Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u23 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

Nr 23

Utlåtande i anledning
skuldfrågan

av motion om skilda avgöranden i brottmål i
och påföljdsfrågan.

I motionen 11:450 av fru Kristensson hemställs att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning syftande till att möjliggöra att i brottmål
skilda avgöranden meddelas i skuldfrågan och påföljdsfrågan.

Motionsskälen

Till stöd för ovannämnda yrkande anför motionären följande.

I mål om skadestånd kan ett avgörande om skyldighet att utge skadestånd genom
tillämpning av institutet mellandom vinna laga kraft fristående från frågan om
skadeståndets belopp. I brottmål är det inte möjligt att på motsvarande sätt skilja
skuld och straff. Även om underrätten på ett tidigt stadium skulle kunna ta ställning
till frågan huruvida den åtalade begått en gärning, kan det icke bli ett rättskraftigt
avgörande i denna del förrän slutlig dom omfattande även påföljden vunnit
laga kraft. Detta förhållande har uppenbara nackdelar.

För att domstol skall kunna besluta om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
fordras att den tilltalade erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att
han begått den. Detta betyder att det ofta behövs en fullständig huvudförhandling
före beslutet. När undersökningen väl är gjord — och det tar som bekant ofta mycket
lång tid — skall ny huvudförhandling hållas, och domstolen har att på nytt ta
ställning till skuldfrågan. Även om vissa förenklingar är medgivna i fråga om bevisningens
förebringande innebär denna dubblering en avsevärd olägenhet. Det vore
önskvärt om domstolen redan i samband med beslut om rättspsykiatrisk undersökning
kunde ge dom i skuldfrågan. Detta avgörande skulle naturligtvis kunna överklagas
för sig. Den beslutade undersökningen bör emellertid kunna fullföljas även
medan skuldfrågan behandlas av överrätt, såvida ej särskilda skäl föranleder ändring
av beslutet.

I brottmål är det ytterst vanligt att talan mot underrätts dom fullföljcs endast
beträffande påföljden eller vid objektiv kumulation endast beträffande visst eller
vissa brott. Starka praktiska skäl talar för att handläggningen skall kunna helt
koncentreras till de yrkanden som framställs i vadeinlagan. Med nuvarande regler
kan dock läget bli sådant att vid huvudförhandling bevisning i skuldfrågan förebringas
beträffande gärning för vilken ansvar ej bestritts under förberedelsen. Enligt
51 kap. 24 § rättegångsbalken får visserligen vadekärande icke ändra sin talan att
gälla annan gärning än den som avses i vadeinlagan. När såsom vanligen är fallet
gemensam påföljd givits för alla brott som omfattas av underrättens dom anses
hovrätten enligt mångas uppfattning kunna bli tvungen att vid huvudförhandling

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 23

Första lagutskottets utlåtande nr 23 är 1969

höra och pröva bevisning om alla brott, även om den tilltalade i vadeinlagan bara
yrkar ändring i påföljden eller att bli frikänd beträffande endast ett av brotten.

Om avgörande i själva skuldfrågan vinner laga kraft utan hinder av att talan
fullföljts beträffande påföljden, skulle uppenbarligen förfarandet i överrätt i många
mål förenklas högst väsentligt. Det synes knappast kunna hävdas att rättssäkerheten
skulle behöva komma i fara om en sådan ordning infördes. Åtalade personer har
numera så stora möjligheter att få kompetenta försvarare att deras intressen kan
förväntas bli iakttagna i erforderlig utsträckning.

Vissa bestämmelser m. m.

Enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken har rätten i tvistemål under vissa förutsättningar
möjlighet att, då en för ett visst anspråk prejudicerande fråga föreligger
till prövning, meddela särskild dom över denna fråga, s. k. m e 11 a n d o m. Som
exempel må nämnas att vid klandertalan rörande fast egendom käranden yrkar att
rätten skall dels fastställa att han har bättre rätt till fastigheten, dels förplikta svaranden
att betala ersättning för skog som svaranden avverkat på fastigheten. Rätten
äger då — genom mellandom — döma särskilt över det förra yrkandet, av vilket det
senare är beroende. Någon motsvarande möjlighet föreligger inte för brottmålens
del. Rätten har alltså inte möjlighet uppdela brottmålsprocessen i skilda avsnitt på
det sättet att skuldfrågan och påföljdsfrågan avgörs i skilda rättegångar.

