Första lagutskottets utlåtande nr 22 (Utlåtande 1950:L1u22 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Nr 22.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet.

I en av herr Rylander inom andra kammaren väckt och till lagutskott
hänvisad motion, nr 307, vilken behandlats av första lagutskottet, hemställes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande
av sådana åtgärder att vad 1943 års domarutredning föreslagit rörande
stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet förverkligas».
Utskottet, som i det följande kommer att närmare redogöra för innebörden
av domarutredningens förslag, hänvisar i övrigt beträffande motiveringen
för motionärens hemställan till motionen.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om domstolsorganisationen finnas i
rättegångsbalken. Sålunda stadgas i 1 kap. 1 §, att allmän underrätt är på
landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.
Enligt 3 § samma kapitel skall domsaga förestås av häradshövding.
I domsagan skall dessutom, om göromålen kräva det, finnas en eller flera
tingsdomare. Häradshövding och tingsdomare skola vara lagfarna. Jämlikt
10 § samma kapitel skola för rättsskipningen i rådhusrätt finnas borgmästare
och rådmän samt, om göromålen kräva det, en eller flera assessorer.
Samtliga skola vara lagfarna. I hovrätt skola enligt 2 kap. 3 § finnas
president, en eller flera lagmän samt hovrättsråd och assessorer, vilka alla
skola vara lagfarna. För måls beredande till behandling i högsta domstolen
skola enligt 3 kap. 10 § i nedre justitierevisionen finnas revisionssekreterare,
vilka skola vara lagfarna.

De närmare stadgandena rörande domstolarnas organisation och beträffande
personalens tjänstgöringsförhållanden finnas huvudsakligen intagna
i administrativa författningar, bland vilka i förevarande sammanhang främst
märkas, beträffande häradsrätterna domsagostadgan den 11 juni 1943, beträffande
rådhusrätterna förutom de för dessa utfärdade stadgorna och arbetsordningarna
kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser
angående rådhusrätt och magistrat, beträffande hovrätterna arbetsordningen
den 19 december 1947 för rikets hovrätter samt beträffande nedre justitierevisionen
arbetsordning den 26 juni 1948 för nedre justitierevisionen.

Enligt 2 § domsagostadgan utnämnes häradshövding av Kungl. Maj:t.
Några särskilda kompetensvillkor utöver rättegångsbalkens allmänna krav
på lagfarna domare finnas icke uppställda. Beträffande tingsdomare är där 1

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 22.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 22.

emot i 3 § samma stadga föreskrivet, att härtill bör företrädesvis utses assessor
i hovrätt, vilken under minst två år tjänstgjort såsom ledamot i
hovrätt. Tingsdomare utnämnes eller förordnas av Kungl. Maj :t. Rörande
tillsättning av stadsdomartjänster är i § 31 regeringsformen stadgat, att till
tjänst som borgmästare eller lagfaren rådman i stad äga stadsfullmäktige
föreslå tre behöriga personer, bland vilka Kungl. Maj :t utnämner en till
tjänsten. Särskilda behörighetsvillkor ha icke uppställts beträffande borgmästartjänst.
Däremot är i 4 § kungörelsen med vissa bestämmelser angående
rådhusrätt och magistrat föreskrivet, att till innehavare av befattning
som lagfaren rådman eller assessor må utan Kungl. Maj :ts särskilda
medgivande utnämnas allenast den, som är lagfaren ordinarie ledamot i rådhusrätt
med tre lagfarna ledamöter eller som innehaft förordnande såsom
ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad erhålla fortsatt
domarförordnande. Enligt 5 § samma kungörelse är lagfaren befattningshavare
vid rådhusrätt och magistrat endast i samband med en allmän omorganisation
av underrätterna eller magistraterna skyldig övergå till annan
jämställd eller högre tjänst vid underrätt. Slutligen kan nämnas att enligt
7 § hovrätten beviljar tjänstledighet och förordnar vikarie dels för borgmästare
vid annan tjänstledighet än semester, såvida ledigheten överstiger
en månad, dels ock för lagfaren rådman och assessor vid annan ledighet än
semester, om fråga är om ledighet under längre tid än sex månader under
en period av tolv månader. Annan ledighet för dessa befattningshavare beviljas
av magistraten. Vid vakans förordnas vikarie å borgmästartjänst av
hovrätten men på övriga domartjänster av magistraten.

Enligt 57 § arbetsordningen för rikets hovrätter skall ordinarie ledamot i
hovrätt tillsättas av Kungl. Maj:t genom fullmakt. Denne förordnar även
extra ordinarie assessor. Beträffande ordinarie ledamot av hovrätt ha icke
lämnats särskilda kompetensregler, medan däremot enligt 61 § arbetsordningen
till extra ordinarie assessor må, där ej särskilda förhållanden till
annat föranleda, föreslås allenast den, som efter erhållet fiskalsförordnande
tjänstgjort dels under sammanlagt ett år i domarbefattning i underrätt eller
som sekreterare i arbetsdomstolen eller som biträde åt statsåklagare eller
advokat, dels ock under sammanlagt två år som fiskal eller adjungerad ledamot
i hovrätten, därav minst ett år som adjungerad ledamot. Om extra ordinarie
assessor ej är att tillgå som ersättare för ledamot, må hovrätten
enligt 65 § till adjungerad ledamot under högst sex månader i sänder förordna
innehavare av ordinarie domartjänst i underrätt eller någon som i
hovrätt tjänstgjort såsom fiskal eller förut varit adjungerad. Om annan finnes
böra förordnas eller förordnandet skall vara mer än sex månader, skall
tillstånd därtill inhämtas av Kungl. Maj :t. Slutligen föreskrives i 68 §, att
extra ordinarie assessor är skyldig mottaga förordnande att tjänstgöra som
ledamot i rådhusrätt under högst ett år, därest Kungl. Maj :t i särskilt fall
så bestämt. Fiskal åvilar däremot en obegränsad skyldighet att tjänstgöra
som ledamot i rådhusrätt.

Ordinarie revisionssekreterare tillsättes enligt 43 § arbetsordningen för

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

nedre justitierevisionen av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Vikarier liksom
extra revisionssekreterare förordnas även av Kungl. Maj :t. Beträffande revisionssekreterare
ha icke uppställts särskilda kompetensvillkor.

I fråga om förflyttningsskyldighet gäller för innehavare av ordinarie statlig
domartjänst enligt 13 § A statens allmänna avlöningsreglemente den 30
juni 1948, att denna skyldighet begränsats på så sätt, att dylik befattningshavare
är allenast pliktig låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst
inom den lönegrad, han tillhör, och blott under förutsättning att Kungl.
Maj :t finner organisatoriska skäl sådant påkalla.

Slutligen kan erinras om föreskriften i § 28 regeringsformen, att vid alla
befordringar Konungen skall fästa avseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet.

1943 års domarntredning.

Efter bemyndigande den 15 oktober 1943 tillkallades särskilda sakkunniga
att verkställa utredning rörande domarutbildningen jämte därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antogo benämningen 1943
års domarutredning, avgåvo den 30 juli 1946 betänkande angående vissa
organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna (SOU
1946:57).

I ett allmänt avsnitt, behandlande utbildnings- och tjänstgöringsförhållandena
på domarbanan, framhöll utredningen, att det förefunnes en skillnad
beträffade tjänstgörings- och befordringsgången mellan å ena sidan rådhusrätterna
samt å andra sidan övriga domstolar. Befattningshavare vid
sistnämnda domstolar finge sålunda, innan de uppnådde högre domartjänst,
under lång tid periodvis tjänstgöra än vid en domstol än vid en annan och
därvid även vid domstolar i olika instanser. Detta system hade under senare
år utvecklats i hög grad, särskilt genom tillkomsten av tingssekreterar- och
lingsdomarbefattningarna i de större domsagorna. Vid rådhusrätterna anställda
domare och domaraspiranter finge däremot — efter det de tjänstgjort
och godkänts i hovrätt — i regel tjänstgöra endast vid den rådhusrätt
vederbörande tillhörde och vara hänvisade till den befordran, som där erbjöde
sig.

Utredningen fortsätter:

Tydligt är, att under angivna omständigheter de befattningshavare, som
knutits till statens domstolar, erhålla tillfälle att samla en mera mångsidig
erfarenhet än de, som tidigt vunnit anställning i rådhusrätt. Å andra sidan
gå många av de vid det statliga domstolsväsendet knutna domarna miste om
den erfarenhet, som särskilt tjänstgöringen vid en större rådhusrätt skänker.
Det är därför ur utbildningens synpunkt angeläget, att principen om
att tjänstgöringen under viss tid skall växelvis fullgöras vid skilda domstolar,
vilken tillämpas inom stora delar av domstolsväsendet, i större utsträckning
än nu sker tillämpas jämväl å rådhusrätterna. Härigenom skulle
icke blott utbildningsmöjligheterna för de olika kategorierna av domare
bliva rikligare; anordningen skulle därjämte bidraga till att den vid stadsdomstolarna
samlade erfarenheten i större utsträckning än för närvarande

4 Första lagutskottets utlåtande nr 22.

kunde komma domstolsväsendet i övrigt och de där verksamma juristerna
till godo.

Ett fullständigt upphävande av rådhusrättsjuristernas särställning i förhållande
till domarkåren i övrigt synes icke kunna komma till stånd med
mindre domstolsorganisationen i de nuvarande magistratsstäderna generellt
överföres till staten; först härigenom bleve det möjligt att beträffande rättsväsendet
i dess helhet införa fullt ensartade regler i fråga om tillsättning
av domarbefattningar, domares och domaraspiranters tjänstgöring med
mera.

En så vittsyftande omorganisation av domstolsväsendet vore enligt utredningen
icke erforderlig i samband med rättegångsreformens genomförande
utan man finge utgå från att domstolsväsendet åtminstone för lång tid
framåt i huvudsak komme att bibehålla sin nuvarande karaktär. Oaktat
det med hänsyn härtill icke vore möjligt att låta stadsdomarbanan helt
uppgå i den allmänna befordringsgången för domare, torde likväl föreligga
vissa möjligheter att närma de båda befordringsvägarna till varandra. Av
vikt vore i detta sammanhang, att så långt möjligt principiell likställighet
upprätthölles mellan dem som ginge dessa olika vägar.

Utredningen upptog till särskild behandling frågan om de åtgärder, som
kunde vidtagas för att de till rådhusrätterna knutna domarna skulle i större
utsträckning än för närvarande få tillfälle tjänstgöra jämväl vid annan domstol
och där vinna befordran.

Beträffande stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet
anförde utredningen, att det av flera skäl vore önskvärt, att de domare, som
erhölle befattning vid rådhusrätt, ägde möjlighet att tjänstgöra även vid
andra domstolar och att övergå till befattning vid dessa domstolar. Vid genomförande
av en sådan ordning vunnes i första hand ett ökat utbyte av
erfarenheter mellan de olika domstolarna. För rekryteringen till rådhusrätterna
måste det vidare vara av betydelse, om särskilt dugande stadsdomare
kunde räkna med att komma i fråga till andra domarbefattningar.
Visserligen förelåge på grund av den nuvarande organisationen av domstolsväsendet
i städerna hinder mot att åstadkomma ett lika fritt utbyte av arbetskrafter
mellan rådhusrätterna och övriga domstolar som mellan dessa
senare inbördes. I vissa praktiskt betydelsefulla avseenden syntes emellertid
åtgärder kunna vidtagas i syfte att bättre än för närvarande tillgodose
nyssnämnda önskemål. Utredningen har därefter var för sig behandlat frågan
om stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och såsom revisionssekreterare.
I förra hänseendet anförde utredningen följande:

Tjänstgöring som ledamot i hovrätt måste ur utbildningssynpunkt anses
såsom ett viktigt komplement till rådhusrättstjänstgöringen. På grund av
gällande bestämmelse om prövning i hovrätt av (Jem som söka rådmanseller
assessorstjänst i rådhusrätt äga visserligen numera även de som tidigt
tillträda sådan tjänst i allmänhet någon erfarenhet från den dömande verksamheten
i hovrätt, förvärvad genom där fullgjord aspirant- och fiskalstjänstgöring.
Det är emellertid under alla förhållanden av stort värde för
vederbörandes utbildning, om han sedermera kan få tjänstgöra såsom ad -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

jungerad ledamot i hovrätt. Han får härigenom tillfälle att vidga och fördjupa
sina kunskaper och vinna en allsidigare domarerfarenhet. Detta är
otvivelaktigt av betydelse för en fortsatt domargärning i rådhusrätt. Utan
en tämligen grundlig erfarenhet från arbetet som hovrättsledamot torde
rådhusrätternas jurister vidare i regel icke kunna ifrågakomma till tjänstgöring
såsom revisionssekreterare. 1 första hand bör därför eftersträvas att
bereda i rådhusrätterna verksamma domare, vilka anmäla sig därtill, adjunktion
i hovrätt.

Helt naturligt måste det innebära en viss belastning för arbetet i hovrätten,
om där i större utsträckning tagas i anspråk sådana arbetskrafter,
som icke äga en på längre tids erfarenhet grundad vana vid överrättsförfarandet.
För att minska olägenheten härav och framför allt för att vederbörande
själv skall kunna tillgodogöra sig erfarenheterna från adjunktionen,
bör denna utsträckas över en ej alltför kort tidrymd.

Härvid erinras om att de tillfällen till adjunktion, som erbjuda sig i hovrätterna,
äro begränsade och att svårigheter yppats att inom skälig tid bereda
sådan tjänstgöring åt hovrätternas egna fiskaler. Till följd av fiskalskaderns
ansvällning ha dylika svårigheter som förut nämnts särskilt framträtt
under de sist förflutna åren. Det är därför nödvändigt att tillse, att
den ifrågasatta tjänstgöringen av stadsdomare i hovrätt icke ytterligare förvärrar
befordringsläget där. En utväg, som härvid ligger nära till hands, är
att under den tid en stadsdomare tjänstgör i egenskap av adjungerad ledamot
i hovrätten förordna en av hovrättens assessorer till vikarie å stadsdomarbefattningen.
Under andra förhållanden än de nu rådande — såsom
vid en tillfällig brist på fiskaler med så omfattande praktisk erfarenhet, att
de böra komma i fråga för adjunktionsljänstgöring — kan det vara lämpligare
att såsom vikarie i rådhusrätten i stället anlita fiskal. Vare sig assessor
eller fiskal användes för denna uppgift, är en sådan åtgärd ofta önskvärd
även för att bereda hovrättens befattningshavare ökad erfarenhet från
dömande verksamhet i särskilt större rådhusrätter.

Enligt domarutredningens uppfattning borde det sålunda, under iakttagande
av det anförda, vara möjligt att efter hand i hovrätterna anordna
adjunktionstjänstgöring i någon utsträckning även för rådhusrätternas jurister.
I de då gällande arbetsordningarna för hovrätterna, vari liksom nu
fanns föreskrift om att hovrätt ägde att till adjungerad ledamot förordna
innehavare av ordinarie domartjänst i underrätt, föreslog domarutredningen
ingen ändring. Liksom dittills borde det ankomma på varje hovrätt att
efter framställning pröva, när adjunktion kunde beredas därtill villig rådhusrättsledamot
och att, om så erfordrades, hos Kungl. Maj :t hemställa om
dennes förordnande. Hovrätterna borde därvid i den omfattning, som med
hänsyn till ovan anförda omständigheter funnes möjlig, söka tillmötesgå de
framställningar om adjunktionstjänstgöring, som kunde göras. Framställning
i saken borde lämpligen göras av vederbörande magistrat, som det i
allmänhet tillkomine att besluta om ledighet för ledamot i rådhusrätt och
om förordnande av vikarie för honom. Särskilda bestämmelser för reglering
av hithörande förhållanden torde icke vara erforderliga.

För förverkligande av önskan om jämställdhet mellan städernas domare
och övriga domare vore det enligt domarutredningen av vikt, att även de
förra kunde ifrågakomma till förordnanden som revisionssekreterare. Härom
anförde utredningen:

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Vad angår förutsättningarna för att dylika förordnanden må kunna meddelas
rådhusrättsledamöter bör såsom ovan antytts till en början fordras, att
vederbörande haft adjunktion i hovrätt under någon tid. Den därunder vunna
erfarenheten angående överrättsprocessen och överrätternas arbetssätt
torde nämligen knappast kunna undvaras vid fullgörande av eu revisionssekreterares
åligganden. Hovrättens omdöme angående vederbörandes skicklighet
och lämplighet måste även få avgörande inflytande på frågan, om
denne skall kallas till tjänstgöring i justitierevisionen.

