Första lagutskottets utlåtande nr 22 (Utlåtande 1945:L1u22 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§
strafflagen.

Genom en den 9 februari 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 67, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen1 skola erhålla
följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

5 KAP.

10 §.

Nu har någon i annat fall än i 7
eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande
av ett påbörjat eller omedelbart
förestående orättmätigt angrepp å
person eller egendom, eller övat våld
emot den som medelst inbrott eller eljest
olovligen inträngt i annans rum,
hus, gård eller fartyg, eller emot den
som vägrat att från annans hemvist
efter tillsägelse sig begiva: var det
våld ej större än nöden krävde, och
stod det ej heller i uppenbart missförhållande
till den skada som av angreppet
var att befara; då skall han
från straff frias. Finnes Iian hava

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Har någon i annat fall än i 7 §
sågs brukat våld till avvärjande av ett
påbörjat eller omedelbart förestående
orättmätigt angrepp å person eller
egendom, eller övat våld emot den
som medelst inbrott eller eljest olovligen
inträngt i annans rum, hus, gård
eller fartyg, eller emot den som vägrat
att från annans hemvist efter tillsägelse
sig begiva: var det våld ej
större än nöden krävde, och stod det
ej heller i uppenbart missförhållande
till den skada som av angreppet var
att befara; då skall lian från straff
frias.

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 § SFS 1933: 185, 9 § SFS 1890 nr 33 s. 5 samt 10 § SFS
1937: 242.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 avd. Nr 22.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse.)
gjort svårare våld än nu är sagt, vare
lag som i 9 § stadgas.

Finnes någon i fall, som i 7 eller
8 § sagt är, hava gjort större våld,
än nöden krävde; pröve domstolen, efter
omständigheterna, om och i vad
mån straffet må nedsättas under vad
i allmänhet å gärningen följa bort.
Voro omständigheterna sådana, att
han svårligen kunnat sig besinna; då
må han ej till straff dömas.

8 §.

Rymmer fånge eller häktad eller
den, som är kvarhållen såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig till
motvärn emot fångvaktare eller annan,
som honom från rymning hindra
vill, eller sätter sig någon, som skall
häktas, till motvärn emot den, som
äger verkställa häktningen eller därvid
biträder; då må det våld brukas,
som till rymningens förekommande
eller häktningens verkställande nödigt
är. Sätter sig fånge eller häktad person
till motvärn emot föreståndare eller
uppsyningsman vid straffinråttning
eller häkte, då denne honom till
ordning inom inrättningen eller häktet
hålla skall; då må ock det våld
brukas, som till ordningens bibehållande
är nödigt.

Lag samma vare, där annan än
fånge, häktad eller kvarhållen eller
den, som skall häktas, sätter sig med
våld eller hot emot den, som vill
hindra rymningen, verkställa häktningen
eller bibehålla ordningen.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Finnes någon i fall, som i 7 eller
8 § sagt är, hava gjort större våld än
nöden krävde eller stod i fall, som i
8 § avses, våldet i uppenbart missförhållande
till den skada som av angreppet
var att befara; pröve domstolen,
efter omständigheterna, om och
i vad mån straffet må nedsättas under
vad i allmänhet å gärningen följa
bort. Voro omständigheterna sådana,
att han svårligen kunnat sig besinna;
då må han ej till straff döråas.

10 §.

Rymmer fånge eller häktad eller
den som är anhållen såsom misstänkt
för brott, eller sätter han sig
till motvärn emot bevakningsman eller
annan, som vill hindra honom
från rymning, eller emot anstaltsföreståndare
eller annan, under vars uppsikt
han står, då denne skall hålla
honom till ordningen, eller söker någon,
som skall häktas, anhållas eller
eljest gripas, att undkomma den som
äger verkställa åtgärden, eller sätter
sig någon med våld eller hot emot polisman,
som skall verkställa tjänsteåtgärd;
då må det våld brukas, som
med hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt.

Samma lag vare, där annan än
fånge, häktad eller anhållen eller den
som skall häktas, anhållas eller eljest
gripas sätter sig med våld eller hot
emot den som vill hindra rymningen,
bibehålla ordningen eller verkställa
åtgärden.

Har någon brukat större våld ån
medgivet är; vare lag som i 9 § sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1946.

Intill dess rättegångsbalken den 18
juli 1942 trätt i kraft skall vad i denna
lag stadgas om den som är anhållen
i stället gälla den som jämlikt nu
gällande bestämmelser är kvarhållen
såsom misstänkt för brott.

Där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall denna i stället tillämpas.

Gällande bestämmelser.

Generella regler om polismans rätt att bruka våld saknas i
svensk rätt. Stadganden i ämnet finnas emellertid beträffande vissa särskilda
fall, då behov av våldsanvändning föreligger.

Jämlikt 5 kap. 8 § första stycket strafflagen gäller sålunda, att där någon
som skall häktas sätter sig till motvärn emot den som äger verkställa häktningen
eller därvid biträder, det våld må brukas som är nödigt till häktningens
verkställande. I samma lagrum stadgas vidare, att då fånge eller häktad
eller kvarhållen rymmer eller sätter sig till motvärn emot fångvaktare
eller annan som vill hindra honom från rymning samt då fånge eller häktad
person sätter sig till motvärn emot föreståndare eller uppsyningsman vid
straffinrättning eller häkte, när denne skall hålla honom till ordning inom
inrättningen eller häktet, det våld må brukas som är nödigt till rymningens
förekommande eller ordningens bibehållande. Enligt andra stycket av lagrummet
gäller samma rätt till nödvärn, där annan än fånge, häktad eller
kvarhållen eller den som skall häktas sätter sig med våld eller hot emot den
som vill hindra rymningen, verkställa häktningen eller bibehålla ordningen.

Har vederbörande i något av de i 8 § avsedda fallen gjort större våld än
nöden krävde, äger domstolen enligt 5 kap. 9 § strafflagen efter omständigheterna
pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet
bort följa. Voro omständigheterna sådana att han svårligen kunnat besinna
sig, må han ej dömas till straff.

Utomstående, vilken i här avsedda fall kommer polis- eller fångvårdspersonal
till hjälp, anses med stöd av stadgande i 5 kap. 11 § strafflagen berättigad
till samma våldsanvändning som vederbörande polis- eller fångvårdsman.

De allmänna nödvärnsreglerna i 5 kap. 7 och 10 §§ strafflagen äga i så
måtto betydelse för polismans rätt att bruka våld som polisman givetvis vid
angrepp eller hot mot sin person äger samma nödvärnsrätt som enskilda

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

medborgare. I 7 § stadgas, att den som överfalles med våld eller hot som
innebär trängande fara äger rätt till nödvärn och är saklös för den skada,
som han till farans avvärjande gör (det s. k. större nödvärnet). Samma rätt
till nödvärn föreligger, då någon begår inbrott eller eljest olovligen tränger
sig in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid eller sätter sig till motvärn,
vare sig det sker på dagen eller under natten, mot den som vill värja
eller å bär gärning återtaga sin egendom. Har den enligt 7 § nödvärnsberättigade
gjort större våld än nöden krävde (nödvämsexcess), erhålla de nyss
återgivna reglerna i 9 § tillämpning. Enligt 10 § medgives straffrihet då någon
i annat fall än i 7 (eller 8) § sägs brukat våld till avvärjande av ett påbörjat
eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egendom
eller övat våld emot den, som medelst inbrott eller eljest olovligen inträngt
i annans rum, hus, gård eller fartyg eller vägrat att efter tillsägelse
begiva sig från annans hemvist, under förutsättning dock att våldet ej var
större än nöden krävde och ej heller stod i uppenbart missförhållande till
den skada som var att befara av angreppet (det s. k. mindre nödvärnet). Befinnes
någon hava gjort svårare våld än som sålunda är medgivet, gälla bestämmelserna
i 9 §. — Nödvärnsrätten kommer enligt 11 § jämväl den till
godo som bispringer den i första hand nödvärnsberättigade.

I detta sammanhang må erinras, att i 10 § av den av chefen för socialdepartementet
den 12 december 1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal
stadgas att polisman för verkställande av tjänsteåtgärd ej må använda
strängare medel än som de föreliggande förhållandena kräva. Ingripande mot
någon för att i visst avseende åstadkomma rättelse bör såvitt möjligt ske
genom anmaningar och upplysningar. Våld må tillgripas allenast, därest det
är av ett oundgängligt behov påkallat.

Bestämmelser om rätt till våldsanvändning i vissa särskilda fall ha meddelats
i den av bevakningsinspektören utfärdade normalinstruktionen för
hamnbevaknings personal (§ 22) samt i de allmänna anvisningar för den inre
bevakningstjänsten vid vissa kraft- och kommunikationsanläggningar, som
likaledes fastställts av bevakningsinspektören (s. 26).

För fångvårdspersonal innehåller § 13 av instruktionen för fånggevaldiger
den 21 december 1865 stadganden rörande gränserna för vålds
användning mot fångar.

Rörande det våld som för ordningens upprätthållande må övas av mil itär
personal finnas åtskilliga bestämmelser.

I 10 kap. 12 § strafflagen stadgas sålunda, att krigsmanskap må användas
till upprors stillande. Det äger dock ej bruka vapen mot upprorsmän förrän
civilmyndigheten på platsen tre gånger ljudligen i Konungens namn befallt
upprorsmännen att genast åtskiljas vid äventyr att vapenmakt eljest användes.
övergå upprorsmän så hastigt till våld att civilmyndigheten ej kan förfara
på angivna sätt, äger myndigheten förordna, att upproret genast skall
stillas med vapenmakt. Vapen må dock ej i något fall brukas längre än civilmvndigheten
finner sådant vara nödigt för upprorets stillande. Är ej civil -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

myndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äger på stället varande
högste militärbefälhavare att förfara enligt det för civilmyndighet stadgade
tillvägagångssättet.

