Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962 (Utlåtande 1962:L1u23 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion om utvidgning av vigselrätten
vid kyrklig vigsel.

Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 50, av herr Källstad. I motionen hemställes, att ”riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte vidta
åtgärder syftande till förslag om en sådan förändring av 4 kap. 2 § giftermålsbalken
att den innefattar bestämmelse om full vigselrätt för behörig vigselförrättare
vid kyrklig vigsel inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund”.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

I 4 kap. 1 § giftermålsbalken stadgas, att äktenskap ingås med kyrklig eller
borgerlig vigsel. Enligt 2 § må kyrklig vigsel äga rum inom svenska kyrkan,
om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan, och inom annat trossamfund,
om Konungen medgivit, att vigsel må förrättas inom samfundet, och de trolovade
eller en av dem tillhör samfundet. Jämlikt 4 § gäller, att med borgerlig
vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla kyrklig vigsel
eller ej.

I 4 kap. 3 § giftermålsbalken stadgas, att trolovade äger till vigsel inom
svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan de själva åstundar; dock är ej
annan skyldig viga än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Genom lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa
fall, vilken trädde i kraft den 1 januari 1949, är stadgat, att vigselförrättare,
som åsidosätter vad honom i sådan egenskap åligger beträffande annat än
rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning av befattning varmed
ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till allmänt straff som i 25 kap.
4 § strafflagen sägs, d. v. s. i första hand till böter. Om felet är grovt, kan till
fängelse dömas. Enligt förarbetena till lagen avser densamma bl. a. att om
präst i främmande trossamfund viger, då laga hinder mot äktenskapet möter
eller utan att lysning eller annat kungörande i stadgad ordning föregått, eller
eljest beträffande annat än rent kyrklig ordning åsidosätter vad honom i egenskap
av vigselförrättare åligger, det skall anses som tjänstefel enligt 25 kap.
strafflagen.

Historik

Ovan återgivna bestämmelser i giftermålsbalken om kyrklig vigsel har tillkommit
genom lagstiftning år 1951 i samband med religionsfrihetslagens till -

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 1 avd. Nr 23

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

komst. Även enligt de förut gällande reglerna innebar giftermålsbalkens bestämmelser,
att äktenskap kunde ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel. I
regel förelåg möjlighet att välja mellan dessa former. Borgerlig vigsel kunde
alltid erhållas, så snart kontrahenterna över huvud taget var berättigade att
ingå äktenskap. Kyrklig vigsel kunde förekomma antingen inom svenska
kyrkan eller inom främmande trossamfund, om Kungl. Maj:t förklarat dess
prästerskap äga att förrätta vigsel. En förutsättning för erhållande av kyrklig
vigsel var, att de trolovade tillhörde det samfund, inom vilket vigseln skulle
ske. Vigsel inom svenska kyrkan eller inom främmande trossamfund, som var
kristet, kunde dock förekomma även i det fall, då den ene var medlem därav
och den andre tillhörde annat kristet trossamfund.

1951 års lagändringar gick i huvudsak ut på att Kungl. Maj:t erhöll en vidgad
befogenhet att medgiva vigsel inom andra religiösa samfund än svenska
kyrkan. Vidare genomfördes den förenklingen, att kyrklig vigsel skall kunna
förekomma, så snart den ene av de trolovade tillhör det samfund inom vilket
vigseln sker; den andres samfundstillhörighet tillmätes alltså icke längre någon
betydelse.

I proposition till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag m. m.
(nr 100) anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a.
följande:

De begränsningar i rätten till kyrklig vigsel som nu gälla grunda sig på ett
uttalande av lagberedningen under förarbetena till 1915 års lagstiftning om
äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde nämligen att det
av hänsyn till god ordning är påkallat att vigsel ej må ske vare sig inom
svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene av kontrahenterna
tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillätes om den
ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet samfund. Det kan
ifrågasättas, om det är nödvändigt att bibehålla en dylik bestämmelse; det
skulle kunna överlämnas åt de trolovade själva att avgöra, vilken vigselförrättare
de önska anlita. Man kan dock icke helt bortse från att en så vidsträckt
behörighet skulle kunna utnyttjas på ett sätt som verkade stötande. Därför
synes det motiverat att kräva att åtminstone den ene av de trolovade skall
tillhöra vigselförrättarens samfund för att denne skall vara behörig. Å andra
sidan synes det icke behövligt att uppställa några särskilda krav i fråga om
den andre av de trolovade. Vad den nuvarande lagbestämmelsen innehåller
om att denne, då vigsel sker inom kristet trossamfund, åtminstone skall tillhöra
annat kristet samfund synes vara en kvarleva från en tid, då de religiösa
motsättningarna voro betydligt starkare än vad de numera äro i vårt land.
Ej heller då den andre av de trolovade icke tillhör något trossamfund finnes
anledning att föreskriva några särskilda regler.

