Första lagutskottets utlåtande nr 23 (Utlåtande 1950:L1u23 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

>r 23.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om utredning
och förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift
och strafföreläggande, dels ock angående
översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 98 i första kammaren
av herr Eskilsson, nr 118 i andra kammaren av herr Nilsson i Bästekille
m. fl. samt nr 205 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.

I motionerna I: 98 och II: 118, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande utvidgad
tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande i syfte att nedbringa
antalet bagatellmål vid domstolarna».

Motionen II: 205 utmynnar i hemställan, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar».

Såsom motivering har i motionerna I: 98 och II: 118 anförts, att det vore
allmänt känt, att rättegångsförfarandet enligt den nya rättegångsbalken
medförde dryga kostnader både för domstolsväsendet och för de inför domstolarna
agerande parterna. Till icke oväsentlig del berodde dessa kostnader
på att rättegångsförfarandet toge mycken tid i anspråk. Detta vore förklarligt
och försvarligt i den mån stora och svåra frågor vore föremål för prövning.
För att mildra olägenheterna av ett omständligt förfarande i enkla mål
hade också i nya rättegångsbalken upptagits åtskilliga institut, såsom måls
avgörande i samband med förberedelse, åtalseftergift och strafföreläggande.
Likväl kunde dessa sistnämnda institut i deras nuvarande utformning
icke hindra att rena bagatellförseelser droges inför domstol. Åtalseftergift,
när det gällde vuxna, eller strafföreläggande kunde nämligen icke förekomma
beträffande sådana förseelser som beivrades jämlikt lagrum, där förutom
böter jämväl urbota straff inginge i latituden; detta även om uppenbarligen
aldrig urbota straff komine i fråga för den aktuella förseelsen. Ett
fåtal mål rörande sådana förseelser kunde nu giva domstolen med alla dess
olika befattningshavare liksom åklagare, försvarsadvokater etc. sysselsättning
en hd dag. Det vore därför motiverat att något vidga tillämpningsområdet
för åtalseftergift och strafföreläggande.

Såsom skäl för den i motionen 11:205 gjorda hemställan anföres bl. a.
följande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 23.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Den nya rättegångsordningen har nu under något mera än två år varit i
tillämpning vid landets domstolar. Även om kritiska röster icke helt saknas,
synes man i allmänhet vara ense om att rättegångsreformen i stort sett
väl motsvarat de förväntningar som ställts på densamma. Såsom naturligt
är vid en genomgripande nydaning på ett stort och betydelsefullt rättsområde,
har dock den nya rättegångsordningen vid den praktiska tillämpningen
visat sig vara behäftad med brister i enskilda detaljer. Tiden synes nu vara
inne att utnyttja de vunna erfarenheterna för eu översyn av den nya processlagstiftningen.

Översynen bör i främsta rummet taga sikte på rättegångsreformens ekonomiska
verkningar. Såsom riksdagens revisorer i sin till innevarande års
riksdag avgivna berättelse närmare utvecklat, har den nya rättegångsordningen
visat sig medföra betydande, delvis oförutsedda kostnader såväl för
statsverket och de städer som själva bekosta sin rättsskipning som för den
rättssökande allmänheten.----

Det torde icke vara omöjligt att — utan uppgivande av de viktigaste av
det nya rättegångssystemets landvinningar -— nå fram till en ordning, som
kunde minska statsverkets och städernas kostnader för rättegångsväsendet
och nedbringa processkostnaderna för den rättssökande allmänheten. Statsrevisorerna
ha i sin berättelse pekat på vissa ändringar och jämkningar i
gällande lagbestämmelser, som kunde vara ägnade att leda till en sådan
kostnadsminskning.

Även utanför det rent ekonomiska planet synas — enligt vad erfarenheten
givit vid handen — vissa jämkningar lämpligen kunna göras i den processrättsliga
lagstiftningen.

Vissa särskilda reformspörsmål på rättegångsbalkens område kommer utskottet
att behandla i särskilda utlåtanden, nr 24 och 25.

Allmän inledning.

Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och
kortare avbrott pågått alltsedan början av 1800-talet. Redan lagkommittén,
som år 1810 erhöll uppdrag att utarbeta förslag till revision av den allmänna
lagen, framlade år 1815 betänkande om underdomstolarnas och hovrätternas
antal och organisation samt år 1822 förslag angående rättegången i
tvistemål och år 1832 förslag angående rättegången i brottmål. Förslagen,
vilka överarbetades av den år 1841 tillsatta lagberedningen, föranledde endast
vissa begränsade reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens
område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter 1880, då nya lagberedningen
fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Beredningen
avgav år 1884 principbetänkande i fyra delar, behandlande domstolsförfattningen,
rättegångsordningen i tvistemål, rättegångsordningen i
brottmål m. m. samt plan för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten.
Härefter uppdrogs åt förstärkta lagberedningen att med
föranledande av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna
för en ny rättegångsordning. Redan innan förstärkta lagberedningen
år 1887 avgav sitt betänkande, hade lagberedningen övergått till utarbetande
av lagförslag inom särskilda delar av ämnet. Dessa förslag framlades
efter hand för riksdagen, men endast några av dem blevo av riksdagen

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

antagna. Snart övergavs också arbetet på en större reform av rättegångsväsendet,
och i stället genomfördes en del mindre omfattande förändringar.
Bland de viktigaste av dessa märkes den år 1901 genomförda lagstiftningen
om fullföljd av talan i rättegång.

Sedan riksdagen år 1911 med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
beviljat medel till bestridande av kostnaderna för en förberedande utredning
angående en rättegångsreform, upptogs utredningsarbetet ånyo, nu
av den för ändamålet särskilt tillsatta processkommissionen. Resultatet av
sitt arbete framlade processkommissionen i ett år 1926 avgivet betänkande
i tre delar (SOU 1926:31—33), behandlande domstolsförfattningen, rättegången
i brottmål och rättegången i tvistemål. Betänkandet upptog icke förslag
till lagtext utan innefattade en resonerande framställning angående de
principer, som enligt kommissionens tanke borde läggas till grund för en
allmän rättegångsreform.

över processkommissionens betänkande inhämtades yttranden från ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar. Sedan härefter även lagrådets
utlåtande inhämtats och viss ytterligare utredning ägt rum, lämnade
Kungl. Maj :t genom proposition nr 80 till 1931 års riksdag riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande angående de av chefen för justitiedepartementet,
dåvarande statsrådet Gärde, i statsrådsprotokollet för den 6 februari 1931
angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen byggde i
stort sett på processkommissionens förslag i vad angick principerna för det
processuella förfarandet. Däremot gick den mindre långt i fråga om organisatoriska
ändringar.

Särskilda utskottet uttalade sig i sitt i ämnet avgivna utlåtande nr 1 för
en reform av vårt rättegångsväsen; denna syntes främst böra avse rättegångsförfarandet.
Organisatoriska förändringar borde vidtagas endast i den
mån de vore nödvändiga för att skapa underlag för ett förbättrat förfarande.

Utskottets utlåtande godkändes i huvudsak av riksdagen; på vissa punkter
stannade dock kamrarna i olika beslut.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 juni 1931 tillkallades
härefter två sakkunniga att inom justitiedepartementet utarbeta förslag till
lagbestämmelser angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde.
Härjämte utsågos åtta personer att tillhandagå de sakkunniga med
råd.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Maj :t
den 30 september 1932, att lagstiftningsarbetet skulle överlämnas åt en särskild
beredning, processlagberedningen. Vid sidan av beredningen skulle
den förut tillkallade nämnden fortfarande tillhandagå med råd i förekommande
frågor.

Beredningen avgav den 29 november 1938 betänkande med förslag till rättegångsbalk
jämte tillhörande motiv och bilagor (SOU 1938: 43 och 44).

Sedan förslagets huvudpunkter ingående diskuterats vid av chefen för
justitiedepartementet anordnade sammanträden, till vilka inbjudits, förutom
processlagberedningens och lagrådets ledamöter, ett flertal företrädare för
skilda delar av rättegångsväsendet samt ett antal ledamöter av riksdagen,
remitterades förslaget till lagrådet.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Lagrådet avgav yttrande i ämnet den 8 november 1940, varefter förslaget
överarbetades inom justitiedepartementet.

Förslag till ny rättegångsbalk framlades därefter i proposition nr 5 för
1942 års riksdag. Med anledning av propositionen väcktes i första kammaren
7 och inom andra kammaren 10 motioner. Första särskilda utskottet
hemställde i utlåtande nr 2 om godkännande av lagförslaget med vissa ändringar.
Till utlåtandet anmäldes åtskilliga reservationer. Vid ärendets behandling
i kamrarna stannade dessa — under godkännande av utskottets
förslag i övrigt utom beträffande 24 kap. 1 och 3 §§ — på några punkter i
skiljaktiga beslut. Med anledning härav avgav utskottet i memorial nr 4
förslag till sammanjämkning, vilket antogs av båda kamrarna.

Den nya rättegångsbalken utfärdades den 18 juli 1942 och trädde, enligt
den här nedan omförmälda särskilda promulgationslagen, i kraft den 1 januari
1948.

Sedan processlagberedningen, som ovan nämnts, den 29 november 1938
avgivit betänkande med förslag till ny rättegångsbalk, övergick beredningen
till att behandla de övriga lagstiftningsfrågor inom olika områden, som
sammanhängde med införandet av den nya rättegångsbalken. I betänkande
den 17 mars 1944 (SOU 1944:9 och 10) framlade beredningen förslag till
lag om införande av nya rättegångsbalken, lag om handläggning av ärenden,
lag om lagsökning och om handräckning för fordran, lag om ändring i
vissa delar av giftermålsbalken, lag om ändring i vissa delar av konkurslagen
ävensom ytterligare ett stort antal följdförfattningar.

