Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963 (Utlåtande 1963:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om allmänt kriminalregister m. in.

Genom en den 8 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats
till konstitutionsutskottet, såvitt avser förslag till lag angående ändrad
lydelse av It och 16 §§ lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, och i övrigt till lagutskott, i vilken del propositionen
behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt nu är i fråga,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om allmänt kriminalregister.

Det genom propositionen framlagda, nu ifrågavarande lagförslaget är av
följande lydelse:

Lag

om allmänt kriminalregister

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas ett allmänt kriminalregister, innehållande
uppgifter som sägs i denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller
annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse, straffarbete, ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen
till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tilllämpning
av 6 § sistnämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till
ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må
erfordras till hans betecknande, brottet eller, då tvångsarbete ådömts, anledningen
därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen
eller beslutet. Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall
jämväl upplysning om bötesbeslutet antecknas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 är 1963

3 §•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig dom prövotiden förlänges eller ock
anståndet förklaras förverkat eller förklaras skola avse jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits prövotiden förlänges, den villkorligt
medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet
förklaras avse jämväl annat brott; samt

... 3- om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
förklaras skola avse jämväl annat brott eller träda i stället för annan påtöljd.
1

4 §''

Registret skall innehålla anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fängelse
eller straffarbete, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående
strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt; samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än
säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten
av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

5 §•

Anteckning i registret skall jämväl ske

1. om Konungen av nåd efterskänker eller ändrar straff eller annan påföljd,
som skall antecknas i registret; samt

2. om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd.

6 §•

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen
inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt
eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som
har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut,
såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma
skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och
annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet
av straffarbete eller fängelse, övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn över villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen
om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. fattat beslut om verkställighet, övervakning, tillsyn
eller förverkande, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den
dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna
i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

7 §.

uPPgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om overrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

honom för den åtalade gärningen eller ock dömt honom allenast till påföljd,
som icke skall antecknas i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat honom från
tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts eller dömts till annan påföljd än som
avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans födelseår.

8 §•

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekansler!!, riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman,
interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna
om utlämning för brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares
behandling, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om
sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag
av registret lämnas, om Konungen för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

9 §•

Till enskild må utdrag av registret beträffande honom lämnas

1. om Konungen medgivit, att utdrag av registret må utlämnas för visst
ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål;
eller

2. om i annat fall, där den enskilde styrkt, att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret, Konungen givit tillstånd därtill.

10 §.

I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
icke medtagas anteckning om

1. böter, villkorlig dom eller straffriförklaring enligt 2 § 4, sedan tio år
förflutit från domen eller beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i annat fall än som avses under 1, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete,
sedan tio år förflutit från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret,_ skola
båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt
första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas
någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar,
som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller åklagare
skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande
uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

11 §.

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande avvikelser:

It liihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1063

1. Såvitt avser anteckning om böter, villkorlig dom, fängelse eller straffarbete
i högst ett år eller ungdomsfängelse skall i stället för den i 10 § första
stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.

Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

ö. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla.

12 §•

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga utdrag av registret.
Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem utdragen avse.

För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts
legistret, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

13 §.

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen,
redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den staten eller
den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn over villkorligt frigiven överflyttats hit från Danmark, Finland, Island
eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat
fall än i första stycket sägs, i den ordning Konungen bestämmer till
myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsam™a
„ 1alLgai1f 1 frå§a 0111 anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av
14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Nor«e
angående verkställighet av straff in. in.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen att, då det för utredning i
rottmål begares av utländsk domstol eller åklagarmyndighet, meddela utdrag
av registret. °

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts
utdrag av registret meddelas, såframt Konungen givit tillstånd därtill.

De föreskrifter,
Konungen.

14 §.

som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar

Demm teg träder i kraft den 1 juli 1963, då tegen den 17 oktober 1900 om
straffregister (nr 82 s. 1) upphör att gälla.

...De “^teckningar, som vid den nya tegens ikraftträdande finnas i det hos
fångvårdsstyrelsen forda straffregistret, skote överföras till det allmänna
kriminalregistret, såvitt anteckningarna äro av beskaffenhet att böra enligt
aen nya tegen införas i registret.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges försteg till teg om allmänt kriminalregister.
Detta register föreslås få väsentligen samma innehåll och användning som
det nuvarande allmänna straffregistret. Dock skall enligt försteget uppgifter
och anteckningar icke medtagas i registerutdrag efter viss tids förlopp.
Härigenom motverkas att ett brott fortsätter att vara en belastning för den
dömde också sedan lång tid förflutit utan kriminalvårdande ingripanden.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Förslaget till kriminalregisterlag innehåller vidare bestämmelser om ett vidgat
internationellt samarbete, främst mellan de nordiska länderna, i fråga
om brottsregistrering. Vissa jämkningar i de sekretessbestämmelser, som
hänför sig till brottsregistreringen, nödvändiggöres av reglerna om kriminalregistret.

Inledning

Brott och straff registreras för skilda ändamål hos ett flertal olika myndigheter.
Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II:
13), vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung]. Maj :t anhålla
om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd
mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motionerna
hänsköts till första lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionerna
från ett flertal myndigheter. Utskottet fann för sin del (utlåtande nr
44) den kritik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många
hänseenden välgrundad och hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungi. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registrering
av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut den 21 januari 1949 åt strafflagberedningen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade
i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den
registrering, som sker i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna
straffregistret. I betänkandet föreslogs såväl ändringar — väsentligen i inskränkande
riktning — av registreringens omfattning som uteslutning av
vissa äldre anteckningar vid utfärdande av straffregisterutdrag. Beträffande
den registrering, som nu sker hos statens kriminaltekniska anstalt för att
betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk
orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen
hänvisade därvid till att hithörande problem behandlades av särskilda sakkunniga,
som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet.

Nämnda sakkunniga framlade belänkanden (stencilerade) den 10 september
1952 med allmän motivering och den 13 april 1954 med förslag till författningsbestämmelser.
De sakkunniga förordade bl. a. överflyttning av det
allmänna straffregistret till det vid kriminaltekniska anstalten inrättade centrala
polisregistret, utbyggnad av sistnämnda register samt avskaffande av
publikationen Polisunderrättelser, som utges av anstalten.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades
inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrättspresidenten
Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direktiven
skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistrering,
som sker i fångvårdsstyrelsens straffregister, och den speciella broltsregistrering,
som förekommer i vissa andra iegister. Utredningsuppdraget
skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande
den allmänna brottsregistreringen samt polisregistreringen (SOU 1961: 11).
Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von
Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet
innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om
centralt polisregister och om straffregister. Utredningsmannens arbete med
översyn av den speciella brottsregistreringen pågår.

Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits
av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltekniska
anstalt, statspolisintendenten, överståtliållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Göteborgs
rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets organisationsnämnd,
1956 års eftervårdsutredning och offentlighetskommittén.
Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av polismyndighet
utfärdade vandelsintvg, av försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och
j ärnvägsstyrelsen.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren
i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna
Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Freijd, dels av
statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden
från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av Föreningen
Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från
landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Uppsala
läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från landsfogden
i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av Föreningen
Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken i sin tur
bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, länsstyrelsen
i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i
nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns
polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands
köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttranden från landsfogden
i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiskalerna
i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen länsstyrelsen
i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Östersund och landsfiskalen
i Ströms distrikt.

Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts Föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och
Svenska socialvårdsförbundet samt — såvitt betänkandet avser av polismyndighet
utfärdade vandelsintvg — Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya

Första lagutskottets utlåtande nr 2''t år 1963 7

systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Stockholms
frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund,
Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska
droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden
har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

Vissa principiella frågor rörande straffregistrering har även dryftats inom
den nordiska straffrättskommittén, vari ingår en ledamot från vart och ett
av länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har i skrivelse
den 1 december 1962 uttalat sig i ämnet.

På grundval av den särskilt tillkallade utredningsmannens betänkande
och de däröver avgivna remissyttrandena har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till, utom annat, lag om allmänt kriminalregister.

Sedan lagrådets utlåtande över förenämnda förslag inhämtats, har ärendet
varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att ersätta lagen den 17 oktober
1900 om straffregister.