Särskilda utskottet avvisade motionsvis framställda yrkanden om införande
av obligatoriskt civiläktenskap samt yttrade i anslutning härtill:

Vad som i detta sammanhang bör komma i fråga är däremot att, med
utgångspunkt från nu gällande regler, söka tillgodose de från vissa religiösa
samfund framkomna önskemålen att få en rätt att utföra vigsel, motsvarande

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

den som vissa främmande trossamfund redan erhållit. Utskottet biträder vad
propositionen i detta hänseende innehåller.

Beträffande förutsättningarna för att vigsel i det enskilda fallet skall få äga
rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund, som erhållit vigselrätt,
innefattar Kungl. Maj:ts förslag en förenkling i jämförelse med gällande
rätt. Det har vid utskottets behandling av detta spörsmål ifrågasatts om det
är behövligt att bibehålla några begränsningar; det skulle kunna medgivas
varje behörig vigselförrättare att utan inskränkningar viga alla som begära
vigsel och äro behöriga att ingå äktenskap. I varje fall skulle vissa ytterligare
utvidgningar av möjligheterna till fritt val mellan förekommande vigselformer
vara tänkbara. Utskottet har icke ansett sig berett att nu taga ståndpunkt till
dessa spörsmål, vilka kräva närmare utredning. Därför anser utskottet sig
böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, men utskottet uttalar önskvärdheten
av att Kungl. Maj:t ägnar uppmärksamhet åt de angivna önskemålen
om en ökad frihet att välja vigselformen.

Vad särskilt angår de i motionerna 1:375 och 11:490 uttalade önskemålen,
nämligen dels att vigselförrättare inom trossamfund, som erhållit Kungl. Maj:ts
medgivande att förrätta kyrklig vigsel, skall äga möjlighet att viga även då de
trolovade eller en av dem tillhör annat evangeliskt samfund, som närmare angives
i motionerna, och dels att medlemmarna i vissa till trossamfund anknutna
ungdomsorganisationer skola få samma rätt till vigsel av samfundets pastorer
som samfundets egentliga medlemmar, må framhållas att Kungl. Maj:ts förslag
torde lämna tillräckliga möjligheter att tillgodose dessa önskemål. De i propositionen
föreslagna bestämmelserna innebära icke ovillkorligen att, i sådana
fall då annat trossamfund än svenska kyrkan erhållit vigselrätt, vigselförrättaren
och de trolovade, resp. en av dem ovillkorligen måste tillhöra samma samfund.
Departementschefen anför sålunda (propositionen s. 161) att det icke bör
vara något hinder för Kungl. Maj:t att till vigselförrättare förordna även
annan än den som är präst i det samfund som erhåller vigselrätt. Sålunda
torde, anför departementschefen vidare, t. ex. på begäran av en frikyrkoförsamling,
som icke själv har någon predikant som är lämplig, vigselförrättare
i en likartad grannförsamling, som har vigselrätt, kunna förordnas att förrätta
vigsel inom den förstnämnda församlingen. Utskottet förordar att det överlämnas
till Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som erfordras för att tillgodose
de nu avsedda i motionerna I: 375 och II: 490 framförda önskemålen.

Efter 1951 års lagändringar har rätt att förrätta vigsel medgivits prästerskap
hos Frälsningsarmén i Sverige, Svenska baptistsamfundet, Svenska missionsförbundet,
Örebro missionsförening, Svenska alliansmissionen, Svenska frälsningsarmén,
Pingströrelsen, Missionssällskapet Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet
(1952), Estniska Evangeliska Lutherska kyrkan i Sverige och
Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga (1953), Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
och Grekisk-katolska Ortodoxa Kristi Förklarings kyrka (1954), Sjundedagsadventistförbundet
(1955) samt Vännernas samfund i Sverige och
Estniska Apostoliska Ortodoxa Kyrkans Synod i Sverige (1960).