De nu återgivna stadgandena erhålla enligt 10 kap. 13 § strafflagen motsvarande
tillämpning vid sådant upplopp, där deltagarna övergå till våld å
person eller egendom.

I 45 § strafflagen för krigs,takten stadgas rätt till nödvärn, om skiltvakt
eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande
särskilt utställd eller utsänd truppavdelning överfalles med våld eller
hot, som innebär trängande fara för den överfallne eller för person eller egendom,
som är under hans beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän
eller enskild säkerhet. Söker den som står under sådan bevakning att rymma,
eller brukar annan för att befria honom våld eller hot, må det våld användas
som är nödigt för rymningens hindrande. Vad som sålunda stadgats
skall äga tillämpning jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande
person som är stadd i tjänsteutövning.

Bestämmelser örn militärpersonals våldsanvändning ha även meddelats i
§ 5 av kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa
fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. ävensom
i de föreskrifter angående användning av vapen vid upprätthållande av allmän
ordning m. m., som med stöd av sagda kungörelse fastställts av överbefälhavaren
den 28 maj 1942.

Vidare må erinras om de föreskrifter rörande rätt för poster m. fl. att
göra bruk av vapen som meddelats i olika militära instruktioner (t. ex. den
år 1944 fastställda soldatinstruktionen för infanteriet, mom. 1079 och 1085).

I allmän instruktion för landstormspolisen den 13 mars 1942 (26 §) och
instruktion för fältpolistjänsten (punkt 18) ha för dessa kategorier av militära
polismän givits regler om rätten att bruka våld, vilka i huvudsak överensstämma
med föreskrifterna i normalinstruktionen för hamnbevakningspersonal.
Instruktionen för grånsövervakningspersonal, fastställd av Kungl.
Majit den 1 december 1944, vilken instruktion avser såväl militära som civila
befattningshavare, överensstämmer i sin lur, såvitt avser rätten att bruka
våld och därvid använda vapen, väsentligen med landsstormspolisinstruktionen.

Utredning- och förslag örn polismans rätt att bruka våld in. m.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 april 1942 tillkallades
den 13 i samma månad häradshövdingen Ernst Leche och polismästaren Erik
Ros att inom justitiedepartementet verkställa utredning av frågan om polismans
rätt att bruka våld och vissa i samband därmed stående frågor. I anledning
av uppdraget avgavs sedermera ett den 18 december 1942 dagtecknat
betänkande, innefattande utredning angående polismans rätt att bruka våld
och därmed närmare sammanhängande spörsmål samt angående polisens
förhållande lill fientligt krigsmanskap under krig (SOU 1942:54).

Utredningsmännen hava i betänkandet lämnat uppgifter rörande den örn -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

fattning vari våld av vissa slag för närvarande kommer till användning i
polistjänsten. Med våld ha utredningsmännen förstått icke blott en kroppslig
kraftyttring för att förekomma eller övervinna ett fysiskt motstånd utan
även det längre gående våld som enligt vedertagna straffrättsliga begrepp
går under beteckningen misshandel. I samband med en redogörelse för
gällande författningsbestämmelser på området framhålles, att ehuru 5 kap.
8 § strafflagen enligt ordalydelsen giver polisman rätt att bruka våld i betydelse
av misshandel blott vid häktning, man för att trygga ordning och
säkerhet inom polisväsendet funnit sig nödsakad att tillgripa våld även i
situationer, som icke täckas av det nämnda lagrummet. Utredningsmännen
lia ansett sig kunna spåra en gradvis skeende utvidgning av bruket av skjutvapen,
framför allt under förföljande av personer som misstänkas för brott.

Genom en rundskrivelse till samtliga högre polismyndigheter i riket ha utredningsmännen
införskaffat upplysningar, avseende tiden från och med den
1 januari 1930 till och med den 30 juni 1942, rörande de fall, i vilka polispersonal
begagnat eldvapen, brandsprutor eller tårgas för att återställa allmän
ordning, fasttaga förbrytare och omhändertaga sinnessjuka, samt rörande
vissa andra förhållanden av intresse för utredningens syfte.

Av de inkomna svaren har framgått, att lokal polispersonal under den
angivna perioden av tolv och ett halvt år begagnat eldvapen eller tårgas, för
att återställa allmän ordning i 8 resp. 1 fall, för att fasttaga förbrytare i 54
resp. 2 fall och för att omhändertaga sinnessjuka i 3 resp. 22 fall. Personal
tillhörande statspolisen har under tiden från dennas inrättande den 1 januari
1933 till den 1 juli 1942 begagnat eldvapen, för att återställa allmän ordning
i 3 fall, för att fasttaga förbrytare i 17 fall och för att omhändertaga sinnessjuka
i 3 fall. För sistnämnda ändamål har dessutom i 5 fall tårgas begagnats.

Enligt de återgivna uppgifterna skulle sålunda eldvapen ha kommit till
användning, för återställande av allmän ordning i 11 fall, för fasttagande av
förbrytare i 71 fall och för omhändertagande av sinnessjuka i 6 fall, tillhopa
alltså 88 fall eller ungefär 7 fall om året.

Av de inkomna yttrandena har vidare framgått, att flera fall förekommit,
då polisman ådragit sig svåra skador på grund av bristande beväpning eller
till följd av förhållanden, som kunde hänföras till otillfredsställande författnings-
eller instruklionsbestämmelser i fråga om rätten att bruka våld. Det
har förekommit, att en polisman vid försök att anhålla en inbrottstjuv, som
anträffats å bar gärning, blivit beskjuten av denne och därvid skadats så
svårt att han avlidit. I sistnämnda fall hade polismannen varit osäker örn
han haft rätt att bruka vapen mot den flyende brottslingen. Från flera håll
har även framhållits, att händelseförloppen vid tjänsteingripandena många
gånger sannolikt icke behövt få så stor omfattning, om polismännen varit
utrustade med effektiva vapen och allmänheten haft kännedom om att en
polisman ägde rätt att bruka eldvapen vid våldshandlingar överhuvud taget
eller vid försök att fritaga en anhållen person.

Fall ha även inträffat, då förbrytare undkommit till följd av att polisperso -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

nalén icke ansett sig äga rätt att tillgripa det våld som förhållandena synts
påkalla. Likaledes uppgives, att fall förekommit då svårare oordningar på
allmän plats skulle kunnat bemästras snabbare, därest polispersonalen haft
befogenhet att redan vid oroligheternas början tillgripa strängare medel för
ordningens upprätthållande än vad som varit fallet.

Enligt vad av yttrandena framgår har det under tiden den 1 januari 1930
—den 30 juni 1942 i 46 fall förekommit, att polismän ådömts straff för det
de under tjänsteutövning övat otillbörligt våld.

Vid det av utredningsmännen avgivna betänkandet funnos, förutom vissa
andra författningsförslag, fogade förslag till dels lag om ändrad lydelse av
5 kap. 8 § strafflagen, dels kungörelse angående polismans rätt att bruka
våld och dels lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321). Dessa förslag lia fogats såsom bilaga till förevarande proposition (s.
53—58). Beträffande innebörden av och motiveringen till desamma må följande
nämnas.

Befogenheten för dem, som skola upprätthålla allmän ordning och säkerhet
i samhället, att för dylika ändamål bruka våld bör enligt utredningsmännens
mening vara grundad på lag. Då den i 5 kap. 8 § strafflagen givna
rätten till våldsanvändning icke, såvitt angår polisen, kunde anses tillräckligt
vidsträckt, föreslås en utvidgning av polismans befogenhet att medelst
våld genomföra tjänsteåtgärder. Utredningsmännen finna någon ändring av
de redan i 5 kap. 8 § strafflagen upptagna detaljreglerna icke böra ifrågakomma
men föreslå införande i lagrummet av nya föreskrifter, enligt vilka
det våld som angives i 5 kap. 8 § strafflagen jämväl skall få brukas, dels
där någon, som begått brott varå straffarbete kan följa och anträffas å bar
gärning eller flyende fot, söker undkomma den polisman som skall gripa
honom, dels där någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som
vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryggande,
dels ock där någon eljest hindrar polisman att genomföra en tjänsteåtgärd.
Till motivering av det nya stadgandet framhålles bl. a., att det måste
anses väl befogat, att, då en person, som begått ett grovt brott, anträffas
av en polisman på bar gärning eller flyende fot, polismannen får begagna
sin tjänstepistol för att hindra brottslingen att undkomma. Med hänsyn till
respekten för samhällets maktmedel bör nämligen reaktionen mot det begångna
brottet följa utan dröjsmål, och dessutom föreligger, så länge brottslingen
vistas på fri fot, fara för att han skall begå nya brott av liknande
slag. Uttrycket »å flyende fot» bör enligt utredningsmännens uppfattning
givas en vidsträckt tolkning så att en person exempelvis får anses vara på
flykt så länge han uppenbarligen söker dölja sig för polis- och militärstyrkor
som äro beordrade att infånga honom. —- Utredningsmännen föreslå vidare,
alt i 5 kap. 8 § strafflagen direkt utsäges alt polisman ävensom annan
i 8 § avsedd person icke skall äga bruka större våld än som kan anses
försvarligt med hänsyn till behovet av tjänsteåtgärdens fullgörande och beskaffenheten
av det motstånd som göres.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

I anslutning till nu nämnda ändringar i allmänna strafflagen lia utredningsmännen
föreslagit, att i administrativ ordning föreskrifter meddelas angående
de olika former av våld som skola komma i fråga samt omfattningen
av detta våld. Då det icke är möjligt att i författningsväg fullständigt
reglera polisverksamheten på förevarande område, böra emellertid enligt
utredningsmännen i den administrativa författningen endast lämnas allmängiltiga
regler för polismannens handlande. Syftet med de reglerande bestämmelserna
är, att de skola giva polismännen bestämda direktiv på väsentliga
punkter men i övrigt vara mera allmänt vägledande. Därjämte skall allmänheten
i denna form erhålla närmare kännedom om de maktmedel, över
vilka ordningsmakten äger förfoga. Allmänheten beredes med andra ord
möjlighet att räkna med vissa ingrepp från polisens sida, då den icke vill
hörsamma givna befallningar eller stör den allmänna ordningen eller säkerheten.

