Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u23 - a l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid föredragning inför domstol av skriftligt
bevismaterial.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 353, av herr Eliasson i Stockholm.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att ändring företages i rättegångsbalken avseende ordningen
vid föredragning inför domstol av skriftliga bevis. Till stöd för denna hemställan
anföres i motionen att det i vidlyftiga brottinålsprocesser förekommit
omfattande skriftlig bevisning, som — enär skilda partier därav åberopats
av parterna — för sammanhangets skull måst i sin helhet göras till processmaterial,
att domstolen för att möjliggöra materialets tillgodogörande låtit
verkställa avskrifter och sammanställningar, som tillställts parterna och
domstolens ledamöter, samt att det sålunda sammanställda och utdelade
materialet — till följd av principen om muntlighet -— upplästs inför rätta
i den mån det icke muntligen föredragits tidigare under handläggningen.
Motionären, som påstår att det förekommit veckolånga uppläsningar av dylikt
material mera för att uppfylla lagens formföreskrift än för att tjäna
till något ändamål i processen, önskar nu en sådan ändring i rättegångsbalken
att domstolen skall kunna efter samtycke från parterna förklara
att utdelat skriftligt bevismaterial finge anses vara för domstolen känt och
icke behövde särskilt uppläsas.

Gällande bestämmelser

Grundläggande för regleringen i rättegångsbalken av rättegångsförfarandet
är bl. a. principerna om muntlighet och omedelbarhet. Sålunda skall huvudförhandling
i såväl tvistemål som brottmål vara muntlig (43 kap. 5 § och
46 kap. 5 §). Av omedelbarhetspiincipen följer alt, om huvudförhandling
vid rätten ägt rum, domen skall grundas på vad vid förhandlingen förekommit
(17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §) och bevis i målet upptagas vid huvudförhandlingen
(35 kap. 8 §). I 38 kap. ges vissa särskilda regler om skriftliga
bevis. Enligt 1 § bör skriftlig handling, som åberopas till bevis, företes i
huvudskrift, dock må sådan handling företes i styrkt avskrift, om det finnes
till fyllest eller huvudskriften ej är att tillgå. Om det närmare tillvägagångssättet
vid upptagande av skriftligt bevis ges icke något stadgande i
rättegångsbalken.

1 Bihang till riksdagens protokoll litö8. il samt. lavd. Sr 23

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

Historik

Frågan om i vilken ordning upptagande av skriftligt bevis skall äga rum
har berörts under förarbetena till rättegångsbalken.

I utlåtande över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1928: 19) anförde lagrådet — i anslutning till
att för tvistemålens del berördes grundsatsen att domen endast skulle fä
grundas på vad som förekommit vid den muntliga huvudförhandlingen —
bl. a. följande:

Naturligtvis vore det emellertid olyckligt om den ifrågavarande grundsatsen
att allt som får beaktas skall ha framförts i muntligt anförande vid
huvudförhandlingen bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer.
Till utförliga specialutredningar, framlagda dokument o. d. från
förberedelsen bör vid huvudförhandlingen få refereras, utan att ett fullständigt
muntligt återgivande behöver äga rum.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 44) anförde
beredningen i motiven till 43 kap. 8 § bl. a. följande:

Efter det parterna utvecklat sin talan, bör bevisningen förebringas, vare
sig den upptages omedelbart inför rätten eller framlägges genom protokoll
eller andra handlingar. Skriftliga bevis eller sakkunnigutlåtanden, som icke
föredragits, då parterna utvecklat sin talan, skola uppläsas eller ock skall
redogörelse lämnas för deras innehåll. I regel torde handlingar, som nu
nämnts, böra föredragas av den part, som åberopat beviset. Rätten kan emellertid,
om det finnes lämpligare, själv ombesörja uppläsning därav. Företages
huvudförhandling i ena partens frånvaro, bör material, som förebragts
av honom, uppläsas genom rättens försorg. Detsamma gäller beträffande
bevismaterial, som rätten självmant inskaffat.

Stundom kan det vara lämpligt, att allteftersom bevisen förebringas parterna
framställa de erinringar rörande varje bevis, vartill de finna anledning.
Därest särskilda frågor eller delar av målet behandlas var för sig, måste
bevisningen på samma sätt uppdelas.