Förslagen remitterades successivt till lagrådet, vilket avgav yttranden. Sedan
förslagen därefter överarbetats inom justitiedepartementet, framlades
vissa av dem för 1945 års riksdag. De viktigaste av förslagen åter framlades
i propositioner (nr 28, 29, 33, 39, 133, 134, 135, 262, 263, 315, 328, 329, 334,
335 och 336) för 1946 års riksdag, över propositionerna, utom nr 315, avgav
första lagutskottet utlåtanden (nr 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 54, 57, 59,
61 och 62) ävensom, i anledning av skiljaktiga kammarbeslut, memorial nr
52. Ett genom propositionen nr 335 framlagt förslag till ändringar i arvsskatteförordningen
behandlades i denna del av bevillningsutskottet, som i
ämnet avgav utlåtande nr 57. Propositionen nr 315 behandlades av konstitutionsutskottet
i dess utlåtande nr 23. Sedan riksdagen antagit de framlagda
lagförslagen med vissa ändringar, utfärdades författningar i ämnet den 20
december 1946.

Även viss annan följdlagstiftning till rättegångsreformen behandlades vid
1946 års riksdag.

Även vid 1947 års riksdag behandlades frågor berörande rättegångsväsendet.

I proposition nr 187 framlades sålunda inom justitiedepartementet upprättade
förslag till ändringar i de processuella bestämmelserna i lagarna om
äktenskaplig börd, barn i äktenskap, adoption, barn utom äktenskap och
förmynderskap. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 31 om

Första lagutskottets utlåtande nr 23. 5

bifall till propositionen med viss ändring. Sedan utskottets hemställan bifallits
av riksdagen, utfärdades lagar i ämnet den 10 juli 1947.

Även andra följdförfattningar till den nya rättegångsbalken behandlades
av 1947 års riksdag, såsom ändring i lagen om fri rättegång samt lag om
tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Vissa av rättegångsreformen föranledda följdändringar i grundlagarna antogos
definitivt av 1949 års riksdag. Vid samma riksdag antogs också lag
om val av borgmästare och rådman.

I administrativ ordning ha vidare utfärdats ett stort antal följdförfattningar
i anledning av rättegångsreformen.

I proposition nr 188 till 1947 års riksdag föreslogs bl. a. vissa ändringar i
den ännu icke ikraftträdda rättegångsbalken. Ändringarna hänförde sig till
inrättandet av lagmansämbeten i hovrätterna ävensom till omorganisationen
av åklagarväsendets ledning. Vissa andra frågor berördes också. Sålunda
föreslogs, att part icke skulle vara skyldig att utgiva kostnad för delgivning
genom rättens försorg, om ej annat vore stadgat. Första lagutskottet hemställde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 57 om bifall till propositionen
med vissa ändringar. Lag i ämnet utfärdades den 10 juli 1947.

Vissa ändringar i rättegångsbalken antogos även vid 1948 års riksdag.

I propositionen nr 80 framlades sålunda förslag till lag om ändring i
strafflagen innefattande en nyreglering av stadgandena om brotten mot staten
och allmänheten. I samband därmed föreslogos vissa följdändringar i
rättegångsbalken. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 39 om
bifall till propositionen i vad rörde förslaget om ändring i rättegångsbalken.
Utskottets hemställan i denna del bifölls av riksdagen.

I samband med behandlingen av propositionen nr 216 med förslag till militär
rättegångslag m. m. föreslog första lagutskottet i sitt utlåtande nr 41
viss ändring i 24 kap. 22 § rättegångsbalken. Riksdagen biföll förslaget.

I anledning av propositionen nr 19 antog riksdagen vidare lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 § rättegångsbalken.

Slutligen antog riksdagen med bifall till propositionen nr 278 lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken.

Vid 1949 års riksdag beslöts, med bifall till propositionen nr 183, ändring
i 33 kap. 4 § rättegångsbalken.

Ekonomiska överväganden i samband med råttegångsreformens

genomförande.

I denna del får utskottet i huvudsak hänvisa till vad som anföres i riksdagens
revisorers till innevarande riksdag avgivna berättelse angående
granskningen av statsverket, del I, s. 35—49. Endast vissa punkter kunna
här upptagas.

I anledning av processkommissionens förslag tillkallades år 1927 särskilda
sakkunniga, ekonomisakkunniga, för undersökning av kostnaderna för pro -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

cessreformens genomförande. De sakkunniga, som år 1928 framlade en ingående
utredning i ämnet (SOU 1928: 20), hade emellertid utgått från en
i väsentliga avseenden annan organisation av domstols- och åklagarväsendet
än den sedermera beslutade.

I den här ovan omförmälda propositionen nr 80 till 1931 års riksdag,
genom vilken huvudprinciper för en rättegångsreform framlades för riksdagens
yttrande, uttalade föredragande departementschefen, att närmare beräkningar
rörande kostnaderna för en rättegångsordning i enlighet med vad
i propositionen förordats icke i dåvarande läge syntes möjliga eller behövliga.
Domstolsorganisationen syntes icke komma att medföra någon mera
avsevärd kostnadsökning. Vissa engångskostnader för nya domstolslokaler
erfordrades dock. I fråga om åklagarväsendet vore däremot en ej obetydlig
utgiftsstegring ofrånkomlig. Hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen
syntes sannolikt icke komma att för statsverkets del överstiga
en miljon kronor.

Särskilda utskottet erinrade, att utskottet förordat vissa jämkningar i departementschefens
förslag av beskaffenhet att inverka på kostnadsberäkningarna.
Med hänsyn härtill och då utskottet ej tagit ställning till frågan
om åklagarväsendets organisation, ansåg sig utskottet icke böra göra något
uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska verkningar.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattade
icke någon utredning av det nya rättegångsväsendets statsekonomiska
verkningar. Beredningen gjorde dock vissa uttalanden rörande personalbehovet.
Huruvida reformen skulle medföra en ökning av arbetsbördan vid
domstolarna var enligt beredningen ytterst vanskligt att bedöma.

I propositionen nr 5 till 1942 års riksdag med förslag till rättegångsbalk
gjordes beräkningar angående de ekonomiska konsekvenserna av det nya
processförfarandet. I fråga om underrätterna fann departementschefen, att
arbetsbördan vid dem icke komme att ökas genom rättegångsreformen, varför
några kostnadsberäkningar i denna del icke framlades. Beträffande hovrätterna
ansågs det nödvändigt att öka antalet avdelningar eller eventuellt
antalet ledamöter på vissa avdelningar. Det erforderliga antalet ledamotsbefattningar
i hovrätterna kunde uppskattas till etthundra. Med detta antal
ledamöter skulle hovrätterna kunna arbeta på 20 avdelningar med i regel
fem ledamöter på varje avdelning. Med fyra hovrättsråd och en assessor på
varje avdelning skulle erfordras åttio hovrättsråd och tjugu assessorer. Då
presidenterna i hovrätterna utom Svea hovrätt borde tjänstgöra som avdelningsordförande,
skulle dock antalet hovrättsråd icke behöva bliva högre än
sjuttiofem. Kostnaderna för denna organisation beräknades uppgå till
1 398 200 kronor. Kostnaden för den tidigare organisationen kunde uppskattas
till 1 262 445 kronor. Merkostnaden i anledning av reformen skulle följaktligen
för hovrätternas del uppgå till 135 755 kronor. Högsta domstolens
arbetsbörda fann departementschefen snarare komma att minskas än ökas.
Vad åter beträffade revisionssekreterarna kunde med säkerhet förutsägas
att en viss minskning av antalet befattningar bleve möjlig. Det erforderliga

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

antalet revisionssekreterare beräknades till 18. Den härav uppkomna besparingen
bleve 166 500 kronor.

Departementschefen berörde även vissa andra utgifter sammanhängande
med domstolsväsendet och rättegången. I fråga om ersättning av allmänna
medel åt vittnen ansågs icke uteslutet, att den nya rättegångsordningen kunde,
såvitt anginge underrättsförfarandet, visa sig leda till en minskning av
utgifterna. I den mån vittnena skulle höras i högre rätt kunde däremot en
kostnadsökning uppkomma. Beträffande ersättningar åt offentliga försvarare
vore någon utgiftsökning att emotse. Resekostnader för domare m. fl.
borde icke öka för häradsrätternas del, varemot en ökning vore att emotse
för hovrätternas personal på grund av bestämmelserna om hovrättsting.

På åklagarväsendets område förutsåg departementschefen att en viss personalförstärkning
skulle bliva nödvändig. En sådan förstärkning vore dock
i viss mån redan tidigare påkallad av rådande förhållanden.

I fråga om den enskildes processkostnader anslöt sig departementschefen
sammanfattningsvis till vad i denna fråga yttrats i 1931 års proposition, nämligen
att i det större antalet mål, där rättegången vore avslutad med första
instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme att understiga än överstiga
vad dittills varit vanligt samt att i de mål, som fullföljdes till högre
rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför hög grad, överstiga
de dåvarande.

I sitt utlåtande över propositionen uttalade första särskilda utskottet, att
det stode klart för utskottet, att någon exakt beräkning av de ekonomiska
konsekvenserna av rättegångsreformen över huvud icke kunde i förväg
verkställas. Vid en sådan beräkning förelåge en särskild svårighet däri, att
i fråga om vissa av de organisatoriska åtgärder, som satts i samband med
rättegångsreformen, behov förelegat redan under dåvarande rättegångsordning,
även om dessa behov bleve särskilt aktuella på grund av reformens
genomförande. Syftet med de framlagda kalkylerna finge även anses ha varit
allenast att giva en ungefärlig uppfattning om reformens verkningar i
ekonomiskt avseende. Med nu antydda utgångspunkter hade utskottet icke
ansett sig böra i detalj ingå på någon närmare granskning av de gjorda beräkningarna.
Även om statsverkets utgifter för rättsskipningen efter reformen
skulle visa sig uppgå till högre belopp än som antagits i propositionen,
funne utskottet det likväl uppenbart, att kostnaderna icke kunde bliva av
den storleksordning, att de kunde åberopas som ett skäl mot reformens genomförande.