Från dessa allmänna utgångspunkter lia utredningsmännen utarbetat förutnämnda
förslag till kungörelse angående polismans rätt att bruka våld.

Utredningsmännen ha — i anslutning till de i 51 och 52 §§ sinnessjuklagen
givna bestämmelserna örn polis- och militärmyndighets handräckningsskyldighet
vid sinnessjukas intagning å sinnessjukhus, deras återförande dit
efter rymning m. m. — funnit en reglering erforderlig också av rätten att
använda våld vid sinnessjukas omhändertagande. Förslag till sådan reglering
innefattas i ett vid betänkandet fogat förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321), enligt vilket i lagen införes en ny
paragraf, betecknad 52 a §. I denna paragraf stadgas bl. a., att polisman
eller militär personal äger bruka det våld som erfordras för den sinnessjukes
omhändertagande samt att det åligger vederbörande att, såframt icke omedelbar
fara föreligger för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget
liv, hos hjälpverksamhetsläkaren inom upptagningsområdet för sinnessjukhuset
inhämta anvisningar och råd för den sjukes omhändertagande och
transport.

Över utredningsmännens förslag ha yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överbefälhavaren, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,
statspolisintendenten samt föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, svenska polisförbundet och svenska brandkårernas
riksförbund. Fångvårdsstyrelsen har överlämnat ett från Sveriges fångvårdsmannaförbund
infordrat yttrande. Länsstyrelserna ha överlämnat yttranden
från landsfogdarna och i förekommande fall jämväl från länsstyrelserna
direkt underlydande polismästare. Några länsstyrelser ha även inkommit
med yttranden från andra dem underlydande polismyndigheter. Länsstyrelserna
i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län ha översänt yttranden från
respektive länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

En redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å s.
18—31 i propositionen, vartill utskottet hänvisar.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet den 22 december 1944 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag lill lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§
strafflagen, vilket förslag i allt väsentligt överensstämmer med det genom propositionen
framlagda lagförslaget, har föredragande departementschefen,
statsrådet Bergquist, till en början redogjort för gällande bestämmelser i 5
kap. 7—10 §§ strafflagen. Departementschefen har i samband härmed framhållit,
att någon allmän föreskrift, som uttryckligen medgåve våldsanvändning
för genomförande av en tjänsteåtgärd, icke funnes i andra fall än dem
som angåves i 5 kap. 8 § eller 10 kap. 12 och 13 §§ strafflagen eller i 45 §
strafflagen för krigsmakten. Härav finge dock icke dragas den slutsatsen, att
användning av våld i övrigt skulle vara helt förbjuden.

Departementschefen anför härefter i huvudsak följande:

»Man måste antaga, att när en viss tjänsteåtgärd — t. ex. anhållande av en
för brott misstänkt person eller av en fyllerist — kräver handgripliga åtgärder,
dessa äro tillåtna. Vid sidan av den rätt till våldsanvändning som uttryckligen
reglerats förutsätter lagstiftningen uppenbarligen i skilda sammanhang,
att ett visst mått av våld må användas i fall, då en viss tjänsteuppgift skall
lösas och detta mera regelmässigt kräver att våld kommer till användning.
Särskilt gäller detta polisens verksamhet; det ligger ju i sakens natur, att polisen
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet icke kan få falla
undan för fridstörarna. Flera av de administrativa bestämmelser för vilka jag
förut redogjort utgå också från att rätt till våldsanvändning måste anses föreligga
jämväl i andra fall än de som blivit uttryckligen i lag reglerade.

Även om sålunda en befogenhet till våldsanvändning i vissa fall kan grundas
på sakens natur, är det angeläget att såvitt möjligt klargöra denna fråga
i lag. Därjämte är det otvivelaktigt önskvärt, att i någon form närmare anvisningar
lämnas angående tillämpningen av den våldsutövning som skall
anses medgiven. Jag tänker härvid i främsta rummet på polisen. Av den
verkställda sakkunnigutredningen framgår, att den osäkerhet, som i detta
avseende råder på viktiga punkter, känts som en brist. Från polistjänstens
synpunkt har det varit en nackdel, att polismannen icke haft klart för sig
örn han varit berättigad att använda våld. Det är en klar vinst, om tvekan
på denna punkt kan undanröjas. Här möter dock den invändningen, att det är
svårt att på förhand taga i beräkning alla de omständigheter som i ett givet
ögonblick böra och kunna beaktas. Närmare anvisningar för våldsanvändningen
kunna antingen bliva så detaljerade, att de icke kunna överblickas
eller behållas i minnet, eller ock giva en befogenhet som i det särskilda fallet
är för vittgående. Man måste därför kräva ett visst mått av eget omdöme
och ett moraliskt mod som vågar taga den risk för påföljder som varje handlande
i en svår situation kan medföra. Från allmänhetens synpunkt är det åter
mindre betryggande, alt även allvarligt våld enligt rådande praxis faktiskt
kommer till användning utan alt rätten därtill blivit reglerad. Detta innebär
självfallet en risk för missbruk. Särskilt är detta förhållandet med användningen
av skjutvapen. Av vad jag nyss anfört följer väl, att man ej kan helt

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

undgå den risk som är förenad med att den handlande måste i viss utsträckning
träffa ett avgörande efter eget omdöme. Genom en laglig reglering skapas
dock större garantier för att praxis ej kommer på avvägar.

I utredningsmännens förslag har 5 kap. 8 § strafflagen utvidgats att omfatta
vissa nya fall, då våld skall få brukas. Enligt förslaget skall sålunda rätt
att bruka våld föreligga, där någon, som begått brott varå straffarbete kan
följa och som anträffas å bar gärning eller flyende fot, söker undkomma polisman
som skall gripa honom. Vidare skall våld få användas, där någon
sätter sig med våld eller hot emot polisman som vidtager tjänsteåtgärd för
ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryggande. Slutligen medgives
rätt att bruka våld, där någon eljest hindrar polisman att genomföra en
tjänsteåtgärd.

Vad först angår det fall att någon skall gripas för brott ha erinringar i flera
yttranden framförts mot utredningsmännens förslag. Det har sålunda till en
början invänts, att såsom villkor för rätten att bruka våld ej borde uppställas,
att vederbörande begått brott, utan att det borde vara tillfyllest, att
han vore misstänkt för brott. Denna invändning är ovedersägligen befogad.
Det kan förvisso icke krävas full bevisning för att den som skall gripas begått
det brott varom fråga är. Polisen måste kunna använda våld så snart
sådana omständigheter föreligga som berättiga att den misstänkte anhålles,
och befogenheten av våldsanvändningen kan icke få bliva beroende på utgången
av ett eventuellt åtal för brottet. Att misstanken kan vara riktad mot
orätt person understryker allenast nödvändigheten av att våldsutövningen sker
med urskiljning. Givetvis måste den omständigheten, att någon, som polismyndigheten
vill gripa, försöker undkomma, ofta anses tala emot honom,
men möjligheten av misstag får tagas med i beräkningen.

I yttrandena ha erinringar vidare framställts mot att våld enligt utredningsmännens
förslag skulle få användas endast när någon skall gripas för brott
varå kan följa straffarbete. Även dessa erinringar synas mig befogade. Det
kan enligt min mening icke vara lämpligt att binda befogenheten att använda
våld till en sådan förutsättning som att straffarbete ingår i strafflatituden
för brottet i fråga. Frånsett att det emellanåt kan vara tveksamt, under vilket
lagrum gärningen skall anses falla, äro strafflatituderna icke uppgjorda på
sådant sätt att den möjligheten att straffarbete kan ifrågakomma skulle vara
någon rationell skiljelinje i nu ifrågavarande hänseende. Det torde t. ex. vara
uppenbart att visst mått av våld bör få komma till användning för att anhålla
den som framför ett motorfordon påverkad av starka drycker. Det
högsta straff som härför kan ifrågakomma enligt den ordinära latituden i
1 § av 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon är
emellertid fängelse i ett år. Härtill kommer, att det knappast kan begäras att
envar som har att medverka vid gripande av misstänkta personer skall så väl
känna tillämpliga straffskalor att han i en uppkommen situation vet, huruvida
i strafflatituden ingår straffarbete. Jag vill slutligen framhålla, att
frågan om en sammansmältning av fängelse och straffarbete till ett gemen -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

samt straff är aktuell och skall upptagas till övervägande av strafflagberedningen
vid dess fortsatta arbete på en översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet.

