Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968 (Utlåtande 1968:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Nr 24

Utlåtande i anledning av motion om en fast organisation för
offentlig försvarare i brottmål.

I motionen II: 28 av herrar Sjöholm och Rubin hemställes att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag om tillskapandet
av en fast organisation i fråga om offentliga försvarare i brottmål i
enlighet med de grunder som angivits i motionen.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Gällande rätt

Den som är misstänkt för brott har enligt rättegångsbalken en ovillkorlig
rätt att anlita biträde av försvarare både under förundersökningen och inför
rätta. I första hand har den misstänkte möjlighet att skaffa sig en privat
försvarare. För en sådan gäller samma behörighetsvillkor som för rättegångsombud.
Kostnaden för privat försvarare får den misstänkte själv bestrida
och även om han blir frikänd för brottet kan han bara i undantagsfall
slippa att slutgiltigt stå för kostnaden.

Har den misstänkte inte utsett försvarare — eller avvisas försvarare som
han utsett — skall offentlig försvarare förordnas för honom, om hans rätt
på grund av sakens beskaffenhet eller eljest inte kan tillvaratagas utan biträde.
Är den misstänkte anhållen eller häktad skall även eljest, om han
begär det, offentlig försvarare förordnas.

I lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
finns en föreskrift om försvarare när det i mål mot någon som inte
fyllt tjugoett år förekommer anledning att döma till annan påföljd än böter.
Saknar den underårige försvarare skall då offentlig försvarare förordnas för
honom, om det inte på grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart
att försvarare inte erfordras.

Offentlig försvarare förordnas av rätten. Frågan om sådant förordnande
skall tagas upp då framställning göres därom eller rätten eljest finner anledning
därtill.

Behörig att vara offentlig försvarare är i princip endast advokat, dvs.
ledamot av Sveriges advokatsamfund, men undantag härifrån föreligger
beträffande vissa domstolar. Företrädesvis bör anlitas någon som vid rätten
brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte föreslagit någon som

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

är behörig att vara offentlig försvarare, skall han förordnas, om inte hans
anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl
föranleder annat. Den offentlige försvararen får arvode samt ersättning för
kostnad och tidsspillan av allmänna medel efter vad rätten prövar skäligt.
Det är uttryckligen förbjudet för honom att förbehålla sig ytterligare ersättning
av den misstänkte.

Om den tilltalade dömes för brottet gäller med vissa undantag den regeln,
att han till statsverket skall återgälda vad som utgått i arvode och ersättning
till den offentlige försvararen. Detsamma gäller i fråga om vissa andra
kostnader, bl. a. för bevisning. Rätten kan jämka ersättningen till statsverket
efter vad som prövas skäligt, om kostnadens belopp inte står i rimligt
förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor. Bestämmelsen härom
innebär enligt praxis att nedsättning i ersättningsskyldigheten kan ske endast
om kostnaden står i missförhållande till både den tilltalades brottslighet
och hans ekonomiska villkor.

Om den tilltalade åtnjuter fri rättegång, gäller särskilda bestämmelser.
Den tilltalade kan sålunda inte i brottmålet förpliktas att återgälda ersättning
som utgått till hans offentlige försvarare. Om den tilltalade senare kommer
i bättre ekonomiska omständigheter kan han emellertid under vissa förutsättningar
i ny rättegång förpliktas att ersätta denna kostnad.

Motionen

I motionen framhålles inledningsvis att bestämmelserna om förordnande
av offentlig försvarare torde behöva överses i syfte att dels eliminera vissa
mindre tillfredsställande konsekvenser av nuvarande system, dels mera allmänt
avpassa bestämmelserna till den nu förhärskande kriminalpolitiska
uppfattningen med huvudintresset knutet till att den brottslige rehabiliteras
och återföres till ett normalt, laglydigt leverne. Härefter anföres följande.