Med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då revisionssekreterarförordnande
kan meddelas, föreligga redan för närvarande otvivelaktigt stora
praktiska svårigheter att bereda sådan tjänstgöring jämväl åt stadsdomare.
Då den nya rättegångsordningen kan komma att medföra en minskning av
antalet revisionssekreterartjänster, kunna dessa svårigheter framdeles hliva
större än nu. Läget kommer därjämte att i hög grad bero på hur befordringsgången
ordnas såvitt angår längden av revisionssekreterartjänstgöringen.
Då domarutredningen förordat en begränsning av nämnda tjänstgöringstid,
har även den synpunkten beaktats, att såvitt möjligt plats bör beredas
åt stadsdomare, som så önskar, att fullgöra revisionssekreterartjänstgöring.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att turordningen mellan
olika befattningshavare, som ifrågakomma till tjänstgöring som revisionssekreterare,
vanligen bestämmes efter en meritberäkning enligt vissa grunder.
Såsom i det följande skall närmare beröras, utgår domarutredningen
från att tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt i allmänhet bör vara principiellt
likställd i merithänseende med annan domstolstjänstgöring. I följd
härav bör en i rådhusrätt anställd domare, som kompletterat sin utbildning
med väl vitsordad tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt, kunna ifrågakomma
att inträda i justitierevisionen i samma tur som med honom jämnåriga,
i statstjänst anställda domare.

I detta sammanhang berörde domarutredningen vissa särskilda frågor av
betydelse för möjligheterna till cirkulation mellan rådhusrätterna och övriga
domstolar liksom mellan rådhusrätterna inbördes. De skiljaktigheter i fråga
om avlöning, som förekomme mellan de nu nämnda domstolarna, kunde
uppenbarligen ofta försvåra ett eljest önskvärt utbyte av befattningshavare
dem emellan. Då städernas domare ej sällan tidigt uppnådde relativt väl avlönade
befattningar, kunde det inträffa, att stadsdomare vid adjunktion i hovrätt
eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare finge vidkännas minskning i
sina inkomster. Detta kunde särskilt bliva förhållandet i de fall, då rådhusrätternas
befattningshavare hade inkomstbringande uppdrag vid sidan om
sin egentliga tjänst, vilka uppdrag vederbörande, om han tjänstgjorde å annan
ort, i regel icke kunde sköta. Att bereda stadsdomare ersättning för
dylik förlust torde icke kunna ifrågakomma, och det vore därför uppenbart,
att dessa i många fall icke ansåge sig kunna fullgöra sådan tjänstgöring,
som nyss nämnts. Vad åter anginge de förordnanden i rådhusrätt, som erbjödes
åt hovrätternas fiskaler och assessorer, torde i allmänhet tillses, att
löneförmånerna ej understege vederbörandes ordinarie inkomst och att därutöver
utginge ersättning för vistelse utanför stationeringsorten. För att
dessa befattningshavare skulle vara skyldiga att mottaga förordnande i rådhusrätt
förutsattes, att de därvid bibehölles i sin löneställning.

Beträffande pensionsfrågan har utredningen uttalat följande:

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Eu annan fråga rör beräkningen av det antal tjänstår, som erfordras för
full tjänstepension. Enligt en år 1943 vidtagen ändring i allmänna tjänstepensionsreglementet
skall på prövning i den ordning Kungl. Maj :t föreskriver
bero, om och i vad mån tid, varunder tjänsteman fullgjort arbete eller
uppdrag i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas såsom tjänstår, där
sådan tillgodoräkning ej må ske enligt vad eljest är stadgat. I motiven till
denna bestämmelse pekades särskilt på önskvärdheten av att efter prövning
av föreliggande omständigheter kunna medgiva tillgodoräkning av tjänstår,
då befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet förordnades att tjänstgöra
såsom borgmästare eller rådman i stad med egen jurisdiktion. Önskvärt
är givetvis att, i den mån detta ej redan är fallet, stadsdomarna vid
adjunktion i hovrätt eller vid revisionssekreterarförordnande på motsvarande
sätt få tillgodoräkna sig denna tid i pensionsavseende.

I ett särskilt avsnitt har utredningen därefter behandlat de befordringsprinciper,
som böra tillämpas på domarbanan. Därvid har till särskild behandling
upptagits frågan om befordran av stadsdomare till statsavlönad
domartjänst. I denna del anför utredningen:

Endast i enstaka undantagsfall torde tillfälle hittills ha erbjudit sig för
de till rådhusrätt knutna domarna att övergå till domarbefattningar vid den
statliga organisationen. Vid en undersökning av möjligheterna att i vidgad
omfattning bereda stadsdomare tillfälle att erhålla domarbefattningar inom
domstolsväsendet i övrigt är det till en början av vikt att klarlägga, efter
vilka principer tjänstgöring i rådhusrätt skall beräknas såsom merit vid
jämförelse med annan domartjänstgöring. Såsom påpekats redan vid behandlingen
av frågan om aspirantutbildning i rådhusrätt saknas allmänna
regler rörande tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring i meritavseende.
De särskilda bestämmelser, som finnas, reglera till stor del endast i vad
mån tjänstgöring som aspirant vid rådhusrätt må jämställas med tingsutbildning.
Emellertid må framhållas, att enligt de i arbetsordningarna för
hovrätterna intagna kompetensvillkoren för förordnande till extra ordinarie
fiskal (tingssekreterare) samt assessor tjänstgöring såsom ledamot i rådhusrätt
likställes med övrig efter första fiskalsförordnandet fullgjord underrättstjänstgöring,
under förutsättning att rådhusrätten består av minst
tre lagfarna ledamöter.

I en framställning den 15 december 1943 har styrelsen för Föreningen Sveriges
stadsdomare hemställt, att domarutredningen måtte taga under omprövning
och framlägga förslag om värdet av stadsdomarmeriter i förhållande
till annan domarverksamhet. Från föreningens sida har härvid uttalats,
att det i alla de fall, då eu formell meritberäkning skall äga rum, såsom
en grundregel bör uppställas, att tjänstgöring vid rådhusrätt, organiserad
så att minst tre jurister tjänstgöra i domstolen, anses likvärdig med
motsvarande tjänstgöring vid de statliga domstolarna.

I de större rådhusrätterna är, som tidigare nämnts, antalet mål i allmänhet
mycket stort, varjämte målen där stundom äro omfattande och invecklade.
Den erfarenhet, som vinnes av den vid en större rådhusrätt verksamme
domaren, är därför betydande. Härtill kommer, att den kollegiala arbetsformen
skänker möjlighet till ömsesidigt tankeutbyte i juridiska spörsmål. Vid
dessa förhållanden är det naturligt, att tjänstgöring som domare i rådhusrätt
i princip icke bör ur meritsynpunkt värderas lägre än dömande verksamhet,
utövad vid annan domstol. Såsom framgår av det anförda gäller detta dock i
full utsträckning endast i fråga om de större rådhusrätterna. Vid de mindre
rådhusrätterna kunna däremot förhållandena delvis gestalta sig annorlunda;

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

tjänstgöring vid dylik rådhusrätt — även om den består av tre lagfarna ledamöter
— kan icke alltid anses jämbördig med annan domartjänstgöring. För
tjänstgöringens värde är även domarbefattningens art av betydelse. Särskilt
må pekas på det fall där — såsom förekommer i vissa rådhusrätter — ledamot
allenast tjänstgör såsom bisittare i rätten och vid sidan om denna
befattning fullgör annan funktion i stadens tjänst. Men även eljest kan ifrågasättas,
om tjänstgöring som ledamot i varje rådhusrätt, sammansatt av tre
lagfarna ledamöter, alltid kan anses ur domarsynpunkt lika kvalificerad
som domartjänstgöring i övrigt. Det måste med hänsyn härtill anses vanskligt
att — såsom stadsdomarföreningen synes ha förutsatt — uppställa en för
alla förhållanden giltig regel angående beräkning av meritvärdet av ledamofstjänstgöring
i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter.

Vid tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring såsom merit synes vidare
i vissa fall och framför allt vid sökande av högre domarbefattning — t. ex.
häradshövdingämbete — vara nödvändigt, att hänsyn tages till huruvida vederbörandes
sammanlagda tjänstgöring fyller skäliga krav på allsidighet. Det
är sålunda enligt domarutredningens mening icke berättigat, att den som
tjänstgjort i rådhusrätt, utan att denna tjänstgöring i tillbörlig omfattning
kompletterats genom annan domartjänstgöring, särskilt i överrätt, enbart på
grund av tjänstetidens längd skall anses mera meriterad till erhållande av
domarbefattning än den som förvärvat en allsidigare praktisk domarerfarenhet.
Jämväl av denna anledning är ofta en något friare uppskattning av
rådhusrättstjänstgörings meritvärde påkallad än den av stadsdomarföreningen
föreslagna.

Med de begränsningar, som framginge av det anförda, borde enligt utredningen
i allmänhet icke upprätthållas någon principiell åtskillnad i merithänseende
mellan tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt med minst tre
lagfarna ledamöter samt annan dömande verksamhet. Oavsett hur en formell
meritberäkning utfölle, måste givetvis vederbörandes personliga lämplighet
och skicklighet i sista hand bliva avgörande för huruvida en vid rådhusrätt
verksam jurist skulle kunna konkurrera med domare tillhörande
den statliga domstolsorganisationen om domarbefattningar inom denna.
Tydligt vore, att det för att stadsdomare skulle kunna dokumentera sin
duglighet vore av stor vikt, att de finge tillfälle alt tjänstgöra såsom adjungerade
ledamöter i hovrätt och såsom revisionssekreterare. Utredningen fortsätter: Ett

visst hinder mot att rådhusrättsjurister övergå till befattningar inom
andra delar av domstolsväsendet utgöres av den vid olika domstolar fast
inarbetade befordringsgången. En fast utbildad praxis i detta hänseende
finnes såväl inom den statliga domstolsorganisationen som vid de största
rådhusrätterna — Stockholm, Göteborg och Malmö — där det är regel, att
befattningshavarna efter hand befordras inom den egna rådhusrätten. Detsamma
gäller även i viss mån övriga rådhusrätter, där assessorsbefattning
finnes, ty även där är det vanligt, att rekryteringen till rådmanstjänsterna
sker bland de till rådhusrätten knutna assessorerna. De yngre befattningshavarna
i hovrätterna och i sådana rådhusrätter, som nu angivits, anse sig
också i viss grad kunna räkna med att i en given turordning komma i
fråga för befordran till högre grad. Tydligt är, att om ett större antal stadsdomare
skulle befordras till statliga domarbefattningar, detta skulle ytterligare
väsentligt förminska befordringsmöjligheterna för befattningsha -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

varna inom den statliga doinstolsorganisationen. På samma sätt skulle, om
hovrättsjurister befordras direkt till rådmansbefattningar vid de nämnda
rådhusrätterna, detta för de yngre juristerna där te sig som ett intrång i
deras befordringsmöjligheter. Sådana olägenheter av befordran från den
ena domarbanan till den andra kunna endast undvikas, om befordringsmöjligheterna
i de båda riktningarna ungefär motsvara varandra. Vissa svårigheter
i detta avseende möta i följd av sättet för utseendet av stadsdomarna,
särskilt rådmännen. I praktiken måste det beträffande båda riktningarna
bli mycket sällan, som turordningen brytes på nu angivet sätt. En tillfredsställande
lösning av dessa frågor kan tyvärr icke vinnas så länge de helt
skilda organisationsgrenarna bibehållas. För motverkande av stadsdomarnas
känsla av isolering och därmed för rekryteringen till rådhusrätterna
är det emellertid av vikt, att dugande stadsdomare icke uteslutas från möjligheten
till befordran på den statliga domarbanan och att deras meriter
från rådhusrättstjänstgöringen därvid icke underskattas. En förutsättning
härför bör dock vara, att personer tillhörande den statliga domarkarriären
i ungefär motsvarande mån vinna slutlig placering inom städernas domstolsväsen.

Efter att ha berört vissa pensionsbestämmelser framhåller domarutredningen
att såväl för underlättande av stadsdomares förflyttning till statlig
domarbefattning som för underlättande av stadsdomares befordran till
befattning vid annan rådhusrätt vore det ett önskemål, att alla städer så
ordnade pensionsförhållandena för rådhusrätternas ledamöter, att dessa
vid avgång från tjänsten erliölle pensionsförmån, liknande den för statens
befattningshavare gällande. Denna fråga vore av så stor betydelse för hävande
av rådhusrätternas isolering och de olika befattningarnas närmande
till varandra, att de städer, som bibehölle sina rådhusrätter, enligt domarutredningens
mening borde uttryckligen anmodas att ägna denna fråga
uppmärksamhet i samband med då förestående omarbetningar av arbetsordningarna.

Domarutredningens betänkande blev föremål för remissbehandling i vanlig
ordning. De av utredningens förslag, varom är fråga i detta sammanhang,
ha icke föranlett några särskilda åtgärder.

Historik ni. in.

Såsom kommer att framgå av de nedan återgivna remissyttrandena kunna
vanligen frågor, som hava sitt upphov i det förhållandet att i vårt land
finnas två olika domarkårer, icke ses skilda från det allmänna spörsmålet
om stadsdom stolarnas förstatligande. Beträffande sistnämnda
frågas tidigare utveckling har utskottet i sitt utlåtande nr 20 till
1949 års riksdag (s. 3—8) lämnat en översiktlig redogörelse, till vilken utskottet
får hänvisa.

I ifrågavarande utlåtande, som avgavs i anledning av väckt motion angående
utredning om stadsdomstolarnas förstatligande, erinrade utskottet om
att det vid behandlingen av processreformens grunder 1931 förutsattes, att
de olägenheter, som ansåges vidlåda stadsjurisdiktionen, skulle kunna av -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

hjälpas på annat sätt än genom stadsdomstolarnas omedelbara förstatligande
samt att åtgärder i sådant syfte också vidtagits. Utskottet påpekade därvidlag,
att utvecklingen gått i den riktningen, att numera domarbefattningarna
vid rådhusrätterna besattes med väl, ej sällan högt kvalificerade innehavare
samt att en ökad cirkulation mellan statliga och kommunala domstolar
kunnat iakttagas. Utskottet, som uttalade sin anslutning till kravet på
stadsdomstolarnas förstatligande, ansåg emellertid förutsättningarna för den
i motionen begärda utredningen icke vara för handen, innan magistraternas
statliga och kommunala hestyr överflyttats på andra organ. Utskottet avstyrkte
därför motionen, och riksdagen beslöt att denna icke skulle föranleda
någon dess åtgärd.

I de till utskottet i förevarande ärende inkomna remissyttrandena ha berörts
två nyligen inträffade bef ordringsärenden, i vilka
den nu behandlade cirkulationsfrågan blivit belyst ur olika synpunkter.
I det ena var fråga om befordringsgrunderna vid övergång från stadsdomarbanan
till statlig domartjänst, i det andra om befordringsprinciperna i omvända
fallet. Utskottet skall i det följande först redogöra för vad som därutinnan
förekommit i det förra ärendet.

Såsom sökande vid återbesättande av ett ledigblivet häradshövdingämbete
hade ett flertal sökande anmält sig, däribland ett hovrättsråd samt en rådman
i en medelstor stad.

Kungl. Maj :t anbefallde presidenterna i rikets hovrätter att efter samråd
med högsta domstolens ordförande avgiva utlåtande i ärendet. Vid sammanträde
den 15 november 1949 antecknades beträffande rådmannen, att
alla de närvarande — samtliga presidenter med undantag av en — voro
ense om att hans tjänstemeriter, omfattande bland annat mera än 5 års
borgmästarförordnande i hemstaden, vore goda samt att han vore en skicklig
domare. De betänkligheter, som likväl yppades, låge helt på det principiella
planet och hade sin grund i det gamla motsatsförhållandet med avseende
å statligt och kommunalt anställda domare.