Då mål — efter huvudförhandling — vilandeförklaras för rättspsykiatrisk undersökning
av den tilltalade, sker icke i samband med vilandeförklaringen något definitivt
avgörande av skuldfrågan. Ett förordnande om rättspsykiatrisk undersökning
förutsätter emellertid enligt 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning att den misstänkte
erkänt gärningen eller att övertygande bevisning förebragts att han begått
den, varför rätten har att redan på detta stadium pröva skuldfrågan. Då målet
sedan utlåtande över undersökningen har inkommit upptas för slutligt avgörande,
skall rätten emellertid icke endast avgöra påföljdsfrågan utan även fatta definitiv
ståndpunkt i skuldfrågan. Enligt 46 kap. 13 § RB skall därvid bevisningen upptas
ånyo, om sådan upptagning finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej
föreligger. I regel sker inte förnyad bevisupptagning. I sådant fall skall enligt samma
lagrum i stället relevanta bevis förebringas genom protokoll och andra handlingar
rörande bevisupptagningen.

Beträffande de av motionären berörda spörsmålen rörande räckvidden av överrätternas
prövning i dit fullföljda brottmål torde utskottet få hänvisa till artiklar i
ämnet i Svensk Juristtidning 1966 s. 111 f., 715 f. och 719 f. med där angivna hänvisningar.

Frågans tidigare behandling

Frågan om införande av mellandom i brottmål har behandlats vid upprepade
tillfällen i olika sammanhang.

Vid överläggningar som i juni 1939 hölls inför chefen för justitiedepartementet

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

rörande huvudpunkterna i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk behandlades
sålunda bl. a. detta spörsmål (se tryckt referat, s. 157—162). Frågan togs
även upp av processlagberedningen i dess förslag till lag om ändring av vissa delar
av sinnessjuklagen (SOU 1944:10 s. 395—396). Beredningen tog därvid avstånd
från tanken att rätten i samband med beslut om sinnesundersökning, som fattats
efter huvudförhandling, borde meddela en formlig sakerförklaring. Vid Svenska kriminalistföreningens
årsmöte i Stockholm 1952 diskuterades frågan ingående, främst
från kriminalpolitisk synpunkt (se Nordisk kriminalistisk årsbok 1951—1952 s. 145
— 182). Under hänvisning till bl. a. förhandlingarna vid detta årsmöte uttalade riksåklagarämbetet
i skrivelse den 29 november 1952 till 1951 års rättegångskommitté
att starka såväl processuella som kriminalpolitiska skäl talade för att möjlighet öppnades
för meddelandet av mellandom i brottmål.

Rätte gångskommittén, som behandlade frågan om mellandom enbart från processuell
synpunkt, anförde i betänkande benämnt Vidlyftiga rättegångar (SOU
1955:10 s. 49 f.) bl. a. följande.

Infördes möjlighet till mellandom---, skulle detta ur processuell synpunkt

medföra den fördelen, att i större utsträckning än som för närvarande är möjligt
upprepning av vidlyftiga huvudförhandlingar skulle kunna undvikas. Även i mindre
omfattande mål skulle det givetvis vara av värde att kunna undgå upprepningar.

Med institutet äro emellertid också förenade avsevärda processuella olägenheter.

Vid avgörande av skuldfrågan kan det stundom vara värdefullt för rätten att ha
tillgång till en sinnesundersökning eller annan utredning rörande den tilltalades person.
Särskilt gäller detta vid bedömandet av brottets subjektiva rekvisit. Uppenbart
är att upplysningar rörande exempelvis den tilltalades intelligensnivå, karaktär och
levnadsvanor därvid ej sällan ha betydelse. Omvänt gäller att det är nödvändigt, att
omständigheterna vid brottet äro aktuella för rätten, då påföljden skall bestämmas.
Detta gäller särskilt om denna skall utgöras av tidsbestämt frihetsstraff, vars längd
enligt gällande rätt skall bestämmas med hänsyn till bl. a. omständigheterna vid
brottet. Om rätten skall avgöra skuldfrågan genom en mellandom innan hela utredningen
rörande den tilltalades person förebragts och sedan kanske flera månader
efteråt hålla huvudförhandling endast för bestämmande av påföljden, får rätten ej
samma möjligheter som enligt nuvarande ordning att vid bedömandet av skuldfrågan
beakta utredning rörande den tilltalades person och att vid bestämmandet
av påföljden ta hänsyn till vad som förekommit vid behandlingen av skuldfrågan.
Avgöras skuldfrågan och påföljdsfrågan samtidigt, bli båda dessa frågor allsidigare
belysta, än om de avgöras var för sig.

