Första lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1938:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majlis proposition nr 40
med förslag till gruvlag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 4 januari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 40, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till

1) gruvlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 227 av herr Reuter skiöld,
nr 228 av herr Sam Larsson m. fl.,
nr 232 av herr Velander m. fl.,
nr 233 av herrar von Horn och Sivartling,
nr 234 av herr Lindhagen och
nr 235 av herr Per Andersson m. fl. samt
inomandra kammaren:
nr 345 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 352 av herr Skoglund m. fl. och
nr 353 av herr Strindlund m. fl.

I motionen nr 1:227 hemställes att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts förevarande
proposition finnes i övrigt kunna bifallas, dock ville avsla 46 50

och 73 §§ i förslaget till gruvlag samt i deras ställe införa bestämmelser, i
princip motsvarande nu gällande gruvestadgas 16—20 §§.

I motionerna nr I: 228 och II: 345, vilka äro likalydande, hemställes att
riksdagen måtte avslå propositionen samt anhålla hos Kungl. Maj:t att nytt
förslag i ärendet i överensstämmelse med de i motionerna angivna synpunkterna
måtte framläggas till nästa års riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 24.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

I motionerna nr 1:232 och 11:352, vilka äro likalydande, hemställes att
riksdagen måtte avslå propositionen samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn framläggande av nytt förslag till gruvlag med iakttagande av lagrådets
yttrande i ärendet och de i motionerna angivna synpunkterna.

I motionen nr 1:233 anhålles att riksdagen måtte avslå propositionen samt
att, därest riksdagen icke skulle göra detta, i lagförslaget måtte göras den
ändring, att staten blir skyldig anmäla sig till begagnande av kronoandelen
senast vid utmålsläggningen, och att preciserade regler fastställas för kronans
deltagande i gruvbrytningen.

I motionen nr 1:234 hemställes,

att riksdagen ville besluta:

A) att nu bör omsider som i gamla tider åter läggas en ledande tanke och
en ordnande hand över utnyttjandet av Sveriges unika och med tiden utdöende
mineralfyndigheter;

B) att i sådant syfte den under spekulationens och maskinkulturens epoker
uppflammande striden örn äganderätten mellan samhället, jordägaren och
rovbrytning genom spekulanter främst exportspekulanter, (inmutningsrätt)
avblåses i lagstiftningen och samhället åter förklaras ensamt vara ägare till
dessa jordens dolda och ännu ej exploaterade mineralrikedomar av omätlig
betydelse för folket och vår stolta förädlingsindustri;

C) att denna samhällets konstitutiva äganderätt förklaras kunna utnyttjas
till malmbrytning:

dels i egen regi — såsom går för sig genom kraftanläggningar i egna vattenfall
och omfattande eget skogsbruk — med gynnande främst av vår egen
förädlingsindustris behov av råvara och minst av allt stormakternas krigsindustri; dels

brytningens utarrendering (koncessionssy stern) mot en arrendeavgift i
brytningsvinsten utöver skälig företagarvinst, rätt till inlösen för drift i egen
•regi såsom gar för sig vid koncession av järnvägsanläggningar -—- samt
annan förtänksamhet i ransonering till förmån för landet, framtiden och vår
förädlingsindustri nu och framdeles i stort och smått;

D) att salunda väl godtaga propositionens avlysning av jordägarens oklara
och oförtjänta, av viss rättsvetenskap uppkonstruerade ägande- och spekulantanspråk; E)

att däremot avstyrka propositionens omslag från socialisering snämndens
klarare men kanske opraktiskt iscensatta syn på folkets samfällda äganderätt
till mineralerna samt propositionens skjutande i stället i förgrunden
spekulanternas rovbrytning såsom praktiskt taget det legitimaste äganderättsanspråket
och gynnsammast för ett snart upptäckande och följaktligen väl
även skyndsammast uttömmande av ännu ej avslöjade malmtillgångar;

F) i stället förklara, att den malmletning, som sedan länge bedrivits av
staten, bör privilegieras samt privat spekidationsletning ej vidare tillåtas annat
än i den män den koncessionsvis anses böra tillåtas mot skälig ersättning
i den ena eller andra formen;

G) att örn arets riksdag ej mäktar formulera den nu föreslagna örn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

ränningen — med avslag å propositionen begära nytt förslag, byggt väsentligen
på förenämnda föresatser;

H) att därest yrkandet under B och G ej väsentligen bif alles,

dels förklara att propositionens hemställan örn upphävande av den patriarkat
i ska konservatismens i första kammaren initierade samt av en besjälad
liberalism och en annalkande socialism i den andra understödda förbud mot
inmutning av kronojord i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län icke
under några förhållanden bifalles;

dels i stället besluta att nämnda förbud skall gälla även fyndigheter å enskild
jord inom nämnda tre län, där uppenbarligen landets förnämsta malmtillgångar
ligga förborgade;

I) att riksdagen ville för sin del antaga följande provisoriska

Lag angående inskränkning i inmutning sr ätt en.

Härigenom förordnas, som följer:

Inmutning av mineralfyndighet må ej äga rum, där ej Konungen därtill
lämnar tillstånd.

Denna lag träder genast i kraft efter dess promulgerande och gäller till den
1 juli 1938.

K) att riksdagen ville för sin del antaga följande provisoriska
Lag angående inskränkning i inmutning sr ätten.

Härigenom förordnas som följer:

Lagen örn förbud för inmutning av mineralfyndighet å kronojord inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län utsträckes att gälla även inmutning
å enskild jord inom nämnda län, där ej Konungen därtill lämnar
tillstånd.

Denna lag träder i kraft genast efter dess promulgerande och gäller till den
1 juli 1938. _

I motionerna nr 1:235 och 11:353, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen måtte besluta ändring av det i propositionen framlagda förslaget i
enlighet med vad i motionerna närmare förordats (se nedan sid. 39) samt att
utskottet måtte vidtaga de härför erforderliga ändringarna i den föreslagna
författningstexten.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
lagförslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
yrkanden hänvisas till motionerna,

Den lin gällande gruvlagstiftningen.

Enligt nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 kan envar
genom en viss rättslig procedur (inmutning) förvärva uteslutande rätt att
bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet (8 §). Detta gäller vare
sig fyndigheten är belägen å inmutarens egen eller å annan persons mark.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Emellertid är jordägaren berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i
gruvarbetet oell den därav fallande vinsten (16 §).

I motsats till vad som gällt i äldre tid, då praktiskt taget alla kända metaller
och mineral voro föremål för inmutning, har alltsedan 1855 års gruvestadga
inmutbarheten varit begränsad till vissa uppräknade malmer och mineraliska
ämnen. Såsom föremål för inmutning och bearbetande av den som sig därtill
anmäler uppräknas i nu gällande gruvestadga 1) malmerna till guld, silver,
platina, kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag av sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,
antimon och arsenik samt 2) svavelkis, magnetkis och grafit. Å kronojord,
som står under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunna inmutas jämväl de mineralfyndigheter,
vilka innehålla apatit och magnesit (1 §). Mineralfyndigheter
av andra slag än de nu uppräknade — dock med undantag av stenkols- och
saltfyndigheter, för vilka kategorier en särskild koncessionslagstiftning är
gällande — hemfalla under jordägarens förfogande.

Ansökan om inmutning göres skriftligen hos bergmästaren i orten. I ansökningen
skall bland annat uppgivas medelpunkten i det område ansökningen
avser (inmutningspunkten) med så noggrann beskrivning å denna punkts belägenhet
att någon osäkerhet därom ej kan uppstå (4 §). Ansökningen prövas
av bergmästaren, som när så erfordras kan förelägga sökanden viss tid att
komplettera sina uppgifter vid äventyr att ansökningen eljest förfaller (5 §).
Vid prövningen tillses bland annat att inmutningen ej sker å sådan plats —
t. ex. statsgruvefält eller område beläget på mindre avstånd än tvåhundra
meter från boningshus — där enligt vad i gruvestadgan föreskrives inmutning
ej är tilläten (3 §). Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärdar bergmästaren
ett tillståndsbevis, s. k. matsedel, örn vars innehåll gruvestadgan lämnar
vissa föreskrifter. Det åligger inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns
utfärdande låta kungöra densamma i vederbörlig kyrka, vid äventyr av
inmutningsrättens förlust örn annan anmäler sig därtill innan kungörandet
sedermera sker (6 §).

Inmutningsrätten, som gäller från den dag ansökningen inkom till bergmästaren,
avser visst område med lodräta gränser på djupet (2 §). Detta område
utgör under försöksarbetet en cirkel, som har en radie av etthundra meter
och vars medelpunkt sammanfaller med den i mutsedeln angivna inmutningspunkten
(11 §). Sadant område benämnes inmutat område. När sedermera
genom försöksarbetet fyndigheten blivit blottad och prov å malmen erhållits,
äger inmutaren genom särskild förrättning få sig anvisat visst arbetsområde,
s. k. utmål (21 §). Detta område, som träder i stället för det inmutade området,
är vanligen fyrkantigt och får upptaga högst tvåhundra meter i längd
och bredd. Utmålet sammanfaller sålunda icke med det inmutade området;
dock får utmålet ej läggas så att inmutningspunkten faller utom utmålet
(26 §).

Med inmutningsrätten följer befogenhet att bearbeta och tillgodogöra sig icke
blott själva den inmutade mineralfyndigheten utan även andra inmutningsbara
mineral som finnas inom det inmutade området eller utmålet. övriga

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. 5

mineraliska ämnen inom det ifrågavarande området få brytas i den mån sådant
är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och däiav får användas
vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes
får jämväl behållas, såframt det ej inom viss tid avhämtas av jordägaren,
som därvid Ilar att erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader
(8 §).

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall
inmutaren på sätt närmare angives — vid äventyr av inmutningsrättens förlust
och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom
för åverkan — lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln till såväl det inmutade
områdets ägare som den vilken innehar och brukar det med nyttjanderätt. Därjämte
åligger det inmutaren att, innan arbetet börjas, ställa vederbörlig pant
eller borgen för den ersättning som han under försöksarbetet är skyldig utgiva
till innehavaren av jorden. Vid försummelse härutinnan äger utmätningsmannen
i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet, till dess godtagbar
säkerhet blivit anskaffad (13 §).

I fråga örn arbetets bedrivande gälla olika regler för tiden före och tiden
efter utmålsläggningen. Under förstnämnda period äger inmutaren allenast
utföra det försöksarbete, som erfordras för fyndighetens undersökning och
blottande. Han får därunder begagna eller anlägga väg till stället (11 §).
Däremot får han icke, utan tillstånd av jordens innehavare, å det inmutade
området uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras till
försöksarbetets drivande (15 §). För den mark inmutaren begagnar under
försöksarbetet skall han giva innehavaren av jorden full ersättning i årlig
avgift, som för varje år förskottsvis betalas. Även skada och intrång som
förorsakas av försöksarbetet är inmutaren skyldig att ersätta (11 §). I händelse
av tvist örn beloppet av den årliga avgiften eller annan ersättning
skall frågan prövas av skiljemän i närmare angiven ordning (12 §).

— Det allmänna intresset av att en mineralfyndighet, till bergsbrukets förkovran,
snarast möjligt blir undersökt har kommit till uttryck i en särskild
bestämmelse om skyldighet för inmutaren att, vid äventyr av inmutningsrättens
förlust, inom viss tid påbörja försöksarbetet. Denna tid utgör åtta
månader från mutsedelns utfärdande eller, om inmutningspunkten är belägen
i Norrbottens, Västerbottens. Jämtlands eller Västernorrlands län, ett år från
nämnda tidpunkt (14 §). Det försöksarbete som erfordras för anvisande av
utmål skall vara fullgjort och ansökning örn utmål ingiven till bergmästaren
senast inom tre år från mutsedelns utfärdande. Försummelse härutinnan medför
inmutningsrättens förlust. Under vissa förutsättningar äger dock bergmästaren
medgiva förlängd tid av högst två ar för arbetets utförande (21 §)•
Under försöksarbetet kan jordägaren, när han vill, hos inmutaren anmäla
sig till begagnande av sin jordägareandel till fullo eller till någon viss del.
Dylik anmälan skall, med visst undantag, göras senast vid utmålsläggningen.
Från den tid anmälan bevisligen skett njuter jordägaren delaktighet i anläggningen.
Han är emellertid därvid skyldig att vidkännas motsvarande andel
i alla kostnader, som för arbetets bedrivande efter nämnda tid erfordras, ävensom
att i enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyt -

O Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

tiga byggnader, redskap och förråd som dessförinnan blivit anskaffade. I kostnad
som inmutaren tidigare haft för fyndighetens undersökning och blottande
är jordägaren ej skyldig att taga del, såvitt sådan skyldighet ej följer av vad
nyss nämnts. Tvist örn beloppet av den ersättning jordägaren bör giva avgöres
av skiljeman (18 §). Försummar jordägaren att inom föreskriven tid anmäla
sig till begagnande av sin rätt, förlorar han sin jordägareandel (20 §).
Inmutaren blir härigenom ensam ägare till gruvan. — Beträffande kronans
ratt till jordägareandel gälla vissa särskilda bestämmelser. Ligger fyndigheten
å kronojord som innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe, tillfaller jordägareandelen åbon respektive boställsinnehavaren.
Vidkommande kronojord av annat slag, den s. k. odisponerade kronojorden,
bär kronan däremot rätt till jordägareandelen. Begagnar kronan ej sin andel,
tillfaller denna inmutaren. Emellertid får inmutaren denna förmån ej, såsom i
vanliga fall, utan vederlag utan blir skyldig att årligen till kronan erlägga en
avgäld, motsvarande sjuttiofemtedelen av värdet av alla de inmutningsbara
ämnen som under året brutits och uppfordrats (17 §).

När ansökan örn utmål blivit gjord, är bergmästaren skyldig att, så fort
ske kan och tjänlig årstid är för handen, på stället företaga den sökta utmålsläggningen
(22 §). Vid förrättningen biträdes bergmästaren av två gode
män. Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen
skall meddelas jordägaren minst trettio dagar förut. Inom samma tid skall kungörelse
om förrättningen uppläsas i kyrkan. Skall utmålet läggas å kronojord,
gör förrättnmgsmannen härom anmälan hos Konungens befallningshavande
för rörordnande av allmänt ombud (23 §). Vid förrättningen utstakas utmålet
på marken; karta upprättas och beskrivning av utmålet intages i förättningsprotokollet
(28 §). Utöver utmålet äger gruvägaren vid förrättningen få sig
anvisad nödig väg samt plats åt de för gruvdriften erforderliga kraftledningar
(32 §). Gruvägaren bestämmer själv huru stor del av utmålet som
bör inlösas för att disponeras för arbete ovan jord. Område i dagen, som icke
blivit inlöst, får gruvägaren icke begagna. Han får ej heller å inlöst område
uppföra andra byggnader än sådana som erfordras för gruvdriften (30 §).
Örn gruvägaren till en början endast inlöser en del av utmålet, har lian möjlighet
att i fall av behov fa sitt arbetsområde i dagen utvidgat vid en senare
förrättning (35 §). — Vid utmålsförrättningen bestämmes den lösen gruvägalen
har att erlägga för mark som till honom avträdes. Sämjas ej parterna
örn beloppet, fastställes detta av förrättnmgsmannen och gode männen efter
markens uppskattning till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet
och godhet i orten högst gäller, med beräkning att jordägaren ansvarar för
läntor och utskylder av jorden. Är markon intecknad, skall lösesumman nedsättas
hos Konungens befallningshavande, örn ej inteckningshavarna medgiva
att jordägaren får lyfta densamma. Fördelning av sålunda nedsatt belopp
verkställes i den ordning som gäller för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom. Betalning eller nedsättning av lösesumman jämte
ränta skall fullgöras inom nittio dagar från utmålsförrättningen vid äventyr
att gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt (31 §).

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. •

Gruvägaren är jämväl skyldig att giva full ersättning för skada och intrång,
som jordens ägare eller innehavare tillskyndas av utmålet, ävensom ersättning
för anvisad väg och plats för kraftledning. Även dylik ersättning kan bestämmas
vid utmålsförrättningen (33 §). — Ett en gång utlagt utmål kan under
vissa förutsättningar, efter prövning av bergsöverstyrelsen (kommerskollegium),
utvidgas genom ny förrättning. Härvid får utmålet i sin helhet efter
tillökningen icke överskrida den för utmål i allmänhet gällande maximibegränsningen
av fyra hektar (37 §). Däremot kunna särskilda utmål, som gränsa
intill varandra, under vissa omständigheter sammanläggas till ett enda utan
avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest
är tillåtet (38 §).

En för gruvlagstiftningen säregen institution äro de regler som angå försvar
av gruvrättighet. Till grund för dessa regler ligger den från regalrättstiden
nedärvda uppfattningen att en gruvägare som blivit tillerkänd förmånen
att få utnyttja en mineralfyndighet bör visa sig detta förtroende värdig
genom att — i samhällsekonomiens intresse — göra gruvan fruktbärande, och
att han därför genom underlåtenhet att driva gruvan bör ådraga sig påföljden
av gruvrättens förverkande. Enligt gruvestadgan åligger det gruvägaren att
i regel varje kalenderår utföra visst s. k. försvarsarbete, vilket skall avse verklig
gruvdrift eller eljest vara av beskaffenhet att det kan lända gruvanläggningen
till nytta. Detta arbete skall inom varje inmutat område eller utmål
bedrivas i den omfattning, att för varje kalenderår verkställes minst så mycket
gruv- eller gruvbyggnadsarbete att värdet därav motsvarar kostnaden för
bergsprängning i gruvan av tio kubikmeter i fast klyft (berg) eller, räknat
i upplagt berg, aderton kubikmeter. Dock är det tillätet att under ett år fullgöra
arbetsskyldigheten för flera, högst fyra därefter närmast följande arbetsår,
såframt vederbörlig anmälan därom göres inom föreskriven tid (39 §).
Gruvägare som innehar flera intill varandra gränsande utmål kan ock av
bergsöverstyrelsen erhålla tillstånd att under ett eller flera ar genom arbete
inom något eller några av utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla
(40 §). — Sedan arbetsskyldigheten i en gruva blivit fullgjord för minst
tre år och utmål blivit gruvan tilldelat, kan försvarsarbetet, om gruvägaren
så vill, utbytas mo1 en årlig avgift av femtio kronor för vart utmål.
Denna avgift, vanligen benämnd försvarsavgift, skall inbetalas till Konungens
befallningshavande för varje arbetsår innan dess utgång. Avgiften
fördelas så, att hälften tillfaller kronan och hälften den jordägare
på vars mark utmålet är beläget (41 §). — Från försvarsarbete respektive
försvarsavgift kan bergmästaren, efter skriftlig ansökan, bevilja befrielse,
s. k. vilostånd, för högst fyra arbetsår (kalenderår) åt gången. Villkoren härför
äro dels att det förefinnes väsentliga binder mot gruvdriftens, fullföljande,
vilka icke kunnat av gruvägaren förekommas, eller att andra giltiga anledningar
till vilostånd uppgivas och styrkas, dels ock att arbetsskyldigheten tidigare
fullgjorts för minst tre arbetsår oell utmål blivit gruvan tilldelat
(42 §). När det kan befaras att på grund av viloståndet annan i arbete varande
gruva kommer att besväras av ökat vattentillopp, erfordras härjämte

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

samtycke av nämnda gruvas ägare. Dock är sådant ej nödvändigt, örn sökanden
visar att överenskommelse träffats med den andra gruvägaren örn vattnets
undanhållande under viloståndstiden eller sökanden ställer pant eller borgen
för skadan (43 §). Viloståndstiden kan, när särskilda omständigheter
därtill föranleda och jordägaren så medgiver, genom beslut av bergsöverstyrelsen
förlängas under ytterligare högst fyra arbetsår (44 §). Nytt vilostånd
får icke meddelas, med mindre arbetsskyldigheten blivit fullgjord eller försvarsavgift
erlagts för minst tre arbetsår från den tid förut beviljat vilostånd
eller förlängning därav gått till ända (45 §).

Försummelse att iakttaga reglerna örn försvar medför att gruvrätten kan
gå förlorad genom att gruvan av domstol förklaras sönad vid utgången av det
arbetsår under vilket försummelsen ägt rum. För att en gruva skall bliva
sönad erfordras emellertid att talan härom anställes inom två år från sistnämnda
tidpunkt (47 §). När gruva blir sönad eller inmutningsrätten eljest
— på någon av de grunder tidigare nämnts — blir förverkad, innebär detta
att förhållandena i avseende å rätten till själva fyndigheten återföras till det
läge vari de befunno sig före inmutningens tillkomst. Enligt uttrycklig bestämmelse
skall såväl jordägareandelen i gruvan som den mark vilken varit till
gruvägaren upplåten hemfalla till jordägaren utan ersättning. Örn den övergivna
gruvan blir föremål för ny inmutning, blir sålunda jordägaren berättigad
att ånyo njuta jordägareandel i fyndigheten och att bekomma lösen för avträdd
mark. I fråga örn rätten till bruten malm och utförda anläggningar
finnas ej uttömmande regler. Då det föreskrives att ur gruvan uppfordrad
malm må kunna för ägarens räkning kvarligga avgiftsfritt å marken under
två år, anses härav följa att förre gruvinnehavaren efter utgången av nämnda
tid förlorar all rätt till sadan malm i den man den finnes kvar vid gruvan.
De i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader tillfalla
ny inmutare utan lösen (48 §).

Enligt i gruvestadgan upptagna bestämmelser örn ordningen för gruvdrift
utövas genom bergverksstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium och bergsstaten,
en viss statlig kontroll över gruvdriften. Bergverksstyrelsen har att tillse att
nödig trygghet beredes arbetsmanskapet och att icke genom sättet för gruvbrytningen
gruvans framtida bestånd äventyras eller fara för annans egendom
uppstår (50 §). I avseende a gruvbrytningen innehåller gruvestadgan
vissa detaljföreskrifter, som avse att minska risken för olyckshändelser (51 §).
Bergmästaren har i nämnda hänseende befogenhet att förelägga gruvägaren
att inom viss tid hava utfört erforderlig anstalt vid äventyr, förutom ansvarspåföljd,
att det föreskrivna arbetet på gruvägarens bekostnad verkställes genom
bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes till dess anstalten
blivit gjord (52 §). Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet
eller drives det på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans
egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetet
(53 §). Beträffande gruvrättighets övergång å ny ägare finnes en ordningsföreskrift,
enligt vilken den nye ägaren har att inom nittio dagar anmäla sitt
förvärv hos bergmästaren (56 §). I förevarande del av gruvestadgan finnas

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. ->

vidare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och årlig statistik ävensom
vissa straffbestämmelser.