Den av utredningsmännen föreslagna gränsdragningen torde med hänsyn
till det anförda icke böra upptagas. Övervägande skäl tala enligt min mening
för att överhuvud icke inskränka befogenheten att använda våld i nu förevarande
syfte till de fall då någon misstänkes för att ha begått svårare brott.
Även i många andra fall är det fullt befogat att använda visst våld, ehuru
det måste anpassas efter omständigheterna. Jag återkommer i det följande
till frågan örn en gradering av det våld som må användas.

Utredningsmännen ha i sitt förslag, enligt vad jag nyss nämnt, som ytterligare
villkor för rätt att bruka våld mot den som skall gripas på grund av
brott uppställt, att denne anträffas på bar gärning eller å flyende fot. Utredningsmännen
ha därvid förutsatt, att uttrycket »flyende fot» skulle givas en
så vidsträckt tolkning att en person t. ex. finge anses vara på flyende fot
så länge han uppenbarligen söker dölja sig för polis- och militärstyrkor som
äro beordrade att infånga honom. Oavsett att nämnda uttryck knappast kan
givas en alltför vidsträckt tolkning (jfr 24 kap. 7 § nya rättegångsbalken),
synes det mig olämpligt att överhuvud uppställa någon sådan begränsning
som nu nämnts. Även här gäller, att något hinder att bruka våld icke bör
finnas, när behov föreligger att gripa någon som är misstänkt för brott De
inskränkningar som från rättssäkerhetens synpunkt böra uppställas mot obefogade
åtgärder böra i första hand avse förutsättningarna för att gripande
överhuvud skall få äga rum. Denna fråga har också närmare reglerats i nya
rättegångsbalken. Dessutom måste naturligtvis våldet anpassas efter brottets
art och omständigheterna i övrigt. Men om någon är misstänkt t. ex.
för ett svårt brott bör den omständigheten, att han lyckats finna en fristad
för någon tid, icke hindra, att polismyndigheten, när han därefter blivit
funnen, får använda våld för att gripa honom.

Utredningsmännen ha slutligen i fråga om rätt att bruka våld för någons
gripande förutsatt, att den som skall verkställa gripandet är polisman. Häremot
har överbefälhavaren invänt, att även annan, som enligt 19 § 10. strafflagens
promulgationsförordning ägde gripa den som vöre misstänkt för brott,
borde äga att därvid använda våld. överbefälhavaren har bland annat påpekat
nödvändigheten av att kunna snabbt ingripa mot sabotörer även om
polisman ej finnes tillstädes. Under erinran, att en dylik befogenhet för
annan än polisman att gripa en misstänkt person upptagits jämväl i nya
rättegångsbalken, vill jag ansluta mig till överbefälhavarens ståndpunkt i
delta avseende. Örn befogenheten att gripa vederbörande skall ha någon
praktisk betydelse, måste även en viss rätt att använda våld för alt betvinga
ett eventuellt motstånd medgivas. Den utvidgning i förhållande lill utredningsmännens
förslag som jag nu förordat torde icke behöva möta betänkligheter.

Vid ett slutligt ståndpunktstagande til! den nu behandlade frågan, under
vilka förutsättningar våld må användas för att gripa någon, måste utöver

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

vad jag redan anfört jämväl beaktas sambandet med de nuvarande bestämmelserna
i 5 kap. 8 § strafflagen örn rätt att använda våld för att hindra
häktad att rymma eller för att övervinna motvärn av den som skall häktas.
Det har i paragrafen ej närmare angivits vad med häktad skall förstås men
sammanhanget i paragrafen kan med visst fog sägas tyda på att med häktad
åsyftas den som är häktad för brott. Denna tolkning bestyrkes också i viss
mån av stadgandet i 10 kap. 18 § strafflagen, jämfört med 17 § i sistnämnda
kapitel. I 17 § stadgas bl. a. straff, om någon tager lös den som är kvarhållen
såsom misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Enligt 18 § skall
vid tillämpning av straff i fall, som i 17 § sagt är, synnerligt avseende göras
å beskaffenheten av »brott», därför den kvarhållne, häktade eller fångne
var kvarhållen, häktad eller dömd. Såsom häktning för brott lärer kunna
anses jämväl sådan häktningsåtgärd som förekommer enligt 1913 års lag
angående utlämning av förbrytare, men därjämte kan häktning äga rum även
enligt 1885 års lag angående lösdrivares behandling, och det torde knappast
vara möjligt att giva uttrycket häktad i 5 kap. 8 § strafflagen en så inskränkt
innebörd, att därunder ej skulle inbegripas den som är häktad enligt lösdrivarlagen.
Jag vill dessutom nämna, att i fråga om utlänning ett frihetsberövande
kan äga rum som är likartat med häktning, nämligen tagande i förvar.
Det torde vara fullt befogat att antaga att redan nu nödigt våld må tillgripas
mot utlänning som skall tagas i förvar; en analogisk tillämpning av
stadgandet örn rätt att bruka våld mot den som skall häktas synes välgrundad.
Det är i detta sammanhang även av visst intresse att beakta innebörden
av ordet »fånge». Jag torde emellertid lämpligen få återkomma härtill i det
följande.

Liksom det kan vara nödvändigt att använda våld för att gripa för brott
misstänkt person, ehuru häktningsbeslut ej föreligger mot honom, kan det
vara behövligt att bruka visst våld mot lösdrivare redan i samband med att
han anhålles. Det synes därför icke lämpligt att för den nyss behandlade befogenheten
att bruka våld för att gripa någon uppställa såsom villkor att
den som skall gripas är misstänkt för brott. Om något sådant villkor ej upptages,
måste emellertid undersökas, huruvida bestämmelsen blir alltför vittomfattande.

Uttrycket giipa, som användes i såväl 19 § strafflagens promulgationsförordning
som 24 kap. nya rättegångsbalken, torde icke i och för sig kunna
anses begränsat till att omfatta allenast sådant omhändertagande som där
avses. Det användes nämligen icke såsom beteckning å ett särskilt rättsinstitut
utan allenast för att utmärka ett faktiskt omhändertagande med fysiska
maktmedel. Om uttrycket gripa användes vid nu ifrågavarande reglering av
rätten att bruka våld, torde det därför komma att omfatta alla fall, då någon
på dylikt sätt skall omhändertagas. Därunder skulle sålunda falla t. ex. att
en förrymd fånge eller häktad person eller den som skall avtjäna straff omhändertages,
att en farlig sinnessjuk eller alkoholist infångas och att en utlänning
omhändertages för att hållas i förvar eller föras till förläggning. I
samtliga nu angivna fall kan det uppenbarligen vara nödvändigt, att visst våld

Första lagutskottets utlåtande nr 22. 1

kommer till användning. Överhuvud har jag ej funnit anledning alt till några
särskilt angivna fall begränsa rätten att använda våld för att omhändertaga
en person som enligt lag eller författning skall gripas. Som alltid mäste emellertid
våldet anpassas efter omständigheterna.

Uttrycket gripa skulle i och för sig kunna anses tillfyllest för att utmärka
själva den frihetsberövande åtgärden även vid häktning och anhållande
jag använder härvid sistnämnda uttryck i samma bemärkelse som i nya rättegångsbalken.
Emellertid torde det vara mera upplysande att uttryckligen
nämna häktning och anhållande och använda uttrycket gripa allenast som
kompletterande.

Mot den av utredningsmännen för våldsanvändning angivna förutsättningen
att den som skall gripas söker undkomma har jag ej någon erinran
att framställa.

Jag vill på grund av det anförda föreslå att i lagen upptages en bestämmelse,
enligt vilken våld må användas mot den som skall häktas,
anhållas eller eljest gripas, såframt han söker undkomm
a den som äger verkställa åtgärden. Örn ett sådant stadgande införes,
torde i stället böra uteslutas den nuvarande bestämmelsen om rätt att
använda våld, när den som skall häktas sätter sig till motvärn mot den som
äger verkställa häktningen eller därvid biträder. I allmänhet torde den, som
sätter sig till motvärn, söka undkomma åtgärden, och det är därför föga praktiskt
att särskilt upptaga nämnda fall. Utan särskild föreskrift torde vara
tydligt att även den som biträder vid gripandet har befogenhet att använda
våld (jfr även 5 kap. 11 §). Dessutom kommer jag i det följande att förorda,
att en ny bestämmelse meddelas som ger rätt till våldsanvändning
i alla fall av motvärn mot polisman.

De andra fall av våldsanvändning som utredningsmännen velat införa i 5
kap. 8 § avsågo, att någon sätter sig med våld eller hot emot polisman som
vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande eller säkerhetens tryggande
samt att någon eljest hindrar polisman att genomföra en tjänsteåtgärd.