Om mellandomen avses skola slutgiltigt avgöra skuldfrågan, tala starka skäl för
att parterna tillerkännas rätt att särskilt fullfölja talan mot denna dom. Detta skulle
medföra, att skuldfrågan kunde vara föremål för överinstansernas prövning, medan
påföljdsfrågan alltjämt vore anhängig vid underrätten. Sistnämnda fråga finge väl
i så fall förklaras vilande i avbidan på att mellandomen vunne laga kraft. Innan
den dom, varigenom den tilltalade förklarats skyldig till brottslig gärning, vunnit
laga kraft, skulle måhända ej heller sinnesundersökning böra påbörjas. Ett införande
av mellandom skulle alltså kunna fördröja sinnesundersökningens påbörjande och
därigenom skulle fastställandet av den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid brottets
begående kunna försvåras. Om sinnesundersökningen finge påbörjas och påföljdsfrågan
avgöras, innan överinstanserna avgjort skuldfrågan, skulle uppenbarligen

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

besvärliga processuella problem uppstå, för den händelse den tilltalade frikändes av
högre rätt eller, då åtalet omfattat flera brott, befanns skyldig til! brott, för vilka
han frikänts i underrätten, eller frikändes för något eller några av de brott, vartill
underrätten funnit honom skyldig.

Att avgörandet av påföljden skall kunna överklagas är självklart. Införes en mellandom,
mot vilken särskild talan får föras, kan det alltså inträffa att samma mål
måste prövas två gånger av samtliga instanser, innan det slutligen avgöres.

Man skulle möjligen kunna tänka sig, att avgörandet i skuldfrågan ej finge överklagas
annat än i samband med talan mot det slutliga avgörandet i målet. Även en
sådan lösning medför emellertid, såsom framgår av det följande, svåra processuella
problem.

Huru sakerförklaringen än konstrueras kan det ej uteslutas, att det vid rättens
behandling av påföljdsfrågan framkomma omständigheter, som visa att sakerförklaringen
är oriktig antingen helt och hållet eller vid åtal för flera brott beträffande
något eller några brott. Man skulle då kunna låta rätten ompröva skuldfrågan,
vilken sedan återigen, om sakerförklaringen finge överklagas, kunde vandra
igenom de olika instanserna. Därest rätten tillätes ompröva sitt eget eller högre rätts
avgörande i skuldfrågan, måste särskilda regler ges om den omfattning vari parterna
vid behandlingen av påföljdsfrågan finge införa nytt processmaterial, som direkt
rör skuldfrågan, samt när och i vilken utsträckning upprepning skulle ske av vad
som förekommit vid den handläggning, som föregått sakerförklaringen. Om avgörandet
i skuldfrågan ej skulle få omprövas, skulle rätten ha att bestämma påföljden
med utgångspunkt från att sakerförklaringen vore riktig, även om det framkommit
omständigheter, som visade att så ej vore fallet. Ändring finge då sökas genom
extraordinärt rättsmedel eller, om sakerförklaringen ej finge överklagas särskilt och
den meddelats av underrätt eller hovrätt, genom talan i vanlig ordning mot det
slutliga avgörandet i målet. Att en domstol på detta sätt skulle ha att döma en person,
som domstolen antoge vara oskyldig, till straff eller annan påföljd synes emellertid
icke rimligt.

Med det anförda har kommittén sökt visa, att ett införande av mellandom i brottmål
skulle dels begränsa rättens möjligheter att vid avgörandet av såväl skuldfrågan
som påföljdsfrågan beakta allt det processmaterial, som bör ligga till grund för avgörandet,
dels ock göra det processuella förfarandet mera invecklat än för närvarande
och därmed sannolikt också i många fall fördröja målens slutliga avgörande.
De olägenheter, som sålunda äro förenade med institutet, äro enligt kommitténs
mening så stora, att de ej uppvägas av vad som skulle vinnas med detsamma. På
grund härav föreslår kommittén i förevarande avseende icke någon åtgärd.

I proposition till 1956 års riksdag med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
(prop. 1956:142) anförde föredragande departementschefen bl. a. (s. 34).