Beträffande denna fråga enade sig vid sammanträdet presidenterna Holger
Elliot, Lindhagen, Knut Elliot och Romberg om följande yttrande till
vilket de frånvarande, högsta domstolens ordförande och presidenten Wieslander,
i huvudsak anslöto sig:

Den dualism inom det svenska domstolsväsendet som består i de två domarkårerna
— den statliga och den kommunala — med deras olika förutsättningar
i fråga om tillsättning, avlöning och verksamhetsfält framträdde
i äldre tid med dess mindre komplicerade förhållanden icke såsom en olägenhet
av samma styrka som samma förhållande gör i våra dagar, och dock
var dualismen i formellt hänseende kanske mera framträdande då än nu. Ett
och annat försök har ju nämligen gjorts för att utjämna motsättningarna.
Beträffande utbildningen har man i visst hänseende fått en gemensam utgångspunkt
genom kravet på ådagalagd fiskalskompetens, även om principen
icke är genomförd över hela linjen — varvid särskilt tänkes på borgmästartjänsterna.
Vidare har det i valproceduren uttryckta kommunala inflytandet
i visst hänseende modifierats. Några ansatser ha också gjorts att

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

övervinna de svårigheter för ett överflyttande från den ena staden till den
andra eller den ena kåren till den andra kåren, som särskilt de olikartade
pensionsförhållandena medföra. Men allt detta är dock endast försök, och
på denna väg kan man icke komma fram till någon verklig lösning av de
grundläggande principiella och praktiska problem, som kännetecknas av
domarvalet i städerna och av de heterogena avlöningsprinciperna. Och den
uppfattningen torde numera hålla på att stadga sig att det var ytterst
olyckligt att man icke i samband med rättegångsreformens genomförande
tog ett verkligt krafttag i ändamål att söka förstatliga hela rättegångsväsendet.
Icke minst bland de kommunala myndigheterna själva torde insikten
vara allmän om att detta var ett misstag, men en gång måste en lösning i
den riktningen tvinga sig fram.

I detta ärende rör det sig om en detaljfråga av det stora problemet, nämligen
om en stadsdomares möjlighet att bli överflyttad till statlig tjänst. Att
detta tidigare skett i ett eller annat fall är otvivelaktigt men fallen äro
mycket fåtaliga och så långt nu kan överblickas ha omständigheterna för
varje gång varit så särpräglade, att fallen icke kunna betraktas såsom prejudicerande.

Ett bifall till rådmannens ansökning öppnar däremot utsikter med stora
konsekvenser. Här ligga icke några särpräglade omständigheter bakom.
Fallet är ytterst allmängiltigt och samma sorts skäl kunna åberopas av nästan
varje stadsdomare. Att en rådman vill komma över i statlig tjänst kan
ofta från hans synpunkt te sig naturligt. Vanligen känner han sig stängd
i befordran. I det sammanhanget göres gällande, att de högst avlönade stadsdomarbefattningarna
nämligen borgmästar tjänster na i stor utsträckning besättas
med personer ur den statliga karriären. Rättvisan skulle därför tala
för att stadsdomarna bereddes kompensation genom att få tävla vid tillsättningen
av statliga tjänster. Men även andra skäl kunna tänkas bli åberopade.
Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande hör man då och då uttryck
för ett visat missnöje från stadsdomarnas sida över de ändrade arbetsförhållandena,
bland annat över att rådmännen icke sällan få ett mindre kvalificerat
och mindre självständigt arbete än tidigare. Det föreligger alltså
anledning att räkna med talrika ansökningar från stadsdomarhåll om erhållande
av häradshövdingämbeten, därest fältet nu lämnas öppet.

Stadsdomarnas ovan återgivna resonemang är ingalunda invändningsfritt.
Med utgångspunkt från den nya regeln om fiskalskompetens såsom förutsättning
för erhållande av assessors- eller rådsmanstjänst, ha vissa omständigheter
— särskilt de bättre löner städerna betala och friheten vid rådhusrätterna
från de i hovrätterna på fiskals- och assessorsstadiet vanliga förflyttningarna
till olika underdomstolar — medfört eu stark strömning från hovrätterna
till ordinarie tjänst vid rådhusrätterna på det yngre stadiet, en
strömning som för vissa hovrätter medfört betydande olägenheter. Med tiden
börjar dock kanske vederbörande känna förhållandena inom den egna
rådlnisrättsmiljön en smula trånga och han börjar också förstå alt möjligheterna
alt komma längre pa stadsdomarbanan icke äro de hästa. Under
intrycket härav framstår den statliga domarbanan i förklarat ljus med sin
tjänstgöring omväxlande i häradsrätt, hovrätt och nedre justitierevisionen
och med den egna domsagan såsom slutpunkt. Men den omständigheten att
vederbörande numera ångrar det eu gång träffade valet medför väl icke i och
för sig någon moralisk rätt alt få välja om.

Inte heller om man tänker på stadsdomarnas befordringsutsikter ligger saken
så enkelt till som det gjorts gällande. Om en stadsdomares möjligheter att
komma fram till de allra häst avlönade befattningarna på stadsdomarbanan
äro begränsade genom att personer från den statliga domarkarriären före -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

dras, så torde orsaken därtill djupast sett bero på de former, i vilka det
kommunalpolitiska inflytandet över tillsättningen tar sig uttryck. Men däremot
icke i ingripande från statsmakten eller i medveten strävan från den
statliga domarkarriären.

Den tiden ligger icke så långt tillbaka, då städernas myndigheter handskades
synnerligen fritt med rekryteringen av städernas rättsväsende. Resultatet
kunde ha blivit mycket sämre än det blivit, men det kan inte förnekas
att valet av rådhusrättsledamöter på sina håll lämnade åtskilligt övrigt att
önska. När sedermera strävandet till en rättsskipningens förnyelse trängde
fram också till städernas myndigheter, blev det tydligt att man vid borgmästarval
måste i högre grad än tidigare beakta kvalitetssynpunkten. I den
mån någon lämplig borgmästarkandidat ej ansågs finnas inom stadens egen
rådhusrätt — och på bedömandet av lämpligheten kunde naturligtvis ibland
ovidkommande synpunkter inverka — måste man uppsöka och i fortsättningen
understödja en kandidat utifrån; att lita enbart på det resultat, ansökningsförfarandet
gav, var att lämna för mycket åt slumpen. Vid letandet
efter en kandidat var det ganska naturligt att man ofta vände sig till
den statliga domarkåren. Den erbjöd mera lättillgängligt jämförelsematerial
och svårigheterna voro mindre att enas om en kandidat som togs därifrån
än om en, som togs från en annan stad. Ofta bär man väl också trott
att en person ur den statliga karriären skulle komma att stå friare i förhållande
till lokala kotteriintressen. Med liden har utvecklingen fortsatt efter
ungefär samma linjer. Benägenheten att söka kandidater ur den statliga
karriären har väl närmast ökats även om man kan peka på åtskilliga fall
under senare tid, då rådmän befordrats till borgmästare. Men det bör fortfarande
betonas, att tendensen icke beror på någon logisk nödvändighet
eller på någon samlad strävan utifrån utan närmast är ett resultat av de
interna diskussionerna hos de kommunala myndigheterna.

I och för sig kan den angivna utvecklingsgången betraktas såsom önskvärd,
i det att den nära ansluter sig till vad som antagligen bleve följden,
om rättsväsendet helt förstatligas. I praktiken har den också slagit bättre
ut än man kunnat befara.

Huruvida kompensationstanken har ett berättigande eller icke beror ju
ytterst på vikten av de intressen, som stå på andra sidan. Dessa utgöras här
av den statliga domarkårens intresse, som sedan århundraden varit knutet
till den befordringsgång, där den egna domsagan utgjort slutstenen. Under
senare tid har som bekant den tidpunkt, då ordinarie befattning kan
uppnås inom den statliga domarkarriären, blivit allt längre förskjuten upp
i levnadsåren, och extraordinarie-frågan inom den statliga karriären börjar
ta hotande dimensioner. Under sådana förhållanden är naturligtvis en utökning
av de grupper, som stadigvarande kunna beräknas komma i fråga
vid häradshövdingutnämningar, ägnad att väcka betänkligheter.

Mot detta invändes från stadsdomarhåll — och härmed kommer man in
på frågans verkliga kärnpunkt — att om en stadsdomare utnämnes till häradshövding,
blir ju hans gamla befattning ledig och kan sökas av de från
häradshövdingbefattningen utestängda eller av andra domare från den statliga
karriären. Förhållandet mellan de båda kårerna skulle således icke
förryckas. Resonemanget kan låta bestickande men man har förbisett att
fallen icke äro jämförbara.

Ehuru av mindre betydelse förtjänar det först att framhållas, att det
ingalunda är ovanligt att bland statliga domare finna personer, som ställa
sig avvisande mot tanken på en rådhusrättskarriär över huvud för egen
räkning. Skälen härtill kunna vara många, men här skola nämnas ett par
exempel, nämligen dels ovilja mot att låta sig ställas under val och dels de

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

lotterimässiga utsikterna vilka slags medarbetare man under en överskådlig
tid bär att räkna med i den trånga kretsen för en rådhusrätt.

Det viktigaste är emellertid att icke någon, som avser att söka sig till
rådhusrätt, liar någon garanti för att han kommer dit. I den statliga karriären
kan var och en, som efter objektiv gallring i flera omgångar blivit godkänd,
räkna med att han någorlunda i tur och ordning kommer fram till
en sluttjänst. En rådmanstjänst — vilket det här närmast är fråga om —
kan man icke erhålla utan att man blir upptagen på stadsfullmäktiges förslag,
och vidare beror utgången på resultatet av omröstningen. Kungl. Maj:t
kan visserligen utnämna en person, som kommit med på förslaget utan att
få de flesta rösterna, men det är självklart att särskilda omständigheter
måste föreligga för att Kungl. Maj :t förfar på det sättet. Att det föreligger
en grundväsentlig skillnad mellan sätten för tillsättning av domare på det
statliga och på det kommunala området ligger i öppen dag. Och det innebär
icke något klander mot de kommunala myndigheterna utan endast ett
konstaterande av huru osäkert det mänskliga omdömet fungerar när det
lämnas åt sig självt, om man säger, att ovidkommande synpunkter eller
otillräckliga eller missvisande upplysningar ha alldeles för stort spelrum
vid upprättande av kommunala förslag på domartjänster. Om det skulle
bli vanligt att rådman finge söka domsaga, skulle således de utslagna domarna
från den statliga karriären, som med hänsyn till deras allt mera
beskurna gamla befordringsområde såge sig nödsakade att söka gå över
på stadsdomartjänster, kunna få kämpa en ganska hård och oviss kamp.
Särskilt gäller det om dem, som på en eller annan personlig grund ha svårt
att på kort sikt göra sig gällande inför utomstående.

Den sökande rådmannen har åberopat vissa uttalanden i ett statligt betänkande
och i cn tidskriftsuppsats angående angelägenheten att åstadkomma
en utjämning i befordringsnormerna mellan domare i statlig och kommunal
tjänst i ändamål att skapa en enhetlig domarkår och häva stadsdomarnas
isolering. Med stöd av dessa uttalanden kan det tänkas göras gällande,
att förevarande yttrande intar en annan och mot stadsdomarna mera
avvog ståndpunkt. Det är då angeläget betona att om slutmålet råder ingen
meningsskiljaktighet. Även de, som avgivit detta yttrande, omfatta med
den största uppriktighet tanken på en enhetlig domarkår och enhetliga
befordrings- och avlöningsprinciper. Men en viss skillnad föreligger otvivelaktigt
mellan förevarande yttrande och de av rådmannen åberopade uttalandena.
I själva verket är skillnaden dock mera skenbar än verklig. Vid en noggrann
genomläsning av de åsyftade uttalandena märker man nämligen att vad
där talas om skapandet av enhetlighet är omgärdat med reservationer, vilka
uppehålla sig Nåd de svårigheter, som möta mot vinnande av det önskvärda
målet. Dessa svårigheter äro alldeles desamma, som framhållits här, främst
domarvalet. Den egentliga skillnaden är egentligen att det i de åberopade
uttalandena lämnats öppet huru svårigheterna skola övervinnas, medan i
det föreliggande yttrandet mera direkt sagts ut, att man icke kan nå det önskvärda
målet på annan väg än genom ett förstatligande av rättsväsendet i
den mån det nu ligger under kommunal regi.

Med den nu lämnade framställningen har det icke varit meningen att säga
att eu stadsdomare aldrig skall kunna komma i fråga att bliva överflyttad
till statlig tjänst. Men meningen är att ett sådant överflyttande skall bero
på särskilda omständigheter, varvid bör beaktas att överflyttningen måste
vara betingad av förhållanden, som göra att avgörandet icke kan verka prejudicerande.
I det nu aktuella fallet föreligga icke sådana omständigheter,
som kunna motivera ett undantag, och rådmannen lärer följaktligen icke böra
upptagas på förslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Det bör slutligen betonas, att ett bifall till rådmannens framställning i
förevarande fall, som skulle kunna komma att efterföljas av liknande, knappast
kan ske utan att det tages under övervägande, huru man skall gradera
tjänstemeriter, som en stadsdomare vill åberopa i konkurrens med en domare
i statlig tjänst.

I anslutning till vad i det föregående anförts rörande önskvärdheten att
förstatliga städernas rättegångsväsen få vi slutligen hemställa, att åtgärder
utan dröjsmål vidtagas i syfte att söka genomföra ett sådant förstatligande.
De skäl som tala härför äro väl kända och behöva icke här utvecklas. Sannolikt
är vägen fram till målet lång, och svårigheterna att nå ett resultat äro
förvisso stora. Desto angelägnare synes oss vara att man ofördröjligen griper
sig an med uppgiften.

De, som avgivit detta yttrande, uppförde på förslaget med uteslutande av
rådmannen tre hovrätts jurister med hovrättsrådet på främsta rummet. Av
annan mening var presidenten Laurin, som för sin del satte rådmannen
före hovrättsrådet. Han yttrade därvid:

En verklig lösning av de med dualismen inom domarkåren förenade problemen
torde icke kunna nås utan att domstolarna i städerna förstatligas.
En sådan reform är emellertid, ehuru även ur andra synpunkter önskvärd,
sannolikt mycket avlägsen. Under tiden bör man målmedvetet sträva efter
att överbygga de nuvarande svårigheterna.

Tidigare var det mycket ovanligt att någon övergick från den ena domarbanan
till den andra. Domaraspiranterna inträdde från början på endera
banan och stannade sedan där. På båda sidor betraktades det som obehöriga
intrång i förvärvade rättigheter om undantag från denna regel skulle
ifrågasättas eller förekomma. Olägenheterna i rekryterings- och befordringsavseende
voro uppenbara. Inte minst därför att det också blev en isolering
rådhusrätterna inbördes, framträdde dessa olägenheter särskilt på det sättet,
att många drogo sig för att söka till rådhusrätt, då de därigenom voro
uteslutna från andra befordringsmöjligheter än — kanske mycket ovissa —
sådana inom den egna rådhusrätten. Ehuru de som regel bättre avlöningsoch
tjänstgöringsförhållandena i rådhusrätterna nog avsevärt uppvägde
denna isoleringsrisk, blev rekryteringen till rådhusrätterna lidande därav.
Det torde å andra sidan också kunna antagas att rådhusrätterna fostrade
många domare, vilkas utestängande från konkurrens på den statliga domarbanan
icke var till någon fördel för det hela.

På sistone har isoleringen av de olika banorna såtillvida minskats, att
statliga domare ofta inträda på olika stadier av rådhusrättskarriären — såsom
assessorer, såsom rådmän, såsom borgmästare. Däremot brytes alltjämt
icke stadsdomarnas företrädesrätt då det gäller befordran från assessor
till rådman i de större städerna. Och i den andra riktningen är det alltjämt
så att spärren praktiskt taget aldrig brytes; med samma vaksamhet
som förut uteslutas de, som en gång inträtt i rådhusrätt, från befordran på
den statliga domarbanan. I viss mån betinga dessa spärrar varandra —
man vill inte gärna uppge den ena så länge den andra finns — och så länge
de kvarstå, så länge kvarstå också de gamla olägenheterna. Visserligen ha
också dessa på sistone ytterligare mildrats genom alt skillnaden i löner på
många håll gjort rådhusrättstjänsterna i ekonomiskt avseende lockande,
men det är icke tvivel om att många dugande hovrättsjurister alltjämt draga
sig för att gå till rådhusrätt därför att de riskera att bli fastlåsta och att
således deras möjligheter för framtiden minskas. Svårigheterna att vinna
befordran utanför rådhusrätten trots benägenhet att besätta borgmästartjänsterna
med statliga domare leder lätt till en känsla av att arbetet i råd -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

husrätt underskattas. Och alltjämt framstår det som en brist ur allmän synpunkt
att de i många avseenden skilda erfarenheterna på de olika banorna
i så begränsad omfattning kunna tillgodogöras på den andre. Oavsett de enskilda
befordringsintressena måste spärrarna mellan banorna vara ur det
allmännas synpunkt mycket olyckliga.