I vissa fall är förordnandet av offentlig försvarare obligatoriskt, ett stadgande
som givetvis tillkommit helt i den anklagades intresse. I praktiken
kan det dock icke sällan verka i motsatt riktning. I vissa brottmålsrättegångar
av relativt okomplicerad natur där den tilltalade spontant bejakar
åklagarens sakframställning och erkänner vad som lagts honom till last är
den offentlige försvararen uppenbarligen till föga eller ingen nytta för den
anklagade. Händelseförloppet i processen och brottspåföljden skulle ha blivit
exakt densamma försvararen förutan. Nu inträffar emellertid att den
anklagade efter rättegången och efter avtjänandet av ett eventuellt utdömt
frihetsstraff av den exekutiva myndigheten ansattes med krav om betalning
av arvodet till den offentlige försvarare som han aldrig bett att få och inte
haft den ringaste nytta av. Detta är inte någon rimlig eller bra ordning. Den
är i sig själv orättvis och den försvårar den dömdes återanpassning i samhället
just vid en tidpunkt då denna återanpassning befinner sig i ett känsligt
och ömtåligt initialskede.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

I större brottmålsprocesser uppgår arvodena till offentlig försvarare till
mycket betydande belopp, vilket bos stora delar av allmänheten väckt kritik
och frammanat en generell och till sin art reaktionär aversion mot systemet
som sådant. Detsamma gäller om offentlig försvarares åtgärd att till högre
instans överklaga fällande dom i fall då allmänheten uppfattar detta mera
som ett sätt att förskaffa sig ytterligare arvoden än som ett medel att åvägabringa
ändring i ett domslut som uppfattas som riktigt och därmed omöjligt
att få ändring i. Det synes oss vara en angelägen uppgift att om möjligt avlägsna
de inslag i nuvarande system som utlöser dylika icke önskvärda reaktioner
hos stora delar av allmänheten. Rättsväsendets skilda funktioner bör
omfattas av medborgarnas fulla förtroende.

Vad det här gäller är sålunda

1. att bibehålla — och vidareutveckla — principen att envar anklagad skall
ha tillgång till fullgod rättegångshjälp,

2. att eliminera orättvisan att även den som saknat fördel av att ha haft
tillgång till offentlig försvarare blir ersättningsskyldig,

3. att avlägsna de för allmänheten utmanande höga arvodeskostnaderna i
vissa större mål.

Den väg som här synes vara framkomlig är att fullt ut göra de offentliga
försvararna just offentliga, dvs. fast knutna till rättsväsendets organisation
med fast lön, och att kostnaderna härför stannar på statsverket. Detta skulle
låta sig synnerligen väl inpassas i en adekvat och modern syn på brottmålsprocessen,
där det allmänna i lika mån skall svara för den tilltalades försvar
smöjligheter som för åklagarpartens angreppsbetingelser. Det är då
följdriktigt att statsverket står för kostnaderna för det ena som för det
andra. Någon ökning av kostnaderna för det allmänna torde icke behöva
bli följden av en omläggning av antytt slag. Den återbetalningsskyldighet
som nu är stadgad i fråga om arvoden till offentlig försvarare infrias av naturliga
skäl regelmässigt icke, och i denna skuldsumma ingår som tidigare
berörts vissa högst betydande belopp. De exekutiva myndigheternas arbete
med indrivning av dessa rättegångskostnader ger föga i utbyte och redan
ett slopande av denna omgång som torde kosta mer än den smakar skulle
innebära en given fördel.

Förslaget innebär sålunda tillskapandet av en ordning med statligt anställda
advokater med enda uppgift att biträda som offentliga försvarare.
Löneplaceringen bör vara så hög att verkligt kvalificerade krafter kan påräknas.
Organisationen —- som lämpligen synes böra följa indelningen i
åklagardistrikt — bör givetvis inrymma en högre löneplacerad topptjänst
för varje distrikt som ansvarig chef, varigenom också erhålles en önskvärd
befordringsgång.

Innebörden av förslaget är jämväl att återbetalningsskyldighet icke skall
åläggas den som för sig haft förordnad offentlig försvarare. Denna betalningsbefrielse
synes böra omfatta även övriga kostnader i rättegången såsom
bl. a. vittnesersättning.