Gällande rätt

I lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister anges förutsättningarna
för att registrering i allmänna straffregistret skall ske och ordningen
för lämnande av uppgifter ur detsamma. Närmare bestämmelser om
registreringen har meddelats i kungörelse den 26 november 1914 (nr 413)
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande. I kungörelse den
19 december 1947 (nr 949) har givits föreskrifter för domstolar och åklagare
om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret. Stadgande om sekretess
har upptagits i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Registreringens omfattning behandlas i 1, 2, 4 och 5 §§ lagen om straffregister.
Förutsättningarna för att en person skall registreras i straffregistret
anges i 1 §. Enligt detta lagrum skall registret innehålla uppgifter angående
dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till minst 60 dagsböter
eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt
lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel
till böter eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
på grund av sinnessjukdom ej kunnat fällas till ansvar, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Tvångsuppfostran ådömes numera ej, sedan lagen den 13 mars 1937 om
tvångsuppfostran upphört att gälla.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Ingen föieskrift finnes om att anteckning skall ske rörande beslut om beviljad
resning eller om rättelse av dom eller beslut i delar, varom uppgift
skall lämnas till straffregistret. Ej heller föreskrives registrering av beslut
om åtalseftergift eller av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen
den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott
av underårig i stället för att döma underårig lagöverträdare till straff överlämnat
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande
för samhällsvård.

Att märka är att icke alla frihetsstraff föranleder registrering. Då beslut
meddelas om förvandling av böter till fängelse, anses vederbörande ej ha
blivit dömd till fängelse i straffregisterlagens mening, och någon registrering
sker därför icke på grund av sådant beslut. Har genom villkorlig dom
beviljats anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, kommer däremot
~ eftersom villkorliga domar alltid skall registreras — uppgift om förvandlingsstraffet
att inflyta i straffregistret. I sistnämnda fall skall jämväl upplysning
om bötesbeslutet intagas i registret.

I 2, 4 och 5 §■§ lagen om straffregister lämnas föreskrifter om registrering
av dels domar, avsende sådana påföljder in. m. som uppräknas i 1 §, dels
åtgärder, som vidtages i fråga om redan ådömd påföljd, och dels uppgifter
angående omhändertagande i anstalt av den, som blivit dömd till påföljd av
beskaffenhet att den skall registreras enligt 1 §.

Åtgärder beträffande redan ådömd påföljd registreras i den mån de förändrar
påföljdens utformning eller innebär, att påföljden kommer att avse
också andra gärningar än dem för vilka den ursprungligen ådömts. Sålunda
registreras förlängning av prövotid, förverkande av anstånd vid villkorlig
dom, förordnande att påföljd skall avse jämväl annat brott eller träda i stället
för annan påföljd samt beslut om nåd avseende registrerad påföljd.

Beträffande omhändertagande i anstalt antecknas i registret frigivning eller
utskrivning, även där den sker villkorligt eller på prov, upphörande av
tillsyn beträffande på prov utskriven, återintagning eller återhämtande till
anstalt, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt dödsfall före frigivning
eller utskrivning.

De nu behandlade paragraferna innehåller dessutom bestämmelser angående
vem som skall lämna uppgift till registret samt angående de data som
skall redovisas i sådan uppgift. Vidare föreskrives, att anteckning skall göras
om beslut i överklagat eller underställt mål, under förutsättning att fråga
är om påföljd, som skall registreras enligt 1 §. Slutligen skall uppgift
lämnas om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare
finnes lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

I 3 § föreskrives, att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen
på dem uppgifterna angår.

Avskiljande ur registret av straffuppgift skall enligt 7 § ske i tre fall, nämligen
om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete
eller, utan samband med villkorlig dom, ådömt annan påföljd än som

Första lagutskottets utlåtande nr 2A år 1963

avses i 1 §, om den registrerade avlidit samt om 90 år förflutit från hans
uppgivna födelseår.

Förutsättningarna för lämnande av uppgift ur stratfregistret är noga reglerade
i 8 och 9 §§.

Myndigheter, berättigade att erhålla fullständiga registerutdrag, är domstolar,
överståthållarämbetet, länsstyrelser, allmänna åklagare, andra myndigheter
som enligt lag äger förordna om häktning, interneringsnämnden,
statens kriminaltekniska anstalt, justitiekansler!! och riksdagens ombudsmän.
Kungl. Maj :t kan för särskilt fall ge annan svensk myndighet eller
myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge tillstånd att erhålla fullständigt
registerutdrag. Med stöd av föreskrift i lagen har Kungl. Maj :t bemyndigat
fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag av straffregistret
för utredning i brottmål, då det begäres av domstol eller åklagarmyndighet
i annat nordiskt land. I fråga om uppgifter till myndighet i ickenordiskt
land rörande straffdomar eller beslut om tvångsarbete äger — under
förutsättning av ömsesidighet — Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser.
Så har också skett i förhållande till vissa europeiska länder. — Statistiska
centralbyrån skall erhålla för den officiella statistiken erforderliga utdrag
av straffregistret, vilka dock ej får upptaga namnen på dem utdragen avser.

Enskild person kan med Kungl. Maj:ts eller — efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
— fåxrgvårdsstyrelsens tillstånd erhålla fullständigt registerutdrag,
om han styrker, att hans rätt är beroende av sådant utdrag. Kungl.
Maj :t har bemyndigat fångvårdsstyrelsen att meddela fullständigt utdrag
av straffregistret beträffande enskild person, som begär sådant utdrag rörande
sig själv och styrker att hans rätt är beroende av att han erhåller
utdraget! Begränsat registerutdrag, som blott utvisar, att vederbörande ej
förekommer i registret såvitt angår annat förhållande än bötesdom eller
villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, kan meddelas på begäran av
enskild person, om han med intyg av överståthållarämbetet, länsstyrelse,
underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt
konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

En redogörelse för vad utredningen, vissa remissorgan och nordiska
straffrättskommittén anfört beträffande mera allmänna spörsmål rörande
förevarande ämne lämnas i propositionen å s. 13—17.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen
hl. a. följande:

Med hänsyn till att den av riksdagen nyligen antagna brottsbalken, som ar
avsedd att träda i kraft den 1 januari 1965, nödvändiggör ändringar i lagen
om straffregister, kunde övervägas att upptaga en reformering av denna lag
först i samband med de övriga lagändringar, som antagandet av brottsbalken
föranleder. Emellertid måste vissa ändringar i straffregisterlagen genomfö -

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963

ras redan till den 1 juli 1963, om riksdagen antager det förslag till lag om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. in., som Kungl. Maj :t framlagt genom proposition den 9 november
1962 (nr 203). Ett ytterligare skäl att redan nu överse reglerna för ifrågavarande
registrering är, att fångvårdsstyrelsens straffregister är i omedelbart
behov av en teknisk översyn och modernisering. För att arhetet härmed
skall kunna bedrivas på ändamålsenligt sätt är det angeläget, att principerna
för registrets framtida anordnande så snart som möjligt blir fastlagda.
Det synes på grund härav vara lämpligt att nu taga ställning till de principiella
frågorna rörande straffregistreringen. .lag avser hämnd även de principer,
som bör gälla för den allmänna straffregistreringen efter brottsbalkens
genomförande. Sedermera behöver då vidtagas endast därav påkallade
följdändringar.

I vårt land förekommer en tämligen omfattande registrering av begångna
brott och av straff eller andra påföljder, som ådömts för brott. Denna registrering
är uppdelad på ett flertal register, som föres av olika myndigheter.
Här må erinras om det allmänna straffregistret och det centrala fångregistret,
som båda handhaves av fångvårdsstyrelsen, den centrala registrering för
polisiära ändamål, som sker hos statens kriminaltekniska anstalt, och de
polisregister av skiftande omfattning och uppläggning, som föres hos de lokala
polismyndigheterna. Registrering förekommer även för mera speciella
andamål, bl. a. hos kontrollstyrelsen i fråga om alkoholbrottslighet in. m.,
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fråga om överträdelser av
trafikförfattningar samt vid militära förband i fråga om brott av krigsmän.
Vidare må nämnas, att utlänningskommissionen registrerar lagöverträdelser
av utlänningar, som vistas här i landet, samt att de kommunala socialvårdsorganen
för register, vilka i viss utsträckning innehåller uppgifter om kriminell
belastning hos dessa organs klientel.

