradsrätterna hålla
särskilda sammanträden under eller mellan de lagtima tingen. Också vid
häradsrätterna kunna för övrigt extra sammanträden utsättas vid behov.
Då vidare^ kommittén betecknat bibehållandet av de militära specialdomstplajna
såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse, föranleder detta
påstående ej till något annat utskottets yttrande än att det i vida kretsar
och även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall betraktas såsom
en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans tjänstgöring begången
förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en särskild militär
domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola, till nackdel
för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en allmän domstol.
Mycket avseende torde ej heller behöva fästas vid vad kommittén anför
därom, att oe särskilda krigsdomstolar, som under krig erfordras, svårligen
skulle kunna tylla sin uppgift, elärest icke en liknande organisation
finnes inrättad även under fred. Anser man, på de skäl utskottet ovan anfört,
att särskilda krigsdomstolar icke böra förefinnas, står det nämligen
utan vidare klart, att dessa domstolar ej böra bibehållas allenast av den anledningen,
att det i händelse av krig kan befinnas erforderligt att använda
sådana organ för den militära rättsskipningens handhavande. Någon svårighet
att i krigstid erhålla en för sin uppgift väl skickad domstol torde ej
vara att befara.

Det^ framgår av vad sålunda anförts, att de skäl, som åberopats för ett
bibehållande av krigsdomstolarna, enligt utskottets mening ej öro av avgörande
betydelse. —- — —

Att märka är vidare, att staten, i den mån rådhusrätterna komma att
övertaga även den militära rättsskipningen, icke lärer kunna undgå att till
städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande givetvis måste
förorsaka städerna. Det torde dock kunna antagas, att berörda kostnader
komma att understiga kostnaden för den nuvarande militära rättsskipningen,
och att ifrågavarande reform således skulle komma att för statsverket medföra
en måhända ej obetydlig besparing. Utskottet vill i sådant hänseende
framhålla, att om, såsom är att vänta, den nuvarande övningstiden för de
värnpliktiga ej oväsentligt förkortas, detta givetvis måste hava till följd en
absolut minskning av de mål, som hittills gått till krigsrätt.

Utskottet anser således, dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna i
fredstid är ur principiell synpunkt ett allmänt intresse av stor vikt, och dels
att ett överflyttande av de militära målen till de allmänna domstolarna, om
ock förenat med vissa vanskligheter, dock icke torde möta hinder av mera
betydande art.

Att även i krigstid undvara särskilda krigsdomstolar synes däremot utskottet
av lätt insedda skäl ej vara möjligt. En annan sak är, att det givetvis
kan tagas under övervägande, vilken organisation lämpligen bör givas åt
dessa domstolar.---

Ej heller är det enligt utskottets mening möjligt att skrida lill ett borttagande
även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål. Det måste an -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

ses vara för disciplinens upprätthållande oundgängligen erforderligt, att vederbörande
befälhavare äga att vid vissa förseelser använda sig av disciplinära
bestraffningsmedel. På grund av de speciella förhållandena i den militära
tjänsten är det nämligen ofta nödvändigt, att reaktionen mot en begången
förseelse sker omedelbart och utan den omgång ett domstolsförfarande
alltid måste medföra. Härtill kommer, att antalet av dylika förseelser
är så stort, att det redan på grund därav måste möta betänkligheter att belasta
domstolarna med ett avgörande av desamma. Huruvida, efter krigsdomstolarnas
avskaffande, området för den disciplinära bestraffningsrätten kan
i det hela bibehållas oförändrat eller om en förskjutning i den ena eller
andra riktningen kan befinnas nödvändig, låter sig givetvis ej utan en ingående
undersökning avgöra.

Motionen rörande krigslagstil tningens avskaffande hade föranlett lagutskottet
att i sitt utlåtande jämväl beröra frågan örn reformering av strafflagen för
krigsmakten. I denna del hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte anhålla
om utredning, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna
i nämnda lag kunde vidtagas. Riksdagens kamrar stannade emellertid
beträffande denna fråga i olika beslut, vilka ej kunde sammanjämkas.

Kungl. Majit uppdrog samma år, 1920, åt en kommitté att verkställa utredning,
huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas. Kommittén
avlämnade under år 1922 betänkande med förslag till lag om handläggning
av militära brottmål och undersökningsärenden under fredstid jämte andra
författningar. I betänkandet anförde kommittén såsom sammanfattning av
sin allmänna motivering i huvudsak följande: Vid övervägande av skälen för
och emot särskilda krigsdomstolar hade kommittén icke kunnat finna, att
några bärande grunder av principiell natur förelåge för dessa domstolars bibehållande.
Lika litet hade kommittén funnit att de lämplighetsskäl som
åberopats för krigsdomstolarnas bibehållande vägde tyngre än de skäl som
talade för deras avskaffande. Icke heller torde det i praktiken möta några
svårigheter av betydenhet att låta de allmänna domstolarna avlösa krigsrätterna.
Då kommittén sökt ansluta förslaget örn de militära brottmålens
behandling så nära som möjligt till rådande förhållanden vid de allmänna
domstolarna samt förslaget således icke kunde anses i ringaste mån föregripa
den blivande processreformen, torde denna icke böra utgöra ett verkligt hinder
för att redan nu avskaffa krigsrätterna i fredstid samt överflytta de militära
brottmålen till de allmänna domstolarna.

Enligt kommitténs nyssnämnda lagförslag skulle de allmänna underrätterna
och hovrätterna döma i »militära brottmål», varmed avsågs mål, vilka enligt
gällande lag tillkomma krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande
och handläggning vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna
i förslaget. Såsom huvudregel i fråga örn forum innehöll förslaget det stadgande,
att miltärt brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den
avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast
anginge, hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag
från denna regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som
jämväl ägde förordna, att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på
den ordinarie sammanträdesorten. Auditörerna skulle bibehållas såsom be -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

fälhavarnas biträden vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten,
och dessa befattningshavare skulle tillika handhava åklagartjänsten vid underrätterna
i militära mål.

Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle förebringas
av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl domstolen
eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att närvara
under förhandlingarna i militära mål. I fråga örn de s. k. persedelmålen,
av kommittén benämnda undersökningsärenden, föreslogs slutligen en
anordning, enligt vilken dessa skulle upptagas av en nämnd, bestående av
auditören och två militära ledamöter. Förslaget avsåg att beträffande militära
måls handläggning i fredstid fullständigt ersätta lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Betänkandet remitterades under åren 1924 och 1925 till militära och civila
myndigheter samt rikets hovrätter och krigshovrätten för yttrande. Samtliga
avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev sedermera ej föremål för vidare
behandling.