I proposition nr 268 till 7.947 års riksdag framlades bl. a. förslag i anledning
av det anslagsbehov, vilket för domstolsväsendet aktualiserades genom
den nya rättegångsordningens ikraftträdande den 1 januari 1948. Vad angår
häradsrätterna hemställdes om en ökning av anslaget till avlöningar från
5 627 000 kronor till 10 051 500 kronor. Den föreslagna anslagsökningen angavs
sammanhänga bl. a. med en föreslagen förstärkning av häradsrätternas
personalorganisation inför övergången till den nya rättegångsordningen.
(Till jämförelse må nämnas att anslaget för budgetärt 1950/51 upptagits

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

till 9 558 300 kronor.) Anslagsökningen bör emellertid även ses mot bakgrund
av den vid samma riksdag beslutade allmänna löneregleringen för
statstjänstemännen. Beträffande hovrätterna föreslogs i propositionen i
åtskilliga hänseenden förstärkningar och förbättringar, vilka i huvudsak
betingades av övergången till den nya rättegångsordningen. Anslaget till
avlöningar föreslogs höjt från 2 189 600 kronor till 3 991 600 kronor (för
budgetåret 1950/51 4 341 000 kronor). Antalet hovrättsavdelningar beräknades
till 21. För de dåvarande divisionsordförandena föreslogs en förbättring
av löneställningen genom uppflyttning till dåvarande lönegrad B 2 å
chefslöneplanen. Ifrågavarande befattningshavare, vilka borde erhålla titeln
lagman, uppgingo till 16. — Anslaget till ersättning åt domare, vittnen och
parter föreslogs höjt från 700 000 kronor till 900 000 kronor (för budgetåret
1950/51 1 800 000 kronor). — Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag, såvitt
nu är i fråga.

Vad angår högsta domstolen och nedre justitierevisionen framlades icke i
den nu berörda propositionen några anslagsberäkningar eller förslag till
organisationsförändringar betingade av det nya förfarandet. Till avlöningar
för högsta domstolen och nedre justitierevisionen beviljades för budgetåret
1947/48 ett anslag å 1 916 700 kronor. Häri ingick anslag för avlönande av
— förutom 27 ordinarie — 14 extra revisionssekreterare under hela året och
en under halva året. För budgetåret 1950/51 utgör motsvarande anslag
1 735 000 kronor. Antalet extra revisionssekreterare nedgår till 7.

Det må även nämnas, att i statsverkspropositionen till 1947 års riksdag
begärdes höjning av anslaget för kostnader enligt lagen om fri rättegång
från 600 000 kronor till 900 000 kronor (för samma ändamål ha för budgetåret
1950/51 beviljats 1 000 000 kronor). För reseersättningar till nämndemän
begärdes ett anslag å 1 000 000 kronor mot 700 000 året förut (för budgetåret
1950/51 1 000 000 kronor). Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag.

Rättegångsreformens huvudprinciper.

Under delta avsnitt lämnar utskottet — utan anspråk på fullständighet
•— en redogörelse för vissa av den nya rättegångsordningens grunder, därvid
huvudvikten lägges på sådana principer, som äro av särskild betydelse
vid bedömandet av de genom motionerna uppdragna frågorna.

Rättegångsreformen har icke inneburit några genomgripande förändringar
på det domstolsorganisatoriska området. Vissa nyheter märkas dock
även här.

Häradsrätt är sålunda i viss utsträckning — vid måls avgörande utan
huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen — domför utan nämnd.

Rådhusrätt är i motsvarande och vissa andra fall domför med en lagfaren
domare. I mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två
år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Hovrätternas organisation är i allt väsentligt densamma som tidigare,
varemot deras arbetsformer undergått en genomgripande omstöpning därigenom
att det muntliga rättegångsförfarandet i princip utsträckts även
till hovrätterna, där tidigare skriftlig handläggning varit regel. Hovrätternas
antal har ökats till sex. Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har
sitt säte. Hovrätt skall vidare enligt en särskild kungörelse årligen hålla
minst fyra s. k. hovrättsting å bestämd plats utom förläggningsorten. Även
eljest må sammanträde, när särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Högsta domstolens avdelningar, tre till antalet, ha i samband med rättegångsreformen
erhållit en fastare organisation än vad tidigare varit fallet.

För rätt att fullfölja talan i högsta domstolen kräves, med blott få undantag,
särskilt tillstånd (prövningstillstånd;. Sådant tillstånd meddelas
av högsta domstolen, som därvid består av tre justitieråd, efter föredragning
av en revisionssekreterare.

I detta sammanhang må vidare omnämnas det nya institutet strafföreläggande
ävensom rättegångsbalkens bestämmelser om åtalseftergift. Till
dessa frågor får utskottet i det följande återkomma.

I fråga om själva förfarandet innefattar rättegångsreformen betydelsefulla
och, i fråga om överrättsprocessen, genomgripande nyheter.

Till belysning härav må återgivas följande uttalande av departementschefen
i propositionen nr 5 till 1942 års riksdag.

De bärande grundtankarna i det föreslagna nya rättegångsförfarandet
innefattas i rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa
grundsatser skola principiellt tillämpas i alla instanser. Rättegångens
muntlighet innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som
ligger till grund för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Målets
avgörande skall omedelbart grundas å vad sålunda muntligen framlägges.
För möjliggörande härav är nödvändigt att förhandlingen kan slutföras
vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen,
som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad
som förekommit ännu är ogrumlad. I fråga om bevisningen skall grundsatsen
om den fria bevisprövningen tillämpas. Denna innebär såväl att någon
begränsning ej uppställes i fråga om de kunskapskällor, som få användas
för sanningens utletande, som ock att domaren vid värderingen av
den föreliggande bevisningen icke är bunden av legala regler. Mellan denna
grundsats och de nyss antydda principerna för förhandlingen råder ett intimt
samband. Genomförande av den fria bevisprövningen förutsätter ett
koncentrerat, muntligt förfarande.

Principen att även överrättsprocessen skall vara muntlig har icke genomförts
i full utsträckning. Besvärsprocessen — där fullföljden i regel
icke avser själva saken — är sålunda i allmänhet rent skriftlig. Men även
mål, som från underrätt fullföljts genom vad, kunna i viss utsträckning
avgöras på handlingarna. Tvistemål må sålunda av hovrätt företagas till
avgörande utan huvudförhandling om vadetalan medgivits eller hovrätten
finner uppenbart, alt vadetalan är ogrundad. Rör målet allenast penningar
eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår värdet av det, varom
talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra kronor, må målet avgöras
utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, må på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart
att sådan ej erfordras. Även i brottmål kan huvudförhandling stundom
underlåtas. Så är fallet om talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades
förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
Har den tilltalade av underrätten frikänts från brottet eller dömts till
böter eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av
svårare straff eller annan påföljd är nu sagts, må målet ock avgöras utan
huvudförhandling.

I högsta domstolen äro möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling
mera begränsade.

Av omedelbarhetsgrundsatsen följer, att bevisningen bör upptagas omedelbart
av den rätt, som dömer i målet. Rent principiellt bör detta gälla,
även då i högre rätt åberopas bevisning, som upptagits vid lägre rätt. Då
emellertid en konsekvent tillämpning av denna princip, såvitt rör muntlig
bevisning, skulle medföra stora olägenheter, har lagen stadgat avsteg därifrån.
Beträffande hovrättsprocessen gäller, att förnyat bevisupptagande ej
erfordras med mindre hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen
eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse.
I fråga om rättegången i högsta domstolen är lagen mera restriktiv. Bevisning,
varom nu är fråga, får upptagas ånyo, allenast om synnerliga skäl
äro därtill. — Upptages beviset ej ånyo, skall det förebringas genom föredragning
av protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen i
lägre rätt.

I detta sammanhang böra emellertid observeras de s. k. tilltrosparagraferna,
50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §. I dessa stadgas, att om vid huvudförhandling
i underrätt muntlig bevisning upptagits rörande viss omständighet
eller syn å stället hållits, och om avgörandet även i hovrätten beror av
tilltron till den bevisningen, hovrätten ej må ändra underrättens dom, med
mindre beviset upptagits ånyo i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligga
att dess värde är annat, än underrätten antagit. I brottmål må dock
ändring göras till den tilltalades förmån.

I huvudsak motsvarande regler lämnas i 55 kap. 14 § för processen i
högsta domstolen.

Möjligheterna att i tvistemål åberopa nya omständigheter och bevis i
överrätt äro begränsade. Särskilt gäller detta processen i högsta domstolen.

Om åtalseftergift och strafföreläggande.

Enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken må allmänt åtal av åklagaren eftergivas
— åtalseftergift meddelas — dels om å brottet icke kan följa
svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring
ej är påkallad ur allmän synpunkt, dels ock om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo under -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

gått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att
brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse. Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga,
må den återkallas.

I paragrafen erinras vidare om att bestämmelser om åtalseftergift finnas
även i andra lagar eller författningar. Sådana bestämmelser skola alltjämt
gälla. De återfinnas bl. a. i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot
vissa underåriga, i 44 § barnavårdslagen, i 49 a § alkoholistlagen ävensom
i instruktionerna för justitieombudsmannen, militieombudsmannen, justitiekanslern
samt riksåklagaren.

Processlagberedningen, vars förslag på förevarande punkt överensstämde
med den sedermera antagna lagtexten, yttrade i denna del bl. a. följande.

Ehuru legalitetsprincipen bör gälla såsom allmän regel i fråga om åklagares
skyldighet att beivra brott, ha dock skäl ansetts föreligga att i vissa
undantagsfall medgiva åklagaren rätt att eftergiva åtal. Stadganden härom
ha upptagits i förevarande paragraf.

