Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962 (Utlåtande 1962:L1u24 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhud mot flerårsavtal
vid försäkring.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 167 i första, kammaren av fru Wällentheim och herr
Möller samt nr 207 i andra kammaren av herr Kristenson i Göteborg m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att ''''riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om utredning rörande dels förbud mot s. k. flerårsavtal vid
försäkringsavtal och liknande avtal, dels tillämpning av lagen om försäkringsavtal
på liknande avtal”.

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionen II: 207.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande rätt

Uen svenska förmögenhetsrätten är i princip grundad på avtalsfrihet. Avtalsslutande
parter anses alltså äga rätt att fritt avtala om sina inbördes rättsförhållanden,
i den mån legala hinder icke föreligger. Exempel å sådana hinder
utgör bestämmelserna om längsta tid för arrende, hyra och skogsawerkningsrätt
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Vad särskilt
angår det av motionärerna berörda rättsområdet, har genom lagen den 8 april
1927 om försäkringsavtal tillkommit en grupp inskränkningar i avtalsfriheten,
avsedda att skydda en normalt svagare kontrahent — försäkringstagaren —
mot ett alltför långt gående utnyttjande av sagda frihet. I fråga om avtalstiden
innehåller försäkringsavtalslagen bestämmelse endast i 98 §, som stadgar,
att om vid livförsäkring premie skall betalas periodvis, försäkringstagaren ej
är pliktig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för senare
period. Enligt motiven har bestämmelsen, som icke är tvingande utan
kan åsidosättas genom avtal, tillkommit med hänsyn till att en livförsäkringstagares
ekonomiska eller personliga ställning under den ofta mycket långa
avtalstiden kan undergå sådana förändringar, att premiebetalningen blir alltför
betungande eller behovet av försäkringen bortfaller.

Någon definition av begreppet försäkring har ej intagits i försäkringsavtalslagen.
Enligt motiven till lagen ansågs vid dennas tillkomst tillfyllest att, i
stället för utformande av subtila begreppsbestämningar utan praktisk betydelse,
anknyta till den begränsning som språkbruk och allmän uppfattning erbjöde,
till följd varav vissa vanliga affärstransaktioner som stode försäkringsavtal
nära komme att falla utanför lagen. Som exempel på sådana transaktioner

Bihang till riksdagens protokoll 1902. 9 samt. 1 avd. Nr 24

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

anfördes bankgarantiema; lagstiftning om dessa och liknande avtalstyper ansågs
icke böra ifrågakomma, så mycket mindre som något behov härav ej yppat
sig.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att de flerårsavtal, som förekommer på försäkringsområdet
och inom vissa liknande verksamhetsområden, verkar konkurrenshämmande.
Flerårsavtalen kan vidare vara ett hinder för den försäkringstagare,
som vill rationalisera sitt skydd genom att upphöra med enstaka försäkringar
och teckna en enda mer omfattande. Den som vill upphöra med att
vara försäkrad bör också ha sin frihet. Motionärerna fortsätter:

De flesta försäkringstagare vet inte om att de ”ingått” ett flerårsavtal.
Som regel beröres nämligen inte detta när försäkringen tecknas utan avtalstiden
framgår först av en tryckt text på försäkringsbrevet. Ändras senare försäkringen
är det inte ovanligt att bolaget anger att en ny femårsperiod börjat
löpa från ändringsdagen. Huruvida man verkligen åstadkommer juridiskt
bindande avtal på så sätt kan diskuteras, i vart fall är det otillfredsställande
ur allmän synpunkt.

Motionärerna anför vidare, att flerårsavtal också borde avskaffas för s. k.
försäkringsliknande avtal. Som exempel på sådana avtal nämnes räddningskårsavtal,
garantiavtal mot ohyra och abonnemangsavtal vid resor. Sammanlagda
antalet avtal torde enligt motionärerna överstiga en halv miljon. Många
av dessa avtal ingås på lång tid, ofta tio år. Ett förbud mot flerårsavtal på
försäkringsområdet borde även gälla de försäkringsliknande avtalen. Motionärerna
framhåller, att det bör övervägas, om inte försäkringsavtalslagen allmänt
skulle kunna tillämpas på de försäkringsliknande avtalen, och anför
därvid bl. a.:

Försäkringsverksamheten kontrolleras genom två lagar, lagen om försäkringsrörelse
samt lagen om försäkringsavtal. Lagen om försäkringsrörelse skyddar
medborgarna genom att försäkringsverksamhetens ekonomiska soliditet kontrolleras.
Lagen om försäkringsavtal skyddar medborgarna genom föreskrifter
rörande villkorsutformningen. Att föra in en verksamhet under lagen om försäkringsrörelse
är en synnerligen genomgripande åtgärd med komplicerade
konsekvenser. Att däremot föreskriva att lagen om försäkringsavtal skall kunna
tillämpas på företagets avtal med sina kunder förefaller inte ha några besvärliga.
konsekvenser. När statsmakterna har tvekat att beteckna eu försäkringsliknande
verksamhet som försäkringsrörelse är det för de komplikationer som
soliditetskontrollen innebär. Motivet kan däremot inte gärna ha varit att man
inom verksamheten i fråga skall få tillfälle att mot allmänheten använda hårdare
villkor än vad som är tillåtet i försäkringssammanhang.

Yttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från Svea hovrätt och försäkringsinspektionen. Därjämte
har tillfälle att yttra sig över motionerna beretts Sveriges advokatsam -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

fund, Svenska för säkring sb olags riksförbund samt Folksam. I ärendet har vidare
inkommit en skrivelse från Svenska kreditförsäkringsaktiebolaget.

Motionerna tillstyrkes av försäkringsinspektionen, advokatsamfundet och
Folksam samt avstyrkes av övriga remissinstanser.

Såvitt gäller försäkringsavtalsområdet företog försäkringsinspektionen
år 1955 en undersökning rörande förekomsten
av fem- och tioårsavtal och tillämpningen i praktiken av dylika
avtal. Undersökningen omfattade ett femtiotal in- och utländska försäkringsbolag
och avsåg förhållandena inom brandförsäkring jämte dåvarande bibranscher
(ansvarighets-, vattenledningsskade-, inbrotts-, stöld- och rånförsäkring)
samt trafikförsäkring och motorfordonsförsäkring. Den berörde endast
sådana försäkringsformer inom nyssnämnda grenar som tecknades av privatpersoner,
fastighetsägare, lantbrukare och liknande försäkringstagare. Efter
att ha tagit del av det inkomna materialet och efter att ha haft informativa
överläggningar med bolagsrepresentanter i ämnet avlät försäkringsinspektionen
den 5 juni 1956 en cirkulärskrivelse till de av undersökningen berörda bolagen
och framlade däri sin syn på flerårsbundenheten inom de av undersökningen
berörda försäkringsområdena. Försäkringsinspektionen återger nu följande av
1956 års skrivelse.