Efter det vid 1931 års riksdag frågan om krigslagstiftningens omgestaltning
berörts i en interpellation, vilken besvarades av dåvarande statsministern
under hänvisning till då pågående behandling av huvudgrunderna för
en reform av den allmänna rättegångsordningen, väcktes vid 1932 års riksdag
dels lika lydade motioner, den ena (nr 192) i första kammaren av herr Möller
m. fl. och den andra (nr 280) i andra kammaren av herr Hansson i
Stockholm m. fl., dels ock en motion (nr 373) i andra kammaren av herr
Andersson i Stockholm m. fl. I de förstnämnda motionerna hemställdes att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
ville framlägga förslag om avskaffande av de militära domstolarna i
fredstid ävensom förslag antingen om avskaffande av strafflagen för krigsmakten
och dess ersättande med lämpliga bestämmelser i allmänna strafflagen
eller ock om en fullständig omarbetning och kraftig humanisering av
förstnämnda lag. I motionen nr 373 i andra kammaren föreslogs, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte hemställa om utredning och förslag till
1933 års riksdag angående avskaffande av krigsrätterna och hänförande till
civil domstol av sådana ärenden, som nu göras till föremål för behandling
av krigsrätt.

I utlåtande (nr 15) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet
—■ efter att hava erinrat om frågornas tidigare behandling — beträffande
frågan örn krigsdomstolamas avskaffande i huvudsak följande:

Utskottet finner för sin del, att de skäl, som av utskottet år 1920 åberopades
för krigsdomstolamas avskaffande för fredstid och som av kommittén
ytterligare utvecklats, alltjämt äga giltighet. Med hänvisning till vad
av utskottet år 1920 och sedermera av kommittén anförts i frågan vill utskottet
nu endast ytterligare framhålla några synpunkter. Det har från olika
håll såsom stöd för bibehållande av ifrågavarande specialdomstolar anförts,
att sådana domstolar inrättats jämväl i åtskilliga andra fall. Dessa gälla
dock huvudsakligen tvistemål. Inrättande av specialdomstolar kan i fråga örn
brottmål framstå antingen såsom ett oberättigat undantag till den tilltalades

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

nackdel eller såsom ett otillbörligt privilegium till lians förmån. Enligt utskottets
mening måste det anses såsom ett viktigt medborgerligt intresse, att
den, som ställes till ansvar för brott, icke berövas förmånen att svara inföi
allmän domstol, endast därför att han exempelvis fullgör honom åliggande
värnpliktstjänstgöring. Härmed vill utskottet icke ha påstått, att de nuvarande
krigsdomstolama i regel bedöma militära förseelser strängare än de allmänna
domstolarna skulle göra. Det har i detta avseende tvärtom från flera
håll gjorts gällande, att det motsatta skulle vara förhållandet. Huruvida dessa
uppgifter äro med verkliga förhållandet överensstämmande eller ej, är emellertid
icke för utskottet av avgörande betydelse. För utskottet framstår såsom
det centrala, att den enskilde medborgaren icke medan han fullgör sin
värnpliktstjänstgöring skall känna sig försatt i ett annat rättsligt läge än
förut. Utskottet vill jämväl framhålla det otillfredsställande däri, att eventuella
skadeståndsanspråk från enskilda personer, vilka icke ha någon befattning
med försvarsväsendet, prövas av krigsdomstolama. Att den nuvarande
ordningen också alstrat misstro inom breda lager av vårt folk, synes obestridligt.
Denna har emellertid icke riktat sig enbart mot krigsdomstolarnas bedömande
av de värnpliktigas brott och förseelser ulan kanske i ännu högre
grad mot krigsdomstolarnas prövning av sådana mål, som anhängiggjorts mot
yrkesmilitärer. Även om denna misstro icke skulle bottna i några mera utbredda,
allvarliga missförhållanden, synes redan förefintligheten av en sådan
uppfattning hos allmänheten vara ett vägande skäl för avskaffande i fredstid
av den undantagslagstiftning, som bland annat lagen om krigsdomstolar måste
anses utgöra. Att avskaffa krigsdomstolama jämväl för krigstid torde däremot
av skäl, som icke synas behöva närmare utläggas, icke kunna ifrågakomma.
Liksom år 1920 finner utskottet ej heller anledning föreligga att avskaffa
befälhavares disciplinära bestraffningsrätt. Det torde tvärtom vara
av betydelse, att disciplinmål av mindre vikt icke dragas under de allmänna
domstolarna.

Vad angår de kostnader, som skulle bliva förenade med de militära målens
överflyttande till de allmänna domstolarna, har någon tillfredsställande
utredning hittills icke blivit verkställd. Utskottet anser emellertid för sin del
goda skäl föreligga till antagande, att den förordade ordningen skulle ställa
sig betydligt billigare för statsverket än den nuvarande.

I fråga örn tidpunkten för den nu ifrågavarande reformens genomförande
kan visserligen en viss tveksamhet göra sig gällande, huruvida en omläggning
bör ske utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen eller först i
samband med denna. Denna fråga sammanhänger till stor del med spörsmålet,
örn och i vilken utsträckning de allmänna domstolarna med sitt nuvarande
arbetssätt äro lämpade för att bereda dessa mål den skyndsamma
handläggning, som torde vara erforderlig. Utskottet hyser för sin del den
uppfattning, att nu antydda svårigheter icke skola visa sig alltför stora. I
varje fall synes en utredning härom påkallad. Då genom riksdagens år 1931
fattade beslut örn antagande av huvudgrunderna för rättegångsreformen får
anses fastslaget, att vår nuvarande domstolsorganisation kommer att i stort
sett bibehållas oförändrad, synes eif överflyttande av de militära målen till
de allmänna domstolarna redan före den allmänna rättegångsreformen icke
behöva möta några avgörande betänkligheter. I samband med ett dylikt överflyttande
lärer kunna tillses, att tillräckligt talrika och täta sammanträden
komma att anordnas i de häradsrätter, som skulle komma ali upptaga mål
av ifrågavarande beskaffenhet.

I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen den 8 mars 1932
skrivelse (nr 68) med anhållan alt Kungl. Maj:! ville föranstalta örn under -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