Otvivelaktigt skulle ett införande av institutet mellandom i brottmål medföra
åtskilliga svårigheter av processuell natur. Det torde emellertid icke vara någon
olöslig uppgift att överkomma dessa svårigheter men möjligen skulle en ganska ingående
laglig reglering visa sig nödvändig. Frågan om mellandom i brottmål bör
emellertid betraktas även och kanske främst ur kriminalpolitisk synpunkt och vissa
kriminalpolitiska skäl kan anföras för en ordning som i vissa fall möjliggör en sådan
uppdelning av brottmålsprocessen att påföljdsfrågan ej prövas förrän skuldfrågan
avgjorts i särskild rättegång. Hela detta problem, som delvis är under utredning i
annat sammanhang, kräver emellertid ytterligare överväganden och jag är därför
inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring i nu gällande regler.

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

Frågan har på senare år även berörts i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
år 1963 (s. 64 f.). Ett ställningstagande till hithörande komplicerade problem ansågs
av JO kräva en utredning av sådan omfattning som JO-ämbetets resurser inte medgav,
varför något förslag icke framlades.

I lagstiftningssammanhang har frågan upptagits under 1968 i samband med överväganden
inom justitiedepartementet med anledning av förekommande dröjsmål
med rättspsykiatriska undersökningar. I en stencilerad promemoria (Ju 1968:8),
dagtecknad den 1 mars 1968, angående författningsändringar för att komma till rätta
med problemen med de långa väntetiderna för dem som skall undergå rättspsykiatrisk
undersökning, framför allt då vederbörande är häktad, anfördes bl. a. (s. 2—3):

En möjlighet som har diskuterats är att införa mellandom i skuldfrågan. En sådan
lösning har den fördelen att den ger en formell grund att behandla exspektanten
såsom dömd, vilket bl. a. skulle innebära att han under undersökningstiden kan
beredas arbete och gemenskap med andra intagna. En sådan ordning skulle vidare
undanröja något av den ovisshet och oro som enligt vad erfarenheten visar de häktade
exspektanterna ofta känner under väntetiden. Emellertid har frågan om mellandom
i brottmål befunnits erbjuda så komplicerade problem (jfr t. ex. SvJT 1954
s. 65 och SOU 1955:10 s. 48) att den ansetts inte böra tas upp till prövning i detta
sammanhang, där snabba lösningar eftersträvas.

I enlighet med dessa uttalanden upptogs frågan om införande av mellandom icke
i den proposition med förslag till lag angående ändring i lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, m. m. som nyligen avlämnats till riksdagen (prop. 1969:22).

Här må slutligen hänvisas till artiklar i Svensk Juristtidning 1952 s. 736 och 1954
s. 65, Nordisk tidskrift for kriminalvidenskab 1957 s. 55, Nordisk kriminalistisk årsbok
1957 s. 208 och Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1964 s. 286 samt till
professor Per Olof Ekelöfs processrättsliga arbete Rättegång, femte häftet, särsk.
s. 176-179.

Pågående utredningsarbete

Som angivits under föregående avsnitt har frågan om införande av mellandom i
brottmål under 1968 upptagits till övervägande inom justitiedepartementet. Arbetet
har icke avslutats. Departementet avser att sända representanter till en internationell
straffrättskonferens, som i oktober 1969 skall hållas i Rom i regi av L’Association
internationale de droit pénal. Bland de ämnen som där skall behandlas har ett
rubricerats: Uppdelning av straffprocessen i två etapper, en för avgörande av skuldfrågan
och en för bestämmande av brottspåföljden. För detta ämne hölls en förberedande
konferens i Stockholm i augusti 1968 med deltagare, representerande 10
länder.

Utskottet

Enligt rättegångsbalken har rätten i tvistemål under vissa förutsättningar möjlighet
att, då en för ett visst anspråk prejudicerande fråga föreligger till prövning,

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

meddela särskild dom, s. k. mellandom, över denna fråga. Någon motsvarande möjlighet
föreligger inte för brottmålens del.

I förevarande motion hemställs om utredning syftande till att möjliggöra att skilda
avgöranden kan meddelas i skuldfrågan och påföljdsfrågan. Motionären framhåller
att avsaknaden av möjlighet härtill medför uppenbara nackdelar, bl. a. i mål där
rätten efter huvudförhandling beslutar om rättspsykiatrisk undersökning av den tilltalade.
I sådana mål måste rätten, då ny huvudförhandling hålls sedan undersökningen
avslutats, på nytt ta ställning till skuldfrågan. Även om vissa förenklingar
är medgivna rörande bevisningens förebringande, innebär denna ordning enligt
motionären en dubblering, som skulle kunna elimineras om domstolen redan i samband
med beslutet om rättspsykiatrisk undersökning kunde ge dom i skuldfrågan.
Möjlighet att meddela mellandom i brottmål skulle enligt motionären också kunna
förenkla förfarandet i överrätt, när underrätts dom fullföljts endast beträffande
påföljden eller beträffande visst eller vissa brott.