Det kan icke bestridas, att myndigheterna i sin tjänsteutövning ofta är i
behov av sådana upplysningar, som kan utläsas ur de olika registren. Detta
behov framträder givetvis med olika styrka beroende på det ändamål, för
vilket upplysningarna erfordras, och arten av de omständigheter, som upplysningarna
avser. Om enbart myndigheternas behov av upplysningar lägges
till grund för registreringens omfattning, skulle denna kunna göras mycket
vidsträckt. Självfallet måste emellertid hänsyn tagas även till andra omständigheter.
Redan av administrativa och ekonomiska skäl kan eu alltför
långtgående registrering icke komma i fråga. För en begränsning härvidlag
talar dock framför allt hänsynen till de personer, som skulle bli föremål
för registrering.

Rlotta vetskapen hos en person, att beträffande honom finnes antecknade
uppgifter, som allmänt uppfattas såsom ofördelaktiga, kan i och för sig vara
en börda. Registreringen kan även medföra, att uppgifterna aktualiseras i
sammanhang, där den registrerade har ett starkt intresse av att icke inför
myndigheter eller andra framstå i ogynnsam dager och där de ifrågavarande

Första lagutskottets utlåtande nr 2b ur 1!)(>3

uppgifterna — som kan avse förhållanden långt tillbaka i tiden — är mer
eller mindre opåkallade. Riskerna för att uppgifterna blir tillgängliga för
obehöriga kan ej heller helt elimineras. Omständigheter av detta slag kan i
ogynnsamma fall motverka eller hindra den återanpassning av brottslingar,
till vilken samhällets kriminalvårdande åtgärder syftar.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning
brott och brottspåföljder skall registreras, är en avvägningsfråga,
där intresset av att myndigheter och andra skall kunna få så fullständig
kännedom som möjligt i dessa hänseenden måste vägas mot den enskildes
önskemål om skydd mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter.
Varje särskilt behov av registrering'' bör på grund härav noga prövas, innan
registrering beslutas och riktlinjerna därför dragés upp, och alla möjligheter
att begränsa registreringen utan att befogade intressen trädes för nära bör
därvid tillvaratagas. Det nu sagda har främst avseende å register, vilka —
liksom det allmänna straffregistret — användes som offentliga upplysningskällor.

I sin nuvarande utformning innehåller det allmänna straffregistret väsentligen
endast sådana uppgifter om ådömda bestraffningar och därmed
likställda åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av straffrättens
regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande,
huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Det förhåller sig
emellertid otvivelaktigt så, att slraffregisterutdragen i rättskipningen icke
blott fyller den begränsade funktionen att ange, huruvida formella förutsättningar
föreligger för tillämpning av vissa lagregler. De upplysningar,
som erhålles genom utdragen, tillmätes också regelmässigt stor betydelse vid
val av reaktionsform samt vid straffmätning och annan närmare utformning
av den valda reaklionsformen.

Den vikt, som vid personutredning i brottmål tillägges straffregisterutdraget,
beror säkerligen icke minst på att reglerna om vad som skall antecknas
i straffregistret är exakta, uppgiftslämnandet enhetligt och redovisningen
i utdragen — inom ramen för vad registret omfattar — fullständig och tillförlitlig.
Omfattningen av andra officiella register, som redovisar social belastning,
är ej lika noga reglerad. Dessa register fyller ej heller i fråga om
uppgifternas riktighet samma krav som del allmänna straffregistret.

Just i straffregisterutdragens tillförlitlighet och exakthet kan emellertid
ligga en fara för att deras värde som moment i personutredningen överskattas.
Del hör framhållas, all ej ens ett mycket utförligt kriminalitetsregister
ger något godtagbart underlag för domstolens bestämmande av samhällsreaktion.
När kritik riktats mot utredningens uttalanden om straffregistrets
ändamål, har man enligt min mening överdimensionerat registrets uppgift
i delta hänseende. Man bör hålla i minnet, att hos oss personundersökning
sker i mycket stor utsträckning och att därvid såväl den misstänktes tidigare
levnadsomständigheter som hans aktuella situation utredes och belyses.

Det har icke ifrågasatts, all straffregistret skulle göras så omfattande, att
all kriminell belastning, som en person ådragit sig och som längre fram kan

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

la betydelse för bestämmande av ytterligare samhällsreaktioner mot honom,
skulle redovisas där. Vad som på allvar har diskuterats har varit utvidgningar
av registreringen till flera arter av bötesdomar, till beslut om åtalseftergift
och till domar om överlämnande av unga lagöverträdare till samhällsvård.
Jag återkommer längre fram till dessa frågor men vill redan nu
understryka, att straffregistret — även om det skulle utvidgas på sätt nyss
antytts — icke kommer att ge någon godtagbar bild av den registrerades
föregående och nuvarande sociala situation. Tyngdpunkten i personutredningen
kan uppenbarligen icke läggas på registeranteckningar av olika slag.

Liksom strafflagberedningen och utredningen anser jag, alt straffregistret
i princip bör innehålla endast sådana uppgifter om ådömda straff och
därmed jämförliga åtgärder, som är nödvändiga för en rätt tillämpning av
straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd
samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tillämpas. Undantag
från denna princip kan tänkas men bör icke ske utan att vägande skäl
talar därför.

I straffregistret antecknas numera i stor utsträckning även andra reaktionsformer
än straff, och beteckningen straffregister måste därför anses
missvisande. Eftersom det väsentliga är att registrera kriminalitet, som föranlett
vissa åtgärder av myndighet, oavsett huruvida straff ådömts eller ej,
synes mig beteckningen kriminalregister — ehuru ej heller den fullt adekvat
— vara att föredraga. Då även hos andra myndigheter förda register avser
kriminalitet syttringar, kan förevarande register lämpligen benämnas allmänt
kriminalregister.

Utredningen har föreslagit, att vandelsutredning skall kunna förebringas
genom utdrag ur det allmänna kriminalregistret i stället för genom vandelsintyg,
utfärdade av polismyndighet. I denna del har utredningens förslag sådant
samband med frågan om polisverksamhetens organisation och polisregistrens
utformning, att det icke i detta sammanhang kan upptagas till
slutlig behandling. Jag anser emellertid i likhet med utredningen angeläget,
att reglerna om det allmänna kriminalregistret ges sådant innehåll, att registret
vid sidan om sin huvudfunktion att betjäna åklagare och domstolar
också kan läggas till grund för officiella vandelsintyg, i den män sådana kan
befinnas erforderliga.

Utredningen har förordat, att en samordning sker av straffregistret och
centrala polisregistret. Registren skulle därvid''fortfarande hållas åtskilda,
men straffregistret skulle liksom centrala potisregistret förläggas till statens
kriminaltekniska anstalt. Därest en rikspolisorganisation eller därmed jämförlig
central polisledning skulle komma att tillskapas, bör enligt utredningens
mening en överföring av straffregistret dit övervägas.

I proposition nr 148 till 1962 års riksdag angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. har föreslagits, att till ett blivande centralt organ
för polisväsendet, rikspolisstyrelsen, skall överföras bl. a. de funktioner, som
med avseende å registrering utövas av statens kriminaltekniska anstalt. Detta
förslag har godtagits av riksdagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

I nämnda proposition har ej tagits ställning till frågan, huruvida straffregistret
bör överföras till den blivande rikspolisstyrelsen. Denna fråga bör
enligt min åsikt ej heller aktualiseras i nuvarande läge. Ett sådant överförande,
som skulle innebära mycket begränsade fördelar, bör ej övervägas
förrän ytterligare klarhet vunnits om den nya polisorganisationens och den
centrala polisregistreringens utformning. Att nu utöka det omfattande arbete,
som polisväsendets förstatligande mediför, med de problem, som är
förenade men en överflyttning av straffregistret, är icke tillrådligt. Tillsvidare
bör därför fångvårdsstyrelsen, som förfogar över erforderliga personal-
och lokalresurser, handha den allmänna kriminalitetsregistreringen.
Detta utesluter givetvis icke, att en samordning av uppgiftslämnandet till
kriminal- och polisregistren genomföres, om så skulle visa sig lämpligt.