De försäkringsformer, som tillhandahålles allmänheten, präglas — om man
bortser från den obligatoriska trafikförsäkringen -— icke av någon större stabilitet.
Olika försäkringskonstruktioner tillhandahålles av skilda bolag. Det
pågår ett livligt arbete med omformning och förbättring av avtalstyper för
att möjliggöra anpassning efter snabbt skiftande förhållanden och värderingar
och för att förbättra och förbilliga allmänhetens försäkringsskydd. Den kraftiga
utvecklingen på alla områden synes berättiga till antagandet att någon
ändring härvidlag knappast är att emotse under mycket lång tid framåt. .Samtidigt
gäller att premienivån är oenhetlig. Försäkringstagarnas valmöjligheter
ökas ytterligare genom att vissa bolag infört återbäringssystem i en del grenar.

Särskilt mot bakgrunden av nu angivna förhållanden synes man kunna ställa
sig frågande till om det kan anses förenligt med försäkringstagarnas intressen
att ett stort antal försäkringsbolag systematiskt driver eu försäljningspolitik,
som leder till att allmänheten-försäkringstagarna bindes vid ett och samma
bolag för mycket lång tid framåt. Det synes knappast rimligt att den som i
dag köper sitt skadeförsäkringsskydd hos ett bolag skall binda sig för att köpa
delta försäkringsskydd hos samma bolag under tio år framåt. Stora förändringar
kan under en så lång tidsperiod inträffa inom försäkringsvärlden. Även
femårsavtalet på skadeförsäkringsområdet synes med hänsyn till utvecklingstakten
på försäkringsområdet innefatta en bindning för längre tid än som
försäkringstagarna har förutsättningar att överblicka. Framhållas må i detta
sammanhang, att flerårsavtalen på skadeförsäkringsområdet är så utformade,
att de icke innefattar någon garanti mot premieförändringar under fem- eller
tioårsperioden. Drabbas försäkringstagaren av en premiehöjning, liar han dock
rätt att lämna bolaget.

Fem- och tioårsavtalen på skadeförsäkringsområdet kan försvåra och till

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

och med hindra ett byte av försäkringsgivare även i sådana fall, där ett sådant
byte från den enskilde försäkringstagarens synpunkt framstår såsom sakligt
motiverat. Den praxis, som flerårsbolagen tillämpar, när eu försäkringstagare
på anförda skäl vill bli fri från ett ingånget fem- eller tioårsavtal, är skiftande.
Åven om bolagen allenast i mycket enstaka undantagsfall vidtager rättsliga
åtgärder mot försäkringstagare, som icke fullföljer ingångna flerårsavtal, utövas
dock ofta eu mer eller mindre stark press på vederbörande att vidbliva avtalet.
När man har ett system med fem- eller tioårsavtal, ligger det i försäkringsbolagets
hand att avgöra, huruvida och på vilka villkor enskilda försäkringstagare
skall tillåtas att frånträda de ingångna avtalen före fem- eller tioårsperiodens
utgång. Bolagen får bl. a. möjlighet att influera på de omdispositioner
av försäkringsskyddet, exempelvis sammanförande av olika försäkringar
till eu kombinationsförsäkring, som försäkringstagarna i rationaliseringssyfte
vill göra. I samtliga fall där en enskild försäkringstagare har ett sakligt motiverat
intresse av att byta försäkringsgivare synes det vara mindre tillfredsställande
att man har eu ordning, som ofta för många år framåt i tiden gör
vederbörande beroende av försäkringsbolagets bedömning av fallet. Försäkringstagarna
måste anses ha intresse av att försäkringsavtalen är så utformade, att
de med skäliga tidsmellanrum ger försäkringstagaren en verklig rätt att byta
försäkringsgivare, när försäkringstagaren finner anledning därtill.

Det är emellertid icke blott den enskilde försäkringstagaren, som då och då
har ett aktuellt intresse av större frihet än den som flerårsavtalen ger. Ser
man på frågan om flerårsbundenheten i stort, finner man, att densamma kan
i större eller mindre grad hämma utbredningen av förbättrade försäkringsformer
och försäkringsvillkor samt även försvåra en priskonkurrens mellan
bolag, som måste anses erbjuda ett försäkringsskydd av samma kvalitet. Försäkringsväsendets
utveckling på ett ur försäkringstagarsynpunkter ändamålsenligt
sätt synes bäst befrämjas, om försäkringsbolagen icke har speciella band
på stora försäkringstagargrupper utan alltid måste spänna sina krafter för
att genom en kombinerad kvalitets- och priskonkurrens icke blott förvärva nya
kunder utan även behålla sina gamla.

Frågan om avtalstiden synes i många fall icke diskuteras med kunden, innan
försäkringsbrev utfärdas. Kundens möjlighet att efter försäkringsbrevets emottagande
taga förnyad kontakt med ombudet eller bolaget för åvägabringande
av kortare avtalstid än den i brevet angivna anses ofta vara tillfyllest. Riktigheten
av denna uppfattning synes med fog kunna ifrågasättas. An mer otillfredsställande
förefaller den i en del fall praktiserade metoden att vid ändring
i flerårsbundet avtal utan föregående överenskommelse med kunden låta ny
flerårsperiod börja löpa från ändringens datum.

De ovan anförda synpunkterna synes försäkringsinspektionen tala emot femoch
tioårsavtalen på skadcförsäkringsområdet. Frågan är emellertid, om andra,
tyngre vägande omständigheter kan anses tala för nu ifrågavarande avtalstyper.

Från flerårsbolagens sida framhålles, att den bundenhet, som fem- och
tioårsavtalen skapar, ökar försäkringsavtalens faktiska duration och därigenom
bidrager till att hålla nere försäkringsbolagens omkostnader, vilka i sista hand
alltid måste bestridas av försäkringstagarna. Dessa bolag karakteriserar flerårsbundenheten
såsom ett led i strävandena att- förhindra onödiga, kostnadskrävande
omflyttningar av försäkringar bolagen emellan. Av de försäkringsbolag,
som tillämpar flerårsavtal, anses fem- och tioårsbundenheten vara till

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

föimån för försäkringstagarna, därför att den bidrager till ett förbilligande
av försäkringsskyddet.