I proposition till 19^2 års riksdag (nr 5) gjorde departementschefen några
uttalanden rörande vissa med förberedelse och huvudförhandling i tvistemål
sammanhängande spörsmål, vilka är av intresse i förevarande sammanhang.
Efter en redogörelse för förberedelsens syfte anförde departementschefen:

Däremot utgör vad som förekommit vid förberedelsen icke utan vidare
underlag för domen. Det är den efter förberedelsen följande huvudförhandlingens
uppgift att bilda grundval för domen. Vid denna förhandling skall
allt material framläggas: parterna skola framlägga sina påståenden och
fullständigt utveckla sin talan samt all bevisning förebringas. Domen skall
grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Materialet från förberedelsen
får sålunda läggas till grund för avgörandet endast om och i den
mån det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen.

Mot förslaget i denna del har riktats den anmärkningen, att rättsskipningens
säkerhet sättes i fara genom bestämmelsen om vad som är processmaterial.
Vad som framkommit under förberedelsen borde få utgöra grundval
för domen, även om det icke uttryckligen åberopats och förebringats
vid huvudförhandlingen. Särskilt stötande vore, om någon omständighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

som part under förberedelsen berört och som upptagits i protokollet eller
vid skriftlig förberedelse intagits i skrift men som till följd av förbiseende
ej omnämnts vid huvudförhandlingen, ej skulle få beaktas. Därest vid förberedelsen
åberopats t. ex. en ingående riittshistorisk utredning eller ett vidlyftigt
sakkunnigutlåtande, borde vid avgörandet hänsyn till detta material
få tagas, även om det icke muntligen föredragits vid huvudförhandlingen.

Enligt min mening skulle ett stadgande av innebörd, att vad vid förberedelsen
förekommit vore processmaterial i den meningen att det utan att införas
vid huvudförhandlingen kunde läggas till grund för domen, innebära
en allvarlig fara för processen och i hög grad äventyra vad man eftersträvar
att vinna med det koncentrerade förfarandet. En sådan bestämmelse skulle
lätt föranleda parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten vid
förberedelsen och där förebringa allt material, varmed de ville övertyga
domstolen. Huvudförhandlingen skulle härigenom, såsom ock riksdagen uttalat,
kunna komma att förvandlas till ett tomt sken. Även lekmännens deltagande
i rättsskipningen skulle i hög grad försvåras. Då vid förberedelsen
rätten i regel består av endast en domare, skulle de övriga domare, som deltaga
i huvudförhandlingen, nödgas döma på ett material, som endast medelbart
bringas till deras kännedom. Jag kan därför icke förorda ett stadgande
av nu antytt innehåll. Faran för att part skulle underlåta att vid huvudförhandlingen
åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet
synes mig vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik omständighet förbigås,
har rätten alt fästa uppmärksamheten därå. Enligt uttryckligt stadgande
i förslaget har rätten att tillse, att målet blir uttömmande behandlat,
och alt genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet och ofullständighet
i gjorda uttalanden. Det torde vara tydligt, att vid huvudförhandlingen
icke varje vid förberedelsen ingiven handling behöver uppläsas i sin
helhet eller varje ostridigt faktum åter omnämnas. Om sålunda målet rör
tolkningen av viss bestämmelse i ett skriftligt kontrakt, som ingivits vid
förberedelsen, och parterna vid huvudförhandlingen föredraga endast den
omtvistade bestämmelsen, föreligger intet hinder att rätten vid sin redogörelse
för saken i domen upptager också andra bestämmelser däri, om vilka
tvist ej råder, även om dessa ej uttryckligen nämnts vid huvudförhandlingen.
I fråga om vidlyftiga sakkunnigutlåtanden, som inkommit under förberedelsen
och varav parterna tagit del, kan i många fall vara tillräckligt,
att den sakkunniges slutsatser uppläsas vid huvudförhandlingen. Skulle
däremot göras gällande, att den sakkunniges redogörelse för de faktiska omständigheterna
är oriktig eller ofullständig, bör redogörelsen i denna del
uppläsas, så att parterna få tillfälle att yttra sig däröver. Över huvud bör,
såsom lagrådet 1928 yttrat, vid huvudförhandlingen få refereras till vidlyftiga
specialutredningar, framlagda dokument o. d. från förberedelsen
utan alt ett fullständigt muntligt återgivande behöver äga rum. Så snart eu
dylik handling vid huvudförhandlingen ställts under diskussion mellan parterna.
skall den uppenbarligen få läggas till grund för avgörandet. Likaså
torde vara uppenbart, alt om vid förberedelsen vissa omständigheter blivit
ostridiga och parterna, då de utveckla sin talan vid huvudförhandlingen, utgå
från dessa omständigheter såsom kända, rätten även kan beakta desamma.
Om målet t. ex. rör ett omfattande kontokurantförhållande och vid förberedelsen
ingivits eu kontokuranl, omfattande alla parternas mellanhavanden,
behöva vid huvudförhandlingen iekc alla siffror i denna föredragas,
utan förhandlingen kan begränsas till de stridiga posterna och rätten doek i
sin dom taga hänsyn även till kontokurantcn i övrigt. Då en tolkning av förslagets
ifrågavarande bestämmelse i enlighet med vad nu anföris låter sig