I fråga om vilka uppgifter som bör införas i det allmänna
kriminalregistret anförde departementschefen bl. a.
följande:

Den registrering av bötesdomar, som nu förekommer i straffregistret,
är i huvudsak betingad av de gällande återfallsreglerna i strafflagen.
Så länge dessa regler gäller oförändrade, torde även den därav föranledda
registreringen böra bibehållas. Frågan om registrering av bötesdomar kommer
emellertid i ett nytt läge vid genomförande av brottsbalken. I brottsbalken
har nämligen återfallsreglerna givits sådan utformning, alt domar å böter
icke längre kommer att vara återfallsgrundande. Jag vill mot bakgrunden
härav i detta sammanhang redogöra för min uppfattning om behovet av
att — efter brottsbalkens ikraftträdande — anteckna bötesdomar i det allmänna
kriminalregistret. Detta är så mycket mera påkallat som vid remissbehandlingen
av utredningens förslag yrkanden framförts om en mera omfattande
registrering av bötesdomar än som nu sker i straffregistret.

Upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff kan utan tvivel stundom
vara av intresse för såväl åklagare som domstolar. Därmed är emellertid icke
sagt, att detta intresse behöver tillgodoses genom anteckningar i kriminalregistret.
I den mån upplysningarna är av betydelse vid efterspaning av
brottslingar — såsom kan vara fallet exempelvis när fråga är om sedlighetsbrott
— bör de i stället kunna hämtas ur de polisiära registren. De
upplysningar, som kan utläsas ur dessa register, kan även få betydelse i
brottmål vid val av reaktionsform eller vid straffmätning. Något hinder föreligger
givetvis icke för åklagaren att i brottmålet åberopa även andra
uppgifter om tidigare ådömda straff än sådana som finns antecknade i kriminalregistret.
Såsom upplysningskälla kan åklagaren härvid använda ej
blott polisiära register utan även andra register, där anteckning sker om
ådömda brottspåföljder. Jag åsyftar härvid närmast kontrollstyrelsens register
rörande fylleri och vissa andra brott och de hos överståthållarämbetet
och länsstyrelserna förda körkortsregislren.

De möjligheter, som sålunda står åklagare och domstolar till buds att införskaffa
erforderliga upplysningar om tidigare ådömda bötesstraff, torde i

14 Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

stort sett få anses vara tillfyllest. Att därutöver i det allmänna kriminalregistret
införa en registrering av bötesdomar, som icke betingas av återfallsbestämmelser
eller liknande regler, finner jag icke vara påkallat. Den
vinst, som en sådan registrering skulle kunna tänkas medföra, torde ej
uppväga den därmed förenade administrativa bördan. Jag vill för övrigt
peka på svårigheten att skilja ut vissa kategorier av bötesdomar, som skulle
vara så betydelsefulla för valet av reaktionsform eller straffmätningen vid
återfall i brott, att de i motsats till andra bötesdomar bör registreras i kriminalregistret;
någon allmän anteckning däri av bötesstraff kan det uppenbarligen
icke bli tal om.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke biträda tanken på en utvidgad
registrering av bötesdomar i förevarande register utan anser tvärtom
att, när brottsbalken med de ändrade återfallsreglerna träder i kraft, sådana
domar över huvud taget ej bör antecknas i registret. Frågan härom
torde få upptagas vid utarbetandet av följdändringarna till brottsbalken.
Intill dess vill jag förorda, att bötesdomar registreras i samma utsträckning
som för närvarande. Även böter, som ådömts med tillämpning av straffnedsättningsreglerna
i 5 kap. 2 och 6 §§ strafflagen torde alltså tills vidare
böra antecknas i kriminalregistret.

Med särskilt eftertryck har remisskritiken riktat sig mot utredningens
åsikt, att beslut om åtalseftergift ej skall registreras. De resonemang,
som därvid förts och som närmast avser beslut enligt 1944 års lag
om eftergift av åtal mot vissa underåriga, följer i flera hänseenden samma
linje som argumenteringen för att bötesstraff bör registreras i större utsträckning
än nu sker. Från åklagar- och domstolshåll har särskilt framhållits
det värdefulla i att uppgifter om en persons tidigare kriminalitet är så
fullständiga och tillförlitliga som möjligt.

Otvivelaktigt är det av vikt att åklagaren redan på förundersökningsstadiet
får veta huruvida den misstänkte fått åtalseftergift för tidigare brott.
Detta har betydelse ej blott vid prövning, om åtalseftergift skall meddelas
för det aktuella brottet eller tidigare meddelad åtalseftergift återkallas, utan
också för frågor om tvångsåtgärder sådana som anhållande och häktning.
För domstolen är uppgifter om förut meddelade beslut om åtalseftergift
främst av betydelse, då det gäller att bestämma påföljd för den aktuella
brottsligheten. Men också på ett tidigare stadium, t. ex. för att avgöra om
rättspsykiatrisk sakkunskap bör anlitas, kan det vara av vikt att äga kännedom
om tidigare yttringar av kriminalitet hos den tilltalade.

Det synes mig därför uppenbart, att åklagare och domstolar bör ha möjlighet
att erhålla upplysningar om beslutade åtalseftergifter. Åtskilliga beslut
om åtalseftergift enligt 1944 års lag avser emellertid bagatellförseelser,
som om de blivit föremål för lagföring endast skulle ha föranlett obetydliga
bötesstraff. Intresset av att sådana åtalseftergifter bringas till deras kännedom,
som senare har att taga befattning med vederbörande, kan icke anses
vara så stort, att det motiverar en omfattande central registrering.

För närvarande registreras åtalseftergifter tämligen allmänt i de lokala

Första lagutskottets utlåtande nr 2å år 1963

polisregistren samt dessutom av vederbörande barnavårdsnämnder. Av flera
remissvar framgår, att dessa icke närmare reglerade registreringsformer ej
anses lika tillförlitliga som registrering i straffregistret. Åklagare och domstolar
torde dock icke annat än undantagsvis ha kommit alt sakna erforderliga
uppgifter angående beslut om åtalseftergift. Frågan är då, huruvida
man för att vinna eu säkerhet, som täcker också vissa undantagsfall, skall
utvidga det allmänna kriminalregistret till att omfatta sådana beslut. .lag
kan trots remisskritiken icke finna, att det skulle vara nödvändigt att av
denna anledning bryta den princip, som enligt vad jag tidigare anfört anger
den naturliga gränsen för det allmänna kriminalregistrets område, nämligen
att registret bör innehålla endast sådana uppgifter som är nödvändiga
för tillämpningen av vissa straffrättsliga regler. Såväl principiella som piaktiska
skäl talar emot en dylik utvidgning av den nuvarande straffregistreringen.
Risken för att tidigare meddelat beslut om åtalseftergift stundom kan
förbli okänt för åklagare eller domstol motiverar enligt min mening icke en
allmän anteckning av sådana beslut i kriminalregistret. I fall av svårare
asocialitet torde med hänsyn till de då oftast omfattande personutredningarna
denna risk vara obetydlig. År åter fråga om personer, som i mindre
utsträckning blivit socialt belastade, kan några allvarligare vådor knappast
tänkas uppkomma av att ett åtalseftergiftsbeslut ej blir känt för åklagare
och domstol. I de allra flesta fall torde det för övrigt ej vara förenat
med alltför stort besvär för åklagaren att genom polis- och barnavårdsregister
får riktiga och fullständiga uppgifter om dessa beslut.

Min uppfattning är att de olägenheter, som kan vara förbundna med det
nuvarande systemet för redovisning av beslut om åtalseftergift, ej \äger
tyngre än fördelarna av att dessa beslut lämnas utanför kriminalregistret.
Jag vill här framhålla, att de i det föregående berörda fördelarna av en begränsning
av registrets innehåll har särskild betydelse i de fall som nu
avses. Den omständigheten alt uppgifter om åtalseftergift hålles utanför
kriminalregistret torde vara ägnad att underlätta återanpassningen av unga
lagöverträdare, vilkas kriminalitet i det alldeles övervägande antalet fall är
av övergående art, och motverka att lagöverträdelserna i fortsättningen tillmätes
överdriven betydelse. Härmed är dock icke sagt, att ej eu central
registrering av beslut om åtalseftergift kan vara önskvärd från andra synpunkter,
t. ex. för vården och behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna eller
för vetenskaplig forskning. 1 den mån sådana registreringsbehov förefinnes,
får de dock tillgodoses på andra sätt än genom det allmänna kriminalregistret.