sökning dels huruvida och i vad män en överflyttning å de allmänna domstolarna
av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upptagande, kunde redan
under nuvarande rättegångssystem ske, dels ock rörande sådan revision
av strafflagen för krigsmakten, som kunde genomföras utan avvaktan på en
allmän revision av den allmänna strafflagen, samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I anledning av denna skrivelse upptogs frågan om krigsdomstolarnas avskaffande
till behandling inom justitiedepartementet och en utredning verkställdes.
På grundval av denna framlades vid 1933 års riksdag en proposition
(nr 223) med förslag till lag nied vissa bestämmelser örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Enligt detta förslag skulle de i fredstid fungerande krigsdomstolarna upphöra
och de allmänna domstolarna i egenskap av krigsdomstolar träda i
deras ställe. Särskild krigsrätt skulle endast finnas vid kustflotta. Militärt
mål, som tillhörde underdomstol, skulle såsom regel upptagas av allmän underdomstol
i den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten,
som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast anginge. Avsikten
var, att i första hand rådhusrätt skulle fungera som krigsdomstol. Rådhusrätt,
i vilken ej fanns mer än två lagfarna ledamöter, ansågs emellertid ej
annat än i residensstad böra vara krigsdomstol. Sju häradsrätter skulle kunna
ifrågakomma såsom krigsdomstolar. Några militära ledamöter skulle icke
finnas vare sig i underrätt eller i hovrätt. Särskild krigsrätt skulle bestå
av tre civila domare. Behovet av militär sakkunskap skulle tillgodoses genom
att vid handläggning av militärt mål inför underrätt ävensom vid
muntligt förhör i hovrätt befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnades,
skulle vara tillstädes för att lämna de upplysningar, som kunde
erfordras. När det befanns erforderligt, skulle även rätten eller dess ordförande
kunna påkalla dylikt förordnande. I undersökningsmål skulle rätten
bestå av endast en lagfaren ledamot. I övrigt skulle beträffande allmän
underrätt vad i allmän lag vore stadgat örn domfört antal ledamöter gälla
även i fråga om militärt mål vid sådan domstol; i häradsrätt skulle alltså
nämnd äga säte i rätten. För fullgörande av de åligganden, som enligt
strafflagen för krigsmakten ankommer på auditör, nämligen biträde åt befälhavare
vid handläggning av disciplinmål, skulle Kungl. Maj :t äga förordna
lagfaren befattningshavare vid allmän domstol. Allmän åklagare vid vederbörande
underrätt skulle utföra åta! även i militära mål. Om militärt mål med
hänsyn till sin beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt ej lämpligen kunde
utsättas att förekomma vid allmän underrätts ordinarie sammanträde, skulle
extra sammanträde för målets handläggning hållas. Häradsrätt skulle i regel
hålla sådant sammanträde å ort där den avdelning av krigsmakten som målet
angick befunne sig. Bestämmelserna örn befälhavares bestraffningsrätt
i disciplinmål lämnades i förslaget orubbade.

I utlåtande över förslaget uttalade lagrådet, att det med hänsyn till konstitutionella
betänkligheter funne sig böra avstyrka, att det remitterade lagförslaget
förelädes riksdagen. Lagrådets erinran avsåg det förhållandet, att i

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

förslaget termen krigsdomstol tagits i anspråk för att beteckna allmän domstol,
när den hade att handlägga militära mål med tillämpning av lagen örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes jämte den föreslagna nya lagen.
Denna anordning hade lagrådet funnit ägnad att föranleda tveksamhet i fråga
örn innebörden av sådana grundlagsstadganden, vari uttrycket krigsdomstol
jämväl förekom. Lagrådet framställde även åtskilliga andra anmärkningar
mot förslaget.

Propositionen jämte i anledning därav väckta motioner behandlades av
första lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 51) hemställde, att propositionen
icke måtte av riksdagen bifallas. I utlåtandet anfördes bland annat följande: De

betänkligheter lagrådet i konstitutionellt avseende uttalat mot det remitterade
lagförslaget anser utskottet vara förtjänta av beaktande.

Utskottet biträder de erinringar, lagrådet framställt mot förslaget därutinnan
att innehållet av rättegångsreglerna för militära mål skulle hämtas från
tre olika huvudkällor: den föreslagna lagen, lagen om krigsdomstolar m. m.
och allmän straffprocesslag. Lagrådet har påpekat några av de brister, som
den sålunda använda lagstiftningstekniken medfört. Dessa synas i det nu
framlagda förslaget delvis vara avhjälpta, men såsom lagrådet betonat torde
även andra sådana brister finnas, vilka få anses såsom oundvikliga konsekvenser
av den föreslagna anordningen.

Vad lagrådet sålunda anmärkt gör det i och för sig synnerligen tveksamt,
örn det framlagda förslaget bör antagas. Härtill kommer emellertid, att utskottet
i vissa andra hänseenden icke anser sig kunna godkänna de principer,
varpå förslaget bygger.

Det torde vara självklart, att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna
icke bör ske under annan förutsättning än att rättssäkerheten med
avseende å de militära målens handläggning och avgörande icke försämras.
Från denna synpunkt ger det framlagda förslaget anledning till allvarliga
erinringar.

Enligt förslaget skola samtliga mål, som hittills handlagts av krigsrätterna,
överflyttas till de allmänna domstolarna eller i vissa undantagsfall till särskild
krigsrätt. Förslaget innebär däremot ingen ändring i fråga örn den
disciplinära bestraffningsrätt, som tillkommer befälhavare. Bland de mål,
som handläggas av krigsdomstolarna, röra ett stort antal disciplinära förseelser,
vilka normalt falla under befälhavarnas bedömande, men som av en eller
annan anledning av dessa hänskjuta.? till krigsrätt, t. ex. därför att ersättningsanspråk
framställts i målet eller den tilltalade nekar och vittnesförhör
eller annan utredning erfordras för att få saken klarlagd. För närvarande torde
finnas en tendens hos de militära befälhavarna alt i tveksamma fall hänskjuta
till krigsrätt även sådana militära mål, där ett avgörande i disciplinär
väg möjligen kunde ifrågasättas. Denna tendens har säkerligen varit ägnad
att stärka rättssäkerheten. Skulle de militära befälhavarna även efter krigsdomstolarnas
avskaffande ej använda sin disciplinära bestraffningsrätt i större
utsträckning än hittills, komme delta att leda till alt en icke ringa del förseelser,
tillhörande den grupp, som departementschefen kallar skolförseelser,
skulle dragas inför de allmänna domstolarna. Även örn detta icke skulle innebära
ett försvagande av rättssäkerheten, skulle därav dock följa en allvarlig
olägenhet. Detta synes departementschefen icke hava förbisett, men hänvisar
lill all krigsdomstolarnas avskaffande torde komma att leda till att befälhavarna
i vidgad utsträckning begagna sig av den disciplinära bestraffningsrätt,
som formellt tillkommer dem. Detta antagande är säkerligen rik -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

tigt, då befälhavarna troligen av omtanke om de underordnade skulle söka bespara
dessa det obehag, som deras ställande inför allmän underrätt skulle för
dem medföra. Om förslagets genomförande skulle leda till en ökad användning
av den disciplinära bestraffningsrätten, skulle detta emellertid medföra
en avsevärd försämring av rättsvården. Utskottet kan icke undgå att i detta
sammanhang erinra om de anmärkningar, som militieombudsmannen i ovan
omförmälda framställning till Kungl. Maj:t gjort angående bristfälligheten
av det material, varpå befälhavaren har att grunda sina avgöranden.

Den anmärkning, som utskottet i förevarande avseende riktat emot det framlagda
förslaget, erhåller ökad betydelse genom det sätt. varpå auditörsinstitutionen
i förslaget omgestaltats. Auditörsbefattningarna äro sålunda avsedda
att bliva tämligen lågt avlönade sysslor, vilka i första hand skola
innehavas, där rådhusrätt skall vara krigsdomstol, av ledamot i rätten och,
där häradsrätt skall vara krigsdomstol, av biträdande domare eller sekreterare
i domsagan. Lagrådet uttalar, att örn den uppgift, som lägges i befälhavarens
hand, förutsättes bliva mera maktpåliggande än hittills, det bör vara angeläget,
att den rättsbildade rådgivaren i disciplinmål, vilken ställes till befälhavares
förfogande, både har erforderliga kvalifikationer och kan förväntas
nedlägga tillräcklig tid och intresse på sin befattning. Utskottet vill
understryka angelägenheten härav. Genom förstärkning av auditörsinstitutionen
eller på annat sätt bör tillses, att befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt
utövas under fullt betryggande former. Vad sekreterarna angår
må erinras, att sekreterartjänsterna äro avsedda att vara genom gångsplatser,
som innehavas blott under förhållandevis kort tid. Det är därför att befara,
att sekreterarna ofta icke skulle komma att äga tillräcklig erfarenhet
angående militära förhållanden för att tillfredsställande kunna fullgöra auditörs
åligganden. Beträffande ledamöterna i rådhusrätt kan det ifrågasättas,
huruvida de skulle vara benägna att ställa sig till förfogande för detta uppdrag,
som mången gång komme att verka starkt störande på deras övriga
tjänsteåligganden.