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

val förena med bestämmelsens avfattning, har jag ansett mig icke böra föreslå
någon ändring däri. Förslaget har ock på denna punkt lämnats utan
erinran av lagrådet.

Första särskilda utskottet anförde i utlåtande (nr 2) till 1942 års riksdag: Såsom

framhållits i propositionen torde vara uppenbart, alt om vid förberedelsen
vissa omständigheter blivit ostridiga och parterna, då de utveckla
sin talan vid huvudförhandlingen, utgå från dessa omständigheter som
kända, rätten har att beakta dem. Som exempel anföres att i mål rörande
kontokurantförhållande förhandlingen kan begränsas till de stridiga posterna
och rätten dock i sin dom taga hänsyn även till kontokuranten i övrigt
eller att i mål, vari sakkunnigutlåtanden inkommit under förberedelsen, endast
de delar av dessa utlåtanden, varom meningsskiljaktighet råder, behöva
upptagas till förhandling.

Remissyttranden

Utskottet liar i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen trån Svea hovrätt, nedre justitierevisionen och
1951 års rättegångskommi-tté. Därjämte har Sveriges advokat:amf and, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare beretls
tillfälle yttra sig över motionen.

Samtliga remissinstanser avstyrker motionen eller ställer sig avvisande
till motionärens förslag om ändring av rättegångsbalken.

I yttrandena kommer den uppfattningen genomgående till synes, att gäJlande
regler ger tillräckliga möjligheter att på ett ändamålsenligt och förnuftigt
sätt vid huvudförhandlingen framlägga skriftligt bevismaterial.

Svea hovrätt har, efter eu redogörelse för innehållet i förarbetena och eu
över rättegångsbalken utgiven kommentar, anfört:

Med utgångspunkt irån vad förarbeten och kommentar sålunda innehålla
har å den avdelning av hovrätten, som har att avgiva yttrande över motionen,
allmänt ansetts att skriftlig bevisning, varav avskrifter varit tillgängliga
för hovrättens ledamöter och parterna, utgjort processmaterial i målet,
så snart någon av parterna förklarat sig åberopa det tillgängliga materialet,
och någon uppläsning i sin helhet av detsamma har icke förekommit om
icke hovrätten ansett detta erforderligt eller någon av parterna påfordrat det.
På samma sätt förfares för övrigt i brottmål i fråga om personundersökningar,
utlåtanden rörande tilltalades sinnesbeskaffenhet och annat skriftligt material
rörande den tilltalades personliga förhållanden —-----.

Då sålunda det av motionären föreslagna förenklade förfarandet vid föredragning
inför domstol av skriftligt bevismaterial förutsatts kunna tillämpas
enligt gällande lagregler och även i verkligheten redan tillämpas, får hovrätten
hemställa att den i motionen gjorda framställningen lämnas utan bifall.