Mot utredningsmännens förslag i denna del har icke framställts någon särskild
erinran i yttrandena. För egen del kan jag i sak biträda förslaget, i vad
det ger polisman rätt att bruka våld, örn någon med vald eller hot sätter sig
emot honom när han vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande
eller säkerhetens tryggande. Uttrycket våld eller hot användes redan nu i andra
stycket av paragrafen och har sin motsvarighet i 15 kap. 22 § strafflagen,
som innehåller straff för rättsstridigt tvång. Uttrycket skall givetvis ha samma
innebörd i samtliga fall. I detta hänseende vill jag framhålla, att det ej är
nödvändigt, att våldet eller hotet är av allvarligare beskaffenhet. Vidare må
anmärkas, att någon skillnad knappast torde föreligga mellan nämnda uttryck
och uttrycket »sätter sig till motvärn», vilket likaledes användes i paragrafen.
1 Man kunde därför ifrågasätta att genomgående använda det senare
uttryckssättet. Då det förra uttrycket emellertid språkligt synes passa bättre
i nu förevarande sammanhang, torde det böra godtagas.

i .1fr Lagkommitténs Förslag till allmän criminallag 2 uppl. motiv s. 32 och Hagströmer, Sv.
straffrätt 1 bd s. 147.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Vad härefter angår den av utredningsmännen jämväl föreslagna rätten att
använda våld, när någon i annat fall än förut nämnts hindrar polisman att
genomföra en tjänsteåtgärd, synes mot denna bestämmelse kunna anmärkas,
att den enligt ordalagen leder för långt. Det gives många sätt att hindra en
polisman i dennes verksamhet, vilka utredningsmännen säkerligen ej avsett
att inrymma under stadgandet. I ett yttrande har också hemställts om förtydligande
i syfte att utmärka, huruvida uttrycket »hindrar» avsåge att innefatta
ett krav på aktivt handlande. Enligt min mening bör den föreslagna
rätten att använda våld vid andra tjänsteåtgärder än förut nämnts begränsas
till vissa bestämda fall. Härvid synes det naturliga vara att upptaga
samma bestämning som utredningsmännen angivit i fråga om våldsanvändning
när polisman hindras afl upprätthålla ordningen eller trygga säkerheten,
nämligen att vederbörande sätter sig med våld eller hot emot polismannen.

I redaktionellt hänseende saknas anledning att såsom särskilda punkter
upptaga rätt till våldsanvändning, när någon sätter sig med våld eller hot
emot polisman, som vidtager tjänsteåtgärd för ordningens upprätthållande
eller säkerhetens tryggande, och när någon eljest sätter sig med våld eller
hot emot polisman som vidtager tjänsteåtgärd. Jag vill sålunda förorda ett
för nu berörda fall gemensamt stadgande, att våld må användas när någon
sätter sig med våld eller hot emot polisman som skall
verkställa tjänsteåtgärd.

Utöver vad nu anförts synes icke vara ådagalagt, att något praktiskt behov
finnes att utvidga den i 5 kap. 8 § reglerade befogenheten att använda våld
till några nya fall. Jag vill emellertid framhålla, att bestämmelserna även
efter den föreslagna utvidgningen icke kunna anses uttömmande. Såsom jag
inledningsvis anfört torde lagrummet närmast avse våld å person. Att polisen,
liksom vissa andra tjänstemän, t. ex. utmätningsman, måste anses lia en viss
rätt att när så erfordras öva våld mot egendom har knappast varit bestritt.
Men därjämte kan såsom jag förut antytt en analogisk tillämpning av
de givna lagbestämmelserna vara befogad. Givetvis kräves emellertid i särskild
grad ett omdömesgillt tillvägagångssätt, när befogenheten att använda
våld icke blivit uttryckligen lagfäst. Någon allmän befogenhet för myndighet,
vilken som helst, att för genomförande av sin uppgift använda våld föreligger
säkerligen icke.

Enligt gällande lag må i fall, som nu avses i 5 kap. 8 §, brukas allt våld
som är nödigt för där angivet ändamål. Någon begränsning av våldsanvändningen
med hänsyn till betydelsen av tjänsteåtgärden i det särskilda fallet är
alltså icke föreskriven. Nämnda lagrum ger en lika vittgående befogenhet att
använda våld som 5 kap. 7 § och en mera vittgående än 5 kap. 10 §, i vilket
senare lagrum föreskrives att våldet ej må stå i uppenbart missförhållande
till den skada som var att befara.

I utredningsmännens förslag har till 5 kap. 8 § fogats en bestämmelse,
enligt vilken i fall som avses i paragrafen ej må brukas större våld än som
kan anses försvarligt med hänsyn till behovet av tjänsteåtgärdens fullgö -

Första lagutskottets utlåtande nr 22-

rande och beskaffenheten av det motstånd som göres. Till motivering av detta
stadgande ha utredningsmännen anfört, att det syntes lämpligt att direkt
utsäga en sådan begränsning och att ett liknande stadgande funnes intaget
i den finska strafflagen. Mot den föreslagna bestämmelsen har överbefälhavaren
invänt, att den ej syntes tillräckligt grundad och att man i allt fall ej
vid användning av militär personal för att upprätthålla ordning m. m. kunde
föreskriva att rätten att bruka våld skulle ställas i beroende av vederbörande
posts, vakts eller patrulls egen uppfattning örn behovet av tjänsteåtgärdens
fullgörande. Överståthållarämbetet har visserligen funnit stadgandet välmotiverat,
såvitt angår polismans våldsutövning, men har ansett, att dess utsträckning
till övriga i lagrummet angivna fall krävde mera ingående överväganden.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet är i själva verket av stor
principiell betydelse. Under det att lagstiftaren hittills ansett sig kunna beteckna
alla de i lagrummet angivna fallen som så viktiga att allt nödigt
våld finge brukas, skulle enligt det nya stadgandet städse, då våldsanvändning
enligt paragrafen komme i fråga, ske en viss avvägning med hänsyn
till bland annat behovet av tjänsteåtgärden. Detta innebär, att. vid användning
av våld i tjänsteutövning den som är ansvarig därför har att under sitt
tjänstemannaansvar bedöma ej blott vilket våld som erfordras för att genomföra
åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt.

Det är obestridligen ett önskemål, att en sådan bedömning som nu nämnts
såvitt möjligt äger rum vid varje våldsanvändning i tjänsten, och man lärer
knappast från något håll vilja försvara en lagtillämpning som ställer frågan
örn tillgripande av ett yttersta våld utan samband med spörsmålet örn åtgärdens
allmänna försvarlighet. Det kan ju icke heller vara rimligt att behandla
t. ex. alla fångar lika. Jag vill påpeka skillnaden mellan farliga psykopater
som intagits för förvaring och unga lagöverträdare, som undergå fostran och
utbildning på anstalt för verkställighet av ungdomsfängelse, eller mellan den
som undergår långvarigt straff för rån eller annat grovt brott samt en bötesfånge.
I det yttrande som avgivits av Överståthållarämbetet har också denna
skillnad mellan olika fångar understrukits. Man måste vidare enligt min mening
beakta skillnaden mellan att någon med våld söker bryta sig ut ur en
sluten anstalt och det fallet att en fånge som vistas å öppen koloni missbrukar
honom givna förmåner och begiver sig därifrån. Inom fångvården har också
detta i viss mån beaktats i det att endast på vissa anstalter och i begränsad
omfattning vaktpersonalen utrustats med skjutvapen. Bevakningsmännen på
jordbrukskolonier och dylika öppna anstalter bära regelmässigt icke vapen.
Får vederbörande röra sig så fritt, att han lätt kan rymma, kan den omständigheten
att han genom att försöka rymma sviker ett givet förtroende icke
gärna åberopas som skäl för att exempelvis använda skjutvapen, även örn
detta är enda medlet att hindra honom att tillfälligt avvika.

Enligt min mening innesluter alltså 5 kap. 8 § redan nu fall, då det .skulle
vara stötande att använda allt nödigt våld för där angivna ändamål, och detsamma
gäller de nytillkommande fall av våldsanvändning som jag ansett böra

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

upptagas. Jag har med anledning härav låtit undersöka möjligheten att skilja
ut och särskilt uppräkna de fall, då utan inskränkning allt nödigt våld kunde
förklaras medgivet, samt att för därefter återstående fall giva en mera begränsad
befogenhet att använda våld. Någon sådan differentiering har dock
icke kunnat genomföras. Man torde, om differentieringen överhuvud skall
giva någon vägledning, knappast kunna undvika att i den förra gruppen inbegripa
även fall då man i själva verket icke vill godkänna, att allt för ändamålet
erforderligt våld användes. Det är ju också självfallet, att lagen icke
lämpligen kan ingå på en alltför detaljerad reglering av befogenheten att
använda våld i olika situationer. Jag har därför stannat vid att — i huvudsaklig
anslutning till utredningsmännens förslag — förorda, att i lagen såsom
bestämning å måttet av tillåtet våld upptages, att det skall kunna anses försvarligt
med hänsyn till omständigheterna. Beträffande
den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet vill jag framhålla följande.

Regeln, att våldet skall kunna med hänsyn till omständigheterna anses försvarligt,
medger tydligen ett hänsynstagande ej blott till yttre föreliggande
faktiska förhållanden utan även till subjektiva omständigheter hos den handlande.
Det är självfallet, att om våldsanvändningen objektivt sett är välmotiverad,
ingen kan komma att ställas till ansvar för densamma, oavsett om
den handlande för sin del övervägt saken eller ej. Men även om det skulle
befinnas att våldsanvändningen icke var objektivt välgrundad, kan det använda
våldet från den därför ansvariges synpunkt sett vara försvarligt. Detta
är till en början förhållandet, om han icke känt till vissa omständigheter som
bort föranleda ett mildare handlingssätt från hans sida. I detta hänseende gäller
detsamma som jag förut framhållit beträffande nödvärnsrätten enligt
5 kap. 7 och 10 §§.