En ytterligare fördel med det föreslagna systemet synes kunna vara att
den icke sällsynta irritation som i advokatleden här eller var kunnat spåras
när det gällt domstolarnas förordnande av offentlig försvarare helt skulle
elimineras.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från hovrätten för Övre Norrland och från Stockholms
rådhusrätt. Härjämte har tillfälle att avge yttrande i ärendet beretts
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges juristförbund.

Remissinstanserna har genomgående uttalat sig i avstyrkande riktning
beträffande den av motionärerna föreslagna organisationen med statsanställda
offentliga försvarare. I anslutning till vad motionen innehåller om
olägenheter med gällande bestämmelser om skyldighet att återgälda statsverkets
kostnader för försvarararvode m. m. uttalar flera av remissinstanserna
intresse för en översyn av dessa bestämmelser.

Den i motionen framförda kritiken mot nuvarande ordning
i fråga om förordnande av offentlig försvarare
har utförligt bemötts i flera yttranden. Sålunda påpekas bl. a. att förordnande
av offentlig försvarare inte i något fall är obligatoriskt annat än i den
meningen att domstolen måste göra sådant förordnande om den misstänkte
själv begär det, vilket gäller då den misstänkte är anhållen eller häktad.
I övriga fall skall frågan om förordnande bör ske prövas av domstolen, låt
vara att det i visst fall då den misstänkte är underårig finns en presumtion
för att förordnande skall ske.

Hovrätten anför i detta sammanhang:

Då det gäller vuxna lagöverträdare torde icke förekomma, att rätten på
eget initiativ förordnar försvarare i fall då av förundersökningsprotokollet
framgår att den misstänkte erkänt och att saken är helt utredd samt tvekan
om påföljdens art ej råder. I dylikt fall bör i allmänhet också ansökan om
förordnande av offentlig försvarare lämnas utan bifall. Det bör emellertid
betonas, att efter införandet av brottsbalken med dess rikt nyanserade påfölj
dssystem de individualpreventiva synpunkterna har fått större tyngd
och valet av påföljd blivit betydligt mer komplicerat än tidigare. Detta framgår
med all tydlighet av rättsfall från högsta domstolen. Det är därför —
om här bortses från bötesmålen där offentlig försvarare mycket sällan förordnas
— icke så vanligt som lekmannen kanske föreställer sig, att påföljden
är från början given.

Enligt hovrättens erfarenhet önskar det alldeles övervägande antalet av
dem, som är misstänkta för brott beträffande vilket anledning förekommer
att döma till annan påföljd än böter, hjälp av offentlig försvarare under
själva rättegången. Endast mycket sällan torde förekomma, att någon uttryckligen
motsätter sig att offentlig försvarare förordnas för honom. Att
offentlig försvarare förordnas i de flesta mål av nyss nämnd beskaffenhet
får sålunda anses stå i samklang med vad de tilltalade själva önskar. Domstolarna
torde i allmänhet vara mycket återhållsamma med att utse offentlig
försvarare utan att begäran därom framställts. Då så sker är mestadels

Första lagutskottets utlåtande nr 2å år 1968

fråga om icke erkända brott av mera komplicerad karaktär, om mycket
grava brott, såsom mord, rån eller spioneri, om en svårbedömbar påföljdsfråga
eller om personer som är sinnessjuka, sinnesslöa eller svårt alkoholskadade.
Restriktiviteten är givetvis än större i sådana fall, då den misstänkte
uttryckligen undanbett sig offentlig försvarare.

Vad de underåriga lagöverträdarna beträffar torde i de mål, som avses
med 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, offentlig
försvarare vanligen utses, vare sig den misstänkte begärt det eller
icke. Behovet av offentlig försvarare är i dessa fall i allmänhet uppenbart,
och de nuvarande bestämmelserna om förordnande av offentlig försvarare
för underårig är i sak i överensstämmelse med vad som tidigare gällde enligt
en lag av år 1946.