Om två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse — vare sig detta
sker på grund av reglerna örn inmutares och jordägares andelsrätt eller på
annan grund — äro delägarna skyldiga att för gruvans förvaltning ärligen
utse en gruvföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga bestämmelserna
örn ordningen för gruvdrift (61 §). Rättsförhållandet mellan flera
delägare är i övrigt beroende av vad dessa sinsemellan avtalat (67 §). Angående
dylik samäganderätt i gruva innehåller gruvestadgan emellertid följande
subsidiära bestämmelser. Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra
nödiga tillskott för fullgörande av försvarsarbete eller erläggande av
försvarsavgift (62 §). Underlåter delägare att betala sadant infordrat tillskott
eller tillskott som blivit beslutat å gruvstämma, kan han, under omständigheter
som närmare angivas, till övriga delägare förverka sin lott i gruvan
och dess tillhörigbeter. I sådant fall njuter han dock ersättning för sin andel
i gruvan tillhörande jordegendom och blir jämväl fri fran skyldigheten att
betala tillskottet (65 §). Gruvstämma — varom kallelse skall utfärdas i viss
angiven ordning -— utlyses av gruvföreståndaren eller av ägare till minst
hälften i gruvan (63 §). Vid omröstning beräknas varje delägares röstetal
efter den andel han äger i gruvan. För beslut gäller i regel enkel majoritet.
Emellertid må lån ej upptagas utan att alla delägare samtyckt därtill (64 §).
Ett annat undantag från regeln örn enkel majoritet föreligger beträffande beslut
örn brytningens omfattning. Vilja några delägare bryta mera och andra
mindre, skall nämligen vid lika röstetal den ha vitsord, som önskar den större
brytningen. I sådant fall skall denne emellertid ensam förskjuta tillskott,
som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras, och för sådant förskott
ej lia annan fordringsrätt än att för förskottet jämte fem procent ränta
hålla sig till den malm, som för meddelägarnas andel i gruvan motsvarar skillnaden
mellan den större och den mindre brytningen (66 §).

Gruvestadgan bar, såsom redan nämnts, ej numera tillämpning på stenkolsocli
salt fyndighet er. När de skånska stenkolsfälten under senare hälften av
1800-talet blevo föremål för exploatering i större skala, visade sig nämligen
den fria inmutningsrätten leda till avsevärda olägenheter. På grund av stenkolsflötsernas
vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste för deras bearbetande
tagas i anspråk mycket större vidder än för bergmalmer. De svårigheter
denna omständighet kunde förorsaka jordbruket på de bördiga slättbygder
där stenkolen fanns skärptes ytterligare genom en vid nämnda tid förekommande
ohejdad spekulation i inmutningar av vilka endast en ringa del
kunde leda till fruktbärande gruvarbete. I följd av det missnöje med inmutningssystemet
som sålunda uppkom bland jordbrukarna antogs 1886 en särskild
lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter (stenkolslagen).
Denna lag utvidgades 1917 till att omfatta jämväl saltfyndigheter
samt 1933 till att gälla även i avseende å olje- och gasfyndigheter.

I olikhet mot gruvestadgan är stenkolslagen uppbyggd på konccssionssystern.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkols-, salt- samt olje- och gasfyndigheter
är sålunda beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av
Konungen. Eftersom å ena sidan koncessionen kan omfatta ett jämförelsevis
stort område — högst ettusensexhundra hektar — men å andra sidan inom
detta område endast en mindre ytvidd behöver anvisas för arbetet i dagen, undvikas
härigenom vissa olägenheter som, icke minst med hänsyn till skyldigheten
att utföra försvarsarbete, skulle ha uppkommit örn en fyndighet av förevarande
slag enligt inmutningssystemet bearbetats inom en mängd smärre utmål.
Jordägaren har icke enligt stenkolslagen någon andelsrätt i fyndigheten.
Han är emellertid i stället berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet,
av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift motsvarande värdet av en
sjuttiofemtedel av vad å området vinnes och i dagen uppfordras. Dock äger
koncessionsinnehavaren å denna avgift avräkna så stor del, som belöper på
området i dagen i förhållande till hela det område koncessionen omfattar. —
Även stenkolslagen innehåller bestämmelser örn arbetsskyldighet och vilostånd
samt åtskilliga ordningsstadganden.

Den enligt gruvestadgan föreliggande fria inmutningsrätten har föranlett
betänkligheter jämväl ur andra synpunkter än nyss berörts. Då i slutet av
förra århundradet de stora lappländska järnmalmsfyndigheterna började bearbetas,
yrkades från skilda håll att staten borde gripa in för att åt det allmänna
trygga åtminstone en del av de vinster, som eljest skulle tillfalla enskilda.
Salunda framkom förslag örn att inmutningsrätten borde upphävas i
fråga örn fyndigheter a kronojord för att ersättas med ett koncessionssystem.
Emellertid betonades även den synpunkten att utnyttjandet av malmtillgångarna
borde ske med hänsyn till den inhemska järntillverkningens framtida
behov och med hänsyn till kommande generationers berättigade anspråk att
bliva delaktiga i nämnda tillgångar. I följd av dylika meningsyttringar tillkommo
år 1902 vissa provisoriska lagbestämmelser angående rätten till gruvdrift
a odisponerad kronojord i Norrbottens län. Dessa bestämmelser, vilka
varje år förnyades och år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens oell
Jämtlands län, inneburo att a jord av nämnda beskaffenhet inmutning finge
ske endast för kronans räkning. Den under krigstiden rådande bristen på
metaller föranledde emellertid yrkanden att inmutningsförbudet måtte upphävas,
såvitt anginge kopparmalm, nickelmalm och svavelkis. I följd härav
kom den förutvarande provisoriska lagstiftningen att ersättas genom en likaledes
provisorisk lag av den 31 maj 1918, enligt vilken inmutningsförbudet begränsades
till att avse järnmalmsfyndighet, varemot andra fyndigheter skulle
få inmutas med vissa inskränkningar. Sistnämnda lag — vari beträffande
ifrågavarande kronojord upptogos en del särskilda bestämmelser angående verkan
av inmutning samt örn det inbördes förhållandet mellan inmutare och
jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet till den 1 maj
1926, da den likaledes provisoriska lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft. X denna lag stadgades att
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för
särskilt fall givna tillstånd. Sedan 1926 års lag genom särskilda författningar
prolongerats till den 1 januari 1933, erhöll den genom lag år 1932 fortsatt giltighet
från och med sistnämnda dag.

Det statliga intresset i avseende å gruvnäringen har kommit till uttryck
jämväl i det genom lagändring år 1910 möjliggjorda utläggandet av statsgruvefält.
Syftet härmed är huvudsakligen att undgå de olägenheter, som kunna
vara förenade med att enskilda tillåtas verkställa inmutningar kring området
för en fyndighet som tillhör kronan eller företag vari kronan har del. Med anordningen
torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till
värdefullare mineraltillgångar å kronojord. Har ett område genom beslut av
Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält, medför detta jämlikt
3 § 1 mom. gruvestadgan att inmutning därstädes ej får äga rum. Statsgruvefält
utläggas endast å odisponerad kronojord. För närvarande äro statsgruvefälten
till antalet 16. De äro samtliga belägna i övre Norrland.

De i propositionen framlagda lagförslagens tillkomst.

Jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den 6 februari 1920 tillkallade chefen
för justitiedepartementet den 20 i samma månad borgmästaren Jakob Pettersson,
bergmästaren C. I. Asplund, numera presidenten Gunnar Bendz, numera
landshövdingen Bernhard Eriksson, domänintendenten Bernhard Nilsson,
direktören Gustaf Wallin samt godsägaren Petrus Ödström att såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet med utarbetande av förslag till ny
gruvlagstiftning. Den 26 november 1920 uppdrog chefen för justitiedepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, åt professorn Arvid
Johansson att jämte förenämnda personer såsom sakkunnig biträda inom
justitiedepartementet med utarbetande av omförmälda förslag.

De sakkunniga avlämnade den 21 juni 1923 betänkande1 med förslag till
gruvlag. Betänkandet åtföljdes av en historisk redogörelse över gruvlagstiftningsfrågans
tidigare behandling, vissa översikter över utländsk gruvlagstiftning
ävensom en promemoria angående gruvegendomens rättsliga natur i några
främmande rättssystem och gruvegendom såsom underlag för kredit. Reservationer
mot väsentliga delar av de sakkunnigas förslag anfördes av herrar
Asplund och Eriksson. Därjämte avgåvos särskilda yttranden av herrar
Pettersson, Bendz och Johansson i fråga om vissa punkter i förslaget.

Över betänkandet avgåvos under år 1924 utlåtanden av kommerskollegium,
efter borgmästarnas hörande, socialstyrelsen, järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,
svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, svenska vattenkraftföreningen,
föreningen bergshandteringens vänner samt värmländska
bergsmannaföreningen.

Kungl. Majit uppdrog härefter den 13 mars 1925 åt socialiseringsnämnden
— vilken tidigare erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående lämp -

1 Statens off. utreda. 1924: 16.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

lisbeten av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under
samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som vore för
landets ekonomi och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest prövades
böra omhänderhavas av samhälleliga organ — att inkomma med yttrande
angående de allmänna principerna för en ny gruvlagstiftning och det förslag
till dylik lagstiftning, som utarbetats och framlagts av nämnda sakkunniga.
Vid avgivande av sitt yttrande skulle nämnden vara oförhindrad att
uttala sig örn de övriga spörsmål, vilka komme under övervägande i samband
med frågan örn en ny gruvlagstiftning. Dock skulle en utredning angående
åtgärder, som kunde vara erforderliga för utnyttjande av statens rätt
såsom innehavare av vissa gruvföretag, icke få fördröja avgivandet av yttrande
i fråga örn en ny gruvlagstiftning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade socialiseringsnämnden i augusti
1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning.1
,Vid yttrandet fanns fogad en av ledamöterna Falkman och Lindblad avgiven
gemensam reservation beträffande vissa delar av nämndens yttrande.

Över socialiseringsnämndens yttrande anmodades kommerskollegium att efter
samtliga bergmästares hörande avgiva utlåtande, varjämte järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,
svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund
lämnades tillfälle att yttra sig. Samtliga nu nämnda myndigheter
och sammanslutningar inkommo med utlåtanden.

Frågan örn en ny gruvlagstiftning blev därefter föremål för fortsatt beredning
inom justitiedepartementet. Därvid utarbetades med ledning av förenämnda
sakkunnigas lagförslag, socialiseringsnämndens yttrande samt övriga i ärendet
avgivna utlåtanden ett nytt förslag till gruvlag jämte, såsom följdförfattningar,
förslag till lag orri ändrad lydelse av 24 § 2 morn. förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt lag angående
ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn
inteckning i tomträtt och v att en fall sr ätt.

Nyssnämnda tre lagförslag remitterades den 29 maj 1936 till lagrådet, som
avgav utlåtande däröver den 6 december 1937.

I anledning av uttalanden inom lagrådet upprättades inom justitiedepartementet
jämväl förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa holag.

I propositionen finnes intagen redogörelse för äldre förslag till reform av
gruvlagstiftningen (sid. 42—54), 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas förslag
(sid. 54—62), däröver avgivna yttranden (sid. 62—72), socialiseringsnämndens
förslag (sid. 73—84) samt de däröver avgivna yttrandena (sid. 84
—99).

De i propositionen framlagda lagförslagens innehåll.

Det framlagda förslaget till gruvlag är i likhet med gällande
rätt baserat på inmutningssystem. Den andelsrätt med hälften i gruvan, som

Statens off. utredn. 1927: 14.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

för närvarande tillkommer jordägaren, föreslås emellertid skola ersättas med
en motsvarande andelsrätt för kronan. Förslaget innehåller i övrigt väsentligen
följande.

1 kap. innehåller vissa allmänna bestämmelser, varigenom särskilt inmutningsrättens
begrepp närmare preciseras. 1 § fastslår den allmänna grundsatsen
att envar äger förvärva inmutningsrätt. Begreppet inmutningsrätt har
i paragrafen bestämts sålunda, att inmutningen utgör den lagliga förutsättningen
för rätten överhuvudtaget att -— vare sig å egen eller annans mark —
undersöka och bearbeta inmutningsbara mineral. A det område som i utfärdad
mutsedel anvisas (inmutat område) äger inmutaren anställa undersökningsarbete,
och inmutaren äger därefter vid särskild förrättning få sig anvisat
visst arbetsområde (utmål), inom vilket han äger tillgodogöra sig inmutningsbara
mineral (2 §). Inmutarens rätt är icke underkastad någon tidsbegränsning.

I 2 kap. upptagas närmare bestämmelser örn inmutning. Dessa avvika på
åtskilliga punkter från motsvarande bestämmelser i gruvestadgan. I samband
med att maximistorleken på utmål höjts till sexton hektar — varom mera
nedan —- har radien i inmutat område ansetts böra bestämmas till tvåhundra
meter (4 §). Ansökningen örn inmutningsrätt skall innehålla detaljerade uppgifter
i olika avseenden samt vara åtföljd av en kartskiss över det med ansökningen
avsedda området ävensom en ansökningsavgift av 10 kronor jämte
förskott till stämpel och lösen för mutsedel samt till beräknad kostnad för
mutsedelns kungörande (6 §). Skyldigheten att kungöra mutsedel skall icke,
såsom enligt gällande rätt, åligga inmutaren utan bergmästaren (10 §).

I 3 kap. meddelas bestämmelser varigenom undersökningsarbetet närmare
regleras. Jämfört med gruvestadgan gör förslaget en skarpare åtskillnad
mellan å ena sidan det arbete inmutaren äger bedriva under försökstiden och å
andra sidan den egentliga gruvdriften. Enligt förslaget skall inmutaren under
tiden före utmålsläggningen äga rätt att inom det inmutade området vidtaga
alla de åtgärder, som äro erforderliga dels för att ådagalägga att därinom förekommer
inmutningsbar fyndighet och dels för att vinna närmare kännedom
örn denna fyndighets storlek, beskaffenhet och brytvärdhet (13 §). Däremot
får inmutaren icke använda de under arbetet brutna produkterna på annat
sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av produkternas
beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (14 §). Särskilda
stadganden föreslås, som åsyfta att möjliggöra kontroll över att inmutaren
icke överskrider sin befogenhet i omförmälda avseenden (15 och
16 §§). Vidare upptagas i förslaget bestämmelser angående skyldighet för
inmutaren att vid äventyr av inmutningsrättens förlust inom viss tid ingiva
ansökning örn utmål (19 § jfr 20 §). Härutinnan har bibehållits den nuvarande
treårsfristen; emellertid givas närmare föreskrifter angående rätten
till förlängning av nämnda tid, för att bergmästaren därigenom skall få tillfälle
att mera noggrant pröva ansökning om dylik förlängning.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål givas i 4 kap. utförliga
regler. Då det för utmålsförrättningens underlättande och påskyndande ansetts
vara av icke ringa vikt, att redan själva ansökningen örn utmål lämnar

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

sa rikhaltigt material som möjligt för belysande av de frågor som kunna inverka
på utmålets utläggande, föreslås detaljerade föreskrifter örn vad nämnda
ansökan skall innehålla samt vilka handlingar skola fogas vid densamma
(21 §). Kungörelse om utmålsförrättning skall — på sätt jämväl föreslås beträffande
vissa andra kungörelser — införas i allmänna tidningarna och tidning
inom orten, varjämte den i rekommenderat brev skall översändas till
sakägare (23 §) ävensom, med hänsyn till den andelsrätt som enligt förslaget
tillkommer kronan, till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom
(25 §). För att erhålla utmål måste inmutaren visa, att inom det inmutade
området finnes fyndighet, innehållande inmutningsbart mineral som
lämpar sig för teknisk bearbetning samt förekommer i sådan myckenhet att
fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift (2 och 30 §§).
Haximistorleken av utmålet, vilken enligt gruvestadgan är fyra hektar, föreslås
ökad till sexton hektar (30 §). Rätten för gruvägaren att få sig
anvisad mark utanför utmålet skall utvidgas i vissa hänseenden (34 §).

I 4 kap. upptagas även bestämmelser örn den ersättning gruvinnehavaren
skall utgiva för mark, som av honom tages i anspråk, och för skada och intrång.
Sådan jordlösen och annan ersättning skola enligt förslaget — till skillnad
mot vad nu gäller bestämmas till fulla värdet av marken, respektive
full gottgörelse för förlusten, samt hälften därutöver (37 §). Ehuru syftet
med förhöjningen närmast är att bereda jordägaren en särskild förmån, har
den nya beräkningsgrunden ansetts böra tillämpas jämväl beträffande ersättning
till annan sakägare. Under det att enligt gruvestadgan lösen för mark
skall gäldas till jordägaren, som i sin ordning har att hålla en eventuell innehavare
av nyttjanderätt till marken skadeslös för förlusten av rätten, skall
enligt förslaget ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare. Lösen och
annan ersättning skola, i händelse av tvist, fastställas vid utmålsförrättningen
(38 §); om emellertid sedermera uppstår skada eller intrång, som ej förutsetts
vid förrättningen, må särskild talan örn ersättning därför föras vid
domstol (39 §).

Vidare upptagas i 4 kap. bestämmelser om utmålsförrättnings avslutande,
om fullföljd av talan, örn utbetalning av ersättningsmedel och örn förändringar
med avseende å utmål, vilka bestämmelser innebära åtskilliga modifikationer
av vad nu gäller.

Ovannämnda rätt för kronan till andel i gruvföretag regleras i 5 kap. Det
grundläggande stadgandet upptages i 46 §, enligt vilken, där inmutning sker
av annan än kronan, denna är berättigad att i gruvföretaget njuta andel med
hälften (kronoandel); andelen kan begagnas till fullo eller till viss del. Anmälan
örn kronans begagnande av kronoandel skall ske sist inom en månad
efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en
tid av sex månader från det bergmästaren erhållit underrättelse om påbörjande
av sådan brytning, dock skall anmälan alltid kunna ske inom två år från
utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats (47 §). Denna
respittid är således längre än den som för närvarande medgives jordägaren
för anmälan örn begagnande av sin jordägareandel. Då kronan begagnar sin

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

andel är kronan skyldig att vidkännas motsvarande andel av de kostnader
som för arbetets bedrivande därefter erfordras (48 §). Kronan är vidare
pliktig att ersätta inmutaren för viss dessförinnan av denne anskaffad egendom
och nedlagd kostnad (49 §); tvist härom skall avgöras i särskild ordning
av skiljemän (49 § jfr 18 §). Har kronan ej inom föreskriven tid gjort
anmälan örn kronoandelens begagnande, skall inmutaren ensam ha rätt till
gruvföretaget (50 §).

I 6 kap. meddelas bestämmelser om rätt till brytning inom utmålet. Dessa
bestämmelser överensstämma i huvudsak med motsvarande regler i gruvestadgan
med den jämkning som föranledes av den i förslaget upptagna andelsrätten
för kronan.

De i 7 kap. upptagna bestämmelserna örn för sv ar sav gift så oek om förverkande
av rätt till gruva innehålla viktiga avvikelser från den nu gällande ordningen.
Nuvarande regler örn arbetsskyldighet (försvarsarbete) avskaffas,
liksom ock de därmed sammanhängande bestämmelserna örn vilostånd. Det
skall i stället åligga gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att
från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva
en årlig försvarsavgift av 10 kronor för varje hektar eller överskjutande del
av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller •— liksom för närvarande
—- hälften kronan och hälften jordägaren. Avgiften skall erläggas förskottsvis
för varje år senast den 31 december föregående år (55 §). Örn gruvinnehavaren
försummar att inom stadgad tid erlägga försvarsavgiften, skall
han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren erlägga dubbel avgift,
vid äventyr örn det försummas att rätten till gruvan förverkas (56 §). Förverkandepåföljden
skall inträda omedelbart; man behöver således icke, såsom
enligt gruvestadgan, vid domstol föra talan om att gruvan skall förklaras
sönad. Vid förverkandet skall den mark, som varit upplåten för gruvdriften
hemfalla till jordägaren, övrig förverkad egendom tillfaller kronan enligt
närmare angivna regler (57 §).

Angående samäganderätt i gruva meddelas i 8 kap. bl. a. vissa nya regler.
Sålunda ha å ena sidan upptagits stadganden i syfte att trygga minoritetsdelägares
rättsställning, och å andra sidan lia bestämmelserna utformats så
att delägare som ej vill riskera något utlägg därmed även går miste örn möjligheten
till vinst. De föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt skola
tillämpas endast i den mån ej annorlunda avtalats (58 §). Vissa föreskrifter
angående anställande av gruvföreståndare och dennes befogenheter skola dock
ha karaktären av tvingande rättsbud (60 och 61 §§).

I 9 kap. upptagas vissa nya bestämmelser om övergång av rätt till gruva.
överlåtelse av rätt till gruva eller andel däri skall upprättas skriftligen och
är ej gällande mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen
gjorts hos bergmästaren (65 §). Förvärvaren är pliktig att inom viss tid göra
sådan anmälan, vid påföljd av bötesstraff (66 §).

De i 10 kap. upptagna bestämmelserna örn tillsyn över gruvdriften innehålla
nyheter i vissa hänseenden. Sålunda föreslås bland annat utsträckning
av den bergmästaren tillkommande rätten att vaka över gruvans framtida

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

bestånd till att även i viss mån gälla sättet för hushållningen med mineraltillgången
(69 och 71 §§). Vidare upptages en bestämmelse om straff (dagsböter)
för den som utan att ha förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans
grund bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet (73 §).

I 13 kap. upptagas slutligen särskilda bestämmelser, avseende bland annat
klagan över bergmästarens beslut, forum och åtalsrätt.