Nedre justitierevisionen anför:

Det är möjligt, att ett förfarande sådant som det föreslagna, innebärande
att rättens ledamöter skola äga att enskilt taga del av det skriftliga bevismaterialet
i målet samt att vad ledamöterna sålunda inhämta skall utan

Första lagutskottets utlåtande nr 23 är 1UÖS

muntligt framläggande inför rätta få läggas till grund för dom i målet, kunde
förkorta handläggningstiden i vissa mål. Enligt nedre revisionens uppfattning
vore emellertid ett dylikt förfarande ägnat att väcka allvarliga betänkligheter,
särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt; betänkligheter, som knappast
bleve mindre, därest tillämpningen begränsades till de fall, då rätten
låtit sammanställa bevismaterialet samt de särskilda omständigheter i övrigt
förelågo, som motionären angivit.

Måhända är emellertid vad motionären åsyftar icke ett lagstadgande, som
skulle möjliggöra att, under angivna förutsättningar, all skriftlig bevisning
undantoges från muntligt framläggande. Ordalagen i motionen antyda, att
vad som ådragit sig motionärens särskilda uppmärksamhet är den vidlyttighet,
soin blivit eu följd av att handlingar för sammanhangets skull upplästs
i sin helhet.

Såsom av det föregående torde ha framgått är det nedre revisionens uppfattning,
att om det för sammanhangets skull eller eljest krävs, att en handling
ordagrant bringas till rättens kännedom, den skall i sin helhet uppläsas
inför domstolen. En sådan fullständighet är dock vanligen icke erforderlig.
Det förhållande, för vilket en handlings innehåll skall tjäna till bevis, belyses
ofta tillräckligt genom att viss del av handlingen uppläses och innehållet
i övrigt helt eller delvis refereras. Varken ordalagen i rättegångsbalken eller
de principer den bygger på lägga hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt,
vilket möjliggör, att åberopad handling blir processmaterial utan att behöva

uppläsas i större omfattning än bevisläget kräver.----Om denna metod,

som kommit till vidsträckt användning vid domstolarna, skall kunna tilllämpas,
beror dock väsentligen på parterna. Det är i första hand på dem
det ankommer att bestämma vilken skriftlig bevisning, som skall införas i
målet, och det är också i första hand parterna, som skola avgöra i vilka delar
av dem åberopade handlingar skola uppläsas ordagrant, refereras eller
helt uteslutas från uppläsning. Även domstolen kan taga initiativ i här avsedda
hänseenden, men enligt nedre revisionens mening bör stor varsamhet
iakttagas vid utövandet av en processledande verksamhet, som går ut på att
inskränka uppläsandet av handlingar, vilka part åberopar som bevis.

Rättegångskommittén anser att principen att, då huvudförhandling ägl
rum, domen icke får grunda sig på annat processmaterial än sådant som
muntligen framlagts vid förhandlingen är så grundläggande för vår nya rättegångsordning,
att det måste anses uteslutet att införa undantag härifrån.
Kommittén anför vidare:

I fråga om skriftliga bevis innebär emellertid, såsom framgår av förarbetena
till rättegångsbalken, den principen ingalunda att allt vad handlingarna
innehålla nödvändigtvis måste ordagrant uppläsas vid förhandlingen. Ofta
är det fullt tillräckligt, att eu sammanfattande redogörelse lämnas för handlingens
innehåll eller t. o. in. att endast en allmän hänvisning sker Ull handlingen.
Om den skriftliga bevisningen är omfattande, bör den som åberopar
bevisningen före förhandlingen noga sovra och genomarbeta materialet, sa
att föredragningen inför domstolen kan begränsas till de delar, som äro relevanta.

Advokatsamfundet yttrar, efter att ha erinrat om grundprinciperna för
lättegångsförfarandet, bl. a. följande:

Det sagda innebär emellertid icke all alla såsom skriftligt bevis åberopade
handlingar skulle behöva i sin helhet uppläsas vid huvudförhandlingen. \ id

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

en förnuftig tillämpning av rättegångsbalken föreligger i själva verket möjlighet
att ganska avsevärt begränsa uppläsningens omfattning.----