Som framgår av redogörelsen ovan utgör införande av mellandom i brottmål ett
spörsmål som livligt diskuterats i lagstiftningssammanhang, vid olika juristmöten och
i den juridiska litteraturen. För lämpligheten av ett sådant institut har kanske främst
anförts det kriminalpolitiska skälet att en uppdelning av processen skulle medföra
att mera tid kunde ställas till förfogande för att utreda vilken påföljd som är effektivast
från resocialiseringssynpunkt. Enighet torde råda om att det, som motionären
hävdar, skulle vara förenat med vissa fördelar att mellandom kunde meddelas i
skuldfrågan, då rätten — efter att ha bedömt denna — förordnar om rättspsykiatrisk
undersökning. Från kriminalpolitisk synpunkt skulle en sådan lösning ha den fördelen
att den ger en formell grund att behandla den misstänkte såsom dömd,
vilket bland annat skulle innebära att han under undersökningstiden kunde beredas
arbete och gemenskap med andra intagna. En sådan ordning skulle vidare undanröja
något av den ovisshet och oro som, enligt vad erfarenheten visar, den misstänkte
ofta känner under väntetiden. Det bör emellertid framhållas att från processrättsliga
utgångspunkter problemet ligger annorlunda till i brottmål än i tvistemål.
I sistnämnda mål är mellandomens fördelar huvudsakligen av processekonomisk
art eftersom den utredning, som vid ogillande av käromålet i mellandomen kan bli
överflödig, ofta kan vara synnerligen omfattande. Det kan därför vara praktiskt att
begränsa huvudförhandlingens omfattning till de frågor, som kan avgöras genom
mellandom. I brottmål står någon motsvarande fördel inte att vinna genom mellandom.
Det bör även beaktas att möjlighet kan föreligga att det, då målet återupptas
för handläggning av påföljdsfrågan, framkommit nytt material som har betydelse
för bedömandet av den misstänktes skuld. Genom rättspsykiatrisk undersökning
kan exempelvis uppenbaras omständigheter som ställer frågan om det subjektiva
rekvisitet i en ny dager. Även i övrigt skulle, som närmare framgår av redogörelsen
ovan, ett införande av institutet mellandom i brottmål medföra åtskilliga
komplikationer av processuell natur.

Problemen har som omnämnts i det föregående behandlats i justitiedepartementet
under år 1968 i samband med förarbetena till en nyligen till riksdagen avlämnad

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1969

proposition (1969:22, 1LU 23), vari framläggs förslag som syftar till att minska
olägenheterna av förekommande dröjsmål med de rättspsykiatriska undersökningarna
i brottmål. Med hänsyn till problemens komplicerade natur har övervägandena
emellertid inte lett till några förslag i detta sammanhang, där snabba lösningar
eftersträvats. Det må emellertid framhållas att vissa av de ovan berörda fördelarna
av kriminalpolitisk natur, som genom mellandom står att vinna för häktade
som väntar på rättspsykiatrisk undersökning, enligt propositionens förslag kan
nås genom provisoriska lösningar av annan art. Mera långsiktiga lösningar i detta
hänseende torde komma att framläggas av kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården.

Frågan om införande av mellandom i brottmål är som framgår av det sagda
föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli. Ytterligare material för
fortsatta överväganden torde komma att erhållas vid den internationella straffrättskonferens
som skall hållas innevarande år med bl. a. detta ämne som en av
huvudpunkterna på programmet. Mot denna bakgrund anser utskottet anledning icke
föreligga till något initiativ från riksdagens sida i anledning av motionen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, 11:450, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

V id detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Alexanderson (fp)*, fröken Mattson (s), herrar
Schött (m), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar Nils Persson (fp)*, Helge
Karlsson (s)* och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar Dockered
(ep), Wiklund i Stockholm (fp)*, fru Kristensson (m), herrar Larsson i Norderön
(ep), Hansson i Piteå (s) och Jadestig (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.