Eftergift av åtal kan enligt första stycket punkt 1 ske i fall, då i strafflatituden
för brottet icke ingår svårare straff än böter. Syftet med stadgandet
är att skapa möjlighet att eftergiva åtal av ringare brott, särskilt vid
smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d. Då beträffande brott
av nu antydda slag stundom föreligga omständigheter, som komma brottet
att framstå såsom ursäktligt, kan ett undantagslöst beivrande av varje sådant
brott ej anses betingat av straffrättsskipningens ändamål. Åklagaren
har därför ansetts böra äga att eftergiva åtal, om det är uppenbart, att den
misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Ofta kan emellertid
ett allmänt intresse kräva, att åtal anställes med hänsyn såväl till brottets
art och straffets syfte som till omständigheterna vid dess begående,
t. ex. vid brott mot taxeringsförordningen eller då en person ånyo gör sig
skyldig till samma förseelse eller om flera personer överträda samma ordningsföreskrift.

Enligt första stycket punkt 2 kan eftergift av åtal vidare ske i vissa fall
vid sammanträffande av brott. Om den misstänkte förövat flera brott och
något av dem är av den beskaffenhet, att det i fråga om hans straffskyldighet
ej har någon nämndvärd betydelse, kan ur det allmännas synpunkt
den misstänktes lagföring för sistnämnda brott icke anses påkallad; anställande
av åtal skulle därför innebära slöseri med åklagarens och domstolens
krafter. För eftergift förutsättes, att det ifrågavarande brottet förövats
antingen innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat
brott eller ock sedan han dömts till straff för sådant brott men innan han
till fullo undergått straffet. I förra fallet kan eftergift ifrågakomma, vare
sig den misstänkte skulle samtidigt lagforas för båda brotten eller han först
dömts för det ena brottet och därefter det andra brottet kommer i dagen.
I det senare fallet är tydligt, att åtal mot den misstänkte alltid skulle föranleda
särskild lagföring. Det förutsättes vidare, att det brott, beträffande vilket
eftergift ifrågasättes, i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn
till straffet utan nämnvärd betydelse.

Under riksdagsbehandlingen av förslaget yttrade första särskilda utskottet
hl. a. följande.

Inom utskottet har viss tvekan yppats, huruvida det kan vara lämpligt
att i den omfattning, som förslaget innebär, möjliggöra åtalseftergift vid

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

bötesbrott. Då utskottet likväl ansett sig kunna godtaga förslaget på denna
punkt, har utskottet utgått från att de närmare föreskrifter om eftergift av
åtal, som enligt andra stycket skola meddelas i administrativ ordning, komma
att — efter ytterligare utredning i frågan — erhålla sådant innehåll, att
erforderlig kontroll över institutets handhavande vinnes och missbruk undvikes.

I detta sammanhang har bestämmelsen i 8 § andra stycket allmänna polisinstruktionen
den 4 juni 1948 ett visst intresse. I författningsrummet stadgas,
att polisman skall, om han erhåller kännedom om brott som hör under
allmänt åtal, så snart ske kan avgiva rapport därom till vederbörande förman.
Är förseelsen obetydlig och klart ursäktlig, äger polismannen dock
underlåta att avgiva rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller
en erinran till den felande.

Vidare må erinras om att strafflagberedningen i en den 24 september
1948 avgiven promemoria (SOU 1948: 40) framlagt förslag till lagstiftning
om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om
eftergift av åtal. Förslaget innebär bl. a. att förutsättningarna för åtalseftergift
skulle högst avsevärt vidgas. Sålunda skulle som allmän regel
gälla, att allmänt åtal kunde eftergivas, om det funnes uppenbart att åtal
för begånget brott icke vore erforderligt vare sig för att avhålla gärningsmannen
från vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden.
Förslaget är utformat efter kriminalpolitiska synpunkter. Åtalseftergiften
är här — liksom redan gäller vissa underåriga — en kriminalpolitisk
åtgärd. Rättegångsbalkens främst av processekonomiska skäl betingade
regler om åtalseftergift ha emellertid kunnat inarbetas i de föreslagna
bestämmelserna.

Om strafföreläggan de meddelas bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken.
Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna
följa, dock ej normerade böter, må åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande avse dagsböter utöver tjugu. Strafföreläggande
må ej användas, om den misstänkte är under aderton år och ej
heller om anledning förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den
misstänkte strafföreläggande, som avser böter omedelbart i penningar till
högre belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas rättens
prövning. Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gäller som dom, vilken
vunnit laga kraft.

Ur förarbetena till förevarande kapitel av rättegångsbalken må återgivas
följande uttalanden av första särskilda utskottet.

Vid granskningen av processlagberedningens förslag har lagrådet framhållit,
att tillämpningsområdet för strafföreläggande blivit mycket begränsat,
men att det — trots de beaktansvärda fördelar, varmed institutet vore
förenat -—- förefölle välmotiverat att gå fram med försiktighet vid institutets
införande i svensk rätt. Sedan erfarenhet om dess verkningar Vun -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

nits även i vårt land, torde det enligt lagrådets åsikt böra övervägas, huruvida
man ej skulle gå vidare på den beträdda vägen.

Utskottet delar uppfattningen att man vid införande av detta institut bör
framgå med en viss försiktighet. Institutets tillämpningsområde bör därför,
såsom i motiven anförts, begränsas till de egentliga ordningsförseelserna.
Vid avgränsandet av dessa förseelser har emellertid enligt utskottets
mening gränsen dragits för snävt, då alla brott, varå dagsböter kunna
följa, uteslutits. För ett stort antal ordningsförseelser är straffet numera
dagsböter. Såsom exempel härpå kunna nämnas åtskilliga förseelser mot
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Ä andra sidan finnas inom
dagsbotsområdet åtskilliga brott av allvarligare natur, vilka icke böra undandragas
domstols prövning. Frågan om vilka med dagsböter belagda
brott, som äro att betrakta som sådana ordningsförseelser att de böra falla
inom strafföreläggandets tillämpningsområde, kan naturligtvis vara föremål
för olika meningar. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att använda
strafföreläggande vid förseelser mot vissa angivna författningar eller lagrum.
Ett sådant förfarande skulle emellertid lagtekniskt vara ganska omständligt
utan att likväl kunna bliva fullt tillfredsställande, då under ett
och samma lagrum kunna inrymmas såväl ordningsförseelser som svårare
brott. Det torde därför enligt utskottets uppfattning vara mera ändamålsenligt
att föreskriva, alt strafföreläggande icke må avse mer än ett visst
antal dagsböter. Lämpligen torde gränsen kunna dragas vid tjugu dagsböter.
Brott, som icke förskylla högre straff, äro enligt utskottets mening
i allmänhet icke av sådan natur, att det kan möta några betänkligheter
att de undandragas domstols prövning. Att strafföreläggande kan användas
vid sådana brott är för den misstänkte närmast att betrakta som en
fördel, då föreläggandet, såsom i motiven framhållits, medför att han fritages
från skyldigheten att inställa sig vid domstol samtidigt som han
vet, vilket straff han underkastar sig. I betraktande av att förvandlingsstraffet
för tjugu dagsböter är detsamma som för penningböter å etthundra
kronor, torde strafföreläggande, som avser dagsböter, icke behöva underställas
rättens prövning. På grund av vad sålunda anförts föreslår utskottet
att i 1 § intages föreskrift om att strafföreläggande jämväl må avse
dagsböter ej över tjugu samt att i överensstämmelse härmed avfattningen
av 4 § jämkas.

Det må vidare i detta sammanhang erinras om att justitieombudsmannen
i sin till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse (s. 234) anfört,
att han vid sina inspektioner hos distriktsåklagarna många gånger kunnat
konstatera betydande felaktigheter och försummelser vid deras handhavande
av strafförelägganden.

Frågan om en utvidgning av området för strafförelägganden kommer
även i det följande att beröras.

Statsrevisorernas uttalanden rörande processreformens ekonomiska
verkningar. Yttranden däröver.

Riksdagens revisorer ha i sin till innevarande riksdag avgivna berättelse
över den år 1949 av dom verkställda granskningen av statsverket gjort vissa
uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar samt i sam -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

band därmed pekat på skilda bestämmelser i rättegångsbalken, som vore i
behov av ändring. Revisorernas yttrande är icke enhälligt. Två reservanter
ha bl. a. framhållit att, även om en viss revision av rättegångsväsendet redan
nu kunde förefalla önskvärd, tillräcklig erfarenhet ännu saknades för
att en fast grund skulle kunna erhållas vid bedömningen av de riktlinjer
efter vilka en partiell revision kunde verkställas.

Rörande det närmare innehållet i revisorernas yttrande får utskottet hänvisa
till berättelsen, del I, s. 51—59. Här skall endast lämnas en sammanfattning
av huvudpunkterna däri.

Revisorerna uttala, att erfarenheten givit vid handen, att processreformen
medfört större kostnader för det allmänna än vad som förutsattes
vid rättegångsbalkens antagande. De merkostnader som uppkommit
vore av betydande storleksordning. I fråga om vissa av de organisatoriska
förändringar, som satts i samband med rättegångsreformen, hade emellertid
ett visst latent behov förelegat redan under tidigare rättegångsordning. Någon
exakt siffermässig jämförelse mellan de beräknade och de av processreformen
faktiskt föranledda kostnaderna vore därför knappast möjlig. Likväl
kunde uppskattningsvis de av rättegångsreformen direkt föranledda
kostnaderna betecknas såsom betydande.

Jämväl i fråga om rättegångsreformens inverkan på den enskildes processkostnader
syntes erfarenheten ha visat, att dessa kostnader blivit
större än vad som beräknats. Detta gällde processen såväl i underrätt som
framför allt i hovrätt. Enligt uppgift skulle de dryga hovrättskostnaderna
ha föranlett en icke oväsentlig minskning av antalet till hovrätt fullföljda
mål.