Det kan naturligtvis icke bestridas att uppläsningen av skriftligt bevismaterial
stundom kan taga ganska avsevärd tid i anspråk och därigenom verka
tyngande på förhandlingen, även om de nyss antydda möjligheterna till begränsning
tillvaratages. Detta är icke någon överraskande konsekvens av den
nya rättegångsordningen utan förutsågs redan före rättegångsbalkens antagande.
Man kan måhända ha delade meningar om värdet av de principer på
vilka det nya rättegångsförfarandet är uppbyggt. Har man emellertid bestämt
sig för att genomföra dessa principer, kan man icke sedan genom s. k.
undantagsbestämmelser äventyra principernas praktiska upprätthållande.
Att införa den av motionären föreslagna regeln, enligt vilken en domstol
skulle kunna förklara, att utdelat skriftligt material »finge anses för domstolen
känt och icke behöva särskilt uppläsas», vore enligt styrelsens mening
en reform, som skulle öppna möjlighet för en ur rättssäkerhetssynpunkt
icke godtagbar praxis. Styrelsen kan därför icke tillstyrka detta ändringsförslag.
Alt tillämpa den i motionen föreslagna regeln i "en domstol där nämnd
medverkar, måste i varje fall betraktas som uteslutet.

Vad styrelsen nu anfört har närmast tagit sikte på förfarandet vid underrätterna.
Problemet föreligger emellertid också vid huvudförhandling i
överrätt och liar där ännu större praktisk betydelse med hänsyn till att uppläsningen
här också kan omfatta vittnesberättelser, som avgivits vid underrätten.
Även om ur vissa synpunkter betänkligheterna mot den av motionären
föreslagna regeln kan sägas vara mindre när det gäller överrätterna,
måste å andra sidan beaktas, att om den skriftliga bevisningen icke skall
föredragas vid huvudförhandlingen, konsekvensen väl måste bli den att överrättens
samtliga ledamöter läser in målet i förväg. Det torde icke vara nödvändigt
att närmare utveckla vad en sådan förändring av rättegångsförfarandet
i överrätt skulle innebära.

Slutligen vill styrelsen framhålla att föredragningen av det skriftliga bevismaterialet
nu stundom tar längre tid i anspråk än vad som i och för sig
vore nödvändigt, beroende därpå att parterna underlåter att begränsa sitt
åberopande av materialet till de delar som verkligen är relevanta. Om ett
omfattande skriftligt material åberopas utan att vederbörande sovrat materialet
eller ens för sig själv klargjort vad som är relevant, kan detta naturligtvis
föranleda uppläsning i en omfattning, som sakligt sett är obefogad.
Botemedlet häremot är emellertid en skickligare processföring, icke en ändring
av rättegångsbalkens regler.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de uttalanden, som gjorts
N id förarbetena till rättegångsbalken, torde ge vid handen att omständigheterna
i varje särskilt mål får bli avgörande för i vilken omfattning uppläsning
av skriftliga bevis skall ske. Föreningen anför vidare:

Om sålunda, till exempel, rättens samtliga ledamöter och parterna ha tillgång
till avskrifter av bevisen, torde det — under förutsättning att handlingarna
åberopas eller diskuteras vid huvudförhandlingen — icke möta hinder
att lägga deras innehåll till grund för domen, även i de delar där handling
icke blivit vid förhandlingen uppläst. Det synes därför ofta vara möjligt för
rättens ordförande att genom ingripanden av olika slag förhindra tidsödande
uppläsning av skriftlig bevisning, där uppläsningen icke tjänar något
nyttigt processuellt ändamål. Föreningen håller alltså före att lagändring
icke är erforderlig för att råda bot på de av motionären påpekade missförhållandena.

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958 T

Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att motionen syntes vila på en
missuppfattning av innehållet i gällande rätt. Under hänvisning till vissa
uttalanden vid förarbetena anför föreningen att muntlighetsprincipen ingalunda
krävde, att skriftliga bevis utan urskillning skulle uppläsas i sin
helhet.

Utskottet

Enligt de till grund för vår rättegångsordning liggande huvudprinciperna
om muntlighet och omedelbarhet skall i regel rättens avgörande omedelbart
grunda sig på vad som förekommit vid en muntlig förhandling inför rätten,
huvudförhandlingen. En följd härav är att processmaterialet skall framläggas
i talets form. Bevisningen skall som regel upptagas vid huvudförhandlingen.
Såvitt gäller skriftligt bevismaterial ges i rättegångsbalken ej någon
särskild bestämmelse om sättet för dess upptagande. Muntlighetsprincipens
upprätthållande torde kräva att skriftligt bevis på något sätt muntligen
bringas till rättens kännedom. I vad mån härvid erfordras en fullständig
föredragning är, enligt vad som framgår av förarbetena till rättegångsbalken,
att avgöra efter omständigheterna. Ibland kan dylikt bevis behöva
helt eller delvis uppläsas ordagrant, medan det i andra fall kan vara tillräckligt
med en mera sammanfattande redogörelse eller en mera allmän
hänvisning till handlingens innehåll.