Rådhusrätten understryker bl. a. att för domstolens prövning av behovet
av offentlig försvarare inte bara målets beskaffenhet, förhandenvaron av erkännande
e. d. är avgörande utan också den misstänktes person. Så kan
det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden och förutsättningar
samt brottsbalkens rikt differentierade påföljdssystem vara påkallat,
att den tilltalade biträds av en försvarare, även om den tilltalade erkänt gärningen
och inte själv inser behovet av försvarare. Vidare bör framhållas,
heter det i rådhusrättens yttrande, att försvararen har funktioner att fylla
också utanför rättegången. De fall där domstolen förordnar om försvarare
utan att den tilltalade begärt det eller mot den tilltalades vilja torde dock
vara förhållandevis få, och de torde, såvitt rådhusrätten kan bedöma det,
knappast kunna vara avgörande vid ett ställningstagande till motionens
syfte i denna del.

De i motionen gjorda uttalandena om vissa fall där den
tilltalade skulle ha föga eller ingen nytta av den offentlige
försvararen bemöts av advokatsamfundet:

I motionen påstås nu att »i vissa brottmålsrättegångar» den offentliga försvararen
uppenbarligen (!) är »till föga eller ingen nytta för den anklagade»
och att »händelseförloppet i processen och brottspåföljden skulle ha
blivit exakt densamma försvararen förutan». Om detta vore riktigt, skulle
det innebära att våra domstolar skulle förordna offentlig försvarare i onödan.
I verkligheten förhåller det sig inte på detta sätt. Om någon kritik mot
domstolarnas praxis skall framställas, kan densamma inte med fog gå ut
på att offentlig försvarare förordnas i onödan. Tvärtom har stundom försports
visst missnöje över att åtminstone en del domstolar har en alltför
restriktiv inställning till de tilltalades önskemål att få offentlig försvarare.
Vilka undersökningar eller iakttagelser som ligger till grund för motionärernas
påståenden undandrar sig styrelsens bedömande. När motionärerna
framställt dessa påståenden, har de emellertid tydligen helt förbisett den
kontrollerande funktion som försvararen har och som innebär en betydelsefull
garanti för den misstänktes rättssäkerhet. Påståendena förefaller att
såsom argument ha ungefär samma tyngd som ett påstående att en patient
i onödan intagit den medicin som läkaren ordinerat och följt de föreskrifter

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

han meddelat, enär patienten skulle ha blivit lika frisk ändå och händelseförloppet
skulle ha blivit »exakt detsamma», läkaren förutan.

Juristförbundet framhåller att principen att den åtalade skall ha tillgång
till fullgod rättegångshjälp sedan länge är allmänt omfattad och har fått
sitt uttryck i bl. a. nuvarande ordning med offentliga försvarare. Mot bakgrund
härav och då motionärerna inte enbart vill bibehålla utan vidareutveckla
principen är det enligt förbundets mening svårförståeligt att motionärerna
anser att förordnande av offentlig försvarare i vissa fall är »till
föga eller ingen nytta» för den tilltalade, nämligen i de erkända och okomplicerade
brottmål där försvarare likväl på grund av rättegångsbalkens bestämmelser
måste utses.

Även vad som anförts om offentlig försvarares åtgärd
att överklaga dom i vissa fall har föranlett gensagor
från flera håll. Hovrätten uttalar följande.