Frågan om flerårsavtalens betydelse för försäkringarnas duration och för
omkostnadernas höjd är icke lätt att besvara. I sammanhanget anfört statistiskt
material säger i själva verket mycket litet. Den av ett flerårsbolag gjorda
undersökningen rörande ett bestånd av hemförsäkringar visar endast att omkostnaderna
väsentligt stiger, om den faktiska durationen sjunker från femton
till fem år. Varken detta bolag eller något av de andra bolagen, som tillämpar
flerårsavtal, har emellertid framlagt material, som ådagalägger att flerårsbundenhet
under alla förhållanden är en nödvändig betingelse för lång duration.
Samtidigt har ett annat bolag företett belägg för att, åtminstone under vissa
förutsättningar, lång faktisk duration kan förekomma även utan att försäkringsavtalen
är konstruerade såsom flerårsavtal. Det statistiska material, som
föreligger i de årliga överskottsberäkningama inom skadeförsäkring samt i de
inhämtade särskilda, uppgifterna avseende övervakningen av skälighetsprincipen
i skadeförsäkring, ger icke belägg för att flerårsbundenhet alltid skulle
vara förenad med relativt låga administrationskostnader eller att ettårsavtal
med nödvändighet behöver betyda, att omkostnaderna, blir höga. Det finns
exempel på att förvaltningskostnaderna kan vara förhållandevis höga vid flerårsbundenhet
och att de kan vara lägre än genomsnittligt utan sådan bundenhet.

Men inga. av dessa uppgifter innehåller någon bindande bevisning av allmängiltig
natur. Det är möjligt och till och med sannolikt, att en allmän övergång
till kortare avtalstider än fem och tio år ofta skulle leda till en ökad
rörlighet i försäkringsstockama, åtminstone under en övergångsperiod. Denna
ökade rörlighet kan givetvis medföra en tendens till kostnadsstegring. Det
torde emellertid komma att utlösas krafter, som kan motverka en sådan tendens.
Man torde sålunda kunna förutsätta, att försäkringsbolagen söker vidtaga
anordningar för att förhindra, att provisionsintresset i försäljningsarbetet
medverkar till att göra rörligheten större än som svarar mot försäkringstagarnas
behov. Det vore dessutom av värde — och detta även ur allmänna skälighetssynpunkter
— om man kunde införa någon form av rabatter åt försäkringstagare,
som länge tillhört samma bolag. Sådana rabattsystem kan visserligen
möta svårigheter när försäkringar ofta ändras, och särskilt om premiebeloppen
är små kan deras administration ställa prohibitiva kostnadskrav, i all
synnerhet om de syftar till eu rättvisa i detalj, ålen ett läge, som kännetecknas
av ökad möjlighet att konkurrera om befintliga försäkringsstockar, kan ändå
föranleda, att man ytterligare överväger möjligheten att genom enkla rabattanordningar
— som måhända icke ger full rättvisa i detalj men dock i grova
drag ansluter sig till förekommande faktiska kostnadsskillnader — på åtminstone
vissa områden åstadkomma att nettokostnaden för försäkringstagarna sjunker
med ökad faktisk duration. Även andra lämpliga former att motverka sakligt
ogrundade ombyten av försäkringsgivare synes kunna tänkas. Erinras må
vidare därom a,It bolagen icke ansett, omkostnadsskäl hindra ett slopande av
det band på försäkringstagarna, inom trafik- och motorfordonslbrsäkring, som
de tidigare reglerna om nedsättning av bonus vid byte av försäkringsgivare
utgjorde.

Till sist torde de ökade konkurrensmöjligheterna också kunna ytterligare
stimulera intresset för sådana rationaliseringar, som kan verka kosfnadssänkandc
eller åtminstone hindra kostnadshöjningar. Detta är det icke minst
viktiga. Det bör i sammanhanget observeras, att motiveringen för den organi -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

sation av näringslivet som dominerar inom flertalet, områden vilar på den
grundtanken, att en tävlan om pris och kvalitet, även om den vållar vissa
konkurrenskostnader, ändå ofta på längre sikt medför gynnsamma nettoeffekter
ur kostnadssynpunkt och på relationen mellan pris och kvalitet beroende på
att den stärker stimulansen till fortsatt rationalisering inom de enskilda företagen
och av hela branschstrukturen och till en mera ändamålsenlig utformning
av produkterna. Det ligger i sakens natur, att man sällan kan i förväg mäta
sådana dynamiska positiva faktorer. Upprepade praktiska erfarenheter från
ett flertal områden talar dock för att de ofta har stor och övervägande betydelse.

Efter vägande av skälen för och emot har försäkringsinspektionen kommit
till den slutsatsen, att det fordras starka belägg för fem- och tioårsavtalens
kostnadssparande effekt, om man skall kunna acceptera uppfattningen att så
långa avtalstider skulle vara till fördel för försäkringstagarna. Några sådana
starka belägg har icke framkommit. Med hänsyn härtill vill det förefalla inspektionen
som om övervägande skäl skulle tala för att, vad gäller här ifrågavarande
skadeförsäkringsområden, en utveckling mot kortare avtalstider än
fem eller tio år skulle vara till gagn för försäkringstagarna.

Försäkringsinspektionen anför i sitt remissyttrande, att under de år som
gått efter inspektionens undersökning tioårsavtalen försvunnit på de av undersökningen
berörda, områdena och ersatts av femårsavtal. I övrigt har icke
någonting inträffat, som kan ge inspektionen anledning att frångå den uppfattning
rörande flerårsbundenheten på ifrågavarande skadeförsäkringsområden,
som inspektionen uttalade 1956.

I fråga om sjuk- och oly c ks f alls f ö rjsäjkr i ngsjoiirir å d e t
uppger inspektionen, att också där förekommer, att försäkringstagarna bindes
genom femårsavtal och för något utländskt bolags del genom tioårsavtal. Inspektionen
fortsätter:

Fråga är härvid om försäkringsformer, som bedrives utan tillämpning av de
särskilda livförsäkringsreglerna i lagen om försäkringsrörelse. Avtalskonstruktionen
ar vid nu ifrågavarande försäkringsformer en annan än den som tillämpas
inom de förut behandlade skadeförsäkringsgrenama. Sjuk- och olvcksfallsförsäkringsavtalen
är nämligen i allo bindande för båda, avtalsparterna. Ingen
motsvarighet finnes till den inom förenämnda försäkringsgrenar på grund av
f Öl behåll förefintliga möjligheter att under avtalstiden genomföra premie- och
villkorsändringar. Observeras bör vidare att fem- och tioårsavtalen inom sjukoch
olycksfallsförsäkringen erbjuder den fördelen i jämförelse med ettårsavtalon
pa ^omi adet, att rättsliga garantier föreligger för att försämringar i
hälsotillståndet icke kommer att få till följd att försäkringstagarna ställes utan
försäkringsskydd under perioden.