I förevarande motion begäres ändring i rättegångsbalken, innebärande att
i vissa fall skriftliga bevis skulle efter medgivande av parterna betraktas
såsom för domstolen kända och därför icke behöva särskilt uppläsas. Eu
sådan ordning skulle enligt motionärens mening kunna tillämpas i sådana
fall, där den skriftliga bevisningen är omfattande och avskrifter eller sammanställningar
av densamma genom rättens försorg utdelats till rättens
ledamöter och parterna. Bakom motionärens begäran ligger den uppfattningen
att vidlyftigt skriftligt bevismaterial, som av parterna i vissa delar
åberopats, oftast måste för sammanhangets skall i sin helhet göras till
processmaterial och att till följd av muntlighetsprincipen hela materialet
måste ordragrant uppläsas. Motionären anser alt ett dylikt förfarande icke
kan tjäna något ändamål i processen.

Motionärens förslag att skriftligt bevismaterial skulle utan att det i någon
form muntligen framlägges inför rätten få ligga till grund för rättens
avgörande innebär enligt utskottets mening ett avsteg från de ovan angivna
grundläggande principerna för rättegångsförfarandet. Med hänsyn till vikten
av att dessa principer upprätthålles torde det icke böra ifrågakomma att
ens för sådana specialfall motionären åsyftar göra undantag härifrån. Den
olägenheten skulle också bli följden av motionärens förslag att det bleve
svårare för rättens ledamöter, särskilt nämndemän och andra ledamöter
som ej på förhand tagit del av handlingarna i målet, att tillgodogöra sig
materialet. I själva verket torde ofta, när det gäller vidlyftigt skriftligt bevismaterial,
ett muntligt framläggande därav i ordnat skick — i form av orda -

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958

grann uppläsning i den mån så erfordras och i övrigt såsom referat -— vara
den enda möjliga utvägen att på ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
sätt ge domstolen tillgång till materialet.

Av vad ovan anförts framgår att det, vad gäller sättet för det muntliga
framläggandet av skriftligt bevismaterial, enligt gällande rätt finns ett
ganska stort utrymme att förfara efter omständigheterna i varje särskilt
fall. De möjligheter som härigenom öppnats att förfara på ett ändamålsenligt
och förnuftigt sätt har av samtliga remissinstanser ansetts vara fullt
tillräckliga och utskottet delar denna uppfattning. Att dessa möjligheter
icke alltid helt tillvaratagits synes, enligt vad advokatsamfundet anfört,
ibland ha berott på att parterna underlåtit att begränsa sitt åberopande av
skriftligt bevismaterial till sådana delar som verkligen varit relevanta, ett
förhållande som självfallet varit ägnat att onödigt tynga förfarandet men
som icke gärna kan påkalla lagstiftningsåtgärder i den riktning motionären
föreslår.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 353, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per
Olofsson, Lodenius, Lindgren, Arvidson och Alexanderson;

från andra kammaren: fru Boman, herrar Onsjö, Larsson i Stockholm,
Jacobsson i Sala, fru Löfqvist, herrar Eliasson i Stockholm, Edlund och Andersson
i Storfors.

Reservation

av herrar Larsson i Stockholm, Eliasson i Stockholm och Edlund, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande, som börjar med orden »Av vad
ovan» och slutar med orden »riktning motionären föreslår», bort erhålla
följande lydelse:

»Av vad ovan anförts framgår att det, vad gäller sättet för det muntliga
framläggandet av skriftligt bevismaterial, enligt gällande rätt finns ett ganska
stort utrymme att förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall.
De möjligheter som härigenom öppnats att förfara på ett ändamålsenligt
och förnuftigt sätt har av samtliga remissinstanser ansetts vara fullt tillräckliga
och utskottet delar denna uppfattning. Det förhållandet att dessa
möjligheter icke alltid helt tillvaratagits synes icke påkalla lagstiftningsåtgärder
i den riktning motionären föreslår.»

580635 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag