Första lagutskottets utlåtande Nr 24 (Utlåtande 1937:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbytande av
vittneseden mot en i högtidlig och bindande form avgiven
försäkran eller förklaring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 268,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Åqvist hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående sådana förändringar i gällande bestämmelser i rättegångsbalken
och strafflagen, att den nuvarande vittneseden skulle efter prövning av domstol
kunna utbytas mot en i högtidlig och bindande form avgiven försäkran
eller förklaring, samt om framläggande för riksdagen av förslag därom.

I motionens syfte ha herrar Tengström och Bceckström instämt.

I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärens hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.

Enligt gällande bestämmelse i 17 kapitlet 16 § rättegångsbalken skall vittne
avlägga ed av följande lydelse: »Jag N. N. lovar och svär, vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall vittna och giva tillkänna allt, vad jag vet i
denna sak hänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.»

Enligt kungl, förordningen den 6 februari 1849 bör, då jude skall avlägga
vittnesed, nyssnämnda edsformulär följas med den förändring att edsförpliktelsen
bör ske »vid Gud och hans heliga lag».

Vidare föreskrives i 16 § av kungl, förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning att, där främmande
trosbekännare är av sådan lära som ej tillstädjer honom att avlägga ed,
Konungen förordnar huru förfaras bör. Jämlikt detta stadgande har Kungl.
Majit, även då fråga varit örn person som enligt gällande bestämmelser är
att anse såsom tillhörande svenska statskyrkan, på ansökan förklarat vederbörande
vara berättigad att i stället för vittneseden avgiva löfte av viss
lydelse. (Se t. ex. Nytt Juridiskt Arkiv 1927 s. 392 och 1928 s. 96.) För
sådant löfte användes följande formulär: »Jag N. N. lovar på heder och
samvete, att jag skall vittna och giva tillkänna allt vad jag vet i denna sak
hänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.»

Enligt 17 kapitlet 17 § rättegångsbalken kunna, såvida fråga ej är örn
svåra brottmål, parterna å ömse sidor enas örn att låta vittnet höras utan ed.

Straff för mened finnes utsatt i 13 kap. strafflagen. Där stadgas tillika

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

att, om bekännare av lära, vari edgång ej är tillåten, på annat i stället för
ed vedertaget sätt bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga, eller
om någon vittnat falskt inför rätta då ed eftergivits honom, skall så anses
som hade han gått ed.

Sedan frågan om upphävande eller ändring av den lagstadgade vittneseden
varit före bland annat vid 1903 och 1909 års riksdagar, har frågan
upptagits av processkommissionen. I sitt år 1926 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning anförde processkommissionen, som
ansåg att vittneseden borde bibehållas såsom form för bekräftande av vittnesmål,
bland annat följande (se betänkandet del II sid. 269):

För nutida uppfattning stöde det klart, att möjlighet måste beredas den,
som på grund av sin religiösa åskådning hyste betänklighet att avlägga eden,
att få utbyta den mot annan bekräftelseform. Någon befogad invändning
syntes ej kunna framställas mot att ersätta de nuvarande bestämmelserna
med en föreskrift örn rätt för vittne, som hyste betänklighet av nyssnämnd
art, att i stället avgiva en högtidlig försäkran på heder och samvete att tala
sanning. Förutsättningarna för edens utbytande mot försäkran syntes enligt
nu gällande regler vara alltför begränsade, och med hänsyn till att uppskov
vid förhandlingen måste undvikas, kunde prövningen ej längre överlämnas
åt Konungen utan borde tillkomma rätten, där vittnesförhöret skulle äga
rum. Edens utbytande mot högtidlig försäkran skulle givetvis lika litet
som för närvarande innebära ett eftergivande av det kriminella ansvaret för
falsk utsaga.

I propositionen nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform uttalade föredragande departementschefen vid frågan
om vittnesbevisningen, att tillräckliga skäl till avvikelse från den i vår rätt
intagna ståndpunkten beträffande vittneseden icke torde föreligga, men att
rätten att utbyta eden mot en högtidlig försäkran borde i lag fastställas och
prövningen, till undvikande av omgång och tidsutdräkt, överlämnas åt den
domstol vid vilken vittnet skulle höras.

Den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen delades av
det särskilda utskott, som behandlade propositionen, samt även av riksdagen.

Genom beslut den 30 september 1932 uppdrog Kungl. Majit åt en särskild
beredning, processlagberedningen, att utarbeta förslag till lagbestämmelser
angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde. Enligt de av
beredningen till Kungl. Majit avgivna årsredogörelserna för beredningens
arbete ha preliminära förslag till lagbestämmelser örn bland annat vittnen
utarbetats.

Uukottet. I samband med den förestående reformen av det allmänna rättegångsväsendet
kommer även frågan om förfarandet vid vittnes avhörande att bliva föremål
för omprövning. Härvid kommer bl. a. att övervägas det i förevarande
motion framförda spörsmålet örn utbyte av vittneseden mot en högtidlig
försäkran. Utskottet anser icke tillräckliga skäl föreligga att såsom mo -

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

tionären yrkat upptaga sistnämnda fråga till behandling utan avbidan på
den allmänna rättegångsreformen. De praktiska olägenheter som äro förbundna
med den nu gällande ordningen — enligt vilken utbyte av vittnesed
mot försäkran endast kan ske efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade
medgivande — torde huvudsakligen hänföra sig till det dröjsmål med
rättegången, som kan vållas genom att en till vittne åberopad person vägrar
avlägga vittnesed. Emellertid äga parterna såsom regel möjlighet att genom
eftergivande av eden förhindra uppskov med målet och, enligt vad utskottet
har sig bekant, begagnas denna utväg ej sällan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Otto Wangson,
Ekströmer*, Colleen*, Verner Andersson och Berglund;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist och Lindmark, fru Östlund samt
herrar Olsson i Mellerud, Eriksson i Toftered, Gezelius och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Bergquist.