h^ni man bortser från det specialproblem, som risken för försämringar i
hälsotillståndet innefattar, torde försäkringsinspektionens i det föregående refererade
analys av skälen för och emot långa avtalstider i allt väsentligt äga
giltighet jämväl för sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet. Påpekas bör dock
att på sjukförsäkringsområdet den kanske starkaste bindningen av försäkringstagarna
sammanhänger med premiekonstruktionen. Sjukförsäkringspremiema
varierar nämligen i viss utsträckning med åldern vid inträdet i försäkringen.
På grund av de risker för vägrat försäkringsskydd i anledning av försämringar

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

i hälsotillståndet, som den enskilde individen löper vid sjuk- och olycksfallsförsäkring,
synes på sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet den ändamålsenligaste
lösningen vara icke att avtalet konstrueras såsom ettårsavtal ritan att de
utformas så, att försäkringstagaren icke bindes för längre tid än ett eller annat
år, medan däremot försäkringsgivaren är bunden tillhandahålla försäkringsskydd
under längre tid. En sådan lösning innebär icke någon orimlighet. En
ordning av den typen förekommer sedan gammalt såväl inom livförsäkringen
som inom den grundrcglerade sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken bedrives
under iakttagande av de särskilda livförsäkringsbestämmelsema i lagen
om försäkringsrörelse. Enligt försäkringsinspektionens mening talar övervägande
skäl för att en dylik utformning av avtalen bör väljas även när det
gäller sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som drives utan försäkringstekniska
grunder.

Av det anförda finner inspektionen framgå, att den i stort sett delar de
tankegångar rörande långtidsbindning av försäkringstagare, som motionärerna
framfört. Inspektionen vill dock samtidigt framhålla, att flera skäl kan åberopas
emot tvingande lagbestämmelser på området. I denna del anför inspektionen
följande:

Utvecklingen går i riktning mot kortare avtalstider. Medan ännu vid tiden
för försäkringsinspektionens undersökning många försäkringsbolag tillämpade
tioårsavtal inom hemförsäkring, villaförsäkring och fastighetsförsäkring, har
ifrågavarande bolag — såsom förut nämnts — numera, gått över till femårsavtal.
Behovet av lagstiftning på området är därför i dag mindre än för några
år sedan.

Uppmärksammas bör vidare att konkurrensen mellan försäkringsbolagen är
mycket hård. Detta förhållande bär försäkringsinspektionen i olika sammanhang
understrukit. Förekomsten av femårsavtal skulle innefatta en mycket
långtgående begränsning i den fria konkurrensen, därest försäkringsbolagen i
allmänhet tillämpade avtalen i enlighet med deras ordalydelse. Då emellertid
alla försäkringsbolag av någon betydenhet icke i praktiken framtvingar avtalens
fullföljande, därest försäkringstagarna vidhåller en önskan att övergå till
annat bolag, är den konkurrensbegränsning som femårsavtalen medför av mindre
styrka än nyss sagts. Det är dock uppenbart att avtalen medför ett trv ck
på försäkringstagarna att icke under perioden övergå till annat bolag och att
de därigenom innefattar eu begränsning i konkurrensfriheten.

Försäkringsinspektionen vill emellertid erinra om att 1953 års lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet endast innehåller
två direkta förbud, nämligen mot bruttopriser och anbudskarteller. I
övrigt har konkurrensbegränsningslagen endast karaktären av förhandlingslag,
som föreskriver eu särskild ordning för förhandlingar iör undanröjande av
skadliga, verkningar av konkurrensbegränsningar. Detta utesluter naturligtvis
inte att det kan övervägas att rikta förbud mot ytterligare i ormer av konkurrensbegränsning.
Ilärvid bör dock prövas huruvida just flerårsavtalen på försäkringsområdet
är den form av konkurrensbegränsning som ligger närmast
till för en förbudslagstiftning.

Det kan för övrigt antagas att konsumentupplysningsvägen möjligheter
finnes att bibringa allmänheten kännedom om de nackdelar, som är törcnade
med långtidsbundenhet för försäkringstagarna. Försäkringsinspektionen är beredd
att genomföra en förnyad undersökning av de närmare förhållandena på

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

området och att därefter vidtaga åtgärder för att bringa till allmänhetens
kännedom de fakta som härvid framkommer samt de synpunkter som försäkringsinspektionen
i egenskap av företrädare för konsumentintressena har i
frågan.

Påpekas bör också att förhållandena på vissa områden kan vara speciella.
Det är möjligt att inom exempelvis husbocksförsäkring (där tioårsavtal förekommer)
och industriförsäkring viktiga skadeförebyggande åtgärder kan motivera
fleråriga avtalstider. I viss utsträckning kan också tillämpade former för
ersättningar åt fältmännen tänkas spela en roll i sammanhanget.

Försäkringsinspektionen betonar, att flerårsbundenheten icke blott är ett konkurrensbegränsningsproblem.
Den innefattar även på andra sätt inskränkningar
i den enskildes frihet. Inspektionen anför i detta sammanhang vidare följande:

\''isserligen har de enskilda försäkringstagarna juridiskt sett möjlighet att i
samband med försäkringsavtalens upprättande tillse att avtalen icke bindes för
längre tid än ett år. I praktiken riktas emellertid icke försäkringstagarnas
uppmärksamhet på frågan om avtalstidens längd och rätten att byta försäkringsgivare.
Härigenom uppstår rent faktiskt en bundenhet för försäkringstagarna,
vilken icke är frivillig.

Ett fasthållande från försäkringsbolagens sida vid flerårsavtalen i enlighet
med avtalens innehåll skulle kunna hindra enskilda försäkringstagare från att
rationalisera och förenkla, försäkringsskyddet genom utbyte av enstaka försäkringar,
kanske rent slumpvis tecknade i skilda försäkringsbolag, mot en
enda mera omfattande försäkring. I praktiken omöjliggör visserligen icke
flerårsbolagen i dag dylika rationaliseringar, eftersom de i allmänhet icke genomdriver
avtalens fullföljande med rättsliga medel. Läget blir emellertid då
det, att avtalsinnehållet och avtalstillämpningen icke stämmer överens. En dylik
ordning är föga tillfredsställande. Ännu mera otillfredsställande är det att
de påstridiga som känner till försäkringsbolagens praxis blir fria från ingångna
flerårsavtal, varemot mindre väl initierade personer ofta böjer sig för bolagens
hänvisningar till femårsklausulen. En sådan ordning strider mot principen
om likabehandling av alla försäkringstagare.

Försäkringsinspektionen kommer på denna väg fram till att övervägande
skäl synes tala för att frågan om flerårsbindning av försäkringstagare görcs
till föremål för närmare utredning. Vid utredningen synes de synpunkter som
inspektionen anfört i det föregående böra beaktas. Försäkringsinspektionen vill
emellertid samtidigt framhålla, att nu ifrågavarande problemkomplex icke är
det enda som behöver övervägas när fråga är om försäkringsavtalslagen. Denna
lag framstar på flera punkter såsom ofullständig och föga motsvarande den
utveckling som ägt ram på området efter lagens tillkomst 1927. Starka skäl
synes tala för att en allmän översyn av försäkringsavtalslagen kommer till
stånd, och försäkringsinspektionen vill förorda, att denna översyn göres med
det snaraste. Inspektionen förutsätter, att den i egenskap av sakkunnig företrädare
av försäkringstagarintressena blir representerad vid ifrågavarande lagöversyn.

Sveiiges advokatsamfund yttrar, att inskränkningar i avtalsfriheten genom
bestämmelser i lag icke bör gönas annat än om förhållandena är sådana,, att
inskränkningar från allmän synpunkt anses erforderliga. Enligt vad samfun -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

det har sig bekant medför tecknandet av ett flerårsavtai vid försäkring regelmässigt,
att premien blir lägre än vid ettårsavtal. Den omständigheten, att en
premie som av något försäkringsbolag tillämpas vid flerårsavtai, må vara
högre än den premie, som betingas av annat försäkringsbolag vid ettårsavtal.
är utan betydelse i förevarande sammanhang. Det är här endast fråga om ett
konkurrensförhållande mellan skilda försäkringsföretag, och vid bedömande
härav är det icke endast premien som är avgörande utan även andra omständigheter,
såsom det sätt, varpå skaderegleringarna genomföres, och bolagets
villighet att i tveksamma fall betala ut försäkringsersättning. — Samfundet
kan icke finna att det föreligger skäl aitt beröva försäkringstagarna möjligheten
att med ett försäkringsbolag träffa avtal att försäkringen skall gälla för flera
år, varigenom premien blir lägre än vid ettårsavtal. — Emellertid kan det
uppkomma situationer, då ett avtal att försäkring skall gälla för flera år kan
bli till olägenhet för försäkringstagaren. Såsom sådana fall kan nämnas att
den risk, för vilken försäkringen tecknats, icke längre är aktuell för försäkringstagaren,
eller att ett ändamålsenligt ordnande av hans försäkringar kan
göra det nödvändigt att en tecknad försäkring upphör. Samma olägenheter kan
för övrigt, ehuru i mindre grad, uppkomma även vid ettårsavtal. Enligt vad
samfundet förstått, torde de svenska försäkringsbolagen visserligen vara villiga
att i sådana fall medverka till att saken regleras på tillfredsställande sätt.
Styrelsen tillstyrker dock en utredning heträffande frågan, huruvida och på
vilka betingelser en försäkringstagare i vissa särskilda situationer kan bli befriad
från att fullfölja ett försäkringsavtal. Särskilt angeläget kan detta bli
om försäkringsavtalslagen skall göras tillämplig å försäkringsliknande avtal.

Folksam framhåller i sitt yttrande, att konkurrensen mellan försäkringsbo
lagen är av stor betydelse för att försäkringstagarna skall erhålla ett både bra
och billigt försäkringsskydd. Genom flerårsavtai kan emellertid de mindre konkurrenskraftiga
försäkringsbolagen binda sina försäkringstagare, vilket verkar
hämmande på konkurrensen. Mot dessa avtal talar, att flertalet försäkringstagare
sannolikt inte är medvetnai om att de vid försäkringens tecknande ingår
ett flerårsavtai. Folksam påpekar vidare, att avtalen är ensidiga så till vida,
att de ger bolagen rätt att höja premiema och att uppsäga avtalen. För att
flerårsavtalen skall medföra några fördelar måste man förutsätta en stabil och
enhetlig premienivå samt oförändrade försäkringsformer och försäkringsvillkor.
Några dylika förutsättningar föreligger inte. Under de senaste femton åren
har i stället svensk försäkringsverksamhet kännetecknats av stora förändringar
i fråga om premier, villkor och former. För försäkringstagarna är flerårsavtalen
till nackdel, och av den orsaken tillstyrker Folksam motionärernas hemställan
om utredning rörande förbud mot dessa avtal.

Svea hovrätt liar yttrat:

Motionärerna ha betecknat flerårsavtalen såsom konkurrcnsliämmande och

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

därvid anfört, att försäkringstagaren kontinuerligt borde ha frihet att köpa
sitt försäkringsskydd hos den försäkringsgivare som erbjöde de förmånligaste
villkoren. Denna synpunkt förtjänar givetvis beaktande. Hänsyn till den fria
konkurrensen utgör emellertid även ett tungt vägande skäl för försäkringsgivaren
att, oberoende av tvingande lagbestämmelser, erbjuda sitt skydd på så
attraktiva villkor som möjligt. Att de flesta försäkringsgivare redan under nu
rådande förhållanden funnit sig böra medgiva förkortning av avtalstiderna,
synes bestyrkt av praxis på området. Motionärerna ha vidare anfört, att längre
avtal icke medföra lägre premier. Huruledes därmed än må förhålla sig, bör
dock beaktas att de flesta försäkringsavtal, oberoende av den tid för vilken de
ursprungligen ingåtts, otvivelaktigt bliva gällande under avsevärd tidrymd
och att hänsyn till detta förhållande kan tagas vid premieberäkningen. Försäkringsgivarens
möjligheter till långtidsplanering samt därav förorsakad förenkling
av förfarande och organisation torde, likaledes av konkurrenshänsyn,
komma försäkringstagarna till godo. Slutligen förtjänar framhållas, att förekomsten
av starka konsumentägda företag på försäkringsgivarsidan är ägnad
att befordra hänsynen till försäkringstagarnas intressen.

I synnerhet som till det anförda kommer det förhållandet, att tendensen
inom försäkringsvärlden enligt motionerna pekar på en fortskridande förkortning
av tillämpade avtalstider och att ett av våra största försäkringsbolag upprepade
gånger sökt främja denna utveckling, finner sig hovrätten för närvarande
icke vilja förordai, att fleråriga försäkringsavtal förbjudas i lag.

Hovrätten anmärker, att motionärernas syfte möjligen kunde uppnås genom
eu mindre ingripande lagregel än ett totalt förbud mot fleråriga avtal. I viss
anslutning till de motiv, som legat till grund för 98 § försäkringsavtalslagen
kunde införas en rätt för försäkringstagare att, när särskilda skäl därtill uppkommit
uppsäga avtalet. Hur en bestämmelse härom närmare skulle utformas
och eventuellt kunna göras tillämplig på andra, med försäkringsavtal likartade
avtalstyper, finge bli föremål för särskild utredning.