•lag ansluter mig alltså till den av utredningen uttalade åsikten, att beslut
om åtalseftergift jämlikt 1944 års lag icke bör antecknas i slraffrcgistrel
eller, såsom del kallas i den nu föreslagna lagen, det allmänna kriminalregistret.
I enlighet med utredningens förslag bör ej heller åtalseftergift,
som meddelas med stöd av annan lagstiftning, föranleda anteckning

däri.

Domar, genom vilka överlämnats till barnavårdens organ att vidtaga åt

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

gärder för unga lagöverträdes omhändertagande för samhäll
s v å r d, torde i registreringshänseende böra behandlas på samma sätt
som beslut om åtalseftergift. Även i fall, där åtalseftergift meddelats enligt
1944 års lag, kan nämligen sådant omhändertagande ha skett och legat till
grund för beslutet att efterge åtal. Domar, som nu avses, antecknas lika litet
som beslut om åtalseftergift i straffregistret, och jag är alltså icke beredd
att förorda någon ändring härvidlag. Med stöd av 1952 års lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig kan under vissa förutsättningar
överlämnande till samhällsvård ske även beträffande den som är över 18
år, t. ex. när någon, som är intagen i ungdomsvårdsskola, rymt från skolan
och i samband därmed begått brott. Någon särbehandling av dessa fall —
där domen enligt såväl gällande rätt som brottsbalken kan föranleda förhöjt
straff vid återfall i brott — bör emellertid enligt min mening ej övervägas.
Den av mig förordade lösningen innebär, att i fortsättningen liksom nu
samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär att ansvaret
för unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles
utanför det allmänna kriminalregistret.

En följd av ett utvidgat registreringssamarbete med andra länder blir, att
det svenska kriminalregistret kommer att i viss utsträckning tillföras uppgifter
om domar och andra registreringsfakta, som härrör från utländska
domstolar och myndigheter. I fråga om det planerade nordiska samarbetet
beträffande verkställighet av straff m. in. är en sådan utökad registrering
eu nödvändig förutsättning för att samarbetet skall kunna fungera. De nordiska
ländernas kriminalregister bör komplettera varandra på det sättet, att
fullständiga registerupplysningar beträffande någon, som är medborgare i
ett nordiskt land eller har hemvist där, alltid skall kunna fås i det landet.
Det svenska kriminalregistret föreslås därför skola omfatta också uppgifter
om övriga nordiska länders domar, beslut och andra åtgärder beträffande
svenska medborgare och personer utan svenskt medborgarskap men med
hemvist här i landet.

Den europeiska rättshjälpskonventionen medför vid svensk ratifikation
av densamma, att vi får mottaga registerdata också från andra länder än de
nordiska. Så sker redan för närvarande med stöd av vissa bilaterala överenskommelser
med andra stater. Några regler om detta registermaterials användning
finns emellertid icke. Om utväxlingen av registerupplysningar skall
fylla den avsedda funktionen, bör de utifrån kommande registerupplysningarna
infogas i vårt kriminalregister.

Beträffande alla utländska uppgifter, som lämnas till den svenska registreringsmyndigheten,
torde böra gälla, att de skall föranleda anteckning i kriminalregistret
endast i den mån deras innehåll motsvarar vad som gäller
rörande anteckning av svenska domar. Sålunda får t. ex. uppgifter om bötesstraff
för misshandelsbrott och om åtalseftergift lämnas utanför kriminalregistret.

Mot vad utredningen anfört om registrering av beslut om resning, dom

Första lagutskottets utlåtande nr 24 ur 1963

efter sådant beslut och beslut om rättelse av dom eller beslut bär jag icke
något att invända. En uttrycklig regel om att rättelse skall anmälas torde
alltså vara överflödig. Skäl att införa registrering av ovillkorliga förvandlingsstraff
för böter anser jag ej föreligga. Det nuvarande stadgandet om
registrering av domar å tvångsuppfostran bör givetvis utgå.

Ett genomförande av brottsbalkens påföljdssystem medför ändringar i
registreringens omfattning. Som jag redan anfört torde, med hänsyn till
åter fallsreglernas ändrade utformning, anledning ej längre komma att finnas
att anteckna domar å bötesstraff i kriminalregistret. Vad som skall registreras
blir då domar eller beslut om fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och — så länge lösdrivarlagen gäller
tvångsarbete, överlämnande till särskild vård torde, såsom av utredningen
berörts, endast böra antecknas i begränsad omfattning.

Registreringens omfattning efter brottsbalkens ikraftträdande får närmare
övervägas vid utarbetandet av följdändringarna till balken.

I frågan om avskiljande av uppgifter från registret
yttrade departementschefen, utom annat, följande:

Under de drygt sextio år, som förflutit sedan det allmänna straffregistret
inrättades, har detta vuxit till en omfattning, som försvårar dess förvaring
och rationella användning. Antalet straffregisterakter anges av utredningen
till omkring 270 000. Dessa akter, som består av inkomna uppgifter inlagda
i omslag, förvaras i kapslar, var och en rymmande 100 akter. Akterna är
kronologiskt och ej alfabetiskt uppställda; eftersökning i registret sker med
hjälp av ett ledkortsregister, som enligt utredningen inklusive hänvisningskort
omfattar cirka 400 000 kort. Någon systematisk utsortering av sådana
akter, som enligt gällande bestämmelser skall avskiljas från registret, har
aldrig skett.

Det är uppenbart, att detta från kontorsteknisk synpunkt föråldrade och
opraktiska registreringssystem med det snaraste måste omläggas, om ej registret
skall spränga tillgängliga utrymmen och bli än mera ohanterligt. Vad
som kan göras för att rent tekniskt modernisera registret torde få övervägas
i administrativ ordning. Det kan nämnas, att statskontoret enligt uppdrag
av Kungl. Maj:t den 13 april 1962 i samråd med fångvårdsstyrelsen utarbetat
förslag till en teknisk omläggning av straffregistreringen. I förevarande
sammanhang måste emellertid uppmärksammas den rättsliga grundvalen
för registrets omfattning.

Vid bedömning av frågan, i vilka fall registeruppgifter skall avskiljas från
registret, kan man med hänsyn till vad nyss sagts icke bortse från synpunkter
som gäller registrets hanterlighet. Eu begränsning av dess omfång får å
andra sidan icke drivas så långt, att den praktiska användbarheten minskas
genom att nödvändiga uppgifter ej kan erhållas ur registret. Hänsyn måste
emellertid också tagas till eu synpunkt, som icke direkt tar sikte på registrets
omfång och tekniska gestaltning men som har stor principiell vikt, nämligen
spörsmålet i vilken utsträckning det är rimligt, att anteckningar kvar -

18 Första lagutskottets utlåtande nr 2i år 1963

står i registret för att finnas tillgängliga vid efterforskning rörande viss bestämd
person.

I några fall är det lätt att taga ställning till sistnämnda spörsmål. Att registeranteckningar
skall upphöra att ingå i registret, när de avser avlidna,
torde vara självklart. Jag bortser då tills vidare från det intresse sådana anteckningar
kan ha för den vetenskapliga forskningen. Vidare är det naturligt,
att uppgifter om ådömd påföljd avskiljes från registret, då den registrerade
befrias från påföljden genom beslut av högre instans eller efter resning.
Likaledes bör anteckning om påföljd utgå, då visserligen befrielse från
påföljd på sätt nyss angivits ej inträder men det nya beslutet innebär att
påföljden får sådan karaktär, att den i och för sig ej skall registreras.

Den åldersgräns, 90 år, som för närvarande gäller för avskiljande av uppgifter
ur straffregistret, utesluter självfallet varje praktisk möjlighet att registeruppgifter
kommer att utsorteras, medan de fortfarande är av intresse
för åklagare och domstolar. Denna gräns bör otvivelaktigt kunna sänkas.
Sättes den till 70 år, skulle resultatet enligt de gjorda beräkningarna bli eu
i och för sig önskvärd kraftig reduktion av registrets omfattning. Med hänsyn
till vad som blivit upplyst om det praktiska behovet av uppgifter också
beträffande högre åldersgrupper synes dock på sätt utredningen föreslagit
ifrågavarande gräns böra dragas vid 80 år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit eu längre gående sänkning
av åldersgränsen, varvid denna skulle kombineras med en spärregel
som anknyter till tidpunkten för anteckning i registret. Denna tanke torde
tå ses som en del av den större frågan, om man vid sidan av den absoluta
åldersgränsen bör intöra ett system, som innebär att anteckning i registret
får utgå sedan viss tid förflutit från dess införande däri. Till detta spörsmål
återkommer jag i det följande.