Enligt övergångsbestämmelserna skall den föreslagna gruvlagen träda i
kraft den 1 januari 1940, varvid, förutom gruvestadgan, även 1926 års lag
örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län upphäves. Den nya
lagen skall i princip ej äga tillämpning på rättsförhållanden som grundlagts
genom inmutning, som blivit sökt före lagens ikraftträdande, eller genom utmålsläggning,
som blivit verkställd före nämnda tidpunkt. Från denna regel
göres dock undantag i flera viktiga avseenden. Sålunda skola bland annat de
nya reglerna (i 7—10 kap.) örn försvar av gruvrättighet, samäganderätt,
övergång av rätt till gruva samt tillsyn över gruvdriften med vissa modifikationer
gälla jämväl gruvor som tillkommit före lagens ikraftträdande.

De tre övriga i propositionen framlagda lagförslagen
innehålla huvudsakligen jämkningar av formell innebörd.

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Schlyter — efter att lia redogjort för gruvlagstiftningssakkunnigas och
socialiseringsnämndens förslag jämte däröver avgivna yttranden — bland annat
följande:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan om en reform av
gruvlagstiftningen sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den
nu gällande gruvestadgan är i vissa stycken föråldrad och företer åtskilliga
brister i rättstekniskt avseende. En omarbetning av bestämmelserna har redan
därför varit av behovet påkallad. De krav som gjort frågan örn en reform
aktuell ligga dock till stor del på ett annat plan. De avse icke blott jämkningar
i förhållandet mellan enskilda intressenter utan beröra även det principiella
spörsmålet örn en lämplig avvägning mellan de enskildas och folkhushållets
intressen. Den styrka varmed dessa krav gjorts gällande göra det
nödvändigt att i detta sammanhang taga under omprövning, i vad mån en
ändring i de hittillsvarande huvudprinciperna för vår gruvrätt bör komma till
stånd. Därvid bör naturligtvis tagas till yttersta ögonmärke, att de olika
intressena avvägas på det sätt som bäst främjar hela landets ekonomiska välfärd.
En strävan i denna riktning torde emellertid med hänsyn till själva
utgångsläget förutsätta, att frågan örn statens förhållande till gruvnäringen i
främsta rummet blir föremål för uppmärksamhet.

Att behovet av statlig verksamhet framträder med större styrka inom gruvnäringen
än inom de flesta andra industrigrenar bottnar delvis i förhållanden
som äro speciella för gruvnäringen. Det absoluta beroendet å ena sidan av
mineralfyndighetens geografiska belägenhet och å andra sidan av förädlingsindustriens
av skilda faktorer bestämda lokalisering innebär i de flesta fall, att
från början betydande svårigheter möta för fyndighetens nyttiggörande. Dessa
svårigheter kunna mången gång undanröjas genom att staten på ett eller annat

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

sätt medverkar till anordnandet av tillfredsställande kommunikationsmöjligheter.
Även andra tekniska och kommersiella problem, vilka måste lösas för
att en ekonomiskt lönande gruvbrytning skall komma till stånd eller vidmakthållas,
kunna från statens sida motivera positiva ingrepp, varigenom förhållandena
tillrättaläggas för en vinstgivande produktion. Dylika problem, som
i hög grad äro beroende av det ekonomiska livets ständiga skiftningar, kunna
ej lösas en gång för alla utan måste bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet.
Örn staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtager anstalter
eller gör särskilda uppoffringar till tryggande av produktionsmöjligheterna,
ankommer det även på staten att såsom malsman för detta intresse
fortlöpande bevaka, att mineralfyndigheterna utnyttjas på ett sätt som icke
låter syftet med statens åtgärder bliva förfelat. Redan ur denna synpunkt
kan ett direkt statligt inflytande inom gruvdriften synas önskvärt.

Vad som framför allt giver gruvnäringen dess särskilda karaktär torde vara
den omständigheten att driften är baserad på utnyttjande av en naturtillgång,
som icke kan successivt förnyas efter hand som den tages i anspråk. Detta
förhållande måste giva upphov till hushållningsproblem som knappast kunna
tillfredsställande lösas av annan än staten. Sålunda lärer det vara en uppgift
för staten att sorgfälligt avväga den nu levande generationens intresse av
fyndigheternas utnyttjande mot framtidens berättigade anspråk på delaktighet
i dessa rikedomar. Ett viktigt önskemål är att mineralfyndigheternas exploatering
sker i den ordning, som ur synpunkten av vår nationella hushållning
innebär malmens mest effektiva användning. Här upprullas exempelvis frågan
huruvida det är möjligt att i större omfattning än för närvarande låta vår
järnmalm undergå förädling inom landet. Även andra problem, angående exempelvis
gruvnäringens förhållande till den på tillverkning av kvalitetsstål
inriktade järnindustrien i Mellansverige, torde kunna påfordra en planmässig
malmpolitik med iakttagande, där så finnes erforderligt, av återhållsamhet beträffande
brytning eller export av mineral av viss beskaffenhet.

Behovet av statlig kontroll framträder särskilt med hänsyn därtill, att ett
motsatsförhållande mellan det enskilda vinstintresset samt folkhushållningens
intresse av en ändamålsenlig gruvbrytning på längre sikt lätt nog kan komma
till uttryck i själva det tekniska förfarandet. På staten ankommer att i görligaste
mån förebygga, att gruvbrytningen försiggår på ett sätt, som med
förbiseende av framtidens krav endast är inriktat på högsta möjliga tillfälliga
vinst. Med nuvarande kontrollsystem torde det emellertid knappast vara
möjligt att -— utom i mera speciella fall — förhindra de ogynnsamma verkningar
som uppkomma, om ett gruvföretag inriktas på korttidsdrift.

Inom gruvnäringen framträda även sociala problem av ganska säregen natur.
Här må erinras om sådana fall då ett gruvföretag, på grund av ogynnsamma
konjunkturer eller mineraltillgångens alltför snabba uttömmande, måste nedläggas,
utan att erforderliga åtgärder hunnit vidtagas för att möta denna situation.
För den arbetarbefolkning, som vid gruvföretagets tillkomst lockats
att bosätta sig i den merendels ödsliga trakt där fyndigheten är belägen,
kunna svåra verkningar uppkomma. I tider av allmän arbetsbrist mäste en
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. I avil. Nr 24. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

omflyttning av dessa arbetare möta stora svårigheter, och kostnaderna för det
allmänna bliva ej sällan betydande. För den kommun inom vilken gruvsamhället
ligger kunna verkningarna bliva ekonomiskt ruinerande. Stora kapitalförluster
kunna uppkomma genom att allmänna byggnader och anläggningar
i följd av gruvföretagets nedläggande helt eller delvis bliva överflödiga. Problem
av denna art ställa särskilda krav på en förutseende bedömning och motivera
statliga åtgärder till skyddande av de allmänna intressena. Icke minst
med hänsyn till dylika problem är det även ett viktigt önskemål, att icke gruvföretag
igångsättas, vilka sakna den nödiga ekonomiska bärkraften eller som
eljest ur samhällsekonomisk synpunkt äro onödiga eller olämpliga.

Ett statligt inflytande inom gruvnäringen torde slutligen kunna motiveras
jämväl ur den synpunkten att, såvitt angår fyndigheter av större värde, det
knappast torde vara rimligt, att de vinster som kunna härröra från dessa naturrikedomar
alltför ojämnt hopa sig på relativt få händer. De fördelar som
stå att vinna genom mineraltillgångarnas utnyttjande torde, i den mån så kan
ske utan förfång för gruvnäringens produktivitet, böra i skälig omfattning
komma hela folket till godo.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ett ur folkhushållningens synpunkt
rationellt utnyttjande av mineralfyndigheterna knappast kan ernås, därest
dessa utan ledning och kontroll från statens sida underställas de enskildas fria
förfoganderätt. Detta är helt visst icke någon ny erfarenhet. Samhälleliga
intressen ha i alla tider, örn ock i växlande grad, kommit till synes inom gruvrätten.
Vad angår den nu gällande gruvestadgan har denna emellertid tillkommit
på en tid, då en starkt individualistisk åskådning satt sin prägel på
hela samhällsekonomien. Det torde också vara uppenbart, att det statliga inflytande
som ur olika synpunkter måste anses önskvärt icke inom gällande gruvlagstiftning
tillgodosetts i den omfattning som får anses överensstämma med
nutidens krav. Detta bestyrkes ej minst därav, att alla de reformförslag som
under de senaste decennierna framkommit på detta område åsyftat att bereda
det allmänna en starkare ställning inom gruvnäringen.»

Departementschefen upptog därefter till behandling frågan örn valet mellan
koncessionssystem och inmutningssystem och förklarade sig därvid i likhet
med bland andra gruvlagstiftningssakkunniga och socialiseringsnämnden
ha kommit till det resultatet, att någon övergång till koncessionssystem ej
borde ske. Departementschefen anförde vidare:

»Den jämförelsevis passiva hållning, som statsmakterna under större delen
av 1800-talet intagit med avseende å kronans privatekonomiska intressen i
gruvnäringen, efterträddes redan före sekelskiftet av en mera positiv inställning.
I lagstiftningen kom den förändrade åskådningen först till synes i den
år 1899 genomförda reform, enligt vilken jordägareandelen å odisponerad kronojord
skulle tillkomma kronan och ej, såsom förut, inmutaren. Ett nytt steg
i samma riktning togs 1902 genom den provisoriska lagstiftning, som haft till
syfte att förhindra inmutning för annans än kronans räkning å odisponerad
kronojord i vissa delar av Norrland. Under den följande tiden markerades
ytterligare statens strävan att för egen räkning förvärva gruvegendom eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

delägarskap i sådan egendom. Enligt det avtal som år 1907 träffades mellan
staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och dess
norrländska dotterbolag, å andra sidan, överlämnade staten samtliga sina jordägareandelar
i Kirunavara, Luossavara och Gellivare malmfyndigheter till
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag men erhöll till gengäld preferensaktier
i sistnämnda bolag till belopp motsvarande hälften av bolagets aktiekapital.
I avtalet — som blivit ersatt av senare överenskommelser med ändrade bestämmelser
i avseende å de närmare villkoren — förbehölls staten rätt att vid viss
tidpunkt inlösa stamaktierna, vilka innehavas av trafikbolaget. Genom 1907
års avtal blev vidare staten ensam ägare till vissa malmfyndigheter, däribland
de viktiga järnmalmsfälten Ekströmsberg och Mertainen. Under år
1908 inköpte staten de jämförelsevis betydande järnmalmsfyndigheterna Svappavaara
och Leveäniemi. Genom nya upptäckter å kronojord, inmutningar,
som för statens räkning verkställts av Sveriges geologiska undersökning, samt
nya malmfältsavtal har statens gruvegendom under senare år ytterligare ökats.
För statens gruvintressen har beretts ett särskilt skydd genom det år 1910 införda
förbudet mot inmutning å sådan kronojord som förklarats skola utgöra
statsgruvefält.

Den utvidgning av statens privatekonomiska intressesfär, som utvecklingen
sålunda medfört, har naturligen i och för sig underlättat möjligheten för staten
att utöva inflytande på malmhushållningen. En vidare utveckling i samma
riktning synes ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina
särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt
än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna
åtgärder. Nämnda utveckling skulle tydligen märkbart kunna befrämjas, örn
åt staten bereddes möjlighet att — i annan ordning än genom privata avtal
— förvärva andelsrätt jämväl i sådan fyndighet, som inmutats å enskild jord
för annans än kronans räkning. Beträffande denna fråga är socialiseringsnämndens
förslag av särskild betydelse.

Socialiseringsnämnden, som ansett att ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna
mineraltillgångar borde förklaras utgöra statens egendom, har med utgångspunkt
härifrån föreslagit, att jordägarens andelsrätt i gruva skulle borttagas
samt att inmutaren och staten skulle berättigas att till hälften var deltaga
i gruvarbetet. Tankegången i detta förslag synes värd allt beaktande.
Det torde visserligen ej vara lämpligt att i en ny gruvlag införa en uttrycklig
förklaring, att äganderätten till mineralen skall tillkomma staten. Ett
dylikt stadgande skulle nämligen — såsom längre fram torde få närmare utvecklas
— rättstekniskt sett vara svårt att förena med den begreppsbildning
och de grundsatser, som för närvarande behärska vår allmänna jordrätt. och
synes fördenskull icke, eller i varje fall icke i detta sammanhang, böra införas.
Däremot torde det icke möta något hinder ur rättsteknisk synpunkt att låta
den rätt som nu tillkommer jordägaren i stället tillfalla staten, att med andra
ord låta jordägareandelen utbytas mot cn kronoandel. En sådan reform — som
allenast skulle avse fyndigheter som framdeles inmutas — torde vara ägnad
att vidmakthålla och så småningom stärka det allmännas inflytande inom

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

gruvnäringen. Den intressegemenskap mellan staten och den enskilde, som
den ifrågasatta anordningen i allmänhet skulle medföra, synes även i skilda
hänseenden kunna bliva till nytta för näringen såsom sådan.

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel,
skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjonskap av den art som
för närvarande är föremål för reglering i 7 kap. gruvestadgan under benämningen
samäganderätt i gruva. Detta omedelbart på lagens stadgande tillkomna
rättsförhållande — till vars närmare utformning jag längre fram torde
få återkomma — lärer emellertid regelmässigt komma att avlösas genom ett
mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens exploaterande.
Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren torde utgångsläget
för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagen skulle
sålunda icke — såsom för närvarande i viss mån är fallet — öppna möjlighet
för ett gynnande av en part, som icke från början vill ikläda sig de med
företaget förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under
denna förutsättning har goda möjligheter att vid avtalsslutet få det allmännas
intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet finnes rimlig. På denna väg torde kunna uppnås
åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem.

De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle
kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de särskilda fallens
natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan
komma att visa sig vara den naturligaste lösningen, särskilt när det gäller
en fyndighet av större betydelse. Härvid kunna måhända sådana bestämmelser,
som förekomma exempelvis i det mellan staten och Grängesbergsbolaget
gällande avtalet, understundom bliva förebildliga. I andra fall åter kan det
befinnas lämpligast för båda parterna, att kronoandelen utarrenderas. Beträffande
utarrendering av kronan enligt nuvarande regler tillkommande jordägareandel
tillämpas för närvarande särskilda bestämmelser, för vissa fall kungörelsen
den 20 oktober 1899 örn begagnande av kronans jordägareandel i gruva.
Genomföres den nu ifrågasatta lagändringen, lära dessa bestämmelser böra undergå
revision, varvid torde få förutsättas att åt inmutaren medgives viss företrädesrätt
att erhålla arrendet. Vad slutligen angår fyndighet, som av någon
anledning ej finnes böra omedelbart bliva föremål för bearbetning, lärer det
understundom kunna ifrågakomma, att staten förskaffar sig ensamrätt till
fyndigheten genom att inlösa inmutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom
viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad
i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära förhållanden
göra sig påminta.

Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen
icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla uppkommande
situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten såvitt
möjligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omständigheterna,
när det gäller en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande.
Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten utan
att det allmännas intressen därigenom trädas för nära — kunna göra det
lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke
skulle ha förmått övervinna den belastning som jordägarens andelsrätt kan
innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion.

Förslaget örn införande av en staten tillkommande andelsrätt bär i de avgivna
yttrandena blivit föremål för skiftande omdömen. Den framkomna kritiken
synes i viss mån koncentrera sig kring fragan huruvida och i vad mån
staten bör såsom självständig företagare bedriva gruvbrytning omedelbart för
egen räkning. Härutinnan gives från flera håll uttryck åt farhågan att en
dylik statlig gruvdrift skulle bliva oekonomisk samt på olika sätt kunna verka
till skada för det enskilda näringslivet. Någon anledning att här upptaga till
verklig diskussion, i vad mån påståenden av denna art kunna anses i och för
sig befogade eller icke, synes emellertid knappast föreligga. Tydligt är att
nämnda fråga icke står i något nödvändigt samband med den ifrågasätta
lagstiftningsåtgärden. Denna kan visserligen — i likhet med den av gruviagstiftningssakkunniga
föreslagna inlösningsrätten — motiveras bland annat
ur synpunkten att bereda statsmakterna tillfälle att taga under omprövning,
på vad sätt statens förhållande till gruvdriften närmare bör ordnas. Men förslagets
genomförande är uppenbarligen icke avgörande för frågan huruvida en
statlig gruvdrift i nyssnämnda mening verkligen skall komma till stånd. Det
måste förutsättas, att en statlig verksamhet av detta slag ej igångsättes, utan
att sorgfällig undersökning skett angående möjligheten att finna en lämplig
form härför. Jag kan emellertid icke dela deras uppfattning, som ansett att
en sådan undersökning bör ske redan i detta sammanhang.

Mot socialiseringsnämndens förslag har invänts att staten, genom att i alltför
många fall bevaka sin andelsrätt, skulle i det stora hela asamkas större
utgifter än inkomster. Beträffande denna invändning ma först erinras, att
kronans privatekonomiska utbyte av andelsrätten under en viss period uppenbarligen
icke utgör någon mätare av den ifrågasätta anordningens betydelse
för vår nationella hushållning i allmänhet. Även örn staten
under en längre tid finge vidkännas utgifter som överstege inkomsterna, vore
det därmed icke avgjort, att andelsrätten ur det allmännas synpunkt vore
skadlig. Emellertid synes ifrågavarande invändning vara grundad på en alltför
pessimistisk uppfattning, dels beträffande utsikterna till fortsatta värdefulla
malmupptäckter i vårt land, dels ock i avseende å statens förmåga att
utnyttja andelsrätten med viss urskillning. Därest denna invändning vore riktig,
skulle den för övrigt drabba hela den gruvpolitik som statsmakterna fört
under de senaste decennierna. När det ansetts fördelaktigt för staten att erhålla
andelsrätt i fyndighet som upptäckes å kronojord, kan det uppenbarligen
icke anses bliva till nackdel för staten, örn den jämväl berättigas till
andel i fyndighet å enskild jord. Att det ur statlig synpunkt anses önskvärt
att förvärva gruvrättigheter framgår även av den malmletning, som med icke
oväsentliga kostnader varje år bedrives genom statens egna organ. Ehuru det

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

troligen icke kan undvikas att staten i en del fall — liksom varje annan gruvintressent
— åsamkas förluster, måste det givetvis antagas, att dessa i längden
komma att vida övervägas av de vinster som mera värdefulla mineralfyndigheter
efter liand lämna. För att i görligaste mån förebygga att staten
inträder i företag som sedermera visa sig förlustbringande, kan det emellertid
vara påkallat att i någon mån utsträcka den respittid som för närvarande
gäller med avseende å anmälan örn begagnande av jordägareandel. Staten lärer
sålunda icke, såsom socialiseringsnämnden ansett, behöva göra anmälan redan
vid utmålsläggningen, utan torde, på sätt gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit
beträffande jordägaren, en respittid av minst två år efter utmålsläggningen
böra medgivas staten.

Från andra håll har gjorts gällande, att införandet av andelsrätt för staten
vore ägnad att försvaga inmutarens ställning, så att härigenom malmletningen
och den enskilda företagsamheten i övrigt komme att gå tillbaka. Ett
sådant generellt omdöme torde icke kunna anses riktigt. Att jordägarens andelsrätt
ersättes med motsvarande andelsrätt för staten medför icke någon
rubbning i inmutarens rättsställning. Visserligen torde få antagas, att en
inmutare ej sällan skulle anse det för sig vara fördelaktigare, örn han hade
en privat jordägare än örn han hade staten till medintressent. Sålunda är det
ju tänkbart, att inmutaren i förra fallet har större utsikter att till billigt
pris förvärva ensamrätt till en värdefull mineralfyndighet än i senare fallet.
Och för vissa enskilda intressen kan det måhända även ur andra synpunkter
förefalla mindre bekvämt att få staten till medpart. Emellertid lära förhållandena
i nu berörda hänseenden vara ganska skiftande. Ofta nog torde
läget vara sådant, att det för inmutaren närmast måste framstå såsom en fördel
att staten inträder i företaget. Staten är ju dock — såsom socialiseringsnämnden
erinrat — en part, som bland annat har möjlighet att tillföra det
gemensamma företaget en säker och relativt billig kapitalinsats. Härtill kommer
att staten, genom att helt eller delvis eftergiva andelsrätten, har möjlighet
att, när så finnes önskvärt, medverka till konsolidering av ett företag,
som måhända under nuvarande förhållanden icke skulle ha tålt den belastning
som en jordägareandel kan utgöra, särskilt örn den övergått i enskilda spekulanters
händer.

Att en lagändring av den innebörd här åsyftas ej kan anses obehörigen
kringskära det enskilda företagarintresset torde ytterligare bekräftas av en
jämförelse med de tidigare lagförslag i vilka jordägarens andelsrätt blivit
bibehållen. Såsom redan i annat sammanhang blivit antytt skulle enligt
dessa förslag rättsläget komma att i ej oväsentlig mån förskjutas till inmutarens
nackdel. Här ma exempelvis erinras örn den av gruvlagstiftningssakkunniga
föreslagna bestämmelse, enligt vilken jordägare, som icke förklarade
sig inträda i företaget, likväl skulle vara berättigad till en årlig avgäld
uppgående till tjugufem procent av den nettovinst som under året uppkommit
å gruvföretaget i den mån det avsett jordägarens ägovälde. Det synes
otvivelaktigt, att en avgäld av denna art och omfattning, som icke skulle ha
motsvarats av någon produktiv insats från jordägarens sida, skulle ha inne -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

burit en avsevärd belastning för gruvföretaget. Någon motsvarande rätt till
avgäld skall däremot — enligt vad nu föreslås — icke tillkomma staten.
Även den möjlighet till ''passivt’ utnyttjande av en gruvandei, som föreligger
enligt nu gällande rätt och som från olika hall betecknats såsom en oegentlighet,
torde böra borttagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lärer det icke kunna antagas, att den
ifrågasatta andelsrätten för staten skall vålla något avbräck i den enskilda
letar- och företagarverksamheten. Betingelserna för denna bliva ingalunda sämre
utan snarare bättre än vad de för närvarande äro beträffande kronojord,
där inmutning är tillåten. En ytterligare stimulans för den enskilda malmletningen
torde åvägabringas, därest — såsom jag ämnar föreslå — det hittills
gällande förbudet mot inmutning å odisponerad kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län upphäves.