Den gjorda granskningen av förslaget har bibragt utskottet den uppfattningen
att frågan om krigsdomstolarnas avskaffande erbjuder stora svårigheter,
som icke tillräckligt beaktats vid förslagets utarbetande, samt att deras
undanröjande kräver en djupgående undersökning. Därest befälhavarens
disciplinära bestraffningsrätt skall utökas, är det enligt utskottets mening
en oeftergivlig fordran, att detta sker i sådan form, att man icke lämnar rum
för en godtycklig prövning från befälhavarens sida. Huruvida överhuvud
taget en sådan utökning kan ske utan risk för rättssäkerheten är ett allvarligt
spörsmål, som måste noga övervägas. Prövningen av denna fråga sammanhänger
nära med den av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten
av en humanisering av strafflagen för krigsmakten.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att utskottet icke kan tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke
böra ingå i detaljgranskning av förslaget och ej heller till behandling upptaga
det tveksamma spörsmålet om ersättning bör tillerkännas de städer, som
i anledning av reformen skulle åsamkas kostnader.

Vid utlåtandet fanns fogad en av herr Åkerman jämte fem andra ledamöter
av utskottet avgiven reservation, vari hemställdes örn bifall till propositionen.
I reservationen bemöttes de av lagrådet framställda konstitutionella anmärkningarna
mot förslaget, varefter anfördes bland annat följande:

Mot den närmare utformningen av förslaget har utskottet i främsta rummet
anmärkt, att förslaget med avseende å disciplinmålen skulle giva anledning
till allvarliga erinringar. Utskottet betecknar som en allvarlig olägenhet att

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

under viss förutsättning en icke ringa del diciplinförseelser skulle komma att
dragas inför de allmänna domstolarna. Det torde visserligen vara en under
alla förhållanden oundviklig följd av de särskilda krigsdomstolarnas avskaffande,
att i viss utsträckning s. k. skolförseelser bliva underkastade allmän
domstols bedömande, nämligen i sådana fall då målet av en eller annan orsak
är av mera svårutredd beskaffenhet eller en ersättningsfråga samtidigt föreligger.
Ofta torde ett måls överlämnande till domstol föranledas av att den
tilltalade ej vidgår vad som lägges honom till last. Det torde emellertid knappast
kunna antagas att handläggningen av dylika mål inför allmän domstol
skulle tilldraga sig en för den tilltalade menlig uppmärksamhet eller att denne
genom inställelsen skulle tillskyndas eif oförtjänt lidande. Det stora antalet
vid de allmänna domstolarna redan nu förekommande bagatellmål pläga ju
icke väcka synnerligt intresse hos allmänheten. I detta avseende kunna vi för
övrigt hänvisa till vad första lagutskottet vid 1920 års riksdag yttrade i anledning
av då väckta motioner rörande krigsdomstolarnas avskaffande, nämligen
att »det i vida kretsar och allmänt bland de värnpliktiga själva i alla fall
betraktas såsom en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för hans
tjänstgöring begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej av en
särskild militär domstol, där de rent militära synpunkterna befaras skola till
nackdel för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en allmän domstol.
»

Då utskottet vidare befarar att en avsevärd försämring av rättsvården skulle
kunna föranledas därav att de militära befälhavarna, om förslaget bifölles,
skulle bliva benägna att i vidgad utsträckning begagna sig av sin disciplinära
bestraffningsrätt, torde däremot i första hand böra erinras, att de enligt strafflagen
för krigsmakten gällande bestämmelser örn villkoren för hänskjutande
av disciplinmål till domstol, i vilka bestämmelser någon ändring ej nu ifrågasatts,
uppenbarligen lägga hinder i vägen för en utveckling i praxis i den antydda
riktningen av sådan omfattning att rättssäkerheten därigenom kunde
äventyras. De av militieombudsmannen påtalade bristfälligheter, som vidlåda
förfarandet i disciplinmål, kunna enligt vår mening här icke åberopas, då en
förbättring i de anmärkta förhållandena kan åvägabringas genom ändring av
den i administrativ väg utfärdade militära bestraffningsförordningen. Enligt
vad upplysts bar jämväl inom justitiedepartementet utkast uppgjorts till författningsändringar,
avsedda att i allt väsentligt avhjälpa de nämnda bristerna.
För övrigt vilja vi påpeka, att antalet disciplinmål överhuvud borde kunna avsevärt
nedbringas om militärbefälet vid manskapets fostran anlade mera civila
synpunkter och alltmer tillägnade sig den anda, som lägger mindre vikt
vid ett mekaniskt tillämpande av disciplinära föreskrifter. I enlighet med en
sådan utveckling, som för övrigt redan nu kan spåras på vissa båll, torde även
vederbörande befälhavare ofta i stället för alt tillgripa disciplinstraff, kunna
låta bero vid tillrättavisning. De nu i allmänhet tillämpade disciplinstraffen
torde åtminstone för de värnpliktigas del, vilka endast för kort tid iklädas
vapenrocken och kanske ej alltid kunna tillägna sig den militära uppfattningen
av disciplinförseelserna, med fog kunna sägas lia en verkan helt motsatt
den åsyftade.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan
andra kammaren med 8.3 röster mot 80 biföll reservationen. Frågan bade
alltså förfallit vid 1933 års riksdag.

Vid samma riksdag bade i proposition (nr 220) framlagts förslag till sådan
ändring i § 20 regeringsformen, att det militära inslaget i högsta domstolen
vid krigsrättsmåls handläggning skulle avskaffas. Sedan konstitutionsutskottet
avstyrkt bifall till propositionen, stannade vid ärendets behandling

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

i kamrarna dessa i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren biföll utskottets
hemställan, medan andra kammaren såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antog det genom propositionen framlagda förslaget.

År 1934 tillkallades inom justitiedepartementet sakkunniga för att verkställa
utredning av frågan örn sådana ändringar i grundlagarna, att spörsmålet
om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av bestämmelser
i grundlag örn jurisdiktionen i militära mål. De sakkunniga uttalade
såsom sin uppfattning, att dylika grundlagsändringar icke kunde anses vara
förenade med konstitutionella betänkligheter. Det syntes dem tvärtom varken
erforderligt eller lämpligt, att regleringen av den militära jurisdiktionen
i de lägre instanserna skulle hava grundlags helgd.