Vad angår frågan om s. k. rehabilitering anförde departementschefen: Strafflagberedningens

för åtskilliga år sedan framförda förslag om att i
svensk rätt införa ett institut, liknande den i utländsk rätt förekommande
rehabiliteringen, har numera blivit så grundligt genomdiskuterat, att tiden
får anses mogen för ett slutligt ställningstagande.

Till en början må då erinras om att den i diskussionen av bekvämlighetsskäl
ofta använda beteckningen rehabilitering egentligen är missvisande. Den
rehabilitering, som förekommer i främmande rättssystem, bär sin största
betydelse i de länder, där någon form av inskränkning i medborgerliga rättigheter
är stadgad såsom brottspåföljd och där alltså rehabiliteringen har
karaktär av ateiinsättande i fulla sadana rättigheter. Förlust av medborgerliga
rättigheter är här i landet sedan länge avskaffad såsom brottspåföljd,
och förutsättningar för rehabilitering med den innebörd ordet vanligen ges
föreligger följaktligen icke för svensk rätts del.

Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga rättigheter ej
tinnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd även efter det den verk -

Första lagutskottets utlåtande nr 2 b år 1963

ställts fortfar att medföra belastande verkningar för den av påföljden drabbade.
Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn tages till den omständigheten,
huruvida gärningen utgör förstagångsbrott eller återfall i brott.
Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av tidigare samhällsreaktioner
en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke heller undvikas, att tidigare
brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse, när det gäller att besätta
vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.

Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid förflutit
utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden
fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom.
Ur de rättsvårdande organensi synvinkel måste långt tillbaka liggande
brottspåföljder sakna intresse vid val av påföljd och vid straffmätning,
om ej fråga är om fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som
länkar i en sammanhängande kedja. Och i de speciella fall, där andra
än de rättsvårdande myndigheterna får del av registrerade uppgifter om
ådömda påföljder, torde enstaka gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan
självständig betydelse, att de behöver redovisas.

Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om brottsregistrcring,
myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så fullständiga och
vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna och den
en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning icke i ovidkommande
sammanhang dragés fram till allmänt beskådande. Som jag
redan antytt bör registrerade belastningar icke obegränsat få bringas till
myndigheters eller enskildas kännedom, utan hänsyn bör tagas till den
dömdes rehabiliteringsintresse. För att tillbörligen tillgodose detta är den av
mig förordade regeln, att uppgifter som intagits i det allmänna kriminalregistret
skall utgå därur när den registrerade uppnått 80 års ålder, uppenbarligen
icke tillräcklig.

Frågan är då, i vilken utsträckning sådan rehabilitering som här avses
skall kunna tillgodoses, utan att de intressen som det allmänna kriminalregistret
skall tjäna kommer att åsidosättas. Registrets ändamål har angivits
vara att tillhandahålla domstolar och åklagare sådana uppgifter om
ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder, som är nödvändiga
för att rätt tillämpa straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande
av anstånd samt för att bedöma, huruvida viss påföljd lagligen må
tillämpas. Därjämte har framhållits det angelägna i att registret ges sådan
utformning, att det vid sidan av sin huvudfunktion kan läggas till grund för
officiella vandelsintyg, i den mån sådana kan komma atl tillhandahållas såsom
utdrag ur kriminalregistret.

Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen av de tidsfrister, efter vilka
uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas i registerutdrag, större hänsyn
bör tagas till myndigheters än till enskildas intresse av att få utdrag,
som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden liggande omständigheter. Utredningen
har tillmätt denna synpunkt sådan vikt, att man frångått strafflagberedningens
tanke att också i utdrag till myndigheter efter viss tid ute -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

sluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen hänvisat till att rehabilitering
i utdrag till rättsvårdande myndigheter svårligen kan leda till
några påtagliga fördelar för den enskilde men däremot till vissa nackdelar
för dessa myndigheter. Enligt min mening har utredningen emellertid underskattat
betydelsen för den enskilde av att veta, att en i kriminalregistret
antecknad belastning efter vissa års laglydigt leverne ej automatiskt framdrages,
om han ånyo blir föremål för rättsligt förfarande. Det rör sig visserligen
här om svårvägbara psykologiska faktorer, men de torde icke desto
mindre vara realiteter. Exempel torde ej heller saknas på personliga tragedier,
som uppkommit genom att en för länge sedan begången lagöverträdelse
ånyo givits offentlighet i sammanhang, där den i och för sig varit helt
utan betydelse.

Jag anser därför, att starka skäl talar för en begränsning även av de uppgifter,
som meddelas i registerutdrag till de rättsvårdande myndigheterna.
Mot en sådan begränsning kan å andra sidan anföras, att nämnda myndigheter
härigenom kan komma att undandragas uppgifter, som erfordras för
att tillämpa vissa straffrättsliga bestämmelser. Jag åsyftar härvid närmast
vissa regler i strafflagen om brottskonkurrens (4: 3), återfall i brott (4: 14)
och åtalspreskription (5: 18).

Den åsyftade regeln om brottskonkurrens — till vilken viss motsvarighet
finns i brottsbalken — är tillämplig i vissa fall, då den som övertygas
om brott finnes ha begått detta, innan ett honom tidigare ådömt frihetsstraff
börjat verkställas. Regeln kan generellt sett sägas vara till fördel för
den brottslige, och uteslutning ur registerutdrag av uppgifter om det tidigare
frihetsstraffet kan därför tänkas lända honom till förfång. Risken härför
torde emellertid bli obetydlig, om den tidsfrist efter vilken uppgiften
skall uteslutas icke göres alltför kort. Det är vidare att märka, att viss kontroll
beträffande tillämpningen av 4 kap. 3 § utövas av fångvårdsstyrelsen
på grundval av uppgifterna i fångvårdens centralregister; för de fall, i vilka
nämnda lagrum icke tillämpas ehuru så bort ske, föreskrives i 4 § av samma
kapitel ett särskilt förfarande. Jag vill för övrigt framhålla, att ett sådant
rehabiliteringssystem, som det ifrågasatta, för de dömda i gemen är eu
förmån, som mer än väl torde väga upp de nackdelar i förevarande avseende,
vilka möjligen kan uppkomma i några få fall.

Gällande strafflag anger ej någon bestämd tid, då eu straffdoms återfallsverkan
upphör. Detsamma gäller den återfallsregel, som upptagits i
brottsbalken. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet, fann
jag mig böra utgå från att fullständiga uppgifter om återfallsgrundande
domar skulle finnas tillgängliga för domstolarna, då tillämpning av återfallsregeln
kom i fråga. I och för sig kan visserligen en tidigare dom tänkas
ha betydelse även efter lång tid vid bedömning av ny brottslighet.
Någon erinran från återfallssynpunkt mot att registerutdrag icke upplyser
om anteckning om tidigare dom torde emellertid icke kunna göras, om
anteckningen utgår först efter så lång tid, att det i praktiken blir uteslutet
att utdraget kommer att sakna upplysningar som fortfarande är av
vikt.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963 21

Preskriptionsregeln i 5 kap. 18 § strafflagen är tillämplig beträffande
vissa grövre brott och innebär, att den tid inom vilken åtal för brottet senast
skall ha väckts förlänges, om den brottslige under denna tid begår
nytt brott av viss svårhetsgrad. Ej heller denna bestämmelse, som har eu
motsvarighet i brottsbalken, bör enligt min åsikt förhindra införandet av
rehabiliteringsregler, även om de undantagsvis kommer att medföra, att i
fall som den ifrågavarande bestämmelsen avser, anteckning om det senare
brottet utesluts ur registerutdrag, innan det förra ännu är preskriberat.