Mot bakgrund av de påtalade förhållandena funne revisorerna det angeläget,
att utan eftersättande av rättssäkerhetens krav möjligheterna undersöktes
att minska statsverkets kostnader för rättegångsväsendet och att nedbringa
processkostnaderna för den rättssökande allmänheten.

Då revisorerna härefter ingå på förslag till ändringar i olika hänseenden,
peka de först på angelägenheten av att förbilliga processen i bagatellmål
eller mål avseende obetydliga värden eller av
icke principiell innebörd. Det vore önskvärt, att i större utsträckning
än vad för närvarande vore möjligt ett enklare förfarande för behandling
av ifrågavarande mål anordnades utan att fördenskull kraven på
rättssäkerhet äventyrades.

Beträffande strafföreläggandena ifrågasätta revisorerna, om
icke användningsområdet för detta institut skulle kunna något vidgas. Man
borde sålunda undersöka möjligheterna att tillämpa strafföreläggande för
det stora antal förseelser, vid vilka visserligen fängelse inginge i latituden,
men där sådant straff så gott som aldrig utdömdes. Även en höjning av det
för strafföreläggande föreskrivna bötesmaximum kunde ifrågasättas. Skäl
syntes även förefinnas att utsträcka institutets användning till personer under
18 år.

Revisorerna uttala vidare, att det ofta inträffade, att utsatt huvudförhandling
måste inställas på grund av någon mellankommande omständighet

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

såsom att någon i processen deltagande person uteblivit. Sådant kunde förorsaka
dryga kostnader, ej minst för det allmänna, ökade möjligheter borde
därför skapas att avhålla utlyst huvudförhandling trots
uppkommet hinder, därvid erforderlig komplettering kunde ske vid
en senare huvudförhandling.

Rörande rättegången i hovrätt framhålla revisorerna att det
vore angeläget att pröva möjligheterna av ett enklare och mindre kostsamt
förfarande, övervägas borde, om icke förutsättningarna för att kunna avgöra
mål utan huvudförhandling kunde vidgas. Garantier borde härvid skapas
för att akten i målet gjordes så fyllig och tillförlitlig, att den kunde läggas
till grund för dom. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande
syntes mången gång vara tänkbart. — Tvistemål, i vilket fullföljdsvärdet
uppenbarligen icke uppginge till 500 kronor, finge för närvarande avgöras
utan huvudförhandling, om ej parterna begärt det. En justering uppåt av
denna värdegräns borde övervägas. Man borde slutligen i någon mån inskränka
de dyrbara vittnesförhören i hovrätt.

Nämndens medverkan skulle enligt revisorerna kunna något inskränkas,
särskilt gällde detta i fråga om en hel del ärenden.

Beträffande stadsdom stolarna framhålles, att det synes onödigt
att handlägga mål om lindrigare brott — där straffarbete visserligen ingingc
i latituden men sällan ådömdes — med nämnd. Även en omvandling
av tremansbrottmål till ensamdomarmål syntes i vissa fall kunna ifrågasättas.

I fråga om protokollföringen göra revisorerna gällande, att föreskriften
att protokoll över förhandling skall erhålla slutlig avfattning,
innan förhandlingen avslutas, vore ägnad att förlänga tiden för förhandlingen.
Även bestämmelserna om protokoll och fullständig dom så snart
frihetsstraff inginge i straffskalan syntes mången gång onödigt tyngande. I
vissa fall syntes tillräckligt, att protokollet till en början fördes i konceptform
för att först sedermera, därest målet fullföljdes, slutligt avfattas. I
åtskilliga mål och ärenden syntes protokoll över huvud icke erforderligt.

Anslag och förhandsbesked om domar förefölle vidare
överflödiga, när sakägarens begäran bifölles.

Tiden för expedierande av domar vore i vissa fall för kort.

Den domstolarna åvilande skyldigheten att till olika myndigheter lämna
uppgifter av varjehandla slag vore betungande. Bestämmelserna härom
borde därför överses.

Revisorerna peka vidare på angelägenheten av att åtgärder i förenklande
och arbetsbesparande syfte vidtagas.

Ett av revisorerna även berört spörsmål, nämligen frågan, huruvida icke
till offentlig försvarare borde kunna utses även annan jurist än advokat,
kommer utskottet i anledning av motionerna I: 242 och II: 292 att behandla
i sitt utlåtande nr 24.

över revisorernas uttalanden ha i sedvanlig ordning yttranden inhämtats
från samtliga hovrätter, riksåklagarämbetet, Sveriges advokatsamfund,

Första lagutskottets utlåtande nr

23.

föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.
Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen
Sveriges stadsfiskaler ävensom transumt av en av sistnämnda förening
till ämbetet den 19 december 1949 ingiven skrivelse. Till dessa yttranden,
vilka återgivas i revisorernas berättelse angående granskningen av
statsverket, del II, s. 164—219, får utskottet hänvisa. Här skall endast göras
en sammanfattning av vissa punkter.

Revisorernas uttalande att rättegångsreformen medfört ökade, delvis oförutsedda
kostnader för det allmänna har icke mött någon gensaga
i remissyttrandena. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, advokatsamfundet
och stadsdomarföreningen framhålla dock, att kostnadsökningen
till stor del har sin grund i andra omständigheter, såsom penningvärdets
fall och den år 1947 genomförda allmänna löneregleringen för statstjänstemännen.
Svea hovrätt anför vidare, att vid bedömande av rättegångsreformens
verkningar ur statsfinansiell synpunkt även borde beaktas, att i
vårt land rättsvården, jämförd med andra områden för den statliga verksamheten,
icke syntes ställa sig särskilt kostsam. Sålunda uppginge, enligt
vad för närvarande syntes vara fallet, statens utgifter för rättsskipningen
till något över 20 miljoner kronor om året eller ungefär 0,5 procent av samtliga
statsutgifter, ett förhållandetal som, om hänsyn tages även till kostnaderna
för städernas rättsskipning, syntes ungefär motsvara rättsväsendets
andel av statsutgifterna i våra grannländer.

Liknande synpunkter utvecklas av bl. a. Göta hovrätt.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att den kostnadsökning, som hittills
uppkommit, måhända icke komme att visa sig slutgiltig utan att man
hade att räkna med ytterligare kostnadsökningar.

Beträffande den enskildas processkostnader anföra samtliga
hovrätter och häradshövdingef öreningen att rättegångsreformen medfört en
ökning av dessa kostnader, i synnerhet för rättegången i hovrätt. Hovrätten
för Nedre Norrland framhåller att ökningen av processkostnaderna vore ägnad
att väcka allvarliga betänkligheter. Advokatsamfundet anför, att det
vore otvivelaktigt att nya rättegångsbalken medfört en ökning av kostnaderna
i hovrätt. I fråga om kostnaderna i underrätt finner samfundet emellertid
revisorernas uttalanden, om än i vissa punkter riktiga, dock i andra hänseenden
mer eller mindre diskutabla. Liknande synpunkter utvecklas av
Göta hovrätt. Stadsdomarf öreningen anför, att i fråga om kostnaderna i underrätt
meningarna torde vara delade, även om den allmänna uppfattningen
vore, att jämväl dessa kostnader på sistone visat tendens att öka. ökningen
berodde dock delvis på andra omständigheter än rättegångsreformen.

I fråga om behovet av en översyn på förevarande område framhåller
Göta hovrätt, att rättegångsreformen inneburit ett mycket betydande
framsteg för vårt lands rättsskipning. En översyn av processordningen, som
skulle på något sätt rubba dennas principiella grundvalar eller huvudsakliga
innehåll, vore icke i något avseende påkallad av erfarenheterna och
skulle vara högst olycklig. Men då det i fråga om vissa detaljer gjorts er -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

farenheter som påkallade jämkningar, ansåge hovrätten att man, i den genomförda
processreformens intresse, icke borde dröja med att utreda och
genomföra sådana jämkningar. I den meningen kunde hovrätten tillstyrka,
att en översyn av processordningen komme till stånd.

Liknande synpunkter utvecklas av hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,
advokatsamfundet och stadsdomarföreningen.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre Norrland
förorda en översyn, sistnämnda hovrätt under framhållande av att
översynen borde komma till stånd omedelbart.

Svea hovrätt framhåller, att det synes oundgängligen nödvändigt, att en
översyn av rättegångsordningen, såvitt angår förfarandet i hovrätt, med det
snaraste kommer till stånd, men att beträffande förfarandet i övrigt, även
om sannolikt åtskilliga förbättringar kunde ernås, det kunde ifrågasättas,
huruvida tiden ännu vore mogen för inledande av ett mera omfattande reformarbete.

Häradshövding eföreningen ställer sig tveksam, om tiden annu är mogen
för en översyn av processordningen. Liknande synpunkter utvecklas av
stadsdomarf öreningen.

1 remissyttrandena beröras även de förslag till ändringar i olika hänseenden,
som av revisorerna framförts.

Revisorernas uttalande om angelägenheten att förbilliga processen i
bagatell in ål eller mål avseende obetydliga värden eller
av icke principiell innebörd har föranlett häradshövdingeföreningen
att påpeka, att en uppdelning av målen efter svårighetsgrad
redan nu ägde rum genom att enklare mål i regel anhängiggjordes i form av
betalningsföreläggande eller lagsökningsvägen. Att även därutöver för mål
av förevarande art anordna en process med mindre kvalificerad domare
som ledare vore knappast principiellt riktigt; för den fattige parten måste
detta ofta kännas stötande.