Av än större vikt är emellertid i detta sammanhang, att den enskilde tjänstemannen
kan vara befriad från skyldigheten att själv göra bedömningen av
vad som är försvarligt. Det ingår ju i all verksamhet av större omfång, att
överordnad myndighet måste i viss utsträckning giva direktiv för underordnades
handlande. Dylika direktiv i förevarande avseende kunna utfärdas
antingen av Kungl. Maj:t — exempelvis i form av en kungörelse med vissa
allmänna föreskrifter om vad polisman hör iakttaga — eller av något centralt
ämbetsverk, exempelvis av fångvårdsstyrelsen för fångvårdspersonalen
vid olika slag av anstalter, eller av någon lokal myndighet, exempelvis a1?
landsfogde eller polischef i form av order om vad polismän som stå under
hans befäl ha att iakttaga. I den mån direktiven icke äro avsedda att få
endast lokal giltighet utan skola inom visst förvaltningsområde gälla för all
personal med likartade åligganden, kan det vara lämpligt, att vederbörande
chefsmyndighet ålägges att endast upprätta förslag till erforderliga föreskrifter,
medan fastställandet av föreskrifterna förbehålles Kungl. Majit. I samtliga
fall har den myndighet som utfärdar föreskrifterna att så gott sig göra
låter på förhand bedöma i vad mån föreskrifter äro behövliga samt att
vid utfärdande av bestämmelserna avgränsa vederbörandes rätt till vålds -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

användning på lämpligt sätt. Det ligger i sakens natur att såsom förut antytts
dylika föreskrifters meddelande alltid innefattar en viss risk, att alla
omständigheter, som i en sedermera uppkommande situation bort inverka på
frågan om våldsanvändning, ej förutses. Denna risk får emellertid icke hindra,
att behövliga föreskrifter utfärdas. Det är t. ex. för bevakning o. d.
oundgängligt att posten vet hur han skall handla. Om tillbörligt förutseende
och erforderlig omsorg nedlagts på föreskrifternas utformning, kan den som
utfärdat dem ej ställas till ansvar. Det är givet, att vid bedömande av föreskrifternas
ändamålsenlighet hänsyn måste tagas till de förhållanden under
vilka föreskrifterna meddelats. Kraven måste från vissa synpunkter ställas
lägre på en order som gives i en situation då snabbt handlande är av nöden.
Å andra sidan kan i det konkreta fallet vara lättare att taga hänsyn till de
särskilda omständigheter som föreligga. Vad härefter angår underordnads
ställning, när det gäller att tillämpa givna föreskrifter, är det tydligt, att ett
våld som han i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt.
Emellertid har man t. ex. vid tillämpning av bestämmelser som meddelats
av Kungl. Majit eller centralt ämbetsverk rätt att fordra större mått av
eget omdöme och övervägande hos en tjänsteman i befälsställning än av dem
som befinna sig i de lägsta graderna. Under det att man knappast kan fordra,
att den enskilde poliskonstapeln eller bevakningsmannen vid en fångvårdsanstalt
skall avvika från givna order, kan det emellanåt krävas, att en högre
tjänsteman i en viss situation bör inse att bestämmelserna icke voro utformade
med tanke på ett sådant läge som det uppkomna. Jag vill här framhålla,
att man i regel vid meddelande av föreskrifter bör giva visst utrymme
åt vederbörandes eget omdöme, även när det gäller tjänstemän i de lägre graderna.
Detta bidrager till att höja ansvarskänslan överhuvud. Härvid får
emellertid hänsyn tagas till den styrka med vilken lydnadsplikten har ansetts
böra upprätthållas inom tjänsteområdet i fråga.

Med hänsyn till det anförda torde icke från det allmännas synpunkt behöva
uppkomma några olägenheter av att den föreslagna begränsningen av
våldsanvändningen icke närmare bestämmer, vilken grad av våld som i olika
fall må användas. I den mån det från allmän synpunkt är nödvändigt att underordnade
befattningshavare erhålla klart besked hur de skola handla, kunna
som nämnt överordnade myndigheter lämna instruktioner härom. Av vad
jag nyss anfört framgår å andra sidan angelägenheten av att sådana instruktioner
icke bliva för vittgående.

Jag har redan antytt i vilken ordning närmare föreskrifter kunna meddelas
angående befogenheten att använda våld i olika situationer. Vad som derutinnan
framstår som mest angeläget är, alt frågan örn användning av skjutvapen
blir reglerad. Detta spörsmål är av den vikt att det åtminstone vad angår
polisens verksamhet så långt möjligt bör regleras av Kungl. Majit. Beträffande
användningen av skjutvapen vid fångvårdsanstalt synes åt fångvårdsstyrelsen
böra överlämnas att meddela instruktioner för de olika anstalterna.
I samband därmed bör uppmärksamhet även ägnas frågan örn användning
av skjutvapen vid fångtransporter som kunna vara särskilt vanskliga för

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 ami. Nr 22. 2

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

bevakningsmännen, t. ex. vid samtidig transport av flera fångar. Beträffande
användning av skjutvapen, när militär användes för bevakning e. d., torde
det icke heller vara möjligt annat än att låta frågan i viss utsträckning regleras
av vederbörande högre befälhavare.

Den föreslagna bestämmelsen örn att våldet skall kunna anses försvarligt
med hänsyn till omständigheterna bör vara tillämplig även å enskild person
som på eget initiativ griper en brottsling samt å den som kommer tjänsteman
till hjälp i någon av de förut angivna situationerna. Det torde vara
självklart att den enskilde icke bör vara underkastad någon annan regel än en
tjänsteman i motsvarande situation. Jag vill dock framhålla att man vid bedömande
av ett behjärtat ingripande från en enskild persons sida får taga
viss hänsyn till de särskilda svårigheter som kunna följa av att han icke är
skolad för uppgiften.

Jag övergår härefter till behandling av frågan vad som i 5 kap. 8 § strafflagen
skall förstås med uttrycket fånge. Utredningsmännen ha uppgivit,
att med fånge förstås den som undergår straffarbete (straffånge), den som undergår
omedelbart för brott ålagt fängelse eller sådant straff i fållning med
fängelse vartill ådömda böter förvandlats (fängelsefånge), den som undergår
enbart fängelse vartill ådömda böter förvandlats (bötesfånge), den som på
grund av ådömt tvångsarbete är intagen på fångvårdsanstalt (tvångsarbetare)
samt den som undergår förvaring (förvarad) eller internering (internerad).
Vidare borde — enligt vad utredningsmännen uttalat i motiven till den föreslagna
kungörelsen angående polismans rätt att bruka våld — även person
som avtjänar ungdomsfängelse eller undergår tvångsuppfostran i nu ifrågavarande
hänseende vara att anse som fånge; däremot vore den som genom
laga kraftägande utslag förklarats strafflös och förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller den som är intagen å arbetshem ej att anse som
fånge.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att ingripande mot dem
som rymde från fångvårdsanstalt borde få ske efter likartade regler, oavsett
vilken kategori av intagna rymmaren tillhörde. Att ställa straffriförklarade
liksom i förvar tagna utlänningar i en förmånligare ställning vöre icke välbetänkt.
Av liknande skäl har styrelsen även ansett, att sådana tvångsarbetare
som vore intagna å anstalt utom fångvården borde anses som fångar. Däremot
vore det mindre lämpligt att till fångar hänföra elever på uppfostringsanstalt.
Styrelsen har föreslagit, att 5 kap. 8 § strafflagen skulle kompletteras
med ett stadgande om att med fånge avsåges annan än häktad, som vore
intagen i fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller häkte eller vore under
transport till eller från sådan anstalt eller häkte.

Vad först angår elever på uppfostringsanstalt är det enligt min mening
uppenbart, att de icke äro att beteckna som fångar. I fråga om utlänningar
som tagits i förvar framgår av vad jag förut uttalat, att de enligt min mening
analogivis torde vara att jämställa med häktade. Vad härefter angår straffriförklarade
som vistas å fångvårdsanstalt kan jag icke utan vidare jämställa
dem med vare sig häktade eller fångar. De böra såvitt möjligt behandlas på

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

samma sätt som sinnessjuka vilka äro intagna å sinnessjukhus. Beträffande
de senare finnas icke några särskilda bestämmelser och jag har icke ansett
behövligt att nu upptaga denna fråga till reglering. En viss användning av
våld inom sinnessjukhus är givetvis nödvändig och följer av ändamålet med
intagningen. Örn en sinnessjuk person är farlig, kan det vara lika angeläget
att hindra honom att fly som när det gäller den som dömts till straff. Särskild
hänsyn måste dock tagas lill att vederbörande är sjuk och ej på samma
sätt som andra människor kan överväga sitt handlande. Inlägges som sig bör
i det förenämnda stadgandet örn försvarlig våldsanvändning, att hänsyn bör
tagas även till sinnesbeskaffenheten, torde icke vara något att erinra mot en
analogisk tillämpning i fråga om sinnessjuka som rymma. Vad slutligen rör
tvångsarbetare är det visserligen enligt min mening tveksamt, huruvida de
vid tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse böra betraktas som fångar,
vare sig de vistas i fångvårds- eller i annan anstalt. Om det är riktigt att,
på sätt jag förut antagit, såsom häktad bör vid tillämpning av lagrummet
räknas jämväl den som är häktad för lösdriveri, lärer emellertid svårligen
kunna antagas annat än att samma rätt till våldsanvändning föreligger mot
den som undergår tvångsarbete. Även utlänning som tagits i förvar får på
grund av vad jag tidigare anfört anses likställd med häktad.

Jag vill framhålla, att om bevakningsman blir överfallen, han är berättigad
till nödvärn enligt de allmänna reglerna härom.