Motionen

Motionären framhåller, att de frikyrkliga samfunden har ett stort antal
gudstjänstbesökare och vänner, s. k. anhängare, vilka utan att vara matriku -

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

lerade medlemmar ändå är stödjande. Anhängarna kan önska få sina kyrkliga
förrättningar utförda i vederbörande trossamfund. Vid fråga om vigsel kan
emellertid anhängarnas önskemål icke tillmötesgås på grund av gällande
inskränkning i vigselförrättarnas behörighet. Motionären anför vidare:

Rent principiellt sett vore det en naturlig följd av att vederbörande prästerskap
erhållit vigselbehörighet, att denna behörighet innebar full rätt att förrätta
kyrklig vigsel oberoende av vilket trossamfund de trolovade tillhör. Är
samhällets legitimation en gång given, bör den gälla i alla de fall det uttalas
önskan om kyrklig vigsel, förutsatt att de trolovade tillhör något trossamfund.
I en tid av allt större samverkan och ekumenisk förståelse samfunden emellan
borde detta också te sig naturligt. Då detta är en fråga som berör svenska
kyrkan såväl som övriga trossamfund bör den kunna lösas oberoende av pågående
utredning rörande förhållandet mellan staten och svenska kyrkan.

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från domkapitlen i Uppsala och Luleå. Därjämte har
Frikyrkliga samarbetskommittén, Frälsningsarmén i Sverige och Svenska prästförbundet
beretts tillfälle att yttra sig. Domkapitlet i Uppsala har vid sitt
yttrande fogat ett utlåtande från kyrkobokföringsinspektören i ärkestiftets
södra inspektionsområde, kyrkoherden Arvid Wannerdt.

De båda domkapitlen och prästförbundet avstyrker bifall till motionen. Därvid
anför domkapitlet i Luleå:

Motionären syftar till ett borttagande av den begränsning, som i giftermålsbalken
stadgas för erhållande av kyrklig vigsel, nämligen att minst en av
kontrahenterna skall tillhöra Svenska kyrkan. Han önskar vidare sådana
bestämmelser, att vigselförrättare inom annat trossamfund än Svenska kyrkan
skall medgivas rätt att förrätta vigsel, oberoende av om någon av kontrahenterna
tillhör ifrågavarande samfund. Med hänsyn till att flertalet svenska medborgare
ännu tillhöra Svenska kyrkan är det självfallet, att motionens väsentliga
betydelse ligger i sistnämnda yrkande.

Domkapitlet vill då först erinra om den åtskillnad, som nu ifrågakommer
mellan vigsel, förrättad av präst i Svenska kyrkan, och vigsel, förrättad av
vigselförrättare inom annat trossamfund och som motionären icke påpekat.
När det gäller medlem av församling inom Svenska kyrkan föreligger för
församlingspräst icke endast vigselrätt utan också skyldighet att förrätta vigsel,
medan sådan vigselskyldighet icke föreligger för vigselförrättare inom annat
trossamfund. Detta förhållande har tidigare uppmärksammats under den stundom
livliga debatt som förts beträffande prästs möjlighet att neka vigsel av
frånskild. Domkapitlet håller med bestämdhet före, att någon förändring av
nu gällande bestämmelser om vigselrätten icke bör ske, utan att också detta
spörsmål finner en tillfredsställande lösning.

Motionären håller vidare före, att den av honom väckta frågan bör kunna
lösas oberoende av pågående utredning rörande förhållandet mellan staten och
Svenska kyrkan. Domkapitlet kan icke dela denna mening. En sådan utredning
synes nämligen med nödvändighet också komma att ompröva frågan om vigselrätten
i allmänhet, då onekligen vad som gäller om präst inom Svenska kyrkan

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

i detta avseende ur samhällets synpunkt också tar sikte på hans ställning såsom
ämbetsman, en ställning som en ny relation mellan stat och kyrka kan komma
att förändra.

Över huvud synes det domkapitlet uppenbart, att åtgärder i av motionären
antydd riktning skulle innebära en nivellering av innebörden i samfundstillhörigheten,
och detta såväl för Svenska kyrkan som för de trossamfund, vilkas
pastorer eller predikanter nu erhållit en personligt betingad vigselrätt. Domkapitlet
kan icke finna en sådan utveckling ägnad att befrämja relationerna
trossamfunden emellan, då ekumeniskt samarbete synes förutsätta respekt för
varje samfunds egenart och samfundsordning.

I stort sett samma synpunkter har framförts av prästförbundet i dess yttrande.

Domkapitlet i Uppsala anser, att motionären icke anfört bärande skäl för
den föreslagna utvidgningen av vigselrätten. — I det vid yttrandet fogade
utlåtandet från kyrkobokföringsinspektören i ärkestiftets södra inspektionsområde
uppger denne sig icke ha bekant mer än ett fall efter 1951 års lagändringar,
där problem uppstått beträffande vigselförrättare. Ifrågavarande
kontrahenter tillhörde annat trossamfund än svenska kyrkan men önskade
präst inom detta samfund som vigselförrättare.