Förslaget om utvidgning av området för strafföreläggandena
har i allmänhet tillstyrkts eller i vart fall lämnats utan erinran. Riksåklagarämbetet
uttalar sig sålunda för en utvidgning av institutet i enlighet
med revisorernas förslag till brott, där fängelse ingår i latituden. Vidare
finner ämbetet skäl tala för en höjning, särskilt i konkurrensfall,
av det högsta anta! dagsböter, som må föreläggas. Strafföreläggande borde
lämpligen få användas även för personer under 18 år. Godkännande av
den minderåriges vårdnadshavare kunde i så fall krävas. Strafföreläggande
borde slutligen få användas även vid brott, som förskyllde normerade
böter, samt i fall då målsägande visserligen funnes men förklarat sig
ej ämna föra ersättningstalan eller ha träffat förlikning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill rent principiellt understryka det
betänkliga i att i alltför hög grad lägga straffrättsskipningen i händerna
på åklagarna. En utökning av området för strafföreläggande borde därför
ske med den största försiktighet.

2 Bihcing till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 and. Nr 23.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Förslaget om ökade möjligheter att avhålla utlyst huvudförhandling
trots uppkommet hinder har tillstyrkts av håradshövdingeföreningen
och har av hovrätten för Nedre Norrland lämnats utan
erinran.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påminner om att gällande bestämmelser
i viss utsträckning tillåta att huvudförhandling trots uppkommet
hinder påbörjas för att fortsätta vid senare rättegångstillfälle och även giva
domstolarna möjlighet att, om huvudförhandlingen inställes, höra part,
vittne eller annan som kommit tillstädes. Att såsom ifrågasatts gå längre i
fråga om uppmjukning av koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna
kunde enligt hovrättens mening icke komma i fråga. Detta skulle nämligen
innebära en viss återgång till det äldre, med all rätt starkt kritiserade uppskovssystemet
och skulle kunna medföra ur rättssäkerhetssynpunkt icke
önskvärda konsekvenser.

Liknande synpunkter utvecklas av Göta hovrätt, advokatsamfundet och
stadsdomarf öreningen.

Beträffande behovet av ändringar i fråga om ho v rättsprocessen
ha delade meningar yppats. Att en viss utvidgning av möjligheten att avgöra
mål på handlingarna bör komma till stånd är man dock i allmänhet
ense om. Särskilt har man därvid pekat på bestämmelsen att tvistemål, i
vilket fullföljdsvärdet uppenbarligen icke uppgår till 500 kronor, får avgöras
utan huvudförhandling, om ej parterna begära sådan. En höjning av
denna värdegräns föreslås allmänt, i regel till 1 500 kronor. Endast häradshövding
ef öreningen uttalar en viss tveksamhet på denna punkt.

Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anse,
att möjligheten att utan huvudförhandling avgöra mål, som endast rör
rättstillämpningen, bör vara oberoende av uttrycklig framställning från parterna.

Svea hovrätt anser vidare, att man bör överväga att införa ett mera generellt
bemyndigande för hovrätt att avgöra mål på handlingarna, då med
bestämdhet kan antagas, att huvudförhandling icke kommer att tillföra
rättegången material av beskaffenhet att inverka på avgörandet. Även möjligheten
av ett blandat skriftligt och muntligt förfarande borde övervägas.

Även hovrätten för Nedre Norrland förordar mera omfattande avsteg
från muntlighetsprincipen.

Å andra sidan uttala bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
och riksåklagarämbetet att några väsentliga avsteg från gällande ordning
icke böra ifrågakomma.

Hovrätten för Övre Norrland anför, att en avvägning mellan huvudförhanölingsmål
och handlingsmål vore av synnerligen komplicerad natur. En
ändring i den delen skulle ovillkorligen komma att beröra rättegångsbalkens
huvudprinciper. Hovrätten ville dessutom framhålla, att frågan intimt sammanhängde
med det svårlösta problemet med protokolleringen, vilket ännu
kunde sägas i viss mån befinna sig på experimentstadiet och erhållit en mycket
skiftande lösning i olika domstolar.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Förslaget att underrättsakten borde göras mera fyllig för att kunna läggas
till grund för dom i hovrätt, avstyrkes av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge samt stadsdomarföreningen. Föreningen anför, att man finge
det intrycket, att ett godtagande av vad revisorerna föreslagit skulle innebära
ett första steg tillbaka på den väg, som på sin tid lett till den numera
avskaffade fullständiga skriftligheten i hovrätterna, varifrån skriftligheten
sedermera spritt sig till underrätterna.

Revisorernas uttalande, att de dyrbara vittnesförhören i hovrätt borde
kunna i någon män inskränkas, finner hovrätten för Nedre Norrland beaktansvärt.
Svea hovrätt ifrågasätter om ej åt hovrätt borde givas större frihet
att efter eget omdöme avgöra, huruvida och i vad mån förnyad bevisupptagning
finge äga rum.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker en översyn av hithörande bestämmelser.
Därvid framhålles emellertid, att erfarenheten visat att vittnen, som
hördes på nytt i hovrätt, alldeles icke sällan gåve en annan belysning av de
relevanta förhållandena i processen än som framginge av vittnesutsagorna
enligt underrättens protokoll.

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåklagarämbetet
ställa sig avvisande till revisorernas förslag.

Hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingef öreningen förmena, att
de synpunkter, varåt revisorerna givit uttryck, kunde beaktas inom ramen
för gällande lagstiftning.

Revisorernas förslag, att nämndens medverkan i häradsrätt skulle inskränkas,
tillbakavisas av hovrätten över Skåne och Blekinge som ogrundat.
Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet däremot ansluta sig till
förslaget men framhålla, att det allmännas kostnader härigenom endast i
ringa grad kunde minskas.

Förslaget om en översyn av bestämmelserna om stadsdomstolarn
a s sammansättning i brottmål i syfte att minska användning av nämnd
och förvandla vissa tremansbrottmål till enmansbrottmål tillstyrkes av Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige
samt riksåklagarämbetet. Advokatsamfundet avstyrker emellertid förslaget;
ej heller stadsdomarf öreningen är beredd att förorda någon principiell ändring
beträffande den förstnämnda gränsdragningen.

Revisorernas förslag om lättnader i fråga om protokollföringen
tillstyrkes av häradshövdingef öreningen. I övrigt vinna revisorernas förslag
endast delvis bifall.

Göta hovrätt anför att det enligt hovrättens mening varken vore erforderligt
eller lämpligt att ändra bestämmelsen att protokoll över förhandling
skall erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutas. Revisorerna
berörde icke på annat sätt den för hela rättegångsordningen och dess funktionsduglighet
synnerligen betydelsefulla frågan om protokollets omfattning
och metoderna för dess förande. Gällande regler härom visade sig i praktiken
innebära en allvarlig fara för muntlighets- och förhandlingsprinciperna. För
att befordra dessa principers utveckling vore hela protokollsfrågan värd ett

Första lagutskottets utlåtande nr 23

allvarligt övervägande. Såsom exempel på vad som därvid kunde ifrågasättas
finge nämnas en begränsning av den nu för alla mål stadgade skyldigheten
att i skrift återgiva fonetiska upptagningar av utsagor, så att dejta
åtminstone icke behövde ske i mål som ej fullföljes.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att, när det gällde huvudförhandling,
föreskriften att protokollet skulle erhålla slutlig avfattning före
förhandlingens slut syntes vara ur säkerhetssynpunkt nödvändig. Däremot
kunde ifrågasättas, om inte av praktiska skäl denna föreskrift kunde uppmjukas
beträffande protokoll vid muntlig förberedelse. En viss lättnad ur
arbetssynpunkt skulle säkerligen kunna vinnas, om det formella färdigställandet
(uppsättandet) av de i protokoll vid huvudförhandling ingående berättelserna
av vittnen m. fl. behövde ske allenast därest målet fullföljdes till
högre instans.

Advokatsamfundet inlägger med hänsyn till rättssäkerhetens krav en bestämd
gensaga mot tanken på att protokollet till en början skulle föras endast
i konceptform för att först sedermera, därest målet fullföljdes, slutligt
avfattas.

Även stadsdomarföreningen tar avstånd från en sådan tanke.

Bestämmelserna om anslag och förhandsbesked om domar
kunna enligt hovrätten över Skåne och Blekinge leda till egendomliga
konsekvenser. Häradshövdingeföreningen finner bestämmelserna överflödiga
för de fall, då sakägarens begäran bifalles.

I revisorernas uttalande, att tiden för expedierande av doma
r i vissa fall vore för kort, instämma hovrätten över Skåne och Blekinge
samt häradshövdingef öreningen.

Förslaget om inskränkning i domstolarnas skyldighet att lämna uppgifter
av varjehanda slag finna hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet
samt häradshövdingef öreningen beaktansvärt. Enligt riksåklagarämbetet
borde ett undantag dock göras för den del av rättsstatistiken,
som hänförde sig till den egentliga kriminalstatistiken, där det kriminalpolitiska
reformarbetet och i viss mån också det kriminologiska forskningsarbetet
snarast syntes påkalla en vidgad uppgiftsskyldighet.

I revisorernas uttalande, att det vore angeläget att vidtaga åtgärder i
förenklande och arbetsbesparande syfte, instämmer häradsliövdingeföreningen.
För en översyn avseende att åvägabringa mera definitiva
åtgärder vore tiden dock ännu icke mogen.

I flera remissyttranden framhålles, att även andra bestämmelser
än de av revisorerna berörda vore i behov av översyn. I såväl riksåklagarämbetets
yttrande som de därvid fogade uttalandena har pekats på vissa
forumregler för brottmål som behövde revideras. I det av stadsfiskalsföreningcn
den 19 december 1949 avgivna yttrandet ifrågasättes, att möjlighet
beredes domstolarna att utan den tilltalades personliga inställelse till huvudförhandling
upptaga brottmål, där straffsatsen visserligen innehölle straffarbete
men det vore uppenbart, att sådant straff i det föreliggande fallet icke
kunde ifrågasättas. Hovrätten för Västra Sverige berör det fall, att tilltalad,

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

som dömts av underrätt, klagar och blir frikänd i hovrätt. Hovrätten finner
det obilligt, att den tilltalade skall betala domslösen, vilken kan uppgå till
flera hundra kronor.