Med hänsyn till det anförda har jag ej funnit anledning att utbyta ordet
fånge mot något annat. Däremot vill jag föreslå, att ur bestämmelsen om rätt
att med våld hålla fånge eller häktad till ordningen inom inrättningen eller
häktet uteslutas orden »inom inrättningen eller häktet», varav följer att samma
våld må användas även vid transporter. Att detta, trots ordalagen, gäller
redan nu torde vara ställt utom tvekan.

Fångvårdsstyrelsen har i övrigt hemställt om vissa jämkningar av terminologien
som torde böra beaktas. Sålunda synes uttrycket fångvaktare böra utbytas
mot bevakningsman. Vidare torde i stället för uttrycket »föreståndare
eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte» böra användas »anstaltsföreståndare
eller annan under vars uppsikt han (d. v. s. fången eller
den häktade) står». Av det nya uttrycket i sistnämnda hänseende föranledes
möjligen en viss skiftning i innebörden, beroende på vad som nu får anses
åsyftat med »uppsyningsman». Någon saklig erinran mot den ändrade lydelsen
synes emellertid icke kunna framställas.

Det torde särskilt höra utsägas, att till de fall av våldsanvändning som förut
nämnts bör, i analogi med det nuvarande andra stycket i 5 kap. 8 g, fogas
en bestämmelse, att våld må användas jämväl mot envar som sätter sig
med våld eller hot mot den som vill hindra rymning, återställa ordningen eller
verkställa tjänsteåtgärd — alltså ej blott mot fången eller den häktade eller
den som eljest närmast beröres.

Såsom jag förut nämnt liro bestämmelserna i 5 kap. 8 g örn våldsanvändning
i tjänsteutövning upptagna mellan stadgandena örn den allmänna större
nödvärnsrätten i 5 kap. 7 g och reglerna örn den allmänna mindre nödvärns -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

rätten i 5 kap. 10 §. Denna ordning är av skäl som jag inledningsvis angivit
från systematisk synpunkt mindre tillfredsställande. Härtill kommer, att den
synes kunna bliva missvisande i sakligt hänseende, därest de av mig föreslagna
bestämmelserna om våld i tjänsteutövning genomföras. För närvarande
höra 5 kap. 7 och 8 §§ i så måtto samman att i båda tallen allt nödigt våld är
tillåtet. Hädanefter skall däremot i fråga om våld i tjänsteutövning ske en avvägning
av vad som kan anses försvarligt. Härvid är att märka, att önskemålet
givetvis är alt intet våld som står i missförhållande till behovet av
tjänsteåtgärden användes. Den som medvetet använder våld som står i missförhållande
till behovet av åtgärden handlar icke försvarligt. De nya bestämmelserna
giva följaktligen i åtskilliga fall en mindre långt gående våldsanvändningsrätt
än 5 kap. 10 §, som för där angivna fall befriar från straff,
örn våldet ej står i uppenbart missförhållande till den skada som var att befara.
Om de nya bestämmelserna bibehållas i 5 kap. 8 §, kan det inträffa,
att de komma att uppfattas såsom innebärande en befogenhet att använda
våld som till graden står mellan den större och den mindre nödvärnsrätten.
Med hänsyn till betydelsen av att de nya bestämmelserna rätt uppfattas
har jag på grund av det anförda —- trots olägenheten av att ändra ordningsföljden
mellan viktiga och grundläggande paragrafer som ingått i allmänna
medvetandet — sett mig nödsakad att låta verkställa en sådan ändring.

I enlighet härmed har jag till en början upptagit nuvarande 10 § såsom 8 §,
dock att därur som en redaktionell följdändring uteslutits hänvisningen till
nuvarande 8 § ävensom sista punkten, vilken nu hänvisar till 9 §.

I 9 § som handlar om nödvämsexcess ha vidtagits de redaktionella ändringar
som föranledas av att bestämmelserna om den mindre nödvämsrätten
flyttats framför den paragraf som avhandlar nödvämsexcess. Med hänsyn
till denna omflyttning har det även varit möjligt att, såsom jag nyss
nämnt, utesluta nuvarande sista punkten i 10 §.

De bestämmelser som skola ersätta nuvarande 8 § lia upptagits under 10 §.

Såsom andra stycke i den nya 10 § torde böra upptagas en hänvisning till
stadgandet örn nödvämsexcess i den nya 9 §. I stycket synes sålunda böra
föreskrivas, att örn någon i fall som avses i första stycket brukat större våld
än där är medgivet, 9 § skall tillämpas. Jag vill i detta sammanhang erinra örn
vad jag förut anfört angående betydelsen i straffrättsligt hänseende av den
handlandes uppfattning av situationen.

Utredningsmännen ha framhållit, att deras förslag icke avsåge att reglera
polisens rätt att bruka våld till förekommande av brott, och ansett
frågan om bestämmelser i detta ämne böra upptagas i samband med det
fortsatta arbetet på processreformen Jag vill i anledning härav erinra, att
när polisen äger ingripa till förekommande av brott, de förut föreslagna bestämmelserna
kunna direkt åberopas till stöd för rätt att jämväl använda
våld. Om t. ex. polisman jämlikt 21 § vägtrafikstadgan skall hindra av starka
drycker påverkad person att föra automobil och denne med våld eller hot
sätter sig emot tjänsteåtgärden, är polismannen jämlikt 5 kap. 10 § straff -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

lagen i dess föreslagna lydelse berättigad att till åtgärdens genomförande bruka
det våld som kan anses försvarligt.

Utredningsmännen ha föreslagit ett lagfästande genom tillägg till 7 kap.
sinnessjuk lagen av rätten att bruka våld vid omhändertagande av
sinnessjuka. I samband härmed har i lagen ansetts böra stadgas skyldighet
för vederbörande att hos hjälpverksamhetsläkaren inom upptagningsområdet
för sinnessjukhuset inhämta anvisningar och råd för den sjukes omhändertagande
och transport. Självfallet måste polisman, då han lämnar handräckning
för sinnessjukas omhändertagande, vara berättigad att bruka visst
våld. Den våldsanvändning som här ifrågakommer torde emellertid ingå under
de bestämmelser som förut föreslagits. Föreskriften om hänvändelse till
hjälpverksamhetsläkare synes — på sätt i flera remissyttranden framhållits —-ägnad att ofta leda till omgång utan motsvarande nytta och torde därför
icke böra godtagas. Det torde alltså ej finnas anledning att nu föreslå något
tillägg till sinnessjuklagen.

Jag vill härefter upptaga till övervägande det förslag till kungörelse
angående polismans rätt att bruka våld som utredningsmännen
framlagt. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att förslaget
upptager — förutom vissa föreskrifter av allmän innebörd — en ganska ingående
reglering av de förutsättningar under vilka skilda former av våld skola
få komma i fråga. I likhet med flera remissmyndigheter anser jag så detaljerade
föreskrifter icke vara av behovet påkallade. I så måtto erfordras
emellertid otvivelaktigt ett komplement till de nu föreslagna nya strafflagsbestämmelserna
som närmare föreskrifter om polismans bruk av skjutvapen
böra meddelas för att träda i kraft samtidigt med de nya bestämmelserna i
5 kap. strafflagen. En kungörelse härom torde alltså böra utfärdas. Vad angår
de i utredningsmännens förslag upptagna bestämmelserna i övrigt är jag
icke beredd att för närvarande taga slutlig ställning till frågan om deras
lämplighet och närmare utformning. I det stora hela synas emellertid föreskrifter
av den art, om vilken här är fråga, vara av beskaffenhet att böra
upptagas i den av chefen för socialdepartementet utfärdade normalinstruktionen
för polispersonal eller i annan instruktionsmässig författning. Hithörande
ämnen torde därför böra göras till föremål för ytterligare överväganden
inom socialdepartementet.

Kungörelsen om polismans bruk av skjutvapen synes böra gälla, utom för
befattningshavare vid polisväsendet, jämväl för dem, som med stöd av 18 §
lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket förordnats att utöva polisverksamhet.
Till denna kategori är framför allt att hänföra bevakningspersonal
av olika slag, som — utan att tillhöra krigsmakten — fullgör bevakningsuppgifter
i samband med gränskontroll samt till skyddande av hamnar,
kraftverk, kommunikationsanläggningar, förråd och andra lokaliteter
av större betydelse. Jämväl extra polismän, vilka av länsstyrelserna förordnats
med stöd av 1G § kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) örn
särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelser -

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

na och dem underlydande myndigheter, komma här i fråga. Bestämmelserna
kunna däremot icke, såsom en remissmyndighet påyrkat, utan vidare
göras tillämpliga också å militär polis.

Då syftet med kungörelsen, ehuru den icke kan göras uttömmande, är att
begränsa användningen av skjutvapen, synes det endast vara till fördel att
kungörelsen göres så omfattande som nyss nämnts. Frågan i vilken omfattning
hithörande personal skall erhålla tjänstepistol eller annat skjutvapen
torde icke böra regleras i kungörelsen.

Såsom grundläggande regel torde i kungörelsen böra stadgas, att begagnande
av skjutvapen i polistjänsten skall betraktas såsom en yttersta utväg,
vilken får komma i fråga endast då andra medel visat sig otillräckliga eller
överhuvud ej bjuda möjlighet att hävda tjänstens krav. Vid angivande av
de fall, då skjutvapen må brukas, synes till en början böra erinras att polisman
vid utövande av nödvärn äger samma rätt som andra personer att
inom de i lagen angivna gränserna använda våld och till följd härav må
begagna skjutvapen såsom en yttersta utväg för att avvärja svårare våld
eller hot, som innefattar överhängande fara för dylikt våld mot polismannen
själv eller annan, vidare också för att mot trängande fara skydda anläggning,
byggnad eller annat, som polisman blivit satt att som post bevaka. I
anslutning till sistnämnda exempel, som anknyter till särskilt under nuvarande
omständigheter betydelsefulla bevakningsuppgifter, synes böra föreskrivas,
att om polisman sättes såsom post för bevakning eller dylikt och
med hänsyn till ändamålets vikt användning av skjutvapen kan ifrågakomma,
vederbörande polischef skall utfärda särskilda efter omständigheterna
lämpade instruktioner i syfte att hindra missbruk eller olyckshändelser.