För att härefter övergå till de invändningar, som närmast blivit framställda
ur synpunkten av jordägarens intresse, ma först erinras, att andelsrätten för
jordägarna i gemen icke kan anses särskilt betydelsefull. Vad angår den
självägande bondebefolkningen i södra och mellersta delarna av landet är det
knappast antagligt, att dess ekonomiska intressen i nämnvärd grad skulle
kunna påverkas av den ifrågasatta reformen. Utsikterna till att framdeles
några fynd av betydenhet komma att göras inom dessa delar av landet äro i
och för sig icke särskilt stora. Och för varje enskild fastighetsägare torde
möjligheten att en gång i tiden förvärva jordägareandel i en brytvärd mineralfyndighet
i allmänhet vara så försvinnande liten, att den ej är att räkna med.
Vad Norrland angår kan det visserligen antagas, att enstaka malmupptäckter
och även givande sådana komma att göras å bondejord. Att genom sådana
lyckliga tillfälligheter vissa enskilda, under förutsättning av jordägareandelens
bibehållande, skulle kunna skörda ekonomisk vinst, lärer dock icke vara av
nämnvärd betydelse ur synpunkten av jordbrukarnas samfällda intressen. Erfarenheten
lärer för övrigt visa, att även vid upptäckt av brytvärd fyndighet
jordägaren ofta nog saknar möjlighet att utnyttja sin andelsrätt på sadant
sätt att någon större ekonomisk fördel därav uppkommer. Då det vanligen
ställer sig mycket svårt att på förhand bedöma värdet av en fyndighet och ett
aktivt deltagande i gruvbrytningen förutsätter förmåga att tillsläppa kapital
och mod att riskera detsamma, har jordägaren merendels ej annat val, än att
antingen avstå från begagnande av jordägareandelen eller att avyttra densamma
till inmutaren för den summa denne vill erbjuda. En kategori av
jordägare, som måhända har ett visst intresse av jordägareandelens bibehållande,
är de bolag som innehava stora delar av Norrlands skogsmarker. Emellertid
torde det varken ur gruvnäringens synpunkt vara erforderligt eller ur
social synpunkt önskvärt, att dessa bolag förvärva gruvrättigheter enbart pa
grund av sitt markägande. I den mån do genom egen malmletning medverka
till bergsbrukets utveckling synes inmutningsrätten utgöra tillräcklig belöning.

Borttagandet av jordägarens andelsrätt är särskilt motiverat med hänsyn
därtill, att jordägaren ej längre kun antagas i denna sin egenskap göra några

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

nämnvärda insatser till gruvnäringens fromma. Såsom socialiseringsnämnden
närmare utvecklat äro de reella faktorer, som en gång i tiden påkallat införandet
av jordägareandel, ej mer för handen. Malmletningens teknik har
undergått en fullständig omvälvning, och för uppspårande av de mineralförekomster
som ännu återstå att upptäcka torde jordägarens speciella lokalkännedom
knappast spela någon roll. I följd av handelns och kommunikationsväsendets
utveckling samt nya metoder för malmernas bearbetande har
gruvdriften blivit allt mindre beroende av det virke och bränsle som jordägaren
kunnat tillhandahålla fran elen gruvan närmast omgivande skogen.
Jordägarens viktiga uppgift i äldre tid, att tillsläppa erforderliga dragare och
transportredskap, har numera helt försvunnit. För anskaffande av nödigt kapital
till gruvföretaget lärer ej heller jordägarens medverkan under nutida förhallanden
vara mycket att räkna med. Att jordägarens insats beträffande
gruvnäringens utveckling numera måste anses obetydlig har ock bekräftats
eller lämnats obestritt i de flesta yttranden rörande förevarande fråga. Vad
en bergmästare anfört därom att jordägare i vissa delar av landet alltjämt i
ganska stor omfattning ägnade sig åt malmletning, för vilket ändamål även
särskilda andelsföreningar bildades, synes icke kunna rubba de skäl som
nyss anförts. En jordägare som pa egen hand bedriver malmletning uppträder
ju själv i egenskap av inmutare, och hans verksamhet i detta hänseende
behöver ingalunda vara inskränkt till den av honom ägda fastigheten. Även
efter jordägareandelens borttagande torde en malmupptäckt av större betydelse
hos ortsbefolkningen framkalla ett starkare intresse för malmletning.

Såsom ett särskilt skäl att bibehålla jordägareandelen har från vissa håll
framhållits, att en jordägare, som saknade nämnda förmån, lätt nog kunde bliva
benägen att pa olika sätt försvara malmletningen. Någon anledning till farhåga
i detta hänseende synes emellertid knappast föreligga. Såsom socialiseringsnämnden
erinrat lärer en jordägare alltid, oberoende av andelsrätten,
kunna påräkna ekonomisk fördel av att ett gruvföretag igångsättes på eller
invid hans markområde. Gruvdriften medför stigande markvärde samt bättre
avsättningsmöjligheter och priser för jordbrukets, ladugårdens och skogens
produkter. I detta sammanhang må även hänvisas till den ersättning för mark
samt för skada och intrång, vilken tillkommer jordägaren. Jag delar i princip
socialiseringsnämndens uppfattning att sagda ersättningsrätt lämpligen bör
utsträckas, så att jordägaren erhåller ersättning med fulla värdet och hälften
därutöver för mark som han avstår för gruvdrift liksom ock för skada eller
förlust som genom gruvdriften förorsakas hans egendom. En ytterligare förmån
torde beredas jordägaren genom de regler angående försvar av gruvrättighet,
vilka jag ämnar föreslå och till vilka jag återkommer i specialmotiveringen.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha, i likhet med
reservanterna inom socialiseringsnämnden, betraktat jordägareandelens borttagande
såsom ett ''obehörigt’ ingrepp i enskild äganderätt, ett ingrepp som
borde undvikas med hänsyn till samhällets intresse av rättsstatens upprätthållande.
Den motivering som framförts till stöd för dylika invändningar är av

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

något växlande innebörd. I ett par yttranden åberopas gängse teorier rörande
gruvrättens historiska utveckling. Det framhålles att äganderätten till
mineralen enligt nu gällande rätt principiellt tillkommer jordägaren samt att
jordägarens andelsrätt varit gällande i över tvåhundra år och sålunda ingått i
det allmänna rättsmedvetandet.

Den sålunda framförda kritiken synes i någon mån bottna i föreställningen
örn äganderätten såsom en oföränderlig institution, vilken så att säga står över
statens lagstiftande makt. Det torde knappast behöva framhållas att äganderätten
i likhet med andra rättsinstitut inrymmes i den av staten instiftade och
vidmakthållna rättsordningen och att dess närmare innehåll självfallet är underkastat
de växlingar som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt kan medföra.
Att statsmakterna vid en reglering av gruvrätten skulle vara principiellt
bundna av den nuvarande utformningen av jordägarens rättsliga ställning kan
uppenbarligen ej med fog göras gällande. Huruvida jordägarens befogenheter
böra förbliva orubbade eller undergå förändringar är en fråga som får bedömas
ur synpunkten av allmänt gagn. Att hänsyn till en viss bestående ordning
eller en viss historisk tradition kunna spela en roll vid en sådan bedömning
torde emellertid icke böra bestridas. Därför lärer den gamla tvistefrågan,
huruvida staten eller jordägaren principiellt bör betraktas såsom ägare till
mineralen — ehuru frågans lösning i ena eller andra riktningen ingalunda
kan sägas ha avgörande betydelse för utformningen av en ny gruvlagstiftning
■— förtjäna att i detta sammanhang något beröras.

Inom rättsvetenskapen har denna fråga varit föremål för mycket delade
meningar. Åtskilliga författare hävda den uppfattningen, att staten är ägare
till mineralen eller att i varje fall äganderätten till de mineral som kunna
bliva föremål för inmutning eller koncession är skild från äganderätten till
jorden. Andra författare anse däremot att äganderätten till mineralen tillkommer
jordägaren. Den oklarhet, som sålunda gjort sig gällande och som
även framträtt i det nu föreliggande lagstiftningsärendet, synes till stor del
kunna tillskrivas den omständigheten att själva problemställningen är ägnad
att vilseleda. Man har bland annat förmenat att i jorden befintliga mineral
såsom utgörande beståndsdelar av fastigheten också borde anses ingå i fastighetsägarens
egendom. Själva fastighetsbegreppet sådant det är i nyare lagstiftning
utformat kan synas stödja en sådan slutsats. Emellertid bör man särskilja
å ena sidan de regler som avse att angiva gränsen mellan fast och lös
egendom och i sådant syfte bestämma begreppet fastighet och å andra sidan
rättsgrundsatserna angående äganderättens innehåll, d. v. s. angående de olika
befogenheter som ingå i äganderätten. En fastighet omfattar ej allenast själva
jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra, utan jämväl — ehuru något uttryckligt lagstadgande
därom ej finnes — substantiella beståndsdelar av marken. Att mineralen
sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför
sig, berättigar emellertid icke i och för sig till den slutsatsen, att nämnda
äganderätt även innefattar en befogenhet att tillgodogöra sig mineralen.
Vilka befogenheter en jordägare har i avseende å olika slags na -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

turprodukter, som utgöra ''beståndsdelar’ i eller ''tillbehör till den fasta
egendomen — t. ex. växande träd, mineral, skogsbär, svamp — är icke
reglerat i 1895 års lag utan är ett helt fristående spörsmål. Rätten att förfoga
över mineral har i äldre tid tillkommit kronan såsom ett regale men genom
senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren.
Några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning återupplivar
kronans rätt, torde icke kunna påvisas. Förhållandet kan uttryckas
så, att de skäl, som vid en viss tidpunkt föranlett lagstiftaren att medgiva
jordägaren en särskild förmån i avseende å mineralens tillgodogörande,
numera befinnas väga mindre än de skäl som tala för kronans rätt. Det historiska
sammanhanget och det sätt varpå rättsreglerna utformats torde visa att
jordägarens andelsrätt är av regatt ursprung; den har icke ansetts utgöra ett
moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan har i gruvnäringens intresse
blivit tillerkänd jordägaren såsom en särskild förmån. Vid sådant förhållande
lärer påståendet om jordägarens principiella äganderätt till mineralen
desto mindre kunna betraktas såsom ett reellt skäl mot en lagändring, varigenom
jordägareandelen i gruva utbytes mot en kronoandel.

Någon avgörande vikt kan ej heller tilläggas den omständigheten i och för
sig, att regeln örn jordägarens andelsrätt i gruva varit gällande under en jämförelsevis
lång tidsperiod. Örn de sakliga grunder som en gång i tiden föranlett
uppställandet av nämnda rättsregel numera upphört eller väsentligen
avtagit i betydelse samt nya skäl tillkommit vilka tala för regelns upphävande,
kunna hänsyn till traditionen uppenbarligen icke få hindra genomförandet
av en reform. I detta sammanhang må erinras örn att i de flesta
främmande länder jordägaren icke åtnjuter någon lagligen fastslagen andelsrätt
i mineralfyndighet. Ej ens i Tyskland, där gruvlagstiftningen liksom i
vårt land sedan gammalt är byggd på inmutningssystem, har jordägaren någon
sådan rätt. Enligt tysk lag tillfaller nämligen gruvrätten inmutaren, och
jordägaren har allenast en rätt till ersättning för liden skada.

På grund av vad sålunda anförts är jag beredd tillstyrka att den jordägaren
tillkommande hälftenrätten ersättes med en motsvarande andelsrätt för
staten. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kunna ej anses påkalla att
mineralfyndigheter, vilka inmutats på grund av ansökan efter den nya lagens
ikraftträdande men vilka äro belägna å mark som av jordägaren förvärvats
före nämnda tidpunkt, skola följa reglerna i hittills gällande lag.
Då jordägarens andelsrätt teoretiskt sett ej kan anses uppkomma förrän i
samband med inmutningen, synes det bäst överensstämma med följdriktigheten,
att den prioritetsgrundande inmutningsansökningen får beteckna skiljepunkten
mellan tillämpningen av gammal och ny lag. Särskilt avseende
synes knappast böra fästas vid den omständigheten att förvärvet av fastigheten
kan anses ha medfört viss utsikt för jordägaren att på grund av en
eventuellt framdeles skeende malmupptäckt bliva delägare i gruva. Då det
emellertid ej får anses uteslutet, att en fastighet förvärvats med särskild tanke
på möjligheten att inom dess område inrymmes en mineralfyndighet, kan
det ur billighetssynpunkt vara motiverat att uppskjuta tidpunkten för la -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

gens ikraftträdande under så lång tid, som skäligen kan anses erforderlig
för efterforskningar i dylika fall.

Genom den föreslagna lagstiftningen aktualiseras frågan örn förvaltningen
av kronans gruvegendom. Beträffande denna fråga torde först få erinras
att riksdagen under en följd av år medgivit, att Kungl. Maj:t ägde åt
svenska medborgare, i den ordning Kungl. Maj :t bestämde, under en tid för
varje gång av högst tjugu år mot årlig avgift och under villkor i övrigt, som
det tillkomme Kungl. Maj :t att fastställa, upplåta begagnandet av kronan tillhörande
jordägareandelar i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelse,
att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till förnyad upplåtelse,
därest sådan ifrågakomme. Detta medgivande av riksdagen, som tidigare avsett
ett eller ett par år i sänder, gäller numera enligt beslut vid 1932 års riksdag
tills vidare.

I enlighet med riktlinjer, som angivits i propositionen nr 65 till 1923 års
riksdag, har Kungl. Maj :t i brev till kommerskollegium den 17 maj 1923 genomfört
vissa provisoriska åtgärder beträffande förvaltningen av kronans
gruvegendom. Ändamålet med dessa åtgärder har varit att i avbidan pa
ny gruvlagstiftning och därmed sammanhängande definitiva anordningar för
förvaltningens ordnande — åvägabringa största möjliga enhetlighet på ifrågavarande
förvaltningsområde. En närmare redogörelse för de vidtagna åtgärderna
och dessas samband med förberedelserna till en ny gruvlagstiftning
har lämnats i propositionen nr 208 till 1926 års riksdag.

Den sålunda genomförda provisoriska regleringen innebär att förvaltningen
av kronans gruvegendom i regel ankommer på kommerskollegium. Härvid
gäller emellertid den föreskriften, att örn fråga uppkommer, huruvida gruvegendomen
skall nyttiggöras genom utarrendering eller på annat sätt, kollegium
skall ha att med eget förslag underställa ärendet Kungl. Majlis prövning.
Vidare har gruvegendom i betydande omfattning direkt undantagits från kollega
förvaltning. Sålunda skola alla inmutningar, som av Sveriges geologiska
undersökning verkställts eller komma att verkställas för kronans räkning, intill
utmålsläggningen förvaltas av nämnda institution. Jordägareandelarna i
fyndigheter, som inmutats å kronojord inom andra län än Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, förvaltas av länsstyrelserna i enlighet med bestämmelser
i gruvestadgan, kungörelsen den 20 oktober 1899 örn begagnande av
kronans jordägareandel i gruva samt kungörelsen den 15 november 1907 med
föreskrifter i fråga örn bestämmandet å kronans sida av beloppet utav den arrendeavgift
som skall erläggas för kronans jordägareandel i gruva m. m.; länsstyrelsernas
förvaltningsbefogenhet är dock inskränkt till tiden för den första
arrendeupplåtelsen. Åtskilliga fyndigheter, som kronan förvärvat i samband
med 1907 och 1908 års malmfältsavtal, förvaltas av ett särskilt bolag, Mertainens
gruvaktiebolag. Slutligen har åt domänstyrelsen uppdragits att förvalta
en gruva, som av kronan förvärvats tillsammans med den mark varå
den är belägen.

Såsom vid den provisoriska regleringens tillkomst blivit förutsatt, torde

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet såvitt möjligt böra undanröjas
i samband med genomförandet av en ny gruvlagstiftning. En ytterligare anledning
att företaga en ny reglering är givetvis den, att den föreslagna lagstiftningen
i viss mån ställer ökade krav på den statliga förvaltningen, dels
därigenom, att omfattningen av kronans gruvegendom måste antagas komma
att växa snabbare än vad nu är fallet, och dels så tillvida, att kronans inträde
i ett gruvföretag måste föregås av en noggrann bedömning av såväl vinstutsikterna
som de med företaget förbundna riskerna.

Vid den sålunda förutsatta regleringen — vars utformning lärer ankomma
pa handelsministerns föredragning — torde böra eftersträvas att åtminstone
alla utmålslagda fyndigheter, som helt eller delvis tillhöra kronan, lämnas till
förvaltning av en och samma centrala ämbetsmyndighet. Åt denna myndighet
synes även böra uppdragas att representera kronan vid utmålsförrättningarna
och att bevaka kronans andelsrätt, därvid dock möjlighet torde böra beredas att
i tveksamma fall underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Det torde böra
ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande angående sättet för fyndighetens
respektive kronoandelens nyttiggörande och att godkänna eventuellt upprättade
förslag till avtal mellan kronan och inmutaren. I den mån från kronans
sida pakallas särskilda tillskott av kapital, lärer emellertid för Kungl.
Maj:ts ställningstagande till omförmälda frågor riksdagens beviljande av anslag
bliva avgörande.

Enär den föreslagna gruvlagstiftningen icke synes vara beroende av det sätt
på vilket förvaltningen av kronans gruvegendom närmare regleras men sagda
reglering å andra sidan är helt beroende av gruvlagstiftningens utformning,
synas skäl tala för att det jämförelsevis omfattande detaljarbetet med ändringar
i förvaltningssystemet får anstå, intill dess det visat sig, huruvida den
föreslagna lagstiftningen varder genomförd. Då den nya lagens ikraftträdande,
såsom i annat sammanhang förutsatts, torde böra uppskjutas någon tid,
lärer erforderligt rådrum för den organisatoriska regleringens genomförande
ej komma att saknas.»

Inom lagrådet avgåvos följande yttranden beträffande förslaget till gruvlag
i allmänhet.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Korsberg anförde: »Den

nuvarande svenska gruvlagstiftningen är byggd på inmutningsrätten
och jordägarens rätt till andel i gruvföretaget. Det remitterade förslaget bibehåller
den förra men låter den senare ersättas av en likartad rätt för kronan.

Inmutningsrätten har under sin nu mer än tvåhundraåriga tillvaro i vårt
land varit föremål för åtskilliga angrepp. Särskilt under senare hälften av
1800-talet ville det då starkt hävdade jordägareintresset däri finna ett obehörigt
intrång i den rätt till fastighetens mineraltillgångar, vilken tillkomme
jordägaren. I lagstiftningen kunde en dylik uppfattning dock icke göra sig
gällande. Likasom tillförne ansågs alltjämt den fria inmutningsrätten utgöra

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

en nödvändig betingelse för bergsbrukets utveckling. Enligt den åskådning,
som erhöll avgörandet, skulle en sådan utveckling äventyras, om den bleve
ställd i beroende av jordägarens initiativ, och denna näring skulle lida avbräck,
om den måste undvara inmutarnas insatser av arbete och kapital för
malmfyndigheters upptäckande och gruvrörelses bedrivande. Någon eftergift
för anspråken på en vidgad rätt för jordägaren ernåddes icke, och inmutningsrätten
kom att kvarstå som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse.
Så uppfattad blir frågan örn inmutningsrättens framtida bibehållande i lagstiftningen
oberörd av privaträttsliga synpunkter och kommer att helt bestämmas
av lämplighetsskäl. Kan samma ändamål uppnås pa annat och
bättre sätt, möter ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen någon betänklighet
av rättslig natur. Ansatser i dylik riktning hava icke saknats, såsom
när under senare tid inmutningsrätten partiellt eller temporärt upphävts
i fråga örn kronojord. Men erfarenheten synes icke hava manat till fortgående
på denna väg, ity att kronan, när den nu eftersträvar ökat inflytande på
gruvdriften i landet, icke i någon väsentlig mån är beredd att ens såsom
själv jordägare åtaga sig inmutarens uppgift.

Örn den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägarandelen i gruvföretag
hava från historiska och teoretiska utgångspunkter framställts skilda
uppfattningar. Med allt det intresse, dessa meningsstrider erbjuda såsom
ägnade att belysa en lång och växlande utveckling, kunna de dock näppeligen
utöva något egentligt inflytande pa den lagstiftningsfråga, som här ligger
före. Så till vida är gällande lag fullt klar, att med jordäganderätten följer
en rätt till fastighetens mineraltillgångar, låt vara starkt begränsad genom
de befogenheter vilka tillerkänts inmutaren. Väl synes vara ifrågasatt, att
denna rätt icke skulle hava den självständiga karaktär att den kan utövas
oberoende av att jordägaren själv verkställer inmutning, men detta spörsmål
torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Sådan den i verkligheten tillgodogöres,
har jordägarandelen ägt bestånd under så lång tid att även emot en
avlägsen rättshistorisk bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen
av ett ingrepp i obestridlig äganderätt. Härmed är tydligen icke sagt, att
ej en särskild på äganderätten grundad befogenhet skulle kunna, likasom
denna rätt i övrigt, på lagstiftningens väg underkastas förändring. Föredragande
departementschefen har i anledning av vissa invändningar emot förslagets
ståndpunkt ansett sig böra framföra några allmänna uttalanden örn
äganderättens beroende av statens lagstiftande makt. Knappast kan vara av
nöden att här närmare utveckla, hurusom en obenägenhet att i denna del biträda
förslaget icke behöver hava sin grund i föreställningar om att äganderätten
skulle vara under alla förhållanden orubblig. Frågan må, såsom departementschefen
yttrat, bedömas ur synpunkten av allmänt gagn. Vid ett
sådant bedömande måste dock på övertygande sätt vara ådagalagt, att verkliga
och betydande samhällsintressen med nödvändighet kräva att äganderätten
får vika och att det ökade statliga inflytande på landets gruvrörelse, vilket
viii bör betraktas såsom det här föreliggande huvudsakliga syftemålet,
icke kan vinnas utan tillitande av en dylik lagstiftningsåtgärd. Att röran -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

de den allmänna nyttan av den ifrågasatta förändringen vitt skilda meningar
stå emot varandra, har framgått av den omfattande utredning, som föreligger
i ärendet. Den, vilken det åligger att uttala sitt omdöme örn lagförslagets
innehåll och genomförande, har att väga de å ömse sidor med stor grundlighet
förebragta skälen. För vår del måste vi — i likhet med d,e båda sakkunnigdelegationer,
som behandlat frågan, med reservanterna inom socialiseringsnämnden
samt med åtskilliga ämbetsmyndigheter och andra, vilka yttrat
sig i ärendet — anse jordägarens andelsrätt böra bibehållas i en ny gruvlagstiftning.