Enligt den i vårt land rådande instansordningen har, med i detta sammanhang
betydelselösa undantag, varje tilltalad en oavvislig rätt att få sin
sak prövad i två instanser, underrätt och hovrätt. Däremot kan tilltalad icke
utan särskilt tillstånd av högsta domstolen få sitt mål prövat i denna instans.
I och med att en part själv önskar, att hans mål skall prövas av högre
instans, får den offentlige försvararen anses vara i princip skyldig att utföra
denna talan. Av bland annat kostnadsskäl är hovrätten, och säkerligen
även domstolarna i allmänhet, återhållsamma med att bifalla ansökningar
om utbyte av offentlig försvarare. Påståendet att offentliga försvarare skulle
»påtruga» sina klienter en process i högre instans är säkerligen överdrivet;
snarare torde beträffande de i motionen åsyftade »självklara» fallen problemet
för den offentlige försvararen vara att få den tilltalade att avstå från
att överklaga domen. Vad som för en utomstående person ter sig självfallet
och oomtvistligt framstår såsom bekant icke alltid så för den som beröres
av saken. Det bör också framhållas, att det förhållandet att en dom fastställes
av högre instans ingalunda betyder att utgången varit given. En enhällig
dom kan ha föregåtts av stor tvekan hos vissa eller alla ledamöter.
Efter brottsbalkens genomförande sker också, såsom förut nämnts, valet av
påföljd efter betydligt friare bedömningsgrunder än förr, vilket har till
följd att det blivit svårare att förutsäga en viss utgång i målet. Det bör slutligen
understrykas, att i den offentlige försvararens uppgift väl ingår att informera
den tilltalade om lag och praxis men icke att agera domare. Advokaten
Ragnar Gottfarb har något berört ifrågavarande problem i en uppsats
i Svensk Juristtidning 1950, s. 555.

Den i ärendet hörda domarföreningen anför:

Motionärerna synes också mena att hänsyn bör tagas till allmänhetens
uppfattning om anledningen till överklagandet av en fällande dom, nämligen
när den förmodas gå ut på att fullföljd sker mest för att försvararen skall
erhålla ytterligare arvode. Denna synpunkt anser styrelsen ovidkommande;
utomstående saknar naturligt nog förutsättningar att rätt bedöma fullföljdsmotiven
i olika fall.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Advokatsamfundet hävdar att det i verkligheten regelmässigt förhåller
sig så att de otfentliga försvararna nödgas nedlägga icke oväsentligt arbete
på att söka för klienten klargöra det meningslösa i ett överklagande och avråda
från fullföljd. Belysande är att, medan det sällan eller aldrig förekommit
att hos advokatsamfundet framförts klagomål över att en offentlig
försvarare fullföljt talan i onödan, det är en vanlig företeelse att för brott
dömda personer hos samfundet anför klagomål över att den offentlige försvararen
avrått från överklagande. Naturligtvis händer det ofta att eu av
underrätt dömd person fullföljer talan, trots att utsikten till ändring är
ringa eller ingen. Men det är, anför samfundet, en fullständig missuppfattning,
om man tror att detta måste bero på att försvararen tillrått ett överklagande.
I mycket stor utsträckning sker fullföljden i strid mot den offentlige
försvararens avrådan. Han kan emellertid inte undandraga sig att biträda
klienten, om denne vill klaga. Av hänsyn till klienten kan han inte
heller tör domstolen eller annan yppa att han avrått från fullföljden.

Med anledning av motionärernas synpunkter beträffande arvodena
till offentliga försvarare anför hovrätten:

Vad härefter beträffar arvodena till offentliga försvarare är det såsom
anförts i motionen riktigt, att dessa i större brottmålsprocesser kan uppgå
till betydande belopp. Då det gäller denna hovrätt blir stundom kostnaderna
mycket höga även i mindre mål, beroende på att advokaterna måste företaga
långa resor till sammanträdesorten med betydande tidsåtgång som
följd. För den allmänhet, som icke haft närmare anledning att sätta sig
in i vad som skall ersättas genom ett utdömt arvode, kan säkerligen
även ersättningarna i mer ordinära mål förefalla höga. Enligt hovrättens
erfarenhet understiger arvodet för ett offentligt försvar mera sällan 300 kronor,
och oftast är fråga om högre belopp. Orsaken härtill är att söka i —
förutom den fördyring av processen som 1948 års rättegångsreform medfört
— det höga kostnadsläget beträffande kontorshyra, skrivhjälp och
dylikt samt den för alla grupper av inkomsttagare fortgående nominella
lönestegringen. Av de i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund årligen publicerade
uppgifterna rörande advokaternas inkomster framgår, att flertalet
advokater har inkomster som i vart fall icke lär överstiga andra akademikergruppers,
snarare tvärtom. Det finns skäl antaga, att gruppen med de högsta
inkomsterna huvudsakligen utgöres av advokater, som till stor del ägnar
sig åt andra uppdrag än offentligt försvar.