Vad härefter angår polismans rätt att med stöd av 5 kap. 10 § strafflagen
i dess nya lydelse bruka skjutvapen torde det vara lämpligast att söka beskriva
de fall då användning av skjutvapen kan vara motiverad genom att
angiva vissa viktiga brottsgrupper och särskilda konkreta omständigheter.
Beträffande de fall som avses- i lagrummet synes sålunda till en början böra
stadgas, att polisman må såsom ett yttersta medel använda skjutvapen för
att gripa den som begått eller på sannolika skäl misstänkes ha begått brott
under villkor, att gärningen innefattar grov brottslighet mot staten (förräderi,
spioneri och dylikt) eller mot person (mord, dråp, svår misshandel, våldtäkt,
rån och dylikt) eller särskilt svårartad brottslighet med avseende å egendom
(mordbrand, omfattande eller annan svår skadegörelse, stöld av särskilt grov
beskaffenhet och dylikt). Det synes ej behövligt att särskilt angiva, att vad
nu sagts skall gälla även vid försök liksom i fråga om delaktiga. Vidare
torde böra nämnas det fall att den som misstänkes för brott av mera allvarlig
beskaffenhet söker undkomma med sådant fortskaffningsmedel (bil, motorbåt
eller dylikt) att det är föga utsikt att på annat sätt lyckas gripa honom.
Det torde nämligen, även örn det icke är fråga om så grovt brott som förut
nämnts, icke kunna tolereras, att en brottsling t. ex. genom att kasta sig upp
i bil och köra från platsen skall kunna gäcka dem som skola gripa honom.
Ett ytterligare fall som förtjänar nämnas är, att den misstänkte på grund

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

av särskilda omständigheter (t. ex. innehav av vapen som kan befaras bliva
missbrukat) uppenbarligen är farlig för säkerheten. Givetvis bör befogenheten
att använda skjutvapen under angivna förutsättningar föreligga även när
fråga är om att åter gripa någon som rymt från häkte eller fångvårdsanstalt.

Någon allmän befogenhet att använda skjutvapen mot den som beträder
fridlyst område bör icke medgivas. Jag vill i detta avseende erinra örn vad
jag förut uttalat angående meddelande av närmare instruktioner för polisman
som sättes till bevakning eller dylikt. I yttrandena har även uppmärksammats
behovet av att i vissa fall kunna använda skjutvapen för omhändertagande
av sinnessjuk. Ehuru det från humanitär synpunkt är mycket
beklagligt att nödgas använda skjutvapen mot en sinnessjuk person, synes
det mig ofrånkomligt att det under viss förutsättning må ske. Såsom villkor
härför torde böra uppställas, att omedelbar fara för annans person föreligger.
Beträffande användning av skjutvapen vid uppror eller upplopp torde
kungörelsen böra innehålla en hänvisning, att därvid skall tillämpas vad
i 10 kap. 12 och 13 §§ strafflagen stadgas.---

Ändringarna i 5 kap. strafflagen torde böra träda i kraft den 1 januari
1946.

Därjämte torde böra föreskrivas, att intill dess nya rättegångsbalken trätt
i kraft vad som stadgas örn den som är anhållen i stället skall gälla den som
enligt nu gällande bestämmelser är kvarhållen såsom misstänkt för brott.
Slutligen bör stadgas, att där i lag eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna
i stället skall gälla.»

Lagrådet.

Lagrådet har i ett den 8 februari 1945 avgivet utlåtande över det remitterade
lagförslaget yttrat följande:

»Såsom framgår av föredragande departementschefens anförande avses med
det remitterade förslaget främst att giva vissa grundläggande regler örn polismans
rätt att i tjänsten använda våld. På grund härav ha till de i 5 kap. 8 §
strafflagen i dess nuvarande lydelse givna bestämmelserna örn brukande
av våld i vissa fall för genomförande av tjänsteåtgärd — vilka bestämmelser
i förslaget upptagits i 10 § — fogats föreskrifter om ytterligare fall, då i
tjänsteutövning våld är tillåtet. Det viktigaste tillägget är, att våld må användas,
då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd. De sålunda omarbetade bestämmelserna omfatta såsom
departementschefen antytt icke alla fall, då ämbets- eller tjänsteman äger
för fullgörande av sin uppgift använda fysiska maktmedel. Det ligger i sakens
natur, alt åtskilliga befattningshavare, då så erfordras, må använda
våld. Såsom exempel kunna nämnas — förutom militär personal, som i detta
sammanhang kan lämnas åsido — utmätningsmän samt viss till tullstaten
och statens skogsförvaltning hörande personal. Det hade varit önskvärt att
vid omarbetningen av förevarande paragrafer även dessa fall upptagits till

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

reglering. Härvid skulle bestämmelserna ha kunnat erhålla en i systematiskt
avseende lämpligare avfattning än den nu föreslagna. Det framlagda ändringsförslaget
täcker emellertid de viktigaste av de fall, då våld erfordras
för utförande av tjänsteåtgärd, och tillika de fall, där behovet av lagregler
hittills gjort sig gällande. Med hänsyn härtill och då det kan antagas, att vid
den förestående reformen av strafflagens allmänna del även förevarande paragrafer
skola upptagas till översyn, torde förslaget, såvitt angår frågan under
vilka förutsättningar våld må brukas, kunna lämnas utan erinran.

Vidkommande måttet av det våld, som i varje särskilt fall skall vara tilllåtet,
stadgar förslaget, att det våld må brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Den sålunda uppställda begränsningen är
mycket allmänt hållen och ger föga ledning rörande det våld, som under
olika förhållanden får användas. Då emellertid enligt departementschefens
uttalande närmare bestämmelser i ämnet skola meddelas i administrativ ordning,
är- det i lagen givna stadgandet av betydelse huvudsakligen såsom grundval
för dylika särskilda bestämmelser, och den föreslagna avfattningen synes
med hänsyn härtill kunna godtagas.»

Med anledning av en inom lagrådet framställd erinran har en mindre jämkning
vidtagits i 10 § av det remitterade lagförslaget.

Utskottet.

Det förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen,
som framlagts genom förevarande proposition, avser att åstadkomma en närmare
reglering i lag av frågan örn polismans rätt att bruka våld i tjänsten.
Ändrade regler föreslås beträffande dels de förutsättningar under vilka sådan
våldsanvändning må äga rum och dels den grad av våld som skall få brukas.
I förstnämnda hänseende innebär förslaget en utvidgning, i sistnämnda hänseende
däremot en inskränkning och närmare precisering i förhållande till
vad som nu gäller.

Enligt förslaget skall våld, utom i de fall som nu firmas upptagna i 5 kap.
8 § strafflagen, få tillgripas, om någon sätter sig med våld eller hot emot
polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd, och örn någon som skall anhållas
eller eljest gripas söker undkomma den som äger verkställa åtgärden.
I fråga örn våldets grad och omfattning gäller enligt lagrummet i dess nuvarande
lydelse, att allt det våld får brukas som är nödvändigt för att uppnå
där angivna ändamål. Våldet behöver sålunda icke avpassas med hänsyn
till åtgärdens större eller mindre vikt eller till den uppkomna situationens
högre eller lägre grad av farlighet. Enligt förslaget däremot skall endast det
våld få brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.
Detta innebär, såsom departementschefen uttalat, att vid användning av
våld i tjänsteutövning den som är ansvarig därför har att under sitt tjänstemannaansvar
bedöma ej blott vilket våld som erfordras för att genomföra
åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. Det må framhållas att detta stadgande
hänför sig icke blott till de föreslagna nya fallen av våldsanvändning
utan även till de fall som nu finnas upptagna i 5 kap. 8 § strafflagen, t. ex. om
en fånge rymmer.

Första lagutskottets utlåtande nr 22.

Utskottet finner de föreslagna nya bestämmelserna välmotiverade och ändamålsenliga.
Det synes sålunda riktigt och lämpligt att polismännen erhålla
lagfäst befogenhet att tillgripa våld så snart någon, på sätt förslaget angiver,
motsätter sig genomförandet av en tjänsteåtgärd. Ett stadgande av sådan innebörd
torde vara till god vägledning för såväl allmänheten som polismännen
själva. Lika angeläget är att våldet i görligaste mån avpassas efter de i varje
fall föreliggande omständigheterna. Att denna avvägning kan innebära svårigheter
för den handlande polismannen ligger i öppen dag. De närmare bestämmelser
om våldsanvändning i olika fall som komma att meddelas i administrativ
ordning torde emellertid kunna givas sådan utformning att dessa
svårigheter i väsentlig mån minskas.

Utskottet, som icke heller i övrigt funnit något att erinra mot det framlagda
lagförslaget, får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande proposition, nr 67, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 mars 1945.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde. Wagnsson, Karl Enni Johanson*,
Westman, Karl Johan Olsson, Ahlkvist och Siljeström;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Werner, Berg, Ljungberg,
Landgren, Lindahl och Bylander.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 9 sami. 1 avd. Nr 22.