Man måste därför enligt min mening gå vidare i strävandena att undanröja
dessa spärrar. Om det sker å båda sidor måste invändningarna minska
i styrka. Det skall gärna erkännas att en svårighet ligger i de olika tillsättningsprocedurerna,
in. a. o. i den frigjordhet från formella tjänstemeriter
som präglar den kommunala ordningen. Man kan visserligen enligt min
mening icke göra gällande att denna ordning — annat än möjligen i något
undantagsfall — lett till ovärdigas befordran; snarare synes ofta möjligheten
att oberoende av tjänstår välja en bra kandidat ha framstått som välgörande.
Men berörda förhållanden göra, att en garanterad matematisk ömsesidighet
aldrig kan uppnås, även om objektivt riktiga värderingsgrunder
för meriter kunde uppställas. Statsmakterna ha emellertid fått ökade möjligheter
att motverka isoleringstendenserna hos rådhusrätterna själva och
ha också begagnat — och böra begagna — dessa möjligheter. Det faktiska
resultatet av tillsättningsproceduren i städerna borde redan nu ge statsmakterna
gott fog för att, utan kränkning av andras intressen, lätta på
spärrarna även då det gäller övergång till den statliga domarbanan. För
varje steg som tages på den ena sidan blir det lättare att ta ett nytt på den
andra. Och många steg ha i själva verket redan tagits på den ena — nästan
inga på den andra.

Med det sagda vill jag icke göra gällande att tiden ännu är mogen för att
alla stadsdomare skulle erhålla statliga domarbefattningar efter sina tjänstemeriter
och att dess meriter därvid alltid skulle likställas med statliga
meriter. I sistnämnda avseende måste konstateras att det alltjämt finns
kvar såväl rådmans- som borgmästartjänster i mindre rådhusrätter, för
vilka en sådan meritvärdering icke är rimlig. Var gränsen här skall dragas
kan givetvis vara föremål för olika meningar, men det är enligt min mening
uppenbart att i varje fall för en mängd rådhusrättstjänster det formella
meritvärdet bör i och för sig likställas med andra domarmeriter. Därför
är icke givet att ens i de fall, då man enligt dessa grunder kommer till
längre tjänstemeriter för en stadsdomare än för en statlig domare, den förre
alltid bör slå ut den senare i konkurrens om en statlig domarbefattning. Särskild
hänsyn måste här tagas till vederbörandes personliga lämplighet för
den sökta tjänsten, ehuru detta tyvärr eljest icke kan ske i den omfattning
som vore önskvärd, och vidare påkallas måhända tills vidare en viss återhållsamhet
av ovan berörda strävanden efter ömsesidighet vid befordran
mellan de båda domarbanorna. På grund härav kan det sålunda göras gällande,
att man bör fordra speciellt goda skäl för övergång till den statliga
domarbanan, då det gäller ledamot av en sådan rådhusrätt, vid vilken från
början och alltigenom rekryteringen ännu sker utan möjlighet för utomstående
att konkurrera, således särskilt rådhusrätterna i Stockholm och
Göteborg. Denna senare reservation är dock tvivelaktig, då det knappast är
rationellt att låta en viss persons möjligheter till befordran uteslutas av
sådana omständigheter. Skall man över huvud anlägga koinpensationssynpunkter,
bör man väl se det mera i stort. I varje fall borde det emellertid
redan nu finnas goda förutsättningar att bryta med de gamla föreställningssätten,
då fråga är om ledamöter i de medelstora rådhusrätter, vid
vilka assessorstjänsterna nu rekryteras med assessorer eller äldre fiskaler
i hovrätt — även om assessorerna ännu regelmässigt utan konkurrens utifrån
befordras till rådmän — liksom i fråga om mänga på samma sätt ro -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

kryterade rådmanstjänster i städer utan assessorer. Det är givetvis önskvärt
att sådana jurister skaffa sig tjänstgöring som revisionssekreterare och,
om de icke redan haft det, adjunktion i hovrätt, men ofta kunna deras egna
önskemål därom icke tillgodoses.

Farhågorna för att alltför många rådhusrättsjurister skulle söka häradshövdingetjänster,
om spärrarna lossas, äro enligt min uppfattning överdrivna.
I varje fall för närvarande, och troligen under en lång tid framåt
torde ekonomiska och personliga faktorer föranleda att dessa fall i praktiken
skulle bli mycket få. Även tillmötesgående av några få fall skulle
emellertid ha stor betydelse för motverkande av stadsdomarnas nuvarande
känsla av diskriminering och isolering.

Även med det betraktelsesätt, jag här sökt utveckla, kan det nog vara
föremål för viss tvekan, huruvida rådmannen i detta fall bör sättas i första
eller andra rummet. Skillnaden i meriter mellan honom och hovrättsrådet,
vare sig man räknar från dagen för hovrättstjänstgöringens början eller
sammanlägger meriterna från första fiskalsförordnandet, är nämligen endast
omkring ett år. Jag vill emellertid sätta rådmannen främst. Hans tjänstgöring
som rådman i nära 6 år och t. f. borgmästare i över 5 år i en stor
stad med förhållandevis ovanligt få rådhusrättsjurister måste uppenbarligen
formellt och sakligt vara icke mindre värda än vanliga statliga domarmeriter.
I själva verket torde en sådan tjänstgöring göra honom alldeles speciellt
skickad för ett häradshövdingämbete. Det har också vitsordats att
han är en mycket dugande kraft. Det synes mig knappast rimligt att en
man med sådana meriter och förutsättningar skulle, endast därför att han
för tio år sedan valt att arbeta i en rådhusrätt i stället för att fortsätta i hovrätt
eller på landet, vara avstängd från att i konkurrens med avsevärt yngre
kamrater få ett häradshövdingämbete, som han eftersträvar och i och för sig
väl är värd. Och har verkligen staten anledning att avskära sig från möjligheten
att till denna svårbesatta och avlägsna domsaga förvärva en särskilt
dugande kraft, endast därför att vederbörande belastas av tjänstgöring
i rådhusrätt och att domarbanorna skola hållas i sär? Ytterligare kan tillläggas,
om nu ett sådant skäl må åberopas, att det väl är mycket troligt att
den tjänst rådmannen nu innehar kommer att besättas med en hovrättsassessor
om han befordras.

I anledning av presidenternas yttrande ingav Föreningen Sveriges stadsdomare
en den 6 december 1949 dagtecknad skrivelse till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet. Däri anfördes:

I presidenternas utlåtande har till diskussion upptagits frågan rörande
de verkningar, som befordran av stadsdomare till statlig domartjänst skulle
medföra för den statliga domarkarriären samt frågan om stadsdomarnas
moraliska rätt att söka och erhålla statlig domarbefattning. Däremot synes
vid diskussionen frågans rättsliga innebörd hava helt lämnats åsido. Enligt
styrelsens mening är dock den uppkomna frågan först och främst ett
rättsligt spörsmål av synnerligen viktig art och av vitalt allmänt intresse.

Jämlikt 28 § regeringsformen skall vid alla befordringar avseende fästas
endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Styrelsen hävdar gentemot
presidenternas majoritet att denna grundlagsregel skall gälla även i de
fall, då stadsdomare söka statlig domartjänst. Det kan erinras, att enligt
lagen om val av borgmästare och lagfaren rådman motsvarande regel gäller
för hovrätt vid upprättande av förslag till borgmästar- och rådmanstjänst.
Såvitt styrelsen har sig bekant, torde hovrätterna vid upprättande av förslag
till dylika tjänster hittills hava tagit hänsyn allenast till förtjänst och

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

skicklighet och icke till huruvida sökandena varit stadsdomare eller statliga
domare. Att under sådana förhållanden nu göra gällande, att stadsdomare
i princip icke få ifrågakomma till statlig domartjänst är icke rimligt.
Styrelsen finner den grundlagsfästa principen om befordran efter förtjänst
och skicklighet vara så självklar och allmängiltig, att styrelsen ej
finner erforderligt att inför herr statsrådet närmare utveckla sina synpunkter
i denna del.

Då den förevarande frågan i presidenternas utlåtande behandlats uteslutande
med hänsyn till de praktiska konsekvenserna och till de skilda
domarkårernas intressesynpunkter, finner styrelsen nödvändigt att i korthet
även ingå härpå.

I utlåtandet har gjorts gällande att, om stadsdomarna erhölle tillfälle att
fritt konkurrera om häradshövdingämbeten, man finge räkna med talrika
ansökningar från stadsdomarhåll till dylika ämbeten och att en sådan fri
konkurrens skulle väcka betänkligheter med hänsyn till den statliga domarkårens
intressen. De farhågor, som i detta hänseende åberopats, torde såsom
president Laurin framhållit vara överdrivna. Härvid bör till en
början framhållas, att, såsom jämväl uttalats i utlåtandet, befordran till
häradshövding i regel sker först, då vederbörande uppnått en ganska hög
levnadsålder, och att stadsdomare, som under sådana förhållanden skall
kunna med framgång konkurrera, nått sådan position och ekonomisk ställning,
att häradshövdingämbete endast i undantagsfall framstår såsom lockande.
Med hänsyn härtill torde någon konkurrens av betydelse från stadsdomarhåll
över huvud taget icke kunna förväntas. Konkurrensen torde inskränka
sig till de fall, då en stadsdomare av ett eller annat personligt skäl
önskar utbyta sin kommunala domartjänst mot häradshövdingbefattning.
I detta sammanhang torde även böra framhållas, att det ur samhällsnyttans
synpunkt måste vara av stor vikt, att den domarerfarenhet, som förvärvats
under verksamhet såsom stadsdomare, kan tillgodogöras hela domstolsväsendet.
Ett upprätthållande av principen om likställighet mellan domarkårerna
torde även underlätta rekryteringen av stadsdomarbefattningarna
och bidraga till att bryta stadsdomstolarnas isolering.

Skall frågan bedömas ur ren intressesynpunkt, kräver enkel rättvisa,
att karriären inom stadsdomstolarna förbehålles stadsdomarna och att sålunda
statliga domare oberoende av skicklighet och förtjänst icke annat än
under särskilda omständigheter, som ej verka prejudicerande, uppsättas på
förslag till stadsdomartjänst. I själva verket torde den av styrelsen hävdade
fria konkurrensen, om man ser saken ur krassa intressesynpunkter, medföra
större nackdelar för stadsdomarkåren än för befattningshavarna inom den
statliga domarkarriären. Det behöver blott beträffande nu i tjänst varande
borgmästare erinras, att, såvitt framgår av en hastig överblick, från den statliga
domarkarriären komma, av de 37 borgmästare, som utnämnts under
åren 1929—1949, 19 eller omkring 51 %, av de 24, som utnämnts under åren
1939—1949, 14 eller omkring 58 %, och av de 10, som utnämnts under åren
1945—1949, 7 eller sålunda 70 %. Därtill kommer, alt det regelmässigt är
borgmästartjänsterna i de större och medelstora städerna, som innehavas av
personer från den statliga domarkarriären. Endast eu av de nuvarande häradshövdingarna
i riket är förutvarande stadsdomare, och detta utgör ett
undantagsfall, som hade sina alldeles särskilda skäl.

Kungl. Maj:t utnämnde den 9 december 1949 hovrättsrådet till det sökta
häradshövdingämbetet.

1 anledning av vad som förevarit i ifrågavarande befordringsärendc framställde
herr Rylander vid innevarande riksdag den 17 januari 1950 i andra

*2 Bihang till riksdagens protokoll li),r>0. 0 sand. 1 avd. Sr 22.

18 Första lagutskottets utlåtande nr 22.

kammaren en interpellation, vari han till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riktade följade två frågor: 1) Vilken uppfattning har herr
statsrådet i frågan om kommunalt anställda domare böra komma i fråga vid
besättande av statlig domartjänst? 2) Anser herr statsrådet — om på sätt
majoriteten av hovrättspresidenterna uttalat stadsdomare endast undantagsvis
skulle anses böra komma i fråga vid besättande av statlig domarbefattning
— att vid hovrätts upprättande av förslag enligt 3 § lagen om val av
borgmästare och rådman motsvarande grundsatser skola tillämpas, så att
statligt anställda domare icke böra ifrågakomma till sådan befattning, om
icke särskilda skäl föreligga, som kunna motivera ett undantag och göra,
att förslaget icke kan verka prejudicerande?

Interpellationen har ännu icke besvarats.

Den av interpellanten i andra frågan upptagna principen har sedermera
aktualiserats i det andra befordringsärendet, vilket beröres i motionen och
även i ett av de till utskottet inkomna yttrandena.

Sedan Stockholms magistrat den 2 januari 1950 ledigförklarat två vikariaislöneförordnanden
såsom rådman i Stockholm anmälde sig inom föreskriven
tid såsom sökande till förordnandena en revisionssekreterare samt
tre assessorer vid Stockholms rådhusrätt. Magistraten avgav till Svea hovrätt
yttrande i ärendet, varvid bl. a. uttalades följande.

Det förhållandet att en av sökandena till ifrågavarande stadsdomarförordnanden
tillhör den statliga domarkåren synes magistraten böra föranleda
till vissa principiella överväganden med beaktande av innehållet i yttranden,
som den 15 november 1949 avgivits av rikets hovrättspresidenter i anledning
av att en stadsdomare sökt häradshövdingämbete. Magistraten vill
i detta sammanhang jämväl hänvisa till innehållet i den av styrelsen för
Föreningen Sveriges stadsdomare avgivna skrivelsen, som ovan återgivits
(s. 16—-17).

Magistraten biträder helt den uppfattning, som på olika håll kommit till
uttryck i uttalanden av innehållet att vid befordringar inom det svenska domstolsväsendet
avseende endast borde fästas vid de sökandes förtjänst och
skicklighet samt att den rådande dualismen med två domarkårer — en statlig
och en kommunal — är ytterst otillfredsställande och snarast borde undanröjas
genom ett förstatligande av hela rättegångsväsendet.

Emellertid har hovrättspresidenternas majoritet, utgående från det beklagliga
förhållandet att nämnda dualism alltjämt är rådande, låtit sitt yttrande
utmynna i det principuttalandet att stadsdomares överflyttande till
statlig tjänst icke bör förekomma annat än i undantagsfall, då särskilda
omständigheter motivera sådan överflyttning och då densamma är betingad
av förhållanden, som göra att avgörandet icke kan verka prejudicerande.
Sedan Kung]. Maj :t vid sitt beslut i utnämningsärendet rörande omförmälda
häradshövdingämbete till innehavare av detta ämbete utnämnt den av
presidenternas majoritet förordade sökanden, måste det antagas att statsmakterna
godtagit majoritetens principuttalanden såsom vägledande i befordringsfrågor
inom domstolsväsendet. Den sålunda fastslagna principen
måste givetvis äga giltighet även i fråga om överflyttning av statlig domare
till stadsdomartjänst. En motsatt uppfattning i sistberörda hänseende skulle
uppenbarligen i sin tillämpning kunna leda till synnerligen otillfredsställande
resultat och till uppenbara orättvisor i befordringsärenden rörande domartjänster.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

I det nu förevarande ärendet kan enligt magistratens mening avgörande
icke träffas med bortseende från det faktiska läge, i vilket befordringsfrågor
av ifrågavarande slag enligt vad nu angivits befinna sig. Den princip,
som för närvarande synes gälla i fråga om överflyttning av stadsdomare till
statlig domartjänst, bör sålunda i förevarande fall äga motsvarande tilllämpning.

Det torde icke heller föreligga några särskilda omständigheter av beskaffenhet
att föranleda att föreliggande fall betraktas såsom ett undantagsfall,
i vilket ett avsteg från principen tillfälligtvis borde ske detta så mycket
mindre som det här endast är fråga om förordnanden för begränsad tid.
Då det gäller dylika förordnanden synes det i förhandenvarande läge kunna
med än starkare skäl hävdas, att överflyttning från den ena domarkåren
till den andra bör undvikas, om icke särskilda förhållanden framtvinga sådan
överflyttning. Det torde för övrigt vara obestridligt, att en överflyttning
i ett fall av det slag, varom nu är fråga, lätt kan få prejudicerande
verkan med avseende å icke endast tillfälliga förordnanden utan även utnämningar
till ordinarie tjänster.

Magistraten anser sig slutligen icke böra underlåta att framhålla, att vissa
farhågor uttalats om avsevärt minskat intresse bland de yngre befattningshavarna
för fortsatt tjänstgöring inom rådhusrätten ävensom om minskade
möjligheter till nyrekrytering av rådhusrättens domarpersonal, därest föreliggande
ärende kommer att avgöras i en beträffande befordringsgången för
verkets egna befattningshavare ogynnsam riktning.

Vid bedömande av värdet av sökandenas tjänstemeriter fann magistraten
revisionssekreteraren vara sina medsökande överlägsen. Med hänsyn till
vad i det föregående anförts ansåg sig magistraten likväl böra förorda de
båda assessorer, vilka voro i turordning inom rådhusrätten placerade främst
bland de sökande, till erhållande av ifrågavarande förordnanden.