Inom Svenska försäkringsbolags riksförbund har skilda meningar kommit till
uttryck. Styrelsens majoritet har i förevarande del anfört:

.Eftersom motionärerna synes ha en felaktig uppfattning om den tidpunkt
vid vilken försäkringstagaren blir bunden av försäkringsavtalet, finns det anledning
att inledningsvis något beröra tillvägagångssättet vid en försäkrings
tecknande”. Yad som sker då ”försäkringen tecknas” är att försäkringstagaren
.— med eller utan bistånd av ett försäkringsombud — muntligen eller
skriftligen ansöker om eu försäkring. Efter någon kortare tid erhåller försäkringstagaren
törsäkringsbrevet, vilket, om det helt överensstämmer med ansökningen,
är att anse såsom försäkringsbolagets accept. Om emellertid försäkringsbrevet
— exempelvis beträffande avtalstiden — innehåller något som icke berörts
vid ansökningstillfället, blir försäkringsbrevet avtalsrättsligt att betrakta
såsom offert från bolagets sida. På försäkringsbrevet angives att försäkringen
träder i kraft först sedan premie erlagts. Premiens erläggande utgör då försäkringstagarens
accept av den nya offerten och först i och med detta blir parterna.
bundna av avtalet. Av försäkringsbrevet kan försäkringstagaren utläsa
bl. a. avtalstiden. Om han icke önskar binda sig för den tid som angivits, står
det honom fritt att underrätta försäkringsbolaget om sina önskemål. Han kan

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

givetvis också vända sig till annan försäkringsgivare och teckna försäkring för
en tidsperiod som passar honom bättre.

Av den lämnade redogörelsen framgår att det vid tiden för ett försäkringsavtals
slutande råder fullkomligt fri konkurrens och att försäkringstagaren har
möjlighet att välja den avtalsform som passar honom häst. Den omständigheten
att försäkringstagaren, sedan avtal träffats, blir bunden för viss tid torde icke
rimligtvis kunna betraktas som en konkurrenshämmande företeelse, såvida man
icke vill påstå att varje avtal är konkurrenshämmande, eftersom det i viss mån
kan sägas hindra parterna att träffa andra avtal. Varje försäkringsavtal måste
ha en viss löptid och längden härav bör av olika skäl vara föremål för absolut
avtalsfrihet. Även andra områden av det ekonomiska livet bjuder på avtal som
har olika längd och där de längre arialen naturligtvis innebär en i viss mån
större bundenhet för parterna än de kortare. Som exempel kan nämnas lånemarknaden,
där det förekommer både långai och korta lån. Olika kreditinstitut
bär på grund av verksamhetens inriktning skilda huvudprinciper vid långivningen.
Ingen har emellertid velat påstå att ett t. ex. tioårsbundet lån innebär
en konkurrenshämmande företeelse. Tvärtom är det allmänt accepterat att olika
skäl kan motivera att en låntagare önskar ett långt resp. kort lån.

Ett av de mest framträdande skälen för avtalsfrihet på förevarande del av
försäkringsområdet — förutom den i vårt rättsväsende sedan gammalt fastslagna
principen om avtalsfrihet — är att det särskilt i fråga om vissa försäkringar
är ett angeläget intresse för försäkringstagarna och försäkringshavarna
att kunna räkna med att försäkringsgivarna blir bundna under viss tid.
Det kanske mest utpräglade exemplet härpå är livförsäkringen. Om man som
ung vid god hälsa tecknar en livförsäkring, är det värdefullt att veta att försäkringsbolaget
icke kan frånträda avtalet därest hälsotillståndet framdeles
skulle försämras. Motionärernas uppfattning att det i’ådcr förbud mot flerårsavtal
inom livförsäkringen är felaktig och synes grunda sig på en sammanblandning
med bestämmelsen i 98 § lagen om försäkringsavtal. Enligt detta
lagrum är försäkringstagaren ej skyldig att hålla försäkring vid makt genom
betalning av premie för ”senare period”, och premie kan förty ej utkrävas av
denne. Denna regel har emellertid icke avseende på avtalstiden, och för övrigt
är paragrafen icke tvingande.

Som ett annat exempel på försäkring där försäkringstagare och försäkringshavatre
ofta önskar längre avtalstid än ett år må nämnas kreditförsäkring. Försäkringen
kan exempelvis avse ett byggnadsföretag som tar flera år i anspråk.
Det vore i ett sådant fall icke tillfredsställande om försäkringsgivaren endast
meddelade försäkring för ett år, eftersom försäkringstagare och försäkringshavare
därigenom bleve ovissa om huruvida de skulle komma att få något försäkringsskydd
för den resterande delen av byggnadstiden. Vid en bedömning
av den av motionärerna väckta frågan måste man nämligen hålla i minnet att
försäkringsgivarna icke är skyldiga att meddela försäkring, utan i princip prövar
varje inkommen ansökan. Förbundet bortser härvid från den obligatoriska
1 rafikförsäkringen.

Motionärerna anser vidare, afl ”flerårsavtalen kan vara ett hinder för den
som vill rationalisera sitt skydd genom att upphöra med enstaka, försäkringar
och teckna, en enda mera omfattande”.

Utvecklingen inom försäkringsbranschen har på senare år gått mot allt fler
s. k. ”paketförsäkringar”, i vilka ett flertal skilda försäkringsmoment inrymmes.
Dylika försäkringar bär byggts upp för t. ex. villaägare, företagare etc.

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

Kombination av flenai försäkringar i ett försäkringsbrev innebär besparing av
arbete och kostnader. Detta medför fördelar för såväl försäkringstagare som
försäkringsgivare. Som en konsekvens härav brukar försäkringsgivarna icke
motsätta sig uppsägning av en försäkring under avtalstiden om försäkringstagaren
kan visa att han genom en omläggning av försäkringsskyddet kam rationalisera
och förbilliga detta. Dylika uppsägningar medför i realiteten en form
av ”clearing” mellan försäkringsgivarna som i längden knappast torde medföra
förlust för någon av dem. Praktiskt taget alla nya försäkringar omfattar
för övrigt ett fullständigt eller nästan fullständigt försäkringsskydd.