Såväl ur samhällets som ur den återbetalningsskyldiges synpunkt är det
angeläget, att ersättningen till offentlig försvarare icke blir högre än vad
som kan anses skäligt med hänsyn till försvararens berättigade anspråk att
för sitt uppdrag erhålla ett arvode, som allmänt sett står i rimlig proportion
till det ekonomiska utbyte andra yrkesgrupper med jämförlig utbildning
bär av sitt arbete. Det är också av vikt — ej minst för att sporra försvararen
till ett gott arbete — att ersättningen bestämmes med hänsyn till ej
blott tidsåtgången för försvararen utan jämväl den skicklighet med vilken
talan utförts. Enligt hovrättens uppfattning är det i gällande processordning
väl sörjt för att arvodesprövningen skall bli allsidig och rättvis. Skä -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

ligheten av ett yrkat belopp prövas av den domstol, som dömer i målet och
som alltså besitter god kännedom om tidsåtgången, målets svårighetsgrad
och det sätt på vilket försvararen utfört sitt uppdrag. Såvitt hovrättens erfarenhet
ger vid handen, uppfattas prövningen från domstolarnas sida ingalunda
såsom en formell granskning. Tvärtom brukar det begärda arvodet,
då det icke utan vidare framstår såsom skäligt, ingående diskuteras och
övervägas ur olika synpunkter. I ett icke ringa antal fall leder också dessa
överväganden till prutningar. Det bör också framhållas, att ej blott den
offentlige försvararen utan jämväl den tilltalade själv och åklagaren kan
bringa arvodesfrågan till högre rätts prövning.

I domarföreningens yttrande framhålles att motionärerna, såvitt framgår
av motionen, inte tänker sig att den föreslagna organisationen med statligt
anställda försvarare skulle medföra någon egentligt minskning av kostnaderna
på försvarssidan. Den verkliga innebörden av förslaget i denna del
skulle då vara att man för att undgå allmänhetens kritik bakade in kostnaderna
i anslaget till rättegångsväsendet, så att de inte kom till synes och
kunde reta gemene man. Något bärande skäl för den föreslagna reformen
utgör detta enligt föreningens åsikt inte.

Det i motionen föreslagna systemet med statsanställda offentliga
försvarare har under remissbehandlingen utsatts för
stark kritik från flera håll, varvid fördelarna med nuvarande ordning har
framhållits.

Enligt hovrättens erfarenhet fungerar sålunda det nuvarande systemet
med offentliga försvarare ur den fritt yrkesverksamma advokatkåren väl,
och systemet torde också, såvitt hovrätten har sig bekant, vara allmänt tilllämpat
inom de västerländska demokratierna. Hovrätten anser att fördelarna
med det nuvarande systemet utan tvivel skulle gå förlorade med det
av motionärerna skisserade förslaget. Hovrätten anför vidare bl. a. följande.

På mången mindre ort, där för närvarande finnes endast en eller två advokater,
skulle den föreslagna ordningen leda till att tillräckligt med arbete
icke skulle finnas kvar för en fritt yrkesutövande advokat och allmänheten
sålunda mista sin nuvarande möjlighet till hjälp i tvistemål, utomprocessuella
ärenden o. s. v. Å större orter åter skulle förslaget leda till att
den som har råd därtill kan utse en privat försvarare, medan övriga tilltalade
har att vända sig till den statliga myndigheten. En part, som önskat
anlita enskild advokat men som av ekonomiska skäl tvingats att i stället
vända sig till myndigheten, kan lätt, om saken går honom emot, få den
uppfattningen att detta berott på att han icke erhållit den hjälp han önskat.
Motsvarande synpunkter har i 1958 års betänkande angående rättegångshjälp
(SOU 1958:8, s. 70) framhållits vid övervägande av frågan om en
monopolisering till rättshjälpsanstalterna av rättegångshjälp.