I en av tre ledamöter av magistraten biträdd reservation yttrades bl. a.
följande:

Om än särskilda synpunkter kunna anläggas å avgörandet av förevarande
ärende, kan man dock knappast undgå att därvid fatta ståndpunkt i en del
mera allmängiltiga principspörsmål som av hovrättspresidenterna ställts
under debatt. Det viktigaste av dessa spörsmål synes vara frågan, huruvida
den ena eller den andra domarkårens intresse av eu god och för den enskilde
befattningshavaren överskådlig befordringsgång inom domarkarriären
är ett faktum till vilket hänsyn bör tagas, då det gäller att avgöra vilken
av två sökande — den ene statsanställd och den andre i kommunal tjänst
— som skall givas företräde. Jag har mig väl bekant att det, på grund av
innehållet i det yttrande som avgivits av presidentkollegiets majoritet, bland
Stockholms rådhusrätts domarpersonal kommit att råda en utbredd uppfattning,
att konsekvensen fordrar att stadsdomarna slå vakt om sina intressen
på samma sält som för de statsanställda domarnas del kommit att
ske i sistnämnda yttrande. Emellertid kan jag — som i likhet med presidentkollcgiet
beklagar det svenska domstolsväsendets kategoriklyvning —
icke finna det riktigt alt dylika intressen skola tillmätas en sådan betydelse.
Enligt min mening skola sökandenas förtjänst och skicklighet vara de enda
omständigheter som påverka avgörandet i en fråga om en domare av den
ena kategorien skall erhålla företräde framför eu av den andra kategorien.

Del har av president kollegiets majoritet antytts alt svårigheter skulle
råda, då det gällde att gradera tjänstemeriter som eu stadsdomare ville åberopa
i konkurrens med eu domare i statlig tjänst. Enligt min mening före -

Första larjutskottets utlåtande nr 22.

ligga emellertid icke sådana svårigheter vid jämförelse mellan en statsanställd
domare och en domare vid Stockholms rådhusrätt. Vid denna rådhusrätt
med dess väl utbildade karriärsystem tillämpas nämligen, liksom i
den statliga domarkarriären, en sträng och objektiv gallring. Härtill kommer
att målsfrekvensen samt målens omfattning och svårighetsgrad vid
denna landets största underdomstol äro sådana att tjänstgöringen vid domstolen
med nödvändighet måste skänka sina utövare rika, mångsidiga och
tungt vägande erfarenheter. Den beklagliga omständigheten att befordringsgången
inom rådhusrätten är starkt fördröjd bör, enligt min mening, icke
i och för sig få verka till nackdel för en domare vid rådhusrätten, då hans
meriter jämföras med en konkurrerande statsdomares meriter. Jag är av
den uppfattningen att, då det gäller en sådan jämförelse, domartjänstgöring
skall vägas mot domartjänstgöring och avgörande vikt fästas vid längden av
väl vitsordad sådan tjänstgöring. Därvid får icke allt för stor betydelse tillmätas
frågan huruvida tjänstgöringen för en domare vid rådhusrätten skett
i rådmansställning eller å assessorstjänst. Till viss del är nämligen frågan
om skillnaden mellan en rådman och en assessor i detta verk en ren lönefråga,
och man kan ej bortse ifrån att assessorerna vid Stockholms rådhusrätt
hava minst lika omfattande och kvalificerade domargöromål som rådmän
i de flesta av rikets övriga städer. Även om tjänstgöring i hovrätt och
nedre justitierevisionen ur meritvärdesynpunkt sett äga en betydande tyngd,
får man sålunda ej bortse från det stora värdet av tjänstgöringen vid Stockholms
rådhusrätt.

Vid en tillämpning av de angivna synpunkterna, då det gällde att bedöma
värdet av sökandenas meriter i det föreliggande fallet, funno reservanterna
efter noggrann prövning revisionssekreteraren vara sina konkurrenter överlägsen,
varför denne jämte en annan av de sökande förordades till förordnandena.

Svea hovrätt lämnade den 15 februari 1950 revisionssekreteraren det ena
rådmansförordnandet. Från detta beslut var en ledamot av hovrätten skiljaktig,
i det han ville föreslå två rådhusrättsassessorer till erhållande av förordnandena.

Sedan förordnandet för revisionssekreteraren genom besvär av en av de
sökande stadsdomarna dragits under Kungl. Maj :ts prövning, beslöt Kungl.
Maj :t den 31 mars 1950 lämna besvären utan bifall.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från nedre justitierevisionen, Svea hovrätt, hovräträtten
över Skåne och Blekinge samt Stockholms rådhusrätt, varjämte tillfälle
beretts Sveriges juristförbund, revisionssekreterarföreningen, Föreningen
Sveriges hovrättsdomare, Föreningens Sveriges häradshövdingar och Föreningen
Sveriges stadsdomare samt Svenska stadsförbundet att inkomma
med yttrande. Yttranden ha avgivits av samtliga nämnda myndigheter och
sammanslutningar utom av hovrättsdomarföreningen, som ansett sig under
angivna omständigheter böra avstå att begagna det lämnade tillfället att
yttra sig i ärendet.

De av domarutredningen framlagda förslagen, som motionären närmast
åsyftar, avse att åstadkomma en tillfällig cirkulation mellan

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

de statliga domstolarna och stadsdom stolarna. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser i likhet med motionären det vara av allmänt
intresse att en ökad cirkulation av befattningshavare mellan de statliga
domstolarna och stadsdomstolarna kommer till stånd. En tillfredsställande
lösning av hithörande frågor torde visserligen icke kunna erhållas förrän i
samband med ett förstatligande av hela domstolsväsendet. Emellertid funnes
redan nu möjligheter att i viss utsträckning bereda möjlighet för stadsdomare
till tjänstgöring av tillfällig art vid statliga domstolar, främst då
ledamotstjänstgöring i hovrätt. Hovrätten hade för sin del intet att erinra
mot att rådhusrättsjurister erhålla tillfälle till sådan tjänstgöring. Såsom
domarutredningen föreslagit borde det emellertid liksom hittills ankomma
på varje hovrätt att efter framställning pröva, när adjunktion kunde beredas
därtill villig rådhusrättsledamot. Hovrätten ville upplysa att under
senare år ett flertal rådhusrättsjurister tjänstgjort såsom adjungerade ledamöter
i hovrätten såväl utan som i samband med tjänstebyte.

För att de yngre hovrättsjuristernas adjunktionsmöjligheter icke skulle
alltför mycket försämras borde, såsom även domarutredningen föreslagit,
i regel ställas som villkor för stadsdomares tjänstgöring i hovrätt att ett
tjänstebyte koirnne till stånd, lämpligen mellan assessorer i hovrätt och
rådmän respektive assessorer i rådhusrätt. Därest hovrätten icke hade tillgång
till lämpliga fiskaler, vilka kunde ifrågakomma för adjunktionstjänstgöring
borde adjunktion kunna ske utan tjänstebyte. Adjunktionstjänstgöringen
borde på av domarutredningen anförda skäl utsträckas över en ej
alltför ringa tidrymd, förslagsvis 4—6 månader.

I tillstyrkande riktning har även Stockholms rådhusrätt uttalat sig. Rådhusrätten
framhåller, att motionen berörde ett område av stor vikt för landets
domarkår och särskilt för städernas domare. Men frågan rörde icke
enbart en enskild kårs angelägenheter utan hade betydelse även för rekryteringen
till de skilda domstolarna och därmed för rättsväsendet i dess helhet.
Rådhusrätten erinrar vidare om de två befordringsärenden, för vilka
utskottet i det föregående redogjort. Genom dessa hade frågan huruvida
grundlagens bestämmelse om förtjänst och skicklighet skulle vara ensam
avgörande även då det gällde tillsättande av domare ställts under diskussion
samt blivit principiellt belyst. Vad som förekommit i befordringsärendena
visade enligt rådhusrättens förmenande att åtgärder måste vidtagas
för alt söka avveckla den dualism som förelåge mellan den statliga domarkåren
och stadsdomarkåren. Varje initiativ i frågan hälsades av rådhusrätten
med glädje, och rådhusrätten delade helt den nu ifrågavarande
motionens syfte samt biträdde den hemställan, uti vilken motionen utmynnade.
Tyvärr vore dock de åtgärder som 1943 års domarutredning föreslagit
rörande stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet rätt
vagt angivna, och ytterligare utredning med konkreta förslag, bland annat
beträffande de ekonomiska frågorna, syntes erforderlig.

Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar sin anslutning till motionens
syfte samt biträder helt vad Stockholms rådhusrätt i sitt yttrande anfört.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Efter att ha erinrat om att enighet numera rådde om att rådhusrätterna
borde förstatligas samt om att det endast vore om tidpunkten för reformens
genomförande man ännu tvistade, har Svenska stadsförbundet, som
för sin del i en till Kungl. Maj :t den 29 juni 1946 ingiven framställning
klart sagt ifrån att förberedelserna för reformens genomförande snarast
borde igångsättas, uttalat att öppnandet av möjlighet för stadsdomare att
tjänstgöra vid det statliga domstolsväsendet kunde betraktas såsom ett led
i dessa förberedelser. Sedan stadsdomstolarna förstatligats, saknades nämligen
varje anledning att upprätthålla någon skillnad mellan deras och övriga
allmänna domstolars personalkadrer. Av dessa skäl men även för att såsom
motionären anfört bereda nu tjänstgörande stadsdomare större möjligheter
att vinna befordran hos annan rådhusrätt tillstyrkte förbundet bifall
till motionen i vad den avsåge åtgärder för att bereda ökade möjligheter
till cirkulation av befattningshavare mellan de statliga domstolarna
och stadsdomstolarna.

Sveriges juristförbund tillstyrker att åtgärder vidtagas i det av motionären
angivna syftet. Förbundet instämmer i de allmänna synpunkter, som
denne anfört rörande värdet av en ökad personalcirkulation mellan stadsdomstolarna
och de statliga domstolarna. Motionären hade huvudsakligen
tagit upp frågan om eu sådan cirkulation av mera tillfälligt slag i form av
tjänstebyten mellan befattningshavare tillhörande de olika domstolskarriärerna
eller annan liknande tillfällig tjänstgöring inom annan domstol än
den egna. Vad anginge frågan om tillfällig tjänstgöring av stadsdomare i
hovrätt och nedre justitierevisionen syntes det i motionen anvisade förslaget
att anordna tjänstebyten vara en framkomlig väg. Emellertid hade
varken i motionen eller i 1943 års domarutrednings betänkande, till vilket
motionären hänvisar, närmare utretts, huru dessa utbyten praktiskt skulle
ordnas. Förbundet har därefter i sitt yttrande lämnat några antydningar
om dessa praktiska problem.

Det torde få förutsättas att Kungl. Maj :t i cirkulär till hovrätterna ålägger
dessa att årligen undersöka, huruvida intresse förefinnes för ett utbyte
av befattningshavare mellan hovrätten och de inom hovrättens domkrets
belägna rådhusrätterna. För att sådana tjänstebyten skola kunna genomföras
måste givetvis ett ömsesidigt intresse för saken förefinnas hos domstolarna
och ett ytterligare villkor måste vara att de befattningshavare, som
skola uppehålla varandras tjänster, äro villiga härtill. Det bör sålunda icke
få förekomma, att befattningshavare inom den statliga domarbanan endast
i syfte att bereda rådhusrättsdomare tillfälle till adjunktion mot sitt bestridande
av hovrätten ålägges att uppehålla rådhusrättstjänst. Tjänstebytena
böra vidare så anordnas, att de icke medföra försenad befordran
för de bytande befattningshavarna. Denna synpunkt torde ha praktisk betydelse
huvudsakligen för den statliga domarbanan, där den innebär att
ett utbyte bör avse rådhusrättsjurist, å ena, samt hovrättsråd eller hovrättsassessor
men icke i tur till adjunktion stående fiskal, å andra sidan.
Om emellertid — såsom dock endast mera sällan kan antagas vara fallet —
hovrätt vid något tillfälle skulle sakna lämpliga adjunkter bland sina egna
befattningshavare, kan den uppenbarligen adjungera rådhusrättsdomare.
I dylika fall är ej fråga om utbyte av tjänstemän, och vad ovan sagts har
därför här ej samma giltighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Förbundet vill i detta sammanhang förorda, att man undersöker huruvida
det är möjligt att — utan att ovan angivna principer för tjänstebyten
åsidosättas — i sådana fall, då hovrättsting hålles i en stad med rådhusrätt,
för tillfällig förstärkning av hovrätten låta någon rådhusrättsledamot
från orten adjungeras och deltaga i handläggningen av sådana mål, vilka
icke i första instans avdömts av dennes egen domstol.

En mera skeptisk hållning till möjligheterna att genomföra de av motionären
äskade åtgärderna intages av Svea hovrätt. Efter att ha sammanfattningsvis
redogjort för domarutredningens förslag uttalar hovrätten att dessa
utredningens förslag och önskemål i viss utsträckning redan tillgodosetts
genom de bestämmelser som nu gälla. Sålunda hade i arbetsordningen
för rikets hovrätter tjänstgöring som avlönad befattningshavare vid sådan
rådhusrätt, i vilken finnas förutom borgmästaren minst två ledamöter, som
skola vara lagfarna, likställts med tingstjänstgöring såsom villkor för förordnande
till extra fiskal i hovrätt. Hovrätten erinrar vidare om de ovan
återgivna stadgandena i 4 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa
bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat samt i 65 § arbetsordningen för
rikets hovrätter. Något hinder för Kungl. Maj :t att utnämna stadsdomare
till Befattning vid det statliga domstolsväsendet mötte icke.

Hovrätten skildrar härefter de nuvarande förhållandena i här aktuella
hänseenden.

Vid rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter nyanställas huvudsakligen
jurister, som efter genomgången tingsutbildning och efter aspiranttjänstgöring
vid hovrätt av hovrätten funnits lämpliga för fortsatt tjänstgöring
å domarbanan och erhållit fiskalsförordnande. I viss utsträckning
ha statsdomare tjänstgjort såsom adjungerade ledamöter i hovrätt. Fiskaler
och e. o. assessorer i hovrätt ha erhållit vikariatsförordnanden i rådhusrätt,
och i enstaka fall har stadsdomare av Kungl. Maj :t utnämnts till ordinarie
domare i statstjänst.

Vid bedömandet av frågan i vad mån ytterligare åtgärder i motionens
syfte krävdes, borde enligt hovrätten beaktas, vad departementschefen i
direktiven för domarutredningen uttryckligen framhållit, att endast sådana
åtgärder skulle övervägas, som gagnade det allmännas intresse att erhålla
goda domare. Från denna synpunkt syntes tveksamt, om vad domarutredningen
anfört om betydelsen av att domare, som erhölle befattning vid
rådhusrätt, ägde möjlighet att tjänstgöra vid andra domstolar, även efter
numera inträffade, i flera avseenden ändrade förhållanden alltjämt ägde
samma giltighet. Härom har hovrätten anfört följande:

Det torde till eu början icke kunna råda något tvivel om att efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande värdet av ett dylikt tjänstgöringsbyte mellan
stats- och stadsdomstolarna, från utbildningssynpunkt sett, är mindre än
lön. Liksom tidigare torde alltjämt lantdoinartjänstgöring, d. v. s. tjänstgöring
som ensam lagfaren domare i häradsrätt, erbjuda den mest allsidiga
utbildningen. På en sådan domare, som ensam har att bära ett betydande
ansvar, ankommer att handlägga och avgöra mål och ärenden av de mest
skiftande slag, och under sill arbete kommer han i direkt personlig kontakt
med den rältssökande allmänheten på ell helt annat sätt än domare i kolle -

Första lagutskottets utlåtande nr 22

giala domstolar. Vidgad möjlighet för stadsdomare att fungera som ordförande
i häradsrätt ifrågasattes dock icke, utan den tjänstgöring vid andra
domstolar, som av domarutredningen åsyftas, är endast avsedd att äga rum
i hovrätt och i revisionen. Tjänstgöringen som ledamot i sådan rådhusrätt,
varom här är fråga, är emellertid i stort sett likartad med den som ankommer
på ledamot i hovrätt. Visserligen avgöras i hovrätt mål i viss utsträckning
på handlingarna, d. v. s. utan huvudförhandling, men det värde för
domarutbildningen, som det därav föranledda kravet på förmåga att föredraga,
uppsätta promemorior och förslag till rubriker och domar förut otvivelaktigt
medförde, har numera väsentligt minskats. Föredragningen ankommer
för övrigt icke på ledamöterna utan på fiskalerna, och uppsättandet av
rubriker till utslag är ej av annan art i hovrätt än i rådhusrätt. Detta medför
i sin tur att det numera icke är adjunktionen utan fiskalstjänstgöringen
som i detta hänseende kvalificerar för tjänstgöring som revisionssekreterare,
av vilken befattningshavare alltjämt kräves förmåga av föredragning.