En annan sak är att försäkringsgivarna icke som skäl för uppsägning under
avtalstiden accepterar att försäkringstagaren funnit sig kunnai erhålla försäkring
något billigare på annat håll. (Premiedifferensema är för övrigt i regel
icke speciellt stora.) Såsom motionärerna framhållit är det emellertid sällan
som en försäkringsgivare finner sig böra ställa saken ’ ''på sin spets genom lagsökning”.
Detta beror dock varken på den ”allmänna opinionen” eller på ”insikt
om att systemet egentligen är olämpligt”. Orsaken är i stället att kostnaderna
för att görai ett krav gällande i regel icke står i proportion till den
premie varom är fråga.

Motionärerna uttalar angående flerårsavtalen sammanfattningsvis att ”något
vägande skäl för flerårsavtalen synes inte föreligga. Det kan inte gärna hävdas
att de medför lägre premier, ty i så fall borde ju de bolag som tillämpar flerårsavtal
ha lägre premienivå än de andra, men det är lätt att konstatera att
snarare motsatsen är fallet”.

Om en jämförelse rörande premienivån vore genomförbar i förevarande avseende,
kan den emellertid icke ske på det sätt motionärerna tänkt sig. En jämförelse
måste ske mellan premien för en ettårs försäkring och premien för ett
flerårsavtal inom samma företag. De skilda försäkringsgivarna arbetar nämligen
under mycket olika betingelser (kundkrets, kontorsorganisation, dyrortsgrupp
för löner etc.). Genom att försäkringsbolagens bestånd får en viss stadga
kan premieuppbörd, adressregister m. m. i högre grad rationaliseras än vad
annars är fallet. Bland de fördelar flerårsavtalen medför må vidare nämnas,
att bolagen lättare kan inrikta försäljarnas arbete på oförsäkrade områden
(såsom nya försäkringsobjekt, nya försäkringskunder, nya försäkringsformer).
Försäkringsombuden har självfallet mindre anledning att bearbeta områden
inom vilka flerårsavtal föreligger. Deras arbete koncentreras mera på att vidga
området för försäkringsskyddet i stället för att flytta detta mellan bolagen.
Kungl. försäkringsinspektionen har varit angelägen att bolagen skulle söka
vidtaga åtgärder för att i första hand täcka ännu icke tillfredsställda försäkringsbehov.

Riksförbundet finner sålunda att ett förbud mot flerårsavtal vid försäkring
—- av såväl principiella som praktiska skäl — icke bör införas.

En minoritet av riksförbundets styrelse, bestående av direktörerna A. Linden
ero na, G. Ljungqvist, G. Nelker och F. Åkerman, har enat sig om följande
av herr Ljungqvist avgivna yttrande:

Enligt min mening är den kritik, som i förevarande motion riktas mot s. k.
flerårsavtal vid försäkringsavtal i vissa avseenden befogad. Flerårsavtalen innebära
en bindning av försäkringstagarna som för dem i många fall kan te sig
oskälig och de medföra en i och för sig icke önskvärd begränsning av konkurrensen
mellan försäkringsbolagen. Det gives emellertid områden där flerårs -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

avtal av kostnads- och andra skäl kunna vara berättigade. Att i lag införa ett
generellt förbud mot sådana avtal är därför icke lämpligt. Med hänsyn till de
ofta komplicerade och från tid till annan skiftande förhållanden, varunder det
enskilda försäkringsväsendet har att bedriva sin verksamhet, är det heller icke
tillrådigt att genom lagstiftning söka avgränsa de områden av verksamheten,
där flerårsavtal skulle vara tillåtna från dem där så icke skulle vara fallet. I
den mån missförhållanden får anses föreligga är de principiellt och praktiskt
icke av beskaffenhet att kunna på ett ändamålsenligt sätt undanröjas genom
lagbud men väl genom åtgärder av vederbörande försäkringsbolag själva.

På grund av vad nu sagts avstyrker jag motionärernas hemställan om utredning
rörande förbud mot flerårsavtal vid försäkringsavtal.

Svenska kreditförsäkringsaktiebolaget anför, att ett förbud mot flerårsavtal
vid försäkring skulle för bolagets del innebära ett rent äventyrande av hela
dess verksamhet, Icke blott då försäkringen avser byggnadsföretag utan även
såvitt gäller exportkreditförsäkring kräver både försäkringstagare och icke
minst försäkringshavaren — den kreditgivande banken — att försäkringen skall
gälla så länge fordran är utestående, vilket i många fall rör sig om tidrymder
mellan ett och fem år.

Vad beträffar motionärernas yrkande om förbud mot flerårsavtal vid s. k.
försök ringslik n ande avtal hänvisar de flesta remissinstanserna till
sina yttranden beträffande försäkringsavtalen.

Försäkring sinspektion anför i denna del:

På de försäkringsliknande avtalens område möter på marknaden en rik provkarta
av varierande åtaganden alltifrån olika typer av självständiga abonnemangsavtal
och garantiavtal till garantiutfästelser i samband med försäljning
inkluderande till sin typ försäkringsmässiga förpliktelser. Skulle förbud införas
mot flerårsbundenhet av försäkringstagare synes försäkringsinspektionen starka
skäl tala för att ett motsvarande förbud införes såvitt angår i alla händelser
vissa slag av garanti- och abonnemangsavtal, vilka för närvarande icke räknas
såsom försäkringsavtal men som i realiteten står försäkringsavtalen mycket
nära. I själva verket torde allmänhetens behov av skydd mot ur konsumentsynpunkt
olämplig långtidsbundenhet vara större vid vissa garanti- och abonnemangsavtal
än vid flertalet vanliga försäkringsavtal. Tidningsuppgifter tyder
nämligen på att åtminstone vissa innehavare av företag som sluter garantiavtal
med större styrka än flertalet försäkringsbolag hävdar medkontrahentens skyldighet
att vidbliva ingångna flerårsavtal. Försäkringsinspektionen tillstyrker
därför att när frågan om förbud mot flerårsbundenhet av försäkringstagare
utredes spörsmålet om utsträckning av ett dylikt förbud till att omfatta även
vissa snarlika avtal överväges.

Folksam yttrar, att från allmänhetens synpunkt knappast någon reell skillnad
föreligger mellan försäkringsavtalen och bär åsyftade avtalstyper. För
flertalet medborgare måste det därför synas socialt stötande om inte ett avskaffande
av flerårsavtalen även skulle gälla de försäkringsliknande avtalen.

I fråga om de försäkringsliknande avtalens inbegripan -

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

de under försäkringis avtal slagen yttrar majoriteten av styrelsen
i Svenska försäkringsbolags riksförbund:

m°tionärerna framhåller gäller lagen om försäkringsrörelse endast för
forsäkringsverksamhet och innehåller bl, a. bestämmelser om hur denna verksamhets
ekonomiska soliditet skall kontrolleras. Redan benämningen ”lagen om
försäkringsavtal” medför emellertid att allmänheten sammankopplar dylika
avtal med den verksamhet som är föremål för särskild tillsyn. En sådan sammankoppling
i fråga om andra avtal än försäkringsavtal vore klart olämplig.