Utskottet.

De mer än sekelgamla strävandena att genomföra en allmän reform av
värt rättegångsväsen kröntes under år 1942 med framgång i det att riksdagen
då antog ny rättegångsbalk. Riksdagens beslut hade, såsom den ovan
lämnade redogörelsen utvisar, föregåtts av ett förberedelsearbete, som till
sin omfattning torde sakna motsvarighet inom vårt land. Frågan om processordningens
gestaltning är ock av ingripande betydelse för hela rättslivet;
svåra och invecklade äro även de problem, som innefattas däri.

Räckvidden av den beslutade reformen avspeglas i den omfattande följdlagstiftning
som blev nödvändig i anslutning till den nya rättegångsbalkens
antagande. I ett mycket stort antal äldre lagar måste ändringar göras. Nya
lagar och författningar måste vidare utarbetas, delvis utan motsvarighet i
äldre rätt.

Såsom ovan närmare utvecklats, har rättegångsreformen icke i första
hand tagit sikte på organisatoriska ändringar inom domstolsväsendet. Huvudvikten
har lagts vid att skapa ett förbättrat förfarande. De bärande
grundtankarna ha härvid varit principerna om rättegångens muntlighet,
koncentration och omedelbarhet. Dessa grundsatser, som principiellt skola
tillämpas i alla instanser, bilda underlag för den samtidigt införda fria bevisprövningen.

Sedan den 1 januari 1948, då den nya processlagstiftningen trädde i kraft,
ha nu något mera än två år förflutit. Då de processrättsliga reglerna dagligen
komma till användning vid våra domstolar, har trots den begränsade
tiden åtskillig erfarenhet vunnits av de nya bestämmelsernas praktiska
tillämpning. Det allmänna intrycket synes härvid ha varit, att rättegångsreformen
i stort sett väl motsvarat de förväntningar som ställts på densamma.
Kritiska röster ha dock icke helt saknats. Särskilt har man — såsom
nu senast riksdagens revisorer — gjort gällande, att reformen medfört
en betydande stegring såväl i det allmännas utgifter för rättegångsväsendet
som i den enskildes processkostnader. Kritik har vidare riktats mot skilda
bestämmelser i den processrättsliga lagstiftningen, vilka skulle ha visat sig
mindre ändamålsenliga.

Enligt utskottets mening bör det inledningsvis slås fast, att den nya rättegångsordningen
inneburit en så betydande vinning för vårt rättsliv, att endast
synnerligen tungt vägande skäl böra få föranleda någon rubbning av
dess huvudprinciper. De invändningar som riktats mot den genomförda
rättegångsreformen kunna — såsom kommer att framgå av det följande —-ingalunda tillmätas en sådan betydelse. Vissa av dem måste betraktas som
obefogade.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Vad först angår invändningen att reformen medfört ökade kostnader för
det allmänna, är det obestridligt, att efter reformens genomförande en ökning
av det allmännas kostnader för rättegångsväsendet ägt rum. Orsaken
till denna ökning är emellertid endast till en del — och efter vad det vill
synas endast till en mindre del — att hänföra till rättegångsreformen. Större
betydelse torde i detta sammanhang vara att tillmäta sådana omständigheter
som den under år 1947 genomförda allmänna löneregleringen för statstjänstemännen,
tillgodoseendet i samband med rättegångsreformen av vissa
redan tidigare förefintliga behov på det domstolsorganisatoriska området
samt, icke minst, den allmänna nedgången i penningvärdet. Även i nuvarande
läge kunna dock det allmännas utgifter för domstolsväsendet icke betecknas
som anmärkningsvärt stora. Den procentuella andel, som dessa
kostnader utgöra av samtliga statsutgifter, synes såsom framhållits av bl. a.
Svea hovrätt icke vara större än i våra grannländer. Man får vidare hålla
i minnet, att rättsordningens upprätthållande är en av samhällets äldsta
och mest betydelsefulla uppgifter. En god rättsordning är ock av det största
värde för hela samhällslivet.

Av statsrevisorerna och även från andra håll har vidare anförts, att rättegångsreformen
skulle ha lett till en sådan stegring i den enskildes processkostnader,
att mången av ekonomiska skäl skulle nödgas avstå från att
väcka eller fullfölja talan. Dessa påståenden måste betecknas som väsentligt
överdrivna. Att en viss ökning av kostnaderna ägt rum är dock tydligt.
Delvis är emellertid ökningen skenbar. I motsats till vad tidigare mången
gång var fallet, tillerkänna nämligen domstolarna nu regelmässigt den vinnande
parten full ersättning för hans rättegångskostnader. De utdömda rättegångskostnaderna
uppgå därför ofta till högre belopp än på den äldre
rättegångsbalkens tid.

Såvitt angår underrätterna synes stegringen i processkostnaderna stanna
vid mera blygsamma belopp. Till icke oväsentlig del torde kostnadsökningen
även här bero av andra omständigheter än rättegångsreformen.

Beträffande hovrättsprocessen åter förutsattes redan före reformens genomförande,
att en viss ökning av processkostnaderna skulle inträda. Med
det muntliga förfarande, som i princip skall tillämpas även i hovrätt, är
en sådan ökning ofrånkomlig. Det är dock icke väl beställt, om överrättsprocessen
är så kostsam, att parter hellre avstå från sin rätt än taga den
ekonomiska risk som följer med ett överklagande.

Hittills vunna erfarenheter giva icke vid handen, att kostnaderna i hovrätt
ökat i sådan grad, att några allvarligare olägenheter kunna sägas ha
uppkommit. Det bör i detta sammanhang observeras, att bestämmelserna
om skyldighet för hovrätt att hålla regelbundet återkommande hovrättsting
trätt i kraft först med innevarande års ingång. Det torde kunna förväntas,
att ordningen med hovrättsting kommer att leda till en icke obetydlig minskning
i den enskildes kostnader. Det sagda utesluter emellertid icke att en
viss uppmjukning av reglerna om skyldighet för hovrätt att hålla huvudförhandling
skulle kunna övervägas i syfte att nedbringa processkostnader -

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

na. Utskottet återkommer i det följande till detta spörsmål, övervägas bör
måhända också, om icke samhället i högre grad än vad för närvarande är
fallet borde svara för dessa kostnader, exempelvis genom ett vidgat användande
av fri rättegång.

Vad slutligen angår processen i högsta domstolen är det tydligt, att i den
mån fullföljd talan —- såsom i de flesta mål synes vara fallet — icke når
längre än till tillståndsprövningen, processkostnaderna icke bliva högre än
tidigare. Om åter tillstånd till fullföljd meddelas och målet alltså kommer
upp till huvudförhandling, måste kostnaderna uppenbarligen stiga. Mera
omfattande erfarenheter av huru dessa förhållanden verka saknas dock
ännu.

De ändrade regler för förfarandet inför rätta, som införts genom processreformen,
innefatta i flera hänseenden betydande avvikelser från vad tidigare
gällt. Såsom framgår hl. a. av justitieombudsmannens till fjolårets och
innevarande års riksdagar avgivna ämbetsberättelser, ha domare, åklagare
och advokater ännu icke överallt tillägnat sig de nya principernas anda och
mening. Mycket av den kritik, som riktats mot skilda bestämmelser i den
processrättsliga lagstiftningen, måste ses mot bakgrund av dessa förhållanden.
Det är anledning att förvänta, att kritiken skall på många punkter upphöra,
sedan vederbörande blivit bättre förtrogna med de nya reglernas tolkning
och inbördes sammanhang.

Av det sagda följer dock icke, att den nya processrättsliga lagstiftningen
skulle vara fullständigt fri från brister. Av uppenbara skäl torde det vara
ofrånkomligt, att en lagstiftningsprodukt av den omfattning och nygestaltande
innebörd som den nu förevarande icke vid den praktiska tillämpningen
kan visa sig vara fulländad i varje enskilt stycke. Erfarenheten har också
givit vid handen, att vissa detaljer i den nya processordningen äro i behov
av jämkning. Ur åtskilliga synpunkter framstår det som lämpligt, att
en revision av sådana stadganden icke onödigtvis uppskjutes.

Som en sammanfattning av det hittills sagda får utskottet anföra, att det
enligt utskottets mening icke kan komma i fråga att rucka på de grundläggande
principerna för den nya processordningen. Däremot synes nu lämpligt
att utnyttja erfarenheterna från dess praktiska tillämpning för en revision
av vissa smärre detaljer. I anslutning till det sist anförda må dock
framhållas, att, såvitt angår bestämmelser reglerande det processuella förfarandet,
den största försiktighet och återhållsamhet måste iakttagas vid
en eventuell revision. De olika stadgandena stå här i ett så nära samband med
varandra, att även eu till synes obetydlig ändring kan få vittgående konsekvenser
av icke önskvärd natur.

Utskottet övergår härefter till en granskning av vissa av de ändringsförslag,
som framförts av statsrevisorerna eller från annat håll.