Vid övervägande av de tider, som bör gälla för uteslutning av registeranteckningar,
måste som jag redan antytt tillses, att tiderna göres så långa
att myndigheternas intresse av att erhålla erforderliga upplysningar ur kriminalregistret
ej eftersättes. Det bör också beaktas, att systemet ej görs
alltför komplicerat från registreringsteknisk synpunkt. Strafflagberedningens
förslag, att anteckningar beroende på sitt innehåll skall uteslutas åtta
eller femton år från domen, straffverkställighetens slut eller utskrivningen
från anstalt, och utredningens motsvarande förslag med tidsfristerna åtta,
lio och femton år har båda den nackdelen, att de är tämligen invecklade.
Enligt min mening både tillgodoses berättigade intressen och erhålles ett
enkelt system, om tidsfristen beträffande alla i anstalt verkställda påföljder
sättes enhetlig — förslagsvis till tio år — och räknas från den
tidpunkt, då anstaltsvistelsen upphör. Denna tidpunkt skall enligt 4 § i
förslaget antecknas i registret, och registerhandlingarna torde i samband
därmed kunna förses med påskrift eller påstämpling om det år, då uteslutning
i utdrag till myndighet tidigast blir aktuell. Ett sådant förfarande
torde icke komma att innebära någon mera avsevärd belastning för registreringsmyndigheten.

Beträffande bötesdomar, villkorliga domar och sådana straffriförklaringar,
som avses i förslagets 2 § 4, torde domens dag böra tagas till utgångspunkt
för tidsiberäkningen. Sättes fristen också här till tio år, kommer anteckningarna
ändå att uteslutas ur registerutdrag tidigare än då fråga är
om påföljd, som innebär frihetsberövande. Om i enlighet med vad jag tidigare
uttalat bötesdomar icke bör antecknas i kriminalregistret efter brottsbalkens
ikraftträdande, skall uppgifter om bötesstraff därefter ej heller
medtagas i registerutdrag.

Vad angår straffriförklaringar kan invändas, alt det även efter tioårslidens
utgång kan vara av vikt för rättsvårdande myndighter alt tå kännedom
härom, främst för att besked skall erhållas att den registrerade varit
föremål för sinnesundersökning. Jag vill då framhålla, att enligt 2 § i del
inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget personutredning, varmed
framför allt förstås personundersökning och sinnesundersökning, skall antecknas
i kriminalregistret liksom nu sker i straffregistret. Enligt 10 § i
förslaget skall anteckning om verkställd sinnesundersökning alltid medtagas
i registerutdrag till domstolar och åklagare och alltså även om någon uppgift
angående påföljd eller straffriförklaring icke skall återges däri. Vad
beträffar utredningar enligt lagen om personundersökning i brottmål torde

Första lagutskottets utlåtande nr är 1963

värdet av att få kännedom om äldre sådana utredningar ej vara så stort,
att en motsvarande undantagsregel för deras del är motiverad.

I de fall, då enskild person avses få möjlighet att erhålla utdrag ur det
allmänna kriminalregistret, synes väsentligt kortare tid för uteslutning av
registeruppgifter kunna tillämpas än i fråga om myndighet. Jag har efter
övervägande av de olika intressen, som här gör sig gällande, stannat vid att
rörande flertalet anteckningar föreslå hälften så långa rehabiliteringstider
som beträffande andra utdrag.

För den närmare utformningen av rehabiliteringsreglerna kommer jag
att redogöra i samband med specialmotiveringen. I ett avseende bör dock
principiell ståndpunkt tagas redan i detta sammanhang. Det gäller, hur man
bör förfara, när beträffande samma person förekommer mer än en anteckning
av det slag, som i och för sig omfattas av uteslutningsreglerna. Enligt
strafflagberedningens och utredningens åsikt borde i sådana fall samtliga
anteckningar medtagas i utdrag, om icke på grund av de särskilda uteslutningsreglerna
var och en av anteckningarna skulle uteslutas. En sådan regel
synes dock mindre väl överensstämma med de tankar, som ligger bakom
förslaget till rehabilitering. Jag föreslår därför, att de tider, under vilka
registeranteckningar skall återges i utdrag, visserligen förlänges, om —
under det sådan tid löper — dom eller beslut av beskaffenhet att böra antecknas
i registret ånyo meddelas, men att anteckning, beträffande vilken
tidsfristen utlöpt utan att dylikt »preskriptionsavbrott» inträffat, ej vidare
medtages i registerutdrag. Föreskrives såsom jag här föreslår olika långa
tidsfrister beträffande utdrag till myndigheter och till enskilda, medför denna
princip också, att förlängning av tiderna icke sker likformigt. Uppenbarligen
ställer det förordade systemet större krav än det nuvarande på dem,
som har att utfärda utdrag ur registret. De praktiska svårigheterna bör
dock ej överskattas. Med de föreslagna tidsfristerna kommer beträffande
de egentliga återfallsförbrytarna tiderna i allmänhet att förlängas därhän,
att samtliga anteckningar skall medtagas. Beträffande utdrag till enskilda
kan förutses, att sådana huvudsakligen kommer att begäras av personer,
som antingen ej alls förekommer i registret eller blott blivit föremål för någon
enstaka anteckning.

De skäl, som anförts mot att i registerutdrag medtaga påföljder, vilka endast
avser gärningar, begångna före aderton års ålder, anser jag väga tyngre
än de nackdelar, som kan följa av att utdrag icke lämnar upplysning i
detta hänseende. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag, att uppgift
om sådan påföljd aldrig skall medtagas i utdrag till enskilda. Registerutdragens
funktion som vandelsbevis utgör enligt min mening ej tillräcklig
anledning att medtaga dylika uppgifter. I utdrag till myndigheter bör
dock uppgifterna uteslutas endast i enlighet med de förordade rehabiliteringsreglerna;
uppgifterna skall alltså alltid medtagas i utdrag som utfärdas
inom tio år från domen eller, i förekommande fall, från anstaltstidens
slut, eller inom den längre tid som kan föranledas av ny anteckning i registret.

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963

Vad angår behandlingen av de uppgifter, som över huvud ej skall medtagas
i registerutdrag, finnes från rättsvårdens synpunkt icke något att invända
mot att uppgifterna utsorteras ur registret och förstöres. Mot ett sådant
förfarande talar dock dels hänsyn till det intresse och den betydelse,
som uppgifterna kan ha för kriminalvetenskaplig forskning, dels det förhållandet,
att ett kontinuerligt utsorterande av uppgifter, som ej längre
skall medtagas i utdrag, av tekniska skäl torde bli relativt tidsödande.
Från dessa synpunkter är det lämpligare, att uppgifterna fortfarande får
tillhöra registret, och jag förordar därför, att rehabiliteringsreglerna utformas
så, att uppgifterna alltjämt skall tillhöra registret men ej medtages i
registerutdrag.

Finnes i registret beträffande viss person icke någon uppgift av beskaffenhet
att skola medtagas i begärt utdrag, lärer beskedet härom utan att
göras missvisande kunna ges sådan utformning, att det icke antyder förekomsten
av eventuella andra registeruppgifter angående vederbörande.

Vad slutligen angår myndighets rätt att erhålla utdrag
samt enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv uttalade
departementschefen:

Det allmänna kriminalregistret har främst tillkommit i de rent judiciella
myndigheternas intresse. Dessa bör i första hand ha rätt att rekvirera utdrag
ur registret. Anledning att i lagen stadga inskränkningar i rekvisionsrätten
torde föreligga lika litet beträffande de allmänna åklagarna som beträffande
domstolarna. Självfallet bör rekvisitioner icke göras i andra ärenden än dem,
där rekvisitionsskyldighet är föreskriven i författning eller där utdrag eljest
erfordras för utredning om brott. Skyldigheten att införskaffa utdrag torde
liksom hittills få regleras i administrativ väg. Därvid synes man böra eftersträva
att hålla denna skyldighet inom en ganska snäv ram. Föreligger icke
rekvisitionsskyldighet, bör innan registerutdrag begäres, noga prövas, huruvida
det är nödvändigt att ha tillgång härtill.

Justitiekansler^ riksdagens ombudsmän, statens kriminaltekniska anstalt
och interneringsnämnden bör såsom hittills äga rätt att utan prövning erhålla
utdrag. Däremot torde ungdomsfängelsenämnden icke för sin verksamhet
vara i behov av att få rekvirera utdrag ur kriminalregistret. I enlighet
med utredningens förslag bör rekvisitionsrätt tillerkännas myndighet, som
äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för
brott, utlänningslagen eller lagen angående lösdrivares behandling.