Vad nu sagts om ledamotstjänstgöringens likartade beskaffenhet i hovrätt
och i rådhusrätt gör sig alldeles särskilt gällande beträffande de stora
rådhusrätterna, men även i fråga om de mindre medföra de angivna ändrade
förhållandena att värdet av dc-t föreslagna utbytet av ledamöter är mindre
än domarutredningen och motionären antagit.

Trots processförfarandets enhetliga utformning i rådshusrätt och hovrätt,
måste emellertid stadsdomares tjänstgöring i andra instansen bland annat
med hänsyn till målens i denna instans genomsnittligt svårare beskaffenhet
alltid vara ägnad att giva vidgad erfarenhet och bör därför möjliggöras i den
mån det kan ske utan avsevärda olägenheter. Det bör emellertid framhållas
att det från synpunkten av det allmänna intresse att erhålla goda domare
är av minst lika vikt att stadsdomare i större utsträckning än nu sker anlitas
för lagstiftnings- och liknande uppgifter.

Domarutredningen framhåller även vissa svårigheter som möta vid genomförandet
av dess förslag. Såsom utredningen påpekar, äro de tillfällen till
adjunktion som erbjuda sig i hovrätterna begränsade, och svårigheter ha
yppats att inom skälig tid bereda sådan tjänstgöring åt hovrättens egna fiskaler.
Det är uppenbart att dessa svårigheter skulle bliva än större, därest såsom
av utredningen på anförda skäl föreslås stadsdomares adjunktion i hovrätt
utsträckes »över en ej alltför kort tidrymd». Såsom utredningen framhåller
är det nödvändigt att tillse, att dylik adjunktion av stadsdomare icke
ytterligare förvärrar befordringsläget i hovrätten. Då utredningen såsom en
utväg härvid föreslår, att en e. o. hovrättsledamot skall förordnas till vikarie
å stadsdomarbefattningen i fråga, synes utredningen emellertid förutsätta att
denne skall vara skyldig mottaga sådant förordnande. Härmed vinnes visserligen
en, men dock icke tillfredsställande lösning av nämnda svårighet. Den
skyldighet, som enligt 68 $ arbetsordningen redan nu åligger hovrätternas
icke ordinarie jurister, att i viss utsträckning mottaga förordnanden å domartjänst
i andra domstolar, är nämligen eu av anledningarna till att dessa jurister
söka sig till rådhustjänst eller tjänst i annan juridisk verksamhet, och den
medför även att unga jurister i många fall avskräckas från att söka inträde
i hovrätt. Det är därför uppenbart att den föreslagna utvägen är ägnad att
ytterligare försvåra hovrätternas rekrytering.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har inledningsvis såsom sin mening
uttalat, att föreningen i princip anslöte sig såväl till vad domarutredningen i
av motionen berörda avseende föreslagit som ock de grunder, utredningen
till stöd därför åberopat. Emellertid ställde sig föreningen tveksam till om

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

och i vad män de av utredningen föreslagna åtgärderna nu eller inom den
närmaste framtiden kunde förverkligas. Som bekant förelåge sedan gammalt
en skillnad i organisatoriskt hänseende mellan rådhusrätterna, å ena sidan,
samt övriga domstolar. Denna organisatoriska skillnad hade medfört, att
rådhusrättsjuristerna kommit i en särställning i förhållande till domarkåren
i övrigt såväl i avseende å avlöningsförhållanden som beträffande utbildning
och befordringsgång. För föreningen vore det uppenbart, att denna
organisatoriska skillnad mellan stads- och landsdomstolarna icke längre
uppehölles av några reella skäl utan att endast historiska förhållanden numera
torde kunna åberopas för vidmakthållande av denna särskillnad. Hur
starka skäl än förefunnes för upphävande av särskillnaden mellan befattningshavarna
vid de olika domstolarna, torde en ändring härutinnan icke
kunna komma till stånd, med mindre domstolsorganisationen i de nuvarande
magistratsstäderna generellt överfördes till staten. Ett dylikt överförande
torde emellertid vara en fråga på mycket lång sikt. Vid bedömande av motionen
och den däri gjorda hemställan måste man följaktligen utgå från
att de båda nuvarande organisationsformerna vidmakthölles. Med denna
utgångspunkt visade det sig emellertid, att många svårigheter och olägenheter
vore förenade med förverkligande av de åtgärder, som domarutredningen
förslagit. Erfarenheten från de år, som gått, sedan utredningens
förslag framlades, visade också, att de svårigheter, som redan utredningen
varit fullt medveten om, praktiskt taget fullständigt förhindrat åtgärdernas
genomförande. Härvidlag vore att beakta såväl den olika löneställningen,
som tillkomme befattningshavarna inom de olika domstolarna, och den
omständigheten att olika organ svarade för lönernas bestämmande och utbetalande,
som ock det förhållande att olika myndigheter hade avgörande inflytande
på befattningarnas tillsättande. Det torde knappast låta sig göra att
utan en genomgripande förändring på dessa områden genomföra de åtgärder,
som utredningen föreslagit och vilka även enligt föreningens mening
vore till betydande fördel för såväl de enskilda domarna som ock för rättsväsendet
över huvud taget.

Föreningen vill understryka, att föreningen med tillfredsställelse skulle
hälsa en sådan utveckling, som ledde till ökat utbyte mellan befattningshavare
inom de olika domstolarna. Skulle utvecklingen gå i sådan riktning,
att ett sådant utbyte skulle visa sig genomförbart i ett avsevärt antal fall,
torde möjlighet föreligga att på grundval av de erfarenheter, som därvid
vunnits, utbilda mera fasta normer för ett sådant utbyte. Föreningen skulle
åven med tillfredsställelse se om en sådan utveckling jämväl skulle
medverka till att den omnämnda särskillnaden mellan de statliga domstolarna
och rådhusrätterna upphävdes och domstolsväsendet bleve en uteslutande
statlig angelägenhet.

Nedre justitierevisionen, vars yttrande jämväl Revisionssekretcrarföreningen
åberopat som sitt, säger sig vilja främst beröra sådana frågor,
vilka äga avseende å t j ä n s t g ö r i n g s f ö r h å 1 1 a n d ena i ne d r e
justitierevisionen. Revisionen anför härutinnan:

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Den cirkulation, som äger rum inom den statliga domstolsorganisationen
i det att de till denna organisation knutna befattningshavare, vilka aspirera
på sluttjänst såsom domare, under lång tid successivt tjänstgöra vid skilda
domstolar och även vid domstolar i olika instanser, ger — såsom domarutredningen
påpekat (s. 106) — dessa befattningshavare tillfälle att samla
en mera mångsidig erfarenhet än de som tidigt vunnit anställning i rådhusrätt.
I den statliga tjänstgörings- och befordringsgången har tjänstgöringen
såsom revisionssekreterare av gammalt ansetts utgöra ett betydelsefullt
led. I samband med genomförandet av rättegångsreformen synes emellertid,
på grund av att enligt den nya ordningen i viss mån ändrade arbetsuppgifter
ankomma på revisionssekreterare, ha gjort sig gällande en viss
tvekan, huruvida denna tjänstgöring för framtiden kunde anses lika kvalificerad
och i utbildningshänseende värdefull som förut. Domarutredningen
gav dock för sin del uttryck åt den uppfattningen, att anledning saknades
till antagande att tjänstgöringens allmänna utbildningsvärde genom de
antydda ändringarna i tjänstgöringen skulle undergå någon mera betydande
förändring. Nedre revisionen vill i anslutning härtill erinra om att det nya
rättegångssättet numera hunnit att praktiskt prövas i viss utsträckning
jämväl i högsta instans. De erfarenheter, som sålunda vunnits av det nya
förfarandet, giva enligt nedre revisionens mening vid handen, att de inträffade
ändringarna i revisionssekreterarens arbetsuppgifter ingalunda medfört
att arbetsuppgifterna kunna anses mindre kvalificerade än förut eller
att tjänstgöringens värde ur utbildningssynpunkt eljest minskats.1 Särskilt
kan påpekas, att föredragning av mål inför högsta domstolen alltjämt ingår
i revisionssekreterares åligganden såsom en huvuduppgift, ehuru föredragningen
har ett i någon mån annat syfte än tidigare. Då enligt det nya rättegångsförfarandet
revisionssekreterare även har att medverka vid huvudförhandlingar
inför högsta domstolen, ha för övrigt härigenom för honom
öppnats delvis nya vägar till utvidgning och fördjupande av domarer farenheten.

Att en stadsdomare genom någon tids tjänstgöring i nedre revisionen skall
erhålla nya impulser, vilka kunna bliva till gagn i hans dömande verksamhet,
lärer med hänsyn till det sagda vara tydligt. Under en sådan tjänstgöring
blir han bl. a. i tillfälle att iakttaga hur mål av skilda slag framstå i det
ordnade och koncentrerade skick, som kräves för en föredragning i högsta
domstolen. Oavsett hur arbetsformerna närmare gestalta sig, måste det för
övrigt ur mera allmänna synpunkter anses vara ett intresse att domare i
lägre instans icke stå främmande för verksamheten i högsta domstolen.

Å andra sidan kan det för en revisionssekreterare, som avser att inom
en nära framtid söka häradshövdingämbete, uppenbarligen vara av stort
gagn i utbildningssyfte att en viss tid tjänstgöra i en större rådhusrätt. Den
erfarenhet och rutin beträffande handläggningen av mål, särskilt brottmål,
som där kan vinnas, kan icke erhållas under revisionssekreterartjänstgöringen
och sannolikt ej heller under hovrättstjänstgöring. Särskilt när fråga
är om en revisionssekreterare med längre tids tjänstgöring i nedre revisionen
kan för övrigt också antagas, att han kan tillföra rådhusrätten åtskilliga
synpunkter av värde för denna domstol.

Från anförda synpunkter vore det enligt nedre revisionen otvivelaktigt ett
önskemål, att ett visst tjänstgöringsutbyte mellan nedre revisionen och råd 1

Jfr ock lagrådets uttalande vid granskningen av förslaget till ny rättegångsbalk (SOU
1940: 29 s. 24) samt sakkunnigas yttrande i betänkande d. 28 februari 1947 med förslag till
arbetsordning för nedre revisionen s. 21—22.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

husrätterna kan komma till stånd. Någon tvekan torde icke råda om att en
omflyttning av revisionssekreterare till tjänstgöring i rådhusrätt kunde äga
rum. Beträffande stadsdomares tjänstgöring i nedre revisionen uppkomme
däremot vissa praktiska svårigheter och detta även om man, såsom ovan
antytts, endast räknade med de större rådhusrätterna.

De befattningshavare tillhörande den statliga domstolsorganisationen,
vilka erhålla förordnande som revisionssekreterare, ha dessförinnan fullgjort
mångårig tjänstgöring i en eller flera domsagor samt såsom fiskal och
ledamot i hovrätt. De ha därunder varit föremål för en fortgående prövning.
De ha under sin tjänstgöring också — vilket i detta sammanhang måhända
är det viktigaste — vunnit förtrogenhet med den speciella arbetsform, som
är för revisionssekreterartjänsten utmärkande.

För den som huvudsakligen tjänstgjort i rådhusrätt är nämnda arbetsform
i stort sett främmande. Såsom behörighetsvillkor för erhållande av
befattning som rådman eller assessor i rådhusrätt gäller visserligen, att den
som utses därtill i regel skall antingen vara lagfaren ordinarie ledamot i
rådhusrätt med, jämte borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter eller
hava varit förordnad såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten
funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande (jfr 4 § kungörelsen
den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat).
En bestämmelse om dylik s. k. fiskalskompetens för rådhusrättsledamöter
infördes första gången 1934. I enlighet härmed torde de yngre bland
dem som numera innehava ledamotsbefattning i rådhusrätt ha under åtminstone
någon kortare tid tjänstgjort såsom fiskal i hovrätt. Denna tjänstgöring
— som regelmässigt fullgöres under ett tidigt skede, ofta i nära anslutning
till tingsutbildningen eller motsvarande grundläggande utbildning
vid rådhusrätt — är emellertid i allmänhet av'' alltför kort varaktighet för
att en rådhusrättsledamot därigenom skulle kunna anses uppfylla kraven
för erhållande av förordnande som revisionssekreterare. I detta sammanhang
må erinras om att domarutredningen för dem som gå den statliga domarbanan
förordade (s. 180 f.) minst två års ledamotstjänstgöring i hovrätt
på assessorsstadiet, det första adjunktionsåret däri inräknat.

Det synes nedre revisionen under alla omständigheter vara av största vikt
att förordnande som revisionssekreterare ej ges åt annan stadsdomare än
den som genom tjänstgöring i hovrätt, jämväl i egenskap av ledamot, förvärvat
tillfyllestgörande erfarenhet från hovrättsarbetet. Såsom även domarutredningen
förutsatt, måste tillika fordras att hovrätten funnit vederbörande
skickad att tjänstgöra i nedre revisionen.

Nedre revisionen framhåller härefter, att det är oundgängligt att en
tjänstgöring av stadsdomare i nedre revisionen blir så anordnad, att icke
därigenom den tidpunkt förskjutes, då de befattningshavare som tillhöra
den statliga domstolsorganisationen kunna erhålla förordnande som revisionssekreterare.

I samband med den fortgående förseningen av befordringsgången på
domarbanan ha förordnanden som revisionssekreterare efter hand kommit
att meddelas vid en betydligt senare tidpunkt än som förr varit vanligt. Sålunda
konstaterade domarutredningen (s. 100) alt under tiden 1925—1945
befattningshavarnas ålder vid erhållande av det första revisionssekreterarförordnandet
i genomsnitt stigit med över 3 år (från 36,2 år till 39,3 eller
39,8 år, beroende på beräkningssättet). Motsvarande genomsnittsålder för

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

de sist tilländalupna fyra åren, 1946—1949, utgör nära 40 år (39,s) och
visar under denna period en stigande tendens. Sedan länge har det framstått
som ett viktigt önskemål att kunna förlägga revisionssekreterartjänstgöringen
till ett något tidigare skede av befordringsgången. Under rådande
förhållanden torde emellertid utsikterna att förverkliga detta önskemål tyvärr
vara mycket små. Snarare kan befaras, att en ytterligare förskjutning
uppåt kommer att inträda bl. a. med hänsyn därtill, att antalet tjänstgörande
revisionssekreterare — efter en tillfällig ökning (1948—1949) i samband
med övergången till den nya rättegångsordningen — nu efter hand åter
minskas. Att med det sålunda tillgängliga, snävt begränsade antalet befattningar
inom nedre revisionen där bereda utrymme för tjänstgöring av
stadsdomare är icke möjligt utan att samtidigt revisionssekreterare i motsvarande
omfattning tjänstgöra i rådhusrätt. Emellertid synes även motionären
förutsätta ett dylikt ömsesidigt utbyte. Nedre revisionen har med det
nu sagda blott velat understryka vikten av nämnda förutsättning för stadsdomares
tjänstgöring i nedre revisionen.

Ytterligare åtgärder från statens sida för befrämjande av det ifrågasatta
utbytet av befattningshavare mellan nedre revisionen och de större rådhusrätterna
torde knappast kunna vidtagas, så länge nu rådande organisationsform
för domstolsväsendet består. Ett utbyte av denna art synes därför tills
vidare bliva beroende av vederbörandes eget initiativ.

Vad angår revisionssekreterarförordnande för stadsdomare framhåller
hovrätten över Skåne och Blekinge, att det måste bliva fråga om en relativt
kort tjänstgöring för en domare, som skulle ha ganska liten erfarenhet om
överrättstjänstgöring över huvud taget. Vid dessa förhållanden måste det
möta mycket stora svårigheter för stadsdomaren att kunna fullgöra tjänstgöringen
i justitierevisionen på ett fullt tillfredsställande sätt. Även för en
domare med flerårig överrättstjänstgöring dröjde några månader, innan
han förvärvat erforderlig rutin i revisionssekreterartjänsten. Vidare anmärktes
att genom den minskning av revisionssekreterarnas antal, som föranletts
av den nya rättegångsbalken, den redan förut försenade tidpunkt då
revisionssekreterareförordnande kunde påräknas av domare i den statliga
domarekarriären syntes komma att ytterligare förskjutas. Det torde därför
vålla olägenheter för de statliga domarna, om stadsdomarna skulle konkurrera
med dem om förordnande som revisionssekreterare. Att anordna tjänstebyte
i dessa fall torde säkerligen i praktiken komma att möta stora svårigheter.
På grund av vad nu anförts ansåge hovrätten att det knappast låter
sig göra att bereda stadsdomare möjlighet att tjänstgöra som revisionssekreterare.