På grundval av ett av nämnda sakkunniga uppgjort förslag framlade
Kungl. Maj:t genom proposition (nr 98) till 1936 års riksdag förslag till ändrad
lydelse av de paragrafer i grundlagen, i vilka krigsdomstolarna berördes.
Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen i propositionen,
att genom förslagets antagande den fördelen skulle vinnas, att en
reform av krigslagstitfningen kunde genomföras så snart utredningen därom
blivit slutförd. Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr 39) bifall
till propositionen, därvid utskottet framhöll, att frågan om krigsdomstolarnas
avskaffande icke vore av så brådskande natur, att spörsmålet om de
härför erforderliga ändringarna i grundlagarna borde göras till föremål för
prövning, förrän ett eventuellt lagförslag angående krigsdomstolarnas avskaffande
förelädes riksdagen. För ett uppskov med grundlagsfrågan talade enligt
konstitutionsutskottets mening även att frågan örn en humanisering av
den militära strafflagstiftningen ännu väntade på sin lösning. —- Konstitutionsutskottets
hemställan om avslag å propositionen bifölls av riksdagen.

Beträffande strafflagen för krigsmakten må här erinras, att
sakkunniga för utredning i ämnet tillkallats år 1922, 1925, 1935 och 1936,
att 1922 års sakkunniga år 1923 avgivit betänkande med förslag angående
vissa ändringar i denna lagstiftning, att 1935 års sakkunniga den 30 september
1935 avlämnat ett betänkande rörande grundlinjerna för en revision av
strafflagen för krigsmakten samt att övriga utredningar avbrutits. Den utredning,
som påbörjats år 1936, avbröts den 22 december 1939, då Kungl.
Majit förordnade att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Den 30 oktober
1941 förordnade Kungl. Majit att utredningen skulle återupptagas och
fullföljas på grundval av tidigare utarbetade riktlinjer och lagutkast samt
under beaktande av såväl de erfarenheter som kunde vinnas rörande tillämpningen
av den militära strafflagstiftningen under det pågående stormaktskriget
som ock av arbetet med revisionen av allmänna strafflagens speciella
del. Denna utredning har med visst avbrott pågått sedan år 1941.

I nu förevarande motioner anföres följande:

Såsom av riksdagsberättelserna för de senare åren framgår, är frågan om
en revision av strafflagen för krigsmakten under utredning. Såvitt av till -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

gängliga handlingar kan inhämtas, ingår icke i direktiven för utredningsmannen
att även framlägga förslag örn krigsdomstolarnas avskaffande i
fredstid. Mot realiserande av detta gamla reformkrav — till övervägande
framfört redan i en riksdagsskrivelse 1901 och senare behandlat vid 1908,
1914, 1919, 1920, 1932, 1933 och 1936 års riksdagar — ha inom riksdagen
väsentligen framförts två erinringar, avseende reformens samband dels med
processreformen och dels med revisionen av den allmänna strafflagen. Det
hinder, som kunnat anses ligga i den pågående utredningen om rättegångsreformen,
är numera undanröjt. Den av riksdagen antagna nya rättegångsbalken
har av processlagberedningen föreslagits skola träda i kraft den 1 januari
1947. Vad åter angår revisionen av den allmänna strafflagen, är den
i full gång och kan beräknas slutförd inom några få år. Revisionen av strafflagen
för krigsmakten pågår också parallellt härmed. Vid dessa förhållanden
synes tiden vara kommen att till förnyat övervägande upptaga frågan
örn behörighet för de allmänna domstolarna att upptaga mål om brott även
mot strafflagen för krigsmakten.

Såsom det framhölls i 1933 års proposition, äro krigsdomstolarna i fredstid
till sin verkan brottmålsdomstolar rörande en viss kategori medborgare
och stå därför ej i god överensstämmelse med principen om medborgarnas
likhet inför lag och rättsskipning. Med hänsyn till deras sammansättning med
officerare såsom bisittare känna sig otvivelaktigt de värnpliktiga i åtskilliga
slag av mål stå i ett visst motsatsförhållande till dessa rättens ledamöter,
vilka de närmast betrakta som sina åklagare. Det är förklarligt örn en domstol,
i vilken sitta representanter för officerarna men icke för de värnpliktiga,
för dessa senare ter sig något ensidigt sammansatt. När återigen en officer
står tilltalad, har han sina ämbetsbröder i domstolen, och det ligger nära
till hands att antaga, att dessa skola se på hans brott med en mildhet som
icke kommer deras underordnade till del.

Att dessa erinringar mot krigsrätternas sammansättning icke äro uteslutande
av teoretisk art bestyrkes av MO:s ämbetsberättelser. I 1933 års proposition
förekommer för övrigt ett direkt uttalande härom av dåvarande
militieombudsmannen, vilken, allt under det han betygade att de nuvarande
krigsrätterna visat sig fungera i stort sett mycket tillfredsställande, förklarade,
att man enligt hans erfarenhet i ett och annat fall kunnat i de militära
krigsrättsledamöternas vota spåra en viss benägenhet att alltför milt
bedöma handlingar begångna av personer, som varit med dem i militärt
hänseende ungefär likställda. Vidare kunde, fortsatte MO, icke bortses från
den omständigheten, att den militäre domstolsledamoten såsom den tilltalades
förman eller överordnade intoge en sådan ställning, att stora svårigheter
för denne domare uppkomme att betrakta den tilltalades sak med fullkomlig
oväld.

I liknande riktning uttalade sig bland andra remissinstanser Göta hovrätt.
Särskilt i sådana mål som gällde brott mot krigslydnaden, förolämpning eller
våld mellan över- och underordnad samt tjänsteförseelser av olika slag —
säde hovrätten, vars president är en tidigare MO — kunde de militära bisittarna
i rätten, även örn deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor,
svårligen helt frigöra sig från sin allmänna inställning till företeelser av
dylik art. Ehuru krigsdomstolarna i flertalet mål torde lia fungerat tillfredsställande,
vore själva systemet såsom sådant enligt hovrättens mening olämpligt
och kunde i påfrestande situationer visa sig oförmöget att bestå provet.

Ingenting torde lia förekommit, som kan antagas vara (ignat att rubba
riksdagens vid upprepade tillfällen dokumenterade principiella inställning lill
denna fråga. Krigsårens erfarenheter torde icke kunna åberopas av reformens
motståndare, eftersom det aldrig varit fråga örn annat än krigsdom Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 nami. lavd. Kr 21. ■>

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

stolarnas avskaffande i fredstid; vid mobilisering helt eller i väsentliga delar
av krigsmakten torde en särskild domstolsorganisation, motsvarande de nuvarande
fältkrigsrätterna, icke kunna undvaras.

För att icke på något sätt komplicera processreformens ikraftträdande
torde det kravet ej böra uppställas, att de båda reformerna skola genomföras
samtidigt. Däremot synas revisionen av strafflagen för krigsmakten och
reformen av krigsdomstolarna böra genomföras på en gång.

Utskottet.