För närvarande förekommer å ena sidan avtal i allmänhet och å andra sidan
försäkringsavtal. Om motionärernas förslag skulle omsättas i praktiken, skulle
ytterligare en variant — de försäkringsliknande avtalen — tillkomma. Här må
endast ett härav uppkommande problem antydas. Vem skulle avgöra huruvida
visst avtal vore ett ”försäkringsliknande avtal”? Uppenbarligen skulle det
icke vara försäkringsinspektionen, eftersom det icke är motionärernas avsikt
att föra in ifrågavarande verksamhet under försäkringslagens bestämmelser
om koncessionsprövning och tillsyn m. m. Sannolikt skulle prövning av ett avtals
karaktär endast kunna ske vid domstol när — kanske långt efter avtalets
slutande tvist uppkommit pa grund av detsamma. Olägenheten härav skulle
vara uppenbar.

Svea hovrätt anför:

Genom lag den 15 december 1961 gavs i åtskilliga hänseenden ändrat innehåll
åt lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse. Såsom motionärerna påpekat
förekom under förarbetena till lagändringen en diskussion huruvida förevarande
försäkringsliknande avtalstyper borde underkastas offentligrättslig reglering.
De tillsatta utredningsmännen funno sig, i avbidan på utvecklingen, icke
böra framlägga något förslag i detta ämne. I remissyttranden framhölls svårigheten
att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning och betonades den
fria konkurrensens betydelse. Departementschefen nöjde sig i propositionen
med att förklara frågan förtjänt att följas med uppmärksamhet. Riksdagen
gjorde häremot ingen erinran; ingen motion hade väckts i saken.

Väl torde med fog kunna hävdas att de synpunkter, som varit avgörande för
det offentligrättsliga bedömandet, icke behöva få samma verkan då det gäller
att bestämma tillämpningsområdet för de privaträttsliga stadgandena i försäkringsavtalslagen.
Enligt hovrättens uppfattning måste emellertid en lagstiftning
i det berörda ämnet föregås av omfattande sakkunnigutredning; och hittills
synes intet förhållande ha förebragts som — särskilt om den av hovrätten
ifrågasatta rätten till avtalsuppsägning införes — gör en sådan utredning nödvändig.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning rörande dels förbud mot fleråriga försäkringsavtal och
försäkringsliknande avtal dels tillämpning av lagen om försäkringsavtal på
sistnämnda avtal. Som skäl för denna hemställan har i motionerna anförts
bland annat, att flerårsavtalen vore oförenliga med en fri konkurrens samt att
de utgjorde hinder för den, som ville rationalisera sitt försäkringsskydd genom
att upphöra med enstaka försäkringar och teckna en enda mera omfattande
försäkring.

Första lagutskottets utlåtaixde nr 24 år 1962

Den företagna remissbehandlingen kan icke anses giva något entydigt svar
på frågan om flerårsavtalen vid försäkring är förbundna med sådana olägenheter,
att de bör förbjudas. Å ena sidan har framkommit exempel på att områden
finnes, inom vilka möjlighet att ingå flerårsavtal bör föreligga. Här
kan framhållas kreditförsäkringsområdet. Å andra sidan kan det, såsom advokatsamfundet
anför, uppkomma situationer, då ett avtal att försäkring skall
gälla för flera år kan bli till olägenhet för försäkringstagaren. Sådana fall
inträffar, då den risk, för vilken försäkringen tecknats, icke längre är aktuell
för försäkringstagaren eller då ett ändamålsenligt ordnande av hans försäkringar
kan göra det nödvändigt att en tecknad försäkring upphör. Av olika
remissyttranden bestyrkes motionärernas uppgift att försäkringsavtal ingås
utan att försäkringstagaren bibringas klar insikt om att avtalet är flerårigt.
I dessa, fall framstår nyss angivna olägenheter som särskilt anmärkningsvärda.
Utskottet finner sig därför kunna instämma med advokatsamfundet att utredning
bör verkställas, huruvida och på vilka betingelser en försäkringstagare
kan bli befriad från att fullfölja ett försäkringsavtal i de av samfundet antydda
situationerna. Visar det sig därvid möjligt- att genomföra en sådan lagstiftning
att de åsyftade olägenheterna får minskad omfattning torde huvudsyftet
med förevarande del av motionen bli uppnått.

Vad utskottet anfört beträffande försäkringsavtalen äger i och för sig sin
giltighet också beträffande de s. k. försäkringsliknande avtalen. Den av utskottet
förordade utredningen bör sålunda behandla motsvarande spörsmål i
fråga om dessa avtal.

Vad slutligen gäller motionärernas yrkande om de försäkringsliknande avtalens
inbegripande under försäkringsavtalslagen anser utskottet frågan härom
vara av den karaktär, att den bör övervägas först i samband med en mera, allmän
översyn av försäkringsavtalslagen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 167
och II: 207, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning i överensstämmelse med vad utskottet ovan förordat
beträffande försäkringsavtal och s. k. försäkringsliknande avtal;
samt

B. att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under A icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. .

Stockholm den 20 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 24 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson, fröken
Mattson*, herr Alexanderson, fru Wallentheim, herrar Hilding och Svanström;

från andra kamaren: fru Gärde Widemar*, herrar Svensson i Vä, Gustafsson
i Borås, fru Löfqvist, fröken Bergegren, herrar Haglund, Martinsson och
fru Kristensson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Alexanderson.

En möjlighet att i förtid bli befriad från ett flerårsavtal kan vara lika
motiverad beträffande ett s. k. försäkringsliknande avtal som i fråga om de
egentliga försäkringsavtalen. Emellertid synes ur lagteknisk synpunkt knappast
några andra möjligheter föreligga till lösning av frågan än särskilda bestämmelser
antingen i försäkringsavtalslagen eller i en lag av allmän räckvidd,
t. ex. den allmänna avtalslagen. Som utskottet anfört bör frågan om de försäkringsliknande
avtalens hänförande under försäkringsavtalslagen icke nu
upptagas och frågan om en ändring i avtalslagen är av större räckvidd och
berör områden långt utöver vad som åsyftats i motionerna. Ehuru det på grund
härav synes föreligga ringa utsikt, att frågan rörande de försäkringsliknande
avtalen skall kunna lösas vid den av utskottet förordade utredningen torde det
å andra sidan inte kunna föranleda någon större olägenhet, att de i detta sammanhang
blir föremål för uppmärksamhet.

R. W. Statlanders boktr., Sthlm 1962.