Nyss har framhållits, att inmutningsrättens upptagande i den nya lagstiftningen
blir att betrakta såsom en lämplighetsfråga. Det praktiskt ekonomiska
syfte man härmed vill tillgodose kräver emellertid, att åt inmutaren beredes
en ställning, som kan antagas fullt motsvara hans uppgift. Även om
förslaget icke med avseende å inmutningsrättens eget innehåll erbjuder något
synnerligt nytt, blir dock i verkligheten inmutarens ställning ej oväsentligt
förändrad. Förhållandet mellan inmutaren och den enskilde jordägaren torde
i allmänhet hava utan svårighet ordnats på överenskommelsens väg, ofta genom
den för dem båda lämpligaste lösningen att inmutaren med äganderätt
förvärvat det för gruvan erforderliga markområdet. Där de båda enligt lagens
regler taga del i företaget, sammanhållas de av det gemensamma intresset
i fördel och risk. Såsom jordägare torde hittills kronan knappast i någon
större utsträckning hava gjort annat bruk av sin rätt än att kronan av
inmutaren uppburit en avgäld eller arrendeavgift. Det ligger i sakens natur,
att örn kronan begagnar sig av den nu avsedda rättigheten att, oberoende av
jordäganderätt och i stället för den private jordägaren, inträda i varje nytt
gruvföretag, inmutaren kommer att intaga en ej obetydligt svagare ställning.
Men även det sätt, varpå kronans befogenheter anges i förslaget, sy-,
nes i viss mån ägnat att för inmutaren medföra större olägenhet än som med
nödvändighet måste följa av det nya systemet. Sålunda kan kronan under
längre tid än som för närvarande står jordägaren öppen förhålla sig helt avvaktande
till frågan örn inträde i företaget. Detta innebär, att på inmutaren
lägges en ökad risk, och denna växer med ovissheten örn arten av kronans
framtida ingripande i företaget och dess skötsel. Visserligen vore det sannolikt
ogörligt att söka i en gruvlags paragrafer återge ens allmänna grundlinjer
för förvaltningen av kronoandelen, och än mindre kunna några detaljer
i detta hänseende där finna plats. Men det vill dock synas som örn en klarare
insikt örn vad härutinnan är att vänta borde tillhöra de nödvändiga förutsättningarna
för att kunna med någon säkerhet beräkna den nya lagstiftningens
verkningar. I detta avseende kan av förslaget åtföljande uttalanden
knappast hämtas närmare ledning än att kronan håller skilda möjligheter
öppna.

Vi tillstyrka alltså, att förslaget underkastas sådan omarbetning, som föranledes
av att jordägarandelen bibehålies och att bestämmelserna örn kronoandel
utgå. Då den lösning som gives åt detta spörsmål har vidsträckt återverkan
på skilda delar av förslaget, kunna de ändringar, vilka påkallas av

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

den nu gjorda hemställan, icke i detta sammanhang närmare behandlas. Den
granskning, som nu kan företagas, torde i det stora hela få hänföra sig tall
förslaget sådant det föreligger nied utgångspunkt från den i remissprotokollet
angivna uppfattningen i här berörda huvudfråga.»

Justitierådet Sandström yttrade:

»Jag är i stort sett ense med lagrådets övriga ledamöter och anser mig —
oaktat frågan icke har avgörande betydelse — endast böra i korthet, i anslutning
till deras yttrande, angiva min uppfattning angående grunden till den
andelsrätt i gruvföretag som enligt gruvestadgan tillkommer jordägaren.

Spörsmålet sammanhänger nära med frågan huruvida gruvestadgan principiellt
uppställer inmutning såsom nödvändig förutsättning även för jordägarens
rätt till försöksarbete och mineralbrytning beträffande inmutningsbar
fyndighet eller örn en s. k. prekär gruvrätt tillkommer jordägaren.

Det starkaste stödet för den uppfattning, vilken förnekar tillvaron av en
jordägaren tillkommande prekär gruvrätt, hämtas i ordalagen i 4 § gruvestadgan,
som föreskriver att »den, som vill å egen eller annans grund med
arbete belägga och sig tillgodogöra någon till inmutning lovgiven mineralanledning,
skall därom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning». Alltför
stor betydelse synes emellertid ej böra tillmätas dessa ordalag. Man torde
hava saknat anledning att i detta sammanhang uppmärksamma annan gruvrätt
än den som varit av praktisk betydelse. En avsikt att genom stadgandet
utesluta den praktiskt sett betydelselösa gruvdrift, som kunde tänkas
utövad av jordägaren utan inmutning, skulle närmast ha inneburit att man
velat markera tillvaron av en regalrätt (jfr förslagets ståndpunkt i denna
fråga), en vid tidpunkten för tillkomsten av stadgandet eller dess tidigare
förebild i 1855 års gruvestadga föga sannolik eventualitet.

Till stöd för den uppfattning, som hävdar tillvaron av jordägarens prekära
gruvrätt, hava åberopats ett flertal skäl (jfr Hammarskjöld, Örn gruvregal
och gruvegendom i allmänhet enligt svensk rätt). Vart och ett av dessa ma,
taget för sig, icke synas väga alltför tungt såsom bevis. Sammantagna giva
de dock den övertygelsen att antagandet örn jordägarens prekära gruvrätt
bättre överensstämmer med gruvlagstiftningens bestämmelser i allmänhet än
den motsatta uppfattningen. Av dessa skäl skola här endast nämnas jämte
det förhållandet att gruvestadgan saknar straffbestämmelser för det fall att
jordägaren bearbetar mineralfyndighet utan inmutning och att jordägaren sålunda
kan opåtalt företaga sådant arbete — också den omständigheten att gruvestadgan
(10 §) i fråga om mineralbrytning i förverkad gruva tydligen utpekar
jordägaren -— och ingen annan -—- såsom malsägare. I denna malsägarrätt torde
få antagas ingå rätten att fordra utbekommande av det brutna eller värdet
därav. I båda de nämnda avseendena har gruvestadgan haft betydligt större
anledning att taga ställning till det behandlade spörsmålet än då det gällt utformandet
av regeln angående ansökning örn mutsedel.

Den historiska utvecklingen på gruvrättens område synes mig dessutom utvisa
att den rätt, som vid rcgalrättens tillbakaträngande tillerkänts jordägaren

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

och så småningom tagit fastare form, måste ses mindre såsom en i gruvnäringens
intresse honom tillerkänd särskild förmån än såsom en eftergift för
hans på äganderätten grundade anspråk på rätt att tillgodogöra sig de i haus
jord befintliga mineralerna.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke ansluta mig till den av föredragande
departementschefen i hans yttrande till remissprotokollet framförda
meningen att jordägarens andelsrätt icke utgör ett moment i själva äganderätten.
Enligt min uppfattning måste den, trots den särskilda konstruktion den
för att anslutas till inmutningsrätten erhållit, anses utgöra en i äganderätten
ingående befogenhet, principiellt likställd med jordägarens befogenhet att tillgodogöra
sig andra beståndsdelar av fastigheten.»

Vid anmälan i statsråd den 4 januari 1938 av lagrådets utlåtande anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Westman, bl. a. följande:

»Lagrådet har tillstyrkt att en ny gruvlagstiftning, såsom föreliggande förslag
till gruvlag innebär, grundas på inmutningssystem. Däremot har lagrådet
icke ansett sig kunna biträda förslaget, i vad det avser att jordägarens
andelsrätt ersättes av en motsvarande andelsrätt för kronan.

I anslutning till den sistnämnda huvudpunkten lia inom lagrådet gjorts
vissa uttalanden angående den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägareandelen
i gruvföretag. Ehuru jag i likhet med såväl min företrädare i
ämbetet som lagrådet icke överskattar det inflytande, som hithörande teoretiska
synpunkter böra utöva på den föreliggande lagstiftningsfrågan, torde
jag likväl, med anledning av vad som förekommit inom lagrådet, få tillkännagiva
min uppfattning angående de särskilda spörsmål som blivit vidrörda.

Jordägarens rätt i gruvföretag utbildades redan under den tid, då landets
mineraltillgångar ostridigt voro att anse såsom kronans tillhörighet. Sagda
rätt hade sålunda icke sin grund i allmänna rättsgrundsatser rörande jordäganderättens
innehåll utan hade från början sitt stöd i uttryckliga medgivanden från
statsmakternas sida i gruvförfattningarna. Denna rättstekniska anordning bibehölls
vid de tid efter annan genomförda reformerna av gruvlagstiftningen och
kvarstår principiellt oförändrad ännu i dag. Sådan andelsrätten nu föreligger
avviker den starkt från de befogenheter, som i skilda hänseenden tillkomma
en jordägare med avseende å den honom tillhöriga fastigheten. Jordägareandelen
är för sin tillkomst beroende av anmälan inom viss tid. • Den kan,
även där den kommit till praktisk användning, under vissa förutsättningar
förverkas till den eller dem, som jämte jordägaren deltaga i gruvrörelsen. Den
har, även i jordägarens hand, karaktär av lös egendom. Den omfattas icke av
lagfarts- eller inteckningsbeslut rörande fastigheten. Och den kan, utan att
härför erfordras särskilda formaliteter med hänsyn till blivande ägare av
fastigheten, fritt omsättas i handeln utan varje samband med äganderätten till
jorden. I betraktande av nu anförda omständigheter finner jag mig kunna
dela den av min företrädare i ämbetet uttalade meningen, att jordägarens andelsrätt
icke bör fattas såsom ett moment i själva jordäganderätten.

Vad en ledamot av lagrådet anfört därom, att enligt gällande lag inmutning

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

icke skulle utgöra en nödvändig förutsättning för jordägarens rätt att tillgodogöra
sig inmutningsbara mineral eller att nied andra ord en s. k. prekär gruvrätt
skulle tillkomma jordägaren, kan jag icke finna övertygande. Den praktiskt
sett betydelselösa lucka i lagen, som kan sägas föreligga i så måtto, att
straffpåföljd saknas för det fall att jordägaren utan inmutning bearbetar en
inom fastigheten befintlig, inmutningsbar mineralfyndighet, lärer icke, vid
bedömandet av gruvestadgans principiella ståndpunkt, utgöra något verkligt
stöd för åsikten örn en jordägaren tillkommande rättighet att företaga dylik
gruvbrytning, en åsikt som, på sätt i remissprotokollet nämnts, direkt strider
mot ordalydelsen i 4 § gruvestadgan. Att i jordägarens målsäganderätt vid
vissa fall av olovlig brytning av inmutningsbara mineral även skulle innefattas
ett anspråk på utbekommande av det brutna eller värdet därav är endast
ett antagande, för vilket ej heller något känt rättsfall torde kunna åberopas
såsom stöd. Härmed är likväl ej sagt, att en dylik skadeståndsberäkning,
därest fråga därom någon gång skulle uppkomma, vore utesluten, ty
uppenbarligen kunna i ett dylikt fall vissa praktiska hänsyn och andra omständigheter
spela en roll. Vilken mening man än må hysa beträffande sistnämnda
spörsmål, torde man likväl få utgå från att stadgandet i 4 § gruvestadgan,
även såvitt nu är i fråga, motsvarar vad lagstiftaren avsett. Härvidlag
torde det vara tillräckligt att hänvisa därtill, att den med inmutningssystemet
förbundna proceduren bereder offentlig myndighet den kännedom
örn gruvföretagets tillvaro, som möjliggör utövandet av den i 6 kap. gruvestadgan
föreskrivna tillsynen. Riktigheten av den åsikt till vilken jag här
anslutit mig bestyrkes ytterligare av bestämmelsen i 48 § andra stycket
gruvestadgan, där det i fråga om sönad gruvanläggning stadgas, att de i gruvan
befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader skola utan
lösen tillfalla den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.
Denna bestämmelse torde visa, att lagstiftaren utgått från att jordägaren icke
utan inmutning har rätt att bearbeta en sönad gruva.

Att spörsmålet örn den s. k. prekära gruvrätten överhuvudtaget kommit att
spela en roll, sammanhänger med vissa, efter gruvestadgans tillkomst gjorda
försök att teoretiskt förklara förhållandet mellan gruvrätten samt fastighetsbegreppet,
sådant detta i senare tid kommit att uppfattas. Värdet av konstruktioner,
avsedda att belysa den positiva rättens innebörd, är naturligen
beroende av i vad mån desamma verkligen låta sig förena med lagreglernas
innehåll. Såsom förut antytts har jag funnit den teoretiska uppfattning, varåt
i remissprotokollet givits uttryck, ur denna synpunkt vara väl grundad.
Emellertid har lagrådet — utan att dock dess flesta ledamöter direkt bestritt
riktigheten av den i remissprotokollet förekommande utläggningen i ämnet —
ansett sig böra uttala, att jordägareandelen, sådan den i verkligheten tillgodogöres,
ägt bestånd under så lång tid, att även emot en avlägsen rättshistorisk
bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp
i obestridlig äganderätt.

Med anledning av detta uttryckssätt torde till förebyggande av missförstånd
få understrykas, att jordägareandelens avskaffande icke innebär in Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 24. 3

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

kräktande på någon redan existerande, välförvärvad rättighet; vad som avskaffas
är endast den rättsregel på grund varav nya jordägareandelar skulle
kunna uppkomma i följd av framtida inmutningar. Att jordägareandelens
borttagande icke kan anses som ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten
har även framhållits i det yttrande, som vid granskningen i högsta
domstolen av 1908 års förslag till en reform av gruvlagstiftningen avgivits
av dåvarande justitieradet friherre Marks von Wurtemberg och vilket
återgivits i remissprotokollet. Även i övrigt innehåller detta yttrande synpunkter
som i förevarande sammanhang förtjäna beaktande. Sålunda torde
enligt den mening, som däri uttalats, vägande skäl icke kunna anföras till
förmån för en rättsregel om jordägareandel, vilken gör det möjligt för en enskild
fastighetsägare att utan någon särskild produktiv insats och av en ren
tillfällighet komma i besittning av naturtillgångar i värde mångdubbelt överstigande
det normala priset på fastigheten.

Såsom framgår av det förut anförda är jordägareandelens avskaffande en
åtgärd som icke berör jordäganderättens innehåll. Jag kan ej medgiva riktigheten
av de farhågor beträffande reformens konsekvenser med avseende
å jordäganderättens upprätthållande, vilka uttalats av järnkontoret i en promemoria,
som järnkontoret utöver sitt tidigare yttrande ingivit till justitiedepartementet
efter remissen till lagrådet och som tillhandahållits lagrådet vid
dess granskning.

De jordägarens intressen vilka grunda sig å jordäganderätten äro i det nu
föreliggande förslaget erkända och tillgodosedda. Förslaget innebär sålunda
att ersättningen till jordägaren för mark som avstås för gruvdrift samt för
skada eller förlust som förorsakas genom gruvdriften ökas, så att gottgörelse
skall utgå med fulla värdet och hälften därutöver. Jämväl de föreslagna nya
reglerna örn avgift för försvar av gruvrätt komma att verka till fördel för jordägaren,
i det att andel i försvarsavgift kommer att tillfalla honom i betydligt
större utsträckning än vad för närvarande är fallet.

För att övergå till den sida av saken, som enligt lagrådets mening har den
utslagsgivande betydelsen, så ha i remissprotokollet, såsom lagrådet funnit,
med stor grundlighet förebragts de skäl, som tala för ett stärkande av
det allmännas inflytande inom gruvnäringen. Lagrådet har icke bestritt att
dessa skäl förefinnas men synes ha ansett, att desamma icke uppväga de befarade
olägenheterna av den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Vad lagrådet
härom anfört torde knappast innefatta någon synpunkt, som förut i ärendet
lämnats obeaktad. Även örn en inmutare i vissa fall skulle anse det vara
fördelaktigare, örn han hade en privat jordägare än örn han hade staten till
medintressent, kunna å andra sidan tänkas fall, där just kompanjonskapet med
staten kan visa sig värdefullt för inmutaren. Någon verklig olägenhet torde
i praktiken knappast behöva följa därav, att för staten beredes möjlighet att
före inträdet i gruvföretaget avvakta resultatet av en provbrytning. Den
respittid, som enligt förslaget skall åtnjutas av staten beträffande dess ställningstagande
till fragan örn inträde i företaget, är ej längre än den, som de
sakkunniga föreslagit med avseende å begagnande av jordägareandel. Att
staten, liksom för närvarande jordägaren, bör hava fria händer att utnyttja

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

andelsrätten på sätt som i det. särskilda fallet synes mest ändamålsenligt, torde
vara tydligt. För de skilda möjligheter, som härvidlag kunna ifrågakomma,
har i remissprotokollet lämnats redogörelse.

Då övriga invändningar, som blivit framställda mot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden,
redan blivit bemötta i remissprotokollet på ett sätt som
förefaller uttömmande och övertygande, torde anledning saknas att ånyo allsidigt
belysa hithörande förhållanden. Jag delar uppfattningen att förslagets
genomförande icke föranleder något avbräck i den enskilda företagsamheten
på gruvnäringens område. Att jordägareandelens borttagande ej
kommer att verka till skada för jordbrukets intressen har påvisats i remissprotokollet.
Det torde kunna tilläggas att borttagandet av den möjlighet
till jordspekulation, vartill den nuvarande regeln örn jordägareandel kan giva
upphov, utgör en vinst ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Slutligen må erinras därom, att under hela den tid av omkring tre decennier,
som förflutit sedan arbetet med en allmän revision av gruvlagstiftningen
första gången upptogs, uppgiften städse varit att bereda det allmänna en
starkare ställning än som följer av vår numera i åtskilliga stycken föråldrade
gruvestadga. Olika förslag ha i detta syfte blivit framställda, däribland även
sådana vilka utgått från jordägareandelens bibehållande. Lagrådet har —
utan att dock förorda de grundlinjer enligt vilka dessa äldre förslag sökt lösa
den nämnda uppgiften — ansett förslaget böra underkastas sådan omarbetning,
som föranledes av att jordägareandelen bibehålies och att bestämmelserna örn
kronoandel utgå. På vad sätt önskemålet att bereda det allmänna en starkare
ställning skulle från den av lagrådet angivna utgångspunkten kunna vinnas,
därom lämnar lagrådets utlåtande icke någon antydan.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna anledning att detta lagstiftningsärende
ånyo uppskjutes. Lagrådets ställningstagande i den nu berörda
huvudfrågan — vilken närmast är att bedöma från närings- och socialpolitisk
synvinkel — synes mig icke böra föranleda ett övergivande av förslagets
ståndpunkt.» .. • -,

Utskottets yttrande.

En av huvudprinciperna i vår nuvarande gruvlagstiftning är att upptäckaren
av en mineralfyndighet har en omedelbart på lagen grundad rätt att få
för egen räkning undersöka och bearbeta fyndigheten. Denna rätt förutsätter
visserligen iakttagande av bestämda former — i främsta rummet sökande
av inmutning — och den är så till vida begränsad, att lagen medgiver jordägaren
att i gruvföretaget njuta andel med hälften. Emellertid kan sagda
rätt icke åsidosättas genom ett administrativt förfogande från statens sida.

Detta inmutnings sy stern, som tillämpats i vårt land sedan århundraden tillbaka,
lärer i det stora hela vara väl ägnat att stimulera till eftersökande av
nya fyndigheter. Emellertid torde erfarenheten giva vid handen att systemet,
sådant detsamma utformats i 1884 års gruvestadga, även kan medföra
betydande nackdelar i form av osund spekulation, okontrollerad exploatering
samt bristande hänsyn till de sociala behov som gruvdriften aktualiserar. Dy -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

lika uppkomna missförhållanden, i förening med de risker för framtiden som,
enligt vad erfarenheten från skilda länder visar, kunna inträda i följd av bristande
samhällelig kontroll över mineralfyndigheternas utnyttjande, Ira utgjort
en anledning till de reformsträvanden, som framkommit på detta område och
vilka i främsta rummet åsyftat att tillvarataga det allmännas intressen inom
gruvnäringen. Härvid har även den synpunkten med styrka gjort sig gällande,
att vinsterna från dessa naturrikedomar borde i större omfattning än
hittills komma hela landet till godo.

I syfte att lösa dessa spörsmål har ofta framställts till övervägande, huruvida
icke den nuvarande ordningen med inmutningsrätt borde helt avskaffas
och ersättas med ett koncessionssystem. Genom en dylik anordning skulle staten
erhålla befogenhet att efter fri prövning meddela gruvrätten till den företagare,
som med hänsyn till omständigheterna syntes vara den bäst skickade
att utnyttja fyndigheten. Vid fastställandet av koncessionsvillkoren skulle
staten, alltefter det särskilda fallets beskaffenhet, kunna tillgodose allmänna
intressen av varjehanda slag. Genom den föreliggande motionen 1: 234 har
yrkande örn införande av koncessionssystem ånyo framkommit.

Valet mellan inmutnings- och koncessionssystem synes i hög grad beroende
därav, vilken vikt man vill tillerkänna den av enskilda bedrivna malmletningen.
Då koncessionssystemet icke medgiver upptäckaren en ovillkorlig rätt att
bearbeta den funna mineraltillgången, kan detta system uppenbarligen icke
i samma grad som den fria inmutningsrätten uppmuntra till eftersökande av
nya fyndigheter. Motionärens förordande av koncessionssystemet står sålunda
i nära samband med det i motionen likaledes framställda yrkandet, att den av
staten bedrivna malmletningen borde privilegieras och att privat upptäckarverksamhet
icke borde tillåtas annat än i särskilda fall.

Utskottet anser att en så fullständig kännedom som möjligt örn vilka mineraltillgångar
vårt land inrymmer är ett beaktansvärt samhällsintresse och
att en sådan kännedom — långt ifrån att behöva åtföljas av ett oekonomiskt
förslösande av dessa tillgångar — fastmera utgör en viktig förutsättning
såväl för en på längre sikt bedriven planmässig malmhushållning som för en
rationell inriktning av utvecklingen inom kommunikationsväsen och näringsliv
i övrigt. Av vad i ärendet framkommit drager utskottet ytterligare den slutsatsen,
att staten åtminstone för närvarande icke är beredd att riskera de
ansenliga kapitalbelopp, vilka särskilt med hänsyn till de speciella naturbetingelserna
i vårt land skulle erfordras för att tillräckligt effektivt ersätta
den privata upptäckarverksamheten med statlig malmletning. Under sådana
förhållanden vill utskottet uttala sin anslutning till den grundtanken — som
kommit till uttryck i såväl äldre förslag som den föreliggande propositionen
•—■ att tillgodoseendet av det allmännas intressen inom gruvnäringen bör ske
med bibehållande av själva inmutningsprincipen.