De med den föreslagna cirkulationen förknippade ekonomiska frågorna
ha behandlats av några remissinstanser. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anför i denna del:

Vissa svårigheter uppkomma på grund av den olika lönesättningen för
statliga domare och stadsdomare. I allmänhet åtnjuta stadsdomarna högre
avlöning än de statliga domarna. Med hänsyn därtill att en rådhusrättsjurists
tjänstgöring i hovrätt främst avser dennes domarutbildning synes
emellertid icke kunna krävas, att en rådman eller assessor i rådhusrätt vid
tjänstgöring i hovrätt av statsmedel erhåller högre ersättning än hovrättsråd
respektive hovrättsassessor. Minskningen i stadsdomarens löneförmå -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

ner synes antingen böra bäras av honom själv eller bekostas av staden. Såsom
skäl för det senare alternativet torde kunna anföras att det för staden,
som har att sörja för rättsskipningen, bör vara av intresse att höja
stadsdomarnas kvalifikationer. Då en statlig domare tjänstgör i rådhusrätt,
synes han av staden böra erhålla den lön som utgår å den uppehållna befattningen,
dock minst samma avlöning som han skulle ha uppburit å sin
statliga befattning.

Vid tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten uppkommer fråga om
reseersättning och tjänstgöringstraktamente. Det synes skäligt att dylik ersättning
utgår. Densamma torde böra bestridas av staten, då stadsdomare
tjänstgör å statlig domaretjänst, och av vederbörande stad, då statlig domare
tjänstgör vid rådhusrätt.

I fråga om tjänstårsberäkning bör tjänstgöring vid främmande domstol
— vare sig stats- eller stadsdomstol — uppenbarligen jämställas med tjänstgöring
vid den egna domstolen.

Ett genomförande av en ordning enligt förut antydda riktlinjer torde kräva
ändring i statliga lönebestämmelser samt i de för städerna fastställda
arbetsordningar och lönestater.

Enligt Sveriges juristförbund blir mycket beroende av de ekonomiska villkoren
för arrangemanget, huruvida intresse å ömse håll för tjänstebytena
kan påräknas. Härom anför förbundet:

Om hovrätten och rådhusrätten äro belägna i samma stad och rådhusrättsdomaren
är placerad i samma lönegrad och -klass som den, efter vilken
lön utgår till adjungerad ledamot vid vikariatslöneförordnande, d. v. s. 32,
föreligga knappast några svårigheter av ekonomisk art. Skulle däremot lönen
till de båda befattningshavarna utgå efter olika grunder, måste särskilda
åtgärder vidtagas för att icke någondera parten eller båda skola vidkännas
löneförlust. Med hänsyn till det allmänna intresset av att en ökad cirkulation
kommer till stånd synes ej orimligt, att statsverket åtager sig att gottgöra
stadsdomarna, vilka för närvarande i allmänhet kunna antagas ha de
högre löneförmånerna, skillnaden mellan deras vanliga lön och adjunktionsersättningen.
Å andra sidan är det skäligt att hovrättsdomaren, som uppehåller
rådshusrättstjänsten, kommer i åtnjutande även av den del av de med
rådhusrättstjänsten förenade löneförmånerna, varmed de må överstiga hans
vanliga lön. I de fall då hovrätten och rådhusrätten äro belägna i olika städer,
tillkommer, därest vederbörande kunna behålla sin vanliga bostad,
fråga om reseersättning och eljest spörsmålet om traktamentsersättning.
Utgifter av detta slag komma att belasta såväl städerna för de där tjänstgörande
hovrätts juristerna som staten för de i hovrätt arbetande rådhusrättsledamöterna.
För att cirkulation verkligen skall åstadkommas, är en
förutsättning att denna fråga löses. Det synes rimligt att förhandlingar i sådant
syfte upptagas mellan exempelvis justitiedepartementet och stadsförbundet.

Stockholms rådhusrätt har erinrat om att domarutredningen framhöll,
att stadsdomare med adjunktion i hovrätt eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare
icke torde kunna beredas ersättning för minskade inkomster,
under det att domarutredningen syntes förutsätta att fiskaler eller assessorer
i hovrätt, som erhölle förordnanden i rådhusrätt, skulle åtnjuta löneförmåner
ej understigande vederbörandes ordinarie inkomst med tillägg av
ersättning för vistelse utanför stationeringsorten. Rådhusrätten ville fram -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

hålla — såsom redan gjorls av Stockholms magistrat i dess yttrande över
domarutredningens betänkande — att en dylik åtskillnad i lönehänseende
icke vore motiverad och att, om stadsdomarna nödgades vidkännas minskning
i sina inkomster vid tjänstgöring i överrätt, detta med all säkerhet
komme att medföra att stadsdomarna i stor utsträckning komme att avstå
från möjlighet till dylik tjänstgöring samt att det ifrågasatta utbytet bleve
en reform på papperet.

Nedre justitierevisionen påpekar, att i motionen ifrågasättes, att stadsdomare,
som i utbildningssyfte tjänstgjorde inom den statliga organisationen,
skulle kunna erhålla kompensation helt eller delvis för löneförlust. Meningen
syntes vara att, i den mån vederbörande stad icke ställde medel till
förfogande, för ändamålet anlita statsmedel. Nämnda anordning skulle —
därest den vore avsedd att tillämpas jämväl vid tjänstgöring i nedre revisionen
— innebära att stadsdomaren under sin tjänstgöring'' i nedre revisionen
ofta skulle uppbära högre avlöning än äldre kamrater ur den statliga
domarkarriären, vilka måhända redan besutte avsevärd rutin i tjänsten.
Nedre revisionen kunde icke undgå att finna en sådan anordning stötande
och ville därför bestämt avstyrka att en dylik olikhet i avlöning beträffande
samma slag av tjänster infördes. Däremot borde vid sådan tjänstgpring
de för statens befattningshavare gällande bestämmelser, som avsåge
traktamentsersättning, gottgörelse för rese- och flyttningskostnad m. in.,
omfatta jämväl stadsdomare.

Frågan hur de ekonomiska hindren för en vidgad cirkulation skulle övervinnas
har även berörts av Svenska stadsförbundet. Motionären hade ifrågasatt
om icke städerna kunde tänkas vara intresserade av att ekonomiskt
medverka till den vidareutbildning som genom cirkulationen skulle komma
deras befattningshavare till del. På denna punkt måste förbundet inlägga
en bestämd reservation. Enligt styrelsens mening borde det icke kunna ifrågakomma
att belasta magistratsstäderna med någon del av dessa extrakostnader.
I rådande läge medförde redan hållandet av magistrat och rådhusrätt
betydande merkostnader för ifrågavarande städer. Det kunde under
sådana förhållanden icke vara rimligt att förvänta att dessa städer skulle
vara villiga att anslå ytterligare medel för ändamålet. Principiellt borde
ett förstatligande av stadsdomstolarna innebära att staten iklädde sig ansvaret
för såväl den totala kostnaden för städernas framtida domstolsväsende
som för alla de kostnader som ha samband med reformens genomförande
inklusive de nu avhandlade kostnaderna för åstadkommande av
ökad cirkulation mellan domstolarnas befattningshavare.

I ett flertal yttranden ha upptagits jämväl andra frågor, som äga nära
samband med det i motionens yrkande berörda spörsmålet, särskilt meri tberäknings-,
bef ordrings- och rekryteringsfrågor.

Föreningen Sveriges stadsdomare hemställer, att till övervägande i förevarande
sammanhang upptages jämväl frågan om beräkning av stadsdomarmeriter
och om befordran av stadsdomare till statlig domartjänst. För -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

eningen understryker särskilt angelägenheten av att åtgärder vidtagas i
syfte att bryta den rådande dualismen mellan den statliga domarkåren och
stadsdomarkåren. För att nå resultat i det hänseendet torde det dock icke
vara till fyllest att bereda ett antal stadsdomare möjlighet att tillfälligt
tjänstgöra i överrätt. Dualismen kunde enligt föreningens mening icke överbryggas
med mindre frågan om värderingen av stadsdomarmeriter och därmed
spörsmålet om stadsdomares befordran till statlig domartjänst löstes.
Såsom föreningen tidigare i olika sammanhang framhållit måste väl vitsordad
tjänstgöring i stadsdomstol ge lika stora kvalifikationer för bestridande
av häradshövdingbefattning som tjänstgöring i överrätt. Särskilt måste
detta anses ha blivit fallet efter rättegångsreformens genomförande, då
nämligen rådhusrätterna och häradsrätterna därigenom blivit mera likställda
även i organisatoriskt hänseende och sålunda jämväl underrättsdomaren
i stad i stor utsträckning tjänstgör såsom ensamdomare och såsom
ordförande vid handläggning av nämndmål.

Föreningen framhåller, att den ovisshet och osäkerhet, som under nuvarande
förhållanden måste råda i fråga om befordringsgången inom stadsdomstolarna,
komme utan tvivel att menligt inverka på rekryteringen och
hade därtill, såsom framhållits i Stockholms rådhusrätts yttrande, skapat
oro bland de icke slutbefordrade befattningshavarna inom stadsdomstolarna,
av vilka, såvitt anginge de större rådhusrätterna, flertalet hade en
mångårig tjänstgöring bakom sig.

Av större vikt än den tillfälliga cirkulation, motionen närmast åsyftade,
torde enligt Sveriges juristförbunds mening vara på vad sätt cirkulation
skulle kunna åstadkommas även vid befordran, så att domare tillhörande
ena karriären fritt kunde erhålla befordran till tjänst inom den andra.
Förbundet utgår från ett yttrande i motionen att det vore av vikt för
stadsdomarna att kunna skaffa sig meriter utöver vad tjänstgöringen i det
egna verket medgåve. Genom detta uttalande leddes man över till spörsmålet
om möjligheterna till cirkulation i samband med befordran och om
meritvärdet av överrättstjänstgöring jämförd med rådhusrättstjänstgöring.
Härom anför förbundet:

Till en början är att uppmärksamma, att cirkulationen för närvarande
är tämligen ensidig, i det befattningshavare tillhörande den statliga domarbanan
i stor omfattning söka och erhålla tjänster såsom stadsdomare, medan
en befordran i motsatt riktning endast förekommer i särskilda undantagsfall.
Då domare från båda karriärerna anmäla sig såsom sökande till
samma tjänst uppkommer det synnerligen viktiga spörsmålet huru olika
meriter skola värderas.

Den som tillhör stadsdomarbanan kan ofta nog åberopa allenast — eller
i varje fall huvudsakligen — tjänstgöring vid rådhusrätt, medan sökande
från det statliga domarväsendet vanligen äger meriter från tjänstgöring i
olika underrätter, i hovrätt och ofta även från nedre justitierevisionen. Den
sistnämnde har därjämte mången gång också erfarenhet från lagstiftningsarbete
och från administrativ verksamhet. Frågan om hur dessa meriter
skola avvägas mot varandra uppkommer ej sällan redan nu då hovrätt skall
upprätta förslag, exempelvis till borgmästarämbete, rörande sökande från
båda hållen.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Domarulredningen uttalade, att tjänstgöring såsom domare i rådhusrätt
i princip icke borde ur meritsynpunkt värderas lägre än dömande verksamhet,
utövad vid annan domstol. Detta kunde dock i full utsträckning
gälla endast i fråga om de större rådhusrätterna. Under hänvisning till
bl. a. att i vissa rådhusrätter förekomme att rådhusrättsledamot allenast
tjänstgjorde såsom bisittare i rätten och vid sidan om denna befattning
fullgjorde annan funktion i stadens tjänst, uttalade domarutredningen vidare,
att det vore vanskligt att uppställa en för alla förhållanden giltig regel
angående beräkningen av meritvärdet av ledamotstjänstgöring i rådhusrätt
med minst tre lagfarna ledamöter. Vid tillgodoräknande av rådhusrättstjänstgöring
såsom merit syntes det domarutredningen vidare i vissa
fall och framför allt vid sökande av högre domarbefaftning vara nödvändigt
att hänsyn toges till huruvida vederbörandes sammanlagda tjänstgöring
fyllde skäliga krav på allsidighet. Till den uppfattning, åt vilken domarutredningen
sålunda givit uttryck, kan förbundet i allt väsentligt ansluta sig.

Läget blir emellertid framdeles ett annat, om man lyckas uppnå ökad cirkulation
i början av karriären; samtliga komma då att ha mera likartad och
allsidig tjänstgöring. Då måste anses föreligga större förutsättningar än
för närvarande att beakta endast tjänstgöringstidens längd och mindre
taga hänsyn till tjänstgöringens art.

Utöver själva frågan om meritberäkningen är det en annan omständighet
som påkallar uppmärksamhet. För att ovan skisserade befordringsprinciper
skola kunna skänka full rättvisa erfordras att de vinna tillämpning vid
tillsättande av alla tjänster. Klara garantier för att så blir fallet föreligga
ej för närvarande med hänsyn till det inflytande städerna ha vid tillsättningen
av stadsdomartjänsterna.

Enligt förbundets mening borde på de grunder, som ovan utvecklats,
även frågan om statliga domares respektive stadsdomares befordran till
tjänst inom stadsdomstolarna respektive det statliga domstolsväsendet beaktas,
när åtgärder i motionens syfte vidtagas.

Spörsmålet om beräkning av stadsdomares meriter och. om befordran av
stadsdomare till statlig domartjänst sammanhänger enligt Stockholms rådhusrätt
med dualismen mellan domarkårerna. Det vore att beklaga att motionären
icke funnit anledning att upptaga också denna fråga till behandling.
Det vore gott och väl om man kunde komma därhän att bereda städernas
domare tillfälle att tjänstgöra i hovrätt och såsom revisionssekreterare. Men
om motionären ansåge att stadsdomare i princip endast efter dylik tjänstgöring
kunde tänkas vinna befordran inom det statliga domarväsendet kunde
rådhusrätten icke dela hans uppfattning. Givetvis åsyftades därvid icke att
en stadsdomare skulle kunna erhålla befattning i hovrätt eller såsom revisionssekreterare
utan att först hava fullgjort avsevärd tids tjänstgöring
i överrätt och därigenom förvärvat erfarenhet av dylik tjänstgöring. Men
frågan ställde sig enligt rådhusrättens uppfattning annorlunda då fråga
vore om tjänst i statlig underrätt. Rådhusrätten anför härom vidare:

Väl vitsordad tjänstgöring i en större stadsdomstol måste giva lika stora
kvalifikationer för bestridande av en häradshövdingbefattning som tjänstgöring
i hovrätt. Särskilt måste detta anses hava blivit fallet efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, då även underrättsdomaren i stad i stor utsträckning
numera tjänstgör såsom ensamdomare. Det synes aldrig hava

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

ifrågasatts att en hovrättsledamot, även en sådan som haft ringa tjänstgöring
i underrätt och under sin hovrättstid på grund av tjänstledighet för
arbete i andra verk eller kommittéer haft föga domartjänstgöring, icke
skulle vara meriterad att erhålla vilken underrättsdomartjänst som helst.
Måhända behöva även vissa principer fastställas för beräkning av överrättsdomares
meriter vid sökande av stadsdomarljänst, i första hand tjänst såsom
borgmästare. Rådhusrätten kan i detta sammanhang icke underlåta att
hänvisa till den i stadsdomarföreningcns förenämnda yttrande lämnade uppgiften
att av de 24 borgmästartjänster som tillsatts under åren 1939—1949
icke mindre än 14 eller omkring 58 procent besatts av domare ur den statliga
domarkarriären.

Det vore mot bakgrunden av nämnda synpunkter som rådhusrätten ansåge
det nödvändigt att även frågan om befordran av stadsdomare till statsavlönad
domartjänst ägnades omprövning, lämpligen i samband med det
av motionären berörda spörsmålet, med vilket den på det närmaste hörde
samman. Rådhusrätten ansåge det för sin del självklart, att allenast förtjänst
och skicklighet borde vara avgörande för befordran såväl till den ena
som den andra domartjänsten och att det vore grunderna för bedömandet
av förtjänsten och skickligheten som måste fastställas. Därest de mot varandra
stridande principer, som kommit till uttryck vid avgörandet av de
förut omförmälda båda befordringsärendena, alltfort tillämpades, komme
detta utan tvivel att allvarligt minska rekryteringsmöjligheten inom rådhusrätten
och säkerligen också inom åtminstone övriga större stadsdomstolar.
Redan hade stark oro försports bland de yngre befattningshavarna
inom verket, vilket vore helt naturligt om den som ger sig in på stadsdomarbanan
icke skulle hava möjlighet till befordran utanför denna, under
det att å andra sidan befordringen inom verket skulle stoppas upp genom
att domare ur den statliga karriären erhölle högre tjänster inom rådhusrätten.