Mera tveksamt är i vad mån rätt att begära utdrag bör tillerkännas andra
myndigheter än de nu nämnda. Jag har tidigare berört detta problem vid
behandlingen av frågan om det allmänna kriminalregistrets ändamål och
då förklarat, att utredningens förslag att slopa möjligheten att förebringa
vandelsutredning medelst intyg av polismyndighet icke i detta sammanhang
kan upptagas till slutlig behandling. Starka skäl synes emellertid
tala för en inskränkning av den polisiära intygsgivningen. När det gäller
att avgöra i vilken omfattning länsstyrelser och socialvårdsorgan skall till -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

erkännas rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret, torde därför reglerna
böra utformas med beaktande av att eu sådan inskränkning kan komma
att ske. Inskränkningar i den polisiära intygsgivningen kan nämligen väntas
medföra ökade krav på utdrag ur kriminalregistret. Även bortsett härifrån
är dock tydligt, att nyssnämnda myndigheter kan ha behov av uppgifter
ur detta register.

Då en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret bör eftersträvas
också i förhållande till myndigheter, är jag icke beredd förorda, att
ifrågavarande myndigheter tillerkännes oinskränkt rekvisitionsrätt. I stället
bör möjlighet öppnas för Kungl. Maj :t att tillåta utlämnande av uppgifter
även i andra fall än de i lagen särskilt angivna, och jag kan icke
finna något hinder föreligga mot att sådant tillstånd lämnas generellt för
visst slag av ärenden. På detta sätt kan viss myndighet eller viss kategori
av myndigheter beredas möjlighet att i avgränsade grupper av ärenden erhålla
utdrag ur det allmänna kriminalregistret. En sådan ordning medger
också en smidig reglering, när man vid prövningen av den polisiära registreringens
och intygsgivningens utformning har att mera definitivt ta ställning
till frågan om utfärdande av utdrag ur kriminalregistret till andra
myndigheter än de judiciella.

Med stöd av den föreslagna regleringen kan Kungl. Maj :t tillåta myndighet
att för tillståndsgivning eller anställningsprövning erhålla utdrag
ur registret. Del torde dock för sådana ändamål i regel vara lämpligare, att
möjlighet öppnas för den enskilde att ansöka om registerutdrag för att
företes i tillstånds- eller ansökningsärendet. Att intygen till myndigheter
på grund av rehabiliteringsreglerna kan vara mera omfattande än de intyg.
som utlämnas till enskilda, bör ej få vara skäl att hellre tillåta myndighet
att rekvirera utdrag beträffande enskilda sökande än att ge dessa
tillfälle att inkomma med utdrag i ärendet.

I och för sig kan principiella betänkligheter anföras mot att enskilda över
huvud taget beredes möjlighet att erhålla utdrag ur det allmänna kriminalregistret.
Det är dock icke praktiskt genomförbart att helt slopa allt lämnande
av officiella vandelsupplysningar. Under sådana omständigheter måste
det betraktas som en fördel, om vandelsupplysningarna kan lämnas i form
av tillförlitliga, efter enhetliga normer utfärdade kriminalregisterutdrag och
icke med stöd av de sinsemellan olikartade lokala polisregistren, som ej fyller
samma krav på noggrannhet. Jag har tidigare berört denna funktion, som
utredningen föreslagit tillagd det centrala straffregistret. Här erbjuder sig
otvivelaktigt en möjlighet att undanröja åtminstone en del av de olägenheter,
som är förbundna med nuvarande praxis i fråga om vandelsintyg.

Det synes ej vara lämpligt att i lagen direkt ange de ändamål, för vilka utdrag
får meddelas. I stället kan man, på samma sätt som jag förordat beträffande
utdrag till vissa myndigheter, lägga prövningen härav hos Kungl.
Maj:t. Det bör då finnas möjlighet att ange vissa ändamål, för vilka utdrag
får lämnas, och anförtro prövningen i det enskilda fallet åt registreringsmyn -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år W63

digheten. Kungl. Maj:t skulle därmed blott behöva pröva framställningar
om utdrag i de förmodligen sällsynta fall, då utdrag begäres för annat ändamål.
För att registerutdrag ej skall kunna missbrukas, är det nödvändigt, att
den enskilde tillförlitligen styrker, att utdraget erfordras för det uppgivna
ändamålet.

Beträffande ifrågavarande utdrags innehåll vill jag hänvisa till vad jag i
det föregående anfört rörande uteslutning av uppgifter efter viss tid. Avsikten
är alltså, att enskild endast skall kunna erhålla utdrag, utfärdade under
hänsynstagande till de kortare rehabiliteringstider, som beträffande vissa
registeranteckningar avses gälla för utdrag till enskilda.

Lagrådet

Lagrådet, som i stort lämnat det remitterade förslaget utan erinran, har
beträffande förslaget i allmänhet uttalat bl. a. följande:

Remissprotokollet innefattar ståndpunktstagande i betydelsefulla hänseenden
till vad som för framtiden bör införas i det allmänna kriminalregistret.
Särskilt ha behandlats frågorna om registrering av bötesdomar, beslut om
åtalseftergift samt domar om överlämnande till samhällsvård.

Beträffande bötesdomar avses med det framlagda lagförslaget ej någon
ändring av den nuvarande registreringen. Departementschefen har emellertid
i remissprotokollet uttalat den meningen att, när brottsbalken med ändrade
återfallsregler träder i kraft, bötesdomar ej längre böra upptagas i registret.
Lagrådet har intet att erinra mot detta uttalande.

Frågan huruvida beslut om åtalseftergift — främst sådana enligt 1944
års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga — skola antecknas i det
allmänna kriminalregistret är mera svårbedömd. Departementschefen har
intagit den ståndpunkten att dessa beslut, i likhet med vad som för närvarande
gäller beträffande det allmänna straffregistret, ej skola registreras i
det allmänna kriminalregistret. Lagrådet vill understryka att — såsom
också departementschefen framhållit — åklagare och domstolar uppenbarligen
böra ha möjlighet att erhålla upplysning om beslutade åtalseftergifter.
Mot en registrering därav i det allmänna kriminalregistret skulle enligt
lagrådets mening icke kunna åberopas några principiella skäl. Om emellertid
det nyss angivna behovet i praktiken kan tillgodoses på annat sätt, bör
någon invändning ej kunna riktas mot att så sker. Departementschefen synes
utgå från att åklagare i praktiken ha tillräckliga möjligheter att genom
polis- och barnavårdsregister få riktiga och fullständiga uppgifter rörande
beslut om åtalseftergift. Under denna förutsättning vill lagrådet ej göra någon
erinran mot det ställningstagande i fråga om åtalseftergifterna som innefattas
i remissförslaget. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande
domar om överlämnande till samhällsvård.

Frånsett uteslutandet av bötesdomar ur registret ha de ändringar beträffande
registreringsreglerna, som brottsbalkens genomförande kommer atl

Första lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963

medföra, icke närmare behandlats i remissprotokollet. Hithörande spörsmål
avses skola övervägas vid utarbetandet av följdändringar till brottsbalken.
Det har likväl av vissa skäl — främst hänsynen till det nordiska samarbetet
beträffande verkställighet av straff, i vilket avseende det remitterade lagförslaget
förutsätter att det för riksdagen genom propositionen nr 203/1962
framlagda lagförslaget genomföres — ansetts lämpligt att redan innan brottsbalken
träder i kraft erhålla en ny lag om allmänt kriminalregister. Det
förhållandet, att den nya lagen förutsättes skola inom kort tid ändras på
väsentliga punkter, kan ej undgå att påverka bedömningen av lagförslaget.

Närmare redogörelser för vad som uttalats av utredningen och i avgivna
yttranden beträffande ovan berörda särskilda frågor lämnas i propositionen
å resp. s. 20—30, 34—36, 38—44, 48—52 och 53—56, vartill utskottet får
hänvisa.

Motivering till de särskilda paragraferna i den föreslagna lagen om allmänt
kriminalregister återfinns i propositionen å s. 56—64.

Utskottet

Utskottet, som i utlåtande denna dag, nr 22, tillstyrkt bifall till ovan berörda
proposition nr 203 år 1962 med förslag till lag om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. ni.,
har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts nu ifrågavarande
förslag och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 39, såvitt nu är i fråga,
måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 maj 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,
Hilding, Lundin, Nyman och Palm;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herr Fröding och fröken
Bergegren.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630640