Som av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid vid åtskilliga tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Två gånger har riksdagen också begärt utredning och
förslag i ämnet. 1920 års riksdag anhöll sålunda i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Majit ville, efter verkställd utredning huruvida krigsdomstolarna
i fredstid kunde avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Den utredning, som verkställdes i anledning
av denna riksdagsskrivelse, resulterade 1922 i ett förslag om krigsdomstolamas
avskaffande i fredstid, men detta förslag blev aldrig förelagt riksdagen.
1932 års riksdag begärde, att Kungl. Majit måtte föranstalta om undersökning,
huruvida och i vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna
av mål, som hörde till krigsdomstolamas upptagande, kunde redan
under nuvarande rättegångssystem ske, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som därav kunde föranledas. Med anledning av denna riksdagens
begäran verkställdes en ny utredning och som resultat av denna framlades
vid 1933 års riksdag en proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser
om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Enligt detta förslag
skulle regements- och stationskrigsrätterna upphöra och s. k. militära mål
i stället upptagas av de allmänna underrätterna, vilka därvid skulle vara
att anse som krigsdomstolar. Lagförslaget avslogs emellertid av första kammaren.
Såsom skäl för avslag hade utskottet i sitt avstyrkande yttrande över
förslaget åberopat av lagrådet framförda konstitutionella betänkligheter mot
lagstiftningens genomförande utan samtidig ändring av vissa paragrafer
i regeringsformen som berörde krigsdomstolarna. Utskottet hade även hänvisat
till frågans samband med en av riksdagen begärd utredning rörande
möjligheten av en humanisering av strafflagen för krigsmakten. Utskottet
gjorde däremot icke gällande, att det principiellt riktiga skulle vara att behålla
krigsdomstolarna.

När vid 1936 års riksdag proposition framlades med förslag till sådana
jämkningar i regeringsformen att konstitutionella hinder icke skulle möta
för avskaffande av krigsdomstolarna, avslogs förslaget med den motivering,
att spörsmålet om de härför erforderliga ändringarna i grundlagarna icke
borde göras till föremål för prövning förrän ett eventuellt lagförslag angående
krigsdomstolamas upphörande kunde framläggas.

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

De skäl för krigsdomstolarnas avskaffande som utskottet åberopat i sina
utlåtanden i ämnet vid 1920 och 1932 års riksdagar, torde alltjämt äga giltighet,
och de ha, ehuru reformfrågan icke ännu bringats till sin lösning,
ej blivit motsagda av majoriteten inom riksdagen. Utskottet finner sig vid
sådant förhållande sakna anledning att i detta sammanhang ånyo utveckla
alla de skäl, som enligt utskottets mening tala för en sådan reform. Utskottet
vill därför nu endast framhålla vissa huvudsynpunkter.

Det har sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden ansetts olämpligt att
söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa specialdomstolar för
olika arter av mål. Särskilt olämplig har en sådan anordning med specialdomstolar
ansetts vara inom straffrättsskipningen. Genom att vissa grupper
av medborgare i brottmål hava att svara inför särskilda domstolar kan lätt
grundsatsen örn allas likhet inför lagen komma att trädas för nära. Principen
har därför varit att avskaffa specialdomstolarna, där icke vägande
skäl talat för deras bibehållande.

Vad särskilt krigsdomstolarna angår lär ock vara obestridligt, att de inom
breda folklager icke uppbäras av samma förtroende som de allmänna domstolarna.
Orsaken till denna bristande tillit torde främst vara att söka i
krigsdomstolarnas sammansättning. Hos menige man inger denna lätt den
misstanken, att manskapets synpunkter icke bliva behörigen beaktade, då
inom domstolen sitta endast överordnade och ej någon representant för manskapet.

Som motiv för krigsdomstolarnas bibehållande har i främsta rummet åberopats
behovet av militär sakkunskap inom domstolarna, när dessa hava
att bedöma militära brottmål. Enligt utskottets mening fordras icke i de militära
målen speciell fackkunskap i högre grad än i åtskilliga andra mål, sorn
handläggas av de allmänna domstolarna. Man torde snarare kunna säga, att
vid dessa ofta förekomma mål av betydligt mera invecklad och säregen beskaffenhet
än de militära brottmålen. Därest undantagsvis behov av militär
sakkunskap skulle föreligga, skulle sådan kunna tillföras de allmänna domstolarna
på samma sätt som eljest sker då särskild fackkunskap erfordras.

Bakom kravet på militär medverkan i krigsdomstolarna står enligt utskottets
uppfattning icke ett verkligt behov av sådan sakkunskap för att
klarlägga ett eljest svårförståeligt händelseförlopp utan snarare en fruktan
för att den militära uppfattningen om disciplinens betydelse icke skall bliva
tillräckligt beaktad i en domstol som icke delvis består av militärer. Utskottet
inser till fullo disciplinens betydelse för en stark försvarsmakt, men utskottet
anser, att det saknas anledning antaga, att de allmänna domstolarna
icke i tillbörlig utsträckning skulle beakta de disciplinära synpunkterna.

Då utskottet på grund av vad nu anförts anser övervägande skäl tala för
att krigsdomstolarna avskaffas, hyser utskottet liksom vid 1920 och 1932 års
riksdagar den uppfattningen att det endast är under fred som särskilda krigsdomstolar
kunna avvaras. Under krig — varmed synes böra likställas tid
varunder rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål än övning stöl -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

les på krigsfot — torde en organisation med .särskilda krigsdomstolar vara
nödvändig. Detta förhållande kan emellertid icke anses utgöra ett skäl för
deras bibehållande även under fredliga förhållanden. Kälman i de krigsrätter,
som enligt på förhand fastställd organisation skola finnas under krigstid,
kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna domstolarna, som
redan i fredstid sysslat med de militära målen.

Vid en överflyttning av krigsdomstolarnas rättsskipning å de allmänna
domstolarna möta uppenbarligen vissa organisatoriska och praktiska spörsmål,
som kräva beaktande ur såväl allmänna processuella som militära synpunkter.
En viktig fråga, som torde böra bliva föremål för undersökning, är
örn den lämpliga avvägningen mellan befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt
och straffrättsskipningen i egentlig mening. Liksom år 1920 och år
1932 finner utskottet ej anledning föreligga att förorda att den disciplinära
bestraffningsrätten avskaffas. I detta samband torde emellertid även böra
övervägas, huruvida de former, i vilka den disciplinära bestraffningsrätten nu
utövas, kunna anses i allo lämpliga och betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Under den tidigare diskussionen om krigsdomstolarnas avskaffande har
gjorts gällande, att frågan ägde samband dels med processreformen och dels
med revisionen av strafflagen för krigsmakten. Av dessa skäl har krigsdomstolarnas
avskaffande också gång på gång ställts på framtiden. Då det emellertid
nu svårligen kan antagas, att en reform av krigsdomstolarna skall kunna
genomföras tidigare än den nya rättegångsbalken skall träda i kraft, vilket
som bekant av processlagberedningen föreslagits skola ske den 1 januari 1947,
möter ur denna synpunkt icke längre något hinder mot reformen.