Propositionen söker lösa den sålunda förelagda uppgiften väsentligen därigenom,
att kronan berättigas till delaktighet i de fyndigheter som framdeles
inmutas, oberoende av huruvida dessa äro belägna å kronojord eller enskild
jord. Utskottet delar uppfattningen, att på denna väg åtskilliga av de fördelar
kunna uppnås, som man avsett att vinna genom införande av koncessions -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

system. Då kronan enligt förslaget skall åtnjuta lika stor andel i fyndigheten
som inmutaren måste det nämligen antagas, att kronan blir i tillfälle att med
inmutaren ingå sådant avtal angående fyndighetens nyttiggörande, som väsentligen
tillgodoser icke blott kronans rent privatekonomiska intresse utan
även andra samhälleliga önskemål, såsom exempelvis reserverande av malm
för särskilda ändamål, sociala välfärdsanordningar för arbetarna samt åtgärder
till stöd för vederbörande kommun när driften nedlägges. Dylika syften
torde i allmänhet kunna uppnås oberoende av den form kronans delaktighet
i företaget iklädes, örn detta konstitueras såsom aktiebolag eller örn kronoandelen
— såsom kan antagas bliva regel vid fyndigheter av mindre betydelse
-— utarrenderas till inmutaren. Det torde även kunna förutses att kronan
understundom skall finna med sin fördel förenligt att genom köp av inmutarens
andel förvärva ensamrätt till viss fyndighet eller att avtalsvis förbehålla
sig sådan framtida inlösningsrätt, som i det särskilda fallet kan befinnas
lämplig.

Utskottet finner den föreslagna anordningen vara förenad särskilt med den
fördelen, att den möjliggör en smidig tillämpning, därvid all hänsyn kan tagas
till fyndigheternas storlek, beskaffenhet och värde samt till de skilda betingelser
i övrigt varunder olika gruvföretag arbeta. I de föreliggande motioner,
vari hemställts örn avslag å propositionen, bar antytts att andra utvägar än
den föreslagna skulle finnas för tillgodoseende av det allmännas intressen inom
gruvnäringen. Utan att vilja förneka detta får utskottet likväl erinra att
gjorda försök att lösa ifrågavarande problem genom särskilda detaljbestämmelser
i gruvlagen icke visat sig utfalla tillfredsställande. Vad beträffar möjligheten
för staten att vid sidan av gruvlagstiftningen genom speciella föreskrifter
av handels- eller socialpolitisk natur hävda det allmännas intressen
i vissa uppkommande situationer, så torde denna möjlighet -— vilken givetvis
kvarstår oberoende av förslagets genomförande — icke kunna ersätta de fördelar
som stå att vinna genom kronans delaktighet i gruvföretagen. Dylika
speciella föreskrifter kunna vara svåra att anpassa efter de växlande förhållandena
och framstå lätt såsom ett besvärande tvång vid näringens utövande.

Med avseende å den tidrymd, inom vilken kronan har att anmäla sig till
begagnande av kronoandel, anser utskottet sig icke böra förorda avvikelse
från den i förslaget intagna ståndpunkten, att kronan skall kunna avvakta resultatet
av en regelbunden brytning under sex månader och att anmälan alltid
skall kunna ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen
avslutats. Den ovillkorliga rätt till hälftenandel i fyndigheten,
som enligt förslaget skall tillkomma inmutaren, vore näppeligen motiverad, örn
icke denne hade att bära de risker, som kunna vara förenade med hans ställning
såsom initiativtagare och pioniär. Då det undersökningsarbete som bedrives
före utmålsläggningen icke lärer vara tillräckligt för att skapa någon
säker kännedom örn fyndighetens brytvärdhet, synes det principiellt böra åvila
inmutaren att genom igångsättande av verklig gruvdrift åstadkomma ett mera
påtagligt bevis härom. Enligt utskottets tanke bör det icke möta någon större
svårighet för inmutaren att före gruvdriftens början kalkylera, dels med att
kronan icke inträder i företaget, i vilket fall gruvrättcn tillfaller inmutaren

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

ensam, och dels med det motsatta alternativet, av vilket följer att kronan i förhållande
till sin andel gottgör inmutaren för dennes anläggningskostnader.
Då i sistnämnda fall kronan har att ersätta inmutaren jämväl för sådana efter
utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten som äro nödiga eller nyttiga
för fortsatt gruvdrift, måste det antagas att kronan icke utan tvingande
skäl utnyttjar hela den respittid som lagen medgiver.

De bestämmelser i förslagets 8 kap., som avse att reglera förhållandet mellan
inmutaren och kronan, innan dessa ännu träffat någon uppgörelse angående
formen och sättet för fyndighetens utnyttjande, innebära icke, såsom i viss
mån är fallet med motsvarande regler enligt gällande rätt, ett obehörigt gynnande
av den part, sorn vill förhålla sig passiv och förskaffa sig vinstmöjlighet
utan att taga någon risk. Utskottet finner dessa bestämmelser vara ändamålsenliga.
Då desamma allenast äro av subsidiär beskaffenhet och i praktiken
torde få sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunna bidraga till att
fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar, kan utskottet icke
tillstyrka det i motionen I: 233 framställda yrkandet örn mera preciserade regler
för kronans deltagande i brytningen. Med anledning av vad motionärerna,
anfört torde få erinras, att frågor örn anslag till anläggningar för gruvdriften
bliva att bedöma enligt de särskilda reglerna i 63 § och att utgången av sådana
frågor icke är beroende av lottning.

Den föreslagna principen örn kronoandel medför icke såsom konsekvens att
staten behöver såsom självständig företagare bedriva gruvbrytning omedelbart
för egen räkning. På sätt i förslagets motivering utvecklats torde det emellertid
ur skilda synpunkter vara påkallat att undanröja den brist på enhetlighet,
som kännetecknar den nuvarande förvaltningen av kronans gruvegendom.
Mot de riktlinjer för en reform härutinnan, vilka angivits av departementschefen,
har utskottet ej något att invända. Utskottet finner emellertid det i
motionerna I: 232 och II: 352 uttalade önskemålet örn ett särhållande av statens
funktioner, å ena sidan såsom överhet och lagstiftare och å andra sidan
såsom privatekonomisk intressent i gruvrörelsen, förtjäna att beaktas vid den
administrativa reglering, som avses skola företagas.

Införandet av principen örn kronoandel har enligt förslaget möjliggjorts genom
att den andelsrätt, som för närvarande tillkommer jordägaren, ej avses
skola upptagas i den nya lagstiftningen. I överensstämmelse med uppfattningen
att en sådan förändring ej gör intrång i någon redan existerande välförvärvad
rättighet tillerkänner förslaget icke jordägaren kompensation motsvarande
den fördel, som begagnandet av jordägareandel skulle ha medfört för
honom i ett givet fall. Å andra sidan lärer den i förslaget vidtagna anordningen,
att varje utmål skall årligen försvaras med viss avgift, varav jordägaren
bekommer hälften, verka till förmån särskilt för de jordägare, på vilkas mark
utmål läggas, ehuru utsikterna för upptagande av gruvdrift te sig ovissa.
Jämväl den enligt förslaget med femtio procent ökade ersättningen för mark
som avstås för gruvdrift samt för skada eller förlust som förorsakas genom
gruvdriften torde i vissa fall innebära en icke oväsentlig förmån för jordägaren.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

När det gäller att bedöma, vilken ställning inom gruvlagstiftningen bör
tillerkännas jordägaren, synes emellertid avseende få fästas därvid, att mineralen
såsom beståndsdelar av marken inrymmas i jordägarens ägovälde, en omständighet
som redan i och för sig giver jordägaren möjlighet att — örn än i annan
form än genom idkande av verklig gruvdrift — utnyttja den substans vari
mineralen ingå. Härtill kommer att principen örn jordägareandel upprätthållits
under en jämförelsevis lång tidsperiod. Ehuru det ej kan förnekas, att jordägareandelen
i det stora flertalet fall antingen icke begagnas eller ock medför
en allenast obetydlig vinst, torde med hänsyn till nyssberörda förhållanden
förslaget i viss utsträckning böra jämkas till jordägarens förmån. Utskottet
Ilar härvidlag ansett sig böra förorda den lösning, som föreslagits i motionerna
I: 235 och II: 353 och som innebär att jordägaren — på sätt jämväl föreskrivits
i 1886 års stenkolslag — tillförsäkras viss rätt till andel i avkastningen
av varje gruvföretag å hans mark. Såsom motionärerna erinrat skulle med en
sådan anordning jordägaren icke bliva lottlös ens i de fall, där han enligt nuvarande
ordning, på grund av de med gruvrörelse förenade riskerna eller av
andra skäl, icke kan utnyttja sin andelsrätt och således blir utan varje ekonomiskt
utbyte av företaget.

Utskottet anser det av praktiska skäl lämpligt att ifrågavarande rätt för
jordägaren utformas såsom en bruttoavgäld. I fråga om avgäldens storlek
erbjuda sig jämförelsepunkter i nu gällande författningar. Avgälden skall
enligt stenkolslagen -— bortsett från visst avdrag — motsvara värdet av en
sjuttiofemtedel av de stenkol och i sammanhang därmed förekommande eldfasta
leror vilka å koncessionsområdet vinnas och i dagen uppfordras. Enligt
17 § gruvestadgan är den avgäld, som utgår till kronan för det fall kronan ej
begagnar sin jordägareandel, likaledes bestämd till sjuttiofemtedelen av värdet
av alla de inmutningsbara ämnen, som under året brutits och uppfordrats. Systemet
med avgäld har emellertid sin största användning vid utarrendering av
kronans jordägareandelar i gruvor. Enligt kungörelsen den 20 oktober 1899 om
begagnande av kronans jordägareandel i gruva skall arrendeavgiften för varje
kalenderår fnotsvara viss del av värdet av alla de inmutningsbara ämnen,
som under året eller den del därav arrendet omfattar brutits och uppfordrats
ur gruvan. Samma författning innehåller även en bestämmelse om att länsstyrelsen
ej får antaga annat arrendeanbud än som lyder å minst femtiondedelen
av värdet av brutna och uppfordrade inmutningsbara ämnen. Utskottet
Ilar med ledning av omförmälda författningsbestämmelser och med fäst avsende
vid den förmån, som de föreslagna nya reglerna om försvar av gruvrätt
komma att innebära för jordägaren, ansett den nu ifrågavarande avgälden
böra bestämmas till en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral
som inom utmålet brutits och uppfordrats.

Vad i nyssnämnda motioner uttalats därom, att avgäldens storlek borde begränsas
uppåt med tanke på fall där den eljest bleve oskäligt hög, anser utskottet
likaledes förtjäna beaktande. Utskottet, som till stöd för sitt bedömande
av denna fråga tagit del av vissa uppgifter rörande kronans inkomster av utarrenderad
gruvegendom, finner ett maximibelopp å 5,000 kronor för år och utmål
utgöra en rimlig begränsning. Vidare synes det påkallat att införa

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

en begränsning av jordägarens rätt till avgäld jämväl i fråga om tiden. Utskottet
föreslår härutinnan, att avgälden skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning av inmutningsbarn mineral pågått inom utmålet under sammanlagt
tjugu år.

Utskottet vågar antaga, att uträkningen av avgäldens årsbelopp icke i allmänhet
skall giva upphov till meningsskiljaktighet mellan gruvföretaget och
jordägaren. För sådana fall, där emellertid en rättstvist uppkommer, torde
det vara ändamålsenligt att låta tvisten avgöras av skiljemän. Det av utskottet
i sadant syfte föreslagna stadgandet, som innefattar en hänvisning till
18 § i förslaget, innebär bland annat, att skiljedomskostnaderna icke komma
att avila jordägaren, savida han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan
skäl. I detta sammanhang vill utskottet jämväl hemställa, huruvida icke den
nämnd, som under nuvarande förhållanden har att från kronans sida bestämma
beloppet av arrendeavgiften för av kronan utarrenderad jordägareandel,
kunde genom föreskrift i administrativ ordning åläggas att i viss utsträckning
ställa sin sakkunskap till förfogande vid uträkning jämväl av den avgäld
varom nu är fråga.

De föreslagna reglerna örn avgäld synas lämpligen böra sammanföras i förslagets
53 §, vars hittillsvarande innehåll utan olägenhet torde kunna upptagas
i ett till 51 § fogat nytt stycke. Utskottet föreslår i samband härmed ändrad
avfattning av rubriken till 6 kapitlet i förslaget.

Vad beträffar de sakliga nyheter, som utöver de nu berörda principiella
förändringarna innefattas i förslaget och för vilka utskottet förut lämnat redogörelse,
har utskottet ej funnit anledning till någon väsentlig erinran. Åtskilliga
av dessa nyheter torde vara ägnade att bereda gruvföretagen beaktansvärda
fördelar. Sålunda må erinras örn den vidgade möjligheten för inmutaren
att erhålla utmål av tillfredsställande storlek och att jämväl utom utmålet
fa disponera mark för särskilda ändamål. Av betydelse är den större stadga
och säkerhet som förlänats själva gruvrätten, dels genom borttagande av vissa
nu gällande förverkandepåföljder och dels genom ändringar i reglerna om klagan
över utmålsläggning och örn försvar av gruvrätt. Nya detaljbestämmelser
med avseende a inmutning samt ansökan örn utmål äro ägnade att möjliggöra
en mera noggrann prövning av dylika ärenden. Ur rättsteknisk synpunkt betecknar
den mera uttömmande reglering, som förslaget i övrigt innefattar,
givetvis ett framsteg jämfört med den ira gällande gruvestadgan.

Vidkommande det föreslagna upphävandet av lagen den 28 april 1926 örn
inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län innebär en sådan åtgärd
visserligen ett eftergivande av den monopolställning kronan under en följd av
ar intagit med avseende å eventuella malmfyndigheter å kronojord i de tre
nordligaste länen. I likhet med Kungl. Maj :t håller emellertid utskottet före,
att det allmänna intresset av malmletningens och företagsamhetens befrämjande
talar emot ett fortsatt bibehållande av nämnda provisoriska lag. Att densamma
nu upphäves står ock i god överensstämmelse därmed, att kronans andelsrätt
i gruva enligt förslaget löses från beroende av markägande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Den av utskottet verkställda detaljgranskningen av förslagen har givit utskottet
anledning att beträffande nedannämnda paragrafer i förslaget till
gruvlag anföra följande.

Lagförslaget innehåller i 13 § en bestämmelse örn att inmutaren för undersökningsarbetet
före utmålsläggningen -— äger begagna eller anlägga erforderlig
väg till oell inom det inmutade området. Denna bestämmelse, vilken
i sak överensstämmer med vad som för närvarande gäller enligt 11 § gruvestadgan,
lärer icke innefatta någon befogenhet för inmutaren att på egen hand,
oberoende av jordägarens samtycke, utföra vägarbete a fastigheten eller att
eljest utöva nämnda rätt såsom han finner för gott. I den man uppkommande
spörsmål i förevarande hänseende icke kunna lösas genom frivillig överenskommelse,
synes inmutaren vara hänvisad att vid domstol utföra sin talan.
Lagen örn enskilda vägar äger icke tillämpning beträffande anläggande av
väg av den tillfälliga karaktär varom här är fråga.

Enligt 24 § har jordägaren ålagts viss skyldighet att lämna uppgift om
sådana personer, vilka såsom rättsägare böra kallas till utmålsförrättning.
Vid underlåtenhet att iakttaga denna skyldighet kan jordägaren bliva pliktig
att ersätta rättsägaren den skada denne lidit i följd därav att han icke blivit
kallad till förrättningen. Förutsättningen härför är att jordägaren ägt eller
bort äga kännedom örn att rättsägaren berördes av förrättningen. Utskottet
anser att denna regel bör jämkas därhän att — på sätt 11 kap. 33 § Rattenlagen
för liknande fall föreskriver —1 skadestandsskyldighet skall inträda
allenast örn jordägaren visas ha ägt kännedom om det nyssnämnda förhållandet.
Tillika förordar utskottet att paragrafen kompletteras med en föreskrift
örn att erinran örn jordägarens ansvarighet skall införas i kungörelsen
örn förrättningen. Sådan erinran lärer icke sakna betydelse, ehuru jordägaren
redan före kungörelsens utfärdande är skyldig att uppgiva rättsägarna.

Enligt 51 § äger kronan under vissa förutsättningar bekomma hälften av de
inmutningsbara mineral, som brutits under undersökningstiden och som icke
använts för prov till utrönande av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk
bearbetning. Denna rätt för kronan är icke förbunden med skyldighet
att gälda någon ersättning för brytningskostnaden. Att sådan skyldighet ej
föreskrives anser utskottet kunna motiveras därmed, att brytningen av sagda
mineral utgör ett led i undersökningsarbetet och att kostnaden för dylikt arbete
principiellt åvilar inmutaren. Bestämmelsen får sin huvudsakliga betydelse
vid fall av illojal brytning på undersökningsstadiet.

Enligt 54 § äger gruvinnehavaren icke använda utmålet i dagen eller under
jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tillgodogörande. Utskottet finner detta stadgande icke
utgöra något hinder för gruvinnehavaren att å utmålet uppföra bostäder åt
gruvans förvaltningspersonal och arbetare.

I 56 § sista stycket har skyldighet ålagts bergmästaren att i fall av gruvrättens
förverkande underrätta gruvinnehavaren och den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom. Då jordägaren efter förverkandet skall vara berättigad
att förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften, anser

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

utskottet det vara önskvärt, att underrättelse om förverkandet även tillställes
jordägaren. Emellertid förbiser utskottet icke de praktiska svårigheter, särskilt
i fråga örn äldre gruvor, vilka kunna inställa sig när det gäller för bergmästaren
att utröna vem som äger utmålsmarken. Understundom torde varken
giuvinnehavaren eller de som äga jord i närheten av gruvan kunna angiva huru
det förhaller sig med äganderätten. Ej heller lära de förändringar, som successivt
inträda genom fastigheternas övergång till nya ägare, omedelbart
komma till bergmästarens kännedom. Fullgörandet av uppgiftsskyldigheten
torde även möta särskilda svårigheter i sådant fall där marken är samfälld
för ett stort antal fastigheter. Av hänsyn till nu anförda omständigheter synes
en föreskrift örn skyldighet för bergmästaren att i förevarande fall underrätta
jordägaren icke böra erhålla en helt kategorisk avfattning. Utskottet hemställer
att paragrafen kompletteras med en regel örn att bergmästaren, där så
ske kan, skall underrätta jordägaren om gruvrättens förverkande.

Enligt 68 § skola kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen över gruv1
nften utöva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna. Härutinnan
skall särskilt iakttagas att lämpliga anstalter vidtagas till förekommande av
olycksfall genom ras samt att inrättningarna för person- och godsbefordran
äro betryggande och underhållas i sådant skick, att olyckshändelse icke må
inträffa genom bristfällighet därå. Om arbetarnas skyddande mot olycksfall
och ohälsa i arbetet samt tillsyn däröver är därjämte stadgat i lagen örn arbetarskydd.
Med hänsyn till den allvarliga yrkesfara, varmed gruvdrift ofta
synes vara förenad, vill utskottet understryka vikten av att berörda tillsyn
utövas så effektivt som möjligt.

o Genom införandet av bestämmelsen om avgäld till jordägaren lärer 70 § erhålla
ökad betydelse. Utskottet föreslår en redaktionell jämkning.

Med stadgandet i 73 § avses icke att kriminalisera det obehöriga, mot jordäganderätten
riktade förfarande, som föreligger när någon olovligen bearbetar
en mineralfyndighet å annans grund. Ett dylikt förfarande är att bedöma
enligt strafflagens bestämmelser örn åverkan. Vad beträffar det fall, att någon
utan inmutning å egen grund bearbetar en mineralfyndighet, kan detta
självfallet icke betraktas såsom åverkan. Utskottet finner ej heller den omständigheten,
att en dylik verksamhet kan tänkas förminska värdet av den
kronoandel i fyndigheten som eventuellt senare skulle kunna uppkomma genom
inmutning, utgöra anledning att föreskriva någon straffpåföljd. Emellertid
bör enligt utskottets mening var och en som bearbetar en inmutningsbar mineralfyndighet
vara underkastad de bestämmelser örn tillsyn över gruvdriften,
som lagförslaget innefattar och vilka föreskrivits av hänsyn till sådana allmänna
intressen som exempelvis arbetarskydd och malmhushållning. Då inmutningen
har en grundläggande betydelse för utövningen av nämnda tillsyn,
anser utskottet att straffpåföljd icke bör saknas för de fall varom här är fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa
ändringar böra i Kungl. Majrts förslag vidtagas, måtte för
sin del antaga följande förslag till

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar
som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen
eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,
kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,
molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och
myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,
andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet samt örn vissa
inskränkningar i rätten att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndigbet
eller idka gruvdrift är särskilt stadgat.

2 §.

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till
fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stadgas
göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökanden
(inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat
område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral
som är av det i 1 § angivna slag och lämpar sig för teknisk bearbetning
samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till
föremål för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren,
få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta
och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 §.

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den
dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute
de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det
område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen a örn -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

råde som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det
gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning1.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet
räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas
av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken
bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola pa djupet räknas lodräta, såvida det
kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten ina icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta: 1)

område a kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,
där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen
bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område pa mindre avstand än trettio meter från sådan järnväg eller kanal
som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen
lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas
från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva
anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gard, eller fran tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som
nu sagts^ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt
område vartill gruvrätten äger bestånd;

_ 7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen
eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. 45

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund
av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen
och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmutning
ej föreligger örn koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6 8.

1 mom. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med
posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att någon
osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters avstånd
från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt
icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterligen
finnes fyndighet vilken tidigare varit föremål för rätt på grund av inr
mutning samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya
inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt
vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn deli äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med
ansökningen avsedda området som även detta område berörande, ägogränser
och närliggande områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke må beviljas
;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen
för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med
ansökningen avsedda området, handling utvisande att sadant medgivande lämnats
;

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, handlingar
utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden
icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning örn tillstånd att verkställa
inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor för varje inmutning samt förskott till
stämpel och lösen för mutsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns
kungörande på sätt i 10 § stadgas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7§.