Vad först angår hovrättsprocessen, den punkt där de flesta reformkraven
satt in, så är det klart att ett ökat utrymme för skriftligt förfarande skulle
vara ett verksamt medel att nedbringa rättegångskostnaderna. Frågan om
muntlighet i hovrätt star emellertid i nära samband med spörsmålet om

24 Första lagutskottets utlåtande nr 23.

samma princips tillämpning i underrätten. Skulle skriftligheten mera allmänt
vinna insteg i hovrätterna, koinme muntligheten efter hand att bliva
allt mer uttunnad även i lägre rätt och en återgång till det tidigare vidlyftiga
protokolleringssystemet i underrätten bleve erforderlig. En sådan utveckling
skulle vara högst olycklig. Med principen om fri bevisprövning låter sig
vidare en skriftlig hovrättsprocess icke väl förena. Enligt utskottets mening
måste därför bestämt hållas fast vid att hovrättsprocessen i princip skall
vara muntlig. Endast mera begränsade undantag från denna huvudregel
kunna medgivas. Mot det av Svea hovrätt framförda förslaget att lämna
hovrätt ett generellt bemyndigande att avgöra mål på handlingarna, då med
bestämdhet kan antagas, att en huvudförhandling icke kommer att tillföra
rättegången material av beskaffenhet att inverka på avgörandet, måste invändas,
att det icke är möjligt att på förhand avgöra, huruvida en huvudförhandling
kan komma att tillföra rättegången material av värde. Tanken
att mera generellt lämna utrymme för parterna att bestämma, om huvudförhandling
skall få underlåtas eller icke, torde ej heller kunna accepteras.
Sådana ändringar skulle enligt utskottets mening lämna dörren öppen för
alltför omfattande avsteg från muntlighetsprincipen. Vissa av de i övrigt
framförda uppslagen synas emellertid vara värda ett närmare övervägande.

Tvistemål, vari fullföljdsvärdet uppenbarligen icke uppgår till 500 kronor,
kan för närvarande avgöras utan huvudförhandling i hovrätten, om ej
parterna begära sådan. Med hänsyn särskilt till penningvärdets fall synas
betänkligheter icke behöva möta mot en höjning av denna värdegräns.

Förslaget att den nuvarande möjligheten att utan huvudförhandling avgöra
mål, som endast rör rättstillämpningen, bör göras oberoende av uttrycklig
framställning från parterna, synes vidare beaktansvärt. Om part
begär huvudförhandling, bör dock sådan äga rum.

Tänkbart vore även att tillåta skriftligt förfarande, såvitt icke part begär
huvudförhandling, i mål, där de faktiska omständigheterna äro klara och
fullföljden allenast avser fråga om skäligheten av ett yrka! belopp, såsom
underhållsbidrag eller ersättning för sveda och värk.

Den nuvarande bestämmelsen, att hovrätt må företaga tvistemål till avgörande
utan huvudförhandling om hovrätten finner uppenbart att vadetalan
är ogrundad, synes ha fått olika tolkning inom de särskilda hovrätterna.
Hithörande frågor torde vara förtjänta av närmare övervägande. Måhända
skulle en mera likformig praxis kunna åvägabringas utan lagändring.

Vissa skäl tala för att en motsvarighet till den nyss berörda regeln om
ogrundad vadetalan borde införas även för brottmålens del. Utskottet tänker
härvid särskilt på enkla mål om ansvar för rattfylleri, i vilka fullföljden
mången gång synes icke ha annat ändamål än att förskaffa den klagande någon
tids anstånd med straffets verkställande. Svåra avgränsningsspörsmål
måste emellertid härvid uppkomma. Spörsmålet är måhända förtjänt att
uppmärksammas vid en utredning på området.

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

Riksåklagarämbetet har ifrågasatt att bereda utrymme för skriftlig handläggning
i mål, där tullföljden avser straffmätningsspörsmål eller utbyte av
böter eller tidsbestämt straff mot kvalificerad villkorlig dom, ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd. Enligt utskottets mening bör det icke komma
i fråga att frångå muntlighetsprincipen på detta område. Just i mål av förevarande
art synes muntlig förhandling vara av det största värde.

Den av statsrevisorerna framförda tanken, att akten i målet _ reviso rerna

synas närmast avse underrättsakten — borde göras niera fyllig för att
ökad skrittlighet skulle kunna komma till användning i hovrätten, synes
utskottet icke minst ur ekonomisk synpunkt ohållbar. De ojämförligt flesta
målen bliva icke fullföljda, och av de fullföljda målen komma även enligt
revisorernas förslag flertalet att avgöras efter huvudförhandling. Då det i
regel icke är möjligt för underrätten att bedöma vilka mål som komma att
fullföljas och ej heller i vilka mål som, om de fullföljdes, hovrätten skulle
komma att döma utan huvudförhandling, bleve underrätten sålunda till
mycket liten nytta nödgad att nedlägga besvär och kostnad på att skapa en
fyllig akt i alla eller så gott som alla mål. Även ur principiell synpunkt
torde, såsom tidigare framhållits, betänkligheter möta mot förslaget.

Spörsmålet i vilken utsträckning vittnen, som hörts i underrätt, skola höras
på nytt i hovrätten har onekligen stor ekonomisk räckvidd. Regeln att
bovrätten icke må kullkasta underrättens bevisvärdering utan att ha själv
hort vittnena måste dock anses utgöra en nödvändig förutsättning för att
den fria bevisprövningen skall kunna fungera utan risk för rättssäkerheten.
Något avsteg från den angivna principen bör därför icke göras. Bestämmelserna
om vittnens hörande i hovrätt ha emellertid i den praktiska tillämpningen
vållat tolkningssvårigheter. Praxis synes i viss utsträckning vara
olika i de särskilda hovrätterna och varierar i vissa fall även mellan olika
avdelningar inom samma hovrätt. Hithörande frågor synas därför böra närmare
övervägas. Måhända kan även på denna punkt en tillfredsställande
ordning vinnas utan lagändring.

Av de övriga förslag som framförts vill utskottet bestämt taga avstånd
från den av statsrevisorerna framförda tanken att bereda ökade möjligheter
att avhålla utlyst huvudförhandling trots uppkommet hinder med komplettering
vid en senare förhandling. Rättegångsbalken tillåter redan nu i
viss utsträckning, att huvudförhandling trots uppkommet hinder påbörjas
for att fortsätta vid senare rättegångstillfälle, och lämnar även domstolen
möjlighet, att om huvudförhandlingen inställes höra part, vittne
eller annan som kommit tillstädes. En ytterligare uppmjukning av koncentrations-
och omedelbarhetsprinciperna bör enligt utskottets mening icke
komma i fråga.

Såsom påpekats av häradshövdingeföreningen har genom den nya rättegångsordningen
i betydande utsträckning möjligheter skapats för ett förenklat
förfarande i bagatellartade mål. Att, såsom ifrågasatts av statsrevisorerna,
gå längre på denna väg synes utskottet icke tillrådligt.

Det i motionerna 1:1)8 och II: 118 och även av statsrevisorerna framförda
It Bihang till riksdagens protokoll 19!>0. 9 samt. land. :Vr 32.

26 Första lagutskottets utlåtande nr 23.

förslaget att vidga användningsområdet för strafförelägganden synes däremot
värt att närmare undersökas. Särskilt torde böra övervägas, om icke
institutets nuvarande begränsning till personer, som uppnått aderton års
ålder, skulle kunna slopas. Vissa skäl tala vidare för att utvidga institutets
tillämpningsområde även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden
men sällan eller aldrig ådömes. Inom utskottet ha dock anförts betänkligheter
mot en sådan lösning. Man har därvid pekat på att åklagarens verksamhet
är undandragen offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan
bliva utsatt för obehörig påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning
på denna punkt måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att man vid det
fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görligaste mån söker
utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper med allenast
böter i strafflatituden. — Såsom riksåklagarämbetet anfört, tala vissa skäl
för en höjning, särskilt i konkurrensfall, av det högsta antal dagsböter, som
må utmätas genom strafföreläggade. Över huvud synes frågan om tillämpningsområdet
för strafförelägganden böra utredas i hela sin vidd.

Den i motionerna I: 98 och II: 118 även berörda frågan om en utvidgning
av området för åtalseftergift bör med hänsyn till det ovan omförmälda, av
strafflagberedningen framlagda förslaget icke upptagas i nu förevarande
sammanhang.

Huruvida ändring bör göras i reglerna om stadsdomstolarnas sammansättning
finner utskottet tveksamt. För de mindre rådhusrätternas del torde
spörsmålet icke ha någon egentlig aktualitet. Förhållandena äro dock annorlunda
i de största stadsdomstolarna. I vart fall bör icke komma i fråga att
lämna ensamdomare behörighet att ådöma frihetsstraff.

De mycket omdiskuterade frågorna om metoderna för protokollets förande
och om protokolleringsskyldighetens omfattning torde även vara
förtjänta av uppmärksamhet. Någon anledning att frångå principen att
protokoll över förhandling skall erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen
avslutas, förefinnes enligt utskottets mening icke. Däremot kan ifrågasättas
om icke skyldigheten att föra protokoll kunde avskaffas i en hel
del ärenden och ansökningsmål.

En omprövning av de talrika reglerna om skyldighet för domstol att till
andra myndigheter lämna uppgifter av olika slag vore enligt utskottets
mening motiverad. Den tidigare framförda tanken, att hithörande bestämmelser
borde sammanföras till en gemensam expeditionsförfattning, synes
böra upptagas till förnyat övervägande.

Det av hovrätten för Västra Sverige väckta förslaget, att tilltalad, som
dömts i underrätt men efter klagan frikänts av hovrätt, borde vara fritagen
från skyldighet att erlägga domslösen, är enligt utskottets mening värt
det största beaktande.

En blivande revision av olika detaljbestämmelser i den processrättsliga
lagstiftningen kan icke begränsas till de särskilda spörsmål, som utskottet
här kunnat beröra. Även de uppslag som i övrigt framförts böra granskas,

Första lagutskottets utlåtande nr 23.

dock under strängt aktgivande på att icke sådana ändringar få komma i
fråga, som kunna innebära intrång i den nya processordningens ledande
principer.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 98
och II: 118 samt II: 205, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande
av hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens
praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga
ändringar i skilda detalj bejstämmel ser i rättegångsbalken
och dess följ dförfattningar.

Stockholm den 4 maj 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lodenius,
Lundgren, Lindblom, Cassel och Lindgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Johnsson i Stockholm, Landgren, fru
Johansson i Skövde och herr Östlund.