Vad åter revisionen av strafflagen för krigsmakten angår synes det uppenbart,
att denna äger ett så starkt samband med förevarande fråga att de båda
reformerna såvitt möjligt böra genomföras samtidigt. En ny strafflag för
krigsmakten måste med nödvändighet även medföra ändringar i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes, och det skulle därför vara opraktiskt
att vidtaga ändringarna i sistnämnda lag i två olika etapper, först dem
som föranledas av den nya strafflagen för krigsmakten och sedan, måhända
endast kort tid efteråt, dem som nödvändiggöras av krigsdomstolarnas avskaffande.
Den sammanlagda tid, som skulle erfordras för reformarbetet,
skulle otvivelaktigt komma att icke oväsentligt minskas, om arbetet med
båda frågorna kunde ske samtidigt.

Då arbetet med revisionen av strafflagen för krigsmakten börjar nalkas
sin fullbordan, är det enligt utskottets uppfattning angeläget att en utredning
av frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid snarast påbörjas
för att den må kunna slutföras samtidigt med reformen av strafflagen
för krigsmakten.

Utskottet får på grund av det anförda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i
fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,
som därav kan föranledas.

Stockholm den 20 mars 1945.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Wagnsson, Westman, Karl Johan
Olsson, Linnér, Ahlkvist och Siljeström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Werner, Olsson i Mellerud, Berg, Ljungberg,
Landgren, Bylander och Skoglund i Umeå.

Reservationer:

l:o) av herrar Linnér, Siljeström och Ljungberg, vilka ansett att utskottets
utlåtande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Det är numera en allmänt omfattad mening, att det är olämpligt att söndersplittra
ett lands domstolsorganisation genom att tillskapa specialdomstolar
för olika slag av mål; vid de allmänna domstolarna böra upptagas alla
mål, vilkas bedömande icke med nödvändighet kräver speciell sakkunskap
hos domarna. Emellertid är det uppenbart, att vissa slag av mål äro av den
art, att de icke kunna på tillfredsställande sätt handläggas och avdömas
utan att teknisk sakkunskap inom visst fackområde finnes representerad i
domstolen. Frågan örn och i vilken omfattning specialdomstolar böra finnas
måste i regel avgöras ur huvudsakligen praktiska synpunkter.

Av den lämnade redogörelsen för de mål, som nu höra till krigsdomstolarna,
framgår att bland dessa äro upptagna åtskilliga, som avse brott, vilka äro
straffbelagda även i allmänna strafflagen. De äro hänförda till krigsmål, därför
att brotten begåtts av militär personal antingen inom militärt område
mot annan militärperson eller avsett krigsmakten tillhörig eller för dess behov
avsedd egendom. Andra mål åter äro sådana, som avse brott, vilka endast äro
behandlade i strafflagen för krigsmakten. Dessa senare mål äro i regel av den
beskaffenheten, att för deras bedömande erfordras tillgång till militär sakkunskap.
Enär detta behov särskilt framträder i fråga örn straffmätning och
vad därmed äger samband, kan denna sakkunskap icke tillföras domstolen
genom parterna; sakkunskapen måste vara inlemmad i domstolen och de

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

sakkunniga utlåtandena måste avges under domaransvar. Alldeles särskilt
framträder nödvändigheten härav under krigstid.

Sist anförda omständighet ävensom det oundgängliga behovet att under
krig lia domstolen omedelbart tillgänglig vid fältförbanden medför, att det
är uteslutet att i krigstid vara utan en organisation med särskilda krigsdomstolar.
Men om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, blir följden att i krig
en oprövad organisation under svåra förhållanden övertager denna viktiga
rättsskipningsuppgift. De militära ledamöter, som då måste få säte i dessa
domstolar, komma att vara helt oerfarna i domstolsgöromål.

I detta sammanhang vill utskottet jämväl fästa uppmärksamheten på de
av första lagutskottet vid 1933 års riksdag påpekade olägenheterna, som i
fråga örn den disciplinära bestraffningsrätten kunna uppkomma i samband
med ett avskaffande av krigsdomstolarna.

Enligt utskottets mening skulle även för de allmänna domstolarna i organisatoriskt
avseende uppkomma allehanda svårigheter, örn de nödgades övertaga
alla de mål, som handläggas av krigsdomstolarna. Utskottet vill särskilt
fästa uppmärksamheten på att den ökning av de allmänna domstolarnas
arbetsbörda, som sålunda skulle uppkomma, komme att drabba mycket
ojämnt på grund av den olika förläggningen av militära förband inom skilda
jurisdiktionsområden. Även om en förstärkning av arbetskrafterna på vissa
håll skulle kunna vara tillfyllest, torde det i åtskilliga fall icke kunna undvikas,
att domsagoregleringar måste företagas för att bemästra den ökade arbetsbelastningen.

Om således de praktiska synpunkterna tala för ett bibehållande av krigsdomstolarna
även under fredstid, kan man enligt utskottets mening ej helt
bortse från den i motionerna omnämnda misstro, som skulle förefinnas mot
krigsdomstolarna. Redan förekomsten av en sådan misstro är i och för sig
ägnad att medföra skada. Emellertid hyser utskottet den uppfattningen, att
talet om den militära rättvisan såsom något från den civila rättvisan artskilt
härrör från förhållanden, som icke längre äro för handen. Sedan krigsrätterna
blivit organiserade med två civila och två militära ledamöter, är det militära
inflytandet icke förhärskande. De militära ledamöternas funktion har blivit
att under domaransvar stå de civila ledamöterna till tjänst med den sakkunskap,
som dessa behöva. I de sällsynta fall, då skiljaktiga meningar förekomma,
kunna de militära ledamöterna, endast örn de äro ense och vilja frikänna
eller döma till ett mildare straff, diktera domstolens beslut. Ej heller
ger erfarenheten från senare tid vid handen att, i annan mån än krigslagarna
stadga, straffmätningen är olika allt efter de tilltalades militära ställning. Utskottet
kan sålunda ej dela den uppfattningen, som kommit till uttryck i motionerna,
att vissa folkpsykologiska skäl med sådan styrka tala för krigsdomstolarnas
avskaffande, att de praktiska skälen för deras bibehållande ej
böra tillmätas avgörande betydelse.

Utskottet hyser alltså den meningen, att ett fullständigt avskaffande av
krigsdomstolarna i fredstid icke är tillrådligt. Emellertid anser utskottet det
icke vara uteslutet, att åtskilliga av de mål, som nu handläggas av krigsdom -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

slolar, utan olägenhet skulle kunna överföras till de allmänna domstolarna.
Med hänsyn till utskottets ovan angivna principiella inställning till frågan om
specialdomstolar anser utskottet att en utredning härom bör äga rum.

Utskottet får på grund av det anförda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida
och i vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna
av mål, som höra till krigsdomstolamas upptagande, kan låta
sig genomföras.»

2:o) av herrar Westman och Werner, vilka anfört:

»Som skäl för yrkandet örn krigsdomstolamas avskaffande i fredstid har
i främsta rummet åberopats att de utgöra brottmålsdomstolar för vissa kategorier
av medborgare och att detta förhållande icke låter sig väl förena med
principen om allas likhet inför lagen. Dessutom har hävdats att krigsdomstolamas
sammansättning är olämplig och odemokratisk och att dessa domstolar
i följd därav icke uppbäras av medborgarnas förtroende. Några egentligen
nya skäl för krigsdomstolamas avskaffande ha icke framförts i nu
förevarande motioner. Motionärerna synas icke heller vilja göra gällande att
rättstillämpningen enligt strafflagen för krigsmakten vid krigsdomstolarna i
och för sig är mindre objektiv än rättsskipningen vid de allmänna domstolarna
enligt allmän lag.