Av de båda övriga remissinstanserna erinrar samarbetskommittén i sitt
yttrande om att den rätt att förrätta vigsel, som av Kungl. Maj:t medgivits
vissa trossamfund, inte innebär något tvång att viga, även om de formella
förutsättningarna för en vigsel föreligger. Kommittén framhåller, att sådan
ändring i gällande lagstiftning, som skulle rubba detta utgångsläge, inte är
önskvärd. Vad av motionären föreslagits behöver emellertid troligen inte medföra
ett sådant resultat. Kommittén bekräftar motionärens uppgift, att det
finns olika kategorier av människor, som utan att vara matrikulerade medlemmar
i ett trossamfund likväl önskar få sina kyrkliga förrättningar utförda i
ifrågavarande samfund. Det kan vara av värde, att möjlighet föreligger att
tillmötesgå sådana önskemål. Med hänsyn härtill har kommittén inte något
att erinra mot motionärens hemställan.

Frälsningsarmén slutligen förklarar sig oreserverat stödja motionen.

Utskottet

Enligt bestämmelser i giftermålsbalken må kyrklig vigsel äga rum inom
svenska kyrkan, om de trolovade eller en av dem tillhör kyrkan, och inom
annat trossamfund, om Kungl. Maj:t medgivit, att vigsel må förrättas inom
samfundet, och de trolovade eller en av dem tillhör samfundet.

Motionären framställer önskemål om sådan ändring av bestämmelserna, att
kyrklig vigsel skall kunna förrättas oavsett om någon av de trolovade tillhör
samma trossamfund som vigselförrättaren. Som skäl åberopas bland annat, att
varje frikyrkligt samfund brukar ha ett stort antal s. k. anhängare, vilka utan
att vara medlemmar ändock stöder samfundet och önskar få sina kyrkliga förrättningar
utförda inom detta.

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

Som framgår av den förestående redogörelsen, övervägde särskilda utskottet
vid 1951 års riksdag i samband med utformandet av nu gällande bestämmelser,
huruvida det vore erforderligt med begränsningar i fråga om vigselförrättares
behörighet vid kyrklig vigsel. Utskottet ansåg sig icke berett att
taga ståndpunkt till problemet, vilket krävde närmare utredning. Utskottet
uttalade emellertid önskvärdheten av att Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet
åt önskemålen om ökad frihet att välja vigselform.

Genom 1951 års lagstiftning erhöll Kungl. Maj:t en utökad befogenhet att
giva vigselbehörighet åt religiösa samfund. Kungl. Maj:t har därefter i stor
omfattning bifallit ansökningar om vigselbehörighet för olika trossamfund.
Denna generösa praxis måste ha medfört, att önskemålet om en vidgad vigselbehörighet
nu har en något mindre räckvidd än vid tiden för lagstiftningens
genomförande. Det måste nämligen antagas, att då någon av de trolovade
tillhör ett samfund med vigselberättigad präst det ter sig mest närliggande för
kontrahenterna att vända sig till denne, därest de önskar kyrklig vigsel. Alltjämt
kan det emellertid förekomma fall, då begränsningarna i vigselförrättarnas
behörighet synes medföra olägenheter. Utskottet avser här främst det
av motionären angivna förhållandet, att vigsel mellan s. k. anhängare ej kan
förrättas inom vederbörande samfund. Det synes därför föreligga vissa skäl
för en ändring i gällande lagstiftning.

Motionären har framhållit, att en naturlig följd av att vederbörande prästerskap
erhållit vigselbehörighet rent principiellt skulle vara, att denna behörighet
innebure full rätt att förrätta vigsel, oberoende av vilket trossamfund de
trolovade tillhör. Utskottet kan inte dela denna uppfattning. Härvidlag vill
utskottet erinra om att den rätt att förrätta vigsel, som prästerskapet inom
svenska kyrkan har, är förenad med viss skyldighet att viga, medan motsvarande
vigselplikt icke föreligger för prästerskap inom andra trossamfund.
Starka skäl synes tala för att en utvidgning av vigselrätten icke genomföres
annat än i samband med att problemet rörande omfattningen av vigselplikten
för prästerskapet inom svenska kyrkan bringas till sin lösning. Detta spörsmål
torde emellertid — såvitt nu kan bedömas — icke kunna lösas oberoende av
den pågående utredningen rörande förhållandet mellan staten och kyrkan.
Det av motionären aktualiserade önskemålet bör emellertid alltjämt följas
med uppmärksamhet.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 50, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1962

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Alexanderson, Hilding,
Wikner* och Svanström;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar*, fru Johansson*, herrar
Svensson i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, herrar Zetterberg och Haglund
samt fru Kristensson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

AB Rotopress, Stockholm 1962