Rådhusrätten, som anser att ordningen med statligt anställda försvarare
inte kan komma i fråga, uttalar följande.

I den kriminalpolitiska debatten har hävdats att den tilltalades försvarare
bör vara oberoende av staten. Den tilltalade kan uppfatta samhällets

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

organ i brottmålsprocessen på ett sätt som utesluter förtroende för att dessa
organ vill hans bästa, dvs. få honom återanpassad i samhället. Vetskapen
om att försvararen står fri i förhållande till myndigheterna är därför av
största psykologiska betydelse för den misstänkte. Många gånger underlättar
just detta förhållande — eller gör det rent av möjligt — för försvararen
att vinna den misstänktes förtroende. Detta förtroende utgör grundvalen
för försvararuppdraget. Rådhusrätten vill i sammanhanget peka på att rättshjälpsanstalterna
inte förstatligats, och att detta bl. a. torde ha sin grund
i liknande synpunkter som nu anlagts på frågan om försvararens ställning.

Av betydelse för den misstänktes tillit till försvararen är också att denne
är en skicklig allroundjurist. Många förmögenhetsbrott är sådana att försvararen
måste ha mycket goda kunskaper i t. ex. köprätt. För att försvararen
skall kunna bistå den tilltalade på det personliga planet är det nödvändigt
att han är förtrogen med familj erättsliga problem, hyreslagstiftning
m. m. Om försvararens verksamhetsområde inskränks till enbart offentligt
försvar, är det risk för att han inte fyller dessa krav.

Det är enligt rådhusrättens mening ytterligt tveksamt, om det över huvud
är möjligt att bygga upp en organisation som den motionärerna skisserat.
Som antytts ägnar sig i regel en advokat inte uteslutande åt offentliga försvar.
Det kan t. o. m. sägas, att advokater som i mera väsentlig grad sysslar
med brottmål är mycket få, och de torde återfinnas endast i de största städerna.
Tanken på en kår av statligt anställda försvarare, som består av —
som motionärerna önskar — verkligt kvalificerade krafter framstår därför
för rådhusrätten knappast som realistisk.

Även domarföreningen tvivlar på att tillräckligt många kvalificerade krafter
kan — även med hög lönesättning — lockas att taga statlig anställning
med den enda uppgiften att vara försvarare i brottmål. För att hela landets
behov skall kunna täckas måste erfordras ett avsevärt antal för ändamålet
lämpade jurister; och något eftersättande av kravet på fullgott försvar bör
givetvis inte tillåtas. Den föreslagna ordningen torde innebära att när tilltalad
önskar eller av domstolen anses böra erhålla offentlig försvarare endast
sådan kan komma i fråga som är anställd inom vederbörande distrikt.
Det är emellertid långt ifrån säkert, framhåller föreningen, att den tilltalade
verkligen hyser förtroende för den försvarare, vilken för tillfället må stå
till förfogande. Över huvud ligger den farhågan nära till hands att de tilltalade
skall betrakta hos staten anställda offentliga försvarare mera som
verktyg för det allmänna än som sina klienters förtroendemän med vilja
och förmåga att helhjärtat iakttaga deras intressen. Det nuvarande systemet,
där tilltalad i princip fritt kan välja sin försvarare, förefaller föreningen
vida överlägset vad beträffar tillgodoseendet av rättssäkerhetskänslan.

Advokatsamfundet anför bl. a. följande.

Förslaget är enligt styrelsens uppfattning förvånande. I alla demokratiska
länder framstår det som en fullkomligt självklar sak att en misstänkt
eller tilltalad skall ha rätt att som försvarare anlita en advokat, som gentemot
statsmakterna intar en fri och sjävständig ställning och som inte är
beroende av överordnades bevågenhet och välj vilja med tanke på löneför -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

hållanden och befordran. Det är sant att man i diktaturländerna har eu
annan inställning, men ett statsdirigerat försvar i brottmål torde för flertalet
svenskar te sig såsom nåonting föga eftersträvansvärt. Det vill synas som
om motionärerna inte ägnat en tanke åt denna sida av saken och inte beaktat
hur illa deras förslag överensstämmer med den i demokratiska länder
rådande uppfattningen om en misstänkt eller tilltalad persons rätt till
försvar.