Finnér bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras rörande
omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har
sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren
ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen
vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området; bergmästaren
likväl obetaget att, när det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes
skäligt, meddela nytt föreläggande. Beslutet, däri äventyr som nu sagts skall
intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden eller
tillsändas honom i rekommenderat brev.

8 §.

Har ansökning örn Konungens tillstånd till inmutning ingivits till bergmästaren,
skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsedda
området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att insända
handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen om inmutningsrätt
vila.

9 §.

1 mom. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet
kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slutligt
avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansökningen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) örn, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket
inmuta mineralfyndighet eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras,
sådant hlivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i 1 §;

3) om inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt
ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall
bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 § stadgas
skall utgöra inmutat område samt utfärda matsedel i enlighet med de
närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10 §.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev översända mutsedeln
till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda ordning
sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området el -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ler, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns
utfärdande sända meddelande om mutsedeln och dess innehåll till allmänna tidningarna
och tidning i orten för meddelandets införande däri.

11 §•

1 mom. År sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansökningen
örn inmutnings rätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist
å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås
eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmalsförrättningen
anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyndigheten
ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid
domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)
eller i 9 § 2 mom. 1), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra
talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall
inmutaren härom, i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad
eller annorledes bevisligen, underrätta såväl ägaren av den mark varå han ämnar
bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock
må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och
låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området
börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden
enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning
berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten
är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras
för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet
av det slag varom i 1 § är sagt samt för att vinna närmare kännedom örn
fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras
så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Å det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare
och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras
för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller
anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §.

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke
använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning
av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid
utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området befintligt
varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stadgas,
äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas
allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamålsenliga
bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersökningsarbetet
å fyndigheten behöves.

15 §.

I syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt som enligt 13 § första
stycket och 14 § tillkommer honom, åge bergmästaren meddela särskilda föreskrifter.
Sådana skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess
på förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom
enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av bergmästaren
jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §
andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området uppfört
annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på överexekutor
att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fallet
örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och
i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad. Där inmutningen
skett å kronojord, må ansökan varom nyss är sagt göras av allmän
åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen
det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt
13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta
skada som marken kan hava tagit för framtiden; oell ansvare han, intill dess
denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för
markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 mom. Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att
densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen
örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill
skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan
så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 morn. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskjuta
till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna
sämjas örn ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i
38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som .enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål
skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej
enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutmngsrättens
bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits,
äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren
gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång
tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda
naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan darmed
jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade
tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,
må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gor ansökan,
medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna
påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren
vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis örn den omständighet han
vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda
undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av
två ojäviga personer.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 24. 4

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

År ansökning om utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid dennas
utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess
ansökningen slutligen prövats; avslas ansökningen örn förlängning av undersökningstiden,
men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet
därutöver fortgå intill dess ansökningen om utmål slutligen
prövats.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Ansökning örn utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren
tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden
eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf
kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning örn förlängning
av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare än trettio dagar
före undersökningstidens utgång, ansökning örn utmål kunna göras sist inom
trettio dagar efter det beslutet örn avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning
örn utmål, havé han förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökanden
önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft jeller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut
;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs
i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden icke själv sökt inmutningen och icke förut hos bergmästaren
visat behörighet att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet, handlingar
utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning,
vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av

Första lagutskottets utlåtande hr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

vilka kartan i fråga om utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1: 4000 samt
såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller ledning
må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägenhet,
tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren
kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens
storlek, läge och sträckning;

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena
samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huruvida
de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmåls anvisande föreligga; 4)

bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra berörande
eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samtliga
dessa göras en gemensam ansökning om utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri
. inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta desamma.

22 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare
upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott a
kostnaderna för utmålsförrättningen, äge han förelägga sökanden att inom
viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller fordrat förskott,
vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses hava inkommit
förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri äventyr som
nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden
eller tillsändas honom i rekommenderat brev.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sadant skick att detsamma kan slutligen
avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så fort ske kan och
tjänlig årstid är för handen.

2 mom. Bergmästaren föranstalte därom att kungörelse örn förrättningen
med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll
varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidningarna
och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekommenderat brev med
mottagningsbevis översända kungörelsen saväl till sökanden som till de sakägare,
vilka jämlikt 21 § 1 morn. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest
äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas sa tidigt, att den -

Första lagutskottets utlåtande Ni 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

samma kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgänglig
för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den
fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är gemensam
för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de
flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var avskrift
som nu sagts finnes tillgänglig.

Är mark som beröres av utmålsläggningen samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för saanfälligheten känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,
utan skall det för jordägaren avsedda exemplaret av kungörelsen
samt, där avskrift av ansökningshandlingarna skall tillställas jordens
ägare, jämväl nämnda avskrift översändas till ledamot av styrelsen eller till
förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att handlingarna tillställas någon som
äger behörighet härtill eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kän- ,
nedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en av
delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I fall varom sist nämnts skall
uppgift om vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen
örn förrättningen; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller
å annan lämplig plats inom kommunen.

24 §.

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller ock
bergmästaren därom framställer begäran,
utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till
elektrisk kraft eller till avkomst eller
annan förmån eller rätt till servitut.
Underlåter jordägaren detta och lider
sådan rättsägare skada i följd därav
att han icke blivit kallad till förrättningen,
vare jordägaren pliktig att,
där han ägt eller bort äga kännedom
örn att rättsägaren berördes av förrättningen,
ersätta skadan.

24 §.

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller ock
bergmästaren därom framställer begäran,
utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till
elektrisk kraft eller till avkomst eller
annan förmån eller rätt till servitut.
Underlåter jordägaren detta och lider
sådan rättsägare skada i följd därav
att han icke blivit kallad till förrättningen,
vare jordägaren pliktig att,
där han visas hava ägt kännedom
örn att rättsägaren berördes av förrättningen,
ersätta skadan. Erinran
härom varde införd i kungörelsen
om förrättningen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. 56

(Kungl. Maits törslag.) (Utskottets förslag.)

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs
översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans
gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till förrättningen,
skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum
sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutningspunkten
är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att ofördröjligen
förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sadant bevakande
tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka
av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning,
så ock, där sadant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman
eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande.
Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, ankomme på bergmästaren
ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i
lag äro stadgade i fråga örn domare.

De vid förrättningen tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt
grunder som fastställas av Konungen.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skola antecknas de personer som blivit kallade till förrättningen
samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare framställda
yrkanden och anförda skäl samt grunderna för besluten.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme
dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven
för ansökning om utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, savida
kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och
inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen uppskjutas
till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, örn tillstädeskommen
sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,
därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot bergmästaren
eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele bergmästaren
och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv. Yppas därvid
skiljaktiga meningar, galle vad de flesta säga.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å
dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å
förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans
ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på bergmästaren
att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med
beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvudsaken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna
för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt
denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och
gruvdriftens behov erhålla ett utmål örn högst sexton hektar, i horisontalplanet
räknat.

Utmalet skall, där ej annat av förhallandena påkallas, begränsas av räta
linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla
bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett
på inmutade området beläget ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmalet skola pa djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan
intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmalsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla
i fråga örn utläggande av utmål.

Vid utmalets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels
att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen,
ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet
skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda
inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må
tagas i anspråk.

32 §.

Utmalet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen
eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas för -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rättningsprotokollet, som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över utmålet
med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jordägare,
skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmärkas och
i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han
vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas
och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark
dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels
ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning,
som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens
tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sadant tillstånd
erhållits.

Är fråga örn anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,
gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall
utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas pa sätt i 32 § sägs.
Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamalet prövas
lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall
bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den arliga försvarsavgift,
som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan
jord, skall av honom lösas. Upplates för ändamål som avses i 34 § mark
utom utmålet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller
lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat
fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,
skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada
eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller
av återköpsrätt, och går till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än
ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,
särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång
å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas
var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse
och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan
särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av markens
värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas
det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild
värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar,
varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verkställd.

Vid uppskattning av aterköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade
villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall
anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen
av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna örn lösen eller annan ersättning, skall sådan vid förrättningen
bestämmas av bergmästaren och gode männen. Yppas därvid skiljaktiga
meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle
den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej
vid förrättningen förutsetts, ma särskild talan örn ersättning därför kunna
föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrättningen
och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande
frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn
vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder
meddelade beslut.

41 §.

1 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmals förrättningen
i fråga som avser

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande
av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning
som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

äger han däröver hos kommerskollegium anföra besvär, vilka vid äventyr
av talans förlust skola vara dit inkomna sist a nittionde dagen fran förrättningens
avslutande. Besvären skola vara åtföljda av utdrag av protokollet i
vad angår den åtgärd eller det beslut som överklagas.

Har klaganden underlåtit att ingiva utdrag av protokollet, förelägge kommerskollegium
klaganden viss tid att inkomma därmed vid äventyr att, där
detsamma ej är i kollegium tillgängligt då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan.

2 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen

i annan fråga än i 1 mom. nämnts, instämme sin talan därom, vid äventyr av
dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Har vid förrättningen
utmålet blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger
bestånd, vare dock innehavaren av sistnämnda utmål för bevarande av sin
rätt icke pliktig att inom tid som nyss nämnts instämma klander mot förrättningen.
,

Allmän åklagare vare berättigad att föra talan mot utmålsförrättning i fall
motsvarande vad i 11 § 2 mom. stadgats i fråga om beviljande av inmutningsrätt.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio
dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den
ersättningsberättigade. Är den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller
andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl
nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma
mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat
fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Da ersättning nedsättes hos Konungens befallningshavande, skall gruvinnehavaren
tillika ingiva gravationsbevis rörande den fastighet varom fråga är
ävensom utdrag av protokollet över utmålsförrättningen i vad det avser hans
ersättningsskyldighet, vid äventyr att det felande varder på gruvinnehavarens
bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser ersättningen
mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare gruvinnehavaren
dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras i ty fall
för ersättningens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må densamma
anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos
Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade
hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande;
ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord
framställning förordna örn gruvarbetets inställande, fiitill dess ersättningen
erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan
försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta medel jämte därå upplupen
ränta till den som är berättigad till desamma. Är ej sådant fall för handen
som avses i andra stycket, må utbetalningen ske utan hinder av mot förrättningen
förd talan.

Häftar marken för fordran varom förmäles i 42 § första stycket, äge stadgandena
örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande tillämpning, såvida ej nedan annorlunda stadgas.
Är marken förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om marken icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till
sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton
dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av
fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan
rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av fordran
okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas
i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna
i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen
eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan
för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon som
äger behörighet härtill eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna
att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts,
skall kungörelse örn sammanträdet utfärdas med uppgift om vilken delägare
kallelsen tillställts; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller
å annan lämplig plats inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare och utgöra
omständigheterna grund för antagande, att genom utmålsläggningen säkerheten
icke avsevärt minskas för innehavarna av fordringar, för vilka marken
på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de nedsatta
medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken sålunda
häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde
dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens
befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas
någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande
rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller
någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de nedsatta
medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra
ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må
dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler
sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta
stycke sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinnehavaren.

44 §.

Utfaller vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings
huvudstol, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos
inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller
ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för
arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan
därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tilllämpliga
delar vad örn utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering
eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt
vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt
fråga örn utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som
i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam
gruvdrift till ett enda sammanlagda, äge kommerskollegium att därom
förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda
utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål uppdelas
i två eller flera särskilda utmål, äge kommerskollegium meddela tillstånd
till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga
om verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom
förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna
på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på
annans utmål.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Sker inmutning av annan än kronan, vare kronan berättigad att i gruvföretaget
njuta andel med hälften (kronoandel).

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna
tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres
skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader
från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande
av sadan brytning; dock ma anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången
av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren
eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.

48 §.

Brån den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, där
inmutaren erhållit utmål, fran och med året efter det, då sådan anmälan skett,
njute kronan del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. 61

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

andel i alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med
iakttagande av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1 mom. Vid sitt inträde i företaget vare kronan pliktig att i förhållande
till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom
eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen:

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och
förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde
egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kostnader
för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten
som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning
och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist örn vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,
örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densamma,
skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

50 §.

Har anmälan örn kronoandelens begagnande ej skett inom den i 47 § stadgade
tiden, havé inmutaren ensam rätt till gruvföretaget.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom Örn rätt till brytning inom utmålet,
utmålet. så ock om afgäld till jord ägaren.

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

(Se Kungl. Maj:ts förslag 53 §.) Brutna inmutningsbara mineral, som

finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren,
i den mån desamma icke
enligt vad i 57 § stadgas må av förre
gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig
varp som är föremål för rätt på grund
av särskild inmutning enligt äldre författning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit
enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmål sförrättningen tillfalla inmutaren.
Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften
av mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen
därom framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska
ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande
i fråga om de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen
brutits må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behöves.
Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det
icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,
avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist örn beloppet av den gottgörelse varom nu är sagt, skall vad i
18 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina
kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för
skiljemännens sammanträde, och varde tiden för avhämtandet räknad från det
gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

53 §. 53 §.

Brutna inmutningsbara mineral, (Se utskottets förslag 51 § andra
som finnas inom utmålet och härröra stycket.)
från äldre gruvbrytning, tillfalla
gruvinnehavaren, i den mån desamma
icke enligt vad i 57 § stadgas må
av förre gruvinnehavaren bortföras.

Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra
sig varp som är föremål för rätt
på grund av särskild inmutning enligt
äldre författning.

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till 5,000
kronor och skall upphöra att utgå, sedan
regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral pågått inom utmå -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

let under sammanlagt tjugu år. Finnas
inom utmålet flera jordägare, njute
de lott i avgåiden efter som de äga
del i jorden.

Avgåiden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästföljande år.
Uppstår tvist örn beloppet av avgälden,
skall vad i 18 § stadgas för där
avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för
produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det
blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från
och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en
årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del
av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälften
den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden. Är
gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande
andelen i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens
eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och
postadress.

56 §.

Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala
dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev
till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruv -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

föreståndare översända påminnelse om avgiftens erläggande med angivande
av det belopp som skall inbetalas samt äventyret örn det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,
skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat
brev sända meddelande
därom dels till gruvinnehavaren, dels
ock till den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom. I enahanda ordning
skall bergmästaren, där så ske
kan, underrätta jordägaren om gruvrättens
förverkande.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels
till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten
till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första
stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral
må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens
räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinnehavaren
förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över
den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom
tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Örn två eller flera deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende därå gälla
vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§ dock endast i
den mån ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Det åligger delägarna att för gruvans förvaltning årligen utse en gruvföreståndare,
som har att vid stadgad påföljd iakttaga vad i 10 kap. i denna
lag bestämmes. Gruvföreståndare kan endast den vara, som är svensk undersåte
och bosatt i riket.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan
anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare
ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.\ (Utskottets förslag.)

60 §.

Gruvföreståndare!! äger från delägarna infordra tillskott, som äro av nöden
för erläggande av försvarsavgift, så ock för iakttagande av föreskrifter
som enligt bestämmelser i 10 kap. meddelas av kommerskollegium eller bergsstatstjänsteman.

61 §.

Minst en gång örn året skall med delägarna hållas stämma, varvid val av
gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra
gemensamma angelägenheter skola företagas.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren å tid som av delägarna kan
hava bestämts eller då han eljest finner sådant erforderligt, så ock då delägare,
som tillsammans äga minst en fjärdedel i gruvan, därom hos honom
skriftligen framställa begäran. Finnes ej gruvföreståndare, äger envar delägare
utlysa stämma.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas
genom rekommenderade brev, vilka skola avsändas så tidigt att kallelsen kan
beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stämman. Saknas
kännedom om namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen tillika
inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna och tidning
i orten.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den
lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lottning.

I andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den mening
som erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla
såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas gemensamma räkning
upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra
minst hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som påkallat denna
vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den
mindre brytningen erfordras.

Av den för varje år brutna malmen skall den del som motsvarar skillnaden
mellan den större och den mindre brytningen tillgodoräknas allenast delägare
vilka utgivit tillskott som i första stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare
skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda
merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 24. 5

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sågs tvist mellan delägarna rörande
avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad i
18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren
infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för
gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för
beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad om
betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av sådan
erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin lott i
gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersättning
för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han från tillskottets
betalande fri.

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas
skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor som betingas.
Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen vare utan verkan.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens
borgenärer, förrän anmälan örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på
sätt i 66 § stadgas.

66 §.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne
pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande av
namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning
vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske senast inom nittio dagar efter det rätten övergått å ny
innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare skall tiden för anmälan
räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras,
från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit
ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testamentstagare
skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet
blivit ståndande.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en
bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Är fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått
icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet
och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara
utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda anmälan
göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis
härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid varom
nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nyttjanderätt
till gruva eller andel däri blivit upplåten åt annan eller övergått å ny
innehavare.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften utöva
sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna och att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga
anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna
för person- och godsbefordran äro betryggande och underhållas i sådant
skick, att olyckshändelse icke må inträffa genom bristfällighet därå.

Örn arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn
däröver är därjämte stadgat i lagen om arbetarskydd.

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet
av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig
mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger
rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas
på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon
igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, söke därtill bergmästarens tillstånd,
vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder vidtagas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning
så ock vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader
eller vid dess återupptagande skall
anmälan därom utan dröjsmål göras bos
bergmästaren. Det åligger denne att
örn inkommen anmälan omedelbart underrätta
den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom.

(Utskottets förslag.)

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning
så ock vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader
samt vid dess återupptagande skall
anmälan därom utan dröjsmål göras hos
bergmästaren. Det åligger denne att
örn inkommen anmälan omedelbart underrätta
den myndighet som förvaltar
kronans gruvegendom.

71 §.

Dinner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna
eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans bestånd
eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till
förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 69 §, äger
bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,
att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom
bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord. Bergmästaren åge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter
i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom
uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och
skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på
förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat örn gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

72 §.

Igenlägger någon i gruva utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller
ort, som leder till gruvans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gruvinnehavaren försummar att göra anmälan varom i
70 § sägs eller icke ställer sig till efterrättelse föreskrift som meddelats enligt
71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund
bearbetar mineralfyndighet av det slag varom i 1 § är sagt straffes med dagsböter.

74 §.

Över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exem -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

plar upprättas fullständig och noggrann gruvkarta i skala 1: 800; och böra
alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande arets
utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan, ett exemplar insändas
till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas
av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats
behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av
kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola
gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla erforderligt
material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av
bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och komplettering
är föreskrivet, äge bergmästaren förelägga honom att inom viss tid,
vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta eller
ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens
försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Före den 1 mars varje år skall gruvinnehavaren till bergmästaren insända
uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redogörelser
som kommerskollegium kan föreskriva.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugufem
kronor; och äge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens
fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

78 §.

Bergmästaren skall föra gruvregister dels över inmutade områden och dels
över utmål, och skall i detta register göras anteckning, förutom om anmälan
varom förmäles i 66 §, örn alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan
myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade
området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av
betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör
ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet sa snart ske kan tillsändas
bergmästaren.

Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av
Konungen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute åbon de
rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde
dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän
underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles må ej, där densamma endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas av annan äu målsägande. I övrigt må brott mot
stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt
lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län.

Har före denna lags ikraftträdande inmutning sökts eller utmål utlagts,
skola beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i
äldre författning fortfarande gälla, i den mån icke genom här nedan meddelade
bestämmelser annorlunda föreskrives.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla
vad i 45 § denna lag är stadgat.

. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och örn
vilostand skola icke tillämpas, utan skola i stället gälla bestämmelserna i 7
kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för vane utmål; att,

därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera
intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fullgjord för längre tid än ett år, gruvinnehavaren skall med avseende å den
del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad
från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyldigheten
blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostand eller
förlängt vilostånd för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruvinnehavaren
skall vara befriad att för sadan tid erlägga försvarsavgift,

samt att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål
med försvarsavgiftens erläggande ej skall äga tillämpning under det år
som följer efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i
70 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över
bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj
1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom
vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9
och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är
föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8
kap. denna lag.

5. Har inmutning skett enligt 2 § lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län äger
sedan förevarande lag trätt i kraft saväl inmutaren som kronan och annan
ersättningsberättigad påkalla förrättning för fastställande av lösen för den
mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har
att erlägga. Med avseende å rätten till lösen och ersättning samt lösen- och
ersättningsbelopps fastställande och betalande skola bestämmelserna i förevarande
lag tillämpas. I fråga örn förrättningens verkställande skall i tilllämpliga
delar gälla vad i förevarande lag stadgas örn utmålsförrättning.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller
6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmel-''
ser angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan tillkommande
jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från utgången
av tjugonde året efter utmalsläggningen eller efter mutsedelns utfärdande
vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna
jordägareandelen, vilka då ma vara gällande, skall kronan äga begagna kronoandel
enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres
senast den 31 december 1941 eller, örn vid förevarande lags ikraftträdande omförmälda
skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så
skett.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2) Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Har någon enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller
gruvlägenhet, skall han inom ett år efter det den exekutiva auktionen vunnit
laga kraft eller inom den längre tid därefter, som Konungen för särskilt fall
ma efter ansökan bestämma, avyttra egendomen. Underlåtes detta, skall, örn
ej inom nämnda tid de förhållanden, på grund av vilka imroparen ej ägt att
utan Konungens tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auktion,
upphört eller inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen,
undersöknings- eller gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager,
vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.
Där bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å försvar
av gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna vara förverkad å
först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

11 §•

Företager någon å inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, för vars
förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd enligt vad ovan sägs erfordras,
utan sådant tillstånd undersöknings- eller gruvarbete, vare arbetet
utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Innehar någon utan vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva,
varå bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning, vare gruvrätten förverkad
å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

3) Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

* Senaste lydelse se SFS 1919: 430.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada
eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen
avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer
jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av
inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt
föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom
ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av
intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen
till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i
inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda---intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 inom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn
flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada
eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen
avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer
jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla a huvudstolen av inteckning
i tomträtten, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna
i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ända
att försäljning av tomträtten ej skett, betalning a huvudstolen av intecknad
fordran, varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp
utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller
hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets hemställan
under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1938.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf,
Branting, Verner Andersson, Karl Johan Olsson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark,
Ryberg, Olsson i Mellerud, Berg och Gezelius.