Rekryteringsfrågan har också berörts — ehuru ur annan synpunkt — av
Föreningen Sveriges häradshövdingar. En sådan växeltjänstgöring mellan
befattningshavarna inom de olika domstolarna, som föreslagits, måste såsom
en logisk konsekvens leda till att vid tillsättande av ordinarie befattningar
inom de olika domstolarna ingen skillnad gjordes mellan dem, som
gått rådhusrättsvägen, och dem, som tjänstgjort vid de statliga domstolarna.
En följd härav kunde emellertid bli att rekryteringen till statsdomstolarna
med den i regel lägre avlöning, som där ulginge, kunde komma att
försvåras eller i allt fall försämras. Läget torde följaktligen för närvarande
vara sådant, att några reglerande åtgärder i förevarande avseende icke nu
borde vidtagas ulan att man ännu så länge borde avvakta hur utvecklingen
av sig själv kunde komma att fortlöpa.

Liknande synpunkter utvecklas utförligare av Svea hovrätt, som anfört:

Av domarutredningens betänkande framgår alt ändamålet med de föreslagna
åtgärderna är, förutom att sörja för en förbättrad utbildning av rådhusrätternas
jurister, även alt säkerställa rekryteringen till dessa domstolar.
Erfarenheten har emellertid visat att på grund av den ofta relativt väl
avlönade och trygga anställning, som erbjudes i rådhusrätt, aspiranter och

3 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. lavd. Nr 22.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

fiskaler i hovrätterna under senare tid i mycket stor utsträckning lämnat
hovrätterna för anställning vid rådhusrätter. Ytterligare åtgärder för att
sörja för rådhusrätternas rekrytering kunna därför få synnerligen menliga
verkningar för statsdomarrekryteringen. Vidare har, trots denna avgång,
den utveckling i riktning mot försenad befordran inom det statliga domstolsväsendet,
som — jämte av nya rättegångsbalken föranledda behov av
ändrade organisations- och tjänstgöringsförhållanden vid domstolarna —
var en av huvudanledningarna till domarutredningens tillsättande, på senare
tid ytterligare förvärrats.

Enligt domarutredningens beräkningar skulle statsdomare uppnå ordinarie
domarbefattning först vid en ålder av i medeltal 43 år under perioden
1946—1950 och 45 år för närmast följande två femårsperioder. För närvarande
torde denna befordringsålder icke understiga 45 år. Till detta resultat
hade utredningen kommit ehuru hänsyn tagits, förutom till normal
avgång, även till att domarbefattningarna vid rådhusrätterna, utom Stockholms
och Göteborgs, i regel skulle komma att rekryteras från domarpersonalen
vid de statliga domstolarna. Det är under sådana förhållanden uppenbart
att den största försiktighet måste iakttagas så att icke genom den
åsyftade förbättringen av stadsdomarnas ställning den statsanställda domarpersonalens
befordringsmöjligheter ytterligare försämras.

Utredningens förslag innefattar att »stadsdomare icke böra uteslutas från
möjlighet till befordran vid den statliga domstolsorganisationen», och av
vad utredningen därom anför framgår, att förslaget har till egentligt syfte
att bereda dessa domare härför erforderliga meriter. Härtill anför utredningen
att det för rekryteringen till rådhusrätterna måste vara av betydelse
om särskilt dugande stadsdomare kunna räkna med att komma i fråga till
andra domarbefattningar. Av vad ovan anförts framgår att hinder för en
sådan befordran icke föreligger. Det torde emellertid även framgå att ytterligare
åtgärder för säkerställande av rekryteringen till rådhusrätterna icke
erfordras och med hänsyn till rekryteringen till hovrätterna kunna medföra
allvarliga olägenheter.

Till förslaget i denna del må ytterligare framhållas att det i allmänhet
icke i fråga om domstolsväsendet, lika litet som inom förvaltningen och
dess verk, är något statligt intresse att vidtaga särskilda åtgärder för att
möjliggöra för befattningshavare i viss tjänst, vartill han befunnits kompetent
och i vilken han under sin tjänsteutövning blivit förfaren, att söka
sig till annan befattning. Ett sådant intresse synes endast vara för handen,
om behov föreligger att för urvalets skull utöka antalet till sistnämnda befattning
kvalificerade personer. Något sådant behov torde emellertid icke
hava yppats beträffande statsdomstolarnas ordinarie domarbefattningar,
något som otvetydigt framgår redan av den höga befordringsåldern vid dessa
domstolar. I den män behov av större urval vid dessa befattningars tillsättande
skulle uppstå, torde emellertid detta knappast kunna fyllas på det
av domarutredningen föreslagna sättet, genom vilket endast i enstaka fall
skulle kunna inträffa att någon stadsdomare skulle erhålla den särskilda
tjänstgöring, som enligt domarutredningen synes utgöra förutsättning för
den eftersträvade jämställigheten de båda domarkårerna emellan.

Avslutningsvis framhåller hovrätten att trots vad förut anförts det dock
måste anses i princip önskvärt att vid ordnandet av tjänstgöringen vid rikets
domstolar och befordringsgången inom domarkåren all domstolspersonal,
vare sig den tillhör rådhusrätterna eller statsdomstolarna, kunde på lika
sätt stå till statens förfogande. Anledningen till att domarutredningen, som

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

ej ifrågasatt ändring i något av de stadganden, som nu vore bestämmande
härutinnan, så begränsat sitt förslag, att detsamma praktiskt taget skulle
komma att sakna betydelse, hade av utredningen själv angivits vara det
hinder, den nuvarande organisationen av domstolsväsendet i städerna medförde
för mera vittgående åtgärder. Även för hovrätten stode det klart att
några resultat av praktiskt värde för genomförandet av den önskvärda enhetligheten
i domstolsorganisationen och domstolarnas tjänstgörings- och
befordringsförhållanden icke kunde uppnås, förrän den nuvarande, av rådhusrätternas
kommunala organisation beroende dualismen mellan dessa
och övriga domstolar bringats att upphöra. Intill dess så skett torde det
vara nödvändigt att i de hänseenden motionen berör åtnöjas med vad en
försiktig tillämpning av nu gällande bestämmelser i dessa ämnen möjliggjorde.

I ovan återgivna delar av nedre revisionens yttrande säger sig denna endast
ha åsyftat ett tillfälligt tjänstgöringsbyte i utbildningssyfte, särskilt
mellan ledamöter i större rådhusrätter samt revisionssekreterare. Emellertid
synes det nedre revisionen att motionären åsyftat icke allenast en cirkulation
i rent utbildningssyfte utan jämväl möjlighet för stadsdomare att
vinna befordran till ordinarie befattningar vid de statliga domstolarna. Härutinnan
ville nedre revisionen som sin åsikt framhålla, att en sådan möjlighet
för stadsdomarna självfallet borde förutsätta en fullt reciprok möjlighet
för statliga domare. En sådan reciprocitet komme icke att föreligga
med nu gällande ordning för borgmästares och rådmäns tillsättande. Nedre
revisionen utvecklar dessa synpunkter vidare:

I motionen påpekas, att de större rådhusrätterna t. ex. i Stockholm, Göteborg
och Malmö hittills i allmänhet ansetts äga rekrytera sig själva på så
sätt, att den som en gång börjat i domstolen kunnat påräkna att vinna
befordran inom domstolen utan att behöva konkurrera med sökande utifrån.
Det nu sagda torde dock gälla icke endast de tre särskilt nämnda
rådhusrätterna utan i väsentlig mån jämväl övriga rådhusrätter, där en
eller flera assessorsbefattningar finnas.

Enligt nuvarande ordning för tillsättande av borgmästare och rådmän
skall förslag till besättande av tjänsten upprättas genom val av en korporation
(stadsfullmäktige). Det ligger i sakens natur, att en sådan valkorporation
vid upprättande av förslag icke är bunden av allmänna befordringsnormer
utan äger underkasta frågan ett mera fritt bedömande.

Trygghet för att innehavare av statliga domarbefattningar — liksom för
övrigt också befattningshavare vid andra rådhusrätter än den som vid tillfället
är i fråga — skulle kunna efter vanlig meritberäkning erhålla ordinarie
borgmästar- eller rådmansbefattning synes således icke kunna föreligga,
med mindre domstolsorganisationen i de nuvarande magistratsstäderna
överföres till staten.

Enligt nedre revisionens mening vore en sådan anordning helt utesluten,
att väl stadsdomare skulle beredas tillfälle att erhålla statliga ordinarie domartjänster,
medan statliga domare samtidigt faktiskt skulle sakna möjlighet
att erhålla eu ordinarie befattning vid rådhusrätt efter vanlig meritberäkning.
Nedre revisionen ville kraftigt understryka, att en sådan försäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

ring av befordringsutsikterna för dem som vunnit sin utbildning å den
statliga domarbanan säkerligen skulle allvarligt äventyra rekryteringen.

En jämförelse mellan den statliga domarkarriären och stadsdomarkarriären
visade också, att de statliga lönerna i allmänhet vore ej oväsentligt
lägre än dem för jämförbara befattningar i stadsdomstolar. Även med hänsyn
härtill skulle det enligt nedre revisionens förmenande innebära en icke
ringa obillighet mot de statliga domarna, om möjlighet bereddes stadsdomarna
att erhålla slutposter inom den statliga domarkarriären, särskilt häradshövdingämbeten,
utan motsvarande möjligheter för de statliga domarna
i avseende å stadsdomarbefattningar.

Utskottet.

De allmänna domstolarna i vårt land kunna indelas i två skilda grupper,
å ena sidan de kommunala rådhusrätterna och å andra sidan övriga domstolar,
som äro statliga. På motsvarande sätt äro landets domare delade i
två kårer, de i rådhusrätterna tjänstgörande kommunalt anställda och avlönade
stadsdomarna och övriga domare, som äro statligt anställda och avlönade.
Tidigare ha dessa båda kårer i bl. a. utbildnings- och befordringsliänseende
varit strängt isolerade från varandra, men efter hand ha skiljelinjerna
på olika punkter blivit mindre skarpa. Alltjämt kvarstå emellertid
mycket betydande olikheter.

Denna uppspaltning på två domarkårer har såväl ur allmän synpunkt
som med hänsyn till befattningshavarnas egna intressen i flera avseenden
haft olyckliga verkningar, såsom framhållits i åtskilliga av de över motionen
avgivna yttrandena. Motionen har till syfte att i ett hänseende söka
motverka dessa olägenheter och att föra de båda kårerna närmare varandra.
Flertalet hörda myndigheter och organisationer ha i anslutning härtill mer
eller mindre klart uttalat, att på längre sikt det eftersträvade målet måste
vara att åstadkomma ett enhetligt domarstånd, en uppfattning, som delas av
utskottet.

De väsentliga hindren för uppnående av detta mål ha i ett par remissyttranden
angivits vara dels de skilda procedurer, som tillämpas vid tillsättning
av domare i rådhusrätterna och av övriga domare, dels ock de
olika avlöningsförhållanden, som gälla för de båda kårerna. I likhet med
några remissinstanser finner utskottet, att dessa hinder icke kunna slutgiltigt
undanröjas, förrän rådhusrätterna förstatligas. Utskottet uttalade sig
vid fjolårets riksdag klart för att denna reform skulle komma till stånd.
Utskottet har icke haft anledning frångå denna ståndpunkt. Dock är ännu
ovisst, när reformen kan genomföras.

Emellertid torde även före tidpunkten för ett förstatligande frågan om en
utjämning av skiljaktigheterna mellan de båda domarkårerna kunna med
fördel upptagas till behandling. Redan i och med att magistraterna befrias
från sina kommunala uppgifter, vilket kan väntas ske relativt snart, aktua -

Första lagutskottets utätande nr 22.

liseras frågan om domarvalet i städerna. Den särställning, som på olika
punkter tillförsäkrats domarna, t. ex. då de undantagits från den allmänna
förfly tf ningsskyldigheten, medför att övergångstiden från en ordning till en
annan måste bliva ganska lång. Skäl tala därför för att man i syfte att
avkorta denna i god tid före ett förstatligande till övervägande upptager,
huru anställnings- och avlöningsvillkoren skola ordnas för den blivande
enhetliga domarkåren. Redan inom en icke alltför avlägsen framtid kunna
sålunda förutsättningar vara för handen att ta itu med problemet om domarkårernas
förenhetligande. De i yttrandena på ömse håll uttalade farhågorna
lör rekryteringen till de olika domstolarna liksom den oro för framtiden,
som förefinnes inom de olika personalgrupperna och varom yttrandena bära
vittne, kunna anföras som skäl för att man icke alltför länge skjuter på
frågan.

I avbidan på att problemet tages upp i hela dess vidd bör man emellertid
enligt utskottets mening icke underlåta att i huvudsak inom ramen för nu
gällande ordning göra vad som är möjligt för att efter hand minska olikheterna
mellan de båda kårerna. Ett medel därvidlag är att åstadkomma en
ökad cirkulation mellan rådhusrätterna och de statliga domstolarna. Ändamålet
härmed skulle vara inte endast att närma personalgrupperna till varandra
utan också — och det är ur allmän synpunkt väsentligt — att tillgodoföra
domstolar i olika instanser de erfarenheter, som vunnits vid andra
domstolar. Motionären har i sådant syfte påyrkat ett genomförande av vad
1943 års domarutredning föreslagit rörande stadsdomares tjänstgöring vid
det statliga domstolsväsendet, varmed i detta sammanhang åsyftas hovrätterna
och nedre justitierevisionen. Liksom utredningen har motionären
tänkt sig att stadsdomare skulle beredas tillfälle tjänstgöra såsom ledamot
i hovrätt eller såsom revisionssekreterare, företrädesvis på så vis att han för
någon tid bytte tjänst med befattningshavare av sist angivet slag.

Alla hörda remissinstanser utom en, som ställt sig tveksam, ha uttryckligen
tillstyrkt att stadsdomare bcredes möjlighet till tjänstgöring i hovrätt.
Även utskottet är av den uppfattningen, att det vore önskvärt, att stadsdomare
mera regelbundet kunde adjungeras som ledamot i hovrätt, liksom
att hovrättsdomare erhölle möjlighet att tjänstgöra i rådhusrätt. Detta är
i och för sig möjligt redan med nu gällande regler, men för att någon cirkulation
av betydelse skall komma till stånd och man få tillfälle pröva
criarenheterna av ett sådant system, torde erfordras ett initiativ från Kungi.
Maj:t. Vilken form detta skall erhålla ankommer på Kungl. Maj :t att
avgöra. Utskottet förutsätter därvid, att cirkulationen anordnas på sådant
sätt att rekryteringen till den statliga domarbanan icke försvåras och betordringsgången
på denna icke försenas. I samband med att Kungl. Maj:t
lager detta initiativ få närmare övervägas de spörsmål av ekonomisk natur,
som sammanhänga med de av cirkulationen betingade ändrade tjänstgöringsförhållandena
för därav berörda befattningshavare och som med god
vilja böra kunna lösas.

Det kan enligt utskottets mening icke möta några principiella hinder att

Första lagutskottets utåtande nr 22.

låta stadsdomare tjänstgöra även såsom revisionssekreterare. Särskilda åtgärder
för att främja ett sådant utbyte synes emellertid icke nu böra vidtagas.
De praktiska svårigheterna äro nämligen så stora, att denna möjlighet
till cirkulation kan antagas icke bliva utnyttjad i större utsträckning.
Därest i något fall intresse för växeltjänstgöring skulle föreligga, få uppkommande
frågor lösas alltefter de i fallet föreliggande omständigheterna.

Flertalet remissinstanser ha utförligt behandlat det även i motionen berörda
problemet om förutsättningarna för och verkningarna av en ökad cirkulation
mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna även i samband
med befordran. Därvid ha framför allt befordringsgrunderna på domarbanan
diskuterats. I denna del behöver utskottet blott erinra om grundlagsbudet
att vid alla befordringar avseende skall fästas allenast vid sökandenas
förtjänst och skicklighet. Frågan vilket värde som skall tillmätas
olika slag av domstolstjänstgöring vid bestämmande av förtjänst och skicklighet
ankommer icke på utskottets bedömande utan får, då den blir aktuell
i förekommande befordringsärenden, avgöras av Kung]. Maj:t.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, 11:307,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville överväga åtgärder för att befrämja stadsdomares tjänstgöring
i hovrätt och statliga domares tjänstgöring i rådhusrätt.

Stockholm den 27 april 1950.

På första lagutskottets vägnar:
VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Olofsson, Lodenius, Lundgren, Lindblom,
Cassel, Lindgren och Georg Pettersson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Landgren, Håstad, Wirtén, fru Gärde Widemar, herrar Andersson i Björkäng
och Ekström.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501356