Som förut nämnts har flera av remissinstanterna berört frågan om
en översyn av bestämmelserna om återgäldande av
statsverkets kostnad för offentlig försvarare m. m.
Sålunda har hovrätten, rådhusrätten, domarföreningen och advokatsamfundet
uttalat sig för vidgade möjligheter för domstolen att låta kostnad för
offentlig försvarare m. m. slutligt stanna på statsverket även vid fällande
dom. Enligt juristförbundets uppfattning är skyldigheten för tilltalad att
gentemot statsverket svara för arvodeskostnaderna kriminalpolitiskt otillfredsställande.

Beträffande sistnämnda fråga torde här få anmärkas att 1964 års riksdaguttalat
sig för en översyn av regeln om jämkning av ersättningsskyldigheten
gentemot statsverket (utskottets utlåtande nr 44). Enligt uppgift kommer
Kungl. Maj :ts ställningstagande till frågan att framläggas för riksdagen i en
nära framtid.

Utskottet

Den som är misstänkt för brott har enligt gällande ordning en vidsträckt
rätt att både under förundersökningen och i rättegången erhålla biträde av
en för honom förordnad offentlig försvarare. Förordnande av försvarare kan
under vissa förutsättningar ske även utan att den misstänkte begärt det. Till
uppdraget skall rätten utse advokat eller, vid några domstolar, annan praktiserande
jurist som har erforderliga kvalifikationer. Vid valet fästes stort
avseende vid den misstänktes önskemål. Den offentlige försvararen får arvode
samt ersättning för kostnader och tidsspillan av allmänna medel. Om
den misstänkte blir dömd för brottet gäller i princip att han skall till statsverket
återgälda vad som utgått till försvararen.

I förevarande motion anförs åtskilliga kritiska synpunkter på nuvarande
ordning i fråga om offentliga försvarare och föreslås ett nytt system med
statsanställda försvarare, organiserade i anslutning till indelningen i åklagardistrikt.
Förslaget innebär att kostnaderna för försvararnas verksamhet
skall stanna på statsverket.

Som framgår av redogörelsen ovan har motionärernas kritik utförligt bemötts
av de domstolar och sammanslutningar som avgivit yttranden i ärendet.
Samtliga remissinstanser har uttalat sig mot det föreslagna systemet.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Utskottet anser för sin del att nuvarande ordning i fråga om offentliga
försvarare i stort sett fungerar väl, även i det aveendet att det numera knappast
föreligger några svårigheter att intressera behöriga personer för att
åtaga sig försvararuppdrag. I den mån som förbättringar kan vara påkallade
torde dessa vara av sådan art att de lika väl kan genomföras inom det befintliga
systemet. I och för sig erbjuder alltså det av motionärerna föreslagna
systemet, såvitt utskottet kunnat finna, icke några fördelar framför det
nuvarande vare sig för det allmänna eller för den som behöver bistånd av
försvarare. I sistnämnda hänseende må särskilt framhållas att det även från
psykologisk synpunkt måste vara värdefullt — i synnerhet om den misstänkte
är häktad eller eljest berövad friheten — att han som nu är fallet
kan anförtro sig åt en offentlig försvarare med oberoende ställning i förhållande
till myndigheterna.

Då utskottet sålunda inte kan finna en övergång till det i motionen föreslagna
systemet önskvärd, får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 28, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s)*, Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson
(s) och herr Lidgard (h)*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp)*, fru Johansson (s),
herr Ekström i Björkvik (s)*, fru Löfqvist (s), herrar Martinsson (s)*,
Oskarson (h), Larsson i Norderön (ep) och Sjöholm (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Sjöholm (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030