Reservationer:

l:o) av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Roos, Bergquist, Ewald Lindmark
och Gezelius, vilka anfört:

»Nu gällande gruvlag bygger på den principen, att den för vårt land så betydelsefulla
gruvhanteringen bäst främjas genom att det enskilda initiativet
och den privata företagsamheten lämnas största möjliga utrymme. Envar har
tillerkänts möjlighet att under iakttagande av laga former förvärva rätt att
bearbeta och tillgodogöra sig mineralfyndigheter. Samtidigt har ägaren av
den mark, varå mineralfyndighet anträffas, berättigats att till hälften med
inmutaren taga del i gruvarbetet och den därav fallande vinsten. Sistnämnda
grundsats har sedan århundraden tillbaka varit fastställd i vår lagstiftning
och, även örn den teoretiska grunden för jordägareandelen varit föremål för
delade meningar, torde ingen vilja bestrida, att densamma vunnit starkt fäste
i den allmänna rättsuppfattningen och att rätten till jordägareandel allmänt
betraktas som en integrerande del av själva jordäganderätten.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till ny gruvlag innebär en radikal
brytning med hittills gällande rättsgrundsatser, i det att den jordägaren nu
tillkommande hälftenrätten föreslås skola avskaffas och ersättas med en motsvarande
andelsrätt för det allmänna, den s. k. kronoandelen. Förslaget härutinnan
har — samtidigt som den åsikten framförts, att jordägarens andelsrätt
icke skulle utgöra ett moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan
i gruvnäringens intresse tillerkänts jordägaren såsom en särskild förmån —
huvudsakligen motiverats därmed att ett genomförande av principen örn krono -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

andel skulle vara erforderligt för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose det
allmännas intresse beträffande gruvhanteringen.

Utskottsmajoriteten synes icke liava anslutit sig till den i Kungl. Maj:ts förslag
angivna uppfattningen örn jordägarandelens rättsliga natur, utan såtillvida
erkänt jordägarens rätt till mineralfyndigheter å hans mark, att jordägaren
förklarats berättigad att erhålla en viss avgäld vid brytning av mineral å
hans fastighet. I den mån utskottsmajoritetens ståndpunktstagande kan anses
innebära ett erkännande av att såsom ett moment i jordäganderätten ingår en
rätt till mineralfyndigheter, föreligger i detta hänseende icke någon principiell
motsättning mellan majoritetens och vår uppfattning.

Emellertid har utskottsmajoriteten ansett, att det allmännas intresse i gruvhanteringen
är av den art, att det icke kan tillgodoses med mindre, än att
staten tillerkännes rätt att inträda såsom delägare i gruvföretag, varför Kungl.
Maj :ts förslag örn rätt för staten att njuta andel med hälften i varje efter lagens
ikraftträdande inmutad gruva bibehållits.

Det kan enligt vår mening ingalunda bestridas, att med hänsyn till gruvhanteringens
speciella natur samhällets inflytande på detta område bör tillerkännas
stor betydelse. Beträffande omfattningen och formerna för detta statliga
inflytande kunna vi emellertid icke ansluta oss till majoritetens uppfattning.
.Vi finna det icke ådagalagt, att för tillgodoseendet av det allmännas intresse
skulle erfordras, att jordägaren betages sin sedan århundraden bestående rätt
till mineraltillgångarna eller att staten inträder som företagare på den enskilda
gruvnäringens område. Erfarenheten ger dessutom vid handen, att statens
inträde som intressent i privatekonomisk verksamhet kan vara ägnat att motverka
och minska intresset av restriktiv tillsyn.

Hinder synas oss icke föreligga att utan rubbning av hittills gällande rättsprinciper
bereda det allmänna erforderligt inflytande över gruvhanteringen,
och utvägar för stärkande av den samhälleliga kontrollen torde kunna finnas
såväl inom som utom gruvlagstiftningens ram.

Ovan anförda synpunkter föranleda oss att ställa oss avvisande till det av
utskottets majoritet framlagda förslaget, inför vilket vi för övrigt måste hysa
synnerlig tveksamhet redan av den anledning att detsamma icke varit föremål
för granskning av sakkunniga myndigheter och de sammanslutningar, som
företräda ifrågavarande näringsgren.

Med anledning av utskottsmajoritetens förslag örn en till jordägaren utgående
avgäld vilja vi i anslutning till därom tidigare framförda förslag förorda
sådan ändring av gällande lagregler, att jordägaren tillerkännes rätt att, örn
han ej vill direkt inträda i gruvföretaget och annan överenskommelse ej träffas,
få sin andelsrätt avlöst med en årlig avgäld från inmutaren.

Därest emellertid det av utskottsmajoriteten framlagda förslaget i huvudsak
skulle vinna riksdagens bifall, få vi i nedan angivna hänseenden anföra reservation
mot särskilda bestämmelser i sagda förslag. Ett flertal stadganden
hava under utskottsbehandlingen givit anledning till erinringar från vår sida.
Av dessa äro i synnerhet de som avse 47 och 53 §§ (i dess av utskottsmajoriteten
föreslagna lydelse) av väsentlig betydelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

47 § i lagförslaget innehåller stadganden om den tid inom vilken kronan
äger anmäla sig ''till begagnande av kronoandel’. Enligt detta stadgande skulle
dylik anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången av det år under
vilket utmålsförrättningen avslutats. Vidare skulle kronan hava rätt att anmäla
sig senast inom en månad efter det regelbunden brytning av malm pågått
under en tid av sex månader från det bergmästaren erhållit underrättelse om
påbörjandet av sådan brytning. Socialiseringsnämnden hade på sin tid föreslagit,
att staten senast vid utmålsläggningen skulle hava till inmutaren anmält,
huruvida staten ville begagna sin andel. Enligt nu gällande gruvestadga
skall anmälan örn begagnande av jordägarandelen göras senast vid utmålsläggningen.
— Utskottsmajoriteten har härutinnan bl. a. anfört, att det icke bör
''mota någon större svårighet för inmutaren att före gruvdriftens början kalkylera,
dels med att kronan icke inträder i företaget, i vilket fall gruvrätten
tillfaller inmutaren ensam, och dels med det motsatta alternativet, av vilket
följer att kronan i förhållande till sin andel gottgör inmutaren för dennes anläggningskostnader’.
Denna uppläggning av problemet synes oss dock ställa
alltför stora krav på inmutaren. Denne skulle nödgas taga alla risker samt
verkställa de ofta till avsevärda belopp uppgående investeringarna utan att
veta, huruvida han blir innehavare av hela gruvan eller allenast hälften därav.
Denna ovisshet skulle även i väsentlig grad inskränka inmutarens möjligheter
att utnyttja gruvan såsom kreditobjekt. Staten skulle ställa sig i efterhand
och på inmutarens bekostnad företaga en spekulation i fyndighetens omfattning
och beskaffenhet. -— Såsom skäl för statens rätt till kronoandel har bl. a.
åberopats, att inmutaren från statens sida skulle genom kapitalinsats eller på
annat sätt kunna påräkna stöd i sin verksamhet. Detta syfte skulle motverkas
av bestämmelsen örn den långa anmälningsfristen för kronan, vilken regelmässigt
skulle medföra, att inmutaren bleve i avsaknad av detta stöd under den
kritiska perioden närmast efter undersökningsarbetets avslutande.

Vi anse på nu anförda skäl, att statens anmälan örn kronoandelens begagnande
bör ske senast vid utmålsläggningen.

Den ovan föreslagna ändringen beträffande 47 § föranleder redaktionella
ändringar av 48, 49 och 51 §§.

53 § i dess av utskottsmajoriteten föreslagna lydelse innebär, att den avgäld,
som skall utgå till jordägaren, skall, därest kronan utnyttjar kronoandelen,
erläggas av kronan och inmutaren med hälften vardera och i annat fall av inmutaren
ensam. Då avgälden är tillkommen såsom en ersättning till jordägaren
för hans avstående av sin andel till kronan, bör kronan ensam svara för
avgäldens erläggande. Att för det fall, då kronan begagnar sin andel, ålägga
inmutaren att taga del i avgäldens erläggande innebär i förhållande till nu
gällande lagstiftning en extra belastning av inmutaren och därmed av gruvnäringen
såsom sådan. Detta står i dålig överensstämmelse med den betydelse,
man eljest i lagförslaget velat tillmäta inmutarens intresse.

I motion II: 353 av herr Strindlund m. fl. har föreslagits, att jordägaren
''mot avstående till staten av jordäganderätten i dess nuvarande utformning’
skulle tillförsäkras rätt till andel i avkastningen av varje gruvföretag å hans

Första lagutskottets utlåtande Nr 24. *''

mark, samt att denna andel skulle bestämmas ''till värdet av Vrs av den malm,
som utvinnes och i dagen uppfordras, dock med begränsning uppåt, där ersättningen
eljest bleve oskäligt hög’. — Utskottsmajoriteten har icke anslutit
sig till detta yrkande oförändrat utan föreslagit, att jordägaren skulle vara
berättigad att av gruvinnehävaren erhålla en årlig avgäld motsvarande en
procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral, som inom utmålet brutits
och uppfordrats, dock högst 5,000 kronor årligen under loppet av 20 år.
Mot förslaget örn en begränsning till 5,000 kronor per år hava vi icke ansett
oss böra göra någon erinran. Men någon anledning att på den utredning,
som nu föreligger, frångå ^75-del, som, pa sätt 1 utskottsutlatandet framhållits,
redan vunnit burskap i lagstiftningen, kunna vi ej finna. — Den föreslagna
tidsbegränsningen till 20 år, för vilken icke någon som helst motivering förebragts,
står enligt vår mening icke i överensstämmelse med avgäldens natur.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi i första hand,
att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 40,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Majit ville låta utarbeta samt för riksdagen framlägga förslag
till ny gruvlag, som med beaktande av betydelsen av det
allmännas inflytande över gruvhanteringen grundas på principen
örn jordägarandelens bibehållande.

Därest detta vårt yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall, hemställa vi,

att riksdagen måtte besluta, att 47, 48, 49, 51 och 53 §§
i föreliggande förslag till gruvlag erhålla följande ändrade
lydelse:

47 §.

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äger kronan senast vid utmålsläggningen
hos bergmästaren skriftligen anmäla sig till begagnande av kronoandel.

gått.

48 §.

Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel njute kronan
del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i alla
kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med iakttagande
av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och
förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde
egendomen har vid kronans inträde;

2) kostnader för utmålsförrättning.

2 mom. Uppstår tvist örn vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,
örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller om beloppet av densamma,
skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt
vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit
enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla gruvinnehavaren.

53 §.

Jordägaren vare berättigad att av kronan eller, om kronoandelen icke begagnas,
av inmutaren erhålla en avgäld, motsvarande en sjuttiofemtedel av
värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till
5,000 kronor. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgäl den
efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år.
Uppstår tvist örn beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd
tvist äga motsvarande tillämpning.»

2:o) beträffande det i övergångsbestämmelserna till förslaget till gruvlag
förekommande stadgandet om upphävande av lagen den 28 april 1926 (nr 88)
örn inskränkning i rätten till inmutning i vissa län:

av herr Branting, vilken anfört:

»Såsom skäl till förslaget att upphäva den nu gällande skyddslagstiftningen
för de tre nordligaste länen anföres i propositionen (s. 178) att denna åtgärd
torde vara motiverad ''redan med hänsyn till den olikhet i grunduppfattningen,
som framträder mellan 1926 års lag och den föreslagna gruvlagen. Medan den
förra sökt tillgodose det allmännas intresse genom att till förmån för kronan
inskränka den fria inmutningsrätten och i följd därav sannolikt även i praktiken
verkat i viss mån hämmande på malmletningen, vilar det föreliggande
förslaget på den uppfattningen, att malmletningen i möjligaste mån bör be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

främjas oell att kronan bör draga fördel därav genom att i väsentligen större
omfattning än nu bliva delaktig i upptäckta fyndiglieter. Att 1926 års lag
skulle upphöra att gälla vid tillkomsten av en ny gruvlag lärer ock städse ha
varit förutsatt. Härom torde få hänvisas särskilt till propositionen nr 7 till
1932 års riksdag.’ Utskottet ägnar denna fråga följande kommentar: ''Vidkommande
det föreslagna upphävandet av lagen den 28 april 1926 örn inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län innebär en sådan åtgärd
visserligen ett eftergivande av den monopolställning kronan under en följd av
år intagit med avseende å eventuella malmfyndigheter å kronojord i de tre
nordligaste länen. I likhet med Kungl. Majit håller emellertid utskottet före,
att det allmänna intresset av malmletningens och företagsamhetens befrämjande
talar emot ett fortsatt bibehållande av nämnda provisoriska lag. Att
densamma nu upphäves står ock i god överensstämmelse därmed, att kronans
andelsrätt i gruva enligt förslaget löses från beroende av markägande.’

Som synes skjutes här i förgrunden det allmännas intresse av att malmletningen
befrämjas, och i detta sammanhang göres gällande, att den nuvarande
lagstiftningen, varigenom inmutningsrätten i vissa län inskränkts till
förmån för kronan, ''sannolikt även i praktiken verkat i viss mån hämmande
på malm leinin gen’. Frågan örn malmletningens betydelse beröres även av utskottet
i annat sammanhang. Det anföres sålunda: ''Utskottet anser att en

så fullständig kännedom som möjligt örn vilka mineraltillgångar vårt land
inrymmer är ett beaktansvärt samhällsintresse och att en sådan kännedom —
långt ifrån att behöva åtföljas av ett oekonomiskt förslösande av dessa tillgångar
-— fastmera utgör en viktig förutsättning såväl för en på längre sikt
bedriven planmässig malmhushållning som för en rationell inriktning av utvecklingen
inom kommunikationsväsen och näringsliv i övrigt.’

Ingen lärer väl kunna hävda annat än att det i och för sig är en god sak, att
staten äger kännedom om i landet förekommande mineraltillgångar. I den
mån malmletningen avser allenast att befrämja en sådan kunskap synes därför
denna verksamhet förtjänt av statsmakternas stöd. Men som förhållandena i
verkligheten gestalta sig blir väl malmletningen, i framtiden lika väl som
hittills, i främsta rummet att betrakta såsom allenast första ledet i en verksamhet,
vars logiska och ekonomiska slutpunkt blir gruvdrift och malmexport.
Vad det sålunda gäller är i själva verket icke så mycket den frågan, örn malmletningen
i vårt land nu skall befrämjas eller icke, utan örn gruvdriften och
malmexporten i Sverige skall ytterligare utvidgas. Utskottet tvekar icke, att
så bör ske, och har ju också såsom skäl för den norrländska särlagstiftningens
upphävande anfört intresset av ''företagsamhetens befrämjande’.

Härmed närmar man sig sakens kärnpunkt. Det är nu icke frågan om en
abstrakt, kunskapsbefrämjande malmletning i de norra länen, utan fastmer
örn ''den privata företagsamhetens’ befrämjande inom områden, som förut
varit fridlysta till förmån för kronans företagsamhet. Företagsamheten skall
kraftigt befrämjas, därför innehåller också, såsom utskottet konstaterar, den
föreliggande gruvlagen åtskilliga nyheter, ''ägnade att bereda gruvföretagaren
beaktansvärda fördelar’.

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Här reser sig i själva verket tvenne huvudfrågor. Den ena är denna: Påfordrar
samhällsintresset i vårt land, att malmbrytningen just nu forceras?
Den andra frågan är: skall malmbrytningen lämpligen ligga i det allmännas
händer, eller skall den överlåtas åt den enskilda företagsamheten? Skall malmen
i jordens inre anses såsom hela samhällets egendom, eller skall den till
större eller mindre del tillfalla ''upptäckaren’, d. v. s. de privata gruvbolagen? Propositionen

och utskottet synas i den första frågan hava utgått ifrån såsom
en självklar sak, att det under alla förhållanden är fördelaktigt och landsgagneligt
att malmbrytningen ökas. Frågan om att spara malmerna för framtiden
synes icke längre aktuell. Lagutskottet har — helt naturligt — icke
uttryckligen tagit ståndpunkt till frågan om mängden av i riket befintliga
malmtillgångar; man lärer väl ha utgått ifrån, att sparsamhetssynpunkten numera
kan lämnas åsido, enär malmtillgångarna i landet enligt sakkunniga
uppgifter äro så enorma, att de kan beräknas förslå för många hundra år
framåt. Måhända har också den ekonomiska uppfattningen gjort sig gällande
vid propositionens utformande och respektive myndigheters ståndpunktstagande
i denna fråga, att det som regel är bäst att utnyttja en ekonomisk tillgång
vid den tidpunkt, då man vet att den har värde, i stället för att uppskjuta
utnyttjandet till en oviss framtid.

Jag känner icke samma förvissning örn nyttan att nu ytterligare stimulera
malmbrytningen i vårt land, som synes ha inspirerat det föreliggande lagförslaget.
Det kan hända att kommande släkten skola kvalificera vår väldiga
malmexport såsom en på stundens vinning inriktad rovbrytning. Att en icke
oväsentlig del av denna export går till krigsrustningar bör kanske också beaktas.
Det kan också hända, att det långt före malmtillgångarnas uttömmande
visar sig, att svenska folket gjort en dålig affär genom sin storartade gruvdrift
och malmexport, på det sättet att vårt land just därigenom dragits in i
internationella intressekonflikter, med för oss förödande verkningar.

Välståndet i Sverige brukar prisas och med rätta, relativt sett. Man torde
väl alltså knappast vilja göra gällande, att vårt folk just nu befinner sig i ett
sådant läge, att statsmakterna för avhjälpande av stor fattigdom bör gå i författning
örn särskilda åtgärder för att ytterligare forcera vår malmbrytning
och export.

Dessa i korthet antydda synpunkter föranleder, att jag allenast med tveksamhet
har kunnat biträda lagförslagets allmänna tendens, avseende att nu
på olika sätt stimulera gruvbrytningen i vårt land.

Den andra huvudfrågan är den, huruvida malmbrytningen lämpligen bör
vara överlåten åt det allmänna, eller ligga i den enskilda företagsamhetens
händer. De i detta sammanhang aktualiserade, rent juridiska resonemangen,
berörande frågan vem äganderätten till malm tillkommer, må här förbigås. Jag
vill allenast i förbigående deklarera en principiell anslutning till den av socialiseringsnämnden
hävdade grunduppfattningen, att äganderätten till oupptäckta
malmfyndigheter tillkommer staten, med därav följande dispositions -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

rätt. Det föreliggande lagförslaget, sådant det av utskottet utformats, företräder
ur juridisk-teoretisk synpunkt näppeligen en fullt klar ståndpunkt. Men
denna fråga må under nuvarande omständigheter lämnas därhän. Även i
fråga örn gruvdriftens organisation representerar lagen ett blandat system.
Såsom nyss framhållits har den enskilda företagsamheten genom förslaget på
olika sätt gynnats, men också staten har ju på sätt och vis avancerat såsom
blivande gruvföretagare, i och med bestämmelsen örn kronoandel till hälften
i nya inmutningar. Å andra sidan är att beakta den ur statens synpunkt väsentliga
förminskning i förfoganderätten över landets malmtillgångar, som
blir en följd av, att särlagstiftningen för de nordligaste länen upphäves. I
och med den nya gruvlagens ikraftträdande, den 1 januari 1940, förlorar
staten i ett slag sin nuvarande ensamrätt i de vidsträckta delar av vårt land,
där enligt uppgift de allra största malmfyndigheterna kan antagas vara belägna.
Såsom en slags kompensation härför kommer staten att successivt
kunna inträda såsom hälftendelägare i oupptäckta fyndigheter i hela landet,
allteftersom nya inmutningar sökas. I vad utsträckning det härefter blir
frågan om nya inmutningar och i vilken utsträckning kronan verkligen kommer
att utnyttja sin rätt, därom vet man i nuvarande stund intet. Men man
kan förvänta, att privata inmutningar komma att sökas i största utsträckning
under tiden före nya lagens ikraftträdande, i alla de orter, där malmfyndigheter
med någon grad av sannolikhet kan antagas förekomma, för att förekomma
verkningarna av den nya lagens bestämmelser örn kronoandel.

Såsom dessa frågor te sig för mig resulterar en avvägning av de fördelar
och nackdelar för kronan, som den nya lagstiftningen kan antagas medföra,
däri att kronan kommer att trängas tillbaka ifrån sitt nuvarande inflytande
över landets mineraltillgångar. Vad kronan vinner — den eventuellt utnyttjade,
eventuellt efterlåtna kronoandelen i nya gruvfyndigheter, för vilka inmutning
sökes efter 1 januari 1940 — synes mig mindre än vad kronan förlorar
— den nuvarande ensamrätten till inmutning i malmtillgångarna å kronojord
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

Detta är de allmänna synpunkter, som föranleda mig att avstyrka upphävandet
nu av 1926 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län. De särskilda skäl, som anförts för att motivera upphävandet av
1926 års lag, synas icke heller övertygande. Propositionen och utskottet lia,
såsom nyss påpekats, i detta sammanhang speciellt framhållit önskvärdheten
att befrämja malmletningen. Men även örn man vill godtaga den meningen,
att under nuvarande konjunkturer detta är önskvärt, kan åtminstone icke jag
utan vidare medgiva, att en effektiv malmletning icke skall kunna organiseras
av staten. Tvärtom, förutsatt att vederbörande myndigheter vilja intressera
sig för en dylik statlig verksamhet! Utskottet framhåller, att kännedomen
örn mineraltillgångarna i vårt land utgör en viktig förutsättning för en på
längre sikt bedriven planmässig malmhushållning. Det är just med hänsyn
till önskvärdheten av en dylik malmhushållning som jag förmenar det vara

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9'' sami. 1 avd. Nr 24. 6

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

riktigt att icke nu på något område förminska statsinflytandet över landets
malmtillgångar. Jag får för den skull härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 framlagda stadgandet örn upphävande av lagen den 28
april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län, och att följaktligen andra stycket i övergångsbestämmelserna
till förslaget till gruvlag erhåller följande
lydelse:

Genom denna lag upphäves gruvestadgan den 16 maj 1884
(nr 24).»

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.