Att principen om allas likhet inför lagen trädes för nära därigenom att
vissa kategorier av medborgare under särskilda förhållanden lagforas vid
krigsdomstolarna torde ingalunda vara oomtvistligt. Om det kunde visas att
den straffrättsliga bedömningen vid krigsdomstolarna jämlikt för krigsmakten
gällande lagstiftning ledde till orättvisor eller till strängare straff än som
under i övrigt oförändrade förhållanden skulle följa vid lagföring inför de
allmänna domstolarna, vore en reform — men icke nödvändigtvis ett avskaffande
— av krigsdomstolarna påkallad. Att missförhållanden av sådan art
verkligen föreligga har emellertid icke på ett övertygande sätt visats. Från
olika håll har tvärtom hävdats att rättsskipningen vid de militära domstolarna
snarare leder till en mildare bedömning än vid de allmänna domstolarna.
Detta gäller främst egendomsbrott och vissa andra brott som icke äro av specifikt
militär natur. I själva verket torde åtskilliga värnpliktiga och andra
som nu lagforas vid krigsdomstolarna föredraga lagföring i sådan ordning.
En rättegång vid krigsdomstol torde som regel vinna mindre offentlighet än
en rättegång vid vanlig domstol, och verkningarna av en fällande dom torde
därför mången gång bliva mindre ödesdigra för den sakfällde.

Även påståendet att krigsdomstolarna icke uppbäras av samma förtroende
som de allmänna domstolarna torde i betydande grad vara en kvarleva från
en tidigare uppfattning. Sedan krigsrätterna blivit organiserade med två civila
och två militära ledamöter, är det militära inflytandet icke längre förhärskande
och de militära ledamöternas funktion har faktiskt huvudsakli -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

gen blivit att stå de civila ledamöterna till tjänst med den sakkunskap som
de behöva. I de relativt sällsynta fall då skiljaktiga meningar förekomma i
krigsrätten, kunna de militära ledamöterna endast om de äro ense och vilja
frikänna den tilltalade eller döma honom till ett mildare straff än de civila
ledamöterna diktera domstolens beslut. Om påståendet att det råder en misstro
mot krigsdomstolarnas rättsskipning är riktigt, torde i första hand böra
undersökas vari orsaken till denna bristande tillit kan ligga. Man torde finna
förklaringen däri att krigsdomstolarnas sammansättning växlar alltefter den
tilltalades militära grad och tjänsteställning. Vid åtal mot officerare och underofficerare
utgöras de militära domstolsledamöterna av officerare eller underofficerare,
men vid åtal mot manskapet sitta inga med dem jämställda
i rätten. Detta förhållande kan med visst fog ingiva en tilltalad av manskapet
den föreställningen att han befinner sig i en oförmånligare ställning än
övriga tilltalade och att hans synpunkter icke vinna tillbörligt beaktande hos
domstolen. En ändamålsenlig lösning av den föreliggande lagstiftningsfrågan
synes därför vara att krigsdomstolarnas sammansättning ändras såtillvida
att de tillföras ett visst lekmannainslag och därjämte möjligen en större
domarekompetens hos domstolens militära bisittare. I detta sammanhang må
även erinras om att överbefälhavaren genom en nyligen utfärdad order inskärpt
vikten av att de militära bisittarna i krigsdomstolarna äga nödiga
kvalifikationer för sitt värv.

I den mån det verkligen råder någon misstro mot den militära rättsskipningen
torde denna i främsta rummet vara riktad mot den dömande verksamhet,
som utövas av befälhavarna i disciplinmål. I den för disciplinmål
stadgade ordningen åläggas nämligen kännbara straff utan någon egentlig
rättegång, och det material, på vilket befälhavarna ha att grunda sitt avgörande,
är ofta mycket bristfälligt. Om krigsdomstolarna avskaffas torde det
emellertid i ännu högre grad än vad nu är fallet vara nödvändigt att bibehålla
en särskild ordning för behandlingen av ifrågavarande förseelser. Det
synes av praktiska skäl ogörligt att överföra dem till de allmänna domstolarna.
Om krigsdomstolarna bibehållas, skulle det däremot måhända vara
möjligt att låta dessa förseelser i ökad utsträckning behandlas av krigsdomstol.

Någon utredning har icke förebragts rörande de organisatoriska och ekonomiska
konsekvenser som skulle följa av krigsdomstolarnas avskaffande.
Om de militära målen förlädes till de allmänna domstolarna skulle dessas
arbetsbelastning med all säkerhet komma att ökas i mycket hög grad, och
en ur alla synpunkter opraktisk fördröjning med målens avgörande torde
härigenom kunna befaras. Så skulle särskilt bliva fallet i fråga om de domstolar
som hava flera militära förband inom sitt domsområde. Beträffande
dessa domstolar skulle en personalförstärkning uppenbarligen bliva erforderlig
och även domsagoregleringar kunna bliva nödvändiga.

Det må i detta sammanhang erinras örn att genomförandet av den nya
rättegångsbalken kommer att ställa stora krav på de allmänna domstolarna,
och det synes ur denna synpunkt olämpligt att försvåra övergångstiden ge -

Första lagutskottets utlåtande nr 24.

nom att belasta dessa domstolar även med de militära målen. Ett avskaffande
av krigsdomstolama synes bl. a. med hänsyn härtill ej böra ske, innan
tillräckliga erfarenheter i olika hänseenden vunnits rörande det nya
rättegångsförfarandet.

Vid en översyn av krigsdomstolarnas sammansättning och funktioner torde
det böra övervägas örn och i vad mån handläggningen av vissa mål, där
särskild militär fackkunskap icke erfordras, lämpligen kunna överflyttas till
avgörande vid allmän domstol.

Då i vart fall under krig eller vid ett krigsutbrott krigsdomstolama icke
ens enligt motionärernas uppfattning synas kunna undvaras, måste det framstå
såsom i hög grad irrationellt och såsom en bristande beredskap att vid
krigsutbrott tillsammans med krigsförberedelserna i övrigt nyorganisera
krigsdomstolama. Dessa skulle då utan nödig erfarenhet komma att under
mycket svåra förhållanden omedelbart träda i funktion såsom domstol på
ett för ledamöterna i dessa domstolar oprövat rättsområde.

Då vi sålunda hysa den uppfattningen att övertygande skäl hittills icke
förebragts för ett fullständigt avskaffande under fredstid av krigsdomstolarna,
framför allt icke under nu rådande förhållanden, få vi under hänvisning
till det sålunda anförda hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag
dels örn ändring i krigsdomstolarnas sammansättning,
därvid frågan örn ett visst lekmannainflytande ävensom en
större domarekompetens hos domstolens militära bisittare
jämväl synes böra övervägas, dels ock huruvida och i vad
mån vissa mål, vilka nu upptagas vid krigsdomstol, lämpligen
kunna överföras till avgörande vid allmän domstol.»

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 avd. Nr 24.